Lördag

(Den som inte vill läsa om sjukdom, annalkande död eller för den delen tjatiga dagboksinlägg varnas härmed.)

Jag behöver anteckna och skriva dagbok, bloggen får tjänstgöra ett tag framöver. Senast jag skrev riktig dagbok var när vi hämtade barnen i Korea. Numera är jag förresten så dålig på att skriva för hand, det går väldigt mycket fortare på datorn.

Veckan som gick var ansträngande för både pappa och mig. Vi har haft något inbokat varje dag. Åker man dessutom sjuktaxi, går med svårighet endast korta sträckor, då går en halv eller hel dag även om själva läkarkonsultationen bara tar tjugo minuter.

Igår fredag var det någorlunda lugnt, enda bokningen var att det skulle komma en kille och installera trygghetslarm. Jag gick på yoga på morgonen, hämtade Q i skolan och tog honom till tandläkaren, fixade ett bankärende åt pappa och gick sedan hem till honom.

Klockan var strax före två, han var vaken men mycket trött. När hemtjänsten kom och serverade lunch steg han med möda upp och tvingade i sig två tuggor mat. Sedan kräktes han, oj vad han kräktes. Jag hjälpte honom i säng och han sov några timmar och mådde sedan bättre.

Efter att ha konfererat med hemsjukvården (gav ingenting), min syster och mamma (gav mera) och tänkt själv drog jag slutsatsen att kräkningarna kan ha berott på hosta i kombination med för mycket mjölk. Pappa gillar mjölk och hade tryckt i sig en hel del under förmiddagen. Men fortsätter de under helgen ska jag så klart söka vård.

Han var vaken en stund vid femtiden och åt då lite glass som smakade honom. Vi är överens om att han ska ta det lugnt med mjölkdrickandet och framför allt inte tvinga i sig mat, bara äta det han är sugen på. När jag lämnade honom klockan sex var han relativt pigg och vid gott mod, det kändes bra att se honom sådan.

O hämtade mig och lämnade samtidigt ett par kassar med sådant vi tror pappa ska tycka om, yoghurt, kräm, mera glass, fruktkonserver.

Hemma läste jag Cancerfondens information till närstående om vård i livets slutskede, vad som händer i kroppen inför döden, att man som närstående måste tänka på sig själv. Grät.

Jag har känt mig lugnare sedan han flyttade in i lägenheten. Nu har han ett permanent, fungerande boende. Hemtjänsten har funkat bra, inte felfritt men det kan man knappast begära.

Men igår flammade oron upp igen. Han har snabbt blivit sämre den senaste veckan, de senaste dagarna. Det har han väl? Eller är han bara trött efter en jobbig vecka? Så kan det också vara.

Hemsjukvården imponerade stort på mig vid det första besöket för en vecka sedan men inte längre. Näringsdrycker som vi pratade om redan då har inte kommit ännu. Det tar en vecka eller mer, jaa de är beställda, jaa de kommer när de kommer. Hepatologen och hemsjukvården behöver komma i kontakt med varandra, det har de uppenbarligen inte lyckats med på fyra dagar.

Kontentan är att ingen tar fullt ansvar för pappa mer än jag. Det är fortfarande jag som hastar dit varje dag för att kolla att han verkligen får sitt Questran, klåddämpande medel tre gånger per dag. All annan medicin ligger i en dosett men pulverpåsar får inte plats i en sådan. Hemsjukvården pratar om något som heter Apodos, varje dags läkemedel förpackade i en påse. Fantastiskt. Men det tar också några veckor att komma igång med.

Jag förstår att det tar lite tid för alla rutiner att sätta sig, få allt att funka. Men frågan är om vi har den tiden. När är det dags för ASIH, avancerad sjukvård i hemmet? Ingen finns som kan svara på mina frågor. Den unga sjuksköterskan på hemsjukvården blev tydligt stressad.

Och så är det pappas tilltagande förvirring. Den som utomstående har svårt att uppfatta, dels eftersom han skärper sig, dels för att pappa även med reducerad mental kapacitet är skarpare än de flesta.

Imorse väcktes vi av telefonen halv åtta. Pappa lät klar och redig. Helga, vi har missat en sak. Jag ligger och tittar i dagboken, jag ska till tandläkaren idag! Ja, jag vet att det är lördag men de tar emot pensionärer på lördagar förstår du. Kan du ringa till dem och avboka tror du?

Det tar en lång stund innan jag fattar att han är snurrig. Det är kallelsen till ortopeden han har hittat och läser ifrån, så övertygande att han lurar även mig.

Efteråt gråter jag på toaletten. Barnen hör mina snyftningar och reagerar helt olika. Y tittar på mig med klara ögon och konstaterar att han vet varför jag är ledsen. Han kryper upp i mitt knä och tröstar. Q blir rädd och ledsen och gömmer sig i min säng under täcket. Jag kryper ner jag också och vi ligger där en stund tills han är lugn igen.

Pappa får hemtjänst ungefär nu, de ringer mig om något är fel, dessutom har han larm nu. Klockan två ska jag hälsa på honom. Barnen och O är ute i skogen med Friluftsfrämjandet, de är väl påbyltade och har renskav och marshmallows och varm choklad och jag vet inte vad med sig.

Punkt tre på min lista är jag själv. Nu har jag skrivit av mig, jag har avbokat dagens träning för jag har varken ork eller lust. Nu ska jag lägga mig med tidning och tekopp. Kanske är sängen uppvärmd av en katt.

Karakteristika

Pappa är fortfarande sig själv, ibland så mycket sig själv att jag häpnar.

Förra veckan efter en osedvanligt otäck hostattack, han blir lila i ansiktet, hostar och fräser och rapar och kräks och morrar och ryter för att få loss slemmet i halsen. Så tittar han upp från spypåsen:

- Ja, jag undrar vad jag just sa. På ryska alltså.

Innan vi åker iväg till hepatologen eller om det var ortopeden, går pappa på toa.

(Han tar laxerande medel som geriatriken skrivit ut, magen ska hållas igång för att avlasta levern. Men pappa har aldrig någonsin haft förstoppning, och nu är problemet snarare det motsatta. Turligt nog minns jag att fråga hepatologen, hon sätter omedelbart ut laxermedlet, ta endast vid behov.)

- Jösses. Mina pruttar skulle man kunna sälja på Buttericks, det skulle göra succé.

Prioriteringar

Reflektion efter morgongräl med maken.

Mina prioriteringar just nu:
1 Pappa
2 Barnen
3 Hålla ihop mig själv, annars går 1 och 2 åt helvete
4 Maken och vår relation
5 Allt annat

Jobbet? Försvann från listan när jag fick veta att pappa var sjuk. Har gjort en liknande bortprio tidigare, närmare bestämt 2003.

Makens prio kan inte jag veta, men nog kommer hans jobb före mycket annat, exempelvis hans egen hälsa.

Systrarna katt

Blyga mjuka S är plötsligt ingetdera. Plötsligt ligger hon på min säng som hon aldrig gjort annat. Alltid på min sida, högt upp nära kudden. När jag lägger mig makar hon nådigt på sig och buffar med huvudet för att klappas och klias.

Tuffa M kommer sin vana trogen upphoppande på sängen utan förvarning. S smälter väl in i de nya lakanen, så M ser henne inte genast. Men när hon gör det fräser hon och delar ut några råsopar med tassen. Sedan flyr hon ner till badrummet i bottenvåningen, dit S - hittills - aldrig går. Där rullar hon ihop sig på mattan på värmegolvet och surar.


S rullar ihop sig hon också, och blundar.

Torsdag

Har just skjutsat mamma till tunnelbanan och sedan gråtit en skvätt i bilen. Känner mig övergiven utan henne, samtidigt lättad. Vi går varann på nerverna efter en vecka, för att inte tala om vad hon och O gör.

(Naturligt, jag vet. Men också jobbigt.)

Jag ska dricka upp mitt kaffe och hasta iväg till pappa. Det tar ungefär en kvart att gå dit. Det är så vackert ute nu med alla höstfärger, solen skiner. På vägen måste jag nog köpa mjölk, han dricker mycket mjölk. Hemtjänsten ska sköta inköp åt honom men det görs bara en gång i veckan, den rutinen har inte satt sig ännu.

Jag har med mig lite papper som han ska skriva på, inkomstuppgifter för att fastställa avgift för hemtjänst och sånt. Igår kväll började jag skriva en överklagan av beslutet som biståndsapan fattade för tre veckor sedan, att inte bevilja ett korttidsboende. När jag var färdig var det inte längre en överklagan, jag ger fan i att försöka riva upp beslutet, det är ju inte intressant längre, pappa har det bra nu tack vare mig och O, no fucking thanks to stadsdelsnämnden. Men jag ville i alla fall beskriva vad vi varit med om och det har jag gjort nu.

Jag var färdig först klockan elva och hade sedan svårt att varva ner och somna.

(Och förresten. Jag är faktiskt normalbegåvad och jag har läst de där papprena flera gånger och jag fattar FORTFARANDE inte hur lång tid jag har/hade på mig att överklaga. Tre veckor efter beslutet, två veckor efter att andra brevet skickats, yada yada. Förenklad delgivning kallas det visst. Vilket skämt. Förenklad? Undrar hur många som ger fan i att överklaga helt enkelt för att de inte fattar och inte orkar. Praktiskt.)

Sedan ska vi åka till ortopeden och kolla hans ben och fot. När vi är hemma igen ska jag ringa hans telefonoperatör (den vanliga, inte lurendrejarna) och bråka om att det tar sådan förbannad tid att flytta över abonnemanget. Han ska få ett trygghetslarm som är kopplat till telefonen, och porttelefonen är det också. Hur jävla svårt kan det vara, fixa!

Igår var vi på röntgen, det tog halva dagen. I tisdags hepatologen på precis andra sidan stan, det tog hela dagen. I måndags kom sjukgymnast och arbetsterapeut och lärde honom gå med rullator och inspekterade hans lägenhet och möblemang (betyg: högsta möjliga).

Imorgon har vi inget särskilt inbokat. Förutom att jag tänkte hinna gå på yoga, och så ska Q till tandläkaren och så måste jag till banken och så behöver jag handla lite mera mat till pappa. Han har fått klartecken från alla läkare att bara äta det som är gott och kaloririkt, så han har beställt jordgubbskräm och glass och kaffebröd och burkpersikor. Och så vill jag sitta en stund hos honom också.

Nu måste jag gå.

Filifjonka

Igår träffade vi hepatologen igen. Pappas levervärden är för dåliga för att inleda någon behandling. Vi ska vänta några veckor och ta nya prover, men det är inte sannolikt att de ändras till det bättre.

Förresten hade behandlingen inte botat, utan köpt tid, i snitt tre månader. Någon bot finns inte.

Jag höll på att börja gråta några gånger, men behärskade mig och iakttog pappa, som var mycket lugn.

Efteråt var jag trött och lite frustrerad över att vi fortfarande inte fått något besked om hur länge. Men idag ringde läkaren, och då passade jag på att fråga.

Om jag inte får en mycket konkret fråga brukar jag inte nämna prognoser, sa hon. Man lever inte ett år med primär levercancer. Och det kan gå mycket fortare. Jag räknar knappt ens med ett halvår, sa jag. Nej, det är nog realistiskt, för levern är redan i dåligt skick.

Konstigt nog känns det bättre nu. Det är lättare att veta. Jag kan mäta upp och ransonera mina krafter.

Men det är en annan sak också, något jag så väl känner igen. Den 10 september när pappa ringde mig och sa att de hittat förändringar på levern, då miste jag allt hopp. En oro jag känt en längre tid blev bekräftad. Pappa har inte varit sig själv på ett tag.

Sedan dess har jag inte hoppats alls. Jag har haft en stark känsla av brådska. Inte så konstigt kanske, svärfar dog tio dagar efter sin cancerdiagnos. Har man sett något sådant på nära håll glömmer man det inte.

Samma sak var det med barnlösheten. Jag hade oerhört svårt att känna hopp och tillförsikt och tro på de samstämmiga försäkringarna om att vid min ålder och med mina magnifika äggstockar, blabla.

Jag hade rätt, för er som inte vet. Det var livmodern som var kass, och de barn som gjort mitt liv komplett föddes av andra kvinnor på andra sidan världen.

Premonition or disposition? Nä, föraningar tror jag inte på. Jag har alltid varit en filifjonka som oroat sig och förberett sig på det värsta.

Äsch förresten. Hur sorgligt och jävligt detta än är, hur utmattad och ledsen jag än är så är detta långt ifrån det värsta. Min pappa kommer att gå ifrån mig. Det har jag alltid vetat att han ska göra, och nu är det dags.

Jag ska bara ordna för honom så gott jag kan och räcka till för barnen också och inte gå sönder själv.

Bara det, inte värre.

Pappas födelsedag

Idag fyllde pappa sjuttiosex år. Vi var där hela familjen, barnen och O och jag och mamma. Pappa satt uppe en stund och åt både tårta och glass och drack en kopp te.

Sedan la han sig igen och somnade. Han sover mer och mer. Han läser allt långsammare. Mamma tycker att han är mycket tröttare nu än när hon sist såg honom.

En kall hand kramar mitt hjärta när jag tänker på det.

Å andra sidan var pappa förvånansvärt pigg igår när min farbror var på besök, de pratade i säkert en timme.

Flytten har gått bra, förresten. Pappas omdöme om lägenheten är att inget kunde vara bättre. Hemtjänstpersonalen verkar mycket rar och kompetent, hemsjukvården var fantastiska. Imorgon får han en rullator. På tisdag ska vi till hepatologen, på onsdag röntgen, på torsdag ortopeden.

Jag har varit sjukt stressad och trött de senaste dagarna, men kanske kan jag landa snart.

Igår grät jag en stund i mammas famn. Hon höll om mig och strök mig över håret som jag knappt minns att någon gjort någonsin ens när jag var liten. Det hjälpte lite, faktiskt.

Fattar inte

Sedan insikten för några dagar sedan att Y helt enkelt är trött och därför jävlig på kvällarna, har vi jobbat på att försöka få honom i säng tidigare.

(Att vi varit så trögfattade kan delvis skyllas på att Y hittills visat alla tecken på att vara kvällspigg och morgontrött snarare än tvärtom. Länge var det han som låg vaken och hade svårt att somna. Men sedan han börjat skolan är han alltså trött på kvällen. Inte så konstigt.)

(Q har alltid varit kvällstrött och morgonpigg, varför vi framhärdat ända tills nu med gemensam läggtid trots att det skiljer tre år mellan dem.)

Det är fasen så svårt. Vid halvåttatiden är båda ungarna rejält slitna, ska vi hinna med en ordentlig lässtund - och det ska vi, för det vill vi, läser jag bara ett kapitel i Glaspärleresan blir det ett jävla liv - måste vi börja avisera om läggdags redan vid sjutiden.

(Klä av sig, ta på pyjamas, ta mediciner, kissa och bortsta tänderna, det kan väl inte ta mer än max tio minuter? Ihåligt avgrundsskratt. Nej, inte i teorin. I praktiken är det en helt annan sak.)

Vanliga kvällar går det ganska bra, vi äter middag vid sisådär halv sex eller sex. Men de dagar Q har orientering är han inte hemma förrän bortåt åtta och är då ett rytande lejon. Likadant igår då han var borta på lekgrupp* hos en tjej i klassen. Han och O kom hem först en bra stund efter klockan åtta. Kaos utbröt. Q var förmodligen helt uttröttad och dränerad efter att ha haft roligt med nya kompisar. Ingen kraft fanns kvar till att uppföra sig anständigt hemma. Men när han väl brottats ner i sängen och jag satt på sängkanten, somnade han på minuten. Lillebror hade fått retirera in i sängkammaren för att inte störas av storebrors vrål, även han torde ha somnat genast. Före klockan nio sov de vilket är en ganska normal notering.

Morgonen var ganska stökig, ungarna var svårväckta vilket tyder på att de sovit för lite. Ikväll måste vi få dem i säng tidigt.

Och jag inser att jag låter precis som min egen mamma som under hela min uppväxt tjatade om att det var viktigt att lägga sig i tid. Hon tjatar fortfarande om det, då som nu lyssnar jag inte, jag hatar att gå och lägga mig, det är det tråkigaste jag vet. Nä, faktiskt så har jag de senaste åren börjat tycka att det kan vara rätt skönt ibland.

Men jag undrar hur alla andra med nioåringar och sexåringar gör? Är mina barn extremt kvällströtta? Hur i all världen funkar det för de barn som har flera kvällsaktiviteter i veckan? Q är bara borta en kväll och det är nätt och jämnt att vi får det att gå ihop.

*Lekgrupp, ambitiöst och tidvis jobbigt men i grunden bra arrangemang i Q:s klass. Klassen delas upp i grupper, nya för varje läsår, de går hem till en unge i taget och leker efter skolan, vi föräldrar hämtar på kvällen och fikar en stund och pratar. Efter ett par år har man rätt bra koll på både barn och föräldrar i klassen.

Den som spar han har små skatter kvar

Hostan från helvetet

Imorse vaknade först O och sedan jag av att han hostade tills han inte kunde andas. Jag antar att det blir tomt på luft i lungorna eller något. Alla försäkrar att det inte är farligt, jag vet det rationellt men ibland är det svårt att vara rationell.

Jag fixar med pappas lägenhet hela dagen - gröna blommiga Josef Frank-wannabe gardiner inköpta - och åker sedan till pappa. Medan vi pratar får han två gräsliga hostattacker. Han kan andas, men han hostar och hackar och rosslar och spottar och blir lila i ansiktet. Jag vill mest springa därifrån, känner mig ynkligare än ynkligast fast jag inte hostar ett dugg.

Kommer hem till två övertrötta barn som gudskelov inte hostar särskilt mycket. Lyckas väja för alla provokationer och får dem att somna.

Imorgon ska jag ta det lugnt, träna pilates, möta mamma vid tåget och hälsa på pappa.

Höjden av bortskämdhet

Vi kommer hem sent och hämtar barnen hos grannarna. Y är trött och synnerligen grälsjuk :

- Å så fick jag inte träffa B idag heller! (B är vår rara RUT-städerska) Då får man ju inga presenter! (... som gärna kramar barnen och ibland ger dem choklad)

Jag har närt en kommunist vid min barm, nej snarare tvärtom, på alla sätt.

Sorgen och glädjen

Ännu en arbetsam dag är till ända. Jag är för trött för att tänka efter och formulera, jag kastar ner tankarna som de kommer.

Vi håller på att göra i ordning pappas nya lägenhet. I helgen hämtade O en säng som han köpt på Blocket. Idag åkte vi till gamla våningen, misären, och valde ut lite tavlor och prylar. Jag hade inte räknat med att kunna återanvända några möbler, men två stolar fick faktiskt nåd.

Däremot lyckades jag inte leta på de vackra Josef Frank-tyger som jag vet finns undanstoppade och som jag tänkt göra gardiner av. Det retade mig, tills jag besinnade mig och insåg att jag måste skilja på mina behov och pappas. Han ger fan i gardiner. (Fast de behövs, om inte annat för att dämpa ekot och öka trivsamheten.)

Efteråt var jag lättad, för jag hade gruvat mig. Det gör ont att se hur han har bott, röran är obeskrivlig. Så många frågor. Hur? Varför? Hur, igen?

Vi åkte vidare till en secondhand-butik där vi på mindre än en timme hittade skrivbord, matbord, pinnstolar, fåtölj och nattduksbord. Bara på lampor gick vi bet.

Sedan vi burit upp allt i nya lägenheten åkte O hem för att vila en stund. Han är långt ifrån återställd ännu. Våra snälla grannar hämtade barnen och gav dem middag.

Jag tillbringade några timmar med att göra rent allt vi hämtat och köpt. Under tiden tänkte jag.

Det är en sorg att återse pappas lägenhet och saker i detta fruktansvärda skick. Mycket känner jag så oerhört väl igen. Hans hem var ju faktiskt mitt andra hem när jag var liten. Okonventionell har han alltid varit, men fram tills jag var ungefär tjugofem kunde jag bo hos honom.

Ungefär då flyttade jag ihop med O och pappa hälsade på oss istället. Sällan utan konflikter mellan honom och O. Allt blev enklare när vi flyttade till Stockholm och vi kunde umgås utan att bo hos varann. Strax efter flytten var också sista gången jag besökte hans hem. Förrän nu alltså.

Vad är det egentligen som har hänt de senaste åren? Han har dragit sig undan. Jag har haft mina aningar och mer än så om hans boende. Mer än en gång har jag uttryckt min oro över hans alkoholvanor. Han har lyssnat, och förefallit resonabel. Jag ska ordna upp det, oroa dig inte. Du är så rar som oroar dig.

Jag har förstås fortsatt att oroa mig, men ändå inte så mycket. Det var lättare att släppa pappa när jag fick barn. Q och Y går alltid först.

Och så mycket har han inte dragit sig undan, han har varit en närvarande och mycket älskad morfar, inte bara för de originella presenternas skull.

Ändå känner jag mig tidvis sorgsen och lite berövad - vad då? En kontakt, en relation vi hade kunnat ha men inte hade. Fast vadå, vi har ju haft en fin och framför allt förtroendefull relation, vilket inte minst visar sig just nu?

Sant. Och det är också sant att jag blir glad nu av att äntligen få ta hand om honom, ordna och styra så att han får det bra. Han fogar sig och mer än så, han uttrycker ofta att han är tacksam, han hade aldrig klarat upp allt krångel utan mig. Såklart han inte hade, såklart han borde vara tacksam, såklart jag gör allt detta och mer ändå utan att tveka.

Mer än en gång har jag tänkt att denna sista tid kanske kan bli en kompensation för den bortslarvade tiden. För första gången i hela mitt liv får jag ta hand om pappa, veta var jag har honom, ha tillgång till honom på ett sätt som jag aldrig haft.

Och kanske är det tur att denna tid är begränsad, annars bleve vi nog tokiga på varandra. Själv är jag omåttligt nöjd med den bekväma fåtölj jag har köpt, med de avtorkade tavlorna och rendiskade keramikföremålen på fönsterbrädan. Själv hade jag gärna flyttat in där. Men det är ju inte säkert att pappa tycker så. Jag hoppas att han gör det, men jag är beredd på kritik. I fyrtio år har han rått sig själv, det har nog inte fyra veckors sjukhusvistelse kunnat ändra på.

Imorgon ska jag till Ikea. Har de snygga gardiner där slår jag till.

Förnöjsam

- Det är så trevligt att ha snygga kläder! Mina är mycket finare än de andra spökenas här på hemmet.

(Jag köpte två par mjukisbyxor på Stadium, svarta t-shirtar och en svart sweatshirtkofta och en mörkröd stickad tröja på Dressman. Gunvald Larsson hade slängt ut mig med huvudet före.)

Snällmedicin

1
Y har varit hopplöst pestig de senaste kvällarna. Han har gapat och skrikit och krånglat och bråkat. Middag och nattning har varit upprivande tillställningar.

Idag var han en ängel, satt fint på stolen, åt sin mat, vänligt konverserande.

Jo, för han sov i tjugo minuter i bilen på eftermiddagen.

Vilka idioter vi är som inte fattat att han var trött.

2
Fast inte större idioter än att vi, idag på förmiddagen, när barnen var borta på playdate, tog tillfället i akt. Utanför gick alla grannar omkring och klippte, räfsade, röjde, eldade eftersom det var städhelg. O och jag låste ytterdörren och gick och la oss.

Men så var vi snälla resten av dagen också.

En så kallad backfire

Båda barnen vaknar före klockan sex och bråkar om allt möjligt.

Plötsligt händer det

Efter några kvällar med total cirkus, bråk och skrik, bestämmer vi oss för att dela på barnen. Y har alltid varit kvällspigg men på sistone har han verkat trött. Kanske beror bråkandet helt enkelt på trötthet?

Y får gå och lägga sig tidigare och somna i dubbelsängen. Q får vara - inte uppe, men vaken lite längre. Pojkarna lyssnar till planen och accepterar. Det är rättvist.

(Rättvisa står högt i kurs hos oss just nu.)

Jag läser en stund för Y i min säng, medan Q läser i sin egen. O nattar Y medan jag läser för Q. Till min förvåning gäspar han stort efter bara ett kapitel. Jag skyndar mig att släcka och sitter en stund på hans sängkant tills han sover djupt.

Jag går ut och tittar på klockan. 19:53. Tror knappt mina ögon.

En sak i taget

Katterna har fått medicin, krossad och blandad med makrill i tomatsås.

O har också fått medicin. Hostan beror på pneumokocker. Äntligen kan vi hoppas på bättring.

Vi planerar för inflyttning i pappas nya lägenhet om sisådär en vecka. Mamma har lovat att komma hit då och hjälpa till. Det finns särskilda änglavingar till exfruar som visar sådan omsorg om sina exmän.

Och lurendrejarna? Jodå, det tar sig. Hihihihi.

Hur man knäcker en Helga

Förutom pappas levercancer, obeboeliga lägenhet, dusterna med vårdpersonal och biståndsbedömare alltså.

Hosta från helvetet, framför allt hos maken. Jag vet att han inte dör men blir ändå rädd.

Klättrande ungar som inte lämnar mig ifred en sekund eller gör som jag säger. Särskilt gäller detta Y som just nu excellerar i pestighet och retsamhet. När han inte skriker för att Q slagit honom.

En jävla lurendrejare till telefonfirma som har ringt pappa på sjukhuset och nu påstår att han gått med på att flytta sitt abonnemang till dem. En sökning på nätet visar att de har högvis med anmälningar och fått näringsförbud.

Och så har kattjävlarna mask också.

Ägd

Det är tydligen min katt det här. Eller snarare är väl jag hennes människa. Eller så är det bara så att hon råkar gilla mina ställen i huset. Fast nä. Hon är ofta i min närhet. Så fort jag lägger mig i sängen kommer hon och lägger sig intill mitt ben eller på min mage.

Egentligen är jag mer förtjust i hennes syster med det mjukare kynnet. Det här lilla trollet nafsar och rafsar efter mig om jag klappar fel.

Men tydligen är hon min. Eller jag hennes.

Det händer saker

Pappa fick lägenheten vi tittade på. Jag räknade rätt när jag gissade att inte särskilt många andra skulle vara intresserade. Dessutom kan han få flytta in redan första oktober. Eller den femtonde, om vi vill.

Och på måndag ska han till leverspecialist. Min syster såg till att remissen inte fastnade, och specialisten ringde idag, hon är tydligen snabb i vändningarna.

Allt detta är bra. Jag har pratat med pappa flera gånger idag, han är trött men inte ledsen.

Det är däremot jag, så alldeles väldigt ledsen ända in i märgen. Jag törs knappt känna efter hur ledsen och rädd och orolig jag är. Stridslystnaden och kraften har runnit av mig.

Men ikväll får det vara så. Jag ska trösta mig med smågodis och en Sjöwall-Wahlöö. Pappa konstaterade att de och Sherlock Holmes verkar lugnande och avkopplande på honom. På mig också.