Jag köpte en ny filt igår. Jag kallar den rosa, min syster som var med tycker att den är lila.
Den är hur som helst invigd och godkänd av kattfröken S.
2015-12-11
Filt
Jag köpte en ny filt igår. Jag kallar den rosa, min syster som var med tycker att den är lila.
Den är hur som helst invigd och godkänd av kattfröken S.
2015-12-10
En fin present
En sak glömde jag att berätta.
Q och Y skötte sig mycket bra under hela begravningsdagen. Q viskade till mig några gånger under ceremonin, mot slutet sa jag till honom lite skarpare att låta mig vara, det är strax slut. Y gick mellan pappa, mormor och farmor och höll sig lugn. När talen blev för långrandiga under minnesstunden pep de iväg och satte sig att spela dataspel i en soffa. Familjemiddagen tyckte de var jätterolig. Q fick löfte att stanna uppe lika länge som vi vuxna, Y bars under protest iväg med farmor men lugnade sig omedelbart så snart de blev ensamma och somnade på en minut.
När till sist satt på Q:s sängkant för att natta honom var vi båda mycket trötta, men Q var uppspelt och ville prata. Plötsligt sa han: minns du när vi var på sjukhuset, när du grälade på den där unge doktorn som hette T och jag tyckte det var så läskigt att jag höll för öronen? Jovisst mindes jag tillfället, det var utebliven vårdplanering jag skällde om. I ärlighetens namn hade jag sedermera glömt att Q var med just då.
Efteråt så tog morfar din hand och sa: du är fantastisk.
Minnet steg fram så klart att jag började gråta, och Q blev förskräckt och grät han också, och så kramades vi och grät tillsammans en stund innan jag lyckades snyfta fram det jag tänkte. Att jag inte alls blev ledsen för det han berättade, utan glad. Jag hade alldeles glömt bort att morfar sa det där, när man har mycket att tänka på och oroa sig för så glömmer man, men nu när du säger det kommer jag ihåg. Det är som att få en riktigt fin present av dig, att du ger mig det där minnet tillbaka.
Strax efteråt somnade Q, och när han vaknade sa han genast: Kommer du ihåg att du fick en present av mig igår?
Q och Y skötte sig mycket bra under hela begravningsdagen. Q viskade till mig några gånger under ceremonin, mot slutet sa jag till honom lite skarpare att låta mig vara, det är strax slut. Y gick mellan pappa, mormor och farmor och höll sig lugn. När talen blev för långrandiga under minnesstunden pep de iväg och satte sig att spela dataspel i en soffa. Familjemiddagen tyckte de var jätterolig. Q fick löfte att stanna uppe lika länge som vi vuxna, Y bars under protest iväg med farmor men lugnade sig omedelbart så snart de blev ensamma och somnade på en minut.
När till sist satt på Q:s sängkant för att natta honom var vi båda mycket trötta, men Q var uppspelt och ville prata. Plötsligt sa han: minns du när vi var på sjukhuset, när du grälade på den där unge doktorn som hette T och jag tyckte det var så läskigt att jag höll för öronen? Jovisst mindes jag tillfället, det var utebliven vårdplanering jag skällde om. I ärlighetens namn hade jag sedermera glömt att Q var med just då.
Efteråt så tog morfar din hand och sa: du är fantastisk.
Minnet steg fram så klart att jag började gråta, och Q blev förskräckt och grät han också, och så kramades vi och grät tillsammans en stund innan jag lyckades snyfta fram det jag tänkte. Att jag inte alls blev ledsen för det han berättade, utan glad. Jag hade alldeles glömt bort att morfar sa det där, när man har mycket att tänka på och oroa sig för så glömmer man, men nu när du säger det kommer jag ihåg. Det är som att få en riktigt fin present av dig, att du ger mig det där minnet tillbaka.
Strax efteråt somnade Q, och när han vaknade sa han genast: Kommer du ihåg att du fick en present av mig igår?
2015-12-09
Ännu en idioti
En FB-vän lajkar ett inlägg om någon barnpsykolog som påstår att vara barn till mobilpillande föräldrar är jämställt med att ha en psykiskt sjuk förälder.
Måste sätta mig på händerna för att inte knappa iväg ett svar. Istället gnisslar jag tänder.
Allvarligt talat, vart tog sans och balans vägen?
Givetvis är det dumt att fäppla med mobilen istället för att läsa sagor, lägga pussel, lyssna och svara på precis allt barnet yttrar. Men herregud, man är väl inte mer än människa. Själv försjunker jag rätt ofta i en bok eller tidning och svarar enstavigt på tilltal, men jag anser mig rentav vara en bra förebild när jag gör det.
Och så en annan sak. Jag är säker på att barn inte behöver sina föräldrars ständiga uppmärksamhet. Jag tror rentav att det är bra för barn att föräldrar ägnar sig åt annat ibland.
Alla som kommenterar inlägget och beskärmar sig är kvinnor. Mammor, säkert. Vilka krav. Och så undras det varför sjukskrivningarna rusar i höjden.
Måste sätta mig på händerna för att inte knappa iväg ett svar. Istället gnisslar jag tänder.
Allvarligt talat, vart tog sans och balans vägen?
Givetvis är det dumt att fäppla med mobilen istället för att läsa sagor, lägga pussel, lyssna och svara på precis allt barnet yttrar. Men herregud, man är väl inte mer än människa. Själv försjunker jag rätt ofta i en bok eller tidning och svarar enstavigt på tilltal, men jag anser mig rentav vara en bra förebild när jag gör det.
Och så en annan sak. Jag är säker på att barn inte behöver sina föräldrars ständiga uppmärksamhet. Jag tror rentav att det är bra för barn att föräldrar ägnar sig åt annat ibland.
Alla som kommenterar inlägget och beskärmar sig är kvinnor. Mammor, säkert. Vilka krav. Och så undras det varför sjukskrivningarna rusar i höjden.
Längtan och saknad och att göra rätt
Idag är det en månad sedan pappa dog. Två veckor sedan han begravdes.
Jag har klarat av två ganska jobbiga punkter på min lista, att välja ut ett foto av honom och beställa tackkort med det på, och att gå till ASIH och hämta hans nycklar.
Hans nya lägenhet är tom nu, jag gick inte förbi den idag men i närheten. På lördag flyttstädas den och nästa vecka lämnar jag in nycklarna.
Det är fortfarande ofattbart att han inte är där längre.
Jag har tänkt en del på den nya lägenheten och varför det varit så sorgligt att röja ur den. På vägen hem idag kom jag på det. Den sista månaden av pappas liv då han bodde där, var också en tid då jag hade nästan obegränsad tillgång till honom. Att kunna gå hem till min pappa och träffa honom ett par timmar. Varje dag. I fyra veckor.
Jag försökte också prata lite med honom, men det går sämre nu. Jag vet inte längre vad jag ska berätta. Min vardag är så långt borta från hans. Det har den alltid varit. Jag vet inte hur jag ska förklara det här riktigt. Kontakten eller snarare umgänget med pappa var mycket på hans villkor. Det som präglar mitt liv, det jag gör varje dag, det som engagerar mig, var ofta honom helt främmande. Sedan många år tittade han aldrig på TV. Han visste inte vilka mina vänner var. En stor del av de böcker jag läser, läste inte han. Träning, stickning, trädgårdsarbete var helt okänd mark för honom. Men vi gillade ungefär samma musik och konst.
Lite orättvis är jag nu. Han läste tidningar och lyssnade på radio, det gjorde han. Vi pratade ganska ofta om nyheter och politik, mindre förstås ju sjukare han blev. Jag grälade lite på honom för att han inte var mer berörd av flyktingkrisen, och han lyssnade. Han var nästan alltid intresserad av att höra om barnen. Förr brukade vi också prata om mitt jobb, inte tekniska detaljer för de förstod han inte (det gör ju knappt jag heller, haha) men om relationer.
Och det har inte alltid varit såhär, det blev värre med åren. När jag gick i skolan och skulle ha prov i historia, eller för den delen filosofi eller religion eller samhällskunskap, brukade jag avsätta ett par timmar kvällen innan åt att ringa till pappa. Jaså, vilka områden har ni prov på, frågade han, och sedan satte han igång, nya infallsvinklar, extra kunskaper. Det var bara att suga i sig. Oftast skrev jag högsta betyg.
Men att jag saknar honom och längtar efter honom, det berättade jag. Att jag googlar på hans namn, att jag går in på hemsidorna för hans olika föreningar och letar efter bilder på honom. Att jag flera gånger har letat igenom mobilen fast jag vet att där bara finns ett fåtal bilder på honom. Att jag läste igenom anteckningarna jag gjorde när jag intervjuade honom om hans liv, och häpnade över att jag hunnit skriva så stringent och sammanhängande, och att jag grät, för jag kunde nästan höra hans röst.
Att längta efter och sakna pappa, det är sannerligen inget nytt för mig.
Ännu har det inte gått en dag utan att jag gråtit. Igår kom Q till mig i köket och satt på en pall medan jag diskade. Vi pratade om pappa och jag började gråta, fast jag försökte försäkra att det inte är farligt, jag är ledsen men det går över, jag behöver bara gråta lite. Jag tröstar dig så mycket du vill sa Q, och jag grät ner i hans svarta blanka kalufs.
(Q berättade sedan med liten röst att han sagt en sak till fröken som jag kanske inte skulle gilla. Att det är roligare att vara i skolan än hemma just nu eftersom alla är så ledsna hemma. Givetvis blev jag varken arg eller ledsen på honom utan imponerad av hans ärlighet och uttrycksförmåga, och det sa jag också.)
Föräldrar och barn. Det klarnar mer och mer varför det var absolut nödvändigt för mig att få barn, varför jag inte kunde bli en hel människa om jag inte fick barn.
Kärleken till barnen är den största sägs det, och det är den förstås på många sätt. Men kärleken till föräldrarna är plågsammare, åtminstone var den det för mig. Jag älskade - älskar - mina föräldrar så väldigt, väldigt mycket. Den kärleken har gjort så ont, har gjort mig så ensam och utlämnad, har lett till så mycket längtan och saknad.
Jag tror att jag behövde uppleva denna kärlek från andra hållet. Jag behövde vara den förälder jag själv hade behövt och velat ha. Göra om, göra rätt.
Jag har klarat av två ganska jobbiga punkter på min lista, att välja ut ett foto av honom och beställa tackkort med det på, och att gå till ASIH och hämta hans nycklar.
Hans nya lägenhet är tom nu, jag gick inte förbi den idag men i närheten. På lördag flyttstädas den och nästa vecka lämnar jag in nycklarna.
Det är fortfarande ofattbart att han inte är där längre.
Jag har tänkt en del på den nya lägenheten och varför det varit så sorgligt att röja ur den. På vägen hem idag kom jag på det. Den sista månaden av pappas liv då han bodde där, var också en tid då jag hade nästan obegränsad tillgång till honom. Att kunna gå hem till min pappa och träffa honom ett par timmar. Varje dag. I fyra veckor.
Jag försökte också prata lite med honom, men det går sämre nu. Jag vet inte längre vad jag ska berätta. Min vardag är så långt borta från hans. Det har den alltid varit. Jag vet inte hur jag ska förklara det här riktigt. Kontakten eller snarare umgänget med pappa var mycket på hans villkor. Det som präglar mitt liv, det jag gör varje dag, det som engagerar mig, var ofta honom helt främmande. Sedan många år tittade han aldrig på TV. Han visste inte vilka mina vänner var. En stor del av de böcker jag läser, läste inte han. Träning, stickning, trädgårdsarbete var helt okänd mark för honom. Men vi gillade ungefär samma musik och konst.
Lite orättvis är jag nu. Han läste tidningar och lyssnade på radio, det gjorde han. Vi pratade ganska ofta om nyheter och politik, mindre förstås ju sjukare han blev. Jag grälade lite på honom för att han inte var mer berörd av flyktingkrisen, och han lyssnade. Han var nästan alltid intresserad av att höra om barnen. Förr brukade vi också prata om mitt jobb, inte tekniska detaljer för de förstod han inte (det gör ju knappt jag heller, haha) men om relationer.
Och det har inte alltid varit såhär, det blev värre med åren. När jag gick i skolan och skulle ha prov i historia, eller för den delen filosofi eller religion eller samhällskunskap, brukade jag avsätta ett par timmar kvällen innan åt att ringa till pappa. Jaså, vilka områden har ni prov på, frågade han, och sedan satte han igång, nya infallsvinklar, extra kunskaper. Det var bara att suga i sig. Oftast skrev jag högsta betyg.
Men att jag saknar honom och längtar efter honom, det berättade jag. Att jag googlar på hans namn, att jag går in på hemsidorna för hans olika föreningar och letar efter bilder på honom. Att jag flera gånger har letat igenom mobilen fast jag vet att där bara finns ett fåtal bilder på honom. Att jag läste igenom anteckningarna jag gjorde när jag intervjuade honom om hans liv, och häpnade över att jag hunnit skriva så stringent och sammanhängande, och att jag grät, för jag kunde nästan höra hans röst.
Att längta efter och sakna pappa, det är sannerligen inget nytt för mig.
Ännu har det inte gått en dag utan att jag gråtit. Igår kom Q till mig i köket och satt på en pall medan jag diskade. Vi pratade om pappa och jag började gråta, fast jag försökte försäkra att det inte är farligt, jag är ledsen men det går över, jag behöver bara gråta lite. Jag tröstar dig så mycket du vill sa Q, och jag grät ner i hans svarta blanka kalufs.
(Q berättade sedan med liten röst att han sagt en sak till fröken som jag kanske inte skulle gilla. Att det är roligare att vara i skolan än hemma just nu eftersom alla är så ledsna hemma. Givetvis blev jag varken arg eller ledsen på honom utan imponerad av hans ärlighet och uttrycksförmåga, och det sa jag också.)
Föräldrar och barn. Det klarnar mer och mer varför det var absolut nödvändigt för mig att få barn, varför jag inte kunde bli en hel människa om jag inte fick barn.
Kärleken till barnen är den största sägs det, och det är den förstås på många sätt. Men kärleken till föräldrarna är plågsammare, åtminstone var den det för mig. Jag älskade - älskar - mina föräldrar så väldigt, väldigt mycket. Den kärleken har gjort så ont, har gjort mig så ensam och utlämnad, har lett till så mycket längtan och saknad.
Jag tror att jag behövde uppleva denna kärlek från andra hållet. Jag behövde vara den förälder jag själv hade behövt och velat ha. Göra om, göra rätt.
2015-12-07
Begravningen
Jag hade ju tänkt skriva lite om begravningen också. Jag har just avslutat en punkt på min att-göra-lista, att skriva dagboksanteckningar om den, vilka som höll tal och vad de sade och så. Om jag själv skulle vilja läsa någon gång, om pojkarna skulle vilja läsa. För en eventuellt intresserad eftervärld, i historikerns anda.
Ja, vad ska jag säga om begravningen. Att den gick över förväntan gällande nästan allt, i linje med mina förväntningar gällande en del. (Jag har redan pratat med pappa förresten, han håller med mig.)
Förmiddagen var gräslig, jag blev allt mer nervös och spänd. Så var det dags att klä sig och åka iväg. Rymdes vi alla i en bil? Knappast. O skjutsade mig och pojkarna först så att de skulle få titta på kistan i lugn och ro - jag också för den delen. Sedan kom mormor och farmor efter. Min syster dök upp i näst sista minuten, ex-morbror/svåger i allra sista minuten. Precis som Q klagande sa: var är S? såg vi hans leende ansikte.
Begravningsentreprenören ville inte ha dit oss tidigare än en halvtimme i förväg, så det lydde vi, ändå var vi inte först. Kapprummet var ett sammelsurium av folk, många som jag inte ens kände igen men alla visste förstås vem jag var. Jag koncentrerade mig på barnen, Y behövde kissa, Q var blyg.
Kapellet är stort och ljust och luftigt. När jag såg kistan, vacker och enkel med orange liljor (pappas favoritblomma) och höstlöv, då grät jag en skvätt. Sedan förvånades jag över att min önskan om att inte skicka blommor hörsammats, inte en enda krans. Det såg enkelt, rent och vackert ut.
Musiken var alldeles enastående bra, hade inte kunnat vara bättre. Saxofon och basist inledde med Round Midnight, pappas älsklingsmelodi. Absolut fantastiskt. Senare spelade de Jag vet en dejlig rosa och som avslutning Danny's Dream. Alldeles, alldeles perfekt. (Många trodde att pappa valt musiken, det hade han nu inte. Men jag är säker på att han hade gillat den.)
Under avskedet var jag till min egen oerhörda förvåning alldeles lugn och koncentrerad. Jag som trott att jag knappt ens skulle kunna stå upp. Å andra sidan, var det precis likadant när vi gifte oss och när vi fick våra barn. Då var jag fokuserad, inte hade jag tid att gråta då. Musiken var andra satsen ur Beethovens sjua, den är vacker och sorglig och lite arg. Därefter andra satsen ur Mozarts 20:e pianokonsert, mer försonlig (och känd från slutscenen ur Amadeus).
Efteråt spelades Träd fram du nattens gud med Orfei drängar i Robert Sunds arrangemang. Vackrare körstycke är svårt att tänka sig, och både kör och arrangör har kopplingar till pappa. Officianten hade gärna velat spela och sjunga den, men det fick han inte för mig. Han fick sjunga Finge min Frida rätt vilket han gjorde bra.
Ja, vad ska jag säga om begravningen. Att den gick över förväntan gällande nästan allt, i linje med mina förväntningar gällande en del. (Jag har redan pratat med pappa förresten, han håller med mig.)
Förmiddagen var gräslig, jag blev allt mer nervös och spänd. Så var det dags att klä sig och åka iväg. Rymdes vi alla i en bil? Knappast. O skjutsade mig och pojkarna först så att de skulle få titta på kistan i lugn och ro - jag också för den delen. Sedan kom mormor och farmor efter. Min syster dök upp i näst sista minuten, ex-morbror/svåger i allra sista minuten. Precis som Q klagande sa: var är S? såg vi hans leende ansikte.
Begravningsentreprenören ville inte ha dit oss tidigare än en halvtimme i förväg, så det lydde vi, ändå var vi inte först. Kapprummet var ett sammelsurium av folk, många som jag inte ens kände igen men alla visste förstås vem jag var. Jag koncentrerade mig på barnen, Y behövde kissa, Q var blyg.
Kapellet är stort och ljust och luftigt. När jag såg kistan, vacker och enkel med orange liljor (pappas favoritblomma) och höstlöv, då grät jag en skvätt. Sedan förvånades jag över att min önskan om att inte skicka blommor hörsammats, inte en enda krans. Det såg enkelt, rent och vackert ut.
Musiken var alldeles enastående bra, hade inte kunnat vara bättre. Saxofon och basist inledde med Round Midnight, pappas älsklingsmelodi. Absolut fantastiskt. Senare spelade de Jag vet en dejlig rosa och som avslutning Danny's Dream. Alldeles, alldeles perfekt. (Många trodde att pappa valt musiken, det hade han nu inte. Men jag är säker på att han hade gillat den.)
Under avskedet var jag till min egen oerhörda förvåning alldeles lugn och koncentrerad. Jag som trott att jag knappt ens skulle kunna stå upp. Å andra sidan, var det precis likadant när vi gifte oss och när vi fick våra barn. Då var jag fokuserad, inte hade jag tid att gråta då. Musiken var andra satsen ur Beethovens sjua, den är vacker och sorglig och lite arg. Därefter andra satsen ur Mozarts 20:e pianokonsert, mer försonlig (och känd från slutscenen ur Amadeus).
Efteråt spelades Träd fram du nattens gud med Orfei drängar i Robert Sunds arrangemang. Vackrare körstycke är svårt att tänka sig, och både kör och arrangör har kopplingar till pappa. Officianten hade gärna velat spela och sjunga den, men det fick han inte för mig. Han fick sjunga Finge min Frida rätt vilket han gjorde bra.
Ja, officianten då? Jodå, han var ungefär som väntat. Lite bluddrig, lite mångordig. Vid slutet av vårt möte hade jag framhållit att det inte fick bli sentimentalt, för pappa var verkligen inte sådan. "Jamen orden är viktiga Helga, orden!" Jösses. Vad svarar man på det.
Orden är viktiga förstås, både för pappa och för mig. De ska vara exakta, pregnanta, väl valda. Mer än en gång skruvade jag på mig, till exempel vid den svepande formuleringen att vi alla är livets barfotabarn. Nja, pappa behöll allt strumporna på, och inte hade han felciterat Ferlin heller.
Men det var inte värre än att jag stod ut, och efteråt ryckte jag på axlarna. Pappa, du vet att jag gjorde så gott jag kunde. Allt, precis allt annat blev bra.
Och han var rar officianten, det går inte att säga annat. Han höll ögonkontakt med mig och talade med innerlig ton om pappa, det gjorde han. Kanske lite för innerligt. Utanför kapellet omfamnades jag av en dam från en av pappas många föreningar. Inte visste jag att du hade en bror! Det har jag inte, svarade jag något perplex. Men han sa ju pappa hela tiden!
Minnesstunden blev fantastisk. Plötsligt kunde, vågade, orkade jag stå upp och välkomna alla, berätta kort om pappas sista tid, förklara att den var svårare för mig än för honom, beskriva honom som han var - en måhända excentrisk person som bar sina egenheter på ytan och som blev mänskligare, godare och mer helgjuten ju mer man lärde känna honom. Tacka mamma och O utan vars hjälp allt hade varit svårare, och till sist be alla hjälpa mig att minnas pappa.
Vi åt jordärtskockssoppa och efteråt mandeltårta med smörkräm och lyssnade på många fina varma tal som alla hade det gemensamt att de beskrev alla vindlande, fascinerande, intressanta samtal som förts med pappa. Och jag blev inte ett dugg ledsen över den gamle vän som tillät sig vara lite spetsig, för det anade jag att han skulle vara. Han menade att pappas avhandling numera är bortglömd men fick indignerat mothugg av senare talare, det är den visst inte, den är välskriven och ovanlig och citeras än idag. Pappa hade blivit glad över det senare och inte alls förvånad över det förra.
På kvällen samlades vi hemma hos oss, pappas syskon, ett par av mina kusiner, hans äldste vän, mamma, svärmor, min syster, O och barnen. Vi åt cateringmat och pratade om pappa och hade så trevligt. Jag har tidigare skrivit att pappas sjukdom gav mig mamma tillbaka. Den har också fört mig närmare hans syskon som jag tidigare hade ett gott men distanserat förhållande till.
Min kusin och jag hade ett kort förtroligt samtal där hon berättade att hon alltid var så avundsjuk på mig för min pappa när vi var små. Min pappa som tog mig med på fantastiska cykel- och kanotsemestrar. När vi sa adjö på kvällen klappade jag henne ömt på kinden, det har jag aldrig gjort förut.
En bagatell i sammanhanget men ändå inte utan betydelse var att jag kände mig fin och välklädd hela dagen, i rödrosa klänning från Camilla Thulin, med rejäl längd på kjol och ärmar, drapering på väl valda ställen, smickrande fall och en urringning som satt exakt där den skulle. Och för ungefär enda gången i livet hade jag lyckats hitta ett par strumpbyxor som satt perfekt, bara en sådan sak.
Just det sista var väl inte hommage à pappa men allt annat var det. Ett minne för livet, faktiskt.
Orden är viktiga förstås, både för pappa och för mig. De ska vara exakta, pregnanta, väl valda. Mer än en gång skruvade jag på mig, till exempel vid den svepande formuleringen att vi alla är livets barfotabarn. Nja, pappa behöll allt strumporna på, och inte hade han felciterat Ferlin heller.
Men det var inte värre än att jag stod ut, och efteråt ryckte jag på axlarna. Pappa, du vet att jag gjorde så gott jag kunde. Allt, precis allt annat blev bra.
Och han var rar officianten, det går inte att säga annat. Han höll ögonkontakt med mig och talade med innerlig ton om pappa, det gjorde han. Kanske lite för innerligt. Utanför kapellet omfamnades jag av en dam från en av pappas många föreningar. Inte visste jag att du hade en bror! Det har jag inte, svarade jag något perplex. Men han sa ju pappa hela tiden!
Minnesstunden blev fantastisk. Plötsligt kunde, vågade, orkade jag stå upp och välkomna alla, berätta kort om pappas sista tid, förklara att den var svårare för mig än för honom, beskriva honom som han var - en måhända excentrisk person som bar sina egenheter på ytan och som blev mänskligare, godare och mer helgjuten ju mer man lärde känna honom. Tacka mamma och O utan vars hjälp allt hade varit svårare, och till sist be alla hjälpa mig att minnas pappa.
Vi åt jordärtskockssoppa och efteråt mandeltårta med smörkräm och lyssnade på många fina varma tal som alla hade det gemensamt att de beskrev alla vindlande, fascinerande, intressanta samtal som förts med pappa. Och jag blev inte ett dugg ledsen över den gamle vän som tillät sig vara lite spetsig, för det anade jag att han skulle vara. Han menade att pappas avhandling numera är bortglömd men fick indignerat mothugg av senare talare, det är den visst inte, den är välskriven och ovanlig och citeras än idag. Pappa hade blivit glad över det senare och inte alls förvånad över det förra.
På kvällen samlades vi hemma hos oss, pappas syskon, ett par av mina kusiner, hans äldste vän, mamma, svärmor, min syster, O och barnen. Vi åt cateringmat och pratade om pappa och hade så trevligt. Jag har tidigare skrivit att pappas sjukdom gav mig mamma tillbaka. Den har också fört mig närmare hans syskon som jag tidigare hade ett gott men distanserat förhållande till.
Min kusin och jag hade ett kort förtroligt samtal där hon berättade att hon alltid var så avundsjuk på mig för min pappa när vi var små. Min pappa som tog mig med på fantastiska cykel- och kanotsemestrar. När vi sa adjö på kvällen klappade jag henne ömt på kinden, det har jag aldrig gjort förut.
En bagatell i sammanhanget men ändå inte utan betydelse var att jag kände mig fin och välklädd hela dagen, i rödrosa klänning från Camilla Thulin, med rejäl längd på kjol och ärmar, drapering på väl valda ställen, smickrande fall och en urringning som satt exakt där den skulle. Och för ungefär enda gången i livet hade jag lyckats hitta ett par strumpbyxor som satt perfekt, bara en sådan sak.
Just det sista var väl inte hommage à pappa men allt annat var det. Ett minne för livet, faktiskt.
2015-12-03
Som ett hav
Jag ströläser böcker av högst varierande kvalitet om sorg. Sorgearbete är ett ord som flera av skribenterna reagerar starkt emot. Tänk, jag tycker tvärtom. Ett arbete är det, en ansträngning. Ibland går det att vila från det, ibland slår det mig till marken. Nä, det är förstås inget arbete i den meningen att man plockar upp det varje morgon och arbetar under dagen och blir färdig till kvällen. Det är en våg eller snarare ett hav där jag ligger och guppar som en liten kork. Tidvis är havet upprört och stormigt och jag kastas fram och tillbaka och tror (nästan) att jag ska dö. Så plötsligt stillnar det och allt känns (nästan) som vanligt.
Imorse grät jag förtvivlat på toaletten. Inuti mig var det som ett svart hål. Ungarna hade krånglat och bråkat, jag bad dem gå och klä på sig och de vägrade, jag bad Q hjälpa Y (Nä! Han hjälper aldrig mig!), jag tjatade på Y som omedelbart började hoa på ett ytterligt provocerande vis.
O var i duschen och kom ut på ett strålande humör. Han är nästan alltid glad på morgnarna (på ett ytterligt provocerande vis), jag är tvärtom. Jag hatar morgnar, hatar dem.
När jag snyftat färdigt och snutit mig tänkte jag att det är då själva fan att ingen fattar. Att ungarna inte fattar hur förbannat bra de har det och visar om inte tacksamhet så åtminstone samarbetsvilja. Deras snälla farmor och pappa har fixat adventskalendrar åt dem, vareviga decembermorgon får de varsitt litet paket, gudars så bortskämt egentligen. Vareviga kväll sitter jag hos dem och läser, vi har just avslutat Bröderna Lejonhjärta, vi inväntar en ny bok från Adlibris, kanske tar vi Häxan och lejonet igen under tiden. Även under pappas sjukdomstid såg jag till att läsa för dem på kvällen.
Eller O som inte heller fattar, som kommer stormande ur duschen och möter mitt förgråtna ansikte med häpnad. I flera dagar har han - som jag uppfattat det - skojat med mig om att jag måste köra släpvagnen till reparatör eller besiktning eller vad fan det nu är. Hö, hö, det är bara att göra, hö, hö, du kan ju köra med släp nu, hö, hö.
Fast nu skojar han inte mer, inte sedan jag sa ifrån att är det något du kan göra för mig just nu så är det att ta hand om släpet. Jag vet att jag borde kunna, borde lära mig, ska lära mig, men jag har faktiskt bara kört med släp en enda gång.
När jag var tydlig med vad jag behövde fick jag det, slippa fixa med släphelvetet. Han flexar ut från jobbet för att ta hand om det.
Och hur kan jag begära att ungarna ska fatta det jag inte fattar själv, att jag är så trött. Varför är jag så trött hela tiden? Går det aldrig över någon gång? Det är ju över nu, pappa är död och begravd, oron är stillad, ansvaret borta. Jag gör en lista på saker jag borde göra, självklara saker, ändå blir jag trött bara av att se den. Vill inte riktigt acceptera att jag inte orkar. Eller är det jag eller omgivningen som inte accepterar?
Sorg utan anseende, står det i en av böckerna om. Sorg efter en gammal förälder är sorg utan anseende. Åja, grumsar jag. Noterar surt att författaren i sin uppräkning av övriga livssorger tar med sorgen efter en abort men inte nämner något om ofrivillig barnlöshet, där kan vi snacka osynlig sorg, det tyckte i alla fall jag.
Jag tycker att jag möts av mycket medkänsla. Du är utmattad, säger kuratorn strängt och bokar in ännu en samtalstid. Ta hand om dig nu, utropar en mamma i Q:s klass och ger mig en varm kram. (Det är Kassandra, förresten. Människor är komplexa. Man kan vara beskäftig och irriterande och empatisk på samma gång.) En bekant till mamma skickar ett kort och en blomstercheck. Flera kollegor sms:ar. Vad skönt att höra din röst, utbrister herr Snäll när jag ringer. Grannarna kommer med en amaryllis i kruka.
O hastar iväg med släpet, Q borstar tänderna på Y som fnissar så att tandkrämen sprutar när Q säger samma saker om tigermorr och tandtroll med gula byxor som jag alltid brukar säga. Jag drar på mig täckkjol och jacka över pyjamasen och så går vi till skolan.
När jag går hem bryter solen fram och allt känns (nästan) som vanligt. Havet ligger blankt just nu.
Imorse grät jag förtvivlat på toaletten. Inuti mig var det som ett svart hål. Ungarna hade krånglat och bråkat, jag bad dem gå och klä på sig och de vägrade, jag bad Q hjälpa Y (Nä! Han hjälper aldrig mig!), jag tjatade på Y som omedelbart började hoa på ett ytterligt provocerande vis.
O var i duschen och kom ut på ett strålande humör. Han är nästan alltid glad på morgnarna (på ett ytterligt provocerande vis), jag är tvärtom. Jag hatar morgnar, hatar dem.
När jag snyftat färdigt och snutit mig tänkte jag att det är då själva fan att ingen fattar. Att ungarna inte fattar hur förbannat bra de har det och visar om inte tacksamhet så åtminstone samarbetsvilja. Deras snälla farmor och pappa har fixat adventskalendrar åt dem, vareviga decembermorgon får de varsitt litet paket, gudars så bortskämt egentligen. Vareviga kväll sitter jag hos dem och läser, vi har just avslutat Bröderna Lejonhjärta, vi inväntar en ny bok från Adlibris, kanske tar vi Häxan och lejonet igen under tiden. Även under pappas sjukdomstid såg jag till att läsa för dem på kvällen.
Eller O som inte heller fattar, som kommer stormande ur duschen och möter mitt förgråtna ansikte med häpnad. I flera dagar har han - som jag uppfattat det - skojat med mig om att jag måste köra släpvagnen till reparatör eller besiktning eller vad fan det nu är. Hö, hö, det är bara att göra, hö, hö, du kan ju köra med släp nu, hö, hö.
Fast nu skojar han inte mer, inte sedan jag sa ifrån att är det något du kan göra för mig just nu så är det att ta hand om släpet. Jag vet att jag borde kunna, borde lära mig, ska lära mig, men jag har faktiskt bara kört med släp en enda gång.
När jag var tydlig med vad jag behövde fick jag det, slippa fixa med släphelvetet. Han flexar ut från jobbet för att ta hand om det.
Och hur kan jag begära att ungarna ska fatta det jag inte fattar själv, att jag är så trött. Varför är jag så trött hela tiden? Går det aldrig över någon gång? Det är ju över nu, pappa är död och begravd, oron är stillad, ansvaret borta. Jag gör en lista på saker jag borde göra, självklara saker, ändå blir jag trött bara av att se den. Vill inte riktigt acceptera att jag inte orkar. Eller är det jag eller omgivningen som inte accepterar?
Sorg utan anseende, står det i en av böckerna om. Sorg efter en gammal förälder är sorg utan anseende. Åja, grumsar jag. Noterar surt att författaren i sin uppräkning av övriga livssorger tar med sorgen efter en abort men inte nämner något om ofrivillig barnlöshet, där kan vi snacka osynlig sorg, det tyckte i alla fall jag.
Jag tycker att jag möts av mycket medkänsla. Du är utmattad, säger kuratorn strängt och bokar in ännu en samtalstid. Ta hand om dig nu, utropar en mamma i Q:s klass och ger mig en varm kram. (Det är Kassandra, förresten. Människor är komplexa. Man kan vara beskäftig och irriterande och empatisk på samma gång.) En bekant till mamma skickar ett kort och en blomstercheck. Flera kollegor sms:ar. Vad skönt att höra din röst, utbrister herr Snäll när jag ringer. Grannarna kommer med en amaryllis i kruka.
O hastar iväg med släpet, Q borstar tänderna på Y som fnissar så att tandkrämen sprutar när Q säger samma saker om tigermorr och tandtroll med gula byxor som jag alltid brukar säga. Jag drar på mig täckkjol och jacka över pyjamasen och så går vi till skolan.
När jag går hem bryter solen fram och allt känns (nästan) som vanligt. Havet ligger blankt just nu.
2015-12-02
Nästan så att man känner sig lite elak
Det ringer på gamla mobilen som pappas telefonnummer är vidarekopplat till. Vi har förstås sagt upp abonnemanget men det har väl inte hunnit gå igenom. Dagen efter pappas död ringde en av hans gamla vänner, en vecka senare ännu en, och jag fick ge dem budet. Nu kan det vara någon bekant som inte sett annonsen eller ens vet att han varit sjuk. Eller så är det någon jävla lurendrejare eller försäljare igen, det har ringt flera personer som utgett sig för att komma från Microsoft. Jag svarar misstänksamt och min tvekan försvinner omedelbart:
- Ja, tjena, det är David, jag söker Nils!
(Nils, det var farfar, det. Pappa var uppkallad efter honom, och hade sitt tilltalsnamn som nummer två bland förnamnen. Under hela vårdtiden var det en lika fånig som återkommande källa till irritation för mig att folk ständigt ropade upp eller tilltalade Nils. När vi nu har denna sedvänja med förnamn som inte är tilltalsnamn, hur jädra svårt kan det var att anpassa system och register?)
- Det kan du försöka med, han dog för tre veckor sedan.
- Herregud. Jag beklagar verkligen. Då ska jag inte störa!
Han lägger på innan jag hinner säga något försonande.
Stackarn.
- Ja, tjena, det är David, jag söker Nils!
(Nils, det var farfar, det. Pappa var uppkallad efter honom, och hade sitt tilltalsnamn som nummer två bland förnamnen. Under hela vårdtiden var det en lika fånig som återkommande källa till irritation för mig att folk ständigt ropade upp eller tilltalade Nils. När vi nu har denna sedvänja med förnamn som inte är tilltalsnamn, hur jädra svårt kan det var att anpassa system och register?)
- Det kan du försöka med, han dog för tre veckor sedan.
- Herregud. Jag beklagar verkligen. Då ska jag inte störa!
Han lägger på innan jag hinner säga något försonande.
Stackarn.
2015-12-01
Nemo nisi mors
Idag har jag varit en stund i pappas nya lägenhet och packat saker. Det är inte alls mycket kvar nu, lite grejer kvar att packa bara, därefter flyttstädning. Jag drar ut på det, vill inte riktigt bli färdig, fast det är jobbigt. Det är ett avsked, och det blir lite lättare att uthärda om jag tar det lite i taget.
Varje gång jag kommer dit gråter jag, för jag önskar så hett att han skulle vara där. Om än sovande eller grinig. Jag skulle ta vad jag fick. Det är saknaden som bryter in, det ska den göra, den går inte att komma undan, men vad ont det gör. En stund. Jag gråter högt och patetiskt, och sedan går det över. Och när det är över har jag inte lust att tänka på det eller gå in i det igen.
Som nu till exempel. Jag vill skriva ner vad jag tänkte, men skyggar lite för att göra det, för just precis nu är livet som vanligt, det löper parallellt med den där isande insikten att pappa är borta. Jag vet såklart att han är det, men jag känner det inte just nu, och jag orkar inte riktigt tänka på det.
Fast jag kan heller inte låta bli, det har jag ju aldrig kunnat. Måste pilla och peta och riva och borra och gräva tills det inte gör ont längre.
Idag packade jag porslin och glas, det lilla pappa hade, och delade upp i behålla/skänka till välgörenhet. Hans matporslin var Stig Lindbergs Birka, det köpte han när han kom till Stockholm 1980. Jag hade först tänkt behålla det, pappa tyckte om det, och det går för astronomiska summor på Tradera. Men när jag stod där och packade tänkte jag om. Vi behöver sannerligen inte mer prylar, porslin har vi i mängder, och jag har många andra fina saker som gör att jag minns pappa. Det var han som gillade Birka, jag gör det inte.
Hemma i TV-rummet står fåtöljen som jag fyndade åt honom, den är O:s nu. I taket hänger marmorlampan som pappa ärvde efter farmor men aldrig kom sig för att hänga upp. Men nu är den avtorkad och fin och jag blir glad när jag ser den.
När jag går därifrån tänker jag. Varför är det så jävla jobbigt att röja ur nya lägenheten, den är en barnlek jämfört med den stora prövningen som väntar inne i stan? Jag mår nästan illa bara jag tänker på det. Om detta är jobbigt, hur hemskt ska inte det bli? Och så vidare, filifjonk, filifjonk.
(I söndags fick jag en försmak, då vi tömde sex lådor som O magasinerat från gamla lägenheten. Detta gjordes före cancerbeskedet, då vi fortfarande trodde att pappa skulle kunna flytta hem igen på något sätt. Fem lådor med böcker, som alla legat på golvet och trampats på, en låda med en salig blandning av skräp (och döda pälsängrar). En enda bok gick att spara. Jag grät när jag packade upp Hitta surikaten! som pappa en dag förra året haft med sig till pojkarna och som de haft roligt med. Men han hade inte lämnat den hos oss, utan tagit med sig den, med påföljd att den nu var söndertrampad och förstörd. Men jag har beställt en ny på Adlibris.)
Så tänker jag att den här lägenheten påminner mig om pappas sista tid, som förstås var hemsk på många sätt, men också fin. En tid då jag faktiskt fick dela en vardag med honom, på gott och ont. Vi har inte haft mycket vardagsliv tillsammans.
Jag har börjat prata högt med pappa, förresten. Utomhus sneglar jag irriterat över axeln och tiger tills folk har gått förbi, men hemma och i bilen snackar jag på. Det tröstar mig. Ibland vet jag nära på säkert vad han skulle svara. När jag gråter som häftigast kan jag nästan höra hans bekymrade röst: Men är du så ledsen? Så ledsen var aldrig jag när mina föräldrar dog.
(Och jag minns när vi satt och väntade på taxi på Huddinge sjukhus efter ett av besöken hos hepatologen, hur han eftertänksamt sa: Det är konstigt, ibland tänker jag att jag måste ringa mamma och pappa och berätta att jag är sjuk, så kommer jag ihåg att de är döda för länge sen.)
På vägen hem i skymningen, slog det mig. De där flosklerna - kärleken besegrar döden, kärlek övervinner allt, kärlek bortom graven -jag har aldrig tagit dem på allvar, i den mån jag alls har tänkt på dem.
Han är borta men ändå inte. Han är tidvis intensivt närvarande hos mig. Barnen kommer att minnas honom, Y är sjuttio år yngre än sin morfar. En pil sjuttio år in i framtiden, det hade historikern gillat.
Bortifrån
December. Nu blir det aldrig mer november 2015, den månad pappa levde och dog.
Med tiden kommer det att kännas lättare, jag vet ju det. Men just nu gör det ont att tiden går och tar mig längre bort från honom.
Med tiden kommer det att kännas lättare, jag vet ju det. Men just nu gör det ont att tiden går och tar mig längre bort från honom.
2015-11-28
Livet borde stanna, men det gör inte det
There will be many other nights like this
And I'll be standing here with someone new
There may be other songs to sing
Another fall, another spring
But there will never be another you.
https://open.spotify.com/track/3Ft6FC2X1IRXTFKIjbbfdv
And I'll be standing here with someone new
There may be other songs to sing
Another fall, another spring
But there will never be another you.
https://open.spotify.com/track/3Ft6FC2X1IRXTFKIjbbfdv
2015-11-23
Dessutom
Imorse grät Q och ville inte gå till skolan. Han hade huvudvärk, sa han. Jag tröstade och lirkade och förklarade att man kan få huvudvärk av att vara trött och ledsen och det är då inte konstigt om du är efter den här hemska hösten. Jo, jag gråter ofta lite på lektionerna, sa han, men ville inte berätta mer. Men han ville gärna att jag följde med och pratade med fröken.
Så det gjorde jag. Hon är informerad både om morfars sjukdom och död, men ett extra snack kanske inte skadar.
Hon såg jagad ut som vanligt, lyssnade kort på min beskrivning och sa sedan att Q är nog också ledsen för att han ligger så långt efter, jag har skickat hem lappar, de kanske ni inte fått? Snart är det ju nationella prov i matte också. Kan du komma vid tretiden så pratar vi mer?
Nej, jag skickade O för själv blev jag faktiskt förbannad. Jävla sätt att lägga över allt ansvar på en nioåring. Och vad är viktigast, att han inte räknat X antal sidor i boken - kunskaperna verkar han inte sakna - eller att han gråter och inte vill gå till skolan?
På kvällen konfererade vi alla tre. Q får räkna en liten stund varje dag, efter någon vecka kommer han att vara ikapp. Gudskelov är det matte, ett ämne han har intuitivt lätt för, betydligt lättare än vad jag själv hade i hans ålder.
Och gudskelov för att klassen splittras nästa år. Nya kompisar och ny lärare. Att behålla klasser intakta genom hela grundskolan är så outsägligt dumt.
Så det gjorde jag. Hon är informerad både om morfars sjukdom och död, men ett extra snack kanske inte skadar.
Hon såg jagad ut som vanligt, lyssnade kort på min beskrivning och sa sedan att Q är nog också ledsen för att han ligger så långt efter, jag har skickat hem lappar, de kanske ni inte fått? Snart är det ju nationella prov i matte också. Kan du komma vid tretiden så pratar vi mer?
Nej, jag skickade O för själv blev jag faktiskt förbannad. Jävla sätt att lägga över allt ansvar på en nioåring. Och vad är viktigast, att han inte räknat X antal sidor i boken - kunskaperna verkar han inte sakna - eller att han gråter och inte vill gå till skolan?
På kvällen konfererade vi alla tre. Q får räkna en liten stund varje dag, efter någon vecka kommer han att vara ikapp. Gudskelov är det matte, ett ämne han har intuitivt lätt för, betydligt lättare än vad jag själv hade i hans ålder.
Och gudskelov för att klassen splittras nästa år. Nya kompisar och ny lärare. Att behålla klasser intakta genom hela grundskolan är så outsägligt dumt.
Nulla dies sine linea
Idag har jag klarat av två saker, varit i pappas (nya) lägenhet och övervakat hämtning av sjuksäng med mera, samt hämtat nycklar och lämnat larm hos hemtjänsten. Nu bara en nyckel kvar att hämta, hos ASIH. Några timmars arbete att packa grejer och flytta möbler, sedan kan vi stänga och låsa den dörren. Det ska bli skönt, men lite drar jag mig för att packa ner tavlor och ta ner gardiner. Jag fick till det riktigt bra i lägenheten, den blev både vacker och trivsam.
Jag flyttade tillbaka fåtöljen till fönstersmygen och gjorde sedan ett stort misstag, nämligen att titta i hans dagbok. Eller äsch, var det ett misstag egentligen. Jag anade det jag skulle få veta.
Pappa levde sedan länge enligt devisen inte en dag utan en rad, han var närmast manisk i sitt antecknande av klockslag och inköp och vad han åt - och drack. Nulla dies sine vino, heter det så? Fast ibland var det cider och starköl också.
Flera läkare och sköterskor har sett deltagande ut när de försäkrat både pappa och mig om att skrumplever och levercancer kan man minsann få utan att missbruka alkohol, det behöver inte vara det.
Så fan heller. Jag är helt övertygad om att pappa drack ihjäl sig, och han anade det nog själv också.
Uppenbart är att han drack mer än jag föreställt mig, åtminstone under detta år. Han gjorde åtminstone en smärtsamt uppriktig notering om att bli full och ramla på stan, vingla hem, ha svårt ta sig in i lägenheten.
Herregud. Han dolde det väl men inte riktigt så väl som han trodde. Och på sätt och vis är jag tacksam för det, för vad hade jag kunnat göra? Jag gjorde så gott jag kunde.
Hur länge det pågått vet jag inte - det finns äldre dagböcker att konsultera om jag skulle vilja - men jag gissar att han tappade greppet någon gång kring årsskiftet. Före det har jag en känsla av att han drack i perioder interfolierade med helnykterhet, då han jobbade intensivt.
Efteråt grät jag länge. Det är så bittert. Hur kan man välja att kasta bort sig själv och sitt liv, det enda korta liv vi har? Hur kan man kasta bort sitt vänliga, kärleksfulla väsen och sitt klara förstånd? Hur kan man underlåta att se och känna att man är värdefull, om så inte för sig själv, för andra?
Obegripligt.
Osmart, dessutom kanske, av mig att läsa detta nu. Jag har redan svårt att mota bort minnena av pappas sista tid, blöjor på sniskan och grälsjuka kommentarer om att läslampan jag köpt var för dålig. Ju mer jag reflekterar över de sista veckorna, desto klarare ser jag att han var sjukare och virrigare än jag förstod. Inte ens jag förstod. Men jag gjorde så gott jag kunde.
På onsdag kommer ungefär sjuttio personer som jag hoppas har helt andra minnen av pappa. Om jag orkar ska jag hälsa dem välkomna och säga något om att de gärna får hjälpa mig och påminna mig om hur han var.
I våras läste han tydligen Mörkrets hjärta, och antecknade följande citat:
Livet är konstigt i alla fall med sin obönhörliga följdriktighet för att nå ett meningslöst syfte. Det mesta man kan hoppas vinna av det är en smula självkännedom - som kommer för sent - och en skörd av eviga samvetskval.
Men så är det inte. Inte mitt liv i alla fall. Som just i detta nu ska fortsättas i TV-soffan.
Jag flyttade tillbaka fåtöljen till fönstersmygen och gjorde sedan ett stort misstag, nämligen att titta i hans dagbok. Eller äsch, var det ett misstag egentligen. Jag anade det jag skulle få veta.
Pappa levde sedan länge enligt devisen inte en dag utan en rad, han var närmast manisk i sitt antecknande av klockslag och inköp och vad han åt - och drack. Nulla dies sine vino, heter det så? Fast ibland var det cider och starköl också.
Flera läkare och sköterskor har sett deltagande ut när de försäkrat både pappa och mig om att skrumplever och levercancer kan man minsann få utan att missbruka alkohol, det behöver inte vara det.
Så fan heller. Jag är helt övertygad om att pappa drack ihjäl sig, och han anade det nog själv också.
Uppenbart är att han drack mer än jag föreställt mig, åtminstone under detta år. Han gjorde åtminstone en smärtsamt uppriktig notering om att bli full och ramla på stan, vingla hem, ha svårt ta sig in i lägenheten.
Herregud. Han dolde det väl men inte riktigt så väl som han trodde. Och på sätt och vis är jag tacksam för det, för vad hade jag kunnat göra? Jag gjorde så gott jag kunde.
Hur länge det pågått vet jag inte - det finns äldre dagböcker att konsultera om jag skulle vilja - men jag gissar att han tappade greppet någon gång kring årsskiftet. Före det har jag en känsla av att han drack i perioder interfolierade med helnykterhet, då han jobbade intensivt.
Efteråt grät jag länge. Det är så bittert. Hur kan man välja att kasta bort sig själv och sitt liv, det enda korta liv vi har? Hur kan man kasta bort sitt vänliga, kärleksfulla väsen och sitt klara förstånd? Hur kan man underlåta att se och känna att man är värdefull, om så inte för sig själv, för andra?
Obegripligt.
Osmart, dessutom kanske, av mig att läsa detta nu. Jag har redan svårt att mota bort minnena av pappas sista tid, blöjor på sniskan och grälsjuka kommentarer om att läslampan jag köpt var för dålig. Ju mer jag reflekterar över de sista veckorna, desto klarare ser jag att han var sjukare och virrigare än jag förstod. Inte ens jag förstod. Men jag gjorde så gott jag kunde.
På onsdag kommer ungefär sjuttio personer som jag hoppas har helt andra minnen av pappa. Om jag orkar ska jag hälsa dem välkomna och säga något om att de gärna får hjälpa mig och påminna mig om hur han var.
I våras läste han tydligen Mörkrets hjärta, och antecknade följande citat:
Livet är konstigt i alla fall med sin obönhörliga följdriktighet för att nå ett meningslöst syfte. Det mesta man kan hoppas vinna av det är en smula självkännedom - som kommer för sent - och en skörd av eviga samvetskval.
Men så är det inte. Inte mitt liv i alla fall. Som just i detta nu ska fortsättas i TV-soffan.
2015-11-22
Stök- städ- och begravningsspatt
Vaknade ledsen. (Vad vidrigt det är. Sekunden mellan sömn och vakenhet när man stiger upp till ytan och vet: det är något, något ledsamt, och så vaknar man och drabbas därmed av insikten: pappa är död.)
O stökar i källaren, han tänker åka till tippen. Jag bryter igenom min fåordiga morgondepression för att säga att då skulle jag vilja att vi åker till pappas lägenhet först (den nya alltså), där finns lite grejer som ska till tippen, gärna idag. Imorgon kommer de och hämtar hans sjukhussäng och rollator och rullstol, vore skönt att rensa lite först.
Efter en del snurrande och tjafsande och parlamenterande med ungar som inte vill följa med samt utfodring av ungar plus två kompisar (grannbarnen, våra barn äter ofta hos dem så inte mer än rätt) så kommer vi iväg.
Jag är glad att jag har sällskap för jävlar vad jobbigt det är att fylla tre sopsäckar med pappas lakan, sängkläder, handdukar, gympaskor och säkert lite annat också. Byxorna jag köpte sista veckan hänger i badrummet, de åker de med. Inget av detta vill jag spara, allt är fläckat av blod. Ändå skär det i hjärtat, sängkläderna ligger i oordning precis som de gjorde sista gången han satt där.
Ungarna och O käkar glass medan jag packar, det gör de rätt i. Q kommer och klappar på mig några gånger när han ser att jag gråter.
Sedan åker O och Y till tippen och Q och jag promenerar till en julmarknad som visar sig vara ganska patetisk. Den hålls av ett folkdansgille och medelåldern är precis som man kan föreställa sig. Inte ens en vettig loppis har de lyckats dra ihop. Fast fikat är ganska gott. Q surar lite för att han inte får köpa en ranch med miljoner plastdjur och staketdelar för femtio kronor. Gah, fler prylar är det sista vi behöver.
O och Y ansluter och tar med sig Q hem, själv promenerar jag, och tänker och gråter lite. På tisdag ska jag träffa kuratorn igen, hann knappt halvvägs igenom historien om pappas sjukdom. Är fortfarande så besinningslöst arg på alla klåpare som hade hand om honom. Äsch, klåpare var de väl inte, var och en var expert på sitt område, men detta är sant: Från den dag vi fick cancerbeskedet (11/9) till den dag han lades in på hospice (7/11) var det ingen som tog helhetsansvaret för hans vård. Det fick jag göra.
När jag inte är arg är jag ledsen, det gör ibland så förtvivlat ont. Jag går förbi ett broräcke och skriver PAPPA i rimfrosten och ritar ett hjärta, så som jag skulle ha gjort när jag var liten. Pappa! Ett ynkligt rop ut i rymden.
Kommer hem, det är redan mörkt, och slås av insikten att det var ju en annan sak som skulle göras idag, tömma krukor och ställa undan trädgårdsmöbler, äsch det är redan för sent, frosten har kommit och jorden är stenhård. Och alla cyklar ligger i en hög, fastfrusna de också. Gör misstaget att titta in i lilla trädgårdsförrådet, det ser ut som fan.
Får ett smärre utbrott och skäller på O som med visst berättigande går i försvarsställning. Han är förkyld (igen!), han röjer och fixar så gott han kan, jag bara skäller. Men å andra sidan, det är fan inte jag som plottrar upp hela bohaget med en massa skit som aldrig får slängas, och jag är så trött på alla ambitiösa röjningar och planer som aldrig avslutas. Vad är det för mening med dem om de aldrig realiseras?
Går en arg promenad och tänker att jag dignar under allt. Stöket, vårt jävla hus, alla prylar. Och ännu värre, pappas gamla lägenhet i stan. Herregud vad jag fasar för att röja ur den, det kommer att bli för jävligt. Tur att det väntar en kruka av guld i slutet av prövningen åtminstone. Hade det varit en hyresrätt hade jag fan sprängt den. När vi cashar in pengarna kan vi göra en välbehövlig renovering av vårt radhus, men först då.
Mamma frågade förresten om vi funderat på att köpa större hus. Jo, de flesta med våra inkomster hade väl haft ett hus för tolv miljoner eller så, men inte vi. Hellre städhjälp oftare än större hus. säger jag och inser att det är precis vad jag menar. Förresten trivs vi så otroligt bra i området, även om huset är fult som stryk med tre patetiska rabatter, fjärran från min sekelskiftesdröm med glasveranda och bigarråträd.
Tänker också med en suck på den annalkande begravningen. Mamma och svärmor kommer i övermorgon, svärmor reser på torsdag, mamma på lördag. Onsdagen kommer att bli intensiv. Säkert fint, vackert, vemodigt, fyllt av gemenskap. Men jävlar så jobbigt.
Jag undrar vad pappa skulle ha sagt. Det är inte så noga. Du har så höga krav. Oroa dig inte, det blir bra.
O stökar i källaren, han tänker åka till tippen. Jag bryter igenom min fåordiga morgondepression för att säga att då skulle jag vilja att vi åker till pappas lägenhet först (den nya alltså), där finns lite grejer som ska till tippen, gärna idag. Imorgon kommer de och hämtar hans sjukhussäng och rollator och rullstol, vore skönt att rensa lite först.
Efter en del snurrande och tjafsande och parlamenterande med ungar som inte vill följa med samt utfodring av ungar plus två kompisar (grannbarnen, våra barn äter ofta hos dem så inte mer än rätt) så kommer vi iväg.
Jag är glad att jag har sällskap för jävlar vad jobbigt det är att fylla tre sopsäckar med pappas lakan, sängkläder, handdukar, gympaskor och säkert lite annat också. Byxorna jag köpte sista veckan hänger i badrummet, de åker de med. Inget av detta vill jag spara, allt är fläckat av blod. Ändå skär det i hjärtat, sängkläderna ligger i oordning precis som de gjorde sista gången han satt där.
Ungarna och O käkar glass medan jag packar, det gör de rätt i. Q kommer och klappar på mig några gånger när han ser att jag gråter.
Sedan åker O och Y till tippen och Q och jag promenerar till en julmarknad som visar sig vara ganska patetisk. Den hålls av ett folkdansgille och medelåldern är precis som man kan föreställa sig. Inte ens en vettig loppis har de lyckats dra ihop. Fast fikat är ganska gott. Q surar lite för att han inte får köpa en ranch med miljoner plastdjur och staketdelar för femtio kronor. Gah, fler prylar är det sista vi behöver.
O och Y ansluter och tar med sig Q hem, själv promenerar jag, och tänker och gråter lite. På tisdag ska jag träffa kuratorn igen, hann knappt halvvägs igenom historien om pappas sjukdom. Är fortfarande så besinningslöst arg på alla klåpare som hade hand om honom. Äsch, klåpare var de väl inte, var och en var expert på sitt område, men detta är sant: Från den dag vi fick cancerbeskedet (11/9) till den dag han lades in på hospice (7/11) var det ingen som tog helhetsansvaret för hans vård. Det fick jag göra.
När jag inte är arg är jag ledsen, det gör ibland så förtvivlat ont. Jag går förbi ett broräcke och skriver PAPPA i rimfrosten och ritar ett hjärta, så som jag skulle ha gjort när jag var liten. Pappa! Ett ynkligt rop ut i rymden.
Kommer hem, det är redan mörkt, och slås av insikten att det var ju en annan sak som skulle göras idag, tömma krukor och ställa undan trädgårdsmöbler, äsch det är redan för sent, frosten har kommit och jorden är stenhård. Och alla cyklar ligger i en hög, fastfrusna de också. Gör misstaget att titta in i lilla trädgårdsförrådet, det ser ut som fan.
Får ett smärre utbrott och skäller på O som med visst berättigande går i försvarsställning. Han är förkyld (igen!), han röjer och fixar så gott han kan, jag bara skäller. Men å andra sidan, det är fan inte jag som plottrar upp hela bohaget med en massa skit som aldrig får slängas, och jag är så trött på alla ambitiösa röjningar och planer som aldrig avslutas. Vad är det för mening med dem om de aldrig realiseras?
Går en arg promenad och tänker att jag dignar under allt. Stöket, vårt jävla hus, alla prylar. Och ännu värre, pappas gamla lägenhet i stan. Herregud vad jag fasar för att röja ur den, det kommer att bli för jävligt. Tur att det väntar en kruka av guld i slutet av prövningen åtminstone. Hade det varit en hyresrätt hade jag fan sprängt den. När vi cashar in pengarna kan vi göra en välbehövlig renovering av vårt radhus, men först då.
Mamma frågade förresten om vi funderat på att köpa större hus. Jo, de flesta med våra inkomster hade väl haft ett hus för tolv miljoner eller så, men inte vi. Hellre städhjälp oftare än större hus. säger jag och inser att det är precis vad jag menar. Förresten trivs vi så otroligt bra i området, även om huset är fult som stryk med tre patetiska rabatter, fjärran från min sekelskiftesdröm med glasveranda och bigarråträd.
Tänker också med en suck på den annalkande begravningen. Mamma och svärmor kommer i övermorgon, svärmor reser på torsdag, mamma på lördag. Onsdagen kommer att bli intensiv. Säkert fint, vackert, vemodigt, fyllt av gemenskap. Men jävlar så jobbigt.
Jag undrar vad pappa skulle ha sagt. Det är inte så noga. Du har så höga krav. Oroa dig inte, det blir bra.
2015-11-20
Avskedspresent
Vad händer nu med morfars fluga, frågade Y plötsligt vid middagsbordet häromkvällen. Vi hade just pratat begravningsklädsel så jag tänkte förstås på halsprydnaden, pappa hade bara slipsar.
Men så fattade jag och tackade Y för att han påmint mig. Morfar hade ju en fluga i sin väska, en allseende, allvetande och ganska moralisk varelse, som bestämde om små pojkar skulle få present eller inte. Hade man till exempel sparkat sin bror var det fullt tänkbart att flugan sa nej.
Presenter då, undrade Y vidare. Nu får vi aldrig mer presenter av morfar? Nej. Jo, invände Q, han sa ju att vi skulle få hans plastmodeller.
Själv tänkte jag någon gång i september att pappas sista gåva till mig kanske skulle bli att befria mig från min dödsskräck. Så länge jag kan minnas har jag varit så väldigt rädd för att dö. Inte smärtan och ångesten, eller jo förstås, det också. Men främst utplånandet. Att inte finnas mer, tanken går inte att fatta och skrämmer mig oerhört.
Som liten fick jag panik och kunde ligga stel av skräck när jag skulle sova. Med åren har jag lärt mig att mota undan tankarna, inte förtränga dem helt, titta på dem lite förstrött och fösa undan dem. Jag har tänkt att det kanske löser sig det där med tiden, om jag blir tillräckligt gammal.
Att följa pappa till tröskeln var i och för sig inte ångestladdat, för själv var han lugn. Men befriad är jag inte.
Igår började jag läsa Ove Wikströms bok Den dolda dörren, som behandlar just min fråga. Hur ska man hantera det faktum att man ska dö, utplånas, förintas?
Egentligen är det ju märkligt att vi inte sysslar mer med döden och förbereder oss på den. Eller så är det just därför vi inte gör det, för att den inte går att förstå och för att den ger oss ångest.
Jag önskar att jag kunde tänka som min egen morfar, som tyckte att det skulle bli intressant att dö. Eller Snobben i serien jag såg på Facebook. Charlie Brown suckar över att vi alla en dag ska dö. Ja, svarar Snobben. Men precis alla andra dagar i livet ska vi INTE dö.
Alltnog, Wikström är intressant men jag fick lite ångest av att läsa de första kapitlen. Men jag måste nog återkomma till den
Pappas sista present till mig är något helt annat och totalt oväntat. I och med hans sjukdom fick jag mamma. Tillbaka tänkte jag säga, men jag undrar om jag någonsin känt mig så sedd, bekräftad och omhuldad av henne som under de senaste månaderna.
Pusselbiten från kuratorn var insikten att en förutsättning för detta nog var att styvfar var borta. Förvånat men inte bittert konstaterar jag självklarheten. Han stod faktiskt mellan oss.
Jag är så väldigt glad att vi hann. Och så konstaterar jag med ännu större förvåning att den dynamiska och spännande föräldrarelationen är ju den med mamma, där händer det saker. Henne brottas jag med. Det gjorde jag aldrig med pappa.
Men så fattade jag och tackade Y för att han påmint mig. Morfar hade ju en fluga i sin väska, en allseende, allvetande och ganska moralisk varelse, som bestämde om små pojkar skulle få present eller inte. Hade man till exempel sparkat sin bror var det fullt tänkbart att flugan sa nej.
Presenter då, undrade Y vidare. Nu får vi aldrig mer presenter av morfar? Nej. Jo, invände Q, han sa ju att vi skulle få hans plastmodeller.
Själv tänkte jag någon gång i september att pappas sista gåva till mig kanske skulle bli att befria mig från min dödsskräck. Så länge jag kan minnas har jag varit så väldigt rädd för att dö. Inte smärtan och ångesten, eller jo förstås, det också. Men främst utplånandet. Att inte finnas mer, tanken går inte att fatta och skrämmer mig oerhört.
Som liten fick jag panik och kunde ligga stel av skräck när jag skulle sova. Med åren har jag lärt mig att mota undan tankarna, inte förtränga dem helt, titta på dem lite förstrött och fösa undan dem. Jag har tänkt att det kanske löser sig det där med tiden, om jag blir tillräckligt gammal.
Att följa pappa till tröskeln var i och för sig inte ångestladdat, för själv var han lugn. Men befriad är jag inte.
Igår började jag läsa Ove Wikströms bok Den dolda dörren, som behandlar just min fråga. Hur ska man hantera det faktum att man ska dö, utplånas, förintas?
Egentligen är det ju märkligt att vi inte sysslar mer med döden och förbereder oss på den. Eller så är det just därför vi inte gör det, för att den inte går att förstå och för att den ger oss ångest.
Jag önskar att jag kunde tänka som min egen morfar, som tyckte att det skulle bli intressant att dö. Eller Snobben i serien jag såg på Facebook. Charlie Brown suckar över att vi alla en dag ska dö. Ja, svarar Snobben. Men precis alla andra dagar i livet ska vi INTE dö.
Alltnog, Wikström är intressant men jag fick lite ångest av att läsa de första kapitlen. Men jag måste nog återkomma till den
Pappas sista present till mig är något helt annat och totalt oväntat. I och med hans sjukdom fick jag mamma. Tillbaka tänkte jag säga, men jag undrar om jag någonsin känt mig så sedd, bekräftad och omhuldad av henne som under de senaste månaderna.
Pusselbiten från kuratorn var insikten att en förutsättning för detta nog var att styvfar var borta. Förvånat men inte bittert konstaterar jag självklarheten. Han stod faktiskt mellan oss.
Jag är så väldigt glad att vi hann. Och så konstaterar jag med ännu större förvåning att den dynamiska och spännande föräldrarelationen är ju den med mamma, där händer det saker. Henne brottas jag med. Det gjorde jag aldrig med pappa.
Inför begravningen
Jo, jag är väldigt spänd och orolig för begravningen. Det är väl både vanligt och förklarligt, ändå irriterar det mig. Visst kommer det att vara en anspänning, visst är jag nervös för att något ska gå fel, visst kommer det att vara jobbigt att översköljas av känslor och samtidigt (antar jag) vara den som alla tittar på. Nåja, just det senare brukar inte bekymra mig annars.
Vad kan gå fel? Att ungarna ballar ur fullständigt, att de känner av min spänning och blir skogstokiga. Men O är ju där, och min syster och exsvåger och alla kommer att ta sig an dem.
Officianten kan bli fel. Han verkar bra, inte tu tal om det. Vi fick god kontakt och han förefaller ha gjort sig en bra bild av pappa som person. Men han verkar lite.. mångordig och bluddrig och sådan var inte pappa. Hans tolerans för blaj och floskler var ungefär som min, nämligen liten.
Jag ska ruva på saken över helgen och konferera med mamma och därefter (kanske) uttrycka mina farhågor för begravningsentreprenören, som jag har stort förtroende för.
Praktikaliteterna och förargligheterna rår jag på. Det värsta är nog något annat.
Kanske tanken att pappa, det lilla som är kvar av honom, det främmande skalet, faktiskt ska ligga i en kista (av ek, dekorerad med liljor och höstlöv i varma färger) och att jag på darrande ben ska gå fram till den och göra något av det mest plågsamma jag kan föreställa mig, nämligen säga adjö till honom för allra sista gången.
Tanken sliter sönder mig, samtidigt som den också innebär en stark lättnad. Det är sista gången. Jag behöver aldrig göra det igen. Jag behöver inte vara orolig mer.
Det är så dubbelt och svårt och ofattbart det här. Jag har nog förberett mig hela livet tror jag nästan, åtminstone sedan jag var mycket liten, och nu är jag här, och jag är lättad samtidigt som jag inte begriper hur jag ska stå ut en enda dag till.
Vad kan gå fel? Att ungarna ballar ur fullständigt, att de känner av min spänning och blir skogstokiga. Men O är ju där, och min syster och exsvåger och alla kommer att ta sig an dem.
Officianten kan bli fel. Han verkar bra, inte tu tal om det. Vi fick god kontakt och han förefaller ha gjort sig en bra bild av pappa som person. Men han verkar lite.. mångordig och bluddrig och sådan var inte pappa. Hans tolerans för blaj och floskler var ungefär som min, nämligen liten.
Jag ska ruva på saken över helgen och konferera med mamma och därefter (kanske) uttrycka mina farhågor för begravningsentreprenören, som jag har stort förtroende för.
Praktikaliteterna och förargligheterna rår jag på. Det värsta är nog något annat.
Kanske tanken att pappa, det lilla som är kvar av honom, det främmande skalet, faktiskt ska ligga i en kista (av ek, dekorerad med liljor och höstlöv i varma färger) och att jag på darrande ben ska gå fram till den och göra något av det mest plågsamma jag kan föreställa mig, nämligen säga adjö till honom för allra sista gången.
Tanken sliter sönder mig, samtidigt som den också innebär en stark lättnad. Det är sista gången. Jag behöver aldrig göra det igen. Jag behöver inte vara orolig mer.
Det är så dubbelt och svårt och ofattbart det här. Jag har nog förberett mig hela livet tror jag nästan, åtminstone sedan jag var mycket liten, och nu är jag här, och jag är lättad samtidigt som jag inte begriper hur jag ska stå ut en enda dag till.
2015-11-19
Samtal
Vad tyckte du om officianten, pappa? Rar, tyckte jag, fast kanske lite sentimental. Det får inte bli för kletigt. Vi får se vad han skriver ihop. Jag gör så gott jag kan, vet du.
Och efteråt blir det smörgåstårta! Haha, nä jag bara retas. Klart jag minns att du inte gillade det. Jordärtskockssoppa och mandeltårta med smörkräm, bättre va?
Det regnar, pappa. Det är alldeles för kallt för att sitta här. Undrar hur länge sedan det var vi gjorde det, när du visade mig det här lilla huset. Muminsällskapet borde ha årsmöte här, sa du.
2015-11-17
Humörsvängningar och minnen
Jag tycks ha gått in i en ny fas. Förra veckans ilska och overklighetskänsla har övergått i ledsnad. Fast nog blir jag arg fortfarande när jag tänker på hur vården hanterade pappa. Jag tröstar mig med att hans sista tid nog var svårare för mig än för honom själv. Samt att jag i sinom tid ska skriva en giftig anmälan till lämplig instans.
Imorse var jag så ledsen att jag knappt höll ihop. Gud, jag hatar morgnar, ännu mer när man ska tjata upp två tröttmössor. Sedan körde jag till företagshälsovården och grät förstås en skvätt där. Pang, sjukskrivning fyra veckor. Är lite paff över generositeten, men mycket tacksam.
Därefter tränade jag faktiskt, måste komma igång med det nu, jag behöver det, både själsligen och kroppsligen. Efter passet var jag så uppåt att jag bokade in mitt gratis PT-pass som jag haft innestående hela året.
På eftermiddagen gjorde jag en liten utflykt till kapellet där begravningen äger rum. Det är ett konfessionslöst sådant, ceremonin blir borgerlig vilket jag vet var pappas bestämda vilja. Annars hade han inga särskilda synpunkter, men en gravsten ville han helst ha, historikern. Jag frågade om begravningsplatsen i vår ände av stan gick bra, det tyckte han. Detta är ju hemma för mina söner. Tanken svindlar. Pappa, mamma och jag är alla flyttbarn utan riktig hembygd. Men mina koreafödda pojkar är fast förankrade här.
Utanpå ser kapellet förskräckligt ut, imposant och deprimerande. Jag tittade på blommor från begravningar, blöta sidenband på marken, och grät högt. November, död, intighet, ensamhet. Crazy lady crying at the chapel.
Sedan korsade jag begravningsplatsen, vinkade åt höghuset där vi bodde under Q:s första år, en intensivt lycklig tid då livet vände, och gick in i skogen.
Pappa var milt sagt ingen friluftsmänniska, och tur var väl det. Från det att han lades in i början av september till sin död drygt två månader senare var han inte ute en enda gång, mer än korta transporter från dörren till en väntande bil. Vi pratade om att ta en promenad med rullstol, jag laddade upp med varm jacka och yllefilt att ha om knäna. Men han orkade aldrig, ville inte, nöjde sig med att prata om det.
Själv var jag som barn en stuggris som föredrog att ligga inne och läsa. Först som vuxen har jag insett att jag gillar att gå, och ännu konstigare, att träna. Så det var skönt att vara i skogen. Den skog som mina barn är välbekanta med, för övrigt, eftersom de i flera år har skogsmullat och strövat och frilufsat i den. Det känns bra att det är där pappas grav kommer att vara.
Jag tänkte att på hur det är att aldrig kunna prata med pappa mer. Mamma berättade att de alltid hade så intressanta samtal, att han var påläst och intresserad av nästan allt. Efter skilsmässan var hon deprimerad för att hon saknade honom som samtalspartner. Med styvfar hade hon inte samma kontakt.
Jag förstår precis vad hon menar, med pappa kunde jag prata i timmar. Och jag visste att de hade roligt tillsammans också. Men jag känner också igen mig och O.
De senaste - ett, två? - åren förändrades pappa och blev svårare att nå, både bokstavligen och bildligen. Han hörde allt sämre vilket gjorde att hans medfödda långrandighet blev värre, han hörde ju inga inpass. Dessutom krympte hans horisont påtagligt, han snurrade runt i sina egna cirklar. Jag lånade honom böcker som jag trodde han skulle gilla (Hägring 38, Ensam i Berlin) men han läste dem aldrig. Men ibland kunde han glimta till och vara intresserad, då handlade det nästan alltid om barnen. Eller mamma, slår det mig nu.
Jag tänkte också att vi skulle ha pratat mera minnen under de sista veckorna. Våra fina semestrar till exempel. När jag var åtta paddlade vi kanot i Dalsland, när jag var tio, elva tolv, cyklade vi tandemcykel tre somrar i rad, i Blekinge, Västergötland och Småland. Vi har varit i Rio tillsammans, och i San Francisco och New York och Barcelona, och senast i Prag, det var 2011.
Pappa var en av få som visste att jag bloggade, han fick tidigt adressen, men läste aldrig. Han sa att han drog sig lite för det, att det var som att läsa min dagbok, och det är ju sant. Nu får jag aldrig veta vad han skulle ha tyckt. Fast jag vet att han tyckte att jag skrev bra, det gjorde han själv också. Han skrev ibland recensioner åt Bibliotekstjänst, och hade som sport att göra dem exakt 150 ord långa, varken mer eller mindre.
Det hann bli mörkt innan jag hittade ut ur skogen och hem. Jag letade rätt på en interiörbild från kapellet och blev ganska nöjd. Det ser fint ut.
Efter middagen pratade vi med barnen och berättade vad som kommer att hända på begravningen och efteråt. Q lovade utan vidare att sitta stilla, vilket han gjorde på styvfars begravning. Y sa bestämt att han nog kommer att bråka. Frågan är om det är ett hot eller en självinsikt.
Imorgon skulle jag ha gått till kuratorn, men hon bokade om tiden till fredag, så jag är ledig hela dagen. Funderar på att gå och träna igen och kanske börja på en ny stickning.
Imorse var jag så ledsen att jag knappt höll ihop. Gud, jag hatar morgnar, ännu mer när man ska tjata upp två tröttmössor. Sedan körde jag till företagshälsovården och grät förstås en skvätt där. Pang, sjukskrivning fyra veckor. Är lite paff över generositeten, men mycket tacksam.
Därefter tränade jag faktiskt, måste komma igång med det nu, jag behöver det, både själsligen och kroppsligen. Efter passet var jag så uppåt att jag bokade in mitt gratis PT-pass som jag haft innestående hela året.
På eftermiddagen gjorde jag en liten utflykt till kapellet där begravningen äger rum. Det är ett konfessionslöst sådant, ceremonin blir borgerlig vilket jag vet var pappas bestämda vilja. Annars hade han inga särskilda synpunkter, men en gravsten ville han helst ha, historikern. Jag frågade om begravningsplatsen i vår ände av stan gick bra, det tyckte han. Detta är ju hemma för mina söner. Tanken svindlar. Pappa, mamma och jag är alla flyttbarn utan riktig hembygd. Men mina koreafödda pojkar är fast förankrade här.
Utanpå ser kapellet förskräckligt ut, imposant och deprimerande. Jag tittade på blommor från begravningar, blöta sidenband på marken, och grät högt. November, död, intighet, ensamhet. Crazy lady crying at the chapel.
Sedan korsade jag begravningsplatsen, vinkade åt höghuset där vi bodde under Q:s första år, en intensivt lycklig tid då livet vände, och gick in i skogen.
Pappa var milt sagt ingen friluftsmänniska, och tur var väl det. Från det att han lades in i början av september till sin död drygt två månader senare var han inte ute en enda gång, mer än korta transporter från dörren till en väntande bil. Vi pratade om att ta en promenad med rullstol, jag laddade upp med varm jacka och yllefilt att ha om knäna. Men han orkade aldrig, ville inte, nöjde sig med att prata om det.
Själv var jag som barn en stuggris som föredrog att ligga inne och läsa. Först som vuxen har jag insett att jag gillar att gå, och ännu konstigare, att träna. Så det var skönt att vara i skogen. Den skog som mina barn är välbekanta med, för övrigt, eftersom de i flera år har skogsmullat och strövat och frilufsat i den. Det känns bra att det är där pappas grav kommer att vara.
Jag tänkte att på hur det är att aldrig kunna prata med pappa mer. Mamma berättade att de alltid hade så intressanta samtal, att han var påläst och intresserad av nästan allt. Efter skilsmässan var hon deprimerad för att hon saknade honom som samtalspartner. Med styvfar hade hon inte samma kontakt.
Jag förstår precis vad hon menar, med pappa kunde jag prata i timmar. Och jag visste att de hade roligt tillsammans också. Men jag känner också igen mig och O.
De senaste - ett, två? - åren förändrades pappa och blev svårare att nå, både bokstavligen och bildligen. Han hörde allt sämre vilket gjorde att hans medfödda långrandighet blev värre, han hörde ju inga inpass. Dessutom krympte hans horisont påtagligt, han snurrade runt i sina egna cirklar. Jag lånade honom böcker som jag trodde han skulle gilla (Hägring 38, Ensam i Berlin) men han läste dem aldrig. Men ibland kunde han glimta till och vara intresserad, då handlade det nästan alltid om barnen. Eller mamma, slår det mig nu.
Jag tänkte också att vi skulle ha pratat mera minnen under de sista veckorna. Våra fina semestrar till exempel. När jag var åtta paddlade vi kanot i Dalsland, när jag var tio, elva tolv, cyklade vi tandemcykel tre somrar i rad, i Blekinge, Västergötland och Småland. Vi har varit i Rio tillsammans, och i San Francisco och New York och Barcelona, och senast i Prag, det var 2011.
Pappa var en av få som visste att jag bloggade, han fick tidigt adressen, men läste aldrig. Han sa att han drog sig lite för det, att det var som att läsa min dagbok, och det är ju sant. Nu får jag aldrig veta vad han skulle ha tyckt. Fast jag vet att han tyckte att jag skrev bra, det gjorde han själv också. Han skrev ibland recensioner åt Bibliotekstjänst, och hade som sport att göra dem exakt 150 ord långa, varken mer eller mindre.
Det hann bli mörkt innan jag hittade ut ur skogen och hem. Jag letade rätt på en interiörbild från kapellet och blev ganska nöjd. Det ser fint ut.
Efter middagen pratade vi med barnen och berättade vad som kommer att hända på begravningen och efteråt. Q lovade utan vidare att sitta stilla, vilket han gjorde på styvfars begravning. Y sa bestämt att han nog kommer att bråka. Frågan är om det är ett hot eller en självinsikt.
Imorgon skulle jag ha gått till kuratorn, men hon bokade om tiden till fredag, så jag är ledig hela dagen. Funderar på att gå och träna igen och kanske börja på en ny stickning.
2015-11-16
Uppblött
Idag har jag gråtit jag vet inte hur många gånger. Jag trodde jag började vänja mig vid tanken men plötsligt är det outhärdligt.
Begravningen blir fantastisk. Men jag är rädd för den, rädd att bryta ihop och bli en blöt liten pöl. Rädd att skrämma livet ur mina barn.
Dessutom har Q löss, bägge barnen bråkar sanslöst mycket och huset är så jävla grisigt att jag vill flytta.
Uppdaterad: Inte nog med ovanstående, jag har dessutom svampinfektion i underlivet, vilket jag bara haft en enda gång i hela mitt liv för tjugofem år sedan (lucky me). Fattade först inte vad det var, fattade sedan inte att det bara är att gå till apoteket och köpa receptfritt. Men det har jag gjort nu, fattat och köpt. Samt kammat löss på Q igen.
Begravningen blir fantastisk. Men jag är rädd för den, rädd att bryta ihop och bli en blöt liten pöl. Rädd att skrämma livet ur mina barn.
Dessutom har Q löss, bägge barnen bråkar sanslöst mycket och huset är så jävla grisigt att jag vill flytta.
Uppdaterad: Inte nog med ovanstående, jag har dessutom svampinfektion i underlivet, vilket jag bara haft en enda gång i hela mitt liv för tjugofem år sedan (lucky me). Fattade först inte vad det var, fattade sedan inte att det bara är att gå till apoteket och köpa receptfritt. Men det har jag gjort nu, fattat och köpt. Samt kammat löss på Q igen.
2015-11-13
Proviva och annat
Dricker jordgubbsproviva och minns. Det är sista slurken av den kartong O hämtade hit när han tömde kylskåpet hos pappa.
Här i hushållet tar den slut på nolltid, hos pappa räckte den länge. Eller gjorde den? Nä förresten, jordgubbssmaken drack han upp snabbt, det var den jag fick köpa ny ideligen. Hallon-granatäpple blev stående.
De första veckorna han bodde i lägenheten köpte jag äppelmust, dyr och väldigt god. (Tur att jag aldrig nämnde för honom vad den kostade, det hade grämt honom oerhört.) Sedan tröttnade han på den och då övergick vi till Proviva som han felaktigt kallade näringsdryck, även sedan jag förklarat skillnaden.
Minns det praktiska. Hälla upp ett halvt glas Proviva, blanda med vatten. (Nu i efterhand frågar jag mig plötsligt varför han ville ha den utspädd, var det godare så eller av sparsamhet? Med pappa kunde man inte vara säker.). Mikra en liten stund så att den inte var kylskåpskall. (Åh diskussionerna om att inte lämna tetror med mjölk och proviva framme. Ja, jag vet att du föredrar rumstemperatur framför kylskåpskallt. Men det är bättre att förvara i kylskåp och mikra. En dag hade han försökt mikra själv men inte hittat timerknappen på väggen och därmed inte fått igång mikron, jag begriper mig inte på den där apparaten, klagade han.) Klippa av ett sugrör så att det blev lagom långt. Visa pappa sugröret, det tyckte han var onödigt fast det var det ju inte. Sista dagarna fick jag hjälpa honom att sticka in det i munnen.
Han begärde ingen av de här små omsorgerna, jag tänkte ut dem själv, jag tror inte han märkte dem. Jag är ganska säker på att han inte insåg hur orolig jag var för honom, hur tung den här sista tiden var för mig. Ibland grät jag när jag satt hos honom, han såg det aldrig. En enda gång grät jag så han såg det och uttryckte min oro och ledsnad, det var ungefär tio dagar innan han dog.
Ändå var han krävande i sin anspråkslöshet. Hans självständighet och integritet och vilja att vara ensam och klara sig själv blev krävande och besvärligt.
Proviva, klippa sugrör, de små omsorgerna, det borde jag inte sakna, fast det gör jag ju ändå. De var en del av den sista tiden, den tid som obönhörligen tickade mot slutet.
Som all min samvaro med pappa gjorde, alltid. Det är ju därför alltihop gör så ont.
Egentligen är det konstigt att det inte gör ännu ondare. Häromkvällen googlade jag fram en undersökning om antecipatorisk sorg, alltså den sorg hos närstående under den sista sjukdomstiden, när man vet att hoppet är ute. Av många upplevs den som svårare än sorgen efter dödsfallet.
Det känns lite tröstande, att en del av det svåra kanske redan är över. För visst började jag sörja genast vid cancerbeskedet, jag begrep omedelbart att det inte fanns något hopp. Frågan är om jag inte sörjde redan innan, men när började det? I somras när vi pratade i telefon, jag på Sommarön och han i Stockholm, jag orolig över hans märkliga oföretagsamhet? I våras när han hälsat på i sunkstugan och jag såg blodfläckarna på lakanen, han hade redan den gräsliga klådan och kliade sig blodig?
Ja, sådär kan jag ju hålla på. Sanningen är att orolig och sorgsen över pappa har jag varit länge, länge.
Igår kväll satt jag uppe efter att O och mamma lagt sig. Dumt kanske, för jag kände mig förstås ensam och ledsen. Fast jag behöver vara det, också.
Jag mindes en gång när jag var i tioårsåldern. Det var i hans kök, på den tiden det var beboeligt, jag satt i hans knä och var ledsen och han tröstade mig. Jag hade någon sorts existentiell eller möjligen religiös kris och var rädd för döden och för att skiljas åt. Min varmt kristne morfar hade dillat i mig att den som trodde på Jesus skulle återuppstå, om han så omvändes på dödsbädden, men den som inte trodde blev utestängd. Pappa sa med viss hetta att någon sådan gud går ju inte att tro på, som skiljer dig och mig åt. Det ska du veta Helga, jag är alltid hos dig.
Är du hos mig, frågade jag tyst igår, utan att förvänta mig svar, givetvis utan att få något.
Fast det är han ju, men inte på det högtravande sättet. Han är hos mig i mina tankar och minnen, i blicken som möter mig i spegeln, i sättet jag har att snörpa på munnen när jag funderar, sättet jag sover på.
Det är inte precis tröstande, men.. jaa? Tillfredsställande, kanske. Något att förhålla sig till, hålla sig i.
Här i hushållet tar den slut på nolltid, hos pappa räckte den länge. Eller gjorde den? Nä förresten, jordgubbssmaken drack han upp snabbt, det var den jag fick köpa ny ideligen. Hallon-granatäpple blev stående.
De första veckorna han bodde i lägenheten köpte jag äppelmust, dyr och väldigt god. (Tur att jag aldrig nämnde för honom vad den kostade, det hade grämt honom oerhört.) Sedan tröttnade han på den och då övergick vi till Proviva som han felaktigt kallade näringsdryck, även sedan jag förklarat skillnaden.
Minns det praktiska. Hälla upp ett halvt glas Proviva, blanda med vatten. (Nu i efterhand frågar jag mig plötsligt varför han ville ha den utspädd, var det godare så eller av sparsamhet? Med pappa kunde man inte vara säker.). Mikra en liten stund så att den inte var kylskåpskall. (Åh diskussionerna om att inte lämna tetror med mjölk och proviva framme. Ja, jag vet att du föredrar rumstemperatur framför kylskåpskallt. Men det är bättre att förvara i kylskåp och mikra. En dag hade han försökt mikra själv men inte hittat timerknappen på väggen och därmed inte fått igång mikron, jag begriper mig inte på den där apparaten, klagade han.) Klippa av ett sugrör så att det blev lagom långt. Visa pappa sugröret, det tyckte han var onödigt fast det var det ju inte. Sista dagarna fick jag hjälpa honom att sticka in det i munnen.
Han begärde ingen av de här små omsorgerna, jag tänkte ut dem själv, jag tror inte han märkte dem. Jag är ganska säker på att han inte insåg hur orolig jag var för honom, hur tung den här sista tiden var för mig. Ibland grät jag när jag satt hos honom, han såg det aldrig. En enda gång grät jag så han såg det och uttryckte min oro och ledsnad, det var ungefär tio dagar innan han dog.
Ändå var han krävande i sin anspråkslöshet. Hans självständighet och integritet och vilja att vara ensam och klara sig själv blev krävande och besvärligt.
Proviva, klippa sugrör, de små omsorgerna, det borde jag inte sakna, fast det gör jag ju ändå. De var en del av den sista tiden, den tid som obönhörligen tickade mot slutet.
Som all min samvaro med pappa gjorde, alltid. Det är ju därför alltihop gör så ont.
Egentligen är det konstigt att det inte gör ännu ondare. Häromkvällen googlade jag fram en undersökning om antecipatorisk sorg, alltså den sorg hos närstående under den sista sjukdomstiden, när man vet att hoppet är ute. Av många upplevs den som svårare än sorgen efter dödsfallet.
Det känns lite tröstande, att en del av det svåra kanske redan är över. För visst började jag sörja genast vid cancerbeskedet, jag begrep omedelbart att det inte fanns något hopp. Frågan är om jag inte sörjde redan innan, men när började det? I somras när vi pratade i telefon, jag på Sommarön och han i Stockholm, jag orolig över hans märkliga oföretagsamhet? I våras när han hälsat på i sunkstugan och jag såg blodfläckarna på lakanen, han hade redan den gräsliga klådan och kliade sig blodig?
Ja, sådär kan jag ju hålla på. Sanningen är att orolig och sorgsen över pappa har jag varit länge, länge.
Igår kväll satt jag uppe efter att O och mamma lagt sig. Dumt kanske, för jag kände mig förstås ensam och ledsen. Fast jag behöver vara det, också.
Jag mindes en gång när jag var i tioårsåldern. Det var i hans kök, på den tiden det var beboeligt, jag satt i hans knä och var ledsen och han tröstade mig. Jag hade någon sorts existentiell eller möjligen religiös kris och var rädd för döden och för att skiljas åt. Min varmt kristne morfar hade dillat i mig att den som trodde på Jesus skulle återuppstå, om han så omvändes på dödsbädden, men den som inte trodde blev utestängd. Pappa sa med viss hetta att någon sådan gud går ju inte att tro på, som skiljer dig och mig åt. Det ska du veta Helga, jag är alltid hos dig.
Är du hos mig, frågade jag tyst igår, utan att förvänta mig svar, givetvis utan att få något.
Fast det är han ju, men inte på det högtravande sättet. Han är hos mig i mina tankar och minnen, i blicken som möter mig i spegeln, i sättet jag har att snörpa på munnen när jag funderar, sättet jag sover på.
Det är inte precis tröstande, men.. jaa? Tillfredsställande, kanske. Något att förhålla sig till, hålla sig i.
2015-11-12
Saknad och saxofonist
Idag var jag hos en kurator. Ett bra samtal, ingen fågelholk här inte. Hon gav mig en intressant pusselbit som jag ska berätta om i ett annat inlägg. Inte för att hålla er på halster, men jag nattar skitungar och bloggar från telefonen och orkar inte skriva så långt.
Vi läser Bröderna Lejonhjärta, förresten. Jisses vilken bok. Men det kostar på, så när Y - som valde bok - tröttkrånglade lackade jag ur och slutade mitt i ett kapitel. Vi fortsätter imorgon.
Efter kuratorn fikade jag med min syster som hade en lugn dag på jobbet. Kände mig upplyft, så där som när man gör när man haft bra samtal, klickat med folk och hittat pusselbitar.
Men när jag gick därifrån och såg kvällshimlen och tänkte på att pappa ligger här någonstans i det väldiga sjukhusets källare, då var jag ledsen. Ledsen? Bara förnamnet. Saknaden var som ett svart hål, men inte efter pappa som han var i måndags (fast jag skulle ta det också om det är det enda jag får. Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!) utan som han var förr, fast det minns jag knappt längre, sorgliga otäcka sjukdomsminnen ligger än så länge i vägen och stör.
Ändå är det lättare att sakna någon som är borta på riktigt.
På tunnelbanan hem kom jag på det, en sak som skavt. Jag vill ha en saxofonist på begravningen, som spelar Round Midnight och Danny's Dream. Såklart. Varför tänkte jag inte på det förut?
Vi läser Bröderna Lejonhjärta, förresten. Jisses vilken bok. Men det kostar på, så när Y - som valde bok - tröttkrånglade lackade jag ur och slutade mitt i ett kapitel. Vi fortsätter imorgon.
Efter kuratorn fikade jag med min syster som hade en lugn dag på jobbet. Kände mig upplyft, så där som när man gör när man haft bra samtal, klickat med folk och hittat pusselbitar.
Men när jag gick därifrån och såg kvällshimlen och tänkte på att pappa ligger här någonstans i det väldiga sjukhusets källare, då var jag ledsen. Ledsen? Bara förnamnet. Saknaden var som ett svart hål, men inte efter pappa som han var i måndags (fast jag skulle ta det också om det är det enda jag får. Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!) utan som han var förr, fast det minns jag knappt längre, sorgliga otäcka sjukdomsminnen ligger än så länge i vägen och stör.
Ändå är det lättare att sakna någon som är borta på riktigt.
På tunnelbanan hem kom jag på det, en sak som skavt. Jag vill ha en saxofonist på begravningen, som spelar Round Midnight och Danny's Dream. Såklart. Varför tänkte jag inte på det förut?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)