Sin dotters far

Igår argumenterade jag med läkare, överläkare och biståndsbedömare medan pappa låg tyst i sin säng och betraktade oss med trötta ögon.

Efteråt tog han min hand och sa: Vad bra du är. Det känns så tryggt att du tar hand om mig.

Idag ringde biståndsbedömaren (som jag numera benämner biståndsapan, telefonen har lärt sig ordet) och bad att få tala med pappa. Hon ville veta om han ville ansöka om ett vårdboende, och det ville han.

Jag lämnade över luren och lyssnade till hennes svada och hans korthuggna svar.

- Blablabla, jag har hört att du fått ett tråkigt besked.
- Burkigt? Vad säger du? Jaså, tråkigt besked. Äsch. Prata klarspråk istället. Jag har fått cancer och ska snart dö.

-

- Blablabla, och sedan förstår du (pappas förnamn) när du bott hemma ett tag med hemtjänst och provat det och om det inte går, om du tycker så (förnamn) då tar vi nya tag och så kan du söka igen om boende.
- Vad säger du? Jag hör inte. Vem ska ta nya tag? Du? Jag tror inte att jag är förmögen till så värst nya tag.

Efter en stund bröts samtalet. Hon ringde inte upp igen.

Alternativa armband

Fuck cancer, skriver en vän till mig idag. Så som det står på de där armbanden folk går omkring med.

Nja, jag vet inte jag. Mina känslor är snarare:

Fuck geriatriken
Fuck äldrevården
Fuck biståndsbedömare

Onödigt äldreboende

Jag samlar på hög. När pappa skrivits ut från Sabbatsberg ska jag om jag orkar skriva till ansvariga och påpeka de brister i omvårdnad jag har lagt märke till under hans tid där. Rimligtvis beror de inte bara på personalbrist utan också ren och skär klantighet och dåligt ledarskap.

En annan tanke slog mig när jag var på lägenhetsvisningen.

Huset är ett före detta servicehus som gjorts om till så kallat trygghetsboende. Det betyder att bostaden är hyfsat handikappanpassad med breda dörrar och stort badrum och sånt. Det finns en gemensam daglokal med kafé och ett bibliotek. Man måste vara 75 år fyllda för att flytta dit, och man behöver inte något biståndsbeslut. Någon vård tillhandahålls inte.

(Visningen stördes något av en tant som tydligen bodde i huset. Hon var klart förvirrad och väldigt kontaktsökande. Hon gick med rullator och pratade högljutt om sin stroke och ville prata med någon som kunde ta hand om henne.)

Jag tittade på lägenheterna som är fina. En etta skulle som sagt varit idealisk för pappa om inte.

Men jag undrar vilka andra som kan tänkas flytta in. En trea i huset har en hyra på över 11 000.

Ta något av de äldre paren som bor i vår förening, i våra radhus i tre-fyra plan och halvplan.

Paret i nummer 46 som båda går med rullator, som aldrig visar sig ute, som inte känner igen sina grannar längre, som har hemtjänst många gånger per dag? De skulle möjligen vara hjälpta av att slippa alla trappor. Men de är redan för dåliga för att bo hemma alls. De skulle inte klara en flytt särskilt bra, de borde ha flyttat för länge sedan.

Nå, men Siv och Torbjörn då som bor ett par hus bort från oss? De är i sjuttioårsåldern med en del krämpor. Men de är pigga i huvudet och skulle ha goda förutsättningar att skapa en ny tillvaro i en bostad som är bättre anpassad för annalkande ålderdom.

Nej, varför i all världen skulle Siv och Torbjörn sälja sitt älskade hus som de förmodligen inte har några lån på längre och betalar mycket låg månadskostnad för, lämna sin fina trädgård, göra sig av med hälften av sina grejer och tränga ihop sig i en trea med femsiffrig hyra?

Och så vidare. Jag kan inte få det till annat än att det här så kallade trygghetsboendet är en fullkomlig onödighet. Det löser ingenting, möter inga behov, det är bara en kosmetisk lösning man kan peka på för att visa att man gör något. Fast inte det som behövs.

Om

Igår var jag på visning av de lägenheter som pappa köar för. Han har god chans att få en av dem, en nyrenoverad etta med balkong, tio minuters gångväg från oss, busshållplats utanför dörren. Inte som att bo i hans nuvarande fashionabla område, nej. Men inte heller som att bo i hans knarkarkvart till lägenhet.

Hade det inte varit för cancern hade detta varit idealiskt. Vi hade installerat honom där, sagt till varandra att det är tillfälligt, fraktat dit låda efter låda med böcker och prylar och låtit honom sortera. Undan för undan röja hur hans lägenhet i stan innan vi tillsammans bestämmer vad som ska göras med den. Fixat hemtjänst om möjligt eller hemleverans av mat. Jag hade lätt kunnat besöka honom flera gånger i veckan.

Cancern får förstås allt att skaka. Inflyttning första december, lever pappa ens då? Kommer vi någonsin att få ett vettigt besked? Jag förstår att det är svårt att ge, men jag skulle verkligen behöva veta.

Ändå har jag inte så långt till försoning. Om jag bara visste ungefär hur lång tid det är kvar, kunde jag lättare ordna för honom. Om jag bara visste och kunde lita på att vården tog hand om honom när han behöver det. Om jag bara kunde vila i det, då kan jag acceptera detta.

För även om jag hade gett nästan vad som helst för att göra pappa frisk, för att få behålla honom några år till, är detta så mycket bättre än mina skräckvisioner.

Pappa kommer inte att bli dement. Jag behöver inte leva i skräck för att han ramlat, gjort illa sig, virrat bort sig, ligger död hemma. Han kommer att vara sig själv, kanske något glömskare, bli allt tröttare, sova allt mer tills han glider bort ifrån mig. Förhoppningsvis kommer han inte ens att ha särskilt ont.

Han är själv inte orolig, han är än så länge ångestfri, lugn och trygg i att jag ordnar det bästa för honom. Som så många gånger förut var det han som tröstade mig igår. Det ordnar sig, Helga. Vilken tur att jag har dig.

Jag kan leva med detta, jag kan till och med välkomna det som en lättnad och ett bättre alternativ. Jag är beredd att sitta hos honom och hålla hans hand fram till tröskeln.

Men jag skulle fan ta mig behöva veta var vi då ska befinna oss rent fysiskt.

Födelsedag i förtid

Gårdagen var pissig, det var den. Jag är inte mycket för att fira födelsedagar annars, jag har konstant dåligt samvete gentemot O som brukar hitta fina presenter till mig, jag vet aldrig vad jag ska köpa till honom. Han önskar sig skid- cykel- eller traktorgrejer så alldeles lätt är det inte heller.

Igår hastade O iväg till en konferens som han nog egentligen var för sjuk för, men han är fruktansvärt stressad över jobbet. Y gick till skolan och Q var hemma med mig. Q stekte pannkakor till frukost och lunch, och - som jag sa till honom - då började det kännas som en födelsedag!

Men i sanningens namn ska jag berätta om söndagen också. Då packade vi in hela familjen i bilen och svängde först förbi pappas lägenhet för att hämta lite böcker och den sista posten, nu funkar eftersändningen. Sedan åkte vi till ett kondis och köpte bakelser. Saft, skedar och papperstallrikar hade O tagit med.

Två timmar drygt stannade vi hos pappa och barnen var snälla hela tiden. Vi åt bakelser och tittade på utsikten. Y spelade mattespel på O:s telefon, Q och O byggde kulbanan som visade sig vara väldigt avancerad.

Närr vi lämnat pappa åt vi middag på en av de talrika restaurangerna i området och jag tackade barnen för födelsedagspresenten de gett mig. För innan vi åkte hade jag förklarat att det jag allra helst ville ha, det var att kunna genomföra besöket hos morfar utan krångel eller bråk. Och det gick bra.

Pappa var glad att vi kom, och jag tror att det var bra för barnen att träffa honom och att få se att han är sig ganska lik. Lyckligtvis kom jag att tänka på att fråga dem innan om de var oroliga för att träffa morfar. Y sa då att han tyckte det lät läskigt det där med att morfar hade blodiga kläder, för det hade han ju hört mig prata om. Det var lätt att lugna honom.

Ja, ja, En dag i sänder och inte glömma de glädjeämnen som också finns. Inatt har jag sovit, då är de lättare att se, glädjeämnena.

Nästa år

Min förhoppningsvis pissigaste födelsedag är snart slut. Imorgon ska jag till pappa igen. Tjata mera om dusch (nej han fick inte duscha idag heller), ifrågasätta läkarens utsaga att pappa är opåverkad av cancern (han är avmagrad och sover femton timmar per dygn), fråga om vårdplanering.

Och hosta. Och gråta.

Nästa år blir det bättre, hoppas jag.

Nähä

En lika morbid som rolig och kultursnorkig sällskapslek är att fundera över dödsannonsdikter (heter det epitaf, förresten?). Pappa och jag har gjort det, helt utan sentimentalitet. Jag har letat och visar honom. Men nähä:

Nothing I cared, in the lamb white days, that time would take me
Up to the swallow thronged loft by the shadow of my hand,
In the moon that is always rising,
Nor that riding to sleep I should hear him fly with the high fields
And wake to the farm forever fled from the childless land.
Oh as I was young and easy in the mercy of his means,
Time held me green and dying
Though I sang in my chains like the sea.

(Dylan Thomas, sista strofen ur Fern Hill. Fantastiskt vacker och fantasieggande tycker jag. Lite lagom vemodig.)

Pappa: Nä. Det där tycker jag är alldeles för svårt! Och lite fusk också, jag har aldrig ägnat mig åt Dylan Thomas. Eliot är den jag kan bäst.

 Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
 Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
 Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
 känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
 känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
 känna hur död och liv är starka som vin inom en!

(Ekelöf, ur Eufori. Fin symbolik med en resa. Och så det där med vinet också, inte helt malplacerat, methinks.)

Pappa: Nä, för amatörmässig (sic!). Lite tjatigt om att resa, metaforen är sliten tycker jag.

Träd fram du Nattens Gud at Solens lågor dämpa,
Bjud Stjernan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt til, kom lindra qval och krämpa,
Och blodets heta svall.

(Bellman. Passande för någon som älskar sin hemstad Stockholm så hett. Samt vin.)

Pappa: Ja, den är ju fantastiskt vacker. Fast jag vet inte.. vad är det för en nattens gud man tänker sig att jag anropar? Nä, inga gudar.

Nähä. Jag letar vidare. Får väl läsa Eliot dårå. Och Stagnelius. Och Fröding.

På

I fredags hos företagsdoktorn bad hon (på att stödjande, inte ifrågasättande vis) mig att med egna ord beskriva varför jag inte kan jobba just nu.

Jag jobbar som projektledare i ett struligt projekt med ständiga förseningar. Jag måste hela tiden kolla hur det går och vad folk gör, läsa av dem, parera en massa skit som annars kan inträffa. Jag behöver vara ett paraply för projektgruppen mot ledningen och deras krav samtidigt som jag är en entusiasmerande ledare för mina medarbetare.

Pappas sjukdom kräver ungefär samma sak, fast värre. Redan före cancerbeskedet var jag fruktansvärt stressad, kanske ännu mera då. Situationen med hans lägenhet var uppenbarad, hans stora hemlighet. Jag behövde jämka och lirka med honom och övertyga honom om att han inte kan bo i misären, avvärja hans sura angrepp på O, och - faktiskt, i ärlighetens namn - vice versa. För att inte tala om vårdplaneringen, som ju gick fullständigt åt helvete. I bakgrunden också en sorg över att han geggat ner sig så.

Så kom beskedet om cancer vilket åtminstone hade det goda med sig att pappas utskrivning och hemgång blev uppskjutna på obestämd tid. Istället vidtog en rad praktiska bestyr.

I kontakten med vården måste jag hela tiden vara på, på fötterna, med öron och ögon på skaft. Annars går det åt helvete.

Vid flytten från ett sjukus till ett annat glömmer han - och personalen - hans mobilladdare i uttaget. Jag ringer min syster som ilar dit och hittar den.

Efter operationen av benet hade han kateter. En sådan ska inte sitta i längre än nödvändigt säger både syrran och mamma, den ska bort. Det kan bli urinvägsinfektion, bättre att kissa i flaska. Jag tjatar. Det blir helg, då händer inget. Tjatar mera. Först på tisdagen tas den bort (operationen var på torsdagen).

Pappas största lidande har varit klådan, den som satte läkarna på spåren. När levern fungerar dåligt kommer slaggprodukter ut genom huden och orsakar klåda. Han klöser sig blodig, bokstavligt talat. Redan i maj när han besökte oss i sommarstugan hittade jag blodfläckar på lakanen. Hans husläkare har pratat om torr hud och eksem (vilket pappa förvisso haft tidigare).

Ända sedan han skrevs in på sjukhus har jag tjatat om klådan och lindring. Först salva och antihistamin. Hjälpte inte. Sedan, när mamma kom, hjälpte hon till att tjata. Mer antihistamin! Nej, säger sköterskan, man får bara en tablett per dygn. (Vi pratar receptfria tabletter). Mer måste läkaren besluta om, och nu är det helg.

Måndag, läkarsamtal. Jaså, klåda. Nå men vi provar nytt preparat, särskilt mot leverklåda. En tablett. Hjälper dåligt.

Så körs han till annat sjukhus för att göra biopsi på levern. De tredubblar dosen. Det hjälper. Tillbaka till geriatriken. Mamma ber att få se hans medicinlista. En tablett klådmedicin. Ifrågasätta, kalla dit läkaren. Ojsan, det blev visst fel i överföringen, jaså har de höjt dosen jamen dåså.

Okej, klådan är för närvarande under kontroll. Nästa grej. Pappa har inte badat eller duschat sedan operationen för drygt två veckor sedan. Jadå, jadå det ska han få göra men inte ikväll för vi har så lite personal. Och så vidare. Senaste budet är att han får duscha imorgon, måndag.

Efter ett tag känner man sig både gnällig och jobbig. Mamma och syster har varit ovärderliga, inte bara för sina medicinska kunskaper (som gör intryck på personalen) utan också för sin rättframhet och pondus. Jag är den elaka så får du vara den snälla, sa mamma till mig.

Men vissa missförhållanden lägger rimligtvis krokben för personalen också. Vid återkomsten till geriatriken ska pappa få ett nytt rum som inte är riktigt färdigt, vänta i dagrummet så länge. Det har han inget emot.

När rummet är färdigt saknas det filtar i sängen. TV:n har ingen fjärrkontroll, radion saknar hörlurar. Vi säger till om allt, plus en extra kudde som pappa gärna vill ha.

Filtar är det ju inget snack om. TV och radio kan tyckas bortskämt, pappa propsar inte själv på någondera. Men vad är det för mening med att köpa in TV om man på en ortopedavdelning där patienterna inte kan gå, inte ser till att det finns fjärrkontroll? Radio hade han uppskattat, den går inte att utnyttja utan hörlurar. När de kommer visar det sig att radion bara sprakar, något fel på ledningarna.

Checklista för ett färdigt rum hade avhjälpt allt detta.

Och som en klangbotten, ständigt närvarande under ytan, en sorg som bara bitvis sipprar fram. För en stund sedan slog jag huvudet i bordet när jag kröp under det för att sopa smulor. Bara helt lätt, men det fick mig att börja gråta.

Imorgon är min födelsedag, den ska jag inte fira alls. Dagen är fullbokad med administration, pappa får besök av sin syster så jag tänkte avstå från att hälsa på honom. Jag skiter egentligen i födelsedagar, men just i år borde jag kanske inte det. Nästa år lär pappa knappast finnas hos mig.

Senare i veckan kanske jag köper ett par bakelser och tar med mig till honom.

Märkligt, igen

Klockan fem imorse fick O en hostattack så hans knän vek sig. Jag fick hålla honom uppe, medan jag pratade lugnande till oss båda. Inte få panik, det går över, det går över. Efteråt var han gråblek och kallsvettig.

Vid sjutiden började också Q hosta, så det blev en vända till doktorn igen. Luftrörsvidgande utskrivet till dem båda. Näääärå, ingen fara, bara otäckt. Kikhosta? Kanske, vet inte. Behöver inte ta prover.

Hem igen och pusta några timmar och så åka till pappa. På tunnelbanan dit är jag så trött att jag nästan gråter.

Nu, ett par timmar senare, på tunnelbanan hem är jag fortfarande trött men ändå påfylld och lugnad. Han är sig lik, det är fortfarande han. Han är piggare nu än tidigare i veckan, vet inte varför. De har fått bukt med klådan, kanske därför.

Han har fått eget rum på geriatriken med storslagen utsikt över Stockholm. Det var en lisa att sitta en stund i det ljusa rummet och prata med honom om allt möjligt.

Imorgon ska pojkarna få följa med, och de ska få en kulbana jag hittade i hans lägenhet. Den kan de bygga i ett hörn av rummet.

Än så länge.

Kraftsamling

Afternoon tea med mamma. Strax besöker vi pappa. Och så är jag sjukskriven också.

Alla är sjuka

Här råder fullt kaos. Efter en ganska dålig natt, jag somnade gott men väcktes efter någon timme av Q som blödde näsblod. Det gör han ofta när han är förkyld.

Q somnade om men inte jag, jag läste i några timmar. Tänkte på pappa och undrade om han var vaken.

Klockan sju studsade Y ur sängen. Jag hostar mindre nu, jag vill gå till skolan! Helt sant, men ännu en dag får han vara hemma.

Då började O hosta, det värsta anfall jag har sett och hört, han fick inte luft. När det var över enades vi om att söka vård.

När jag skriver detta har han varit på vårdcentralen och kollat sänka och bakterier. Allt är okej, det är bara en sällsynt elak hosta.

Utan mamma hade jag gått under, men hon är också förkyld och behöver snart få åka hem.

Själv ligger jag i sängen med huvudvärk och hosta. Borde försöka sova men kan inte. Vill till pappa men är rädd att smitta honom, fast det lär jag väl redan ha gjort.

Imorgon ska jag till företagshälsovården och träffa en läkare. Jag pratade med den underbara sköterskan idag, hon var lika fantastisk som alltid.

Ett andetag i sänder.

Dialog

- Varför gråter du?
- För att du är så sjuk.
- För att jag är sjuk, äsch. Men att jag snart ska dö, det är tråkigt. (paus) Vet du, jag tycker så väldigt mycket om dig.
- Det vet jag.
- Mer än någon annan människa. Så har det alltid varit.
- Det vet jag också. Det behöver du inte säga. Det har jag alltid vetat.
- Ja. Det spiller över på dina pojkar också. Det är därför jag köper så mycket saker till dem. Och så för att jag är så barnslig förstås.

Äsch

Jag har råkat ta bort inlägget som hette Rapport, tyvärr också kommentarerna till det. Finns det någon vänlig själ som har laddat ner det och kan skicka mig texten?

Hälsar Helga Virrhjärna

Uppdaterad: Ha! I did it, jag hittade en cache på nätet. Tyvärr bara med de första fyra kommentarerna. Så ni andra som kommenterat: tack! Jag blev precis lika glad för era kommentarer men kunde inte återskapa dem. Särskilt tack för påminnelsen om närståendepenning.

Träd fram Danny omkring midnatt

Dagarna är så långa nu för tiden, ändå flyter de ihop. Vilken dag kom mamma? Och vilken dag var det vi pratade med läkaren? Är det verkligen bara en knapp vecka sedan vi fick beskedet?

Igår ringde jag vårdhemmet eller rehabiliteringshemmet jag fått tips om. Inga problem, de tar emot pappa när som helst. Naturligtvis är det bara en tillfällig lösning, om inte annat kommer han - förmodligen rätt snart - att bli för dålig. De är experter på rehabilitering, inte tvärtom.

Jag träffade inte pappa igår, pratade bara med honom i telefon och blev ledsen båda gångerna. Han var trött och lite grinig (och det måste han ju få vara). Han prövar och funderar och tänker, hans associationsbanor är som vanligt långa och omständliga. (Och det måste de ju få vara).

Jag mötte O i närheten av pappas lägenhet, vi åt lunch på ett flådigt och outhärdligt slamrigt ställe. Det var gott, men jag blev nästan illamående av det ytliga, tjusiga. Alla självupptagna unga människor som verkar tro att de är osårbara och odödliga. Och dessutom, varför ser alla restauranger nu för tiden ut som jävla badrum med kakel på väggarna och klinkers på golvet och inte en textiltrasa så långt ögat kan nå? Akustiken blir därefter.

Sedan gick vi upp till pappas lägenhet, där står både tiden och luften stilla. Vi rotade efter lite papper, slängde lite grejer, tog hand om den sista posten. Om ett par dagar träder eftersändningen i kraft.

Jag klev över bokhögarna och plockade ner ett par keramiksaker som pappa gjort för länge sedan och som jag minns väl från min barndom. En ljusstake i form av en elefant och snapsglas som ser ut som blommor. De är nu diskade och står i mitt vitrinskåp, och de är så fina.

Jag antar att jag på samma sätt som jag måste röja igenom hans äckliga lägenhet och plocka ut, diska och spara de fina sakerna, måste gå igenom mina känslor för honom och hans agerande och till sist komma till ro med det som varit bra. Jag tror att jag redan har börjat.

Men på kvällen ringde min syster, hon hade varit och tittat till pappa. Då hade han sovit och var pigg och pratsam, och det var skönt att höra. Idag ska jag hälsa på honom igen.

Vi har kort pratat om gravplats och annons, det blev mycket odramatiskt. Det kanske vi gör igen men jag känner mig trygg med att jag vet det jag behöver veta. Dylan Thomas, T.S. Eliot, som sagt. Och nedanstående musikstycken. Jag behöver inte ens spela dem för honom, jag vet att han älskar dem.

Rapport

Vi fick inga särskilda besked idag. Jo, att pappa också har små metastaser i lungorna. Det är förstås inte bra men de i levern är långt värre. Var primärtumören sitter vet man ännu inte. Imorgon ska man göra en biopsi, svaret på den dröjer flera veckor och först därefter remitteras han till onkolog, får en prognos och förslag på åtgärder. 

Om han ens lever så länge. Om det alls finns något att göra. Jag frågade mamma rent ut och hon var tveksam. Jag tror att pappa anar det också. 

Snart är det dags för ännu en vända med biståndsbedömarna. Den här gången ska även mamma vara med.

Jag hade varit långt mer förtvivlad om jag inte fått tips om ett privat vårdhem. Dit ska jag ringa imorgon. Jag lägger med glädje en del av mitt arv på att underlätta pappas sista tid i livet.

Konstigt nog var jag lättad och lite upprymd idag. Jag orkar inte vara ledsen precis hela tiden. Förresten har jag varit på jobbet också och meddelat att jag vill vara tjänstledig ett tag. Herr Snäll var förstående.

Men nu gråter jag lite. Jag läser spridda ord av Dylan Thomas, T.S. Eliot, Ekelöf, Bellman och Shakespeare. Och gråter.

Tröst

Dagens citat

Pappa har läst ut Egenmäktigt förfarande, Rörgast och Mördaren i folkhemmet, och ger dem till mig.

- Nä, nu är det dags för lite kuliga biblioteksböcker.
Jag blir lätt förolämpad, själv har jag varit nöjd med mitt urval.
- Jaså, vad tänker du på då?
- Böcker om krig såklart!

Vånda

Idag har jag på förmiddagen varit på närakuten med hostande man och son. Ingen av dem har lunginflammation, men man kunde banne mig tro det. På eftermiddagen var jag på geriatriken hos pappa.

Igår grät jag i telefon när jag bad mamma komma. Hon var tveksam först, hon har massor av engagemang i veckan som kommer. Men jag var konkret och tydlig, och hon kom. Jag är henne oändligt tacksam vilket jag också sagt flera gånger. Annars hade jag gått under.

Imorgon ska vi antagligen få någon sorts besked. Jag är livrädd för att det ska vara nattsvart, att det bara är kort tid kvar. Nästan lika rädd är jag att få höra att det är många månader kvar. För vart ska pappa ta vägen? Hemma hos sig kan han inte bo. Hos oss - ja det skulle vara en nästan övermänsklig prövning.

Ikväll ska jag strax ta en sömntablett och hoppas få sova. Oro och hostande man och barn har inverkat menligt på min sömn.

Imorgon. Imorgon. Herregud.

Märkligt

Fredag kväll och lördag förmiddag var jag så oerhört ledsen. Träffade min syster en stund, hon höll om mig länge. Medkänslan var skön, fast jag knappt orkade gråta mer.

På lördagens morgon vaknade jag tidigt med en otäck känsla av att det är bråttom. Pappa är tidvis lite glömsk och virrig. Redan. Hur länge förblir han klar?

Jag gick dit på eftermiddagen som jag lovat, med viss bävan.

Då hände det underliga. All ångest jag känt försvann när jag satt hos honom och pratade med honom. Ibland skär det i hjärtat, när han pratar om framtiden. Han har ännu inte klart för sig hur illa det är. Å andra sidan, det vet ju inte jag heller, inte säkert. På måndag får vi kanske mer besked.

Men än så länge är han där, pappa som jag känner honom. Han sitter i sin säng med håret på ända och glasögonen på näsan (röda, valda av Y) i ett sammelsurium av böcker och anteckningar. Hans bruna blick är densamma, än så länge.

Jag var rädd att det skulle göra ont att träffa honom, istället tröstar det mig.

Den värsta dagen

Igår var en gräslig dag.

På förmiddagen hölls mötet med biståndsplaneringen. Efteråt tänkte jag att jag bort spela in det, för jag hade svårt att minnas vad som sas. Pappa var långrandig som han brukar vara, jag var rak men försökte ändå vara respektfull mot honom. Kontentan blev att han när han skrivs ut från geriatriken på måndag, skickas hem med hemtjänst fyra gånger per dag. Mina synpunkter på att han ännu inte fått prova gå på kryckor, att han ännu inte kan sköta toalettbesök själv, och inte minst hur hans lägenhet ser ut, fäste man inget avseende vid. Vi skrev en ansökan om korttidsboende som togs emot med skeptiska miner.

Efteråt var jag nära panik och rådgjorde med min syster, mamma och faster. De är alla läkare och var alla häpna över att han skulle skrivas ut så tidigt. O jobbade en stund vid datorn vilket resulterade i att pappa nu står i kö till flera nybyggda dyra hyreslägenheter för seniorer. Av en lycklig slump råkar de alla ligga nära oss.

Framåt eftermiddagen ringde pappa. Kan du komma imorgon och vara med på läkarsamtal? Mina provsvar är inte bra, de har hittat något. Förändringar på levern.

Jag är inte dummare än att jag begriper vad det betyder, och det gör pappa också. Vi pratade ännu en gång med varandra under kvällen. Nu vill jag nog inte flytta hem längre, sa han eftertänksamt. Får jag bo hos er ett slag? Tills jag blir så sjuk att jag måste in på sjukhus igen?

Såklart. Det får väl gå på något jävla sätt, ett tag. Hur jobbigt det än skulle vara så är alternativet värre, att veta att han sitter instängd i sin sunklägenhet, två trappor upp utan hiss, med en portabel toastol (hans toalett är milt sagt inte handikappanpassad) och väntar på att hemtjänsten ska komma och hjälpa honom att bajsa.

Ta en sömntablett ikväll, rådde vi varandra.

I förmiddags träffade vi läkarna och läget klarnade något om än inte helt. Pappa har med all sannolikhet cancertumörer på levern, de ser ut som metastaser. Det är troligt att de kommer från tjocktarmen, fast det vet vi inte ännu. Fler undersökningar behövs.

Detta förklarar hans låga blodvärde, hans trötthet, hans viktnedgång, klådan han lider av som tidigare påståtts vara torr hud eller eksem eller möjligen en allergisk reaktion på skiten i hans lägenhet.

Han skrivs inte ut på måndag, försäkrade båda läkarna. De var mycket bra och tog sig tid att prata med oss bägge och verkade inte ett dugg stressade.

När jag gick därifrån var jag först enormt lättad. Han får vara kvar några dagar till, tack alla goda makter för det. Jag slipper tjafsa med biståndsbedömare åtminstone ett tag till.

Jag gick genom Vasaparken, pappa ligger på Sabbatsberg, satte mig på en bänk och pratade en stund med min faster och med mamma. Båda är kloka och rationella, det var jag också, än så länge så väldigt saklig.

Över lunchen som jag insåg att jag borde äta - maten smakar mig inte just nu, det är nog första gången någonsin tror jag - rasade det över mig och tårarna började rinna.

Det gör de från och till. Ibland förstår jag inte hur jag ska kunna leva med det här. Det jag har varit rädd för i hela mitt liv, att pappa ska gå ifrån mig, det är nu sannolikt nära förestående. Jag blir fem år igen och vill bli klappad över håret och få gråta.

Däremellan är jag som sagt saklig. Fixa glasögonen, skalmarna är böjda. Lämna tillbaka låneböckerna han läst, hitta nya. Här en om Berlin under kriget, undrar om han läst den? Något mer av Dagerman kanske? Ställa om posten hem till oss, fixa fullmakt så att vi kan betala hans räkningar.

Värre än min egen saknad är det att möta hans. Ännu har han inte varit ledsen, men det måste han väl bli. Jag står inte ut med att se pappa ledsen, det har jag aldrig gjort. Fast det måste jag ju.

För att inte tala om ångesten över hans vård, hur han har det. Den slog till med full kraft igår och det var en enorm lättnad idag när utskrivningen sköts upp på obestämd tid.

Herregud. Den är här nu, den värsta dagen. Undrar hur lång den blir?