Alltså, det här med så kallad barnuppfostran, jag hittar inget bättre ord i hastigheten.
Jag vet innerst inne att jag är en bra mamma, kanske rentav bättre än många. Jag reflekterar mycket över mitt föräldraskap och har nästan ända från början känt mig trygg i rollen, med vissa tillfälliga undantag förstås.
Men just nu känner jag mig lite vilsen, faktiskt. Det jag tidigare trott på och anammat, kanske var det inte så bra?
Det jag syftar på kan kanske sammanfattas som antiauktoritär fostran, att bemöta barnet som man själv vill bli bemött, att se barnet som en individ, att inte kränka, att respektera rättigheter, att tro barnet om gott, allt det där. Jag har oroats av och grälat på O som jag tycker är för snar till konflikt, för snar att dela ut straff, för lättprovocerad, för oberäknelig.
(Det sista, om O tycker jag fortfarande.)
I förra veckan var vi på parrådgivning. Intressant, verkligen mycket intressant, vi ska göra om det. Det är dyrt som skam men vi ser det som en investering.
På den korta timme vi var där slog terapeuterna ner på flera saker, varav en del är sånt vi känner igen men kanske inte precis håller med om. Vi pratar mycket hemma, kanske för mycket. Vi har regler, men vi håller inte på dem, vi pratar istället. Mellan mig och O finns ett stort spelrum som barnen, särskilt Q kan utnyttja. Måste utnyttja eller snarare utforska. Testa, pröva, mäta, med konflikter och trötthet som följd.
Jag beskrev en härdsmälta hemma då jag varit ensam med barnen, Q började bråka vid datoravstängning.
(- Var det en tisdag sa du? Men måndag är speldag?
- Ja, jo, fast de får titta på TV andra dagar, och när Y kollar Barnkanalen på TV:n tycker Q att det är tråkigt och vill titta på svtplay på datorn. Inkonsekvent, jag vet, men vad fan ska vi göra?
- Fortsätt!
- Jo, då bad jag Q stänga av och då blev han arg och började smälla med stolen mot väggen.
- Varför bad du honom, varför stängde du inte helt sonika av? Du hade ju förvarnat.)
Och så vidare. För att inte tala om detta med att bli arg och hårdhänt. Terapeuten tittade lugnt på mig och sa: Bra. Det var bra gjort. (Jag blev inte lite häpen.)
Sedan dess har vi pratat sinsemellan och försökt vara mer konsekventa, mindre babbliga. Vete fan om det gett något särskilt resultat. Läxsittningen med Q igår var överjävlig. Men läxan blev till sist gjord.
Och idag läser jag en intressant intervju i DN med en författare av en bok om bråkiga barn. Han tycker och råder precis i de linjer jag tidigare trott på och som jag nu inte riktigt får ihop med det våra terapeuter sa till oss.
Å andra sidan så blir jag ju tokig på en viss annan rådgivare och bloggare som jag inte ska länka till, vilket minnesgoda läsare vet.
Eller går det ihop ändå? Handlar det om nyanser och balans, att visst bemöta barnet med respekt och allt det där men utan att göra avkall på sig själv, att behålla sin auktoritet?
Jag vet inte riktigt. Nu måste jag rusa till tåget.
2016-01-18
2016-01-17
Just när man tror
De senaste dagarna har jag haft bättre fotfäste. Jobbstarten var okej. Inte särskilt rolig, herr Snäll har varit sjuk och sålunda inte förberett ett smack. Å andra sidan är jag för trött för att ta på mig ett större ansvar just nu. Några veckor till kan jag behöva vegetera.
Men idag, efter en heldag med kören och två nätter dålig sömn, är jag återigen en blöt fläck. O kommer hem från pappas lägenhet med historiska tidningar, sådana som pappa prenumererade på i mängder. Det gör nästan fysiskt ont att se dem, att se hans adress på dem.
När jag läser för barnen måste jag ta en paus, för plötsligt stiger minnet av pappas döda ansikte, så ofattbart stilla och... ja just dött framför mig, också det gör ont.
Jag vill inte att det ska vara såhär. Det går aldrig att ändra. Aldrig. Aldrig. Ordet är som ett klubbslag.
Och jag som just imorse tänkte att nu vaknar jag utan att vetskapen rasar över mig, den finns där redan. Häromdagen kände jag mig gräsligt lättad när jag skrivit alla tackkort, de ligger i en hög färdiga att posta.
Imorgon reser jag och min syster till mamma i ett par dagar. Jag ska vila.
Men idag, efter en heldag med kören och två nätter dålig sömn, är jag återigen en blöt fläck. O kommer hem från pappas lägenhet med historiska tidningar, sådana som pappa prenumererade på i mängder. Det gör nästan fysiskt ont att se dem, att se hans adress på dem.
När jag läser för barnen måste jag ta en paus, för plötsligt stiger minnet av pappas döda ansikte, så ofattbart stilla och... ja just dött framför mig, också det gör ont.
Jag vill inte att det ska vara såhär. Det går aldrig att ändra. Aldrig. Aldrig. Ordet är som ett klubbslag.
Och jag som just imorse tänkte att nu vaknar jag utan att vetskapen rasar över mig, den finns där redan. Häromdagen kände jag mig gräsligt lättad när jag skrivit alla tackkort, de ligger i en hög färdiga att posta.
Imorgon reser jag och min syster till mamma i ett par dagar. Jag ska vila.
2016-01-11
Jorå
På väg till kören, efter första dagen på jobbet, tillbaka till de levandes land igen, leker jag med tanken att svara välvilliga frågor precis som det är.
Jomen jag mår okej. Ja, det var levercancer. Nä, den började där, inte metastaser. Nä, inte så vanligt. Beror på skrumplever och alkoholintag. Jo, resten av familjen mår bra, O hostar lite fortfarande bara. På onsdag ska vi gå i parrådgivning. Nä, vi ska inte skilja oss. Det är just det vi inte tänkte göra.
Jomen jag mår okej. Ja, det var levercancer. Nä, den började där, inte metastaser. Nä, inte så vanligt. Beror på skrumplever och alkoholintag. Jo, resten av familjen mår bra, O hostar lite fortfarande bara. På onsdag ska vi gå i parrådgivning. Nä, vi ska inte skilja oss. Det är just det vi inte tänkte göra.
2016-01-10
Och idag är det söndag
Idag är det fyra månader sedan vi fick veta att pappa var sjuk. Beskedet som också var en bekräftelse på något jag misstänkt och oroat mig för ett bra tag.
Då var det varm höst, nu är det vinter med snö. Idag åkte vi längdskidor, jag och O och Y, medan Q åkte pulka med grannarna. Vi tog bara en kort runda, Y kavade fram och var så duktig och jag hittade någorlunda tillbaka till det jag en gång kunnat. O är såld på att intressera ungarna för slalom, jag ryser och menar att det är en aktivitet för barbarer. Längdåkning däremot är faktiskt njutbart ibland.
(I mellandagarna var vi faktiskt i Kungsberget i några dagar, så jag vet någorlunda vad jag pratar om. Dånande eurodisco vid liftarna, dunkande pjäxor i korridorerna så man tror att en elefanthjord sluppit lös, absolut ingenting för den alpint ointresserade att göra.)
Efteråt fortsatte jag med röjningen av barnens lekrum. O hörde mig grumsa och morra och gick först i försvarsställning och fräste. Jag surade och kände trycket mot dammluckorna, jag hade kunnat skälla i timtal om stöket, de aldrig färdigställda projekten, att du aldrig, att jag alltid, och så vidare.
Men miraklet skedde. Jag höll tyst, och O återvände efter en stund och frågade fridsamt vad jag ville att han skulle göra. Släpa ungarna från teven och sätta er och sortera lego!
Och tänk, det gjorde de. I tre timmar, under fridsamt småprat, nästan hela tiden. Jag sorterade alla övriga leksaker enligt min tidigt utprovade metod som jag på sistone inte orkat upprätthålla. Dessutom slängde jag målarböcker, torkade färgpennor, trasiga prylar av alla de slag, och rådfrågade ständigt Q. Han är fenomenal på att identifiera mystiska plastbitar som lego eller playmobil eller någon gammal McDonaldsleksak, den leker vi aldrig med, den kan du slänga.
Till sist dammsög jag legolådorna med en nylonstrumpa över dammsugarröret, så som jag läst om någonstans. Nu är första röjningen faktiskt gjord, inför att barnen ska få varsitt rum och vi ska dela upp deras leksaker (och gallra och rensa ytterligare). Det är obeskrivligt skönt.
Till sist läste jag ett kapitel i Lilla huset på prärien för dem och de somnade snällt. O nattade medan jag duschade. Nu ska jag titta på filmen om Katarina Taikon.
Och imorgon börjar jag jobba igen, för första gången på fyra månader.
Då var det varm höst, nu är det vinter med snö. Idag åkte vi längdskidor, jag och O och Y, medan Q åkte pulka med grannarna. Vi tog bara en kort runda, Y kavade fram och var så duktig och jag hittade någorlunda tillbaka till det jag en gång kunnat. O är såld på att intressera ungarna för slalom, jag ryser och menar att det är en aktivitet för barbarer. Längdåkning däremot är faktiskt njutbart ibland.
(I mellandagarna var vi faktiskt i Kungsberget i några dagar, så jag vet någorlunda vad jag pratar om. Dånande eurodisco vid liftarna, dunkande pjäxor i korridorerna så man tror att en elefanthjord sluppit lös, absolut ingenting för den alpint ointresserade att göra.)
Efteråt fortsatte jag med röjningen av barnens lekrum. O hörde mig grumsa och morra och gick först i försvarsställning och fräste. Jag surade och kände trycket mot dammluckorna, jag hade kunnat skälla i timtal om stöket, de aldrig färdigställda projekten, att du aldrig, att jag alltid, och så vidare.
Men miraklet skedde. Jag höll tyst, och O återvände efter en stund och frågade fridsamt vad jag ville att han skulle göra. Släpa ungarna från teven och sätta er och sortera lego!
Och tänk, det gjorde de. I tre timmar, under fridsamt småprat, nästan hela tiden. Jag sorterade alla övriga leksaker enligt min tidigt utprovade metod som jag på sistone inte orkat upprätthålla. Dessutom slängde jag målarböcker, torkade färgpennor, trasiga prylar av alla de slag, och rådfrågade ständigt Q. Han är fenomenal på att identifiera mystiska plastbitar som lego eller playmobil eller någon gammal McDonaldsleksak, den leker vi aldrig med, den kan du slänga.
Till sist dammsög jag legolådorna med en nylonstrumpa över dammsugarröret, så som jag läst om någonstans. Nu är första röjningen faktiskt gjord, inför att barnen ska få varsitt rum och vi ska dela upp deras leksaker (och gallra och rensa ytterligare). Det är obeskrivligt skönt.
Till sist läste jag ett kapitel i Lilla huset på prärien för dem och de somnade snällt. O nattade medan jag duschade. Nu ska jag titta på filmen om Katarina Taikon.
Och imorgon börjar jag jobba igen, för första gången på fyra månader.
2016-01-09
Fortfarande
Hej pappa,
Idag är det två månader sedan du dog. Jag gråter fortfarande varje dag, men sällan så att någon ser. Tror jag åtminstone.
Jag kan prata om dig utan att gråta eller bli ledsen, och gör det gärna. Jag tycker om när människor pratar med mig om dig, men det är inte så många som gör det. Jag läser Gun-Britt Sundströms Bitar av mig själv nu (läste du den, tror nog inte det?), bland annat om sorgen när hennes gamla pappa dog, och känner igen mig. Man ska tala med den sörjande om den döde, skriver hon, och det är så sant.
Men jag kan inte berätta hur det känns utan att gråta, det kan jag inte. Igår när jag träffade dina systrar och de frågade, log jag snett och sa inte riktigt som det var. Vi begravde moster M igår förresten. Prästen var ganska bra, men ändå var jag så väldigt glad att jag ordnade en borgerlig begravning för dig. Det var ju förstås aldrig tal om annat.
Annars är det mycket bråk här hemma, både mellan barnen och oss vuxna. Du kan nog inte ens föreställa dig. Du var inte någon man bråkade med.
Alltihop beror nog på att jag är så ledsen. När jag vacklar, då vacklar hela familjebygget.
Där ser du vad du ställer till med.
Idag är det två månader sedan du dog. Jag gråter fortfarande varje dag, men sällan så att någon ser. Tror jag åtminstone.
Jag kan prata om dig utan att gråta eller bli ledsen, och gör det gärna. Jag tycker om när människor pratar med mig om dig, men det är inte så många som gör det. Jag läser Gun-Britt Sundströms Bitar av mig själv nu (läste du den, tror nog inte det?), bland annat om sorgen när hennes gamla pappa dog, och känner igen mig. Man ska tala med den sörjande om den döde, skriver hon, och det är så sant.
Men jag kan inte berätta hur det känns utan att gråta, det kan jag inte. Igår när jag träffade dina systrar och de frågade, log jag snett och sa inte riktigt som det var. Vi begravde moster M igår förresten. Prästen var ganska bra, men ändå var jag så väldigt glad att jag ordnade en borgerlig begravning för dig. Det var ju förstås aldrig tal om annat.
Annars är det mycket bråk här hemma, både mellan barnen och oss vuxna. Du kan nog inte ens föreställa dig. Du var inte någon man bråkade med.
Alltihop beror nog på att jag är så ledsen. När jag vacklar, då vacklar hela familjebygget.
Där ser du vad du ställer till med.
2016-01-07
Skattkista
Jag har ganska länge haft tillgång till pappas mejlkonto, sedan långt innan han blev sjuk faktiskt. Givetvis var detta inte något jag utnyttjade mer än någon enstaka gång när jag inte hört av honom på en vecka och var orolig, då hände det att jag loggade in på mejlen för att kolla när han senast varit inne och läst den.
När han blev sjuk hjälpte jag honom med en del korrespondens, skrev ut några mejl och läste för honom, svarade på andra. Och så avslutade jag en rad prenumerationer på nyhetsbrev.
Strax efter pappas död tänkte jag bittert att jag borde stänga av kontot, det rasar fortfarande in en del ovidkommande mejl som jag inte lyckas bli av med.
Gudskelov att jag inte gjorde det. För häromdagen insåg jag vilken skatt jag nästan kastat bort. I Skickat-mappen finns mejl från tio år tillbaka. Till mig, förstås, men även till andra. Jag skummar igenom dem och återigen hör jag nästan pappas röst.
För första gången på länge känner jag mig tröstad. Det finns hur mycket som helst att läsa. Han är inte alldeles borta, bara lite. Jag kan fortfarande umgås med honom, det är bara lite ensidigare konversation.
Tack och lov att han skrev så mycket. Som detta till exempel, som svar på en fråga om vem som får kalla sig militärhistoriker:
Såvitt jag vet finns det ingen utbildning som berättigar till titeln militärhistoriker. Det finns visst kurser, men att ha gått en kurs leder väl inte till någon titel.
Jag höll för många år sedan examinatorier i marxistisk historiesyn i Uppsala. Anledningen var inte speciella kunskaper eller särskild entusiasm för ämnet utan att ingen annan lärare ville ta sig an det och jag var yngst. Eleverna var en samling hopplösa testuggare; av dem fanns ingenting att lära. Det blev lärorikt ändå, för jag måste ju se till att jag var bäst i klassen. Men inte tänker jag kalla mig marxistisk historiker för det.
När jag presenterar mig som historiker får jag ofta frågan vilken min specialitet är. Senast inträffade det på ett översättarseminarium på Biskops-Arnö i helgen och bara några dagar tidigare på en begravning. Jag brukar då lite irriterat förklara att mitt ämne heter historia kort och gott och det var vad studierna omfattade. Jag läste in den gamla läskursen för doktorsgrad och bara kursen i antikens historia som ingick där (nu finns visst ingenting kvar) tog faktiskt ett år. Min dåvarande fru som hade två betyg i klassisk fornkunskap förklarade att mina kunskaper var lika omfattande som hennes, men med större tonvikt på det politiska än det konsthistoriska - vi brukade tävla om egyptiska dynastier och romerska kejsare och sådant när vi hade långtråkigt på järnvägsstationer och busshållplatser; hon var helklassiker och var bättre på Grekland och Rom och jag på det andra. Jag blev ganska beläst på medeltiden också, även om resten av läskursen gick fortare.
Om jag nu stöter på något av detta kommer jag ihåg att jag glömt det och det ger en viss självkänsla, men det är en bräcklig grund för tvärsäkerhet.
Vad min utbildning gick ut på var: "Have gun, will travel!", en tv-serie som gick i min ytterst avlägsna ungdom, och vars titel jag aldrig begrep. Den betydde tydligen: Jag klarar vad som helst! Men så ser jag mig själv (vad beträffar historia). Jag har flera gånger fått i uppgift att tolka och renskriva dokument från 1600-talet (ett kladdigt århundrade) och 1700-talet i tysk handstil och det har gått bra, med envishet: Det som den skrivande tänkt sig att kunna läsa själv måste också andra klara.
Sedan är det förstås en annan sak att mina forskningar naturligtvis handlat om vissa specifika ämnen ----- Vilken titel detta skulle berättiga till kan man undra och jag envisas med historiker.
Jag tycker att Du inte skall be om ursäkt, om det var så Du tänkte, för att Du betecknas som militärhistoriker. Din forskning berättigar sakligt till det. Men det är inte heller en titel att yvas över.
Det är alltid trevligt att få tillfälle att gnälla över världens orättvisor, "the slings and arrows of outrageous fortune".
Tack skall Du ha.
Tidigare har jag tyckt det varit enbart betungande att veta att hans dagböcker och brev ligger och väntar på mig, men inte längre. Han finns kvar, i någon mening.
När han blev sjuk hjälpte jag honom med en del korrespondens, skrev ut några mejl och läste för honom, svarade på andra. Och så avslutade jag en rad prenumerationer på nyhetsbrev.
Strax efter pappas död tänkte jag bittert att jag borde stänga av kontot, det rasar fortfarande in en del ovidkommande mejl som jag inte lyckas bli av med.
Gudskelov att jag inte gjorde det. För häromdagen insåg jag vilken skatt jag nästan kastat bort. I Skickat-mappen finns mejl från tio år tillbaka. Till mig, förstås, men även till andra. Jag skummar igenom dem och återigen hör jag nästan pappas röst.
För första gången på länge känner jag mig tröstad. Det finns hur mycket som helst att läsa. Han är inte alldeles borta, bara lite. Jag kan fortfarande umgås med honom, det är bara lite ensidigare konversation.
Tack och lov att han skrev så mycket. Som detta till exempel, som svar på en fråga om vem som får kalla sig militärhistoriker:
Såvitt jag vet finns det ingen utbildning som berättigar till titeln militärhistoriker. Det finns visst kurser, men att ha gått en kurs leder väl inte till någon titel.
Jag höll för många år sedan examinatorier i marxistisk historiesyn i Uppsala. Anledningen var inte speciella kunskaper eller särskild entusiasm för ämnet utan att ingen annan lärare ville ta sig an det och jag var yngst. Eleverna var en samling hopplösa testuggare; av dem fanns ingenting att lära. Det blev lärorikt ändå, för jag måste ju se till att jag var bäst i klassen. Men inte tänker jag kalla mig marxistisk historiker för det.
När jag presenterar mig som historiker får jag ofta frågan vilken min specialitet är. Senast inträffade det på ett översättarseminarium på Biskops-Arnö i helgen och bara några dagar tidigare på en begravning. Jag brukar då lite irriterat förklara att mitt ämne heter historia kort och gott och det var vad studierna omfattade. Jag läste in den gamla läskursen för doktorsgrad och bara kursen i antikens historia som ingick där (nu finns visst ingenting kvar) tog faktiskt ett år. Min dåvarande fru som hade två betyg i klassisk fornkunskap förklarade att mina kunskaper var lika omfattande som hennes, men med större tonvikt på det politiska än det konsthistoriska - vi brukade tävla om egyptiska dynastier och romerska kejsare och sådant när vi hade långtråkigt på järnvägsstationer och busshållplatser; hon var helklassiker och var bättre på Grekland och Rom och jag på det andra. Jag blev ganska beläst på medeltiden också, även om resten av läskursen gick fortare.
Om jag nu stöter på något av detta kommer jag ihåg att jag glömt det och det ger en viss självkänsla, men det är en bräcklig grund för tvärsäkerhet.
Vad min utbildning gick ut på var: "Have gun, will travel!", en tv-serie som gick i min ytterst avlägsna ungdom, och vars titel jag aldrig begrep. Den betydde tydligen: Jag klarar vad som helst! Men så ser jag mig själv (vad beträffar historia). Jag har flera gånger fått i uppgift att tolka och renskriva dokument från 1600-talet (ett kladdigt århundrade) och 1700-talet i tysk handstil och det har gått bra, med envishet: Det som den skrivande tänkt sig att kunna läsa själv måste också andra klara.
Sedan är det förstås en annan sak att mina forskningar naturligtvis handlat om vissa specifika ämnen ----- Vilken titel detta skulle berättiga till kan man undra och jag envisas med historiker.
Jag tycker att Du inte skall be om ursäkt, om det var så Du tänkte, för att Du betecknas som militärhistoriker. Din forskning berättigar sakligt till det. Men det är inte heller en titel att yvas över.
Det är alltid trevligt att få tillfälle att gnälla över världens orättvisor, "the slings and arrows of outrageous fortune".
Tack skall Du ha.
Tidigare har jag tyckt det varit enbart betungande att veta att hans dagböcker och brev ligger och väntar på mig, men inte längre. Han finns kvar, i någon mening.
2016-01-04
Dessutom (bittert inlägg)
Som om det inte vore nog med allt annat bråkar vi som fan, hela familjen. Q och Y var jobbiga hela söndagen. Alldeles särskilt Q som provocerade och testade gränser och fick (orimligt mycket) skäll av sin far, och som till sist exploderade i ett stort utbrott (då han bland annat utslungade att jag inte är hans riktiga mamma, det var första men troligen inte sista gången), och avslutade kvällen med att storgråta i min famn över att jag en dag ska dö ifrån honom och hur ska han klara sig då och förresten vill han inte alls flytta till Korea och inte flytta hemifrån och inte bli vuxen överhuvudtaget.
Idag har de varit hyfsat snälla, istället har O och jag grälat. Vi trasslar in oss i en enda härva av mer eller mindre outtalade anklagelser och skuldkänslor.
Jag: Titta dig omkring. Jag kan inte hitta en enda plats i huset som är det minsta trevlig och trivsam. Jag blir tokig! Ibland är jag fantamig lika ledsen över stöket här hemma som över att pappa är död. Men det får jag ju knappt säga. Du blir skitsur och känner dig anklagad och suckar om jag ens andas om att det är stökigt.
O: Skulle det vara mitt fel? Du kommer ju aldrig med några konkreta lösningar, du bara skäller.
Jag: Men det finns ju inga konkreta lösningar, mer än de fullkomligt självklara, att man avslutar det man har börjat, att man inte drar fram mer grejer än man hinner plocka undan på en dag eller eftermiddag eller timme eller vad det nu är! Och att man konstant plockar undan efter sig, håller undan stöket, smartare lösning än så finns inte!
------
O: Du är så ledsen över att din pappa är död, så det spelar ingen roll vad jag gör eller säger. Det där behöver du ta dig igenom själv, det är ingen idé att jag ens försöker för allt jag säger och gör blir fel.
Efteråt tänker jag att jag inte håller med honom. Eller jo förresten, jävligt mycket han säger blir fel. Jag hatar det han brukar säga när jag uttrycker att något är jobbigt, att livet känns pissigt, att det är då satan vad ungarna bråkar, vad fan ska jag ta mig till för att stå ut. Då brukar han sucka och säga något som går ut på att livet ÄR pissigt, ungarna ÄR jävliga, det är så det ÄR. Det är bara att tugga i sig. Och jag brukar må om möjligt ännu sämre än jag gjorde innan.
Men å andra sidan höll han om mig igår när jag storgrät och det kändes bättre att storgråta mot hans axel än att göra det ensam, det gjorde det.
Men hur kan man inte försöka? Det måste man ju.
Idag har de varit hyfsat snälla, istället har O och jag grälat. Vi trasslar in oss i en enda härva av mer eller mindre outtalade anklagelser och skuldkänslor.
Jag: Titta dig omkring. Jag kan inte hitta en enda plats i huset som är det minsta trevlig och trivsam. Jag blir tokig! Ibland är jag fantamig lika ledsen över stöket här hemma som över att pappa är död. Men det får jag ju knappt säga. Du blir skitsur och känner dig anklagad och suckar om jag ens andas om att det är stökigt.
O: Skulle det vara mitt fel? Du kommer ju aldrig med några konkreta lösningar, du bara skäller.
Jag: Men det finns ju inga konkreta lösningar, mer än de fullkomligt självklara, att man avslutar det man har börjat, att man inte drar fram mer grejer än man hinner plocka undan på en dag eller eftermiddag eller timme eller vad det nu är! Och att man konstant plockar undan efter sig, håller undan stöket, smartare lösning än så finns inte!
------
O: Du är så ledsen över att din pappa är död, så det spelar ingen roll vad jag gör eller säger. Det där behöver du ta dig igenom själv, det är ingen idé att jag ens försöker för allt jag säger och gör blir fel.
Efteråt tänker jag att jag inte håller med honom. Eller jo förresten, jävligt mycket han säger blir fel. Jag hatar det han brukar säga när jag uttrycker att något är jobbigt, att livet känns pissigt, att det är då satan vad ungarna bråkar, vad fan ska jag ta mig till för att stå ut. Då brukar han sucka och säga något som går ut på att livet ÄR pissigt, ungarna ÄR jävliga, det är så det ÄR. Det är bara att tugga i sig. Och jag brukar må om möjligt ännu sämre än jag gjorde innan.
Men å andra sidan höll han om mig igår när jag storgrät och det kändes bättre att storgråta mot hans axel än att göra det ensam, det gjorde det.
Men hur kan man inte försöka? Det måste man ju.
Typiskt pappa
Efter en tämligen jävlig dag fylld av barnbråk ringer mamma. Hon ringde redan en gång under kvällen men då hann jag inte prata för jag var tvungen att hantera en Q-härdsmälta. Nu sover bägge barnen, jag tänker att vi faktiskt kan hinna prata en stund.
Men hon har bråttom, hon tittar på TV, men är ivrig och vill meddela: Jag såg just pappa på TV! I Gentlemän! Han var i ett antikvariat, han klättrade på en stege!
Va, säger jag. Menar du min pappa? Du måste ha sett fel. Inte klättrade han på några stegar nyligen. Och vad jag vet har han inte staterat på evigheter, särskilt inte det senaste halvåret, den är väl alldeles nyinspelad?
Pappa har faktiskt varit statist i en rad svenska filmer, de flesta under nittiotalet. Men som sagt, nu är det bra länge sedan jag hörde talas om något sånt.
Mamma står på sig men vill lägga på och återgå till Gentlemän. Titta själv!
Jag går in på svtplay och klickar fram andra avsnittet av Gentlemän. Och jodå, tjugofem minuter in i filmen står han mycket riktigt där på en stege i ett antikvariat. Håret och skägget är ganska vildvuxet, han tittar undrande över axeln när huvudpersonen dundrar in. Han har stora glasögon på näsan, jag tror att det är farmors gamla läsglasögon som han sin vana trogen sparade. De är minst sagt missklädsamma, men han tyckte att de var praktiska. Vem påminner han om, jag fnissar när jag kommer på det: ugglan Helge i Från A till Ö. Undra på att filmmakarna ville ha med honom, han ser verkligen ut som en inventarie i ett antikvariat.
Han är bara i bild någon sekund, men jag spolar tillbaka och tittar, igen och igen. Hans stora händer med långa fingrar, så välbekanta. Gråter gör jag också förstås, floder.
Så himla typiskt pappa. Spökar för mig gör han inte, han svarar inte när jag pratar med honom, jag har bara lyckats drömma om honom en enda gång sedan han dog, och då mycket otydligt. Men dyka upp i TV alldeles oförhappandes, det kan han minsann göra.
Men hon har bråttom, hon tittar på TV, men är ivrig och vill meddela: Jag såg just pappa på TV! I Gentlemän! Han var i ett antikvariat, han klättrade på en stege!
Va, säger jag. Menar du min pappa? Du måste ha sett fel. Inte klättrade han på några stegar nyligen. Och vad jag vet har han inte staterat på evigheter, särskilt inte det senaste halvåret, den är väl alldeles nyinspelad?
Pappa har faktiskt varit statist i en rad svenska filmer, de flesta under nittiotalet. Men som sagt, nu är det bra länge sedan jag hörde talas om något sånt.
Mamma står på sig men vill lägga på och återgå till Gentlemän. Titta själv!
Jag går in på svtplay och klickar fram andra avsnittet av Gentlemän. Och jodå, tjugofem minuter in i filmen står han mycket riktigt där på en stege i ett antikvariat. Håret och skägget är ganska vildvuxet, han tittar undrande över axeln när huvudpersonen dundrar in. Han har stora glasögon på näsan, jag tror att det är farmors gamla läsglasögon som han sin vana trogen sparade. De är minst sagt missklädsamma, men han tyckte att de var praktiska. Vem påminner han om, jag fnissar när jag kommer på det: ugglan Helge i Från A till Ö. Undra på att filmmakarna ville ha med honom, han ser verkligen ut som en inventarie i ett antikvariat.
Han är bara i bild någon sekund, men jag spolar tillbaka och tittar, igen och igen. Hans stora händer med långa fingrar, så välbekanta. Gråter gör jag också förstås, floder.
Så himla typiskt pappa. Spökar för mig gör han inte, han svarar inte när jag pratar med honom, jag har bara lyckats drömma om honom en enda gång sedan han dog, och då mycket otydligt. Men dyka upp i TV alldeles oförhappandes, det kan han minsann göra.
2016-01-03
Litania i januarinatten
Natten mellan lördag och söndag, jag kan trots sömntablett (sänkt dos visserligen) inte somna. Så snart jag lägger ner min bok och släcker lampan och inte längre är distraherad av något trevligt väller ledsenheten in över mig.
Istället gick jag upp och loggade efter viss tvekan in på pappas mejl, mappen med skickade mejl. Det sötaste från april i år, jag menar förra året, till en av föreningsgubbarna, där han stolt drar några anekdoter om Q och Y. Men även de mest triviala mejl, där han diskuterar översättningar och formuleringar, tröstar mig. Jag hör hans röst, hans stil är omisskännlig.
Jag hör hans röst, hur kan han då vara borta?
Samtidigt, herregud, hur länge är det rimligt att jag ska vara såhär ledsen? När kan jag börja fungera igen? När kommer livet att kännas drägligt igen?
Det här med jullov suger, förresten. Jag försöker styra upp dagarna någorlunda. Idag delade vi på oss efter visst parlamenterande, Y och jag gjorde en museiutflykt och Q och O handlade mat och lagade den. Alla fyra hade ganska trevligt, ändå blev kvällen rätt jävlig. O ställde som vanligt till med en överambitiös och överdådig middag som blev alldeles för sen, varpå barnen (för en gångs skull mest Y) blev för hungriga och trötta, varpå O blev alldeles för arg på Y (jo för en gångs skull O och inte jag), varpå jag fick medla och trösta vilket jag skulle ha gjort mycket tidigare men jag låg uthälld i soffan, helt slut efter dagen.
Det är då själva fan att man inte kan få bryta ihop och sörja lite i all enkelhet och lugn och ro utan att alla runt omkring en måste börja leva rövare de också.
Jag borde börja träna igen, ordentligt menar jag, inte halvhjärtat som nu. Skulle förmodligen bli gladare av det. (Eller? Flera gånger har jag börjat gråta på avslappningen.) Men jag orkar inte. Blir stressad av tanken, blir lättad när jag avbokar passen. Morgonpass går bort, jag är inte människa på morgnarna nu. Kvällspass också. Kvar blir inte mycket.
Att vara hemma stressar mig. Det är så pryttligt och plottrigt och stökigt och otrivsamt att jag blir galen. O håller på med en neverending städning av källarförrådet som hittills resulterat i ännu mera stök. Jag borde gå igenom barnens grejer, ungefär hälften av deras leksaker och målarböcker och pyssel och elände används aldrig, det kan slängas eller skänkas bort.
Och dessutom väntar pappas lägenhet på mig. Bara tanken ger mig andnöd, bokstavligt talat.
Jag skulle behöva ta in på vilohem som hysteriska borgarfruar gjorde förr. Dricka brunn eller något. Sitta i ett vackert rum och läsa böcker. Åka till mamma i Göteborg och ligga på hennes soffa kanske.
Fast nu ska jag ju snart börja jobba igen, och jag har sagt att jag ska komma tillbaka till kören också. Ingen brunnsdrickning här inte.
Mamma, förresten. Hon som var ett sådant fantastiskt stöd under pappas sjukdom, nu är vi nästan tillbaka i de gamla vanliga gängorna igen. Hon ringer varje dag, nja men åtminstone varannan, och lyckas pricka in middagstid eller nattningstid eller som idag när jag precis klivit ur duschen, då kom O och räckte mig luren. Hon kvittrar och vill höra hur jag mår, fast ändå inte.
Nä, jag är orättvis. Det är inte så illa som det var förr, när det låste sig totalt. Men hon är alldeles för tvärsäker och benägen att tala om saker för mig istället för att lyssna. Att jag var ledsen förra helgen berodde på att pappas nekrolog stått i tidningen, nämligen. Då blir det så definitivt. Jag invände att jag inte alls kände så, nekrologen hade ju jag korrekturläst och godkänt innan.
Och jag tror att jag vet varför det skevar igen. Nu är hon inte här, nu har hon inte någon given plats och funktion, nu kan hon inte hjälpa mig på det självklara sätt hon gjorde när pappa var sjuk.
Det finns ingen tröst, tänker jag ofta. Ingen kan säga eller göra något som tröstar mig. Oftare än jag vill tänka på känns livet näst intill outhärdligt.
Förr när det har känts så, då kunde jag ringa pappa, om det så var mitt i natten. För tio år sedan, när jag var nednött av barnlöshet och arbetslöshet och allmän uppgivenhet över framtiden, då kunde jag fortfarande ringa honom och han tröstade mig.
(Hur gjorde jag när Y var bebis och inte sov? Hade jag slutat ringa pappa då? Hade han blivit för gammal och knarrig då? Jag vet inte säkert.)
Nu finns det ingen.
Vad som däremot finns är skuldkänslor. Jag skäms lite över min sorg och utlevandet av den. Sansa dig människa, det är inte det värsta som hade kunnat hända. Dina barn är friska, din man likaså. En gammal förälder som dessutom var en stor oro, det hade kunnat vara värre.
Jo. Jovisst. Jag har allt (utom ett prydligt och trivsamt hem med stora ytor). Ändå är jag inte glad. Tacksam är jag, besinnar det gör jag, men glädjas och njuta kan jag inte.
Nu ska jag dricka varm mjölk ur min nya Muminmugg som jag köpte enär motivet tycktes tala direkt till mig. Få se om det hjälper.
Istället gick jag upp och loggade efter viss tvekan in på pappas mejl, mappen med skickade mejl. Det sötaste från april i år, jag menar förra året, till en av föreningsgubbarna, där han stolt drar några anekdoter om Q och Y. Men även de mest triviala mejl, där han diskuterar översättningar och formuleringar, tröstar mig. Jag hör hans röst, hans stil är omisskännlig.
Jag hör hans röst, hur kan han då vara borta?
Samtidigt, herregud, hur länge är det rimligt att jag ska vara såhär ledsen? När kan jag börja fungera igen? När kommer livet att kännas drägligt igen?
Det här med jullov suger, förresten. Jag försöker styra upp dagarna någorlunda. Idag delade vi på oss efter visst parlamenterande, Y och jag gjorde en museiutflykt och Q och O handlade mat och lagade den. Alla fyra hade ganska trevligt, ändå blev kvällen rätt jävlig. O ställde som vanligt till med en överambitiös och överdådig middag som blev alldeles för sen, varpå barnen (för en gångs skull mest Y) blev för hungriga och trötta, varpå O blev alldeles för arg på Y (jo för en gångs skull O och inte jag), varpå jag fick medla och trösta vilket jag skulle ha gjort mycket tidigare men jag låg uthälld i soffan, helt slut efter dagen.
Det är då själva fan att man inte kan få bryta ihop och sörja lite i all enkelhet och lugn och ro utan att alla runt omkring en måste börja leva rövare de också.
Jag borde börja träna igen, ordentligt menar jag, inte halvhjärtat som nu. Skulle förmodligen bli gladare av det. (Eller? Flera gånger har jag börjat gråta på avslappningen.) Men jag orkar inte. Blir stressad av tanken, blir lättad när jag avbokar passen. Morgonpass går bort, jag är inte människa på morgnarna nu. Kvällspass också. Kvar blir inte mycket.
Att vara hemma stressar mig. Det är så pryttligt och plottrigt och stökigt och otrivsamt att jag blir galen. O håller på med en neverending städning av källarförrådet som hittills resulterat i ännu mera stök. Jag borde gå igenom barnens grejer, ungefär hälften av deras leksaker och målarböcker och pyssel och elände används aldrig, det kan slängas eller skänkas bort.
Och dessutom väntar pappas lägenhet på mig. Bara tanken ger mig andnöd, bokstavligt talat.
Jag skulle behöva ta in på vilohem som hysteriska borgarfruar gjorde förr. Dricka brunn eller något. Sitta i ett vackert rum och läsa böcker. Åka till mamma i Göteborg och ligga på hennes soffa kanske.
Fast nu ska jag ju snart börja jobba igen, och jag har sagt att jag ska komma tillbaka till kören också. Ingen brunnsdrickning här inte.
Mamma, förresten. Hon som var ett sådant fantastiskt stöd under pappas sjukdom, nu är vi nästan tillbaka i de gamla vanliga gängorna igen. Hon ringer varje dag, nja men åtminstone varannan, och lyckas pricka in middagstid eller nattningstid eller som idag när jag precis klivit ur duschen, då kom O och räckte mig luren. Hon kvittrar och vill höra hur jag mår, fast ändå inte.
Nä, jag är orättvis. Det är inte så illa som det var förr, när det låste sig totalt. Men hon är alldeles för tvärsäker och benägen att tala om saker för mig istället för att lyssna. Att jag var ledsen förra helgen berodde på att pappas nekrolog stått i tidningen, nämligen. Då blir det så definitivt. Jag invände att jag inte alls kände så, nekrologen hade ju jag korrekturläst och godkänt innan.
Och jag tror att jag vet varför det skevar igen. Nu är hon inte här, nu har hon inte någon given plats och funktion, nu kan hon inte hjälpa mig på det självklara sätt hon gjorde när pappa var sjuk.
Det finns ingen tröst, tänker jag ofta. Ingen kan säga eller göra något som tröstar mig. Oftare än jag vill tänka på känns livet näst intill outhärdligt.
Förr när det har känts så, då kunde jag ringa pappa, om det så var mitt i natten. För tio år sedan, när jag var nednött av barnlöshet och arbetslöshet och allmän uppgivenhet över framtiden, då kunde jag fortfarande ringa honom och han tröstade mig.
(Hur gjorde jag när Y var bebis och inte sov? Hade jag slutat ringa pappa då? Hade han blivit för gammal och knarrig då? Jag vet inte säkert.)
Nu finns det ingen.
Vad som däremot finns är skuldkänslor. Jag skäms lite över min sorg och utlevandet av den. Sansa dig människa, det är inte det värsta som hade kunnat hända. Dina barn är friska, din man likaså. En gammal förälder som dessutom var en stor oro, det hade kunnat vara värre.
Jo. Jovisst. Jag har allt (utom ett prydligt och trivsamt hem med stora ytor). Ändå är jag inte glad. Tacksam är jag, besinnar det gör jag, men glädjas och njuta kan jag inte.
Nu ska jag dricka varm mjölk ur min nya Muminmugg som jag köpte enär motivet tycktes tala direkt till mig. Få se om det hjälper.
2015-12-26
Annandag
Nattar slutkörda barn efter trevlig annandagsmiddag hos tjocka släkten. Min faster och farbror är så rara mot mig nuförtiden, och mina asociala kusiner ger mig stora kramar och tar mina söner i knät och låter dem spela på sina telefoner.
Inte behöver jag hålla ett getöga på pappa, inte behöver jag oroa mig. Snart ska jag dessutom få ärva en skrälldus med pengar.
Hade det inte varit för den förestående röjningen av hans lägenhet och för att jag är så trött jämt, hade jag sagt att mitt liv egentligen är så mycket bättre nu när han är borta.
Förutom det svarta hålet i mig förstås. Som sväller och rinner över och dränker både mig och telefonen jag bloggar med i tårar och snor. Jag gråter så att jag är rädd att väcka barnen.
Pappa, jag vill att du ska komma tillbaka.
Inte behöver jag hålla ett getöga på pappa, inte behöver jag oroa mig. Snart ska jag dessutom få ärva en skrälldus med pengar.
Hade det inte varit för den förestående röjningen av hans lägenhet och för att jag är så trött jämt, hade jag sagt att mitt liv egentligen är så mycket bättre nu när han är borta.
Förutom det svarta hålet i mig förstås. Som sväller och rinner över och dränker både mig och telefonen jag bloggar med i tårar och snor. Jag gråter så att jag är rädd att väcka barnen.
Pappa, jag vill att du ska komma tillbaka.
2015-12-22
Varje dag är som julafton
Idag gick jag på stan en stund efter kuratorsamtalet. Drack kaffe på ett trevligt ställe, njöt av att ströva på egen hand i nygamla kvarter. De ligger alldeles nära pappas gata, men jag har inte gått där så ofta. Fast det slog mig att det på sätt och vis är mina barndomskvarter.
Jag älskar att driva omkring i stan så där, titta på folk och i skyltfönster, gå och gå och gå. Om jag bodde inne i stan och inte i förorten skulle jag då inte ha problem med vardagsmotionen. Stegräknaren tickar på, idag står den på drygt 13 000 utan att jag ens har tänkt på det.
Plötsligt gick jag förbi en garnaffär där jag efter viss tvekan gick in. Jag har ett helt skåp fullt, borde absolut inte köpa mer, men tillbringade en mycket trevlig timme där och kom ut med två sorters garn i mina älsklingsfärger (ni behöver nog knappt ens gissa vilka).
Men så var det dags att åka hem och jag märkte plötsligt hur trött jag var, och lite hungrig, och därmed ledsen. Min ork tar slut plötsligt nu för tiden. Det var långt hem, och så behövdes det lite kompletteringar till den pågående julmatlagningen hemma.
Jag ringde för att fråga O något om inköpslistan, men det var Q som svarade. Mamma, lyssna på detta! (Obestämbart ljud i bakgrunden.) Det är en sånglärka! (Eller om det var knölsvan.) Det är morfars fågelbok som pappa hämtat hit!
Ja jösses. Både igår och idag var rena julafton för ungarna. Plastmodeller, en radiostyrd segelbåt, böcker med fågel- och djurljud och till råga på allt ett luftgevär och en pilbåge.
Pappa hade gillat det. O och barnen har roligt. Men själv drar jag knappt på munnen. Pappa, jag hade mycket hellre haft dig tillbaka.
Fast när jag kommer hem och O stolt visar upp vad han hittat, undangömd mellan bokhyllorna i pappas vardagsrum, då blir jag glad. Jag var orolig att denna tavla förkommit när jag inte hittade den. Pappa trodde att den skulle stå i hallen, han hade tagit ner den från väggen för att laga dess trasiga ram, men där fanns den inte. Hade O råkat slänga den av misstag? Vi oroade oss båda två.
Detta är min pappas mormor Anna, en enligt uppgift amper dam (det syns nästan, va?). Hon var en överdängare på dystra profetior i stil med att man inte fick sitta för länge på toaletten för då kunde alla tarmarna trilla ut. Och hur ska det gå för pöjken i exercisen, så mager som han är?
Dessutom hittade O en fantastiskt fin färglitografi av Mona Huss-Walin. Den ska jag låta rama in fortast möjligt, och så ska jag låta reparera ramen på farmorsmor.
Hon är lik farmor, ser jag nu. Förmodligen är hon på bilden lika gammal som jag.
Jag älskar att driva omkring i stan så där, titta på folk och i skyltfönster, gå och gå och gå. Om jag bodde inne i stan och inte i förorten skulle jag då inte ha problem med vardagsmotionen. Stegräknaren tickar på, idag står den på drygt 13 000 utan att jag ens har tänkt på det.
Plötsligt gick jag förbi en garnaffär där jag efter viss tvekan gick in. Jag har ett helt skåp fullt, borde absolut inte köpa mer, men tillbringade en mycket trevlig timme där och kom ut med två sorters garn i mina älsklingsfärger (ni behöver nog knappt ens gissa vilka).
Men så var det dags att åka hem och jag märkte plötsligt hur trött jag var, och lite hungrig, och därmed ledsen. Min ork tar slut plötsligt nu för tiden. Det var långt hem, och så behövdes det lite kompletteringar till den pågående julmatlagningen hemma.
Jag ringde för att fråga O något om inköpslistan, men det var Q som svarade. Mamma, lyssna på detta! (Obestämbart ljud i bakgrunden.) Det är en sånglärka! (Eller om det var knölsvan.) Det är morfars fågelbok som pappa hämtat hit!
Ja jösses. Både igår och idag var rena julafton för ungarna. Plastmodeller, en radiostyrd segelbåt, böcker med fågel- och djurljud och till råga på allt ett luftgevär och en pilbåge.
Pappa hade gillat det. O och barnen har roligt. Men själv drar jag knappt på munnen. Pappa, jag hade mycket hellre haft dig tillbaka.
Fast när jag kommer hem och O stolt visar upp vad han hittat, undangömd mellan bokhyllorna i pappas vardagsrum, då blir jag glad. Jag var orolig att denna tavla förkommit när jag inte hittade den. Pappa trodde att den skulle stå i hallen, han hade tagit ner den från väggen för att laga dess trasiga ram, men där fanns den inte. Hade O råkat slänga den av misstag? Vi oroade oss båda två.
Detta är min pappas mormor Anna, en enligt uppgift amper dam (det syns nästan, va?). Hon var en överdängare på dystra profetior i stil med att man inte fick sitta för länge på toaletten för då kunde alla tarmarna trilla ut. Och hur ska det gå för pöjken i exercisen, så mager som han är?
Dessutom hittade O en fantastiskt fin färglitografi av Mona Huss-Walin. Den ska jag låta rama in fortast möjligt, och så ska jag låta reparera ramen på farmorsmor.
Hon är lik farmor, ser jag nu. Förmodligen är hon på bilden lika gammal som jag.
Tackkort, plastmodeller och en gammal gigg
Började skriva tackkort igår. Det är jobbigt, som väntat. Inte bara emotionellt utan även praktiskt. Det var 80 personer på begravningen, varav ett flertal helt okända för mig. Jag har bett pappas olika föreningar om hjälp med adresser, och så ska jag leta i hans mejl också.
Jag funderade på varför jag får dåligt samvete över att inte röja pappas lägenhet själv. Givetvis har ni rätt. Jag kan inte göra allt själv, jag måste ha hjälp.
Jag tror att det är för att pappa var lite orolig själv. Särskilt på slutet, ju mer förvirrad han blev, desto mer pratade han om sina plastmodeller och vad som skulle hända med dem.
Vad händer med dem? O sorterar ut de som inte är byggda och sparar åt sig och pojkarna. De övriga.... slänger vi. Pappa hade inte tyckt om det, men vad ska vi göra?
Inatt har jag sovit. Idag ska jag till kuratorn.
Till sist ett pappacitat som nyss rann upp i minnet :
Jaså, njurarna är bra. Det får mig att tänka på nåt jag läste om en gigg som var så listigt konstruerad att när en del var utsliten var resten det också. Oerhört ekonomiskt. För det är ju retfullt att dö med fina njurar, starkt hjärta och perfekt blodtryck.
Jag funderade på varför jag får dåligt samvete över att inte röja pappas lägenhet själv. Givetvis har ni rätt. Jag kan inte göra allt själv, jag måste ha hjälp.
Jag tror att det är för att pappa var lite orolig själv. Särskilt på slutet, ju mer förvirrad han blev, desto mer pratade han om sina plastmodeller och vad som skulle hända med dem.
Vad händer med dem? O sorterar ut de som inte är byggda och sparar åt sig och pojkarna. De övriga.... slänger vi. Pappa hade inte tyckt om det, men vad ska vi göra?
Inatt har jag sovit. Idag ska jag till kuratorn.
Till sist ett pappacitat som nyss rann upp i minnet :
Jaså, njurarna är bra. Det får mig att tänka på nåt jag läste om en gigg som var så listigt konstruerad att när en del var utsliten var resten det också. Oerhört ekonomiskt. För det är ju retfullt att dö med fina njurar, starkt hjärta och perfekt blodtryck.
2015-12-21
Balans
(Det blir tjatigt framöver här tror jag. Inte så mycket julmys och marsipantomtar. Men det hade ni knappast väntat er, va? Hohoho.)
Idag är huset tyst. Barnen är på klätterkurs vilket jag tror de kommer att älska. De provade på klättring för ett par veckor sedan, Q visade sig vara en naturbegåvning och Y var inte helt bortkommen heller. Mina starka, fysiska barn, så olika mig.
Svärmor kom igår, hon är så snäll och rar men hon driver mig till vansinne för hon pratar i ett om oväsentligheter. Gud så elak och snobbig jag är. Men nu är hon i stan och köper en virknål eftersom hon tappade bort sin på tåget hit, och jag får vila öronen.
O är i pappas lägenhet och röjer lite, första gången någon är där sedan pappa dog. Det plågar mig. Jag borde vara med, men jag orkar fan inte. Jag har bett O att vara varsam. Jag vet inte vad jag vill. Jag är tacksam för att han hjälper mig. Vardagsrummet är fullt av tomkartonger och skafferiet är fullt av sillburkar (fråga inte), de är bara att slänga utan misskund, det är bara bra att få hjälp med det.
Ändå. Ändå. Det är pappas hem (som han lämnade den där dagen i september då han bara skulle åka till husläkaren för att kolla upp sitt ben, sedan kom han aldrig dit igen). Det är hans saker. Borde det inte vara någon som älskar honom som hanterar dem?
Jo. Jo. Jag behöver hjälp med det och det är bra att O gör en första röjning.
Balans kallade jag det här inlägget, vad fan menade jag med det? Balans mellan att uppslukas av vardagen och familjen (som igår och i förrgår) och att uppslukas av sorg och saknad (som igår kväll och inatt och nu).
Jag sov dåligt inatt, försöker ibland sova utan sömntablett, det går inget vidare. Har dessutom ont i ryggen när jag ligger ner. Borde träna antar jag men orkar inte. Har inte tränat på snart två veckor. Imorgon kanske. Onsdag kanske.
(Fan vad det kliar i hårbotten. Har luskammat mig gång på gång utan resultat. Ungarna hade kletat ner sig med hårvax inför skolavslutningen vilket omöjliggjorde luskamning av dem. Det vore kanske en affärsidé, hårstylingprodukter som dödar löss?)
Jaha. Var var jag? Nu ska jag gå en promenad för att få lite dagsljus. Sedan ska jag äta lunch och baka en kaka. Inte för att jag måste utan för att jag vill äta den.
Idag är huset tyst. Barnen är på klätterkurs vilket jag tror de kommer att älska. De provade på klättring för ett par veckor sedan, Q visade sig vara en naturbegåvning och Y var inte helt bortkommen heller. Mina starka, fysiska barn, så olika mig.
Svärmor kom igår, hon är så snäll och rar men hon driver mig till vansinne för hon pratar i ett om oväsentligheter. Gud så elak och snobbig jag är. Men nu är hon i stan och köper en virknål eftersom hon tappade bort sin på tåget hit, och jag får vila öronen.
O är i pappas lägenhet och röjer lite, första gången någon är där sedan pappa dog. Det plågar mig. Jag borde vara med, men jag orkar fan inte. Jag har bett O att vara varsam. Jag vet inte vad jag vill. Jag är tacksam för att han hjälper mig. Vardagsrummet är fullt av tomkartonger och skafferiet är fullt av sillburkar (fråga inte), de är bara att slänga utan misskund, det är bara bra att få hjälp med det.
Ändå. Ändå. Det är pappas hem (som han lämnade den där dagen i september då han bara skulle åka till husläkaren för att kolla upp sitt ben, sedan kom han aldrig dit igen). Det är hans saker. Borde det inte vara någon som älskar honom som hanterar dem?
Jo. Jo. Jag behöver hjälp med det och det är bra att O gör en första röjning.
Balans kallade jag det här inlägget, vad fan menade jag med det? Balans mellan att uppslukas av vardagen och familjen (som igår och i förrgår) och att uppslukas av sorg och saknad (som igår kväll och inatt och nu).
Jag sov dåligt inatt, försöker ibland sova utan sömntablett, det går inget vidare. Har dessutom ont i ryggen när jag ligger ner. Borde träna antar jag men orkar inte. Har inte tränat på snart två veckor. Imorgon kanske. Onsdag kanske.
(Fan vad det kliar i hårbotten. Har luskammat mig gång på gång utan resultat. Ungarna hade kletat ner sig med hårvax inför skolavslutningen vilket omöjliggjorde luskamning av dem. Det vore kanske en affärsidé, hårstylingprodukter som dödar löss?)
Jaha. Var var jag? Nu ska jag gå en promenad för att få lite dagsljus. Sedan ska jag äta lunch och baka en kaka. Inte för att jag måste utan för att jag vill äta den.
Själen behöver komma ifatt
Efter jullovets andra dag kan jag tryggt fastslå det jag märkte redan under förra helgen. Om jag har för mycket om mig under dagen, hinner ledsenheten ändå ikapp mig på kvällen och gör att jag inte kan somna. Så är det nu.
Nej, förresten. Inte riktigt. Precis nu är jag trött och tom och borde förstås gå och lägga mig med en gång. Men jag är lite rädd för vad som händer då. Kanske samma som för en timme sedan, då det svarta hålet i mig vidgades så jag trodde att det skulle sluka mig. FAN vad ont det gör, SATAN vad tomt det är, HELVETE vad jag saknar honom.
När det ebbat ut något lite suckar jag åt mig själv. Är det rimligt att vara så här jävla ledsen över sin pappa som man inte ens hade daglig kontakt med? Jag borde snarast känna mig lättad, det gör jag också, ibland. Omvärlden tuffar ju på precis som vanligt, långa stunder gör jag det med och glömmer bort vad som hänt. Ibland ända fram till kvällen då jag plötsligt ser honom framför mig, så som han såg ut när han var död. Det är ingen otäck bild, för det är ändå han. Men den gör ont, vad den gör ont. Som jag skrev igår, jag vänjer mig aldrig. Jag hade förhandlat fram vilken kontakt som helst med honom, att få honom tillbaka om än trött och grinig som han var de sista dagarna.
(Klart jag fattar att jag har rätt till alla mina känslor, varenda tår, det är inte det. Dessutom är förlusten av pappa, avskedet från pappa, det jag varit mest rädd för i hela mitt liv, fast jag genomlevt det så många gånger.)
Häromdagen var jag tillbaka på jobbet, det var ganska fint. Herr Snäll gjorde skäl för sitt namn, han stod och väntade på mig i receptionen och gav mig en varm kram. Han har sina sidor, men på många sätt är han den absolut bäste chef jag har haft.
Men jag märkte också hur påverkad jag är. När HR-chefen frågade och jag berättade om pappas sjukdom fick jag hjärtklappning, det har inte hänt förut.
I bilen på väg hem pratade jag lugnande med mig själv, och med pappa. Det kommer att bli bra det här. Jag kommer att få ett bra liv igen. Jag har ett bra liv. Jag måste bara bli färdig först, ta mig igenom det här, städandet, sorgen, alltihopa. Ska bara. Måste vara försiktig med mig själv, hushålla med mig, göra kloka val. Jag ska, jag lovar. Jag har så mycket att leva för, jag ser ju det, jag borde tycka livet är roligt och fint. Det gör jag ju, fast jag är inte glad.
Nej, förresten. Inte riktigt. Precis nu är jag trött och tom och borde förstås gå och lägga mig med en gång. Men jag är lite rädd för vad som händer då. Kanske samma som för en timme sedan, då det svarta hålet i mig vidgades så jag trodde att det skulle sluka mig. FAN vad ont det gör, SATAN vad tomt det är, HELVETE vad jag saknar honom.
När det ebbat ut något lite suckar jag åt mig själv. Är det rimligt att vara så här jävla ledsen över sin pappa som man inte ens hade daglig kontakt med? Jag borde snarast känna mig lättad, det gör jag också, ibland. Omvärlden tuffar ju på precis som vanligt, långa stunder gör jag det med och glömmer bort vad som hänt. Ibland ända fram till kvällen då jag plötsligt ser honom framför mig, så som han såg ut när han var död. Det är ingen otäck bild, för det är ändå han. Men den gör ont, vad den gör ont. Som jag skrev igår, jag vänjer mig aldrig. Jag hade förhandlat fram vilken kontakt som helst med honom, att få honom tillbaka om än trött och grinig som han var de sista dagarna.
(Klart jag fattar att jag har rätt till alla mina känslor, varenda tår, det är inte det. Dessutom är förlusten av pappa, avskedet från pappa, det jag varit mest rädd för i hela mitt liv, fast jag genomlevt det så många gånger.)
Häromdagen var jag tillbaka på jobbet, det var ganska fint. Herr Snäll gjorde skäl för sitt namn, han stod och väntade på mig i receptionen och gav mig en varm kram. Han har sina sidor, men på många sätt är han den absolut bäste chef jag har haft.
Men jag märkte också hur påverkad jag är. När HR-chefen frågade och jag berättade om pappas sjukdom fick jag hjärtklappning, det har inte hänt förut.
I bilen på väg hem pratade jag lugnande med mig själv, och med pappa. Det kommer att bli bra det här. Jag kommer att få ett bra liv igen. Jag har ett bra liv. Jag måste bara bli färdig först, ta mig igenom det här, städandet, sorgen, alltihopa. Ska bara. Måste vara försiktig med mig själv, hushålla med mig, göra kloka val. Jag ska, jag lovar. Jag har så mycket att leva för, jag ser ju det, jag borde tycka livet är roligt och fint. Det gör jag ju, fast jag är inte glad.
2015-12-19
Ritualer
Häromdagen hade jag vägarna förbi Gustav Vasakyrkan, som med sin praktfulla kupol är en av Stockholms finare, tycker jag. Eftersom jag aldrig hade varit inne i den tidigare tittade jag in av ren nyfikenhet. Dessutom föresvävade det mig att tända ett ljus för pappa, eller nåt.
Av det blev intet. För det första tyckte jag interiören var ganska gräslig. Nybarock, guld, marmor och gigantiska änglar. För det andra insåg jag att det där med att tända ljus och söka tröst i kyrkan förstås inte är min grej, har aldrig varit det, varför skulle det bli det nu. Var pappa än finns, om någonstans, där finns han inte.
Idag var jag på Postmuseum tillsammans med Y, medan Q var på barnkalas med sin fader (enär kalaset ägde rum i en simhall var det bra om fler föräldrar medverkade). Y är uppkallad efter min morfar som tjänade Postverket i ett helt yrkesliv. Jag har sett honom ta fram ett frimärke och riva sönder det, eftersom brevet han fått saknade ordentlig stämpel på frimärket.
Y hade strålande roligt, på museets barnavdelning fick han sortera vackra paket (Blomstermåla! Arvika! Marstrand!) och dela ut brev och rita ett eget julkort som vi adresserade till mormor.
Men det jag skulle berätta är detta. På en av utställningarna fanns en skrivmaskin uppställd, där man uppmanades skriva brev till någon.
Knattret av en skrivmaskin, det är pappa. Att få låna den och hamra på tangenterna, jag hade glömt men minns nu hur hårt man måste slå, lukten av trycksvärtan, att läsa de lite vinda bokstäverna, de ser inte alls ut som datortext. Jag har en hel pärm full av brev som ser ut precis så.
Jag lät pappret sitta kvar i maskinen, för vart skulle jag adressera det. Han läser nog.
Hej pappa,
Jag saknar dig så. Det är snart sex veckor sedan du dog. Jag vänjer mig aldrig.
Av det blev intet. För det första tyckte jag interiören var ganska gräslig. Nybarock, guld, marmor och gigantiska änglar. För det andra insåg jag att det där med att tända ljus och söka tröst i kyrkan förstås inte är min grej, har aldrig varit det, varför skulle det bli det nu. Var pappa än finns, om någonstans, där finns han inte.
Idag var jag på Postmuseum tillsammans med Y, medan Q var på barnkalas med sin fader (enär kalaset ägde rum i en simhall var det bra om fler föräldrar medverkade). Y är uppkallad efter min morfar som tjänade Postverket i ett helt yrkesliv. Jag har sett honom ta fram ett frimärke och riva sönder det, eftersom brevet han fått saknade ordentlig stämpel på frimärket.
Y hade strålande roligt, på museets barnavdelning fick han sortera vackra paket (Blomstermåla! Arvika! Marstrand!) och dela ut brev och rita ett eget julkort som vi adresserade till mormor.
Men det jag skulle berätta är detta. På en av utställningarna fanns en skrivmaskin uppställd, där man uppmanades skriva brev till någon.
Knattret av en skrivmaskin, det är pappa. Att få låna den och hamra på tangenterna, jag hade glömt men minns nu hur hårt man måste slå, lukten av trycksvärtan, att läsa de lite vinda bokstäverna, de ser inte alls ut som datortext. Jag har en hel pärm full av brev som ser ut precis så.
Jag lät pappret sitta kvar i maskinen, för vart skulle jag adressera det. Han läser nog.
Hej pappa,
Jag saknar dig så. Det är snart sex veckor sedan du dog. Jag vänjer mig aldrig.
2015-12-16
Allt ska man behöva göra själv
Får snart spatt. Jag vet, jag vet, jag måste tagga ner, sänka kraven, ambitionsnivån, lugna ner mig. Ja ja jag ska. Någon gång.
Den här jävla julen alltså. Jag gillar jul, det är inte det. Visst blir det sorgligt utan pappa men jag är praktisk nog att tycka att det är skönt att han hann dö i god tid före jul. Att rådda hans sjukdom och samtidigt försöka fira jul, det hade varit mig nästan övermäktigt.
Jag är inte överambitiös när det gäller julplanering men blir ändå tokig på alla FB-inlägg från folk som har full kontroll på julen, allt bakat, allt inköpt. På riktigt? Är ni på riktigt?
Dessutom dyker det upp en jävla funktion som ska sammanfatta "mitt 2015", ett flöde av bilder. De jag tog av pappa när han sover i sin säng sista veckan är inte med. Pappas sjukdom och död är naturligtvis det jag kommer att minnas av 2015, men det var utöver det inte något roligt år. Även O har ju varit sjuk. Hade jag inte varit så upptagen av det (och allt annat) i våras hade jag kanske reagerat tidigare på pappa. Fast det hade ju inte gjort någon skillnad.
(Dags för en facebookpaus kanske. Det vore något.)
För att inte tala om all jävla skit som skolan anordnar och kräver inför jullovet. Deras otydliga och maskerade krav driver mig till vansinne. Nej, jag ska inte yra om det nu, det förtjänar ett någorlunda välskrivet inlägg.
Måste börja skriva tackkort, drar mig för det, kommer att gråta. Gravsten orkar jag faktiskt inte ordna med nu, det får anstå till efter jul.
En gammal kollega till pappa skickade över ett utkast till nekrolog. Den är ganska bra men ensidig då den fokuserar på bara en del av pappas yrkesliv, det han skrev om militärhistoria. Men han gjorde och var så mycket mer.
Borde förstås skriva en själv, det var också vad pappa ville. Du vet bäst, sa han. Och du skriver lika bra som någon av de andra. Själv skrev han farmors och morfars.
Pappa, jag orkar inte. Det förlåter du mig va? Kanske imorgon, kanske gör jag några kompletteringar.
Den här jävla julen alltså. Jag gillar jul, det är inte det. Visst blir det sorgligt utan pappa men jag är praktisk nog att tycka att det är skönt att han hann dö i god tid före jul. Att rådda hans sjukdom och samtidigt försöka fira jul, det hade varit mig nästan övermäktigt.
Jag är inte överambitiös när det gäller julplanering men blir ändå tokig på alla FB-inlägg från folk som har full kontroll på julen, allt bakat, allt inköpt. På riktigt? Är ni på riktigt?
Dessutom dyker det upp en jävla funktion som ska sammanfatta "mitt 2015", ett flöde av bilder. De jag tog av pappa när han sover i sin säng sista veckan är inte med. Pappas sjukdom och död är naturligtvis det jag kommer att minnas av 2015, men det var utöver det inte något roligt år. Även O har ju varit sjuk. Hade jag inte varit så upptagen av det (och allt annat) i våras hade jag kanske reagerat tidigare på pappa. Fast det hade ju inte gjort någon skillnad.
(Dags för en facebookpaus kanske. Det vore något.)
För att inte tala om all jävla skit som skolan anordnar och kräver inför jullovet. Deras otydliga och maskerade krav driver mig till vansinne. Nej, jag ska inte yra om det nu, det förtjänar ett någorlunda välskrivet inlägg.
Måste börja skriva tackkort, drar mig för det, kommer att gråta. Gravsten orkar jag faktiskt inte ordna med nu, det får anstå till efter jul.
En gammal kollega till pappa skickade över ett utkast till nekrolog. Den är ganska bra men ensidig då den fokuserar på bara en del av pappas yrkesliv, det han skrev om militärhistoria. Men han gjorde och var så mycket mer.
Borde förstås skriva en själv, det var också vad pappa ville. Du vet bäst, sa han. Och du skriver lika bra som någon av de andra. Själv skrev han farmors och morfars.
Pappa, jag orkar inte. Det förlåter du mig va? Kanske imorgon, kanske gör jag några kompletteringar.
2015-12-15
Moster M
Livet stannar ju inte upp, som bekant. Det händer en hel del annat.
Några dagar efter att pappa dog ringde min farbror. Jag trodde han ville prata om begravningen men han hade ett helt annat ärende, han ville fråga mig om råd. Hur gör man egentligen med en gammal människa som inte kan bo kvar i sin bostad men inte inser det själv? Vem kontaktar man, socialen?
Det gällde släktens original, pappas moster, min farmors yngsta syster. Hon var en bra bit över nittio, klar i skallen och fysiskt frisk. Farmor var sannerligen ingen dussinmänniska, hon var speciell, och hennes lillasyster M ännu mer så.
M brukade komma på min farbrors och fasters årliga släktmiddag på annandag jul. Hon kom också på pappas sjuttioårsfest, till hans irritation. Hon var en av få människor som han inte tyckte om. Det var nog inte många som gjorde, förresten. Och ingen som mött henne glömmer henne, om inte annat så för lukten. Hon skötte inte sin hygien särskilt väl.
M bodde ensam i en stor hyreslägenhet i centrala Stockholm. Hon var änka sedan många år och hade inga barn. För att göra en lång historia kort hade grannarna börjat klaga och det hela gått så långt att hon hotades med vräkning. Först då blev min farbror informerad. När han ringde henne för att berätta om pappas död, hörde han på hennes röst att hon var förtvivlad och frågade vad det var.
Farbror och faster försökte hjälpa till men kom inte särskilt långt. M var misstänksam mot alla och ville inte samarbeta, inte flytta, inte få hjälp med städning.
För ett par veckor sedan försökte socialen få tag på henne utan att lyckas, de ringde min farbror som i sin tur fick ta sig in med polisens hjälp. Hon hade förmodligen fått en stroke och levde ännu men dog efter några timmar på sjukhus.
Min farbror och faster är inte påtagligt varma människor, jag tycker att de är reserverade, kantiga och lite kalla. Men deras engagemang i moster M hedrar dem. De är uppenbart mycket berörda av hennes öde. De har tagit fotografier av lägenheten och skickat till oss övriga arvingar. Tonen i det åtföljande mejlet är sorgsen och förundrad: hon hade ju pengar på banken, varför i all världen valde hon att leva så?
För mig är det här svårt. Min första reaktion när jag såg bilderna var en fnysning - skulle det där vara den berömda lägenheten, bortom all misär? Jag kan inte låta bli att tycka att min farbror är naiv. Han verkar inte veta mycket om livet. Men bra högdragen kan han vara ändå, jag får lust att täppa till mun på honom, få sista ordet. Med reservation för att lukten - som tydligen trotsar all beskrivning, M var svårt inkontinent - inte går fram på bilderna, så är jag inte imponerad. Visst, trivsamt är det inte. Men. Man ser ju golvet.
Det gör man inte i pappas lägenhet. Men det skulle jag aldrig säga. Inte kan jag lämna ut honom så, fast han är död. Det räcker med hur jag babblat för alla fågelholkar inom socialtjänst och vård, alla idioter som satt och lyssnade och inte lyfte ett finger för att hjälpa honom eller mig. Det räcker med det jag redan har antytt - mer än så förresten - till pappas syskon om hans alkoholmissbruk.
Fan. Fan, fan, fan, fan. Obegripligt och tungt är det.
Några dagar efter att pappa dog ringde min farbror. Jag trodde han ville prata om begravningen men han hade ett helt annat ärende, han ville fråga mig om råd. Hur gör man egentligen med en gammal människa som inte kan bo kvar i sin bostad men inte inser det själv? Vem kontaktar man, socialen?
Det gällde släktens original, pappas moster, min farmors yngsta syster. Hon var en bra bit över nittio, klar i skallen och fysiskt frisk. Farmor var sannerligen ingen dussinmänniska, hon var speciell, och hennes lillasyster M ännu mer så.
M brukade komma på min farbrors och fasters årliga släktmiddag på annandag jul. Hon kom också på pappas sjuttioårsfest, till hans irritation. Hon var en av få människor som han inte tyckte om. Det var nog inte många som gjorde, förresten. Och ingen som mött henne glömmer henne, om inte annat så för lukten. Hon skötte inte sin hygien särskilt väl.
M bodde ensam i en stor hyreslägenhet i centrala Stockholm. Hon var änka sedan många år och hade inga barn. För att göra en lång historia kort hade grannarna börjat klaga och det hela gått så långt att hon hotades med vräkning. Först då blev min farbror informerad. När han ringde henne för att berätta om pappas död, hörde han på hennes röst att hon var förtvivlad och frågade vad det var.
Farbror och faster försökte hjälpa till men kom inte särskilt långt. M var misstänksam mot alla och ville inte samarbeta, inte flytta, inte få hjälp med städning.
För ett par veckor sedan försökte socialen få tag på henne utan att lyckas, de ringde min farbror som i sin tur fick ta sig in med polisens hjälp. Hon hade förmodligen fått en stroke och levde ännu men dog efter några timmar på sjukhus.
Min farbror och faster är inte påtagligt varma människor, jag tycker att de är reserverade, kantiga och lite kalla. Men deras engagemang i moster M hedrar dem. De är uppenbart mycket berörda av hennes öde. De har tagit fotografier av lägenheten och skickat till oss övriga arvingar. Tonen i det åtföljande mejlet är sorgsen och förundrad: hon hade ju pengar på banken, varför i all världen valde hon att leva så?
För mig är det här svårt. Min första reaktion när jag såg bilderna var en fnysning - skulle det där vara den berömda lägenheten, bortom all misär? Jag kan inte låta bli att tycka att min farbror är naiv. Han verkar inte veta mycket om livet. Men bra högdragen kan han vara ändå, jag får lust att täppa till mun på honom, få sista ordet. Med reservation för att lukten - som tydligen trotsar all beskrivning, M var svårt inkontinent - inte går fram på bilderna, så är jag inte imponerad. Visst, trivsamt är det inte. Men. Man ser ju golvet.
Det gör man inte i pappas lägenhet. Men det skulle jag aldrig säga. Inte kan jag lämna ut honom så, fast han är död. Det räcker med hur jag babblat för alla fågelholkar inom socialtjänst och vård, alla idioter som satt och lyssnade och inte lyfte ett finger för att hjälpa honom eller mig. Det räcker med det jag redan har antytt - mer än så förresten - till pappas syskon om hans alkoholmissbruk.
Fan. Fan, fan, fan, fan. Obegripligt och tungt är det.
Bättre
1 Idag var jag hos företagsläkaren och beskrev precis hur det känns. Hon sjukskrev mig på heltid ännu några veckor till efter jul och därefter på deltid januari månad ut. Dessutom fick jag kopior på alla sjukintyg, bra eftersom herr Snäll lyckats schabbla bort ett par.
2 Imorgon ska jag till kuratorn. Oftast pratar jag bara på under de mötena, om det som ligger överst i högen. Men nu har jag en konkret frågeställning: hur ska jag planera julledigheten så att jag kan återhämta mig på bästa sätt? (Och, om vi hinner, prata lite om Q och hur han mår för han är tidvis så vidrig att jag oroar mig för honom. Å andra sidan är han mellan varven så klok och empatisk och förståndig att jag häpnar. I tredje hand behöver jag prata om hur jävla jobbigt det kommer att bli att röja pappas lägenhet. Fast, nä. Det behöver jag faktiskt inte ventilera just precis nu.)
2 Imorgon ska jag till kuratorn. Oftast pratar jag bara på under de mötena, om det som ligger överst i högen. Men nu har jag en konkret frågeställning: hur ska jag planera julledigheten så att jag kan återhämta mig på bästa sätt? (Och, om vi hinner, prata lite om Q och hur han mår för han är tidvis så vidrig att jag oroar mig för honom. Å andra sidan är han mellan varven så klok och empatisk och förståndig att jag häpnar. I tredje hand behöver jag prata om hur jävla jobbigt det kommer att bli att röja pappas lägenhet. Fast, nä. Det behöver jag faktiskt inte ventilera just precis nu.)
2015-12-14
Tröttheten
Sedan en dryg vecka tillbaka är jag så förlamande trött. Jag sover halvbra på nätterna, det är inte det.
Det är en mental trötthet som ofta kommer på eftermiddagen. Jag tar slut, liksom. Det är alldeles tomt inuti. Jag är trött och gråtfärdig och oerhört retlig.
Detta oroar mig. Jag vill börja jobba i januari, kanske inte på heltid men ändock. Jag har goda skäl till det. Inte så att jag längtar ihjäl mig efter jobbet men jag tror att det skulle ge mig stabilitet.
En annan sak också. Pappas lägenhet måste röjas, ju förr dess bättre. Vara sjukskriven/ledig/whatever på heltid och bara rota i hans grejer, ja det tror jag skulle vara snabbaste vägen till kollaps för mig.
Jamen nu blir det jullov säger ni, ett långt härligt jullov i familjens sköte, då kan du återhämta dig!
Ha, säger jag sardoniskt. Om jag inte gråter förtvivlat.
Det är en mental trötthet som ofta kommer på eftermiddagen. Jag tar slut, liksom. Det är alldeles tomt inuti. Jag är trött och gråtfärdig och oerhört retlig.
Detta oroar mig. Jag vill börja jobba i januari, kanske inte på heltid men ändock. Jag har goda skäl till det. Inte så att jag längtar ihjäl mig efter jobbet men jag tror att det skulle ge mig stabilitet.
En annan sak också. Pappas lägenhet måste röjas, ju förr dess bättre. Vara sjukskriven/ledig/whatever på heltid och bara rota i hans grejer, ja det tror jag skulle vara snabbaste vägen till kollaps för mig.
Jamen nu blir det jullov säger ni, ett långt härligt jullov i familjens sköte, då kan du återhämta dig!
Ha, säger jag sardoniskt. Om jag inte gråter förtvivlat.
2015-12-12
Tomheten
Satan, vad tomt det är. Inne i mig, alltså. Inte utanpå, det ska gudarna veta. Livet med min älskade familj håller på att ta det, livet alltså, av mig.
Plötsligt begriper jag den slitna klyschan från dödsannonserna, om tomrummet som inte ens en hel värld kan fylla.
Googlar för att se vad det är för ett citat egentligen och ramlar in på en sida med de gräsligaste tips om kondoleanser och minnestexter.
Så fnissar jag, för när jag läser de inledande raderna till Erik Lindegrens Arioso minns jag pappas förtjusning när jag kom på att den gick att sjunga på melodin till Samling vid pumpen.
Fast sedan gråter jag igen. Å pappa.
Plötsligt begriper jag den slitna klyschan från dödsannonserna, om tomrummet som inte ens en hel värld kan fylla.
Googlar för att se vad det är för ett citat egentligen och ramlar in på en sida med de gräsligaste tips om kondoleanser och minnestexter.
Så fnissar jag, för när jag läser de inledande raderna till Erik Lindegrens Arioso minns jag pappas förtjusning när jag kom på att den gick att sjunga på melodin till Samling vid pumpen.
Fast sedan gråter jag igen. Å pappa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)