Och ännu fler

Att tvätta håret fritt från saltvatten efter nästan en vecka. Cleanliness is next to godliness, jo sannerligen.

Att slipa en gammal pall och måla den muntert solgul.

Att dammsuga mattorna med den nyinköpta dammsugaren (känner mig som hemulen i Hur gick det sen).

Att ha en nyröjd garderob att ställa dammsugaren i.

Att ha två brunbrända långskånkar som endast iförda kalsonger leker med plastdjur i sin våningssäng under fridsamt mummel.

Lyckor

Att på fyra veckor inte haft andra benkläder än shorts och långa tunna kjolar.

Att lyssna på Övertalning och sticka det roligaste mönster jag gjort på länge, i den skönt blekta soffan, med vinden fläktande in.

Att (äntligen) få läsa Bullerbyboken, min barndoms älskade, för två trollbundna pojkar.

Att de dagar jag inte har badat kan räknas på ena handens fingrar.

Att höra Y:s jubelrop Jag badar! då han efter två veckors trilskande äntligen törs hoppa i.

Att med skräckblandad förtjusning se Q hoppa från piren.

Att strax efteråt göra detsamma.

Att inte se ut som en tvättbjörn med vita ringar runt ögonen i ett annars solbränt ansikte , enär jag inte kunnat använda glasögonen annars än i yttersta nödfall.

Att som nu sitta på en tom brygga och höra vågskvalpet och veta att snart kommer glada pojkar och dito make tillbaks från fisketur på klipporna. Då ska vi bada, och sedan ska vi äta upp de sista havrekakorna som jag har med mig i en burk.

Tångbad

Den där tvåsamheten

Man ska inte vara ensam.
Man ska inte vara många.
Man ska vara två.

Ungefär så skriver Hjalmar Söderberg i Gertrud, jag hittar inte det exakta citatet nu. Jo, det är ju den där jävla omsjungna och eftertraktade tvåsamheten igen. Den som man uppfostras och indoktrineras att längta och tråna efter, den som ska vara en garant för lycka.

Jag var ända från tidig ålder övertygad, nej fel ord, det låter som att detta var något jag analyserade och ifrågasatte, så var det inte, i mig bodde en självklar känsla av att jag inte var en av dem, de lyckliga paren. Jag är inte en sådan som hittar någon annan att vara två med.

Ingen blev väl mer förvånad än jag när jag hittade någon annan, tidigt i livet dessutom. Nästa överraskning kom när vi inte kunde bli flera, att det problemet skulle uppstå hade jag aldrig räknat med. Livet har då en förmåga att inte bli som man tror.

Till sist blev vi ju fyra i alla fall, tänk att man kan få så fina barn fast man inte kan göra dem själv. Nu då, blir det väl lätt?

Du tar dem för givna. säger ni nu strängt, tvåsamhetens alla fördelar. Du har levt så länge i en parrelation att du inte vet hur bra du har det.

Ja, ja, jo, jo, jag är säkert otacksam. Visst, visst. Men att det skulle vara så jävla svårt ibland?

Innan O åkte hem från Sommarön för att jobba en vecka, var jag obestämt ledsen, och lite förvånad och arg på mig själv för att jag var det. Kanske var det en känsla av att vara övergiven i fiendeland. Hålla garden uppe, babbla om ytligheter när man badar vid bryggan. Vakta sig för nålstick.

Båtjäveln körde jag aldrig. Vänner hörde av sig, riktiga vänner som man kan prata på riktigt med, och bjöd oss till sig över dagen. Jag frågade kusin om hon ville skjutsa oss in eller om jag skulle ta båten själv, kunde hon avvara den en dag. Hon log lite överlägset och sa att det fick jag bestämma själv. Men när morgonen kom ville hon skjutsa oss ändå, hon åkte med sina barn på båtutflykt. Nåja, den lilla triumfen kunde jag väl unna henne.

Sedan åkte vi till mamma några dagar, mamma som skulle ha kommit och hälsat på oss men som fått ställa in. Styvfar är dålig. Se där en dyrköpt tvåsamhet.

(Och som i ett blixtljus ser jag det: min skepsis mot tvåsamhet kan förstås härledas till det att jag sedan jag var fem år mycket ofta känt mig komma i andra hand till förmån för mammas och styvfars relation.)

Efter två dagar hos mamma, dagar då vi flämtar på balkongen, duschar svalt, tittar på tv och går ut endast för att köpa glass, åker vi så norrut mot kusten igen. Vi hämtar O vid tåget, äter rinnande isglassar medan vi väntar på perrongen.

Och i början är det bra, det är det faktiskt. Vi har saknat honom, vi har längtat efter honom. Men innan kvällen är slut är jag rejält arg på honom också, och ilskan växer under de följande dagarna. Jag har svårt att bena ut varför jag är arg, är det för att han är så lättprovocerad och skäller på ungarna hela tiden, eller är det för att han tar ut det på mig och är sur och tvär? Eller båda?

Vi bråkar och fräser men luften är fortfarande tung. På måndagen lämnar vi barnen hos våra kompisar och åker och uträttar en massa ärenden. Skruv och spik och traktorprylar och målarfärg. (Fast detta är ett mellanår på renoveringsfronten, inga större projekt är planerade. Å andra sidan lever O efter samma devis som byggkedjan: Det finns alltid något att göra.)

På kvällen somnar O tidigt, jag läser en stund. När jag släckt lampan klappar jag honom lätt och frågar: sover du? Vi kan varandras koder, det vet han vad det betyder. Jag är inte direkt upplagd, men tänker att det brukar jag bli. Barnen sover i egna sängar, om några dagar får vi besök, tillfällena står inte som spön i backen precis. Och det finns sämre sätt att försonas på.

Men när han tar i mig väller tårarna ändå upp, jag är så arg och besviken och kan inte svälja det. Vi pratar, mest jag förstås. Jag gråter mot hans bröst och även om jag inte riktigt får det gensvar jag vill (- Jag vill att du ska säga förlåt, din dumskalle! - (djup suck) Förlåt då.) är det ungefär som jag förväntat mig - det är tjugotvå år nu, trots allt - och det gör gott.

Efteråt ligger vi med varann och den gamla sängjäveln knakar och brakar så att vi börjar skratta, det här hörs väl ända in till fastlandet. Men det är mitt i natten och kolsvart i alla hus.

Nästa dag är lika varm men luften är lättare att andas.

Gör om, gör rätt

Lördagkväll eller snarare natt, en närmast tropisk sådan. Idag återförenades familjen efter en vecka. O har varit hemma i stan och jobbat. Jag och barnen avslutade ensamveckan med att resa till Göteborg och hälsa på mammamormor, mer om det en annan gång.

Redan imorse märktes det att ungarna var tvärsura, de hade sovit på tok för lite. Sista timmen hos mamma blev prövande. Efter fem minuter i bilen somnade Q, efter tio Y. Jag jublade, men bara i ytterligare tio minuter. Då vaknade Q, och strax efteråt även Y.

Vi hämtade O vid stationen och återseendet blev ganska kärt, det blev det. Jag hade utlovat pizza till middag och middagen blev trevlig. Vi kom tillbaka till ön och hann med ett fint kvällsbad, tre av oss, det gjorde vi. Sedan bröt tjat- och bråkhelvetet löst. O yttrade att han det inte var roligt att vara tillbaka, varpå både Q och jag tog mycket illa upp. Båda barnen var formidabla smådjävlar. O hade skamligt kort stubin med tanke på att han faktiskt varit ifrån oss i en vecka.

Klockan tio tvingade jag dem i säng, förbannande alla grannar som låter sina ungar löpa amok och gapa till närmare midnatt. Q klagade att han kände sig som en tönt, och jag drog ner rullgardinen med en smäll framför nosig grannpojkes nyfikna näsa.

Men nu sover de. Grannarna svär över ett krossat vinglas på altanen och jag ler i mjugg.

Imorgon är en ny dag.

Vidarebefordrar

Stort tack till den läsare som tipsade om boken Ossians ovanliga nanny. Vi avslutade den igår, och Q och jag är lika förtjusta. En alldeles lagom läskig och fantasifull historia, inte utan poesi. Fint språk och skön rytm i berättelsen. Dessutom är illustrationerna utsökta! Vi väntar med spänning på fortsättningen. Och Q önskar sig en hallonfågel.

Du hoppar ur bild!

Dagens frisyr

Saltvattensrufs.

Recommended operating free air temperature range < +25 degrees

Alltså, den här jävla värmen. Ungarna blir skogstokiga och somnar först vid midnatt, sedan sover vi alla dåligt under natten och vaknar flämtande i det kvava sovrummet. Frukost intas under bråk och tjafs.

Nästan ännu värre är de positiva idioter som tillrättavisande säger att man inte får klaga på värmen eller utbrister "det är ju sommarlåååv" när man gnäller över barnens sena kvällsvanor.

Ja, ja. Tids nog blir det höst.

Om en stund ska jag bada.

Efter en av många urladdningar

Q har just pilat ut för att leka. Efter ett bråk som inleddes med att han slog sin bror, varpå han förvisades till sovrummet, varpå han kastade ner alla sängkläder på golvet och bollade med min stegräknare mot väggen.

Igår kväll läste jag ut The Explosive Child, och konstaterade en rad saker. Att det finns grader av explosivitet, Q:s hör inte till de värre. Men visst känner jag igen mycket. En av de bra sakerna med boken är att den formulerar en rad tänkbara orsaker till att barn exploderar. I Q:s fall tror jag att det handlar mycket om inflexibilitet, bristande förmåga att backa bandet och ta till sig något annat än det han tänkt från början, samt bristande förmåga att växla mellan olika aktiviteter och sinnesstämningar.

När jag skriver detta inser jag än en gång vilka höga krav man ställer på barn. Vem gillar att bli avbruten i en trevlig aktivitet och uppmanad att omedelbart göra något helt annat, tråkigt? Vem vill inte bestämma över och själv planera sin tillvaro? Den aspekten är en av de allra bästa sakerna med att vara vuxen, jag minns starkt mina första vuxenårs berusande frihetskänsla. Frihet, inte att ägna mig åt några särskilt ljusskygga aktiviteter, bara friheten att göra triviala saker i den ordning jag ville och när jag ville.

Imorse blev Q arg när han inte omedelbart fick börja måla med vattenfärger, jag föreslog frukost först, väl vetande att hans humör sjunker snabbt om han inte äter på morgonen. Men han blev inte argare än att han förmådde ta till sig mitt förslag: om du börjar måla medan jag gör en macka, kan du då äta mackan samtidigt som du målar?

Boken beskriver tre strategier att hantera konflikter med barn: A är klassisk auktoritär föräldradisciplin (Gör nu! Som jag säger! Varför? För att jag säger det!). B är att bjuda in barnet till förhandling, att både barn och förälder formulerar sina concerns kring den rådande situationen och att man tillsammans spånar fram lösningar. C är att helt enkelt ge efter för barnets vilja.

Det låter ju enkelt, men vägen är full av fallgropar. En av de första är att vänja sig av vid att vara auktoritär. Jag tycker inte att jag har så värst mycket kadaverdisciplin inympat i mig, jag minns inte min uppväxt som sådan. Jag tror att jag oftast fick vara med och bestämma. Å andra sidan går det inte alls att applicera mina minnen på mina söners barndom. Jag var ett helt annat sorts barn, i en helt annan situation, med helt andra föräldrar.

Författaren till boken påpekar det jag också har konstaterat. Att auktoritär disciplin fungerar dåligt på explosiva barn. Ändå är många av oss så präglade av traditionella uppfostringstankar, att det är just de explosiva barnen som mest råkar ut för sträng disciplin. Totalt kontraproduktivt alltså.

Fast den största och troligen viktigaste lärdomen är det som författaren formulerar i devisen kids do well if they can. Med detta menas att ett explosivt barns utbrott inte är försök att manipulera eller jävlas, utan den enda reaktion som barnet är förmöget att ta till i den rådande situationen. Samt att det huvudsakliga ansvaret för att situationen har uppstått, liksom att lösa den, ligger på föräldern och inte på barnet.

Jag har varit inne på liknande tankar förut men inte riktigt kunnat formulera dem. Framför allt är det svårt att komma ihåg de här sakerna i stundens hetta, det är en sak att läsa klokskaperna och insupa dem i lugn och ro, en helt annan att plocka fram dem och applicera dem när man är trött, arg, trängd och stressad.

Men en sak i taget. Jag har bett min man läsa boken också.

Nu ska jag bada.

Novisen vid pinnen

På söndag åker O hem för att jobba en vecka, pojkarna och jag är kvar på Sommarön. Premiär för detta arrangemang.

Följaktligen övar jag på att köra båten. Det går sådär.

Mest är jag arg. Arg på O för att han är så förbannat opedagogisk, åtminstone när det gäller att lära mig saker. Arg på våra snåla släktingar som inte vill vara med och investera i en vettig båtjävel, den vi har är sannerligen inget nöje att köra.

Mest arg är jag på mig själv för att jag inte lär mig snabbare, eller snarare, att jag är så lat och bekväm att jag låtit O sköta båten i över tjugo år. Det här borde jag lärt mig för länge sedan.

Läslistan so far

Maria Sveland: Hatet 3+
Bra och viktig bok som fick mig att fundera en hel del. Bland annat på varför jag inte upplever verkligheten som Sveland gör. Har jag skygglappar eller överdriver hon? Givetvis finns inget enkelt svar.

Percy Barnevik: Jag vill förändra världen 3+
Oväntat välskriven och rolig memoar. Jag köpte den för att jag var nyfiken på hans råd om ledarskap och hans välgörenhetsarbete. Det senare visade sig mer intressant än det förra. Barneviks ambition är att utrota den extrema fattigdomen och det verkar som att han är en bra bit på väg att lyckas.

Neil Gaiman: Coraline 4
För avancerad för mina barn ännu, tror jag, men de blev nyfikna när jag beskrev handlingen.

Christos Tsiolkas: The Slap 4
Fascinerande om än med svajigt språk, om hur en oöverlagd handling påverkar ett stort antal människor. Effektivt berättad genom att perspektivet skiftar mellan olika personer. De flesta märkliga beteenden får sin förklaring. Men puritanen i mig undrar över det frekventa gökandet och vänstrandet, för att inte tala om knarkvanorna hos medelklassen i Melbourne. Jo, jag vet att jag är sipp.

Fynd

En packe Husmodern och en Svensk Damtidning, båda från femtiotalet. Sådana som fanns i högar på Sommarön när jag var barn, men som hamnade i kaminen så småningom. Minns ännu hjärtespaltens oroliga fråga: min fästman vill ha intimt, men jag tvekar. Bör jag ge vika?


Gardiner mot solen, i rätt blå färg och med kaprifoltryck. Kaprifol som är Bohusläns landskapsblomma, och som växer utanför fönstret.



Ungarnas kommentar: vilka fina gardiner! Med bacon på!

Nya argument

Det är frukost, och Y och jag har delade meningar om dess näringsinnehåll. Innan man äter de av fadern bakade korasannerna* med choklad måste man äta en macka. Eller en banan. Anser jag, men inte Y.

- Du är dum! Jättedum! Och jag tänker inte ta hand om dig när du blir gammal!

*Croissanter, men det fattade ni, va?

I never promised you a rose garden

Frukost på gården. Radhusträdgården består av tre tufsiga, rufsiga rabatter. Men den har sina poänger.

Trött och tom

Jag känner mig trött och lite oinspirerad. Ensamveckan har varit bra och skön, jag har njutit och kopplat av. Helgen med mamma, syster och övriga kvinnliga släktingar gick över förväntan.

Förra året var det likadant, att jag njöt de första dagarna men att jag sedan övermannades av allt större längtan. Det är väl inte så konstigt kanske. Att komma hem till ett tomt hus när jag varit borta ett par dagar, ett hus som brukar vara allt annat än tomt, är det konstigt att man blir vemodig av det?

Ikväll ska jag träna och imorgon ska jag jobba min sista dag och sedan äta middag med min syster, även hon ensam och vemodig. Sedan ska jag ta tunnelbanan hem och stå med öppna armar och vänta på dem, de kommer hem sent imorgon kväll.

Sedan är det semester. Stugan och Sommarön väntar. Det blir både jobbigt och roligt, tror jag. Och skönt, hoppas jag.

Those were pearls

Jag är trött i ögonen, påtagligt trött. I vintras kändes det likadant men det blev bättre när jag skaffade nya glasögon. Nu är det nästan lika illa igen.

Kanske är det de senaste kvällarnas handarbete vid TV:n som spökar. Men också det dagliga arbetet vid datorn tröttar. När jag går lunchpromenad plockar jag av mig glasögonen och spänningen lättar. Datorglasögon pratade optikern om, jo antagligen behöver jag det.

Ögonen, mina gröngrå juveler, själens spegel. Mörka som en kvällhimmel ögonen sågo mot länder som lågo för fjärran och för skumt för en blick som vår. Jag har alltid tyckt om dem, gillat deras blick i spegeln, varit rädd om dem. Trots närsyntheten, har aldrig tänkt tanken på att riskera mina ögon för en operation.

Nu är de det första påtagliga ålderstecknet. Eller njä, de gråa håren var väl först. Fast de dök upp redan i tjugofemårsåldern vilket var så bisarrt tidigt att jag knappt såg dem som ålderstecken.

Men åh så bökigt att inte kunna se! Allt det jag gillar att göra kräver tämligen god syn.

Nåja. Det är skit att bli gammal, men betänk alternativet.

Min älsklingsblomma

Djuprött lejongap vaktar min ytterdörr. Klart jag inte är mörkrädd då.

Glömska, baddräkter och stöpta roller

Vi hinner prata mycket i bilen, syster och jag. Femtio mil på fredagen och tillbaks på söndagen.

Det börjar med baddräkter. Fan, jag har ju glömt min, säger jag. Allt annat kom jag ihåg. Syster berättar att hon glömt sin bikini hos kompisen hon firade midsommar med, och givetvis har mamma suckat och gett henne gliringar. J är ju så slarvig, det har hon efter sin far. Slarvig och glömsk, lillasyster och sladdbarn. Men om jag, storasyster, glömmer baddräkten är det för att jag har så mycket annat att tänka på.

Så var det ju i Berlin också, att mamma tjatade på J ideligen om än det ena, än det andra av praktisk natur. Att syster till vardags är akutläkare och sköter sitt arbete med den äran, det tycks mamma inte tänka på, inte heller att de slarvhistorier som fått evigt liv och fortfarande skrattas åt, härrör sig från J:s tonår.

Vi kommer fram och jag säger att imorgon förmiddag går jag på stan, jag behöver köpa en baddräkt för jag har glömt min. Mamma kommenterar det inte.

Det är skönt att rymma efter frukost, för jag hinner bli obestämt irriterad på mamma. Hon vill boka in sitt besök på Sommarön och är väldigt bestämd i sina önskemål. Jag känner mig trängd och utnyttjad, gamla spöken rör sig yrvaket i mitt sinne. Men jag sväljer förtreten och flyr.

Tar bussen till stan, det regnar. Går in i Nordstan, vidriga ställe, men man blir inte regnad på. Går in i första bästa butik och plockar åt mig tre baddräkter, tvekar först om jag orkar prova. Stålsätter mig.

Jag provar under stigande häpnad, alla tre sitter perfekt. Det har aldrig hänt mig förut. Men det är lätt att välja, den finaste är klarblå med vita prickar, den är vackert draperad över magen och framför allt bysten. Jag känner mig som Esther Williams i den.

Sedan äter jag räkmacka med pinfärska räkor och köper en midnattsblå tunn svepande kjol på rea, och så tar jag båten hem till mamma där spyflugan står parkerad, jag kör till hotellet där vi ska bo, och vi badar hela eftermiddagen, sju kvinnor. Min syster är släkt med oss alla.

Jaha

Det ska bli varmt väder till helgen, då min semester börjar.

Enligt DN:s valkompass bör jag rösta på sossarna.

Fan tro't.