Hej pappa

Idag har jag varit hemma hos dig och sorterat papper.

Efter en stund grät jag. Det var så äckligt och dammigt och tröstlöst. Det har hade jag nog inte vågat säga till dig medan du levde, att du gör mig så ledsen.

Å pappa, jag borde kanske spara och förvalta mer av ditt livsverk, för jag antar att det är det det är. Men det går inte, jag kan inte. Förlåt.

Men det är faktiskt ditt fel också. Om du inte hade sparat på precis vartenda jävla papper, vartenda kvitto, hade det varit lättare att plocka ut det som är värt att bevara.

Efter ett par timmar var jag alldeles darrig. Hur klarade du av att leva i lorten? Du erkände att du inte trivdes där längre, och att din nya lägenhet var finare.

Jag gick hem till J och duschade och bytte om, hon bor ju tvärs över gatan. Hennes lägenhet liknar din, planlösningen alltså.

Sedan gick jag förbi dig nere på gatan och tittade upp. Det lyste och jag såg O därinne, han fortsatte röja en stund. Han vinkade och jag blev så glad. Jag hade aldrig någonsin klarat detta utan honom. Det vet du va? Jag tror det. Jag tror inte att du är arg på honom längre.

Du var faktiskt oresonlig ibland. På Sabbatsberg pratade vi om vad jag fick slänga. Minns du att jag sa att brev och dagböcker är viktigast för de går inte att återskapa. Men alla böcker som tryckts finns på KB. Även om det är synd att slänga en bok så är går den alltid att få tag på igen. Du invände att söndertrampade böcker kan bindas om igen. Då kände jag mig uppgiven.

Jag är inte lika ledsen längre, det är lättare nu, fast det kanske inte låter så. Lägenheten känns nästan oöverstiglig, men vi kommer ju att bli klara.

Jag sitter på tunnelbanan nu, jag har ätit middag med två vänner, du vet nog inte vilka. Hemma väntar barnen och O och J.

På J:s soffbord låg tackkortet jag skickat. Många har hört av sig och sagt att bilden på dig var så fin. Du skrattar och håller handen bakom örat för att höra bättre. Så vill din syster minnas dig, skrev hon. Typiskt G, inbjudande till samtal, skrev din gamle kollega. Jag skickade din senaste, jag menar sista bok till honom.

Förresten hittade jag ett gammalt konstverk du gjort av plastlera. Det var så smutsigt, jag ville inte spara det, men jag fotograferade det. Och dina klippark också. Det är väl bättre än att bara slänga?

Avslutad terapi och bok om bråkiga barn

Igår var vi på parrådgivningen igen. Vi tyckte att förra samtalet var bra även om det gjorde oss lite förbryllade i vissa avseenden. (För att svara på några frågor som ställdes i kommentarerna, ja det är legitimerade psykologer, den ena specialiserad på barn.)

De konkreta råd vi har fått - prata mindre, håll på reglerna - har vi försökt följa med ganska goda resultat. Skolstart och återgång till vardagen har också varit bra för oss. Vi har ännu inte infört några nya spel- eller skärmtider men ska snart göra det, tror jag.

Samtalet fick också ett helt annat resultat, ett par gånger har O och jag kunnat prata bra och konstruktivt om ganska brännbara saker. Jag kan inte veta säkert men jag har en känsla av att vi för några veckor sedan hade hamnat i varsin skyttegrav men nu gjorde vi inte det. Båda samtalen gällde saker som hänt för ganska länge sedan, men våra beteenden finns kvar och är desamma. I båda fallen kunde O se min sida av saken och ge mig en bekräftelse som jag behövde. (Kanske kände han likadant, det vet jag faktiskt inte.)

Vidare tycker jag att O har klivit fram och tagit ett större ansvar för ruljangsen i familjen. Det räckte ganska långt att jag pekade på att det inte alltid ska vara upp till mig att hålla på strukturerna, middag klockan sex, nattning halv åtta. Han har också tänkt sig för och behärskat sig i kontakten framför allt med Q. När Q stormar och vägrar åka på slalomskola fast det sedan länge är överenskommet och fast alla inblandade vet att det med all sannolikhet skulle vara roligt, har O hållit sig lugn, inte skällt utan väntat ut Q. Och som alltid lugnar Q ner sig efter en stund och blir resonabel igen.

Jag gjorde för övrigt samma sak med Q igår, när han hostade på morgonen och var ynklig och inte alls ville gå i skolan. Lirkade, peppade, blev inte arg, satte inte hårt mot hårt. Q gick med på att gå till skolan om jag följde med och pratade med fröken och lovade att hämta tidigt. (O som just då var stressad och irriterad gick undan och lät mig hantera Q, precis som jag lät honom sköta slalomskolepratet, för då var jag arg. Vi växeldrar ganska bra.)

Men terapeuterna tycker på våra beskrivningar att vi fortfarande ger barnen för stort utrymme, att vi lirkar och daltar för mycket. Den här gången reagerade även O. Samtalet lyfte aldrig riktigt, och mot slutet var vi alla fyra överens om att vi slutar här. Vi har tydligen pratat av oss och fått de råd som vi behöver, och vi har fått bekräftelse på att vi - O och jag - är synkade och tänker likadant, även om vi inte riktigt klarar att ta till oss terapeuternas råd.

Som alltid är det alltför lätt att fokusera på olikheter, diskrepanser, det som gnisslar och inte funkar. Så glömmer vi hur överens vi är i vissa frågor. Vi må gräla om middagstider, jag häpnar över att vi ännu efter tjugofyra år inte har lyckats lösa en sådan trivial fråga. Men när pappa blir sjuk och dör, när krisen slår till, då står vi axel mot axel och lotsar honom förbi biståndsapor och korkade hemsjuksköterskor, hela vägen till dödsrikets port. Och nu tar vi tillsammans hand om hans jordiska ägodelar.

Det är ju de viktiga sakerna. Vi behövde bara bli påminda.

Över till boken, då. Barn som bråkar, smakprov finns här. Den rekommenderades mig av kuratorn på sjukhemmet, den förespråkar något som kallas lågaffektivt bemötande, alltså att man fokuserar på att inte smittas av barnets starka känslor eftersom man då förstärker konflikten.

Boken är skriven i en anda, sprungen ur en filosofi som jag egentligen oreserverat håller med om. Jag tycker att den var bra och givande att läsa, tidvis rolig. Jag uppskattar verkligen budskapet den förmedlar: kids do well if they can, det är den vuxne förälderns ansvar att skapa förutsättningarna. Att det för många barn men inte alla går alldeles utmärkt bra med nästan vilka uppfostringsmetoder som helst, men att vissa barn är mer krävande och behöver mer genomtänkta metoder, mer empatiska och reflekterande föräldrar. Kanske är Q ett sådant barn.

Jaha? Vad har jag för invändningar då? Jag tvekar att formulera dem, de låter ganska småaktiga.

Den första är konkret. Kaptitlen inleds med små berättelser om barn och föräldrar som bråkar. Flera av situationerna känner jag igen, ungefär samma saker har hänt hos oss. Andra går lite längre, sånt har inte hänt hos oss men skulle kunna göra det. Jag blir berörd av flera av berättelserna, tycker intensivt synd om föräldrarna. Konstigt nog inte om barnen, nej jag har svårt att identifiera mig med barnen. Säkert har jag varit en fyraåring som vägrade overall, men jag har inte varit en tonåring som slog sin mamma i ansiktet.

Problemet med de här berättelserna är att de inte ger mig som förälder något hopp. Jag blir lite beklämd av att läsa och undrar, förmodligen i likhet med föräldrarna: vad skulle de ha gjort istället då? För det sägs det inget om.

Min andra invändning eller snarare fundering är möjligen mindre relevant. Den ene författaren har skrivit om lågaffektivt bemötande inom demensvård och skola. Han ger alltså råd till professionell personal. Jag är helt med på att liknande råd kan fungera också för föräldrar, och att det viktiga är att de fungerar, men blir ändå betänksam. Jag är inte personal, jag är mamma till mina barn. Förmodligen hade jag haft lättare att bemöta andras barn på ett lågaffektivt sätt. I mötet med mina barn möter jag också mig själv, både som vuxen och som barn. Det gör det hela svårare men möjligen också värdefullt.

Vad jag menar med det här vet jag inte riktigt. Jag tror att jag menar ungefär att jag inte klarar att ta till mig råden, jag känner mig mest ledsen och otillräcklig.

Kanske är det heller inte så konstigt, för även om tankegångarna stämmer väl överens med mina teoretiska föresatser, går de helt på tvärs med hur jag själv blev bemött som barn. En titt i referenslistan visar att forskningsunderlagen nästan helt utan undantag är nya, det mesta yngre än tio år. Kanske lever vi i en brytningstid.

(Och där har vi möjligen en förklaring till parterapeuternas åsikter. En generationsfråga helt enkelt?)

Hur fasen ska man bära sig åt för att ge råd åt lättkränkta Helga då? Det vet jag inte riktigt. Men jag vet att boken inte har misslyckats helt, för den har fått mig att tänka, och jag kommer säkert att återkomma till den.

Men enkelt är det inte. Det är faktiskt mycket svårare att ha barn och familj än vad jag någonsin hade trott.

Röjningstankar

Jo, vi påbörjade ju röjningen av pappas lägenhet förra helgen. Sedan däckade jag i influensa och kunde knappt tänka en vettig tanke. Först när jag började känna mig bättre insåg jag att jag fått en liten respit från sorg och ledsenhet, jag hade inte gråtit på flera dagar.

Nu är jag trött, som man ju är efter en influensa. Jag är lättstressad och oroar mig för allt möjligt, särskilt sådant som har med barnen (läs Q) att göra. Men ändå, jag får mer och mer fotfäste, det är tydligt.

Påbörjade röjningen förresten, det är  orättvist uttryckt. O hade ju redan börjat, i tre eller fyra dagar hade han varit där. Vardagsrumsgolvet var nästan helt fritt från böcker och papper när jag kom dit. Han hade förberett så att bordet var fullt av lådor med papper åt mig att sortera, slänga eller spara.

Det blev en underlig upplevelse. Visst grät jag bittert redan när jag klev in i lägenheten. Så många minnen. Ljudet av dörren, ekot i trappuppgången, plötsligt är jag tio år igen och hemma hos pappa, pappa som jag alltid längtar så efter. Och sedan blir jag vuxen och arg över misären han lämnar efter sig åt mig att reda upp. Men så värst mycket skuldkänslor har jag faktiskt inte. Visst tänker jag tillbaka ibland, minns och undrar var han sjuk redan då, skulle jag ha sett något, gjort något, men jag landar alltid på samma ställe. Jag visste inte, men så snart jag visste gjorde jag så gott jag kunde. Jag följde honom hela vägen och gjorde det lättare för honom, jag kan vila i det.

Men sorterandet hade en helt oväntat aspekt. Bland papper, brev, uppsatser, kvitton, gamla biljetter fanns pappa. Hans tankegångar, hans väsen steg fram så tydligt. Jag känner honom så väl, jag kan hans liv såpass bra, jag hänger med och fattar. Det är en sorts umgänge att greja med hans papper. Han finns kvar, i någon mening.

Korta pass skulle vi ta, jag hade bett O vara varsam och inte köra för hårt med mig. Men det var han som fick slita loss mig för att gå och äta lunch, för att bryta för dagen. När jag väl var inne i städandet var det svårt att sluta.

Dagen därpå var det värre. Det kändes övermäktigt, hur ska vi någonsin ta oss igenom alltihop? Men O försäkrade att vi varit duktiga och kommit långt, han såg skillnad.

Det jag hittade i högarna gjorde mig också ledsnare denna andra dag än dagen innan. Det var brev och olika minnen från en svår tid i pappas liv, kring millennieskiftet. Jag hade nästan glömt det där, men mindes plötsligt hur orolig jag varit för honom då. Sedan gick det över. Jag fick egna bekymmer, ganska stora sådana, som uppfyllde mig helt. Pappa hittade vid dryga sextio års ålder en ny födkrok: den som översättare. Arbetet och pengarna hjälpte honom tillbaka.

Oron, ja. Den ständiga följeslagaren. Bland allt annat hittade jag några laminerade barnteckningar, den konstnärlige prylgalningen förnekar sig inte. En fyrtio år gammal tuschteckning från sjuttiotalet är fint bevarad. Eller ett hjärtslitande brev: PAPPA JAG VIL ATT DU SKA FLYTA HEM SÅ ATT DU INTE ER SÅ LEDSDEN PUSS PUSS GULLEPAPPA FRÅN GULLEBARNET.

Herregud. Ända sedan jag var riktigt liten har jag bekymrat mig och oroat mig för honom. Hur kan en så mild och kärleksfull och anspråkslös person utöva sådan känslomässig terror? Han begrep det förstås inte, men det borde han kanske ha gjort.

Först när jag blev vuxen på riktigt, först när jag fick egna barn, förmådde jag någorlunda släppa ansvaret för pappa, backa undan, ge upp, nöja mig med att hålla ett öga på honom. Men när han blev sjuk kunde jag träda in och faktiskt ta hand om honom de sista veckorna.

Helgen som kommer har vi bett min syster passa barnen några timmar så att vi kan köra ännu ett pass. Små steg framåt. Djupdykningar i minnen. Däremellan är det en vanlig ganska kämpig vardag som ska hanteras, med arga, trötta och förkylda barn, dito föräldrar, och krav från jobb och skola.

Spelregler?

Sitter nyduschad men ändå genomsvettig (= bra, febern är på väg ner, medicinen har kickat in) i sängen med datorn i knät. Y tittar på tv, han är piggare och därmed också snällare. Q är i skolan, mamma har fått permission att åka till sina vänner. Jag hade bra gärna haft hennes hjälp i eftermiddag och ikväll också, O kommer hem sent, men jag ville inte be henne. Vi behöver pausa från varandra också.

Kvällens räddning stavas dataspel, så snart Q kommer hem från skolan och de fått i sig varsin frukt ska jag ge dem fri tillgång till alla fanstyg. Då vet jag att de är tysta och snälla i flera timmar. Möjligen blir det bråk när det är dags att stänga av för middag och/eller läggdags.

Det var nyttigt det där terapeuterna sa till oss, att vi har regler som vi pratar om men inte alltid håller på. En viss flexibilitet är förstås inte fel, men vi har nog glidit över åt andra hållet. Några dagar senare när det var speldag, slog en annan insikt ner i mig. Både O och jag har en njugg attityd till barnens spelande, vi har bägge två tendensen att grymta lite även på speldagarna, att begränsa och tjafsa eller åtminstone hota med det. Jag skäms lite när jag kommer på det. Det bottnar förstås i att jag egentligen inte gillar deras spelande och hade föredragit att de hade gjort något annat. Varför O reagerar som han gör vet jag inte riktigt. Men jag tillrättavisar honom när han först inte vill ge Y surfplattan. Ånä, är det speldag så är det, då ska de också få spela och veta att de får det.

Möjligen har detta gett viss effekt, det har varit lugnare kring spelandet på sistone.

Men vi borde fundera mer på våra regler, gråzonerna är alldeles för många. Två speldagar i veckan, visst. Titta på tv räknas förstås inte som spelande. Inte heller att titta på Barnkanalen på datorn, Q kollar gärna på uppbyggligheter som Bullerbyn och Emil och något matlagningsprogram för barn. Därifrån är steget inte långt till att titta på filmer (som ofta handlar om spelande) på Youtube. Dessutom vet vi att Q ibland fuskar och spelar när han säger att han tittar på film. För att inte tala om mobilen som Q fick i julklapp, med den kan han både spela och youtuba. (Y är gräsligt avundsjuk på mobilen och mycket snar till skvaller.)

Jag funderar på om vi ska vända på steken och slopa speldagarna och istället införa skärmfria dagar, kanske två i veckan. Skärmfritt gäller förstås alla skärmar - och alla familjemedlemmar. (O sa alldeles av sig själv till terapeuterna att han har större tendens än jag att använda skärmar som barnvakt, och att han är mer intresserad av både skärmar och spel än jag.)

Följden skulle initialt bli att barnen spelar mycket mer än de gör idag. Förmodligen skulle vi behöva begränsa skärmandet även på de tillåtna dagarna. Ett tag hade O installerat ett lås som gjorde att barnen inte kunde komma åt datorerna före klockan åtta på morgonen och inte mer än en och en halv timme i sträck. Det är nu avaktiverat, men det vore en lätt sak att sätta igång igen.

Det är också värt att fundera på varför jag alls vill begränsa barnens tid vid skärmarna. Från början införde vi speldagar för att det blev sådant förskräckligt bråk vid varje avstängning. Vi orkade inte bråka varje dag, alltså begränsning.

När jag läser det jag skrivit reagerar jag på det absurda i att det är förbjudet att spela men okej att titta på (ofta men inte alltid) debila filmer på Youtube. Fånigt. Det de spelar är oftast Minecraft, som är ett relativt uppbyggligt spel, jämförbart med att bygga lego eller liknande, och sådana aktiviteter uppmuntrar vi ju.

Ändå törs jag inte släppa dem helt fria. De leker sådana underbara fantasilekar när de kommer igång, jag är rädd att det ska försvinna. Och läsning? Själv var jag storläsare i Q:s ålder, faktiskt i Y:s också. Y läser inte ännu. Q läser bra men sällan frivilligt. Och utelek, som de faktiskt också är rätt bra på? Q har dessutom lagt på sig en del det senaste året, jag vill absolut inte att han ska bli mer stillasittande. (Inser när jag tänker efter att stillasittande inte är det första man tänker på när det gäller Q. Men ändå!)

Nej, det är inte lätt. Jag tittar på barns egna berättelser och förfasar mig, tre, fyra timmars skärmtid per dag? Hjälp! Eller har jag fel? Är jag hopplöst gammaldags och efter min tid?

Sänkt

Röjde i pappas lägenhet både lördag och söndag. Jobbigt förstås, både kroppsligt och själsligt. Kände mig inte precis utvilad på söndagskvällen, hej och hå, upp och jobba imorgon.

På måndag morgon vaknar jag med insikten att ungarnas förkylning nog faktiskt är influensa, och att det nu är min tur. Mamma tar hand om Y som fortfarande är dålig. Själv har jag så ont i huvudet att jag inte klarar att läsa.

Idag är O på tjänsteresa och mamma skulle ha åkt till en god vän, men hon skjuter på besöket. Tack och lov. Jag är visserligen bättre, men att brottas med sjuk/pestig/uttråkad Y och trött/svartsjuk/orolig/provokativ Q, det orkar jag inte göra ensam just nu. Dessutom kommer Y:s nattskräck tillbaka när han har feber. De senaste dygnen har varit prövande.

Vete fan när jag kan jobba igen.

Nåja. Jag var inte förkyld på hela hösten. Och jag behöver åtminstone inte vara orolig för att smitta pappa.

Trampa genom is

Igår kom jag hem efter tre vilsamma dagar hos mamma då jag just inte gjorde någonting. Jag gick och tränade med min syster, läste och tittade på tv. Och åt fisk som mamma lagade.

Jag borde vara utvilad, men är det inte precis. Q var sjuk under min bortavaro, Y insjuknade idag. Mamma följde med mig hem och stannar en vecka vilket är ett bra stöd. (Fast tidvis ganska enerverande.)

Idag var jag hos kuratorn, näst sista gången. Hur är det? Ja, jo, tja. Redogjorde för parterapin, fick beröm. För jobbstarten och tankar kring jobbet (finns mer att berätta om detta, orkar inte nu), hmm låter inget vidare, men sitt still i båten. Berättade att jag ska börja med pappas lägenhet imorgon och gruvar mig. Ta korta pass, rådde kuratorn.

Ja. Och ja, jag ska be företagsläkaren kolla somatiska orsaker till tröttheten och håglösheten. Jadå, jadå, jag är duktig på att göra läxan. Det har jag alltid varit.

(Jag gjorde allting rätt åt pappa, men han dog ifrån mig i alla fall.)

Men om sorgen och saknaden hade hon inte mycket att säga. Den finns där hela tiden, under ytan. Oftast är det så jävla mycket med allt annat, jag kanar fram men så krasch går jag igenom.

Efteråt skulle jag egentligen ha åkt till jobbet men jag orkade helt enkelt inte. Jag började gråta i telefonen med O, vi bestämde lunch och sedan åkte jag hem.

Nä, inte fungerar jag som vanligt inte. Det är förbannat ensamt det här. Ingen sörjer som jag, ingen saknar honom som jag, nu när begravning och minnesstunder är över, minnestexter skrivna.

Hemma stormade Q utav bara fan. Det var ytterst nära att jag tappade behärskningen, vet faktiskt inte riktigt varför jag inte gjorde det. Möjligen lyckades jag hålla mig till att säga till på skarpen istället för att skälla. Jo, så var det faktiskt när jag tänker efter. Och det är ju en framgång antar jag.

Kanske känns det bättre imorgon när jag påbörjat den fruktade röjningen.

Vilsen

Alltså, det här med så kallad barnuppfostran, jag hittar inget bättre ord i hastigheten.

Jag vet innerst inne att jag är en bra mamma, kanske rentav bättre än många. Jag reflekterar mycket över mitt föräldraskap och har nästan ända från början känt mig trygg i rollen, med vissa tillfälliga undantag förstås.

Men just nu känner jag mig lite vilsen, faktiskt. Det jag tidigare trott på och anammat, kanske var det inte så bra?

Det jag syftar på kan kanske sammanfattas som antiauktoritär fostran, att bemöta barnet som man själv vill bli bemött, att se barnet som en individ, att inte kränka, att respektera rättigheter, att tro barnet om gott, allt det där. Jag har oroats av och grälat på O som jag tycker är för snar till konflikt, för snar att dela ut straff, för lättprovocerad, för oberäknelig.

(Det sista, om O tycker jag fortfarande.)

I förra veckan var vi på parrådgivning. Intressant, verkligen mycket intressant, vi ska göra om det. Det är dyrt som skam men vi ser det som en investering.

På den korta timme vi var där slog terapeuterna ner på flera saker, varav en del är sånt vi känner igen men kanske inte precis håller med om. Vi pratar mycket hemma, kanske för mycket. Vi har regler, men vi håller inte på dem, vi pratar istället. Mellan mig och O finns ett stort spelrum som barnen, särskilt Q kan utnyttja. Måste utnyttja eller snarare utforska. Testa, pröva, mäta, med konflikter och trötthet som följd.

Jag beskrev en härdsmälta hemma då jag varit ensam med barnen, Q började bråka vid datoravstängning.

(- Var det en tisdag sa du? Men måndag är speldag?
- Ja, jo, fast de får titta på TV andra dagar, och när Y kollar Barnkanalen på TV:n tycker Q att det är tråkigt och vill titta på svtplay på datorn. Inkonsekvent, jag vet, men vad fan ska vi göra?
- Fortsätt!
- Jo, då bad jag Q stänga av och då blev han arg och började smälla med stolen mot väggen.
- Varför bad du honom, varför stängde du inte helt sonika av? Du hade ju förvarnat.)

Och så vidare. För att inte tala om detta med att bli arg och hårdhänt. Terapeuten tittade lugnt på mig och sa: Bra. Det var bra gjort. (Jag blev inte lite häpen.)

Sedan dess har vi pratat sinsemellan och försökt vara mer konsekventa, mindre babbliga. Vete fan om det gett något särskilt resultat. Läxsittningen med Q igår var överjävlig. Men läxan blev till sist gjord.

Och idag läser jag en intressant intervju i DN med en författare av en bok om bråkiga barn. Han tycker och råder precis i de linjer jag tidigare trott på och som jag nu inte riktigt får ihop med det våra terapeuter sa till oss.

Å andra sidan så blir jag ju tokig på en viss annan rådgivare och bloggare som jag inte ska länka till, vilket minnesgoda läsare vet.

Eller går det ihop ändå? Handlar det om nyanser och balans, att visst bemöta barnet med respekt och allt det där men utan att göra avkall på sig själv, att behålla sin auktoritet?

Jag vet inte riktigt. Nu måste jag rusa till tåget.

Just när man tror

De senaste dagarna har jag haft bättre fotfäste. Jobbstarten var okej. Inte särskilt rolig, herr Snäll har varit sjuk och sålunda inte förberett ett smack. Å andra sidan är jag för trött för att ta på mig ett större ansvar just nu. Några veckor till kan jag behöva vegetera.

Men idag, efter en heldag med kören och två nätter dålig sömn, är jag återigen en blöt fläck. O kommer hem från pappas lägenhet med historiska tidningar, sådana som pappa prenumererade på i mängder. Det gör nästan fysiskt ont att se dem, att se hans adress på dem.

När jag läser för barnen måste jag ta en paus, för plötsligt stiger minnet av pappas döda ansikte, så ofattbart stilla och... ja just dött framför mig, också det gör ont.

Jag vill inte att det ska vara såhär. Det går aldrig att ändra. Aldrig. Aldrig. Ordet är som ett klubbslag.

Och jag som just imorse tänkte att nu vaknar jag utan att vetskapen rasar över mig, den finns där redan. Häromdagen kände jag mig gräsligt lättad när jag skrivit alla tackkort, de ligger i en hög färdiga att posta.

Imorgon reser jag och min syster till mamma i ett par dagar. Jag ska vila.

Jorå

På väg till kören, efter första dagen på jobbet, tillbaka till de levandes land igen, leker jag med tanken att svara välvilliga frågor precis som det är.

Jomen jag mår okej. Ja, det var levercancer. Nä, den började där, inte metastaser. Nä, inte så vanligt. Beror på skrumplever och alkoholintag. Jo, resten av familjen mår bra, O hostar lite fortfarande bara. På onsdag ska vi gå i parrådgivning. Nä, vi ska inte skilja oss. Det är just det vi inte tänkte göra.

Och idag är det söndag

Idag är det fyra månader sedan vi fick veta att pappa var sjuk. Beskedet som också var en bekräftelse på något jag misstänkt och oroat mig för ett bra tag.

Då var det varm höst, nu är det vinter med snö. Idag åkte vi längdskidor, jag och O och Y, medan Q åkte pulka med grannarna. Vi tog bara en kort runda, Y kavade fram och var så duktig och jag hittade någorlunda tillbaka till det jag en gång kunnat. O är såld på att intressera ungarna för slalom, jag ryser och menar att det är en aktivitet för barbarer. Längdåkning däremot är faktiskt njutbart ibland.

(I mellandagarna var vi faktiskt i Kungsberget i några dagar, så jag vet någorlunda vad jag pratar om. Dånande eurodisco vid liftarna, dunkande pjäxor i korridorerna så man tror att en elefanthjord sluppit lös, absolut ingenting för den alpint ointresserade att göra.)

Efteråt fortsatte jag med röjningen av barnens lekrum. O hörde mig grumsa och morra och gick först i försvarsställning och fräste. Jag surade och kände trycket mot dammluckorna, jag hade kunnat skälla i timtal om stöket, de aldrig färdigställda projekten, att du aldrig, att jag alltid, och så vidare.

Men miraklet skedde. Jag höll tyst, och O återvände efter en stund och frågade fridsamt vad jag ville att han skulle göra. Släpa ungarna från teven och sätta er och sortera lego!

Och tänk, det gjorde de. I tre timmar, under fridsamt småprat, nästan hela tiden. Jag sorterade alla övriga leksaker enligt min tidigt utprovade metod som jag på sistone inte orkat upprätthålla. Dessutom slängde jag målarböcker, torkade färgpennor, trasiga prylar av alla de slag, och rådfrågade ständigt Q. Han är fenomenal på att identifiera mystiska plastbitar som lego eller playmobil eller någon gammal McDonaldsleksak, den leker vi aldrig med, den kan du slänga.

Till sist dammsög jag legolådorna med en nylonstrumpa över dammsugarröret, så som jag läst om någonstans. Nu är första röjningen faktiskt gjord, inför att barnen ska få varsitt rum och vi ska dela upp deras leksaker (och gallra och rensa ytterligare). Det är obeskrivligt skönt.

Till sist läste jag ett kapitel i Lilla huset på prärien för dem och de somnade snällt. O nattade medan jag duschade. Nu ska jag titta på filmen om Katarina Taikon.

Och imorgon börjar jag jobba igen, för första gången på fyra månader.

Fortfarande

Hej pappa,
Idag är det två månader sedan du dog. Jag gråter fortfarande varje dag, men sällan så att någon ser. Tror jag åtminstone.

Jag kan prata om dig utan att gråta eller bli ledsen, och gör det gärna. Jag tycker om när människor pratar med mig om dig, men det är inte så många som gör det. Jag läser Gun-Britt Sundströms Bitar av mig själv nu (läste du den, tror nog inte det?), bland annat om sorgen när hennes gamla pappa dog, och känner igen mig. Man ska tala med den sörjande om den döde, skriver hon, och det är så sant.

Men jag kan inte berätta hur det känns utan att gråta, det kan jag inte. Igår när jag träffade dina systrar och de frågade, log jag snett och sa inte riktigt som det var. Vi begravde moster M igår förresten. Prästen var ganska bra, men ändå var jag så väldigt glad att jag ordnade en borgerlig begravning för dig. Det var ju förstås aldrig tal om annat.

Annars är det mycket bråk här hemma, både mellan barnen och oss vuxna. Du kan nog inte ens föreställa dig. Du var inte någon man bråkade med.

Alltihop beror nog på att jag är så ledsen. När jag vacklar, då vacklar hela familjebygget.

Där ser du vad du ställer till med.

Skattkista

Jag har ganska länge haft tillgång till pappas mejlkonto, sedan långt innan han blev sjuk faktiskt. Givetvis var detta inte något jag utnyttjade mer än någon enstaka gång när jag inte hört av honom på en vecka och var orolig, då hände det att jag loggade in på mejlen för att kolla när han senast varit inne och läst den.

När han blev sjuk hjälpte jag honom med en del korrespondens, skrev ut några mejl och läste för honom, svarade på andra. Och så avslutade jag en rad prenumerationer på nyhetsbrev.

Strax efter pappas död tänkte jag bittert att jag borde stänga av kontot, det rasar fortfarande in en del ovidkommande mejl som jag inte lyckas bli av med.

Gudskelov att jag inte gjorde det. För häromdagen insåg jag vilken skatt jag nästan kastat bort. I Skickat-mappen finns mejl från tio år tillbaka. Till mig, förstås, men även till andra. Jag skummar igenom dem och återigen hör jag nästan pappas röst.

För första gången på länge känner jag mig tröstad. Det finns hur mycket som helst att läsa. Han är inte alldeles borta, bara lite. Jag kan fortfarande umgås med honom, det är bara lite ensidigare konversation.

Tack och lov att han skrev så mycket. Som detta till exempel, som svar på en fråga om vem som får kalla sig militärhistoriker:

Såvitt jag vet finns det ingen utbildning som berättigar till titeln militärhistoriker. Det finns visst kurser, men att ha gått en kurs leder väl inte till någon titel.

Jag höll för många år sedan examinatorier i marxistisk historiesyn i Uppsala. Anledningen var inte speciella kunskaper eller särskild entusiasm för ämnet utan att ingen annan lärare ville ta sig an det och jag var yngst. Eleverna var en samling hopplösa testuggare; av dem fanns ingenting att lära. Det blev lärorikt ändå, för jag måste ju se till att jag var bäst i klassen. Men inte tänker jag kalla mig marxistisk historiker för det.

När jag presenterar mig som historiker får jag ofta frågan vilken min specialitet är. Senast inträffade det på ett översättarseminarium på Biskops-Arnö i helgen och bara några dagar tidigare på en begravning. Jag brukar då lite irriterat förklara att mitt ämne heter historia kort och gott och det var vad studierna omfattade. Jag läste in den gamla läskursen för doktorsgrad och bara kursen i antikens historia som ingick där (nu finns visst ingenting kvar) tog faktiskt ett år. Min dåvarande fru som hade två betyg i klassisk fornkunskap förklarade att mina kunskaper var lika omfattande som hennes, men med större tonvikt på det politiska än det konsthistoriska - vi brukade tävla om egyptiska dynastier och romerska kejsare och sådant när vi hade långtråkigt på järnvägsstationer och busshållplatser; hon var helklassiker och var bättre på Grekland och Rom och jag på det andra. Jag blev ganska beläst på medeltiden också, även om resten av läskursen gick fortare.

Om jag nu stöter på något av detta kommer jag ihåg att jag glömt det och det ger en viss självkänsla, men det är en bräcklig grund för tvärsäkerhet.

Vad min utbildning gick ut på var: "Have gun, will travel!", en tv-serie som gick i min ytterst avlägsna ungdom, och vars titel jag aldrig begrep. Den betydde tydligen: Jag klarar vad som helst! Men så ser jag mig själv (vad beträffar historia). Jag har flera gånger fått i uppgift att tolka och renskriva dokument från 1600-talet (ett kladdigt århundrade) och 1700-talet i tysk handstil och det har gått bra, med envishet: Det som den skrivande tänkt sig att kunna läsa själv måste också andra klara.

Sedan är det förstås en annan sak att mina forskningar naturligtvis handlat om vissa specifika ämnen ----- Vilken titel detta skulle berättiga till kan man undra och jag envisas med historiker.

Jag tycker att Du inte skall be om ursäkt, om det var så Du tänkte, för att Du betecknas som militärhistoriker. Din forskning berättigar sakligt till det. Men det är inte heller en titel att yvas över. 

Det är alltid trevligt att få tillfälle att gnälla över världens orättvisor, "the slings and arrows of outrageous fortune". 

Tack skall Du ha. 

Tidigare har jag tyckt det varit enbart betungande att veta att hans dagböcker och brev ligger och väntar på mig, men inte längre. Han finns kvar, i någon mening.

Dessutom (bittert inlägg)

Som om det inte vore nog med allt annat bråkar vi som fan, hela familjen. Q och Y var jobbiga hela söndagen. Alldeles särskilt Q som provocerade och testade gränser och fick (orimligt mycket) skäll av sin far, och som till sist exploderade i ett stort utbrott (då han bland annat utslungade att jag inte är hans riktiga mamma, det var första men troligen inte sista gången), och avslutade kvällen med att storgråta i min famn över att jag en dag ska dö ifrån honom och hur ska han klara sig då och förresten vill han inte alls flytta till Korea och inte flytta hemifrån och inte bli vuxen överhuvudtaget.

Idag har de varit hyfsat snälla, istället har O och jag grälat. Vi trasslar in oss i en enda härva av mer eller mindre outtalade anklagelser och skuldkänslor.

Jag: Titta dig omkring. Jag kan inte hitta en enda plats i huset som är det minsta trevlig och trivsam. Jag blir tokig! Ibland är jag fantamig lika ledsen över stöket här hemma som över att pappa är död. Men det får jag ju knappt säga. Du blir skitsur och känner dig anklagad och suckar om jag ens andas om att det är stökigt.

O: Skulle det vara mitt fel? Du kommer ju aldrig med några konkreta lösningar, du bara skäller.

Jag: Men det finns ju inga konkreta lösningar, mer än de fullkomligt självklara, att man avslutar det man har börjat, att man inte drar fram mer grejer än man hinner plocka undan på en dag eller eftermiddag eller timme eller vad det nu är! Och att man konstant plockar undan efter sig, håller undan stöket, smartare lösning än så finns inte!

------

O: Du är så ledsen över att din pappa är död, så det spelar ingen roll vad jag gör eller säger. Det där behöver du ta dig igenom själv, det är ingen idé att jag ens försöker för allt jag säger och gör blir fel.

Efteråt tänker jag att jag inte håller med honom. Eller jo förresten, jävligt mycket han säger blir fel. Jag hatar det han brukar säga när jag uttrycker att något är jobbigt, att livet känns pissigt, att det är då satan vad ungarna bråkar, vad fan ska jag ta mig till för att stå ut. Då brukar han sucka och säga något som går ut på att livet ÄR pissigt, ungarna ÄR jävliga, det är så det ÄR. Det är bara att tugga i sig. Och jag brukar må om möjligt ännu sämre än jag gjorde innan.

Men å andra sidan höll han om mig igår när jag storgrät och det kändes bättre att storgråta mot hans axel än att göra det ensam, det gjorde det.

Men hur kan man inte försöka? Det måste man ju.

Typiskt pappa

Efter en tämligen jävlig dag fylld av barnbråk ringer mamma. Hon ringde redan en gång under kvällen men då hann jag inte prata för jag var tvungen att hantera en Q-härdsmälta. Nu sover bägge barnen, jag tänker att vi faktiskt kan hinna prata en stund.

Men hon har bråttom, hon tittar på TV, men är ivrig och vill meddela: Jag såg just pappa på TV! I Gentlemän! Han var i ett antikvariat, han klättrade på en stege!

Va, säger jag. Menar du min pappa? Du måste ha sett fel. Inte klättrade han på några stegar nyligen. Och vad jag vet har han inte staterat på evigheter, särskilt inte det senaste halvåret, den är väl alldeles nyinspelad?

Pappa har faktiskt varit statist i en rad svenska filmer, de flesta under nittiotalet. Men som sagt, nu är det bra länge sedan jag hörde talas om något sånt.

Mamma står på sig men vill lägga på och återgå till Gentlemän. Titta själv!

Jag går in på svtplay och klickar fram andra avsnittet av Gentlemän. Och jodå, tjugofem minuter in i filmen står han mycket riktigt där på en stege i ett antikvariat. Håret och skägget är ganska vildvuxet, han tittar undrande över axeln när huvudpersonen dundrar in. Han har stora glasögon på näsan, jag tror att det är farmors gamla läsglasögon som han sin vana trogen sparade. De är minst sagt missklädsamma, men han tyckte att de var praktiska. Vem påminner han om, jag fnissar när jag kommer på det: ugglan Helge i Från A till Ö. Undra på att filmmakarna ville ha med honom, han ser verkligen ut som en inventarie i ett antikvariat.

Han är bara i bild någon sekund, men jag spolar tillbaka och tittar, igen och igen. Hans stora händer med långa fingrar, så välbekanta. Gråter gör jag också förstås, floder.

Så himla typiskt pappa. Spökar för mig gör han inte, han svarar inte när jag pratar med honom, jag har bara lyckats drömma om honom en enda gång sedan han dog, och då mycket otydligt. Men dyka upp i TV alldeles oförhappandes, det kan han minsann göra.

Litania i januarinatten

Natten mellan lördag och söndag, jag kan trots sömntablett (sänkt dos visserligen) inte somna. Så snart jag lägger ner min bok och släcker lampan och inte längre är distraherad av något trevligt väller ledsenheten in över mig.

Istället gick jag upp och loggade efter viss tvekan in på pappas mejl, mappen med skickade mejl. Det sötaste från april i år, jag menar förra året, till en av föreningsgubbarna, där han stolt drar några anekdoter om Q och Y. Men även de mest triviala mejl, där han diskuterar översättningar och formuleringar, tröstar mig. Jag hör hans röst, hans stil är omisskännlig.

Jag hör hans röst, hur kan han då vara borta?

Samtidigt, herregud, hur länge är det rimligt att jag ska vara såhär ledsen? När kan jag börja fungera igen? När kommer livet att kännas drägligt igen?

Det här med jullov suger, förresten. Jag försöker styra upp dagarna någorlunda. Idag delade vi på oss efter visst parlamenterande, Y och jag gjorde en museiutflykt och Q och O handlade mat och lagade den. Alla fyra hade ganska trevligt, ändå blev kvällen rätt jävlig. O ställde som vanligt till med en överambitiös och överdådig middag som blev alldeles för sen, varpå barnen (för en gångs skull mest Y) blev för hungriga och trötta, varpå O blev alldeles för arg på Y (jo för en gångs skull O och inte jag), varpå jag fick medla och trösta vilket jag skulle ha gjort mycket tidigare men jag låg uthälld i soffan, helt slut efter dagen.

Det är då själva fan att man inte kan få bryta ihop och sörja lite i all enkelhet och lugn och ro utan att alla runt omkring en måste börja leva rövare de också.

Jag borde börja träna igen, ordentligt menar jag, inte halvhjärtat som nu. Skulle förmodligen bli gladare av det. (Eller? Flera gånger har jag börjat gråta på avslappningen.) Men jag orkar inte. Blir stressad av tanken, blir lättad när jag avbokar passen. Morgonpass går bort, jag är inte människa på morgnarna nu. Kvällspass också. Kvar blir inte mycket.

Att vara hemma stressar mig. Det är så pryttligt och plottrigt och stökigt och otrivsamt att jag blir galen. O håller på med en neverending städning av källarförrådet som hittills resulterat i ännu mera stök. Jag borde gå igenom barnens grejer, ungefär hälften av deras leksaker och målarböcker och pyssel och elände används aldrig, det kan slängas eller skänkas bort.

Och dessutom väntar pappas lägenhet på mig. Bara tanken ger mig andnöd, bokstavligt talat.

Jag skulle behöva ta in på vilohem som hysteriska borgarfruar gjorde förr. Dricka brunn eller något. Sitta i ett vackert rum och läsa böcker. Åka till mamma i Göteborg och ligga på hennes soffa kanske.

Fast nu ska jag ju snart börja jobba igen, och jag har sagt att jag ska komma tillbaka till kören också. Ingen brunnsdrickning här inte.

Mamma, förresten. Hon som var ett sådant fantastiskt stöd under pappas sjukdom, nu är vi nästan tillbaka i de gamla vanliga gängorna igen. Hon ringer varje dag, nja men åtminstone varannan, och lyckas pricka in middagstid eller nattningstid eller som idag när jag precis klivit ur duschen, då kom O och räckte mig luren. Hon kvittrar och vill höra hur jag mår, fast ändå inte.

Nä, jag är orättvis. Det är inte så illa som det var förr, när det låste sig totalt. Men hon är alldeles för tvärsäker och benägen att tala om saker för mig istället för att lyssna. Att jag var ledsen förra helgen berodde på att pappas nekrolog stått i tidningen, nämligen. Då blir det så definitivt. Jag invände att jag inte alls kände så, nekrologen hade ju jag korrekturläst och godkänt innan.

Och jag tror att jag vet varför det skevar igen. Nu är hon inte här, nu har hon inte någon given plats och funktion, nu kan hon inte hjälpa mig på det självklara sätt hon gjorde när pappa var sjuk.

Det finns ingen tröst, tänker jag ofta. Ingen kan säga eller göra något som tröstar mig. Oftare än jag vill tänka på känns livet näst intill outhärdligt.

Förr när det har känts så, då kunde jag ringa pappa, om det så var mitt i natten. För tio år sedan, när jag var nednött av barnlöshet och arbetslöshet och allmän uppgivenhet över framtiden, då kunde jag fortfarande ringa honom och han tröstade mig.

(Hur gjorde jag när Y var bebis och inte sov? Hade jag slutat ringa pappa då? Hade han blivit för gammal och knarrig då? Jag vet inte säkert.)

Nu finns det ingen.

Vad som däremot finns är skuldkänslor. Jag skäms lite över min sorg och utlevandet av den. Sansa dig människa, det är inte det värsta som hade kunnat hända. Dina barn är friska, din man likaså. En gammal förälder som dessutom var en stor oro, det hade kunnat vara värre.

Jo. Jovisst. Jag har allt (utom ett prydligt och trivsamt hem med stora ytor). Ändå är jag inte glad. Tacksam är jag, besinnar det gör jag, men glädjas och njuta kan jag inte.

Nu ska jag dricka varm mjölk ur min nya Muminmugg som jag köpte enär motivet tycktes tala direkt till mig. Få se om det hjälper.

Annandag

Nattar slutkörda barn efter trevlig annandagsmiddag hos tjocka släkten. Min faster och farbror är så rara mot mig nuförtiden, och mina asociala kusiner ger mig stora kramar och tar mina söner i knät och låter dem spela på sina telefoner.

Inte behöver jag hålla ett getöga på pappa, inte behöver jag oroa mig. Snart ska jag dessutom få ärva en skrälldus med pengar.

Hade det inte varit för den förestående röjningen av hans lägenhet och för att jag är så trött jämt, hade jag sagt att mitt liv egentligen är så mycket bättre nu när han är borta.

Förutom det svarta hålet i mig förstås. Som sväller och rinner över och dränker både mig och telefonen jag bloggar med i tårar och snor. Jag gråter så att jag är rädd att väcka barnen.

Pappa, jag vill att du ska komma tillbaka.

Varje dag är som julafton

Idag gick jag på stan en stund efter kuratorsamtalet. Drack kaffe på ett trevligt ställe, njöt av att ströva på egen hand i nygamla kvarter. De ligger alldeles nära pappas gata, men jag har inte gått där så ofta. Fast det slog mig att det på sätt och vis är mina barndomskvarter.

 Jag älskar att driva omkring i stan så där, titta på folk och i skyltfönster, gå och gå och gå. Om jag bodde inne i stan och inte i förorten skulle jag då inte ha problem med vardagsmotionen. Stegräknaren tickar på, idag står den på drygt 13 000 utan att jag ens har tänkt på det.

 Plötsligt gick jag förbi en garnaffär där jag efter viss tvekan gick in. Jag har ett helt skåp fullt, borde absolut inte köpa mer, men tillbringade en mycket trevlig timme där och kom ut med två sorters garn i mina älsklingsfärger (ni behöver nog knappt ens gissa vilka).

Men så var det dags att åka hem och jag märkte plötsligt hur trött jag var, och lite hungrig, och därmed ledsen. Min ork tar slut plötsligt nu för tiden. Det var långt hem, och så behövdes det lite kompletteringar till den pågående julmatlagningen hemma.

Jag ringde för att fråga O något om inköpslistan, men det var Q som svarade. Mamma, lyssna på detta! (Obestämbart ljud i bakgrunden.) Det är en sånglärka! (Eller om det var knölsvan.) Det är morfars fågelbok som pappa hämtat hit!

Ja jösses. Både igår och idag var rena julafton för ungarna. Plastmodeller, en radiostyrd segelbåt, böcker med fågel- och djurljud och till råga på allt ett luftgevär och en pilbåge.

Pappa hade gillat det. O och barnen har roligt. Men själv drar jag knappt på munnen. Pappa, jag hade mycket hellre haft dig tillbaka.

Fast när jag kommer hem och O stolt visar upp vad han hittat, undangömd mellan bokhyllorna i pappas vardagsrum, då blir jag glad. Jag var orolig att denna tavla förkommit när jag inte hittade den. Pappa trodde att den skulle stå i hallen, han hade tagit ner den från väggen för att laga dess trasiga ram, men där fanns den inte. Hade O råkat slänga den av misstag? Vi oroade oss båda två.

Detta är min pappas mormor Anna, en enligt uppgift amper dam (det syns nästan, va?). Hon var en överdängare på dystra profetior i stil med att man inte fick sitta för länge på toaletten för då kunde alla tarmarna trilla ut. Och hur ska det gå för pöjken i exercisen, så mager som han är?

Dessutom hittade O en fantastiskt fin färglitografi av Mona Huss-Walin. Den ska jag låta rama in fortast möjligt, och så ska jag låta reparera ramen på farmorsmor.

Hon är lik farmor, ser jag nu. Förmodligen är hon på bilden lika gammal som jag.

Tackkort, plastmodeller och en gammal gigg

Började skriva tackkort igår. Det är jobbigt, som väntat. Inte bara emotionellt utan även praktiskt. Det var 80 personer på begravningen, varav ett flertal helt okända för mig. Jag har bett pappas olika föreningar om hjälp med adresser, och så ska jag leta i hans mejl också.

Jag funderade på varför jag får dåligt samvete över att inte röja pappas lägenhet själv. Givetvis har ni rätt. Jag kan inte göra allt själv, jag måste ha hjälp.

Jag tror att det är för att pappa var lite orolig själv. Särskilt på slutet, ju mer förvirrad han blev, desto mer pratade han om sina plastmodeller och vad som skulle hända med dem.

Vad händer med dem? O sorterar ut de som inte är byggda och sparar åt sig och pojkarna. De övriga.... slänger vi. Pappa hade inte tyckt om det, men vad ska vi göra?

Inatt har jag sovit. Idag ska jag till kuratorn.

Till sist ett pappacitat som nyss rann upp i minnet :

Jaså, njurarna är bra. Det får mig att tänka på nåt jag läste om en gigg som var så listigt konstruerad att när en del var utsliten var resten det också. Oerhört ekonomiskt. För det är ju retfullt att dö med fina njurar, starkt hjärta och perfekt blodtryck.

Balans

(Det blir tjatigt framöver här tror jag. Inte så mycket julmys och marsipantomtar. Men det hade ni knappast väntat er, va? Hohoho.)

Idag är huset tyst. Barnen är på klätterkurs vilket jag tror de kommer att älska. De provade på klättring för ett par veckor sedan, Q visade sig vara en naturbegåvning och Y var inte helt bortkommen heller. Mina starka, fysiska barn, så olika mig.

Svärmor kom igår, hon är så snäll och rar men hon driver mig till vansinne för hon pratar i ett om oväsentligheter. Gud så elak och snobbig jag är. Men nu är hon i stan och köper en virknål eftersom hon tappade bort sin på tåget hit, och jag får vila öronen.

O är i pappas lägenhet och röjer lite, första gången någon är där sedan pappa dog. Det plågar mig. Jag borde vara med, men jag orkar fan inte. Jag har bett O att vara varsam. Jag vet inte vad jag vill. Jag är tacksam för att han hjälper mig. Vardagsrummet är fullt av tomkartonger och skafferiet är fullt av sillburkar (fråga inte), de är bara att slänga utan misskund, det är bara bra att få hjälp med det.

Ändå. Ändå. Det är pappas hem (som han lämnade den där dagen i september då han bara skulle åka till husläkaren för att kolla upp sitt ben, sedan kom han aldrig dit igen). Det är hans saker. Borde det inte vara någon som älskar honom som hanterar dem?

Jo. Jo. Jag behöver hjälp med det och det är bra att O gör en första röjning.

Balans kallade jag det här inlägget, vad fan menade jag med det? Balans mellan att uppslukas av vardagen och familjen (som igår och i förrgår) och att uppslukas av sorg och saknad (som igår kväll och inatt och nu).

Jag sov dåligt inatt, försöker ibland sova utan sömntablett, det går inget vidare. Har dessutom ont i ryggen när jag ligger ner. Borde träna antar jag men orkar inte. Har inte tränat på snart två veckor. Imorgon kanske. Onsdag kanske.

(Fan vad det kliar i hårbotten. Har luskammat mig gång på gång utan resultat. Ungarna hade kletat ner sig med hårvax inför skolavslutningen vilket omöjliggjorde luskamning av dem. Det vore kanske en affärsidé, hårstylingprodukter som dödar löss?)

Jaha. Var var jag? Nu ska jag gå en promenad för att få lite dagsljus. Sedan ska jag äta lunch och baka en kaka. Inte för att jag måste utan för att jag vill äta den.

Själen behöver komma ifatt

Efter jullovets andra dag kan jag tryggt fastslå det jag märkte redan under förra helgen. Om jag har för mycket om mig under dagen, hinner ledsenheten ändå ikapp mig på kvällen och gör att jag inte kan somna. Så är det nu.

Nej, förresten. Inte riktigt. Precis nu är jag trött och tom och borde förstås gå och lägga mig med en gång. Men jag är lite rädd för vad som händer då. Kanske samma som för en timme sedan, då det svarta hålet i mig vidgades så jag trodde att det skulle sluka mig. FAN vad ont det gör, SATAN vad tomt det är, HELVETE vad jag saknar honom.

När det ebbat ut något lite suckar jag åt mig själv. Är det rimligt att vara så här jävla ledsen över sin pappa som man inte ens hade daglig kontakt med? Jag borde snarast känna mig lättad, det gör jag också, ibland. Omvärlden tuffar ju på precis som vanligt, långa stunder gör jag det med och glömmer bort vad som hänt. Ibland ända fram till kvällen då jag plötsligt ser honom framför mig, så som han såg ut när han var död. Det är ingen otäck bild, för det är ändå han. Men den gör ont, vad den gör ont. Som jag skrev igår, jag vänjer mig aldrig. Jag hade förhandlat fram vilken kontakt som helst med honom, att få honom tillbaka om än trött och grinig som han var de sista dagarna.

(Klart jag fattar att jag har rätt till alla mina känslor, varenda tår, det är inte det. Dessutom är förlusten av pappa, avskedet från pappa, det jag varit mest rädd för i hela mitt liv, fast jag genomlevt det så många gånger.)

Häromdagen var jag tillbaka på jobbet, det var ganska fint. Herr Snäll gjorde skäl för sitt namn, han stod och väntade på mig i receptionen och gav mig en varm kram. Han har sina sidor, men på många sätt är han den absolut bäste chef jag har haft.

Men jag märkte också hur påverkad jag är. När HR-chefen frågade och jag berättade om pappas sjukdom fick jag hjärtklappning, det har inte hänt förut.

I bilen på väg hem pratade jag lugnande med mig själv, och med pappa. Det kommer att bli bra det här. Jag kommer att få ett bra liv igen. Jag har ett bra liv. Jag måste bara bli färdig först, ta mig igenom det här, städandet, sorgen, alltihopa. Ska bara. Måste vara försiktig med mig själv, hushålla med mig, göra kloka val. Jag ska, jag lovar. Jag har så mycket att leva för, jag ser ju det, jag borde tycka livet är roligt och fint. Det gör jag ju, fast jag är inte glad.