Märkligt

Fredag kväll och lördag förmiddag var jag så oerhört ledsen. Träffade min syster en stund, hon höll om mig länge. Medkänslan var skön, fast jag knappt orkade gråta mer.

På lördagens morgon vaknade jag tidigt med en otäck känsla av att det är bråttom. Pappa är tidvis lite glömsk och virrig. Redan. Hur länge förblir han klar?

Jag gick dit på eftermiddagen som jag lovat, med viss bävan.

Då hände det underliga. All ångest jag känt försvann när jag satt hos honom och pratade med honom. Ibland skär det i hjärtat, när han pratar om framtiden. Han har ännu inte klart för sig hur illa det är. Å andra sidan, det vet ju inte jag heller, inte säkert. På måndag får vi kanske mer besked.

Men än så länge är han där, pappa som jag känner honom. Han sitter i sin säng med håret på ända och glasögonen på näsan (röda, valda av Y) i ett sammelsurium av böcker och anteckningar. Hans bruna blick är densamma, än så länge.

Jag var rädd att det skulle göra ont att träffa honom, istället tröstar det mig.

Den värsta dagen

Igår var en gräslig dag.

På förmiddagen hölls mötet med biståndsplaneringen. Efteråt tänkte jag att jag bort spela in det, för jag hade svårt att minnas vad som sas. Pappa var långrandig som han brukar vara, jag var rak men försökte ändå vara respektfull mot honom. Kontentan blev att han när han skrivs ut från geriatriken på måndag, skickas hem med hemtjänst fyra gånger per dag. Mina synpunkter på att han ännu inte fått prova gå på kryckor, att han ännu inte kan sköta toalettbesök själv, och inte minst hur hans lägenhet ser ut, fäste man inget avseende vid. Vi skrev en ansökan om korttidsboende som togs emot med skeptiska miner.

Efteråt var jag nära panik och rådgjorde med min syster, mamma och faster. De är alla läkare och var alla häpna över att han skulle skrivas ut så tidigt. O jobbade en stund vid datorn vilket resulterade i att pappa nu står i kö till flera nybyggda dyra hyreslägenheter för seniorer. Av en lycklig slump råkar de alla ligga nära oss.

Framåt eftermiddagen ringde pappa. Kan du komma imorgon och vara med på läkarsamtal? Mina provsvar är inte bra, de har hittat något. Förändringar på levern.

Jag är inte dummare än att jag begriper vad det betyder, och det gör pappa också. Vi pratade ännu en gång med varandra under kvällen. Nu vill jag nog inte flytta hem längre, sa han eftertänksamt. Får jag bo hos er ett slag? Tills jag blir så sjuk att jag måste in på sjukhus igen?

Såklart. Det får väl gå på något jävla sätt, ett tag. Hur jobbigt det än skulle vara så är alternativet värre, att veta att han sitter instängd i sin sunklägenhet, två trappor upp utan hiss, med en portabel toastol (hans toalett är milt sagt inte handikappanpassad) och väntar på att hemtjänsten ska komma och hjälpa honom att bajsa.

Ta en sömntablett ikväll, rådde vi varandra.

I förmiddags träffade vi läkarna och läget klarnade något om än inte helt. Pappa har med all sannolikhet cancertumörer på levern, de ser ut som metastaser. Det är troligt att de kommer från tjocktarmen, fast det vet vi inte ännu. Fler undersökningar behövs.

Detta förklarar hans låga blodvärde, hans trötthet, hans viktnedgång, klådan han lider av som tidigare påståtts vara torr hud eller eksem eller möjligen en allergisk reaktion på skiten i hans lägenhet.

Han skrivs inte ut på måndag, försäkrade båda läkarna. De var mycket bra och tog sig tid att prata med oss bägge och verkade inte ett dugg stressade.

När jag gick därifrån var jag först enormt lättad. Han får vara kvar några dagar till, tack alla goda makter för det. Jag slipper tjafsa med biståndsbedömare åtminstone ett tag till.

Jag gick genom Vasaparken, pappa ligger på Sabbatsberg, satte mig på en bänk och pratade en stund med min faster och med mamma. Båda är kloka och rationella, det var jag också, än så länge så väldigt saklig.

Över lunchen som jag insåg att jag borde äta - maten smakar mig inte just nu, det är nog första gången någonsin tror jag - rasade det över mig och tårarna började rinna.

Det gör de från och till. Ibland förstår jag inte hur jag ska kunna leva med det här. Det jag har varit rädd för i hela mitt liv, att pappa ska gå ifrån mig, det är nu sannolikt nära förestående. Jag blir fem år igen och vill bli klappad över håret och få gråta.

Däremellan är jag som sagt saklig. Fixa glasögonen, skalmarna är böjda. Lämna tillbaka låneböckerna han läst, hitta nya. Här en om Berlin under kriget, undrar om han läst den? Något mer av Dagerman kanske? Ställa om posten hem till oss, fixa fullmakt så att vi kan betala hans räkningar.

Värre än min egen saknad är det att möta hans. Ännu har han inte varit ledsen, men det måste han väl bli. Jag står inte ut med att se pappa ledsen, det har jag aldrig gjort. Fast det måste jag ju.

För att inte tala om ångesten över hans vård, hur han har det. Den slog till med full kraft igår och det var en enorm lättnad idag när utskrivningen sköts upp på obestämd tid.

Herregud. Den är här nu, den värsta dagen. Undrar hur lång den blir?

Dagens trevligaste

Välja lektyr åt pappa på bibblan.

Kris - och utveckling?

Långsamt börjar det gå upp för mig att jag är i ett krisläge. Jag ser intresserat på mig själv utifrån. Sover dåligt, hm. Glömmer saker på ett helt okaraktäristiskt sätt. Har svårt att hålla isär dagarna. Var det igår jag var hos pappa, när det regnade så mycket? Gud nej, det var i söndags. Gråter lätt, är allmänt obalanserad och trött.

När mådde jag så här dåligt senast? Det måste vara ganska länge sedan. Barnlösheten förstås. Första tiden med Y då vi inte sov. Livet har varit generöst mot mig sedan dess.

På sätt och vis är jag förvånad över att jag reagerar så starkt. Vafan, jag har ridit ut värre stormar än den här. Det kunde ha varit värre, mycket värre.

(Det kunde förstås ha varit avsevärt bättre också, onekligen.)

Jag har länge vetat att den här dagen skulle komma, att jag på ett eller annat sätt skulle behöva ta hand om pappa. Nu är den här, och det är inte värre än jag fruktade.

Pappa är ju inte dement. Han är tidvis besvärlig och oresonlig men inte farligt. Fysiskt verkar han må bra. För första gången på evigheter behöver jag inte oroa mig ett endaste dugg om jag inte hör av honom på några dagar, jag vet med säkerhet att han lever och mår bra.

Och jag har O som är ett ovärderligt stöd. Och mamma, som näst mig är den människa som mest bryr sig om pappa. En märklig tanke, eftersom de varit skilda i snart fyrtio år. Och min syster, som ju förutom att vara ett emotionellt stöd har en avsevärd medicinsk kompetens.

Ändå. Det sliter på O och mig, som svåra saker alltid gör. Jag missuppfattar en grinig kommentar från honom och blir arg, en helt onödig konflikt uppstår. Jag är för känslig, visst. Men han är å andra sidan okänslig. Fast jag vet hur han funkar, fast jag vet det så väldigt mycket bättre den här gången, kan jag inte låta bli att reagera.

Jag pratar med mamma nästan varje dag, rapporterar och rådfrågar. Biståndshandläggare, vårdplanering, öronspolning, audionomer, katetrar, allt sånt som hon vet så mycket om. Ovärderligt det också.

Ändå. Igår blev jag irriterad. Hon gjorde inget annat än att försäkra mig om att hon är övertygad om att allt blir bra, att jag är så duktig, att hon är full av beundran, att hon vet att pappa kommer att lyssna på mig.

Istället för att ta till mig av hennes förtröstan känner jag mig avfärdad. Ett känt mönster mellan henne och mig. Och jag är numera ganska säker på att jag inte tar alldeles fel när jag tycker att hennes försäkran skorrar, den handlar om att hon inte orkar höra mer elände just då. Men det skulle hon aldrig säga.

Nej, det är inte enkelt att krisa, inte enkelt att stå vid sidan av, inte enkelt att hjälpa.

På natten när jag inte kan somna kryper jag ihop och känner mig som fem år igen. Jag tänker att jag idealiserat pappa. Sedan jag var fem år och de skildes har han inte tagit föräldraansvar alls. Han har funnits och på olika sätt visat att han älskar mig, men någon närvarande, pålitlig förälder har han inte varit. Det gör ont att inse.

Fast utveckling gör väl ont, att se sina föräldrar i nytt ljus är onekligen en utveckling. Länge har jag arbetat med bilden av mamma, tydligen är det dags för pappa nu.

Idag ska jag hälsa på honom och förbereda honom på vad jag tänker säga vid morgondagens vårdplanering. Det är han som bestämmer, men jag måste göra allt jag kan för att lotsa, övertala, jämka, lirka med honom. Han behöver utvecklas mer än jag, banne mig.

Kunde varit värre (och bättre)

Vilken vecka det har varit.

Pappa ligger på sjukhus med brutet ben och spikad fotled (hej Tolkia!) och ett efter omständigheterna ljust sinnelag.

Naturligtvis skulle jag ha sett till att få hans ben och fot omsedda långt tidigare, å andra sidan missade faktiskt två akutläkare frakturen, de också. Det var hans husläkare som anade oråd och skickade honom på röntgen. Att få beskedet var snarast en lättnad, alternativen (svullet ben på grund av blodpropp eller tumör i magen som tryckte på lymfan) var långt otrevligare.

Säga vad man vill om pappa, men hög smärttröskel har han och särskilt kinkig är han inte heller. Att ligga på sjukhus tar han med ro, bara han får sina papper och böcker. Nästan som semester. Han återhämtade sig snabbt från operationen, alla värden ser fina ut och bortsett från att hans hörsel är om möjligt sämre än vanligt så är han i bättre form än på länge.

Ja, det hade kunnat räcka så. Frid och fröjd och lättnad. Fast så enkelt är det inte.

Min misstanke om att pappa slarvar med maten stämmer nog, och kan vara en förklaring till att han ramlade och bröt benet. Men det finns en långt enklare förklaring.

O var alltså hemma hos pappa förra helgen och hjälpte honom att röja i köket. Jag trodde att han skulle vara borta i fyra timmar ungefär, han kom hem efter sju och såg ut som ett åskmoln. Han klev raka vägen in i duschen efter att ha lagt sina kläder i tvättmaskinen. Mina oroliga frågor besvarade han kort med att han helst inte ville prata så mycket om det. Det var avsett att lugna men fick förstås motsatt effekt.

Två dagar senare pratade jag med pappa och uppmanade honom att gå till husläkaren. Och så fortsätter vi med städningen, sa jag aningslöst. Nej, sa pappa. Jag vill aldrig träffa O mera. Han var så elak.

Jag blev ganska handfallen, men reagerade inte som jag brukar, med att försöka medla. Istället blev jag arg. Din svärson lägger sju timmar av en helg, då han skulle behöva återhämta sig från sitt arbete, på att röja hos dig. Dessutom var han sjuk, hörde du inte hur han hostade? Han har varit hemma från jobbet hela veckan. Det visste jag inte, sa pappa spakt. Men han sa inte ett uppskattande eller berömmande ord på hela dagen. Jag svarade inte på det, men tänkte med gnisslande tänder, vad i helvete skulle det ha varit? Fin tomburksamling? Gulliga pälsängrar?

Som alltid med pappa lyckades vi resonera oss fram till ett samförstånd. Så hamnade han på sjukhus och opererades, och så kom helgen. O och nu även jag åkte till pappas lägenhet. Jag hade fått nycklarna eftersom pappa väntade ett viktigt korrektur med posten.

Och, ja. Det var både bättre och värre än jag väntade mig. Senast jag var hemma hos pappa är nog tio år sedan, jag minns hur det såg ut då, jag begrep förstås att det skulle vara värre nu. Och det var det. Fast inte fullt så illa som jag befarat ändå. Verkligheten är alltid bättre än farhågor och fantasier.

Att han inte trillat och gjort sig illa tidigare är inget mindre än ett under. Golvet är täckt med ett tjockt lager böcker och papper, precis överallt. Där inte O har gått fram förstås. Att pappa rasat i vikt är fullt begripligt, han lagar ingen mat hemma längre. Att han ibland uppträder osnygg och fläckig är lika logiskt, för att vända på det är det märkligt att han såpass ofta lyckas vara prydlig.

Jag stannade bara en stund, så lång tid det tog att samla på mig de grejer han ville att jag skulle hämta, de var inte helt lätta att hitta i villervallan. Sedan gick jag mot sjukhuset för att leta på honom, han hade dagen innan flyttats från ortopedisk till geriatrisk avdelning. Tur att man är intelligent och har en smart telefon. Samt övertalningsförmåga, för jag kom utanför besökstiderna vilket inte mottogs väl.

Pappa visste förstås inget om detta, utan satte sig upp i sängen, fixerade mig och sa grinigt: Äntligen kommer du!

Resten av dagen var jag ledsen. Lättnaden över att han inte är dödssjuk, över att han mår bra, att han är bättre omhändertagen än på länge, att jag vet var jag har honom, var borta. Plötsligt blev det så tydligt det jag så länge velat bortse från. Att han förvisso alltid varit en kärleksfull pappa, men också enormt infantil och självupptagen. Så även nu. Det gör nästan ondare att inse än att han förmodligen kan klassas som patologisk samlare.

Ändå. Pappa vore inte pappa om jag inte kunde nå honom, om inte det fina i hans personlighet glimtade fram. När jag idag grät i telefon tröstade han mig. När jag ringde hans granne för att berätta vad som hänt, sa han två saker. Så bra att du ringer, jag har länge tänkt kontakta dig för vi är flera i huset som är oroliga över skicket på hans bostad. Vilken avdelning ligger han på, får vi besöka honom?

Får vi besöka honom, det har alla som jag har kontaktat sagt. Hur udda och knepig han än är, så har han vänner. Det är inte bara jag som ser hans goda sidor.

Hemma hos honom, där det på golvytan råder total misär, en oreda av söndertrampade böcker, buckliga tidningar, högar med kläder som man knappt vill ta i, där råkade jag lyfta blicken. På väggarna hänger hans tavlor, dammiga men vackra. Han har en tavla av en av landets mest berömda konstnärer, den är underbar. Och högst upp på en hylla i köket har han gjort ett litet stilleben av keramikfigurer, hästar i olika klara färger, han har nog köpt dem på någon resa.

Det är ju den han egentligen är.

Idag har jag talat med hans geriatriker och sagt precis som det är. Han kan omöjligen klara sig hemma, inte bara för att han inte får stödja på foten på flera veckor och bor två trappor upp utan hiss, utan också för att lägenheten ser ut som den gör. Jag har foton. Och när vårdplanering sker måste jag få vara med, vilket pappa också är införstådd med.

Imorgon ska jag på föräldramöte men på onsdag ska jag hälsa på honom igen. Igår fick han Churchillbiografin, den har han säkert läst ut på onsdag, undrar vad jag ska ta med då. Deckarna som sjukhuset tillhandahöll fnös han åt. Kanske, kanske ska jag ta ut den intervjumall jag hittade på nätet, som används för att fastställa diagnosen samlare. Kanske.

Och så ska jag fortsätta att jämka med honom. De två kassarna med skor, kan O slänga dem? Jaså, ge till Myrorna. Jamen vad bra. Lådan med trasiga läsglasögon? Okej, behålla de med 4 dioptrier som Clas Ohlson inte tillhandahåller längre, slänga resten. Och så vidare.

Vad jag hade gjort utan O har jag ingen aning om. Han är inget mindre än en hjälte, och det kanske också pappa inser så småningom, eller så gör han inte det, men det struntar jag i.

På något sätt löser vi det här, fast vi ännu inte vet hur. Men nu ska jag sova.

Kontrasterna

Igår var första dagen jag följde Y till skolan, eftersom inskolningen är över och mamma har åkt hem. Först vinkar vi av Q vid hans klassrum. Sedan vill Y visa rastgränserna. Vi får gå hit, och fram till det staketet, och fram till cykelstället där. Sedan visar han alla rummen på fritids. Han pilar runt och drar ut lådor. Här finns pärlplattorna, här färgpennorna. I det här rummet klättrar vi, här bygger vi lego.

Så kommer vår granne som också är musiklärare på skolan. Y lyser upp. Nu ska vi ha samling! Mamma, du kan gå nu. Hejdå, ses sen!

Jag går ut i solen, lätt omtumlad. Är detta samma barn som grät ynkligt och hjärtskärande så snart jag gjorde min av att sätta ner honom? Sover hela nätter gör han nu också, jag minns knappt när han började göra det.

Så många gånger jag undrade om vi gjorde rätt med samsovning och bärsjal. Så många gånger jag grät och kände mig usel och otillräcklig. Men rätt har det blivit, rättare kunde det inte bli.

I bilen efteråt stålsätter jag mig inför att ringa pappa. Utöver att höra hur han och foten mår måste jag meddela honom två saker. Att i helgen vill jag att han släpper in O (bara O, inte jag) för att städa ur hans kylskåp och mikro och installera nya telefoner med bättre ljud. Och att om två veckor kommer både jag och en biståndsbedömare på hembesök.

Samtalet går bra, mycket bättre än jag väntat. Pappa protesterar lamt, men fogar sig snabbt. Innan vi lägger på frågar jag hur det känns, är det besvärligt. Han är tyst så länge att jag upprepar frågan, högre. Nejnej, jag hörde, jag bara tänker! Jag är nog mest lättad, faktiskt. Jag inser ju att jag inte reder upp detta själv.

Resten av dagen är jag trött, helt slut. Jag messar med O och rapporterar:

Städpatrull till pappa söndag kl 12.
Ok, vem? Scope?
Du! Kök och hall. Slänga kartonger. Ny telefon. Han verkar lättad faktiskt. Men han skäms och är rädd att få skäll.
Då ska jag inte skälla. Hur hade det sett ut om jag hade bott ensam?
Säg det så känner han sig upprättad. Otroligt att det gick såpass bra.
Nä, naturligt. Finns grundläggande förtroende kommer man långt med det mesta. Puss.

Ljusglimt

Dagens tidning är så deprimerande att jag knappt orkar igenom den. Döda migranter i en lastbil, taggtrådsstängsel i Ungern och Makedonien, hoppet ute för de flickor som rövades bort av Boko Haram för över ett år sedan. Sannfinländarnas lista. Och hemma får Sverigedemokraterna allt fler sympatisörer.

Världen tycks mig allt galnare och grymmare. Vad är det som händer?

Men så läser jag om familjen som i tjugo års tid öppnat sitt hem för behövande barn (och deras föräldrar!).

Hoppet återvänder. Det kanske inte är helt kört för mänskligheten ändå.

Trevligare ting

Jag har handlat lite..


... och varit på biblioteket.

Gammal pappa (och nya katter)

Måndagen var en utmattande dag på alla fronter. Jag har sagt det förut, det är tur att jobbet inte kräver så mycket av mig, hur skulle jag annars kunna administrera mitt privatliv?

På söndagkvällen kom vi hem från stugan, påfyllda och utvilade. Solsken, lunch under parasollet, bad från stränder och klippor, fika på gårdsbutik, biltur då vi skrattade åt både Emil och Varför är det så ont om Q?. Mamma prisade sommarstugan, det var roligt att visa den för henne.

Just när ungarna började gå upp i trötthetsspinn inför nattningen, ringde pappa. Helga, det har hänt en smärre katastrof. Han visste inte exakt hur det hade gått till, men på något sätt hade han gjort illa foten när han var uppe på toa på natten och nu kunde han inte alls stödja på den, trots att han vilat den hela dagen. Och på måndag skulle han till både tandläkare och audionom. Båda tiderna gick förstås att avboka men å andra sidan, bra att få det undanstökat.

Nå, men jag hade ju en extra semesterdag undanstoppad. Och jobbet är som sagt lugnt. Och jag har inte träffat pappa på flera veckor, jag skulle känna mig lugnare av att träffa honom. (Egentligen borde jag ställa till med en större sanering av hans bostad också men det orkar jag banne mig inte och det skulle heller inte främja vår relation.)

Beskrivningen av dagen skulle kunna täcka spaltmeter men jag ska försöka att inte ge efter för min nedärvda långrandighet (gissa från vem, förresten). Det började med att jag instruerade pappa att stanna i lägenheten tills jag kom, inte gå ut i trappan och riskera att snubbla. Jag ringer dig när det är cirka tio minuter kvar.

Sedan fastnade jag förstås i bilkö. Just när jag började fundera på att ringa och avisera min ankomst, ringde pappa, stressad och orolig. Kommer du aldrig, jag har väntat i trekvart? Jo, för han hade ju (emot mina order) kravlat nerför trapporna och satt sig på trottoarkanten att vänta, alldeles för tidigt. Sedan kravlat upp igen (eftersom han ju vägrar att lära sig mobiltelefoni) och ringt mig.

Men kravlandet gick bra åtminstone, och foten var något bättre, han kunde i alla fall stödja på den. Vi gav oss iväg till tandläkaren, jag släppte av honom vid porten, letade upp en parkeringsplats och anslöt sedan i väntrummet. (Min uppmaning att invänta mig nere på gatan hade han förstås inte hörsammat.) Medan jag sedan väntade på honom hann jag sköta en del jobb via mobilen, teknikens under.

Därefter genomdrev jag ett besök i en sjukvårdsbutik alldeles runt hörnet, för att köpa en krycka. Pappa ville hellre åka till vårdcentralen där man får låna sådana men var ganska spak, särskilt när det visade sig att den bara kostade 150 kronor. Sedan gick vi i snigelfart mot närmaste lunchställe, pappa med krycka på ena sidan och ett stadigt grepp om min axel på andra.

Promenaden var kort, men den tröttade ut honom. Men så snart han fått ett glas lingondricka på restaurangen återvände ansiktsfärgen, och sedan åt han med god aptit hela sin portion. Det bekräftar det jag länge misstänkt, att pappa äter alldeles för lite och för dåligt. För några år sedan gick han ner i vikt vilket var välbehövligt men nu väger han under nittio kilo till sina hundranittio centimeter. Dessutom har han diabetes, undra på att han tidvis är trött och matt. Han medgav att han nog inte ätit så väldigt mycket dagen innan, nej, och bara en liten frukost på morgonen.

Återigen, det förklarar den underliga oföretagsamhet som han ibland uppvisar. Visserligen är det ett drag i hans personlighet men inte blir det bättre av lågt blodsocker.

Efter att ha slagit ihjäl några timmar på en parkbänk - några promenader var inte att tänka på - var det så dags för nästa möte, nu hos audionomen för att prova ut hörapparat.

En audionom torde mestadels träffa folk som har svårt att höra. Methinks att de oftare är äldre än yngre personer, och alla är de kanske inte så tekniskt bevandrade.

Men jag kan förstås ha fel, den unge man vi träffade kanske fungerar utmärkt bra tillsammans med majoriteten av sina patienter.

Själv hade jag svårt att både uppfatta och begripa vad han sa. Han talade snabbt och otydligt och fast jag frågade en extra gång lyckades jag inte förstå hans motivering till att hörapparat med laddningsbara batterier inte var bra. Det var heller inte helt glasklart hur man ska resonera kring val av hörapparat, landstingsbetald eller ej, tekniska finesser eller ej. Jag försökte förmedla en bild av pappa som person, för att göra det lättare för audionomen att råda oss, men han verkade inte särskilt intresserad.

Pappa må se ut som en tomtegubbe med fläckiga byxor, men han arbetar faktiskt nästan heltid som översättare, han är ofta på föredrag och styrelsemöten, han behöver verkligen hjälp med sin hörsel, han sitter inte bara hemma och glor på tv. Däremot är han slarvig och disträ och alla tips på hur man motverkar detta välkomnas. Några sådana fick vi inte. På min direkta fråga tyckte audionomen att vi skulle välja en stor hörapparat, svårare att tappa bort. Och så är batteritiden längre, sa han efter en stunds eftertanke. Nackdelen är förstås att den syns mer, men det struntar pappa fullkomligt i.

Efteråt var jag rätt sur, och jag funderar allvarligt på att ringa den unge mannens chef och framföra mina synpunkter. Men först ska jag prata med en rådgivare som Stockholms stad tillhandahåller för hörselskadade och deras anhöriga. Kanske kan hon ge de råd vi saknar. Och så ska pappa tillbaka till audionomen om några veckor och meddela sitt val av hörapparat, och egentligen borde jag väl följa med då också.

Till sist handlade jag mat åt honom och skjutsade hem honom, och fick nästan gråten i halsen när jag märkte hur orolig han var för att jag skulle propsa på att följa med honom in. Han vill inte visa sin lägenhet för mig, han skäms över stöket och vill inte göra mig ledsen. Ät nu ordentligt ikväll, förmanade jag honom. Och ring mig imorgon så jag vet att du lever.

Vid det laget hade också O anslutit, vi svängde förbi biblioteket och lämnade tillbaka en hög med böcker som pappa lånat. Säg åt honom att jag gärna hjälper honom att röja, sa O som så många gånger förr. Det finns inget i hans lägenhet som jag inte redan har sett sju resor värre av. O har jobbat som socialsekreterare och chaufför på en begravningsbyrå så det är alldeles sant.

Sedan fick jag annat att tänka på, för från biblioteket körde vi hem till min körkompis och hämtade våra nya familjemedlemmar, systrarna Katt. De protesterade ljudligt mot bilåkandet men gjorde sig snabbt hemmastadda hemma hos oss, en av dem parkerade sig ovanpå vår säng, den andra under. Men efter några timmar kom även den blygare katten fram och sträckte ut sig på sängen och såg ut som hon aldrig gjort annat.

De är förtjusande pratsamma små liv, de frambringar morrkurrande läten som jag aldrig hört maken till. De svarar när man ropar på dem och kelar och buffar men nafsar lite om man klappar på fel ställe. Damer med integritet. De har redan utsett sovplatser på ställen jag aldrig hade kunnat tänka ut, jag hade glömt hur mycket katter klättrar. Den ena går gärna ut och kommer hem endast för att äta, den andra stannar helst inne men vill i gengäld gärna leka.

Det blir nog bra. Och det blir väl bra med pappa också. Jag har pratat med honom varje dag och han är vid gott mod och säger sig äta ordentligt.

Idag följde jag herr Snälls och mammas råd och kontaktade en biståndsbedömare som var så förstående att jag nästan ville gråta. Bra att du ringde, sa han. Vi bokar ett hembesök hos din pappa för att se om det finns något hemtjänsten kan hjälpa honom med.

Hick. I måndags lanserade jag idén om mat via hemtjänsten för pappa, och han protesterade oväntat nog inte alls. Jag är fortfarande lite häpen över att alla tycks hålla med om att han kanske är berättigad till detta stöd, att samhället inte kräver att jag ska förse honom med matlådor. Å andra sidan är det ur samhällsekonomisk synpunkt smartare att ge honom stöd nu än att vänta tills han blir äldre och sämre.

Men att släppa in en utomstående, om än aldrig så förstående, det kommer att bli svårt och kräva en del förberedelser.

Nåja. Det blir väl bra, som sagt. Men vemodigt känns det, och jag hukar lite inför det som komma skall. Börjar det nu? Redan? Jag älskar pappa innerligt, det är klart att jag ska göra allt jag bara kan för att göra hans liv drägligt. Men ändå hukar jag, och begrundar än en gång det märkliga i att barn, inte åldrande föräldrar, anses vara vuxenlivets stora åtagande.

Reviravsökning pågår.

Imorgon hämtar vi katterna

Ikväll är jag trött, och skrattar därför hysteriskt när jag kommer till DN:s sista sida.

Fredag eftermiddag

Första jobbveckan är till ända, äntligen. Varje dag utom idag har jag tyckt att det känts som torsdag, det måste fan vara torsdag. Tills det äntligen blev torsdag och nu fredag.

Jag har landat i vardagen igen, tränat tre pass och kickat igång kroppen och konstaterat att lågintensiv men tung takrenovering är det perfekta sättet att hålla igång under semestern. Jag har vinkat av glada pojkar varje morgon, en tredjeklassare och en förskoleklassare. Jag har jobbat och suckat över oföretagsamma kollegor som behöver en dadda mer än en projektledare. Men jag har också köpt vackra kläder och ätit god middag och pratat om livet med Anka.

Mamma har lämnat och hämtat barn och kört ungefär tjugofem tvättmaskiner åt oss. Hon är gladare än på länge. På kvällen knappar hon febrilt på telefonen till sin nye vän. Ja, ni läste rätt. Hon strålar och fnissar generat när jag frågar hur gammal han är. Precis mitt emellan henne och mig i ålder, visar det sig. Nåja, med tanke på att styvfar var tjugosex år äldre så har hon lite att ta igen.

O såg ut som ett åskmoln i början av veckan vid jobbstarten men har lyst upp mer och mer. Hans känsla för sitt jobb åker bergochdalbana. Men också han mår bättre än på länge, och igår kväll kom han hem med en blombukett. Till svärmor. Jag blev nästan gladare för det än om den hade varit till mig.

Ikväll åker vi ut till sunkstugan, hela rövarbandet. Mamma har inte sett den på flera år, det ska bli roligt att visa den för henne.

Men först ska vi göra egna pizzor och äta middag. Och allra först ska jag luskamma mig, för det känns som att det behövs igen. Fan. Fast å andra sidan, vad är en lus eller två?

Något är skönt
ock i en lus.
Ock i ett grönt
blad bak ett hemlighus.

Så står det på en kylskåpsmagnet jag köpte på Alster, på hemväg från Sommarön för några år sedan när Q var två, kanske tre år. Det var ett så fint besök.

När jag skriver texten tänker jag på hur det ser ut bak vårt hemlighus, bakom ladan med det nya taket. Det var förbjudet område när jag var liten, där låg den gamla skräphögen med krossat glas, dit fick man inte gå. Men nu har jag erövrat det, det är min domän nu, där har jag klättrat och släpat takpannor och virke. Nästa år eller kanske nästa år igen ska vi bygga ett trädäck där, O och jag tillsammans. Där sitter man dold för världen, i lä för alla vindar, och ser havet både i öster och väster.

Bekymrad lärare om en vanartig gosse

Jag framhärdar med min åsikt att allt inte var bättre förr, särskilt inte i skolans värld. Skolan har aldrig fungerat bra för alla elever. Mången framstående man har varit en bångstyrig skolpojke. För hundra år sedan, likaväl som idag, misslyckades skolan alltför ofta med att motivera eleverna.

Bästa lady X!
Efter en hel del tvekan och diskussion med hans klassföreståndare har jag beslutat låta X få sitt lov, men jag måste tillstå att han inte har förtjänat det. Jag tror inte ---- att han på något sätt är uppsåtligt besvärlig, men hans glömska, vårdslöshet, bristande punktlighet och slarv på alla sätt har verkligen varit så betänkliga att jag skriver för att be er att, när han är hemma, tala mycket allvarligt med honom om saken.

Vad gäller begåvning borde han vara bäst i sin klass men är istället den sämste. Likväl tror jag inte han är lat, men hans energi kommer bara stötvis och när han väl tar itu med sina uppgifter är det vanligen för sent för att han ska kunna utföra dem väl. På många sätt är han en ovanlig pojke och det skulle vara stor skada om en sådan begåvning förspilldes genom vanemässig försummelse.

Jag bör inte sluta utan att säga att jag är mycket nöjd med hans sätt att lösa en del uppgifter i historia.

Det här blev tyvärr ett mycket långt brev, men mitt intresse för pojken får vara min ursäkt.

Läraren ifråga måste ändå ha varit klok och framsynt, för han tog inte miste på begåvningen. Den har kommit oss alla till godo.

Vem var X? Och reglerna kan ni väl? Skriv inte svaret rent ut, lämna en listig ledtråd som ni tror att jag begriper!

Högläsning för två

Jag fick en läsarkommentar om att det fungerar att läsa samma bok för Q och Y trots åldersskillnaden. Q är nio år och Y är sex. Jag började fundera och insåg att svaret skulle bli långt.

När Y var bebis fick jag rådet av en klok kvinna på Öppna förskolan (tidigare benämnd Pippi här på bloggen) att läsa samma bok för barnen. Hon hade goda erfarenheter av det. Äldre barn har oftast inget emot att höra ganska barnsliga böcker, yngre barn kanske inte begriper allt i de störres böcker, men kan fascineras ändå.

Så jag har följt rådet och oftast har det fungerat riktigt bra. Tillvägagångssättet har varierat. Ofta har vi en kapitelbok på gång. Om Y inte är jätteintresserad av den så får han välja en bilderbok eller två, och tycker Q att de är aptråkiga så får han läsa själv under tiden.

Jag tror på att inte vara så rädd för att ställa krav på barn. Man behöver inte förstå varje ord i en text för att kunna tillgodogöra sig den, en kunskap jag själv förvärvade när jag lärde mig engelska som sjuåring. Sjuåringar använder inte lexikon när de snavar på ett okänt ord, de gissar betydelsen av sammanhanget och läser vidare. Till sist vet de vad ordet betyder, fast ibland visar det sig, åratal senare, att de gissat fel.

(Mamma som på den tiden var ganska dålig på engelska, sökte förbättra sig genom ambitiös läsning. Hon har berättat att hon använde mig som lexikon.

- Helga, vad betyder "gale"?
- Jag tror att det är en sorts vind.
- Och "valet" då?
- Nån sorts herrbetjänt, tror jag.)

I sommar har vi läst Mio min mio, Trollkarlens hatt och Bullerbyboken. Q gillade alla tre, Y var lite tveksam till Trollkarlen. Men Bullerbyn älskade han, verkligen älskade. Därefter läste vi Maj Samzelius fina bok om historierna bakom stjärnbilderna. Den gick hem hos bägge, övriga delar i serien blir givna julklappar.

(Dessutom har vi hört hela serien om morfar prosten i Margareta Krooks underbara inläsning.)

Nu grubblar jag över vad vi ska kasta oss över härnäst. Jag har ständigt lite dåligt samvete över att jag inte anpassar högläsningen mera till Y, han är den som oftast kritiserar mina val av böcker. Fast ärligt talat vet jag inte vad hans krångel grundar sig i, om det är böckerna han inte gillar eller det faktum att jag väljer.

Nästa bok ska han få välja, men jag kanske ska komma med förslag. De jag funderar på är följande:

Doktor Proktors tidsbadkar (jag tyckte ettan var mördande tråkig men ungarna gillade den)
Harry Potter och hemligheternas kammare (till skillnad från många andra tycker jag inte att HP är optimala som högläsningsböcker, de är så långrandiga)
Ronja rövardotter (den och Lejonhjärta är nog det enda av AL jag inte läst högt för dem)
Ture Sventon
Pelle Svanslös (har inte funkat att läsa men däremot i Gösta Knutssons egen inläsning. Och snart får vi ju egna katter!)

Eller så ägnar vi oss åt bilderböcker ett tag. Eller har någon av mina läsare ett bra förslag?

Skoloro

Same procedure as last year. Komma tillbaka till jobbet är trögt och segt, men stressad blir jag inte, trots att jag har betydligt mer att göra i år än förra året, trots att projektet blir alltmer försenat.

Nej, precis som förra året är det skolan som stressar mig fast den inte ens börjat. Uppropet är först imorgon, idag gick jag med Y på introduktionssamtal.

Y, lilla Y, min lilla myra. Charmtrollet, tjejtjusaren, retstickan och lillpojken som nu blivit så stor och ska ut i världen. Jag har aldrig varit orolig för honom förut, han är så trygg och självklar. Men nu plötsligt kramar en kall hand om mitt hjärta. Jag vill inte riktigt släppa ut honom i världen.

Inte blir det bättre av beskedet som möter oss när vi kommer fram. Vi hade önskat en viss lärare till Y, en lärare som sonen till våra vänner haft. Vi blev lite förbryllade när önskemålet inte tillgodoseddes men tänkte inte stort mer, det blir nog bra. Först senare fick vi förklaringen, denna lärare, gammal och erfaren, hade slutat efter bara ett år på skolan.

I juni bjöds vi på en första träff, och alla farhågor skingrades. Y:s blivande lärare verkade utmärkt. En medelålders dam som utstrålade lugn, trygghet och pondus. 

Men nähä. Hon har också slutat.

Vad fan är detta? Sedan Q började i förskoleklass för tre år sedan är detta något vi känner igen alltför väl. Den trygge säkre mannen som kompletterade den yngre lite fladdriga lärare så bra - slutat! Fritidskillen - slutat! Specialpedagogen - slutat! Skolsköterskan - slutat!

Det oroar mig rejält. Ryktet säger att rektorn är bedrövligt dålig men det är bara ett rykte. Fast personalomsättningen verkar onekligen tyda på att något är fel.

Samtidigt älskar Q sin skola (och sin fröken, som O och jag är långt mindre förtjusta i). Y är taggad och förväntansfull. Och i ärlighetens namn så verkar hans nya (också unga, nyanställda) fröken mycket bra. Hon fokuserade helt på Y och pratade nästan bara med honom.

- Är det något särskilt du funderar på om skolan, Y?

- (snurrar på stolen, biter på naglarna, petar i den nya tandgluggen i överkäken) Jo, jag undrar.. när skolan slutar, får man en pärm då? Att sätta alla sina teckningar i?

Hur orolig ska man vara? Hur jobbig förälder ska man vara? Och vart vänder man sig om man vill kanalisera sin oro och jobbighet? Rektor, stadsdelsnämnden, Skolinspektionen, Uppdrag Granskning?

Aftonrodnans fäste över Siljan

Två saker, nej tre

1 Åter i civilisationen återser jag två elektriska prylar med stor glädje: eltandborsten och Nespressobryggaren. Jo, och så diskmaskinen förstås. Mina händer är alldeles nariga efter allt diskande, fy fasen vad skönt att slippa det ett tag.

2 Lider av lätt abstinens efter att ha plöjt två fantastiska böcker på raken: Life After Life av Kate Atkinson och Freedom av Jonathan Franzen. Vad ska jag bita i nu då? Kerstin Thorvall-biografin? Eller Hur ska det gå för Pinnebergs? Eller kanske något av E.M. Forster?

3 Så snart tvättmaskinen gått klart och jag hängt den kastar vi oss ut på semesterns sista etapp, till Dalarna. O ska cykla och vi ska båda se opera och barnen ska passas av våra goda vänner.

Sedan är det vardag igen.

Sista kvällen

Vemod, fysisk trötthet och hemlängtan. Men också tillfredsställelse. I år har jag gjort saker jag inte trodde att jag kunde.

Idag

.. har jag kört båten från ön till hamnen på fastlandet och tillbaka igen. O satt lojt i fören.

Plötsligt fattar jag hur man gör, det bara funkar.

Och taket är nästan färdigt.

Kaffe

"Si kaffe vill jag nödvändigt ha, säger farfar."

Åh friden som lägrar sig när alla ungar lämnat bordet för studsmattor och andra lockelser.

Man känner sina löss på gången / Parasite Island / Kalla mig Ernst

Andra veckan på Sommarön börjar Y klaga på att det kliar i stjärten. Vi lugnar, du kanske inte är riktigt ren, och torkar med våtservetter. Men mina onda aningar besannas när han vaknar skrikande och krängande en natt. Symptomen på springmask är omisskännliga. Dessutom - helvete! - tog vi verkligen den andra kuren eller glömde vi den i försommarstressen?

Jag har åtminstone varit förtänksam och packat ner medicinen, så hela familjen (Q vaknar förstås också) får svälja tabletter mitt i natten. Vi undersöker Y och konstaterar faktum och befriar honom från ett par inkräktare, så somnar vi om. Ännu en natt med samma föreställning, sedan är vi fria. Jag sänder ännu en gång en tacksam tanke till vår granne som i outsäglig godhet skänkte oss en tvättmaskin häromåret.

Takrenoveringen fortskrider och går in i nya faser. Jag inleder en relation med takpannorna. Sjuhundra stycken har O skjutsat ner från taket på en ränna, jag har tagit emot dem och staplat dem. Så länge jag hanterade dem snabbt tänkte jag inte särskilt på dem, de som var trasiga slängde jag obarmhärtigt i en hög, struntande i om de krossades eller ej.

Men när jag ska börja sortera dem ser jag plötsligt på dem med nya ögon. Det finns två sorter. Tjocka, porösa med böjd kant och stor klack. Tunnare, ofta brända, med liten klack. Jag googlar på taktegel, gammalt, enkupigt och hittar en skrift som jag laddar ner och läser. Det måste banne mig vara handslaget tegel vi har, över hundra år gammalt. Man kan se att hörnen är handskurna, på en del av dem finns tumavtryck kvar. De händerna är borta sedan länge, vems var de? Plötsligt ångrar jag krossandet. Min nya bibel inskärper att handslaget tegel är ett kulturarv värt att bevara och att även trasiga pannor kan användas.

Ännu någon dag senare blir det uppenbart att det inte bara är teglet som är som förr i tiden här på ön. Q har kliat sig i håret i några dagar och skyllt på myggbett när jag har frågat. Men när jag vaknar i vargtimmen av klåda i nackgropen inser jag vad som är på färde. På morgonen rotar jag fram luskammen som jag av en gudomlig ingivelse packade ner. Vi har hittills varit förskonade från löss, vid alla larm från skolan har jag finkammat men kammat noll.

Det gör jag inte nu, både Q och jag är nerlusade så det förslår. Vi meddelar kusin som suckar, de är rutinerade. Jo, stora sysslingen visar sig ha han också. Hade jag kunnat förutspå, han kliar sig på samma omisskännliga sätt.

O är ute och fiskar och får order om att köpa lusmedel i parti och minut. Q och jag kammar varandra och knäcker löss mellan naglarna. Y har gått fri, tror jag det att lössen hellre bosätter sig i Q:s och mina ymniga kalufser. O som är friserad som en amerikansk marinkårssoldat behöver knappt ens kollas. Den praktiska aspekten av dylika frisyrer står med ens fullständigt klar.

Under kammandet tänker jag att även detta är ett kulturarv. Kamma noll, inte har jag tänkt på vad det syftar på förut. Luspudel, säger jag kärleksfullt till Q. Luskamning är helt klart en kärleksgärning, svårt att göra på sig själv, något man gör på dem man bryr sig om.

En vecka kvar på ön, en vecka kvar i paradiset som jag både hatar och älskar. En vecka tills vi återvänder till civilisationen.