Ny kollega, ny inspiration

Sedan två månader tillbaka har jag en ny kollega på jobbet, en kvinna som är ett par år yngre än jag. Hon är konsult och projektledare, och har tagit över som projektledare inom ett specifikt ämnesområde, i alla projekt på företaget. Men det övergripande ansvaret är fortfarande mitt.

 

Vi fann varann direkt. Våra möten blir långa, för vi börjar snacka om annat. Oftast jobbrelaterat, ibland inte. Ledarskapsfrågor. Hur ska man begripa sig på den här personen? Hur motivera? Hur ska vi förmedla det här budskapet? Vad är det som inte funkar, var ligger problemet egentligen, och hur ska vi angripa det?

 

Och, som sagt, ibland annat. Redan första veckan upptäckte vi att vi har sommarställen i närheten av varann. Hon och hennes man har en stuga inte långt från Sommarön, de har söner i våra barns ålder. Såklart ska vi se till att träffas i sommar!

 

Det var först förra veckan som vi hade tid att fika och avhandla Sommarön ordentligt, peka ut för varann på kartan var husen ligger, berätta för varann om ställenas historia. Deras upplägg är snarlikt vårt. Hus som köptes av en äldre generation, som ärvts eller övertagits av många yngre anförvanter. Problematiken i att samäga. Jag beskrev Kusin helt kort och hon fattade precis.

 

I tisdags när jag behövde vabba var det henne jag ringde. Det är ju projektmöte i eftermiddag, givetvis kan vi skjuta på det till imorgon då jag är tillbaks, men det finns ett symbolvärde i att ta det idag. Jag leder mötet, sa hon självklart. Vi pratade en stund om vad som behövde göras, nämligen att tillsammans med projektgruppen spåna ihop en lista på saker som ovillkorligen måste vara färdiga före semestern.

 

Dagen därpå gick vi igenom listan tillsammans, och idag har vi grubblat på hur vi bäst ska presentera och följa upp att allt blir gjort. Vi har ritat på tavlor och laborerat med färgglada klisterlappar. Från och med nästa vecka ersätts veckomötet med dagliga korta morgonmöten. På så sätt kommer vi att få koll på vad folk gör och om de blir klara i tid. Och - ännu viktigare! - folk kommer SJÄLVA att upptäcka samma sak.

 

Så fantastiskt mycket lättare och roligare allt blir när man inte är ensam. Hon är det bollplank och den inspiration jag saknat och letat efter utan att hitta. Och jag tror att hon tycker sig få hjälp av mig också.

 

Hastigt snuddar jag vid tanken att jag hade ju kunnat känna mig hotad av henne också. När hon leder mitt möte, och gör det på ett bra sätt. När hon föreslår förändringar som leder till påtagligt ökad motivation och inspiration. Hade jag varit yngre och osäkrare och mer karriärkåt så kanske. Men absolut inte nu.

Upphämtning

Och där hann själen och självet ifatt kroppen.

Redan inatt hörde jag hur Q hostade. Imorse kände han sig förkyld vid förfrågan men verkade gräsligt pigg. En vanlig dag hade vi kanske skickat honom till skolan, men imorse var det kallt och mulet och dessutom friluftsdag.

O leder ett stormöte idag med massa långväga resande, så fast jag egentligen har rätt mycket att göra var vabbfrågan klar. Men det löste sig med ett telefonsamtal.

Dagen har varit alldeles underbar. Efter frukost löste vi korsord. Varför bekymrar jag mig alls över hans bristande intresse för läs- och skrivläxor när han gissar både asteroid och semesterledig?

Sedan fick jag gå och träna en timme medan Q tittade på film med instruktion att springa in till pensionerade grannen om något hände.

Sedan åt vi lunch, konversationen var helt i paritet med lunchsnacket på jobbet, om inte trevligare. När jag och Q är ensamma blir han så stor och förståndig.

Därefter åkte vi till en secondhand och lämnade några kassar med utrangerade böcker och urvuxna kläder. Hem kom vi med två påsar glaskulor, två Kalle Anka-pocket, hallspegel och vedkorg till stugan. Vi hämtade Y tidigt, han blev själaglad över storebrors fynd.

Jag sitter på gården och njuter av fågelsång och harmoniskt lekprat, bröderna delar upp sina nya glaskulor.

Känner mig som världens bästa mamma till världens bästa barn.

Trött men pigg

För en stund sedan var jag nästan gråtfärdig av trötthet, och irriterad på O som är stressad över jobbet, och eftersom jag också har haft alldeles för mycket att göra på sistone, så har vi inte pratat ordentligt på länge med en massa fåniga kommunikationsmissar som följd. Eller äsch, så många är de väl inte. Men i alla fall.

Så vi snackade ihop oss om råddning av barnkalas och Mulleutflykt med övernattning i tält (inget snack om vems tur det är den här gången, remember?) och vem ska ha bilen och hinner vi ut till stugan och hur gör vi egentligen med allting.

Vill du fika, frågar han sedan, medan jag hänger tvätten, och jag hade ju bara tänkt betala en räkning och svara på ett mejl och sedan gå och lägga mig, men han värmer te och rabarberpaj från igår och vi fikar och pratar om Jens Liljestrands dissning av Måns och Kajsa Ekis Ekmans dito av Zaremba, båda orättvisa enas vi om. Vad länge sedan vi snackade. Där är du ju, skönt att du är kvar.

Nu har han återgått till att jobba fast klockan är halv elva, det han gruvar sig för går av stapeln imorgon, och jag är förstås jättepigg efter både te och paj.

Så då skriver jag väl om det jag tänkte att jag var för trött för att skriva om: anledningen till att jag är trött idag, för det är jag ju när jag känner efter.

Igår sjöng jag två drygt timslånga konserter med kören, tema jazz. Det var helt sanslöst roligt. Jag var knappt ens nervös. Detta är det närmaste ren lek jag kommit som vuxen. Att få klä ut sig till 20-talsvamp, vara uppe på scen och tramsa och leka och dessutom sjunga den ena låten roligare än den andra till ett riktigt bra band.

Rösten höll också, det är ju sant som det sägs att sång är något man lär sig, en förvärvad kunskap. Jag tyckte förr att jag hade svag röst och problem med stödet, så är det (oftast) inte längre. Altar, mer power i er insats, säger dirigenten och tittar skarpt på oss. Det får hon, jag tar i och får en gillande nick. Det är en fantastisk känsla att ta i och ha något att ge.

Mer smink än jag normalt använder under ett halvår, ögonen uppspärrade av fokus och adrenalin. Ingen middag blev det, vilket normalt är en katastrof, men igår gick det bra.

Mormorsmors gamla stola fick komma ut och dansa igen. Det är äkta päls men det är väl preskriberat så här nästan åttio år senare? Handskarna var dock nyköpta, jag undrar om jag någonsin får tillfälle att använda dem igen.

Nu är det sommarlov från kören och det känns både tomt och skönt. Det är med extra saknad jag skils från den här repertoaren. Nästa konsert blir med musikaltema, inte alls lika roligt. Jag googlar på jazzsång och hittar ett veckolångt internat på Visingsö där man tar sånglektioner och sjunger med band. Någon gång, när barnen är lite större. Då ska jag.

Men nu ska jag. Lägga mig.

Sunkstugebulletin

Med reservation för att man aldrig ska ropa hej så verkar hantverkare nummer 4 vara svaret på våra böner. Han träffade O i onsdags och verkade duktig och vettig. Idag åkte han (hantverkaren alltså) ensam ut till stugan och nödlagade taket på ett ställe där det har regnat in. Han har lovat offert till nästa vecka. Visserligen har han tid att göra jobbet först i september, men han verkar vara värd att vänta på.

(Bara en sån sak: han säger "jag lovar inget, men kanske kan jag åka ut på fredag och laga taket". Och så gör han det! Inte som vissa andra som lovat att komma ett visst datum men hoppsan och ursäkta, det kom visst något annat emellan.)

Innan snickaren kom ut hade O bokat tid med en mäklare för att få en värdering av stugan. Han var ärlig med att vi förmodligen inte vill sälja, men vi vill ha en värdering.

För två veckor sedan när det var dags att åka ut för första gången efter vintern och öppna, pratade vi om stugans framtid. För första gången någonsin, tror jag, uttryckte O tankar om att sälja. Jag har ju tidvis varit mycket tveksam, redan under den allra första sommaren. Men O har aldrig vacklat. Förrän nu.

När han är fundersam och inte tvärsäker, inte står långt inne i sitt vanliga hörn, utan rör sig oroligt ut mot mitten, då kan jag plötsligt inta en annan hållning, mindre kritisk, mindre kategorisk.

Samtalet landade i att vi vill behålla stugan. Visst, det är en hel del jobb men inte mer än att vi orkar och hinner med, om vi också skärper till oss och håller oss på jorden och inte gör upp alldeles orimliga planer. Och barnen är ju stora nu och måste inte passas ideligen, de dränker sig inte i färgpytsar eller käkar upp småspik eller klättrar ner i mulltoan. Och ju prydligare och mer välorganiserat det blir därute, desto roligare är det att jobba och fixa där.

(Just detta har jag tagit till mitt hjärta, de två senaste helgerna har jag ställt till med gammal hederlig vårrengöring och piskat madrasser, mattor och soffdynor, sopat, dammsugit och skurat. Stuga, dass och gästrum är renare och snyggare än på länge. Snart ska jag drabba duschen och verktygsförrådet också. Om jag slipper springa och fråga O var alla jävla verktyg ligger gömda kanske jag också kan få för mig att snickra ibland.)

(Andra saker som gör stuglivet roligare är att bjuda ditt folk och att åka på utflykter. Den gångna helgen gjorde vi bäggedera, åkte till en annan handelsträdgård än den vanliga, och bjöd in grannfamiljen. De tältade på tomten eftersom gästrummet är lite trångt och de är friluftsgalningar. Efteråt skrev de lyriskt på Fejan om näktergalssång och gökotta.)

Och barnen! De gillar ju stugan. Inför första helgen hade Q tjatat i flera dagar om att åka dit. Y var lika på han. De kastade sig över O:s gamla lego och Playmobil som vi förvarar därute. Sedan duschade de varann med trädgårdsslangen, drog fram sina verktygslådor - de har varsin - och spikade ihop allehanda träkonstruktioner, plockade blommor och gjorde parfym, samlade sniglar och gråsuggor och hade som husdjur.

 Idag ringde mobilen mitt under projektmötet, jag tryckte bort samtalet men såg att det var O. En stund senare damp det in ett mejl som jag inte kunde låta bli att läsa. Tjena riking, stod det. Mäklaren hade svarat att ett rimligt acceptpris är en dryg miljon, vilket är nästan dubbelt så mycket som vi köpte stugan för. Och vi som knappt trodde att vi skulle få tillbaka de pengarna. Nej, vi ska inte sälja. Men ändå är vi väldigt glada. Sunkstugan känns mer värdefull nu, men på mer än ett sätt.

Bilderna är från lördagens fiskeutflykt.

Trasiga, begåvade, uppriktiga

Packade upp senaste bokpaketet idag.

Hata hantverkare

Ja, ja, jag vet. Det jag tänker gnälla om är i-lands-privilegierad-bortskämd-medelklass-problem så det skriker om det. Egentligen borde jag bara hålla käft och begrunda hur jävla bra jag har det med min inkomst av fast anställning/som lever i ett stabilt parförhållande/med min gedigna akademiker-medelklassbakgrund/välj det alternativ som passar bäst. Silversked i munnen och allt det där, lyckad potträning eller vafan.

Men i alla fall. Sunkstugan, O:s och min alldeles egna lilla sommarstuga på pendelavstånd, som vi köpte för pengar som vi fick när vi sålde huset i Göteborg, som vi köpte eftersom vi aldrig trodde att tjafset om Sommarön skulle upphöra, den behöver nytt tak. Ungefär nu.

Sedan förra sommaren har vi försökt få tag i någon som kan tänka sig att lägga om taket och ta betalt för det och ge oss ett kvitto på det. Möjligen är det just där haken sitter.

Idag fick vi svar från.. jag tror det är hantverkare nummer tre, att tyvärr tyvärr kan han inte åta sig jobbet för de har alldeles precis fått ett annat, större. Hantverkare nummer två svarade redan i höstas att attans också, hans medhjälpare har fått bältros så han kan inte åta sig några jobb alls just nu. Vad det var för krångel med hantverkare nummer ett har jag faktiskt glömt.

Och jag räknar heller inte de hantverkare som vi försökt ringa eller mejla men som aldrig svarat oss.

På onsdag ska hantverkare nummer fyra komma ut till stugan och titta på det eländiga taket och därefter avkunna sin dom. Han besvarade mitt lämnade meddelande, lät trevlig på telefon och har dessutom goda rekommendationer från en bekant. Men luttrad som jag är hoppas jag inte för mycket.

Närmaste grannen hemma i stan anlitade en polsk firma förra året. Frun i huset förklarade för oss att svenska firmor är omöjliga, de vill inte jiddra med småjobb åt privatpersoner, de tar bara större företagsjobb. Men polackerna jobbar tio timmar om dagen, de renoverade halva huset invändigt, och fixade dränering och nya stenplattor på gården. Nu har de fixat gården åt en annan granne också. Säkert skulle de kunna lägga om ett papptak på en liten stuga.

Svart, förstås. Och det vill inte vi. Det vore väl själva fan om vi blev tvungna.

Något är fel i själva systemet, känns det som.

Ganska uttrycksfullt

Välskrivning
Q klass 2C
X-skolan

Utvärdering
I min rastgrupp var jag, P, A och M. På rastmötet bestemde vi inte så mycket för att A bara tramsade men vi fick ner lite grana i slutet. Vi har lekt dunken. Sen har vi lekt med några andra rastgrupper. Jag har känt mig ganska dålikt för att det är alltid någon som börjar bråka eller något sont. Min grupp kände sig lite, lite dålikt tror jag. Nästa gång så vill jag ha någon betre grupp eller vara ensam tack.

Premiär

Vi är ju inga aktivitetsmänniskor direkt. I alla fall inte om man jämför med många i vår omgivning. Bland Q:s nioåriga klasskompisar är det flera som har tre-fyra aktiviteter i veckan. Jag fattar inte hur vare sig föräldrar eller barn orkar, men alla är vi olika.

Våra barn är Skogsmulle respektive Strövare i Friluftsfrämjandets regi. Det har räckt, tycker vi, och uppenbarligen de också, eftersom de alltid svarar nej när vi frågar om de vill prova någon idrott eller sjunga i kör eller spela något instrument.

Men i våras fick vi en propå om orientering. Det kunde kanske passa Q? Springer gör han ju snabbt och gärna, och han gillar att vara ute. Efter en första tveksamhet gick han med på att prova.

Så på måndagkvällar när jag åker till kören, har Q orientering.

Igår var det dags för den första tävlingen, vi åkte dit hela familjen. O skuggade Q och gav honom lite lagom kartläsningshjälp, enligt ledarens instruktioner "man kan ju drabbas av en våldsam hostattack om ungen springer åt helt fel håll". Jag och Y gick en prova-på-runda speciellt utformad för nybörjare. Inte vet jag hur mycket Y begrep av det hela, men han verkade åtminstone fatta principen för kartläsning, vilket jag tycker är gott nog för en snart-sexåring.

Q hade slarvat lite med kartläsandet och sprungit fel en gång, men på upploppet la han in sin berömda överväxel. Som den ungen kan springa! I sommar ska han få prova friidrott.

Jag är lycklig och förvånad. Tänk att jag skulle bli frilufts- och orienteringsmorsa. (Jag som misströstade om att bli morsa alls.) Och vilken sympatisk idrott detta! Skogen är enormt mycket trevligare att hållas i än illaluktande och bullriga sporthallar. (Ja, årstiden är ju optimal.)

Den nybakade orienterarens stolta leende kan jag inte undanhålla er.

Långhelg - kläder och trädgård

(Gammalt dagboksinlägg som blivit liggande.)

Åhh, vad det är skönt med långhelg. Jag vill ha fler sådana (och det blir det ju snart, ljuvliga maj!). Det är så hjärtskärande vackert ute - och det gör mig inget alls att det är kyligt, bara jag kommer ihåg att klä mig ordentligt - och på jobbet är det trögt, tråkigt och frustrerande.

Förvisso fortsatte långhelgen i den anda som jag beskrev här. Som jag också skrev, fast i en kommentar under detsamma, tycks Y var inne i en speciell fas just nu. När han är ensam med någon av oss är han hur snäll som helst, inte nog med det, han är lillgammal och pratsam och förnumstig. Men i större sammanhang flippar han ur och blir superpestig. Middag med familjen, mormor och moster - öörk. Nattning - ta betäckning. När jag skriver detta inser jag att det är kombon konkurrens med storebror och trötthet som får honom att balla ur. Inte ett dugg konstigt egentligen.

Y var länge en boren hang-around, så rutinerad i att leka med äldre barn. När Q och hans kompisar röjde runt satt Y på perfekt avvägt avstånd, med i leken men ett par pinnhål ner i hierarkin. Samtidigt lät han sig inte köras över hur som helst. (Q å sin sida är bra på att leka med yngre barn. Grannbarn både tre och fyra år yngre kommer pilande och frågar om han är hemma.) Länge var också Y den mer sociale av pojkarna. Det är han fortfarande, när det gäller vuxna. Eller lite äldre flickor, jo för han är ju så söt! Men när han och Q leker i grupp med andra barn, då gnisslar det betänkligt, då kommer Y ofta skrikande, arg och kränkt och rapporterar oförrätter.

Men nu ska jag sluta tjata om bråken här hemma. Det är som det är. Som så ofta får jag perspektiv när jag skriver ner det. De är troligen högst normala barn, kanske något livligare än genomsnittet. Vi är troligen högst normala föräldrar, kanske något ilsknare och mindre tålmodiga än genomsnittet. Eller inte.

I lördags vaknade jag med ett ryck 8:56. Fan, inbokad på träningspass kl 9:30, för sent att avboka, O skulle ha väckt mig halv nio men glömt. Orka störta iväg? Mitt dåliga morgonhumör tycktes ta överhanden.

Men min man har ett helt annat morgonhumör än jag och var dessutom ovanligt solig denna morgon (gissa varför). Klart du ska träna! Klä dig medan jag gör en macka, du måste äta!

Inom tjugo minuter efter revelj var jag alltså på plats på gymmet, det låter inte klokt men är sant. Givetvis var det bra och roligt på alla sätt att träna, jag gick med lätta steg därifrån och tackade O ordentligt.

Efter dusch och mera mat åkte jag så ner på stan. Det drar alltså ihop sig till körkonsert och då ska vi ha kostymer. Detta är ett känsligt kapitel i körens historia som det har utspelats många dramer kring. För några år sedan hade vi 70-talskonsert och hon som då var klädansvarig miste all sans och balans i sina till tips maskerade krav på vad vi skulle ha på oss, hur vi skulle sminka och frisera oss. I år är hon avsatt och andra personer - som tidigare klagat mycket - ansvarar för koordinering och direktiv angående kostymerna. De har fått erfara att det inte är så lätt som de trodde.

Hur som helst. I år sjunger vi jazz, musiken spänner över många decennier men våra kläder ska andas tjugotal. Nedhasade midjor, löst åtsittande klänningar, pannband. Jaha.

Jag åkte alltså till stan, till en butik som enligt uppgift hyrde ut klänningar i 20-talsstil. Jodå, de hade en del på lager.

Första provningen var nedslående. Second-hand och större storlekar brukar inte vara en bra kombination, även om jag är mindre numera än vad jag varit. Vidare insåg jag snabbt varför jag inte äger några klänningar med nedhasad midja och lös passform. Det är verkligen, verkligen inte ett smickrande snitt för mig. Låt oss säga att tjugotalets pojkflicka med smala höfter och platt byst... inte är jag. Dessutom är jag ju lång, alla klänningar i första provningen slutade strax ovan knät vilket fick mig att se ut som en förryckt blandning av dagisbarn, lolita och gammal tant. Och så färgerna! Grått, blekgrönt, ljusgult, puderrosa. Nej. Pasteller är inte heller jag.

Men i andra provhögen fanns en acceptabel klänning. Snittet var okej, den är svart vilket är tråkigt men funkar bra på mig, och från urringningen och ner över bysten rinner det en glittrande rad med fransar, mycket effektfullt. Toaletten fullbordades med rejält glittriga örhängen, dito armring och pannband. Hela paketet kostar 250 kr att hyra. Bara lättnaden över att allt är ordnat är värd mer.

I triumfen kunde jag inte motstå att kika in på Indiska där jag givetvis hittade en blommig draperad vårklänning i vitt, grönt och turkost. Min hundrafemtionde från Indiska, ungefär. Men vafan.

På vägen hem sammanstrålade jag med min syster som skulle äta middag hos oss. Det var skönt att sitta på tunnelbanan en stund och prata i lugn och ro. Snart får hon sin nya lägenhet, snart har hon ett eget hem efter mer än ett år i kappsäck och andrahandslägenheter. Hur det blir med Karlfan återstår ännu att se. Fort går det inte.

Medan syrran var ute och sprang passade jag på att flytta om och rensa bland mina kläder. Nästan alla gamla stora kläder i stl 46-48 är utgallrade, med ett fåtal undantag. Detsamma gäller för de storlekar 38-40 som jag skaffade i ett anfall av hybris för några år sedan, då jag just bantat ner mig. Nu väger jag nästan lika mycket som före nedgången men passar ändå i 42, ibland 40, ibland 44. Förklaringen stavas muskler (och inkonsistenta klädstorlekar).

Trots detta har jag osannolikt mycket kläder och leker ibland med tanken att införa köpstopp. Förmodligen skulle jag klara mig i åratal innan jag verkligen behövde införskaffa något för att skyla kroppen med. Jag dövar samvetet genom att skänka bort det jag inte använder till Myrorna och liknande. Kombinationen städa-röja-organisera och skänka bort är förresten väldigt bra för sinnesfriden.

Söndagen ägnades huvudsakligen åt trädgårdsarbete, men nu med nya aktörer. O är egentligen rätt road av växter och trädgård, men under de senaste åren har det helt varit min domän, av ganska oklara skäl.

Men under hans sjukskrivning bestämde han sig för att göra något avslappnande och roligt och valet föll på att dra upp plantor från frö. Han har beställt fröer på postorder och riggat upp lampor och bord i källaren, så nu prunkar det därnere (om nu gröna blad kan prunka?).

Jag hade i år inte alls orkat ägna mig åt trädgården. Den vi har i radhuset består strängt taget av tre rabatter, så den kräver inte mycket. Den lilla plätten på baksidan kan man välja att strunta i om man vill.

Fast vi valde tvärtom. Nu är den lilla plätten tämligen överfylld, för där står två pallkragar fyllda med jord som besåtts med blomsterfröer respektive grönsaksfröer. O har lovat mig grönkål till jul, och två sorters morötter. Vidare har han grävt upp de gamla vinbärsbuskarna, vars skörd vi ändå inte orkade ta rätt på, och gjort ett trädgårdsland där istället, samt planerat en hallonbuske.

Jag blev så inspirerad av denna iver att jag köpte lite plantor på måfå och satte i krukor. Inte välplanerat alls, jag högg bara tag i det som såg vackert ut. Men jisses vilken skillnad ett par tre krukor gör när de är fyllda med limegrön tobak, svart petunia, rosa pelargon och lila verbena.

Snart är det långhelg igen. Då ska vi drabba sommarstugan med vår gemensamma trädgårdsiver. Vad mycket roligare det är att göra saker tillsammans.

Efter kriget

I dessa ljuvliga majdagar, då man uppmärksammar sjuttioårsminnet av freden i Europa, råkar min läslyssning vara särdeles välvald.

Den för mig helt okända Ett rum i Berlin av Emanuel Litvinoff utspelar sig i slutet av femtiotalet, en tid som de flesta svenskar och amerikaner (antar jag) uppfattar som begynnelsen av en guldålder. Men så var det inte i Berlin. Krigets efterverkningar och minnet av dess fasor håller ännu invånarna i ett fast grepp. Den förr så tydliga bilden av offer och förövare blir allt mer nyanserad.

Djupast intryck gör de skickligt tecknade bifigurerna. Den bortom sin medelålder slitne forne SS-soldaten, som återvänt till sin hemstad efter ett decennium i sibiriskt fångläger, och som nätt och jämnt klarar hålla svälten från dörren. Är inte han ett offer?

Eller den djupt osympatiske gamle mannen Goldberg, som terroriserar sina medboende på pensionatet med småaktiga olater, och värre ändå, som agerar djupt fördomsfullt och fördömande mot oskyldiga. Men på den ensamme gamlingens nattduksbord står dammiga fotografier: en kvinna, en ung pojke med vackert ansikte, en flicka med stela lockar. Hustru, son och dotter. Alla döda. Vem förundras då över hans bitterhet?

En fantastisk upplevelse alltså, dessutom i utmärkt uppläsning av Björn Wahlberg. Endast ett aber: måste laddas ner före den 13 maj, då filerna tas bort från Radioföljetongens hemsida.

Väder och kärlek

Vad det är konstigt med vädret. I tisdags när det var skolans dag drog snålkalla vindar över skolgården, så kalla att jag efter ett par timmar huttrade hemåt och tog på mig termobyxor och tjock vinterjacka. Sedan frös jag inte mer den kvällen.

På onsdag morgon hällregnade det, och jag log sardoniskt åt SMHI som på radion förkunnade att det var en vacker dag i Götaland och Svealand (exakt var går gränsen, det har jag aldrig fattat?)

Men si, som så ofta i min nya hemstad (adress till den gamla) klarnade det upp framåt lunchtid. Jag jobbade hemifrån på eftermiddagen och åkte på kvällen in till stan för att klippa mig.

Efteråt kunde jag bara inte gå ner i tunnelbanan. Istället gick jag en ganska lång omväg längs kajerna och gnolade på Sakta vi gå genom stan. Hemligt går träden i blom.

Samma vackra väder idag. Inte så varmt, men det gör inget. Det blommar och doftar överallt, lite kyla förlänger ljuvligheten.

Efter middagen blev jag först sittande och kände mig melankolisk, av ren trötthet. Mycket på jobbet och ont i axeln, inte svårare än så. Men så tog jag mig i kragen och gick ut på en promenad. Barnen var förstås ute redan.

På vägen hem kom jag ikapp Q och ett par jämnåriga granntjejer. De har tidigare varit i luven på varandra, förbittrat och målande brukar han förklara hur dumma han tycker de är.

Men inte nu, det såg jag på hans kroppsspråk lång väg. Min älskade unge, min stora granna pojke. Han bröstade upp sig och gick med schvung i stegen. Men skrattet var lika ljuvligt kvillrande som det brukar.

Det var väl bortom läggdags och Q är kvällstrött och bryter lätt ihop och blir oresonlig om han får vara uppe för sent. Ändå hade jag inte hjärta att chikanera honom och beordra omedelbar hemgång. Om en liten stund får du komma in, bad jag istället. Jorå, jorå.

Det gjorde han förstås inte, jag fick ge mig ut på jakt. Men han följde med ganska beskedligt. Fast tjejerna sprang ikapp oss och han dröjde sig kvar en stund för att prata med dem, jag fick ropa in honom.

Vid tandborstningen var han förtrolig. Mamma, J sa en sak som jag vill berätta bara för dig. Vet du vad fråga chans betyder? Hon gjorde det på mig. Men jag sa nej. Jag vill inte vara ihop med någon. Måste man det? Jag har väl typ åttio år på mig!

När de lagt sig fortsatte vi samtalet, med nyfiken och lyssnande lillebror i överslafen (som effektfullt avbröt det hela med att snurra in sina fingrar i mitt hår så att jag knappt kom loss). Q blev betänksam efter en stund när jag sagt att man såklart får svara nej, men att det är viktigt att göra det på ett snällt sätt. Kanske J blev ledsen, sa han oroligt. Jag svarade nog inte så snällt, jag var så uppspelt liksom. Ska jag skicka ett SMS till J:s pappa, föreslog jag. Q hängde över min axel och tittade på när jag skrev: Q är orolig för att J kanske är ledsen för något han sa till henne. Han vill hälsa förlåt och att han inte menade att göra henne ledsen. Det blir bra, mamma. Och så en glad gubbe! Får jag trycka på Skicka?

Det där var snyggt gjort Q, berömde jag. Så ska man göra. Du är en riktig gentleman.

Från överslafen: Jag är ingen gentleman! Jag är världens dummaste unge! Paus. Mamma, förlåt att jag drog dig i håret?

Men Q hade mer på hjärtat: Mamma, vet du vad runka betyder? L i skolan, han säger att om man gör det med snoppen när den är hård, och man är typ mellan 15 och 40 år, då kommer det spermier. Är det verkligen sant?

När jag bekräftat och undervisat en stund sa Q eftertänksamt: L vet mycket om sånt där, det är för att hans pappa är arkeolog. (Är han inte, men forskare är han.)

Ja jösses. Nu sover de, och jag har skrattat av mig tillsammans med O. Och imorgon ska jag berätta för Q att J:s pappa svarat att hon inte alls blev ledsen, ingen fara.

Vardag, tisdag

Jag har ett puttrigt pratigt inlägg liggande som utkast, det redogör för helgen som gick. Den var fin (förutom barnabråken dårå).

Men idag är det tisdag, jävlar vad det är tisdag, ända in i märgen.

Nackspärren är bättre men har flyttat ner i axeln som stramar oroväckande. Jag vet inte om jag vågar träna. Väskan är packad och ligger i bilen, men kanske är en lunchpromenad nyttigare.

Vädret är grått och kallt med hotande regnmoln. Det är både en välsignelse och en förbannelse, liksom eftermiddagens och kvällens aktivitet. Skolans dag anordnas idag med tävlingar och jippon på skolgården. Knappt har man hämtat sig efter klassdiscot så är det dags för nästa aktivitet. Givetvis är jag som klassförälder ansvarig. Givetvis har antalet mejl om arrangemanget redan överskridit min toleransnivå. Givetvis älskar jag mina barn och vill engagera mig i deras liv. Givetvis är mina känslor kluvna. Majoriteten av föräldrarna i Q:s klass verkar tycka ungefär som jag, att tillvaron är nog inrutad och uppbokad som den är, vi försöker hålla aktiviteterna på en rimlig nivå, men andas man något om detta kan man ge sig fan på att någon beskäftig typ (läs Kassandra, för det är nästan alltid hon) tjoar om motsatsen.

Nåja, regnar det på skolans dag får man i alla fall packa ihop och gå hem i förtid. Alltid något.

Nu ska jag gå på möte.

Att curla eller icke samt det inre barnet

Jo, nog är jag baksmälld idag alltid, men inte av toxikologiska skäl, snarare andliga efter den gångna veckan. Valborgsmässoafton var trevlig och firades enligt vårt radhusområdes traditioner. Gammelgrannen agerade brandvakt av brasan. Musikläraren som bor tre hus bort spelade gitarr och vi sjöng vårsånger (Q klämde stolt i på båda verserna av Vintern ra), det grillades korv och marshmallows, vi minglade och huttrade och småpratade med grannarna. Vid tiotiden fångades alla ungar in och var och en gick hem till sitt. Perfekt, kravlös samvaro.

Idag har jag hunnit tvätta några maskiner och gräva upp några maskrosor, äta lunch och bråka ordentligt med ungarna. De är så jävla ohängda och otrevliga och griniga ibland att både O och jag tappar geist och humör.

Jag vacklar mellan två lägen. Å ena sidan: det är vi som är vuxna och har ansvar för situationen. Barnen är sex och nio år och beter sig antagligen rätt adekvat. Om O uppoffrar sig och ställer sig och gör våffelsmet tidigt på morgonen och gräddar våfflor, för vems skull gör han det? Och hur mycket tacksamhet i form av gott uppförande är rimligt att begära av barnen i retur? (Jag ställer säkert till med liknande scener, men ni vet, bjälken i det egna ögat.) Å andra sidan: föräldrar är väl också människor? Det är faktiskt inte okej att komma in till lunchen först efter tre, fyra tillsägelser och då med släpande steg, att sitta så ihopsjunken på stolen att alla tappade tuggor hamnar i knät istället för på tallriken, att blåvägra äta köttfärssås fast man rimligtvis är vrålhungrig och arg på grund av det, att skrika åt, sparka på och visa fingret åt sin bror så fort han gör en åtbörd i ens riktning.

Det är Q som skildras ovan. Y är mer subtil:

- Får jag gå till K?
- Javisst, gör det du.
(Fem minuter förflyter, så smäller det i ytterdörren.)
- De skulle åka bort! Får jag gå till M?
- Nej, hon bor så långt bort. Du kan väl leka hemma med någon av barnen här istället.
- Får jag gå till M?
- Nej sa jag ju precis.
- Får jag gå till M?
- Nej!
- Får jag gå till M?
(upprepa ännu ett antal gånger, tills jag är ganska irriterad)
- Tack snälla mamma för att jag får gå till M!
- Men du får inte gå till M har jag ju sagt, sluta retas nu Y.
- Joho, joho, joho! (Sjunger och hoar och överröstar därmed alla förmaningar och protester.)

När jag skriver ner detta blir jag oväntat nog full i skratt, det ter sig inte hälften så enerverande som det var i verkligheten. De är kreativa små odjur i alla fall.

Nej, jag undrar alltmer om det inte är min inre nioåring som reagerar, framför allt mot Q:s olater. Helga, nio år, åser honom med förfäran. Sådär får man verkligen inte göra! Men hon är nog också rätt avundsjuk. Hennes tillvaro är väldigt annorlunda.

Hur är den annorlunda? När jag tänker på den tiden i min barndom så minns jag att jag ofta var rädd och nervös för allt möjligt. Rädd för att missa skolbussen var jag varje dag, och nästan lika rädd för att nästan missa den. Jag minns en gång när den kom till hållplatsen när jag fortfarande var en bit ifrån, och hur jag sprang. Chauffören väntade, men tittade sedan föraktfullt på mig: Can't you run?

(Hur kunde en missad skolbuss vara en sådan katastrof? Vad skulle jag ha gjort? Gått hem igen och bett mamma köra mig? Eller var hon inte hemma?)

Rädd för simskolan var jag också, och till och med lite rädd för ridlektionerna, fast jag huvudsakligen tyckte att de var roliga. Gympan var jag ständigt rädd för. Och så var jag rädd för att gå och lägga mig, rädd för att ligga vaken och ensam och rädd och inte kunna somna, och rädd för att drömma hemska mardrömmar. Rädd för att gå på bio, för att filmen skulle vara läskig.

Var all denna rädsla kom ifrån vet jag inte. Men jag vet att när jag var hos pappa på somrar och jular, då var jag mindre rädd. Bland annat av en så enkel sak som att jag då sov hos honom. Jag minns den totala tryggheten: jag låg innerst mot väggen i sovalkoven och han sov på sida med ryggen vänd mot mig, hans rygg tornade upp sig som en väldig vägg av trygghet. Innan jag somnade njöt jag av att kunna låta tankarna löpa fritt, utan rädsla för att börja tänka på något otäckt, utan rädsla för att bli rädd. För då var jag trygg.

Det kan ju inte bara ha handlat om sovplatsen, det måste ha varit annan trygghet också som pappa förmedlade men inte mamma. Eller? Som vuxen vet jag ju att mamma är långt mer ångestriden än vad pappa är. Men det var hon som hade det större ansvaret för mig, det var henne jag bodde hos.

Inte önskar jag mina barn en sådan tillvaro. Jag är glad och stolt och tacksam över att kunna ge dem den trygghet jag aldrig fick. Men å andra sidan blev jag tidigt självständig, och lillgammal och framför allt duktig. Och duktiga barn går det bra för, de får beröm och bra betyg och stipendier.

Fast det går nog bra för trygga barn också.

Medan jag skrev detta hölls Q i sitt rum, först sur över att han inte hade någon att leka med. Sedan var han så tyst att jag hoppades att läste en bok. Men nej. Han skapade en fredstrevare och kärleksförklaring:

Fy fan vad jag är bra

Förutom mammadrabbningen i helgen så har jobbet krånglat en del på sistone.

För en dryg månad sedan tog jag ju över ett projekt efter glade kollegan. Medan han var sjukskriven var herr Snäll projektledare, och han är milt sagt inte bra på den sysslan. Det var nog inte glade kollegan heller, men han fick sannerligen inte goda förutsättningar.

Vad det är som är fel på mitt jobb, exakt var det skevar, det har jag ännu inte lyckats sätta fingret på. Men jag vet ungefär åtminstone. Vår ledning är väldigt otydlig i sina direktiv. Styrgrupperna till projekten fungerar överhuvudtaget inte, medlemmarna har inte förstått sin roll som är att granska projektet och att bistå det om det behöver hjälp. Istället lassas allt ansvar över på projektledaren.

För knappt två veckor sedan hade vi möte i mitt projekt, och jag presenterade två heta potatisar. Först en uppdaterad tidplan, och då gick alla närvarande i taket. Sedan en uppdaterad tillverkningskostnad för produkten, och då gick folk genom taket.

Sedan var det full panik och pratades om omedelbar nedläggning av projektet. Kostnaden måste ner! Allt måste gå fortare!

Herr Snäll tog över och under veckan som följde ledde han en utredning om hur vi kan förenkla konstruktionen så att den blir billigare. Jag lät honom hållas fast det egentligen var mina domäner han var inne och klampade på. Men alla kostnader redovisas i en Excelkalkyl och herr Snäll är ingen stjärna på sånt. Han outsmartar inte mig i Excel.

I måndags hölls så ett informellt möte med styrgruppen där herr Snäll redovisade olika scenarion. Gör vi si sparar vi 2000, gör vi så sparar vi 700.

Jag retade mig på att hela mötet gick åt till att tjafsa om hundralappar och flyttade komponenter. Det finns annat att titta på, som att kraven kanske är för höga. Eller att styrgruppens bild av vad projektet ska leverera inte alls går ihop med vad projektgruppen faktiskt arbetar med. Eller att ungefär ett halvår gick förlorat medan glade kollegan ropade efter resurser som han aldrig fick. Nu påstås det att nödropen aldrig gick fram.

Och dessutom det fullkomligt självklara: gör vi ändringar i konstruktionen nu, så påverkas tidplanen. Förstås. VD såg sträng ut och sa att det är inte acceptabelt, då får vi sätta in fler resurser. (Vilket inte är en så självklar lösning som det kan låta. Tåget går inte fortare för att det finns fyra lokförare som kan köra. Vissa processer går inte att korta ner.) Mina andra invändningar ignorerades.

På måndagkvällen var jag ganska uppgiven och inte så lite irriterad.

Men på tisdag och onsdag laddade jag om. Då var nämligen hela ledningen borta på konferens. I lugn och ro konfererade jag med projektgruppen, och särskilt konstruktörerna Geni och Knarr. Som jag hade hoppats transformerades de. Geni gjorde plötsligt skäl för sitt namn, han var inte längre den hopplöse slarvern som alltid är försenad, som alltid har glömt något, vars arbete man alltid måste dubbelkolla. Och Knarr såg mig plötsligt i ögonen och var visserligen knarrig men inte grinig. De kom båda två med utmärkta synpunkter. Vi gör de här förenklingarna, de går fort att göra och sparar mycket. Den här å andra sidan är för riskabel, den struntar vi i.

Jag var nöjd efter mötet med dem, ännu gladare blev jag några timmar senare, när ett mejl från Knarr damp ner. Han formulerar sig bra, det har jag tänkt på innan. I mejlet hade han sammanfattat allt det vi pratat om. Det var bara att knycka. Eller nåja, korta ner, stuva om och översätta till engelska så hade jag presentationen klar för nästa möte med styrgruppen, på självaste valborgsmässoafton.

Imorse vaknade jag med nackspärr men vid gott mod. (Man blir inte annat än glad av att väckas av följande replik: "Vad har du gjort för att indoktrinera Q? När jag steg upp strax efter sex låg han och läste sin bok istället för att titta på TV, och nu sitter han och räknar matte!")

Strax efter min ankomst till jobbet kom så herr Snäll ångande. Han ville ställa in dagens möte. Ledningen hade pratat ihop sig under konferensen, de är hyfsat nöjda med kostnadssänkningarna. Vi fortsätter som planerat.

Ånätack så mycket. Fortsätta exakt hurdå? Vi har ju inte bestämt vilka ändringar vi ska genomföra, eller hur vi ska göra. Det är inte alls klart för mig, jag vill ha tydliga beslut och direktiv. Jag vill inte hamna i samma sits som glade kollegan gjorde. Här ska avkrävas beslut, och de ska dokumenteras!

Herr Snäll skruvade på sig men tittade snällt när jag visade honom presentationen som jag gjort med Knarrs benägna bistånd. Den tanken hade tydligen inte slagit honom, att vi arbetat vidare medan han varit borta. När jag var färdig sken han som en sol. Det där är ju jättebra!

Nu är det lunch men om en stund är det alltså möte. Jag tror att jag får som jag vill.

Sedan ska jag åka hem och göra yoga framför youtube för att lösa upp min stela nacke. Ikväll ska jag banne mig dricka vin och kanske rentav äta godis och skutta runt brasan som en annan häxa.

Imorgon lär Helga vara stillastående på grund av illamående.

Uppdaterad: Jag fick inte riktigt som jag ville. Nä, det gick visst inte att fatta beslut idag heller. Nytt möte nästa vecka. Nåja, en halv seger är också en seger och värd lite vin, godis och valborgsskutt.

Konfrontation

Herregud, vilken helg.. Vet knappt var jag ska börja.

Fredagen var en sådan där dag som bara ska överlevas. O var borta på konferens, mamma hade anlänt kvällen innan. På morgonen skjutsade jag henne och Y till extradagmamman (där han är varannan fredag) för att mamma skulle lära sig vägen så att hon skulle kunna hämta honom där på eftermiddagen. Dessutom instruerade jag henne angående vägen till kvällens begivenhet, först avvärjande ett antal av hennes egna idéer.

(- Jaha, då går jag ju till X-gatan först!
- Nej! (drar efter andan men blir avbruten)
- Inte det, jaså men då tar jag väl Y-vägen?
- NEJ! (igen...)
- Jamen först går jag till soptunnorna och svänger vänster!
- Va? Vadå soptunnor? Jaså, du menar återvinningsstationen. Men det blir ju bara en omväg.
- Nämen det blir det väl inte.
- Snälla mamma, var tyst en stund och lyssna på det jag försöker förklara för dig.)

Sedan for jag till jobbet och jobbade några timmar, med ganska hög irritationsnivå. Strax före tre slet jag mig och körde hem, parkerade, bytte skor, nappade åt mig en i förväg packad påse och hastade iväg till den lokal som jag i egenskap av klassförälder hyrt för kvällens disco för Q:s klass. Jag hade gjort minimala förberedelser, inte oroat mig särskilt alls, utan förlitat mig på att det mesta skulle gå att lösa på plats. Så skedde också. Klockan nio städade vi bort de sista popcornen och låste lokalen. Mamma hade en timme tidigare fraktat hem två svettiga ungar ("Det här var det bästa kalas jag har varit med om!") som hoppat och skuttat och dansat i timmar.

På lördag morgon packade jag matsäck åt Y, som hämtades av kompispappa till skogsmullegruppen. Därefter hann jag faktiskt läsa hela tidningen innan jag tog på mig stövlar och handskar och gick ut. Trädgårdshelg i bostadsrättsföreningen. Rosor skulle klippas, rönnar planteras, eklöv räfsas.

På lördagkvällen kom O hem och på söndagen jobbade vi båda två med trädgårdsarbetet, jag något mindre. Mamma hade planerat en utflykt tillsammans med pojkarna.

Det här låter ju idylliskt? Jovars. Men då har jag inte nämnt den underström av växande irritation och ångest som ledde till en explosion på söndagen.

Vad är problemet? Mamma, förstås. Mamma som är så ångestfylld och konstig och svår att avläsa att jag blir tokig. Min man förstås, som är så konstig och tvär och butter och svår att avläsa att jag blir galen.

När jag hade nattat två övertrötta pojkar på lördagkvällen (de hade förstås fått stanna uppe tills pappa kom hem och förstås blivit alldeles för trötta) och kom ut ur deras rum, möttes jag av mamma i pyjamas. Klockan var nio. Jag går och lägger mig nu! Jag hör ändå inte vad som sägs på teven eftersom jag inte får dra upp volymen. Därefter försvann hon in bakom stängd dörr till gästrummet.

O satt vid datorn och vände sig till mig. Hon blev arg på mig, jag bad henne dra ner volymen eftersom barnen inte hade somnat, och så bytte hon till någon reklamkanal där volymen var ännu högre, och jag sa till henne igen, och hon blev jättesårad, jag försökte förklara och ursäkta men hon ville inte lyssna utan gick bara sin väg.

Jaha. Suck. Jag kan väl föreställa mig scenen, men jag kan inte lika väl utnämna någon självklar syndabock.

O var mer än lovligt butter och grinig när han kom hem. Alla hade längtat efter honom, särskilt barnen, men han skällde för att de var för trötta och bråkiga. Och jag vet så väl hur arg och otrevlig han kan låta när han säger till om saker.

Å andra sidan är mamma och TV-volymen en historia för sig. Jag blåser bort när jag tittar på TV med henne, det gör närapå fysiskt ont. Det är otänkbart att ha den volymen när barnen ska somna, och knappast senare heller. Vi måste ju höra dem om de ropar. Hon vägrar att ha text-TV-texten på. Och hur jävla känslig får man vara egentligen? O anstränger sig faktiskt, det gör han. Han tackade fint för middagen som hon lagat, det gjorde han verkligen. (Fast det var gös med kapris och dåligt kokt potatis, han avskyr kapris och både han och jag förundras över att mamma aldrig serverar genomkokt potatis. Men givetvis teg han om detta.)

Nåja, jag försökte skaka av mig det hela. Det är inte mitt problem, det är deras. Eller? Jag hamnar mitt i korselden, och det gör ont. Jag försöker att inte försvara någon av dem, inte ta någons parti, medla lite lagom.

Men hur jag än gör blir det fel.

Söndagen randades, O var ute tidigt, därefter stormade barnen ut för att leka. Städhelg är strålande roligt, då är alla barn (och vuxna) ute, de varvar lekar med att hjälpa till med grävning och klippning. Men nu var det ju så att mamma hade en plan. Hon hade tänkt sig att ta med barnen på en utflykt och träffa gamla vänner, som medförde sina barnbarn. Skansen, hade vännerna föreslagit.

Jag var lite fundersam ända från början. Det är så typiskt mamma att göra upp sådana här planer utan att riktigt höra efter vad föremålen själva vill. Jag sa till henne innan att det är bäst att förbereda pojkarna så de vet vad som ska hända och är med på det. Jadå, jadå, det hade hon gjort.

Men redan tidigt på söndag morgon förklarade Y att han absolut inte ville följa med. Mamma försökte övertala honom men gav snart upp. Avsides sa jag till henne att det kanske inte är så dumt att det bara blir du och Q. Bägge ungarna tillsammans hela vägen på tunnelbana och spårvagn, det är inte enkelt. Roligt för Q också att ha mormor för sig själv.

Men när det var dags att åka var Q inte alls med på noterna. Han ville vara kvar hemma och leka med de andra barnen, och började gråta och skrika när jag bad honom följa med in för att byta jacka. Jag har inte fått vara med och bestämma detta! Jag vet inte vilka de där barnen är, jag vill inte träffa dem!

Mamma bevittnade scenen och sa med darrande röst att det är klart att du inte behöver följa med om du inte vill. Sedan gick hon ut ur rummet och grät. Förlåt men jag blir så besviken! Här försöker man göra något roligt, försöker göra sitt bästa.

Då brast det även för mig, jag lämnade gråtande (och i ärlighetens namn också trilskande) Q i hans rum och gick efter mamma.

Anstränger oss gör vi väl alla! Även jag! Även O! Jag blir galen på spänningarna mellan er, jag står inte ut längre! O är min man, far till mina barn, jag har valt att leva med honom, det måste du acceptera!

Det gör jag väl, utbrast mamma häpet. Nej, det känns inte så! Det är en ständig terrorbalans mellan er. Du om någon borde väl förstå, du som valde styvfar trots att det aldrig fungerade mellan honom och mig.

Mamma sjönk ner på en stol och såg slagen ut, och jag satte mig mittemot henne. Vid det här laget grät vi nog båda två. Det är ju det som är skavet i din och min relation, alltid, att du valde honom.

Nu får jag ångest, mumlade mamma. Ja, svarade jag. Det finns ingen människa som ger mig sådan ångest som O, sa hon sedan. Ingenting jag gör blir rätt, han gör mig så nervös.

Men han anstränger sig faktiskt, mamma. Han gör så gott han kan. Och dessutom mår han inte särskilt bra just nu.

Hur tror du jag mår då! Mamma. Här minns jag att jag lutade mig fram och såg henne i ögonen. Hur du mår, större delen av mitt liv har kretsat kring det. Jag vill att du ska må bra (sa jag det? Det gjorde jag väl?) men nu har jag en egen familj. Äntligen. Som måste fungera och som ska fungera.

Ja, ja, du är jätteduktig. Ja, det är jag. Faktiskt. Och utan vidare berättade jag om konfrontationen om O:s drickande i somras, att det plötsligt blev så självklart för mig att jag lämnar honom om han inte slutar, om den kalla ilskan, om att jag krävde terapi, om att han skulle ringa genast på måndag, och att han gjorde det.

Varför berättade jag? Ingen aning. Inte särskilt smart egentligen om jag vill höja O:s anseende hos mamma. Jag tror att jag ville berätta för henne att jag satte en gräns, den gräns jag önskar att hon hade satt mot styvfar. Eller så ville jag förmedla att mitt liv inte är så jävla rosenrött det heller, jag har fullt upp.

Jag berättade också om insikten jag fick efter att styvfar dött, att det troligen inte var jag som var grundproblemet till att det skevade mellan honom och mig. Så länge han mådde bra, funkade han och jag bra. När han var ångestriden och missbrukade kunde han inte vara snäll mot mig.

Jag förstod inte att du for så illa, sa mamma. Åja, svarade jag (fast jag inom mig tänkte att det gjorde du visst, vi har pratat om detta otaliga gånger), så farligt var det väl inte. Det var inte bra, men det är över nu. Jag är färdig med det. Men det jag faktiskt inte orkar eller vill bidra till, det är lovsångerna om honom. Det var helt okej att vara på begravningen och höra om hans goda sidor, även jag kände ju till dem, men gränsen gick vid ditt högtidstal där på kvällen när du ville ha min bekräftelse att allt var värt det.

Det hade hon förstås glömt.

Men mamma och O då. Vad hände egentligen, försökte jag fråga, de första åren efter att vi just träffats, kunde du inte nog prisa O, du höjde honom ständigt till skyarna?

Jag tror han började förakta mig, svarade mamma, han började tycka att jag är en fyllkärring.

Jag teg, för hon har ju rätt. Förakta är lite starkt, men nog kan O vara oförsonlig alltid. Och även om han själv inte är direkt obefläckad av alkohol så har han sannerligen inte levt rövare som hon.

Ändå, det var inte det jag frågade. Hur hennes syn på honom har ändrats, det svarade hon inte på. (Och jag tror vet vad O skulle svara. Hon har aldrig varit intresserad av mig som person. Just då råkade jag passa hennes bild av svärson men det gör jag inte längre. För den jag verkligen är duger inte.)

Hon tycker att han är bufflig och otrevlig och tar illa vid sig. (Och det är han. Men hon är också jävligt känslig.) Och jag vet inte varför det triggar mig så, men jag blir illa berörd när han ryar mot barnen. (Åhåhå. Detta från någon som röt till sin beskedliga dotter - inte hälften så provokativ som dottersönerna - så att rutorna skallrade. Jag har minst lika häftigt humör som O, och jag vet då sannerligen vem jag har det ifrån.)

O gör saker, sa jag. Han är inte så mycket för vackra ord. Min minnesbild av att växa upp med dig och styvfar var att det man sa var viktigare än det man gjorde. Bara man sa något vackert så blev det bra. Jag retar mig också på O:s bufflighet, men inte är det en slump att jag valt honom.

Ja, vad gör man efter en sammandrabbning som denna? Mamma tog sina ytterkläder och började långsamt gå mot tunnelbanan, ensam. Det såg ganska hjärtskärande ut.

Men jag hade en plan, möjligen alltför manipulativ. Jag gick in till Q som förstås hunnit lugna ner sig avsevärt. Jag tror att du kommer att få roligt om du följer med mormor. Men hon har ju redan gått, det är försent! Inte heller. Du och jag springer ikapp henne hur lätt som helst. Tänk vad glad hon kommer att bli.

Och det blev hon, när vi andfådda kom dundrade efter henne. De åkte till Skansen och var borta hela dagen och kom hem sent, trötta och glada. De fruktade barnbarnen var flickor yngre än Q, han solade sig i deras beundran. De hade till och med fått se lodjuren, som aldrig brukar visa sig. Q fick prova trädklättrarutrustning och klättrade högre än någon annan unge.

Men mamma och jag har inte pratat mer. Kanske borde vi det, kanske har vi sagt nog för tillfället. Dagen därpå åkte hon hem. Om en dryg månad fyller Y år, då kommer hon. Och i augusti ska hon bo hos oss i två veckor och hjälpa till med inskolningen.

Hur det blir då, får vi se.

Imorse.. och senare

Imorse vaknade jag med tryckande huvudvärk. Helgen som gick var... tröttande. Den förtjänar ett eget inlägg. Igår var jag på körrepetition, en intensiv sådan. Konserten nalkas, nu ska vi kunna alla stycken utantill och dessutom lägga till lite koreografi. Repet drog över tiden. Dessutom tog det över en jävla timme att åka hem, eftersom vi inte repade i vår vanliga lokal.

Och så är det jobbet, suck. Mer och mer inser jag att herr Snäll orsakar en stor del av mina problem. Det är en ganska smärtsam insikt, eftersom jag tycker bra om honom som person.

Med osviklig precision kände barnen av min sinnesstämning och krånglade, bråkade och kaxade sig extra mycket imorse.

Alltså var jag ganska blå när jag satt i bilen på väg till jobbet. Men jag försökte gaska upp mig: Nåja. Det kunde varit värre. Det har varit värre. Jag sover bra i alla fall. Och så läser jag en bra bok just nu. Och så skiner solen, och fruktträden blommar.

Senare på dagen är jag inte mindre trött. Men huvudvärken är borta, den försvann under lunchens spinningpass, spänningshuvudvärk gör ju det. Och jag är något mindre uppgiven angående jobbet. Herr Snäll och resten av ledningen är borta på konferens. Jag kan i lugn och ro prata med min projektgrupp utan att han lägger sig i. Jag kan lugna dem och dämpa effekten av allt skitsnack som florerat den senaste veckan. Jag kan försäkra dem om att jag inte delar ledningens galna syn på tidplaner, men att jag behöver deras stöd för att kunna övertyga samma ledning om vad som är realistiskt och inte.

Och nu ska jag alldeles strax åka hem.

Läxa och sippor

"Den tidningen jag har valt heter KP och på framsidan är det en pojke som sitter i en fåtölj och ser ledsen ut och framför fåtöljen sitter en hund som inte ser lika ledsen ut men man kan aldrig veta hur hundar känner sig."


Och ja, vi vet att blåsippor är fridlysta. I Stockholms län i alla fall, trots att de blommar rikligt här.

Multipelmelankoli

Nu har den börjat, den här fantastiska tiden. Var det lika vackert förra året? (Ja, förmodligen.)

Jag sitter vid köksbordet med öppen ytterdörr, sval luft letar sig in och smeker mina fötter. (Eventuellt gör grannkatten snart detsamma, jag har redan fått jaga ut honom en gång och mötts av lika delar förvåning och indignation.) Koltrastens sång ekar mellan huslängorna. Jag vet att scillan lyser blå i snåren, att vitsipporna just slagit ut, liksom de praktfulla orangeröda tulpanerna strax intill husväggen.

Y leker hos grannen, Q hos en kompis som bor lite längre bort, han ska hämtas efter middagen. O reste idag till Göteborg på konferens. Han har lovat att ta det lugnt och försöka vila upp sig, han är fortfarande sjukskriven på halvtid. Yrseln är bättre men inte borta och blodtrycket fortfarande högt.

Jag njuter av lugnet och naturens skönhet, det gör jag verkligen. Men alldeles bra är det inte, vad är det som trycker mig?

Oro för O förstås. Oro för pappa som visserligen mår bra (men hur länge?) och som inte svarade i telefon i söndags eller imorse men som skickade ett mejl idag med titeln Livstecken. Oro för lillasyster, ja inte så mycket kanske. Hon är på semester i Japan med en väninna och gör förhoppningsvis slut på en del av alla de pengar hon tjänat på att jobba alla röda dagar då Karlfan och vi andra i kärnfamiljsträsket ugglat hemma i holken. (Karlfan har visst skickat in skilsmässopapper nu, dock utan hustruns påskrift.)

Liten molande oro för hämtningen av Q ikväll, han brukar vara pestig när han varit hemma hos kompis och lekt. Klart jag fixar det, jag biter ihop och behärskar mig. Det kommer att gå bra. Men fan vad trött jag är på hans olater, de han tidvis uppvisar. Imorse var han osedvanligt kaxig och otrevlig mot både O och mig innan han lugnade ner sig och kramade oss adjö. Det sliter på mig, liksom de tankar och känslor som väcks hos mig. Vete fan om inte det är nioåriga Helga som reagerar ibland. Hennes tillvaro såg radikalt annorlunda ut än Q:s.

Trött är jag också, sov dåligt inatt liksom natten innan. Och inte så lite missnöjd över det faktum att jeansen stramar betänkligt trots att jag aldrig varit starkare eller haft bättre kondition eller tränat så mycket som jag gör nu (och dessutom gillar det!). Men jag äter ungefär det jag har lust med och det kan jag tydligen inte. Undra på att mina gener har överlevt. Jag kan se henne framför mig, min ludna urmoder, där hon går på savannen, stark och kraftig och välgödd, med dito unge hängande på ryggen. Hennes ögon lyser med stadig lystnad då hon oupphörligen söker efter ätbart, och hon stoppar det ömsom i sin egen, ömsom i ungens mun. Hennes magra medsystrar ligger avtuppade under träden.

Jo, här finns mycket att bena i. För att inte tala om det som är största orsaken till mitt missmod, det pågående tjafset på jobbet. Hur mycket jag än gillar herr Snäll som person måste jag inse att han tidvis är en bedrövlig chef, och det måste jag hantera. Fast jag vet inte riktigt hur.

Nej, största orsaken till missmodet är att jag är hungrig (hej urmoder!). Så nu ska jag värma köttfärsgryta med kikärter och hämta hem min yngste son, han som brukar bli glad när jag hämtar honom.

Glasögon och skor

Imorse gick botten ur mig när vi inte kunde hitta Q:s glasögon. Redan på kvällen innan noterade jag att han inte hade dem på sig, nejdå de ligger på byrån svarade han tryggt och jag lät mig nöja. Samma svar imorse, då insåg jag att det nog är hans standardsvar för att lugna mamma.

De ligger inte på byrån, när hade du dem senast? Försök komma ihåg! Hade du dem när du kom hem från skolan? Tänk efter lite! Eller har du lagt dem i bilen i facket på bildörren sådär som du gör ibland? Hallå? Svara mig!

Ju mer jag tjatade, desto mer amöbalik blev Q. Han sjönk djupare och djupare ner över frukostmackan, blickade allt dolskare upp på mig, svarade allt enstavigare och fåordigare. Vet inte. Tror inte det. Ohörbart mummel.

Mer behövs inte för att jag ska flippa ut en arla vardagsmorgon. Dåligt morgonhumör, check. Känslan av att tappa kontrollen, check. Känslan av att det hänger på mig, check. Irritationen på mig själv att jag inte förmådde bryta det destruktiva mönstret mellan Q och mig, check.

(Jag sa till och med att det inte är aktuellt med en egen mobil så länge han inte har bättre koll på sina grejer. Orättvist kanske. Q vill väldigt gärna ha en mobil, mest för att spela på. Han blir nog väldigt besviken om vi erbjuder honom styvfars gamla senilofon som bara går att messa och ringa med.)

O cirklade runt oss och sa till mig att lugna mig, du överreagerar faktiskt. Det är inte konstigt att han inte kommer ihåg, jag tycker också att det är jättesvårt att komma ihåg var jag lagt mina glasögon.

Jotack. O har många förtjänster men att hålla reda på grejer är inte en av dem. Jag har aldrig slarvat bort några glasögon i mitt liv (men det har faktiskt Q gjort). Tips: låt dem sitta kvar på näsan, då vet man var man har dem. Eller lägg dem på ett i förväg uttänkt ställe, helst samma varje gång. (Jag erkänner att jag numera tar av mig glasögonen när jag tränar, de immar igen och halkar på svettig näsrygg. Frågeställningen var aldrig aktuell när jag var barn. Men för Q är den det.)

Q gick för att borsta tänderna och jag åt upp min frukost. Sedan plockade jag åt mig två enkronor. Igår morse vaknade jag 05:23 inklämd mellan sönerna men inatt sov jag ostörd. Dags att återinföra den gamla regel att den som stannar i egen säng hela natten belönas med en krona.

Ett ögonblick föresvävade det mig att hålla inne med Q:s enkrona tills glasögonen hittats eller tills han samarbetade i eftersökningen av dem. Var kommer sådana där drakoniska ryck ifrån? Var min egen barndom sådan? Det kan jag i så fall inte minnas. Men nej, det vore faktiskt grymt.

Q satt moloken på sin säng och flög upp och gav mig en kram när han fick kronan, och därmed var isen bruten. Tänk efter igen, manade jag, gå igenom dagen i minnet. Vad gjorde du? Först hade du gympa.

Nu vet jag, ropade Q, och sprang till sin ryggsäck och tog fram glasögonen ur ytterfacket. Jag tog av dem för att de inte skulle bli buckliga!

Medan han tvättade dem valde jag ut ett av alla mina glasögonfodral, inget märkvärdigt alls, men det jag trodde att Q skulle gilla bäst. (Det fina med dinosaurier som han fick för några år sedan är borttappat sedan länge.) För att ha i ryggsäcken och lägga glasögonen i när han tycker att de är ivägen.

Han blev så glad att jag blev rörd och skamsen. En lång stund satt han och öppnade och stängde det och vek prydligt ihop putslappen.

Nå men skorna då, de sönderrivna? Min första reaktion var ju att gräla på Q. Men när betydligt lugnare Y (som inte smutsar ner sig hälften så mycket som Q, inte heller gör hål på kläderna i samma utsträckning) ett par veckor senare kom hem med nästan lika trasiga skor - de hade fått likadana - blev jag betänksam. I lördags reklamerade jag dem och sa precis som det var, att storebror är en slitvarg men lillebror är det faktiskt inte i lika hög grad och bättre än så här borde barnskor hålla. Jag fick pengarna tillbaka.

Vi åkte till en annan affär och köpte dyrare och finare skor. Q fick två par. Efteråt åt vi sushi och jag bad honom om förlåtelse för att jag grälat så.

Näpp

Förra veckan när det var påsklov och kidsen var lediga fast vi jobbade eftersom farmor var på besök och passade dem, och de inte tog tillfället i akt att sova lite längre på morgonen eller åtminstone ta det lite lugnt och låta oss sova lite längre, eller åtminstone inte väsnas och bråka på morgonen, då tänkte jag ungefär ja, ja. Nästa vecka är det vardag igen och då är det strängt taget bara bra om de studsar upp pigga och glada klockan sex.

Vad tror ni hände imorse?

Jag vaknade i Q:s säng, dit jag gått 05:23 när han slängde sin hand rakt i mitt ansikte. Då var O redan uppe, han hade flytt till gästrummet vid tretiden. När O drog upp rullgardinen i vårt sovrum strömmade morgonsolen in över dubbelsängen och två fridfullt sovande gossar. En ganska bedårande syn, om den inte vore så irriterande.

(Dessutom var de sura över att bli väckta, ville inte alls gå upp.)

Nästa svåra fråga: vad tror ni kommer att hända på lördag morgon, när vi återigen är lediga?