2015-10-07
Hostan från helvetet
Imorse vaknade först O och sedan jag av att han hostade tills han inte kunde andas. Jag antar att det blir tomt på luft i lungorna eller något. Alla försäkrar att det inte är farligt, jag vet det rationellt men ibland är det svårt att vara rationell.
Jag fixar med pappas lägenhet hela dagen - gröna blommiga Josef Frank-wannabe gardiner inköpta - och åker sedan till pappa. Medan vi pratar får han två gräsliga hostattacker. Han kan andas, men han hostar och hackar och rosslar och spottar och blir lila i ansiktet. Jag vill mest springa därifrån, känner mig ynkligare än ynkligast fast jag inte hostar ett dugg.
Kommer hem till två övertrötta barn som gudskelov inte hostar särskilt mycket. Lyckas väja för alla provokationer och får dem att somna.
Imorgon ska jag ta det lugnt, träna pilates, möta mamma vid tåget och hälsa på pappa.
Jag fixar med pappas lägenhet hela dagen - gröna blommiga Josef Frank-wannabe gardiner inköpta - och åker sedan till pappa. Medan vi pratar får han två gräsliga hostattacker. Han kan andas, men han hostar och hackar och rosslar och spottar och blir lila i ansiktet. Jag vill mest springa därifrån, känner mig ynkligare än ynkligast fast jag inte hostar ett dugg.
Kommer hem till två övertrötta barn som gudskelov inte hostar särskilt mycket. Lyckas väja för alla provokationer och får dem att somna.
Imorgon ska jag ta det lugnt, träna pilates, möta mamma vid tåget och hälsa på pappa.
Höjden av bortskämdhet
Vi kommer hem sent och hämtar barnen hos grannarna. Y är trött och synnerligen grälsjuk :
- Å så fick jag inte träffa B idag heller! (B är vår rara RUT-städerska) Då får man ju inga presenter! (... som gärna kramar barnen och ibland ger dem choklad)
Jag har närt en kommunist vid min barm, nej snarare tvärtom, på alla sätt.
- Å så fick jag inte träffa B idag heller! (B är vår rara RUT-städerska) Då får man ju inga presenter! (... som gärna kramar barnen och ibland ger dem choklad)
Jag har närt en kommunist vid min barm, nej snarare tvärtom, på alla sätt.
2015-10-06
Sorgen och glädjen
Ännu en arbetsam dag är till ända. Jag är för trött för att tänka efter och formulera, jag kastar ner tankarna som de kommer.
Vi håller på att göra i ordning pappas nya lägenhet. I helgen hämtade O en säng som han köpt på Blocket. Idag åkte vi till gamla våningen, misären, och valde ut lite tavlor och prylar. Jag hade inte räknat med att kunna återanvända några möbler, men två stolar fick faktiskt nåd.
Däremot lyckades jag inte leta på de vackra Josef Frank-tyger som jag vet finns undanstoppade och som jag tänkt göra gardiner av. Det retade mig, tills jag besinnade mig och insåg att jag måste skilja på mina behov och pappas. Han ger fan i gardiner. (Fast de behövs, om inte annat för att dämpa ekot och öka trivsamheten.)
Efteråt var jag lättad, för jag hade gruvat mig. Det gör ont att se hur han har bott, röran är obeskrivlig. Så många frågor. Hur? Varför? Hur, igen?
Vi åkte vidare till en secondhand-butik där vi på mindre än en timme hittade skrivbord, matbord, pinnstolar, fåtölj och nattduksbord. Bara på lampor gick vi bet.
Sedan vi burit upp allt i nya lägenheten åkte O hem för att vila en stund. Han är långt ifrån återställd ännu. Våra snälla grannar hämtade barnen och gav dem middag.
Jag tillbringade några timmar med att göra rent allt vi hämtat och köpt. Under tiden tänkte jag.
Det är en sorg att återse pappas lägenhet och saker i detta fruktansvärda skick. Mycket känner jag så oerhört väl igen. Hans hem var ju faktiskt mitt andra hem när jag var liten. Okonventionell har han alltid varit, men fram tills jag var ungefär tjugofem kunde jag bo hos honom.
Ungefär då flyttade jag ihop med O och pappa hälsade på oss istället. Sällan utan konflikter mellan honom och O. Allt blev enklare när vi flyttade till Stockholm och vi kunde umgås utan att bo hos varann. Strax efter flytten var också sista gången jag besökte hans hem. Förrän nu alltså.
Vad är det egentligen som har hänt de senaste åren? Han har dragit sig undan. Jag har haft mina aningar och mer än så om hans boende. Mer än en gång har jag uttryckt min oro över hans alkoholvanor. Han har lyssnat, och förefallit resonabel. Jag ska ordna upp det, oroa dig inte. Du är så rar som oroar dig.
Jag har förstås fortsatt att oroa mig, men ändå inte så mycket. Det var lättare att släppa pappa när jag fick barn. Q och Y går alltid först.
Och så mycket har han inte dragit sig undan, han har varit en närvarande och mycket älskad morfar, inte bara för de originella presenternas skull.
Ändå känner jag mig tidvis sorgsen och lite berövad - vad då? En kontakt, en relation vi hade kunnat ha men inte hade. Fast vadå, vi har ju haft en fin och framför allt förtroendefull relation, vilket inte minst visar sig just nu?
Sant. Och det är också sant att jag blir glad nu av att äntligen få ta hand om honom, ordna och styra så att han får det bra. Han fogar sig och mer än så, han uttrycker ofta att han är tacksam, han hade aldrig klarat upp allt krångel utan mig. Såklart han inte hade, såklart han borde vara tacksam, såklart jag gör allt detta och mer ändå utan att tveka.
Mer än en gång har jag tänkt att denna sista tid kanske kan bli en kompensation för den bortslarvade tiden. För första gången i hela mitt liv får jag ta hand om pappa, veta var jag har honom, ha tillgång till honom på ett sätt som jag aldrig haft.
Och kanske är det tur att denna tid är begränsad, annars bleve vi nog tokiga på varandra. Själv är jag omåttligt nöjd med den bekväma fåtölj jag har köpt, med de avtorkade tavlorna och rendiskade keramikföremålen på fönsterbrädan. Själv hade jag gärna flyttat in där. Men det är ju inte säkert att pappa tycker så. Jag hoppas att han gör det, men jag är beredd på kritik. I fyrtio år har han rått sig själv, det har nog inte fyra veckors sjukhusvistelse kunnat ändra på.
Imorgon ska jag till Ikea. Har de snygga gardiner där slår jag till.
Vi håller på att göra i ordning pappas nya lägenhet. I helgen hämtade O en säng som han köpt på Blocket. Idag åkte vi till gamla våningen, misären, och valde ut lite tavlor och prylar. Jag hade inte räknat med att kunna återanvända några möbler, men två stolar fick faktiskt nåd.
Däremot lyckades jag inte leta på de vackra Josef Frank-tyger som jag vet finns undanstoppade och som jag tänkt göra gardiner av. Det retade mig, tills jag besinnade mig och insåg att jag måste skilja på mina behov och pappas. Han ger fan i gardiner. (Fast de behövs, om inte annat för att dämpa ekot och öka trivsamheten.)
Efteråt var jag lättad, för jag hade gruvat mig. Det gör ont att se hur han har bott, röran är obeskrivlig. Så många frågor. Hur? Varför? Hur, igen?
Vi åkte vidare till en secondhand-butik där vi på mindre än en timme hittade skrivbord, matbord, pinnstolar, fåtölj och nattduksbord. Bara på lampor gick vi bet.
Sedan vi burit upp allt i nya lägenheten åkte O hem för att vila en stund. Han är långt ifrån återställd ännu. Våra snälla grannar hämtade barnen och gav dem middag.
Jag tillbringade några timmar med att göra rent allt vi hämtat och köpt. Under tiden tänkte jag.
Det är en sorg att återse pappas lägenhet och saker i detta fruktansvärda skick. Mycket känner jag så oerhört väl igen. Hans hem var ju faktiskt mitt andra hem när jag var liten. Okonventionell har han alltid varit, men fram tills jag var ungefär tjugofem kunde jag bo hos honom.
Ungefär då flyttade jag ihop med O och pappa hälsade på oss istället. Sällan utan konflikter mellan honom och O. Allt blev enklare när vi flyttade till Stockholm och vi kunde umgås utan att bo hos varann. Strax efter flytten var också sista gången jag besökte hans hem. Förrän nu alltså.
Vad är det egentligen som har hänt de senaste åren? Han har dragit sig undan. Jag har haft mina aningar och mer än så om hans boende. Mer än en gång har jag uttryckt min oro över hans alkoholvanor. Han har lyssnat, och förefallit resonabel. Jag ska ordna upp det, oroa dig inte. Du är så rar som oroar dig.
Jag har förstås fortsatt att oroa mig, men ändå inte så mycket. Det var lättare att släppa pappa när jag fick barn. Q och Y går alltid först.
Och så mycket har han inte dragit sig undan, han har varit en närvarande och mycket älskad morfar, inte bara för de originella presenternas skull.
Ändå känner jag mig tidvis sorgsen och lite berövad - vad då? En kontakt, en relation vi hade kunnat ha men inte hade. Fast vadå, vi har ju haft en fin och framför allt förtroendefull relation, vilket inte minst visar sig just nu?
Sant. Och det är också sant att jag blir glad nu av att äntligen få ta hand om honom, ordna och styra så att han får det bra. Han fogar sig och mer än så, han uttrycker ofta att han är tacksam, han hade aldrig klarat upp allt krångel utan mig. Såklart han inte hade, såklart han borde vara tacksam, såklart jag gör allt detta och mer ändå utan att tveka.
Mer än en gång har jag tänkt att denna sista tid kanske kan bli en kompensation för den bortslarvade tiden. För första gången i hela mitt liv får jag ta hand om pappa, veta var jag har honom, ha tillgång till honom på ett sätt som jag aldrig haft.
Och kanske är det tur att denna tid är begränsad, annars bleve vi nog tokiga på varandra. Själv är jag omåttligt nöjd med den bekväma fåtölj jag har köpt, med de avtorkade tavlorna och rendiskade keramikföremålen på fönsterbrädan. Själv hade jag gärna flyttat in där. Men det är ju inte säkert att pappa tycker så. Jag hoppas att han gör det, men jag är beredd på kritik. I fyrtio år har han rått sig själv, det har nog inte fyra veckors sjukhusvistelse kunnat ändra på.
Imorgon ska jag till Ikea. Har de snygga gardiner där slår jag till.
Förnöjsam
- Det är så trevligt att ha snygga kläder! Mina är mycket finare än de andra spökenas här på hemmet.
(Jag köpte två par mjukisbyxor på Stadium, svarta t-shirtar och en svart sweatshirtkofta och en mörkröd stickad tröja på Dressman. Gunvald Larsson hade slängt ut mig med huvudet före.)
(Jag köpte två par mjukisbyxor på Stadium, svarta t-shirtar och en svart sweatshirtkofta och en mörkröd stickad tröja på Dressman. Gunvald Larsson hade slängt ut mig med huvudet före.)
2015-10-04
Snällmedicin
1
Y har varit hopplöst pestig de senaste kvällarna. Han har gapat och skrikit och krånglat och bråkat. Middag och nattning har varit upprivande tillställningar.
Idag var han en ängel, satt fint på stolen, åt sin mat, vänligt konverserande.
Jo, för han sov i tjugo minuter i bilen på eftermiddagen.
Vilka idioter vi är som inte fattat att han var trött.
2
Fast inte större idioter än att vi, idag på förmiddagen, när barnen var borta på playdate, tog tillfället i akt. Utanför gick alla grannar omkring och klippte, räfsade, röjde, eldade eftersom det var städhelg. O och jag låste ytterdörren och gick och la oss.
Men så var vi snälla resten av dagen också.
Y har varit hopplöst pestig de senaste kvällarna. Han har gapat och skrikit och krånglat och bråkat. Middag och nattning har varit upprivande tillställningar.
Idag var han en ängel, satt fint på stolen, åt sin mat, vänligt konverserande.
Jo, för han sov i tjugo minuter i bilen på eftermiddagen.
Vilka idioter vi är som inte fattat att han var trött.
2
Fast inte större idioter än att vi, idag på förmiddagen, när barnen var borta på playdate, tog tillfället i akt. Utanför gick alla grannar omkring och klippte, räfsade, röjde, eldade eftersom det var städhelg. O och jag låste ytterdörren och gick och la oss.
Men så var vi snälla resten av dagen också.
2015-10-02
2015-10-01
Plötsligt händer det
Efter några kvällar med total cirkus, bråk och skrik, bestämmer vi oss för att dela på barnen. Y har alltid varit kvällspigg men på sistone har han verkat trött. Kanske beror bråkandet helt enkelt på trötthet?
Y får gå och lägga sig tidigare och somna i dubbelsängen. Q får vara - inte uppe, men vaken lite längre. Pojkarna lyssnar till planen och accepterar. Det är rättvist.
(Rättvisa står högt i kurs hos oss just nu.)
Jag läser en stund för Y i min säng, medan Q läser i sin egen. O nattar Y medan jag läser för Q. Till min förvåning gäspar han stort efter bara ett kapitel. Jag skyndar mig att släcka och sitter en stund på hans sängkant tills han sover djupt.
Jag går ut och tittar på klockan. 19:53. Tror knappt mina ögon.
Y får gå och lägga sig tidigare och somna i dubbelsängen. Q får vara - inte uppe, men vaken lite längre. Pojkarna lyssnar till planen och accepterar. Det är rättvist.
(Rättvisa står högt i kurs hos oss just nu.)
Jag läser en stund för Y i min säng, medan Q läser i sin egen. O nattar Y medan jag läser för Q. Till min förvåning gäspar han stort efter bara ett kapitel. Jag skyndar mig att släcka och sitter en stund på hans sängkant tills han sover djupt.
Jag går ut och tittar på klockan. 19:53. Tror knappt mina ögon.
2015-09-29
En sak i taget
Katterna har fått medicin, krossad och blandad med makrill i tomatsås.
O har också fått medicin. Hostan beror på pneumokocker. Äntligen kan vi hoppas på bättring.
Vi planerar för inflyttning i pappas nya lägenhet om sisådär en vecka. Mamma har lovat att komma hit då och hjälpa till. Det finns särskilda änglavingar till exfruar som visar sådan omsorg om sina exmän.
Och lurendrejarna? Jodå, det tar sig. Hihihihi.
O har också fått medicin. Hostan beror på pneumokocker. Äntligen kan vi hoppas på bättring.
Vi planerar för inflyttning i pappas nya lägenhet om sisådär en vecka. Mamma har lovat att komma hit då och hjälpa till. Det finns särskilda änglavingar till exfruar som visar sådan omsorg om sina exmän.
Och lurendrejarna? Jodå, det tar sig. Hihihihi.
2015-09-27
Hur man knäcker en Helga
Förutom pappas levercancer, obeboeliga lägenhet, dusterna med vårdpersonal och biståndsbedömare alltså.
Hosta från helvetet, framför allt hos maken. Jag vet att han inte dör men blir ändå rädd.
Klättrande ungar som inte lämnar mig ifred en sekund eller gör som jag säger. Särskilt gäller detta Y som just nu excellerar i pestighet och retsamhet. När han inte skriker för att Q slagit honom.
En jävla lurendrejare till telefonfirma som har ringt pappa på sjukhuset och nu påstår att han gått med på att flytta sitt abonnemang till dem. En sökning på nätet visar att de har högvis med anmälningar och fått näringsförbud.
Och så har kattjävlarna mask också.
Hosta från helvetet, framför allt hos maken. Jag vet att han inte dör men blir ändå rädd.
Klättrande ungar som inte lämnar mig ifred en sekund eller gör som jag säger. Särskilt gäller detta Y som just nu excellerar i pestighet och retsamhet. När han inte skriker för att Q slagit honom.
En jävla lurendrejare till telefonfirma som har ringt pappa på sjukhuset och nu påstår att han gått med på att flytta sitt abonnemang till dem. En sökning på nätet visar att de har högvis med anmälningar och fått näringsförbud.
Och så har kattjävlarna mask också.
2015-09-26
Ägd
Det är tydligen min katt det här. Eller snarare är väl jag hennes människa. Eller så är det bara så att hon råkar gilla mina ställen i huset. Fast nä. Hon är ofta i min närhet. Så fort jag lägger mig i sängen kommer hon och lägger sig intill mitt ben eller på min mage.
Egentligen är jag mer förtjust i hennes syster med det mjukare kynnet. Det här lilla trollet nafsar och rafsar efter mig om jag klappar fel.
Men tydligen är hon min. Eller jag hennes.
2015-09-25
Det händer saker
Pappa fick lägenheten vi tittade på. Jag räknade rätt när jag gissade att inte särskilt många andra skulle vara intresserade. Dessutom kan han få flytta in redan första oktober. Eller den femtonde, om vi vill.
Och på måndag ska han till leverspecialist. Min syster såg till att remissen inte fastnade, och specialisten ringde idag, hon är tydligen snabb i vändningarna.
Allt detta är bra. Jag har pratat med pappa flera gånger idag, han är trött men inte ledsen.
Det är däremot jag, så alldeles väldigt ledsen ända in i märgen. Jag törs knappt känna efter hur ledsen och rädd och orolig jag är. Stridslystnaden och kraften har runnit av mig.
Men ikväll får det vara så. Jag ska trösta mig med smågodis och en Sjöwall-Wahlöö. Pappa konstaterade att de och Sherlock Holmes verkar lugnande och avkopplande på honom. På mig också.
Och på måndag ska han till leverspecialist. Min syster såg till att remissen inte fastnade, och specialisten ringde idag, hon är tydligen snabb i vändningarna.
Allt detta är bra. Jag har pratat med pappa flera gånger idag, han är trött men inte ledsen.
Det är däremot jag, så alldeles väldigt ledsen ända in i märgen. Jag törs knappt känna efter hur ledsen och rädd och orolig jag är. Stridslystnaden och kraften har runnit av mig.
Men ikväll får det vara så. Jag ska trösta mig med smågodis och en Sjöwall-Wahlöö. Pappa konstaterade att de och Sherlock Holmes verkar lugnande och avkopplande på honom. På mig också.
2015-09-24
Lättnaden
Idag har jag hjälpt pappa att packa sina saker och flytta från sjukhuset till ett privat vårdhem. Rummet stod klart när han kom, och där saknades minsann inte filtar.
Jag åkte till Apoteket med hans digra medicinlista, grät en skvätt när jag mötte hans blick från körkortsbilden, ursäktade mig för receptarien. Vissa dagar är jag gjord av stål, andra inte.
När jag återkom fick vi ett möte med en sköterska där vi gick igenom all medicinering och alla krämpor. En läkare kom in och kände på hans svullna mage.
Sedan blev pappa serverad middag på sängen, vi kom överens om att jag inte åker dit imorgon. Det är så trevligt att du kommer men jag vill inte slita ut dig.
På väg ut mötte jag sköterskan. Hon frågade vänligt hur han funnit sig till rätta, och något om hans bostad. Har du tid, suckade jag.
Så berättade jag hela historien, och hon lyssnade. Pappa är verkligen dålig, jag som känner honom ser det. Han är tidvis lite virrig men ändå verbal och intelligent. Men jag är fruktansvärt orolig för honom.
Hon kom med konkreta och utmärkta förslag på att justera saker i hans omvårdnad. När jag skulle gå hejdade hon mig. Du har ju inte ätit något. Vill du ha en frukt eller en kopp blåbärssoppa så du orkar köra hem?
Vad jag älskar människor som är bra på sitt yrke.
Jag åkte till Apoteket med hans digra medicinlista, grät en skvätt när jag mötte hans blick från körkortsbilden, ursäktade mig för receptarien. Vissa dagar är jag gjord av stål, andra inte.
När jag återkom fick vi ett möte med en sköterska där vi gick igenom all medicinering och alla krämpor. En läkare kom in och kände på hans svullna mage.
Sedan blev pappa serverad middag på sängen, vi kom överens om att jag inte åker dit imorgon. Det är så trevligt att du kommer men jag vill inte slita ut dig.
På väg ut mötte jag sköterskan. Hon frågade vänligt hur han funnit sig till rätta, och något om hans bostad. Har du tid, suckade jag.
Så berättade jag hela historien, och hon lyssnade. Pappa är verkligen dålig, jag som känner honom ser det. Han är tidvis lite virrig men ändå verbal och intelligent. Men jag är fruktansvärt orolig för honom.
Hon kom med konkreta och utmärkta förslag på att justera saker i hans omvårdnad. När jag skulle gå hejdade hon mig. Du har ju inte ätit något. Vill du ha en frukt eller en kopp blåbärssoppa så du orkar köra hem?
Vad jag älskar människor som är bra på sitt yrke.
Igår, onsdag
Vilken dag det var igår. Jag säger då det, tack och lov att jag är sjukskriven för jag hade omöjligt hunnit eller orkat arbeta.
Jag sov dåligt på natten. Vi fyratiden väcktes jag av O som hostade. Han har de senaste nätterna sovit sittande i vardagsrumssoffan. Nu hade han en attack igen, hosta, dra efter andan med hackande halvtjutande ljud, alldeles kallsvettig. Gå och lägg dig gumman, det är ingen fara.
(Idag ska han till doktorn igen.)
Inte somnade jag om efter det, jag låg och läste någon timme och slocknade framåt sextiden. Klockan sju var det morgon.
Strax efter åtta ringde jag till det privata vårdhemmet jag pratat med i förra veckan. De har plats! Jag beskrev pappas situation, att benet nu är ganska bra, cancern med följder (näsblod, klåda, trötthet, oro) är det största bekymret. Men han befinner sig i limbo i väntan på provsvar och remiss. Hälsa nu din pappa att han är riktigt välkommen imorgon. Tack.
Sedan duschade jag och åt frukost, hela tiden med ett öga på telefonen. Jo, för biståndsapan skulle ringa.
(Dagen innan hade hon ringt och ville veta vart hon skulle skicka hemtjänst, till pappas lägenhet eller vårt radhus? Jag ville ha en ny vårdplanering och förstod (förstår) fortfarande inte varför vi inte fick det. Sjukgymnasten på geriatriken förstår du Helga säger att din pappas vårdbehov är detsamma som för två veckor sedan förstår du Helga. Jamen hon vet ju inget om cancern! Helga, du måste svara vart vi ska skicka hemtjänsten förstår du Helga. (Starkt förkortad version.)
Då satte jag ner foten. Jag är inte beredd att ge dig ett svar på detta här och nu. För två veckor sedan, innan vi visste om cancern, fattade jag och min man i ren desperation beslutet att ta hem pappa till oss. Nu vet vi att han har cancer, förklaringen på symptom vi har sett länge och som förvärras. Vi har två små barn hemma, jag måste rådgöra med min man innan vi kan besluta om att göra om vårt hem till ett hospice.
Därefter idel babblighet hit och dit om korttidsboende, vård- och omsorgsboende, man kan bli yr i mössan för mindre. Korttidsboende måste du förstå handlar om kort tid, två veckor ungefär. Ja, jag förstår det. Det hade varit bra för pappa just nu, i väntan på provsvar och besked om eventuell behandling. Fast det har vi ju sökt, och fått avslag på. Istället kunde vi söka om permanent boende. Det räcker att jag pratar med din pappa och hör att han vill göra det, jag behöver inte träffa honom igen.
Visst, jag kan räcka över luren nu, svarade jag. Då backade hon. Min arbetsdag är faktiskt slut nu! Klockan var halv fem så det förstod jag, vad jag inte förstod var vad hela tjatet egentligen handlade om. Kanske att jag skulle ge mig och säga att det går bra att pappa skickas hem med hemtjänst, tack så hemskt mycket, det blir jättebra det här.)
Nåväl, hon ringde mig återigen onsdag morgon, återigen förstod jag inte riktigt vad hon ville. Jo, att jag när jag träffade pappa skulle ringa upp henne så att de fick prata med varann. Okej.
Därefter fick jag skynda iväg, nu till det stora sjukhuset dit pappa redan blivit körd och röntgad för uppföljning hos ortoped. Jag hittade honom genast i väntrummet, hörde honom hosta. (O:s hosta eller lungmetastaser?)
Hos ortopeden togs gipset bort och han fick en plaststövel. Instruktioner som han hade svårt att höra och förstå, men inte jag. En stunds väntan under vilken vi passade på att ringa biståndsapan, som ju pappa snoppade av på ett elegant sätt. Nähä, en senior ortoped var inte riktigt nöjd med foten. Vi beställer en akut CT. Jaha. Köra pappa i rullstol till röntgen.
Den förtjusande mannen (sköterska?) som klippt upp gipset visade vägen till röntgen. Ni har tid klockan tolv. Sedan tar det en stund för oss att få bilderna. Det är lagom att ni är tillbaka här klockan ett. Passa på och ät lunch under tiden. Å en människa som tänker och känner lite extra!
Pappa somnade under CT:n, fast den bara tog tio minuter. Sedan rulllstol igen till lunchrestaurangen, vi hann precis före köerna. Det är så konstigt med mat nu, sa han. Jag tittar på den och vill inte ha en endaste bit, men jag vet att om jag äter så är det gott. Jag ska äta upp det här!
Det gjorde han också, men fick en hostattack och var nära att kräkas. Jag fick rusa upp och leta spypåse, högg närmsta läkare som stod i matkön. Falskt alarm. Men näsblod, hela tiden näsblod.
Strax efter ett ringde biståndsapan igen med beskedet att ansökan om permanent boende avslagits också den. Jaha, men då fixar vi detta privat, sa jag, varpå hon blev sur. Kanske skulle jag ha sagt det tidigare, visst har jag drivits av en lust att jävlas med henne, men det är faktiskt hon som ska vara professionell i detta och inte jag.
Ortoped igen, foten okej, sjukgymnast. Sjuktaxi till Sabbatsberg där pappa stöp i säng. Klockan var strax efter tre. Sov nu tills jag är tillbaka. Ja, säg till dem att de inte stör mig. Vareviga dag väcker de mig och frågar vad jag vill dricka till maten. så jävla onödigt. Dels gör det mig detsamma vad jag dricker, dels väljer jag alltid äppelsaft. Jag vill hellre sova!
Det hade jag också velat, men jag bet ihop och gick ut på stan. Pappa måste ha kläder nu när han flyttar. I tre veckor har landstinget hållit honom med kläder. Hans egna är inte att tänka på. Jag har räddat ett fåtal plagg ur misären men det mesta är bortom räddning och dessutom alldeles för stort.
En timme senare återvände jag. Till min glädje var pappa pigg och villig att prova kläder. Två par joggingbyxor, tre långärmade t-shirtar, två tjockare stickade bomullströjor passade utmärkt. Allt i svart eller rött, blodfläckar syns mindre då. Endast två kortärmade tröjor underkändes, han är så frusen.
Sedan satt jag en stund hos honom medan han åt middag. Jag måste snart gå. Å, stanna tio minuter till. Ja. Pappa, nu måste jag gå. Det blir sent, jag måste orka träffa barnen också. Å, så tråkigt. Så hejdar han sig: men jag klarar mig allt.
Hem kom jag med blixtrande huvudvärk, åt middag som O sparat, nattade barnen och läste Glaspärleresan för dem. När de somnat satte jag mig i soffan och letade fram Mångalen på SVT Play. Den visades i lördags men då orkade jag inte. Den var lika underbar som jag mindes den.
Sedan tog jag en halv Imovane - jag unnar mig det varannan natt - och sov som en stock hela natten.
Jag sov dåligt på natten. Vi fyratiden väcktes jag av O som hostade. Han har de senaste nätterna sovit sittande i vardagsrumssoffan. Nu hade han en attack igen, hosta, dra efter andan med hackande halvtjutande ljud, alldeles kallsvettig. Gå och lägg dig gumman, det är ingen fara.
(Idag ska han till doktorn igen.)
Inte somnade jag om efter det, jag låg och läste någon timme och slocknade framåt sextiden. Klockan sju var det morgon.
Strax efter åtta ringde jag till det privata vårdhemmet jag pratat med i förra veckan. De har plats! Jag beskrev pappas situation, att benet nu är ganska bra, cancern med följder (näsblod, klåda, trötthet, oro) är det största bekymret. Men han befinner sig i limbo i väntan på provsvar och remiss. Hälsa nu din pappa att han är riktigt välkommen imorgon. Tack.
Sedan duschade jag och åt frukost, hela tiden med ett öga på telefonen. Jo, för biståndsapan skulle ringa.
(Dagen innan hade hon ringt och ville veta vart hon skulle skicka hemtjänst, till pappas lägenhet eller vårt radhus? Jag ville ha en ny vårdplanering och förstod (förstår) fortfarande inte varför vi inte fick det. Sjukgymnasten på geriatriken förstår du Helga säger att din pappas vårdbehov är detsamma som för två veckor sedan förstår du Helga. Jamen hon vet ju inget om cancern! Helga, du måste svara vart vi ska skicka hemtjänsten förstår du Helga. (Starkt förkortad version.)
Då satte jag ner foten. Jag är inte beredd att ge dig ett svar på detta här och nu. För två veckor sedan, innan vi visste om cancern, fattade jag och min man i ren desperation beslutet att ta hem pappa till oss. Nu vet vi att han har cancer, förklaringen på symptom vi har sett länge och som förvärras. Vi har två små barn hemma, jag måste rådgöra med min man innan vi kan besluta om att göra om vårt hem till ett hospice.
Därefter idel babblighet hit och dit om korttidsboende, vård- och omsorgsboende, man kan bli yr i mössan för mindre. Korttidsboende måste du förstå handlar om kort tid, två veckor ungefär. Ja, jag förstår det. Det hade varit bra för pappa just nu, i väntan på provsvar och besked om eventuell behandling. Fast det har vi ju sökt, och fått avslag på. Istället kunde vi söka om permanent boende. Det räcker att jag pratar med din pappa och hör att han vill göra det, jag behöver inte träffa honom igen.
Visst, jag kan räcka över luren nu, svarade jag. Då backade hon. Min arbetsdag är faktiskt slut nu! Klockan var halv fem så det förstod jag, vad jag inte förstod var vad hela tjatet egentligen handlade om. Kanske att jag skulle ge mig och säga att det går bra att pappa skickas hem med hemtjänst, tack så hemskt mycket, det blir jättebra det här.)
Nåväl, hon ringde mig återigen onsdag morgon, återigen förstod jag inte riktigt vad hon ville. Jo, att jag när jag träffade pappa skulle ringa upp henne så att de fick prata med varann. Okej.
Därefter fick jag skynda iväg, nu till det stora sjukhuset dit pappa redan blivit körd och röntgad för uppföljning hos ortoped. Jag hittade honom genast i väntrummet, hörde honom hosta. (O:s hosta eller lungmetastaser?)
Hos ortopeden togs gipset bort och han fick en plaststövel. Instruktioner som han hade svårt att höra och förstå, men inte jag. En stunds väntan under vilken vi passade på att ringa biståndsapan, som ju pappa snoppade av på ett elegant sätt. Nähä, en senior ortoped var inte riktigt nöjd med foten. Vi beställer en akut CT. Jaha. Köra pappa i rullstol till röntgen.
Den förtjusande mannen (sköterska?) som klippt upp gipset visade vägen till röntgen. Ni har tid klockan tolv. Sedan tar det en stund för oss att få bilderna. Det är lagom att ni är tillbaka här klockan ett. Passa på och ät lunch under tiden. Å en människa som tänker och känner lite extra!
Pappa somnade under CT:n, fast den bara tog tio minuter. Sedan rulllstol igen till lunchrestaurangen, vi hann precis före köerna. Det är så konstigt med mat nu, sa han. Jag tittar på den och vill inte ha en endaste bit, men jag vet att om jag äter så är det gott. Jag ska äta upp det här!
Det gjorde han också, men fick en hostattack och var nära att kräkas. Jag fick rusa upp och leta spypåse, högg närmsta läkare som stod i matkön. Falskt alarm. Men näsblod, hela tiden näsblod.
Strax efter ett ringde biståndsapan igen med beskedet att ansökan om permanent boende avslagits också den. Jaha, men då fixar vi detta privat, sa jag, varpå hon blev sur. Kanske skulle jag ha sagt det tidigare, visst har jag drivits av en lust att jävlas med henne, men det är faktiskt hon som ska vara professionell i detta och inte jag.
Ortoped igen, foten okej, sjukgymnast. Sjuktaxi till Sabbatsberg där pappa stöp i säng. Klockan var strax efter tre. Sov nu tills jag är tillbaka. Ja, säg till dem att de inte stör mig. Vareviga dag väcker de mig och frågar vad jag vill dricka till maten. så jävla onödigt. Dels gör det mig detsamma vad jag dricker, dels väljer jag alltid äppelsaft. Jag vill hellre sova!
Det hade jag också velat, men jag bet ihop och gick ut på stan. Pappa måste ha kläder nu när han flyttar. I tre veckor har landstinget hållit honom med kläder. Hans egna är inte att tänka på. Jag har räddat ett fåtal plagg ur misären men det mesta är bortom räddning och dessutom alldeles för stort.
En timme senare återvände jag. Till min glädje var pappa pigg och villig att prova kläder. Två par joggingbyxor, tre långärmade t-shirtar, två tjockare stickade bomullströjor passade utmärkt. Allt i svart eller rött, blodfläckar syns mindre då. Endast två kortärmade tröjor underkändes, han är så frusen.
Sedan satt jag en stund hos honom medan han åt middag. Jag måste snart gå. Å, stanna tio minuter till. Ja. Pappa, nu måste jag gå. Det blir sent, jag måste orka träffa barnen också. Å, så tråkigt. Så hejdar han sig: men jag klarar mig allt.
Hem kom jag med blixtrande huvudvärk, åt middag som O sparat, nattade barnen och läste Glaspärleresan för dem. När de somnat satte jag mig i soffan och letade fram Mångalen på SVT Play. Den visades i lördags men då orkade jag inte. Den var lika underbar som jag mindes den.
Sedan tog jag en halv Imovane - jag unnar mig det varannan natt - och sov som en stock hela natten.
2015-09-23
Sin dotters far
Igår argumenterade jag med läkare, överläkare och biståndsbedömare medan pappa låg tyst i sin säng och betraktade oss med trötta ögon.
Efteråt tog han min hand och sa: Vad bra du är. Det känns så tryggt att du tar hand om mig.
Idag ringde biståndsbedömaren (som jag numera benämner biståndsapan, telefonen har lärt sig ordet) och bad att få tala med pappa. Hon ville veta om han ville ansöka om ett vårdboende, och det ville han.
Jag lämnade över luren och lyssnade till hennes svada och hans korthuggna svar.
- Blablabla, jag har hört att du fått ett tråkigt besked.
- Burkigt? Vad säger du? Jaså, tråkigt besked. Äsch. Prata klarspråk istället. Jag har fått cancer och ska snart dö.
-
- Blablabla, och sedan förstår du (pappas förnamn) när du bott hemma ett tag med hemtjänst och provat det och om det inte går, om du tycker så (förnamn) då tar vi nya tag och så kan du söka igen om boende.
- Vad säger du? Jag hör inte. Vem ska ta nya tag? Du? Jag tror inte att jag är förmögen till så värst nya tag.
Efter en stund bröts samtalet. Hon ringde inte upp igen.
Efteråt tog han min hand och sa: Vad bra du är. Det känns så tryggt att du tar hand om mig.
Idag ringde biståndsbedömaren (som jag numera benämner biståndsapan, telefonen har lärt sig ordet) och bad att få tala med pappa. Hon ville veta om han ville ansöka om ett vårdboende, och det ville han.
Jag lämnade över luren och lyssnade till hennes svada och hans korthuggna svar.
- Blablabla, jag har hört att du fått ett tråkigt besked.
- Burkigt? Vad säger du? Jaså, tråkigt besked. Äsch. Prata klarspråk istället. Jag har fått cancer och ska snart dö.
- Blablabla, och sedan förstår du (pappas förnamn) när du bott hemma ett tag med hemtjänst och provat det och om det inte går, om du tycker så (förnamn) då tar vi nya tag och så kan du söka igen om boende.
- Vad säger du? Jag hör inte. Vem ska ta nya tag? Du? Jag tror inte att jag är förmögen till så värst nya tag.
Efter en stund bröts samtalet. Hon ringde inte upp igen.
2015-09-22
Alternativa armband
Fuck cancer, skriver en vän till mig idag. Så som det står på de där armbanden folk går omkring med.
Nja, jag vet inte jag. Mina känslor är snarare:
Fuck geriatriken
Fuck äldrevården
Fuck biståndsbedömare
Nja, jag vet inte jag. Mina känslor är snarare:
Fuck geriatriken
Fuck äldrevården
Fuck biståndsbedömare
Onödigt äldreboende
Jag samlar på hög. När pappa skrivits ut från Sabbatsberg ska jag om jag orkar skriva till ansvariga och påpeka de brister i omvårdnad jag har lagt märke till under hans tid där. Rimligtvis beror de inte bara på personalbrist utan också ren och skär klantighet och dåligt ledarskap.
En annan tanke slog mig när jag var på lägenhetsvisningen.
Huset är ett före detta servicehus som gjorts om till så kallat trygghetsboende. Det betyder att bostaden är hyfsat handikappanpassad med breda dörrar och stort badrum och sånt. Det finns en gemensam daglokal med kafé och ett bibliotek. Man måste vara 75 år fyllda för att flytta dit, och man behöver inte något biståndsbeslut. Någon vård tillhandahålls inte.
(Visningen stördes något av en tant som tydligen bodde i huset. Hon var klart förvirrad och väldigt kontaktsökande. Hon gick med rullator och pratade högljutt om sin stroke och ville prata med någon som kunde ta hand om henne.)
Jag tittade på lägenheterna som är fina. En etta skulle som sagt varit idealisk för pappa om inte.
Men jag undrar vilka andra som kan tänkas flytta in. En trea i huset har en hyra på över 11 000.
Ta något av de äldre paren som bor i vår förening, i våra radhus i tre-fyra plan och halvplan.
Paret i nummer 46 som båda går med rullator, som aldrig visar sig ute, som inte känner igen sina grannar längre, som har hemtjänst många gånger per dag? De skulle möjligen vara hjälpta av att slippa alla trappor. Men de är redan för dåliga för att bo hemma alls. De skulle inte klara en flytt särskilt bra, de borde ha flyttat för länge sedan.
Nå, men Siv och Torbjörn då som bor ett par hus bort från oss? De är i sjuttioårsåldern med en del krämpor. Men de är pigga i huvudet och skulle ha goda förutsättningar att skapa en ny tillvaro i en bostad som är bättre anpassad för annalkande ålderdom.
Nej, varför i all världen skulle Siv och Torbjörn sälja sitt älskade hus som de förmodligen inte har några lån på längre och betalar mycket låg månadskostnad för, lämna sin fina trädgård, göra sig av med hälften av sina grejer och tränga ihop sig i en trea med femsiffrig hyra?
Och så vidare. Jag kan inte få det till annat än att det här så kallade trygghetsboendet är en fullkomlig onödighet. Det löser ingenting, möter inga behov, det är bara en kosmetisk lösning man kan peka på för att visa att man gör något. Fast inte det som behövs.
En annan tanke slog mig när jag var på lägenhetsvisningen.
Huset är ett före detta servicehus som gjorts om till så kallat trygghetsboende. Det betyder att bostaden är hyfsat handikappanpassad med breda dörrar och stort badrum och sånt. Det finns en gemensam daglokal med kafé och ett bibliotek. Man måste vara 75 år fyllda för att flytta dit, och man behöver inte något biståndsbeslut. Någon vård tillhandahålls inte.
(Visningen stördes något av en tant som tydligen bodde i huset. Hon var klart förvirrad och väldigt kontaktsökande. Hon gick med rullator och pratade högljutt om sin stroke och ville prata med någon som kunde ta hand om henne.)
Jag tittade på lägenheterna som är fina. En etta skulle som sagt varit idealisk för pappa om inte.
Men jag undrar vilka andra som kan tänkas flytta in. En trea i huset har en hyra på över 11 000.
Ta något av de äldre paren som bor i vår förening, i våra radhus i tre-fyra plan och halvplan.
Paret i nummer 46 som båda går med rullator, som aldrig visar sig ute, som inte känner igen sina grannar längre, som har hemtjänst många gånger per dag? De skulle möjligen vara hjälpta av att slippa alla trappor. Men de är redan för dåliga för att bo hemma alls. De skulle inte klara en flytt särskilt bra, de borde ha flyttat för länge sedan.
Nå, men Siv och Torbjörn då som bor ett par hus bort från oss? De är i sjuttioårsåldern med en del krämpor. Men de är pigga i huvudet och skulle ha goda förutsättningar att skapa en ny tillvaro i en bostad som är bättre anpassad för annalkande ålderdom.
Nej, varför i all världen skulle Siv och Torbjörn sälja sitt älskade hus som de förmodligen inte har några lån på längre och betalar mycket låg månadskostnad för, lämna sin fina trädgård, göra sig av med hälften av sina grejer och tränga ihop sig i en trea med femsiffrig hyra?
Och så vidare. Jag kan inte få det till annat än att det här så kallade trygghetsboendet är en fullkomlig onödighet. Det löser ingenting, möter inga behov, det är bara en kosmetisk lösning man kan peka på för att visa att man gör något. Fast inte det som behövs.
Om
Igår var jag på visning av de lägenheter som pappa köar för. Han har god chans att få en av dem, en nyrenoverad etta med balkong, tio minuters gångväg från oss, busshållplats utanför dörren. Inte som att bo i hans nuvarande fashionabla område, nej. Men inte heller som att bo i hans knarkarkvart till lägenhet.
Hade det inte varit för cancern hade detta varit idealiskt. Vi hade installerat honom där, sagt till varandra att det är tillfälligt, fraktat dit låda efter låda med böcker och prylar och låtit honom sortera. Undan för undan röja hur hans lägenhet i stan innan vi tillsammans bestämmer vad som ska göras med den. Fixat hemtjänst om möjligt eller hemleverans av mat. Jag hade lätt kunnat besöka honom flera gånger i veckan.
Cancern får förstås allt att skaka. Inflyttning första december, lever pappa ens då? Kommer vi någonsin att få ett vettigt besked? Jag förstår att det är svårt att ge, men jag skulle verkligen behöva veta.
Ändå har jag inte så långt till försoning. Om jag bara visste ungefär hur lång tid det är kvar, kunde jag lättare ordna för honom. Om jag bara visste och kunde lita på att vården tog hand om honom när han behöver det. Om jag bara kunde vila i det, då kan jag acceptera detta.
För även om jag hade gett nästan vad som helst för att göra pappa frisk, för att få behålla honom några år till, är detta så mycket bättre än mina skräckvisioner.
Pappa kommer inte att bli dement. Jag behöver inte leva i skräck för att han ramlat, gjort illa sig, virrat bort sig, ligger död hemma. Han kommer att vara sig själv, kanske något glömskare, bli allt tröttare, sova allt mer tills han glider bort ifrån mig. Förhoppningsvis kommer han inte ens att ha särskilt ont.
Han är själv inte orolig, han är än så länge ångestfri, lugn och trygg i att jag ordnar det bästa för honom. Som så många gånger förut var det han som tröstade mig igår. Det ordnar sig, Helga. Vilken tur att jag har dig.
Jag kan leva med detta, jag kan till och med välkomna det som en lättnad och ett bättre alternativ. Jag är beredd att sitta hos honom och hålla hans hand fram till tröskeln.
Hade det inte varit för cancern hade detta varit idealiskt. Vi hade installerat honom där, sagt till varandra att det är tillfälligt, fraktat dit låda efter låda med böcker och prylar och låtit honom sortera. Undan för undan röja hur hans lägenhet i stan innan vi tillsammans bestämmer vad som ska göras med den. Fixat hemtjänst om möjligt eller hemleverans av mat. Jag hade lätt kunnat besöka honom flera gånger i veckan.
Cancern får förstås allt att skaka. Inflyttning första december, lever pappa ens då? Kommer vi någonsin att få ett vettigt besked? Jag förstår att det är svårt att ge, men jag skulle verkligen behöva veta.
Ändå har jag inte så långt till försoning. Om jag bara visste ungefär hur lång tid det är kvar, kunde jag lättare ordna för honom. Om jag bara visste och kunde lita på att vården tog hand om honom när han behöver det. Om jag bara kunde vila i det, då kan jag acceptera detta.
För även om jag hade gett nästan vad som helst för att göra pappa frisk, för att få behålla honom några år till, är detta så mycket bättre än mina skräckvisioner.
Pappa kommer inte att bli dement. Jag behöver inte leva i skräck för att han ramlat, gjort illa sig, virrat bort sig, ligger död hemma. Han kommer att vara sig själv, kanske något glömskare, bli allt tröttare, sova allt mer tills han glider bort ifrån mig. Förhoppningsvis kommer han inte ens att ha särskilt ont.
Han är själv inte orolig, han är än så länge ångestfri, lugn och trygg i att jag ordnar det bästa för honom. Som så många gånger förut var det han som tröstade mig igår. Det ordnar sig, Helga. Vilken tur att jag har dig.
Jag kan leva med detta, jag kan till och med välkomna det som en lättnad och ett bättre alternativ. Jag är beredd att sitta hos honom och hålla hans hand fram till tröskeln.
Men jag skulle fan ta mig behöva veta var vi då ska befinna oss rent fysiskt.
Födelsedag i förtid
Gårdagen var pissig, det var den. Jag är inte mycket för att fira födelsedagar annars, jag har konstant dåligt samvete gentemot O som brukar hitta fina presenter till mig, jag vet aldrig vad jag ska köpa till honom. Han önskar sig skid- cykel- eller traktorgrejer så alldeles lätt är det inte heller.
Igår hastade O iväg till en konferens som han nog egentligen var för sjuk för, men han är fruktansvärt stressad över jobbet. Y gick till skolan och Q var hemma med mig. Q stekte pannkakor till frukost och lunch, och - som jag sa till honom - då började det kännas som en födelsedag!
Men i sanningens namn ska jag berätta om söndagen också. Då packade vi in hela familjen i bilen och svängde först förbi pappas lägenhet för att hämta lite böcker och den sista posten, nu funkar eftersändningen. Sedan åkte vi till ett kondis och köpte bakelser. Saft, skedar och papperstallrikar hade O tagit med.
Två timmar drygt stannade vi hos pappa och barnen var snälla hela tiden. Vi åt bakelser och tittade på utsikten. Y spelade mattespel på O:s telefon, Q och O byggde kulbanan som visade sig vara väldigt avancerad.
Närr vi lämnat pappa åt vi middag på en av de talrika restaurangerna i området och jag tackade barnen för födelsedagspresenten de gett mig. För innan vi åkte hade jag förklarat att det jag allra helst ville ha, det var att kunna genomföra besöket hos morfar utan krångel eller bråk. Och det gick bra.
Pappa var glad att vi kom, och jag tror att det var bra för barnen att träffa honom och att få se att han är sig ganska lik. Lyckligtvis kom jag att tänka på att fråga dem innan om de var oroliga för att träffa morfar. Y sa då att han tyckte det lät läskigt det där med att morfar hade blodiga kläder, för det hade han ju hört mig prata om. Det var lätt att lugna honom.
Ja, ja, En dag i sänder och inte glömma de glädjeämnen som också finns. Inatt har jag sovit, då är de lättare att se, glädjeämnena.
Igår hastade O iväg till en konferens som han nog egentligen var för sjuk för, men han är fruktansvärt stressad över jobbet. Y gick till skolan och Q var hemma med mig. Q stekte pannkakor till frukost och lunch, och - som jag sa till honom - då började det kännas som en födelsedag!
Men i sanningens namn ska jag berätta om söndagen också. Då packade vi in hela familjen i bilen och svängde först förbi pappas lägenhet för att hämta lite böcker och den sista posten, nu funkar eftersändningen. Sedan åkte vi till ett kondis och köpte bakelser. Saft, skedar och papperstallrikar hade O tagit med.
Två timmar drygt stannade vi hos pappa och barnen var snälla hela tiden. Vi åt bakelser och tittade på utsikten. Y spelade mattespel på O:s telefon, Q och O byggde kulbanan som visade sig vara väldigt avancerad.
Närr vi lämnat pappa åt vi middag på en av de talrika restaurangerna i området och jag tackade barnen för födelsedagspresenten de gett mig. För innan vi åkte hade jag förklarat att det jag allra helst ville ha, det var att kunna genomföra besöket hos morfar utan krångel eller bråk. Och det gick bra.
Pappa var glad att vi kom, och jag tror att det var bra för barnen att träffa honom och att få se att han är sig ganska lik. Lyckligtvis kom jag att tänka på att fråga dem innan om de var oroliga för att träffa morfar. Y sa då att han tyckte det lät läskigt det där med att morfar hade blodiga kläder, för det hade han ju hört mig prata om. Det var lätt att lugna honom.
Ja, ja, En dag i sänder och inte glömma de glädjeämnen som också finns. Inatt har jag sovit, då är de lättare att se, glädjeämnena.
2015-09-21
Nästa år
Min förhoppningsvis pissigaste födelsedag är snart slut. Imorgon ska jag till pappa igen. Tjata mera om dusch (nej han fick inte duscha idag heller), ifrågasätta läkarens utsaga att pappa är opåverkad av cancern (han är avmagrad och sover femton timmar per dygn), fråga om vårdplanering.
Och hosta. Och gråta.
Nästa år blir det bättre, hoppas jag.
Och hosta. Och gråta.
Nästa år blir det bättre, hoppas jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)