Måndagen och veckan börjar dåligt. Q är uppe och stökar redan vid halv femtiden. Jag hör hur han går på toa och sitter där länge och väl, sedan kommer han och kryper upp i min säng, utan att ha spolat eller tvättat händerna. Jag påpekar det (jo, för det är det stora som har gjorts) och han återvänder efter att ha drämt igen båda dörrarna mellan oss. Mer behövs inte för att jag ska flyga upp och fräsa.
Men sedan kryper vi båda ner i sängen, och Q somnar till min förvåning om. Det måste jag också ha gjort, för jag drömmer osammanhängande om jobbet.
Halv sju piper klockan, jag snoozar den och vältrar mig ur sängen strax före sju. Båda barnen sover, O har redan åkt till träning och jobb.
När jag kommer från duschen är Q vaken men inte Y. Q sitter vid tv:n och vägrar gå därifrån. Y är svårväckt och trött. (Å de ljuvliga försommarkvällarna då man aldrig vill gå in. Priset betalar man dagen därpå.)
Till sist sitter de båda vid frukostbordet, tjuriga och grälsjuka. Då får jag nog. Jag dänger fram smör, bröd och pålägg, brer en macka åt Y som inte kan själv (säger han). Jag lägger fram rena kläder på deras sängar. Sedan förkunnar jag att nu får de klara resten själva, frukost och påklädning. Jag är trött på att bli gormad åt och grälad på. Jag tänker äta min frukost ute på gården! Ensam!
Och det gör jag också. Lite lyssnar jag allt inåt köket, men till största delen ägnar jag mig åt DN och mitt rika inre liv.
Efter ungefär en kvart öppnas ytterdörren försiktigt. Så stängs den för att öppnas igen, och Q kikar ut. Påklädd, med mustasch av blåbärssoppa, och på ett helt annat humör. Jag är färdig nu, jag har packat min ryggsäck, säger han förläget.
Sedan kommer Y som skjuten ur en kanon och vill sitta i mitt knä. Han har fortfarande pyjamasen på men har ätit halva mackan i alla fall. Också han är som förbytt, till det bättre.
Resten av morgonen går som på räls. Jag lyckas få både mig själv och Y klara för avfärd på mindre än tio minuter, och vi går i procession till skolan.
Väl framme får jag nådigt titta i Q:s ryggsäck, jag misstänker att han packat med sig en hel del. Jag skulle ju klara mig själv, försvarar han sig, och jag medger att han har rätt. Men han vet lika bra som jag att skolan inte tillåter att man har leksaker med sig.
Vi förhandlar och blir nöjda med resultatet. Pärlplattan och vampyrtänderna får han behålla, men de fina snäckorna och hajtanden som morfar hemförde från Hawaii tar jag, liksom den sydafrikanska kameleonten gjord av ståltråd och pärlor. De får åka med mig till jobbet istället.
Sedan går Y och jag till dagmamman, och hon får förstås höra både om hans stora skrubbsår på knät och fästingen han hade i naveln igår. Hon lyssnar och ojar sig alldeles exemplariskt, och Y är nöjd.
Varje dag är ett äventyr, typ.
2014-06-09
2014-06-08
2014-06-04
Schlager och halshuggna aklejor
Horace Engdahl vann Babels tävling i att skriva låttext till Benny Anderssons melodi, och den är vacker. Men Mikael Niemis hjärtskärande text kommer inte långt efter. Rättegång, tack och hej / Barnen ville bo hos dej
Fast den påminner lite för mycket om den övermåttan gräsliga händelsen på Dalarö i höstas, som aktualiserats genom att livstidsdomen fastställts i hovrätten. Vad finns att säga om en dylik avgrund? Jag hittar då inga ord.
Även jag gör illa de jag älskar, gång på gång. När det är lunchdags försöker jag övertala trilskande Y att komma och äta lunch. Vi är båda trötta, har båda ont i halsen. Han vägrar. Jag struntar i honom en stund och äter min egen lunch. Han ligger under tiden i trappan och ropar otidigheter. Jag samlar mig och approcherar honom igen. Lyfter upp honom, kramar honom och försöker bära honom till matbordet. Han sparkar mig så att jag måste sätta ner honom. Jag resonerar och vädjar, han skrattar åt mig. Y är den borne retstickan, han kan driva den allra mest saktmodige till vansinne. Saktmod är inte min bästa gren. Jag exploderar, Y fortsätter att skratta, jag exploderar igen och föser hårdhänt in honom i sovrummet. Äntligen slutar han retas, men priset är förstås för högt, jag har blivit alldeles för arg. Och för hårdhänt.
Jag går ut på gården, rasande, röd och varm. Brister nästan i tårar när jag ser att mer än hälften av aklejorna är halshuggna. Jo, för Q var arg igår för att han inte fick spela på surfplattan (som O köpte utan att samråda med mig, jag hatar otyget eftersom det ideligen uppstår konflikter om vem som ska ha den) och rymde ut och slog på buskar och blommor med en bit virke tills jag förmådde övertala honom att lugna sig och komma in igen.
Från sovrummet är det tyst när jag kommer in igen. Jag läser tidningen en stund tills jag känner mig säker på att jag lugnat mig. Så går jag in till Y och den här gången kan vi försonas.
Medan jag skrivit detta har Y kommit kilande och velat värma sina kalla fötter i mitt knä. Därefter har tjurig Q velat sitta vid datorn och titta på Youtube med kompisen. Jag nekade och befarade ett utbrott, men det var skändliga tankar, Q är visserligen fortsatt trumpen men visar istället sin frimärkssamling.
Ilskan, den glödande blodröda, samma färg som kärleken. Hur man ibland dignar under den vanliga vänliga vardag man så hett har åstundat. Hur man gör det man inte vill, fast man inte vill. Hur fernissan ibland krackelerar, men hur man också lyckas sopa ihop bitarna av sig själv, den imperfekta och inte allt igenom goda modern.
Det skulle jag skriva om, om jag skulle skriva en schlager.
Fast den påminner lite för mycket om den övermåttan gräsliga händelsen på Dalarö i höstas, som aktualiserats genom att livstidsdomen fastställts i hovrätten. Vad finns att säga om en dylik avgrund? Jag hittar då inga ord.
Även jag gör illa de jag älskar, gång på gång. När det är lunchdags försöker jag övertala trilskande Y att komma och äta lunch. Vi är båda trötta, har båda ont i halsen. Han vägrar. Jag struntar i honom en stund och äter min egen lunch. Han ligger under tiden i trappan och ropar otidigheter. Jag samlar mig och approcherar honom igen. Lyfter upp honom, kramar honom och försöker bära honom till matbordet. Han sparkar mig så att jag måste sätta ner honom. Jag resonerar och vädjar, han skrattar åt mig. Y är den borne retstickan, han kan driva den allra mest saktmodige till vansinne. Saktmod är inte min bästa gren. Jag exploderar, Y fortsätter att skratta, jag exploderar igen och föser hårdhänt in honom i sovrummet. Äntligen slutar han retas, men priset är förstås för högt, jag har blivit alldeles för arg. Och för hårdhänt.
Jag går ut på gården, rasande, röd och varm. Brister nästan i tårar när jag ser att mer än hälften av aklejorna är halshuggna. Jo, för Q var arg igår för att han inte fick spela på surfplattan (som O köpte utan att samråda med mig, jag hatar otyget eftersom det ideligen uppstår konflikter om vem som ska ha den) och rymde ut och slog på buskar och blommor med en bit virke tills jag förmådde övertala honom att lugna sig och komma in igen.
Från sovrummet är det tyst när jag kommer in igen. Jag läser tidningen en stund tills jag känner mig säker på att jag lugnat mig. Så går jag in till Y och den här gången kan vi försonas.
Medan jag skrivit detta har Y kommit kilande och velat värma sina kalla fötter i mitt knä. Därefter har tjurig Q velat sitta vid datorn och titta på Youtube med kompisen. Jag nekade och befarade ett utbrott, men det var skändliga tankar, Q är visserligen fortsatt trumpen men visar istället sin frimärkssamling.
Ilskan, den glödande blodröda, samma färg som kärleken. Hur man ibland dignar under den vanliga vänliga vardag man så hett har åstundat. Hur man gör det man inte vill, fast man inte vill. Hur fernissan ibland krackelerar, men hur man också lyckas sopa ihop bitarna av sig själv, den imperfekta och inte allt igenom goda modern.
Det skulle jag skriva om, om jag skulle skriva en schlager.
2014-06-03
Tillförsikt
Igår kväll klagade Y över ont i halsen och efter ett par timmars sömn vaknade han gråtande, hostande, snorande. Vi blev snabbt osams, han skrek och vägrade både medicin och isglass. Jag hade förra sjukdomsperioden i färskt minne, då han till och med bet mig i fingret, så hårt att jag fick en liten blödning under nageln. Det är svårt att vara mild Florence Nightingale under sådana omständigheter.
Som tur var ingrep O, och lyckades övertala Y att andas in både Airomir och Symbicort, och därefter åt han sin isglass. Sedan somnade han tvärt mellan oss, och snarkade så ljudligt att jag flydde till gästrummet. Resten av natten var lugn för alla parter.
Idag är han hemma med O, imorgon får han vara hemma med mig. Jag undrar när vi senast hade en vabb- eller sjukdomsfri vecka, det måste ha varit i början av maj, om ens då.
Min kollega i femtioårsåldern, som avslutar sitt långa konsultuppdrag hos oss den här veckan, har inte haft en sjukdag under de snart två år jag har arbetat med honom. Hans barn är vuxna.
Jag ser fram emot det formidabla immunförsvar jag kommer att ha om några år.
Väl?
Som tur var ingrep O, och lyckades övertala Y att andas in både Airomir och Symbicort, och därefter åt han sin isglass. Sedan somnade han tvärt mellan oss, och snarkade så ljudligt att jag flydde till gästrummet. Resten av natten var lugn för alla parter.
Idag är han hemma med O, imorgon får han vara hemma med mig. Jag undrar när vi senast hade en vabb- eller sjukdomsfri vecka, det måste ha varit i början av maj, om ens då.
Min kollega i femtioårsåldern, som avslutar sitt långa konsultuppdrag hos oss den här veckan, har inte haft en sjukdag under de snart två år jag har arbetat med honom. Hans barn är vuxna.
Jag ser fram emot det formidabla immunförsvar jag kommer att ha om några år.
Väl?
2014-06-02
Kassandra på krigsstigen
Det kom ett mejl idag, från en mamma till ett barn i klassen. Jag har tidigare dubbat henne till Kassandra, för hennes olycksbådande profetior angående vissa barns framtid och hennes dystopiska syn på tillståndet i Q:s klass. När hon hämtar råder undantagstillstånd och blodvite är nära, när jag hämtar någon timme senare härskar friden.
Jag är inte alldeles snäll nu, för jag tycker ganska bra om henne som person. Men jag gillar verkligen inte olyckskorpsdraget och jag gillar inte heller hennes något mästrande sätt, som jag nu ska redogöra för.
Mejlet - som skickades till alla föräldrar i klassen - handlade om att någon STULIT en frukt ur hennes barns väska idag. Var vänliga och tala med era barn om stöld. Börjar man med en frukt kan det lätt bli andra saker så småningom.
Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag blir alldeles matt. För det första tycker jag knappt att förlusten av en frukt, och då de misstänkta missdådarna är i åttaårsåldern, ens kan rubriceras som stöld. Och är det så jävla mycket att bråka om? Självklart ska barn läras att respektera andras saker, men jag vågar påstå att varenda unge i klassen vet att det är fel att stjäla, åtminstone i teorin. Hur väl man sedan kan behärska sina impulser att rota i andras väskor, att ta något som ser gott ut, kanske för att man vill ha det själv, kanske för att retas - det är en annan sak. Men herregud, det är som sagt åttaåringar vi pratar om. Åttaåringar som alla är olika.
Jag undrar också vad hon tänker sig uppnå med mejlet. Hon vill att alla föräldrar pratar med sina barn om att det är fel att stjäla. Okej. Det har till och med jag gjort, helt kort med Q. Han betygade att det inte var han, och jag försäkrade att jag aldrig trott det, förresten hade han med sig egen frukt.
Kassandra skriver vidare att barnen intygar att det inte är första gången det händer, och hon undrar om det är något barn som saknar frukt och därför inte kan motstå frestelsen.
Här blir jag än mer betänksam. Visst kan hon ha rätt. Men återigen, vad vill hon uppnå? Att den förälder som inte har råd eller kanske snarare tid och ork att skicka med barnet en frukt, ska läsa detta och få dåligt samvete?
Jag vet inte jag. Olustig blir jag av det hela.
Jag är inte alldeles snäll nu, för jag tycker ganska bra om henne som person. Men jag gillar verkligen inte olyckskorpsdraget och jag gillar inte heller hennes något mästrande sätt, som jag nu ska redogöra för.
Mejlet - som skickades till alla föräldrar i klassen - handlade om att någon STULIT en frukt ur hennes barns väska idag. Var vänliga och tala med era barn om stöld. Börjar man med en frukt kan det lätt bli andra saker så småningom.
Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag blir alldeles matt. För det första tycker jag knappt att förlusten av en frukt, och då de misstänkta missdådarna är i åttaårsåldern, ens kan rubriceras som stöld. Och är det så jävla mycket att bråka om? Självklart ska barn läras att respektera andras saker, men jag vågar påstå att varenda unge i klassen vet att det är fel att stjäla, åtminstone i teorin. Hur väl man sedan kan behärska sina impulser att rota i andras väskor, att ta något som ser gott ut, kanske för att man vill ha det själv, kanske för att retas - det är en annan sak. Men herregud, det är som sagt åttaåringar vi pratar om. Åttaåringar som alla är olika.
Jag undrar också vad hon tänker sig uppnå med mejlet. Hon vill att alla föräldrar pratar med sina barn om att det är fel att stjäla. Okej. Det har till och med jag gjort, helt kort med Q. Han betygade att det inte var han, och jag försäkrade att jag aldrig trott det, förresten hade han med sig egen frukt.
Kassandra skriver vidare att barnen intygar att det inte är första gången det händer, och hon undrar om det är något barn som saknar frukt och därför inte kan motstå frestelsen.
Här blir jag än mer betänksam. Visst kan hon ha rätt. Men återigen, vad vill hon uppnå? Att den förälder som inte har råd eller kanske snarare tid och ork att skicka med barnet en frukt, ska läsa detta och få dåligt samvete?
Jag vet inte jag. Olustig blir jag av det hela.
2014-05-29
Ännu en anledning till att jag gillar mitt jobb
De senaste veckorna har jag tidvis haft svårt att komma ihåg varför jag aktivt valde att börja jobba för herr Snäll, det mest aktiva och informerade val jag gjort gällande en arbetsplats. Tjafs och missförhållanden har präglat tillvaron i lite för hög grad. Dessutom har jag varit borta mycket, i över tre veckor har antingen jag eller något av barnen varit rejält sjuka.
Men häromdagen fick jag en fin påminnelse. Det började i lunchrummet, det är då man ser folk från andra avdelningar än ens egen. Påfallande många hälsade på mig och frågade hur jag mådde, att jag varit sjukskriven några dagar var tydligen allmänt känt.
Så satte jag mig vid ett bord mittemot en kvinna som jobbar med helt andra saker än jag, men som jag känner lite grann. Hon deltar i ett av mina projekt och gör ett utmärkt jobb. Vi har småpratat lite, jag vet att hon har en son i samma ålder som mina pojkar. Deltar i samtalet gör också en tredje kvinna.
Jag hör att det pratas politik vid bordet intill, jag är fortfarande uppfylld och chockerad av valresultatet. Rent statistiskt borde var tionde av mina kollegor ha röstat på Sverigedemokraterna, men jag hoppas att det inte är så. Jag undrar i mitt stilla sinne vad de här kvinnorna har för sympatier.
De pratar om andra saker, fysiska likheter. Jag tycker ju ibland att din son liknar dig, säger den tredje kvinnan.
- Ja, men det är en omöjlighet.
- Hurså, undrar jag, är han din styvson? (Att pojken inte är adopterad har jag klart för mig.)
- Nej, det är min fru som har fött honom.
Och jag blir spontant så jävla glad, vilket förmodligen syns. För hon ler också, stort och glatt. Vi ser varann, och vet var vi har varann.
2014-05-28
Systerkärlek
När vi satt på flygplatsen och drack kaffe, medan mamma var på egna strövtåg, reflekterade syster över sin inställning till sina åldriga föräldrar. Hennes jämnåriga vänner börjar just inse att föräldrarna är gamla och kan dö snart. Hon ler överseende, det har hängt över henne sedan hon var liten, hon med sin gamla pappa. (Som alltså inte är min pappa, utan min styvfar, kanske jag ska förtydliga).
Men konstigt nog känner jag mig ungefär lika färdig med mamma som med pappa, sa hon tankfullt. Hon är egentligen inte någon väldigt viktig person i mitt liv längre. Sorgligt men sant.
Jag svarade att jag läst ett citat av Jesper Juul en gång, att man ofta har olika kontakt med sina föräldrar. När en förälder dör, sörjer man kanske men inte mer. När den specielle föräldern dör, oavsett hur gammal, då känner man sig plötsligt alldeles ensam i världen. Så var det för mamma när morfar dog, det vet jag. Så blir det för mig när pappa dör.
Så känner jag inte alls, för varken mamma eller pappa, svarade hon. Bara för dig. När du dör, då blir jag alldeles ensam.
Lilla syster.
Och så har vi bestämt att när Shakespeare fyller femhundra år, om femtio år den 23 april, då kommer hon att tänka på mig. Det känns fint.
Men konstigt nog känner jag mig ungefär lika färdig med mamma som med pappa, sa hon tankfullt. Hon är egentligen inte någon väldigt viktig person i mitt liv längre. Sorgligt men sant.
Jag svarade att jag läst ett citat av Jesper Juul en gång, att man ofta har olika kontakt med sina föräldrar. När en förälder dör, sörjer man kanske men inte mer. När den specielle föräldern dör, oavsett hur gammal, då känner man sig plötsligt alldeles ensam i världen. Så var det för mamma när morfar dog, det vet jag. Så blir det för mig när pappa dör.
Så känner jag inte alls, för varken mamma eller pappa, svarade hon. Bara för dig. När du dör, då blir jag alldeles ensam.
Lilla syster.
Och så har vi bestämt att när Shakespeare fyller femhundra år, om femtio år den 23 april, då kommer hon att tänka på mig. Det känns fint.
Mamma och hennes döttrar
Nu är det fyra veckor sedan jag var i Berlin med mamma och syster, minnet av resan börjar blekna något. Innan det är alldeles borta vill jag skriva om det.
Först: det var en lyckad och trevlig resa, låt mig bara slå fast det. Jag är, vilket torde ha framgått, mycket förtjust i Berlin och längtar redan tillbaka.
Relationsmässigt var det både prövande och intressant. Man kan nog säga att både mamma och syster befinner sig i varsitt kristillstånd, vilket de förstås hanterar på helt olika sätt.
Min syster är enklast att beskriva. Hon är - begripligt nog - lättad och stressad på samma gång. Lättad av att dödläget i hennes äktenskap är brutet, efter en lång tids limbo har hon äntligen kunnat och vågat agera. Stressad av att hon behöver agera ytterligare, det har blivit så att nästa steg tycks vara hennes att ta. Hennes man (och resten av världen) väntar på hennes besked om hur hon vill ha det, fortsätta eller inte?
Dessutom jobbar hon mycket, på ett krävande arbete där hon bokstavligen har människors liv i sina händer*. Det är inte konstigt att hon vaknar tidigt, att hon ger sig ut och springer varje morgon. Hon sa själv att hon märker att hon blivit lite nojig och kontrollerande, till exempel kring sitt matintag. Jag noterade att hon är smalare än på länge. Men jag märkte också att hon slappnade av mer och mer under resans gång, att hon åt ordentligt, att hon landade.
Det är inte svårt för mig att veta hur jag ska vara ett stöd för min syster. Jag frågar hur hon mår, hon svarar, vi har rak kommunikation. Jag säger det jag tänker om henne och hennes man, och hur jag skulle ha agerat i hennes ställe. Samtalen går inte runt utan framåt. Redan första kvällen pratade jag med henne om hennes vassa repliker till mamma. Retar du dig så mycket på henne? Tror du att du kan försöka låta mer passera, uppamma större tolerans, så att resan blir dräglig? Syster suckade. Jag vet, jag blir vass och snärtig utan att riktigt tänka på det. Det är bra att du säger till mig.
Mamma mår sämre än vad hon själv begriper, tror jag. Men som vanligt vill eller kan hon inte betrakta sig själv och sitt agerande, hon är känslostyrd och omedveten. Nu var hon uppfylld av oro över min syster och kunde inte låta henne vara ifred. Först efter några dagar tillsammans såg jag mönstret. Det skymdes först av systers fräsande åt mamma, som förstås gjorde stämningen ganska spänd. Men efter min första storasystriga tillrättavisning förstod jag syster bättre. Mamma är på henne hela tiden, i stort (äktenskapet, framtiden) och i smått (lämna inte leriga springskor i hotellkorridoren). Syster reagerar och regredierar och blir nästan tonårstrotsig. Omoget men mänskligt.
För lika lätt som jag har att förstå min syster, lika svårt är det för mig att begripa mig på mamma. Jag tycker att hon reagerar konstigt. Istället för att se min syster, se att hon visserligen mår dåligt men ändå bättre nu än förut, låter hon sig tyngas ner och ryckas med av sentimentalitet och projicerade känslor.
Ja, jag är hård, jag vet det. Jag är också ledsen över att min syster och svåger förmodligen ska skiljas. Men det viktigaste för mig är att de mår bra, om än var och en på sitt håll.
Mamma ville förmedla till min syster att hon förstår henne, att hon vet. Hon ville tala med henne i enrum, och förmedla att hon vet precis hur det är att lämna någon som egentligen är så älskansvärd. Syster rös och fnös, kände sig trängd och nerkladdad, ville avvisa. Hon har ingen aning om hur jag tänker och känner, hon projicerar sina egna erfarenheter på mig utan att lyssna.
Jag känner igen det så väl. När jag krisade och sörjde, då var mamma på mig också. Hon ville ha saker av mig som jag inte kunde ge (försäkringar om att jag mådde bra och inte alls var ledsen), och hon erbjöd saker som jag inte alls var intresserad av (kallprat om oviktiga ting) men sällan det som jag verkligen behövde.
Nu är det en konstig känsla att stå utanför den där dödsdansen, när jag känner den så väl. Den gör nästan lika ont att betrakta som att utföra, eftersom de som dansar nu är två personer som jag älskar mycket. Men det är skönt att slippa. Skönt att få vara den som lyssnar och tröstar, inte den som krisar.
När jag står utanför ser jag förstås klarare. Jag ser att mammas oro och omsorg också maskerar en ganska stark aggression. Förut förnam jag den bara, och det gör säkert syster också - det är därför de så kallade omsorgerna klingar falskt och är svåruthärdliga. Nu ser jag ilskan mycket tydligt. Sluta med de här dumheterna med att må dåligt! Var lycklig, för helvete, unge! Sluta ge mig ångest!
(Det första mamma sa när hon hörde att syster och svåger skulle separera var: Ja, man undrar ju vad man har gjort för fel som förälder.)
Sista kvällen låg vi länge vakna, jag och syster, vi kunde inte sluta prata. Mestadels om mamma. Imorgon ska jag vara snäll mot henne, sa syster beslutsamt. (Det gick sådär).
Sista kvällen var vi också på operakonsert i den vackra franska domen på Gendarmenmarkt, som möjligen är världens vackraste torg.
*Syster berättade att hon fått beröm på jobbet, så fint beröm att hon fått tårar i ögonen. Men, sa hon sorgset, jag vill inte berätta det för mamma. För jag vet att hon inte kommer att lyssna. Hon kommer att utbrista att hon är stolt, och i nästa andetag kommer hon att berätta om hur mycket beröm och uppskattning hon får på sitt jobb.
Som jag känner igen det.
 |
| Den perfekta kylskåpsmagneten. Lady Day på Berlinmuren. Ja, livet är vackert. |
Min syster är enklast att beskriva. Hon är - begripligt nog - lättad och stressad på samma gång. Lättad av att dödläget i hennes äktenskap är brutet, efter en lång tids limbo har hon äntligen kunnat och vågat agera. Stressad av att hon behöver agera ytterligare, det har blivit så att nästa steg tycks vara hennes att ta. Hennes man (och resten av världen) väntar på hennes besked om hur hon vill ha det, fortsätta eller inte?
Dessutom jobbar hon mycket, på ett krävande arbete där hon bokstavligen har människors liv i sina händer*. Det är inte konstigt att hon vaknar tidigt, att hon ger sig ut och springer varje morgon. Hon sa själv att hon märker att hon blivit lite nojig och kontrollerande, till exempel kring sitt matintag. Jag noterade att hon är smalare än på länge. Men jag märkte också att hon slappnade av mer och mer under resans gång, att hon åt ordentligt, att hon landade.
Det är inte svårt för mig att veta hur jag ska vara ett stöd för min syster. Jag frågar hur hon mår, hon svarar, vi har rak kommunikation. Jag säger det jag tänker om henne och hennes man, och hur jag skulle ha agerat i hennes ställe. Samtalen går inte runt utan framåt. Redan första kvällen pratade jag med henne om hennes vassa repliker till mamma. Retar du dig så mycket på henne? Tror du att du kan försöka låta mer passera, uppamma större tolerans, så att resan blir dräglig? Syster suckade. Jag vet, jag blir vass och snärtig utan att riktigt tänka på det. Det är bra att du säger till mig.
Mamma mår sämre än vad hon själv begriper, tror jag. Men som vanligt vill eller kan hon inte betrakta sig själv och sitt agerande, hon är känslostyrd och omedveten. Nu var hon uppfylld av oro över min syster och kunde inte låta henne vara ifred. Först efter några dagar tillsammans såg jag mönstret. Det skymdes först av systers fräsande åt mamma, som förstås gjorde stämningen ganska spänd. Men efter min första storasystriga tillrättavisning förstod jag syster bättre. Mamma är på henne hela tiden, i stort (äktenskapet, framtiden) och i smått (lämna inte leriga springskor i hotellkorridoren). Syster reagerar och regredierar och blir nästan tonårstrotsig. Omoget men mänskligt.
För lika lätt som jag har att förstå min syster, lika svårt är det för mig att begripa mig på mamma. Jag tycker att hon reagerar konstigt. Istället för att se min syster, se att hon visserligen mår dåligt men ändå bättre nu än förut, låter hon sig tyngas ner och ryckas med av sentimentalitet och projicerade känslor.
Ja, jag är hård, jag vet det. Jag är också ledsen över att min syster och svåger förmodligen ska skiljas. Men det viktigaste för mig är att de mår bra, om än var och en på sitt håll.
Mamma ville förmedla till min syster att hon förstår henne, att hon vet. Hon ville tala med henne i enrum, och förmedla att hon vet precis hur det är att lämna någon som egentligen är så älskansvärd. Syster rös och fnös, kände sig trängd och nerkladdad, ville avvisa. Hon har ingen aning om hur jag tänker och känner, hon projicerar sina egna erfarenheter på mig utan att lyssna.
Jag känner igen det så väl. När jag krisade och sörjde, då var mamma på mig också. Hon ville ha saker av mig som jag inte kunde ge (försäkringar om att jag mådde bra och inte alls var ledsen), och hon erbjöd saker som jag inte alls var intresserad av (kallprat om oviktiga ting) men sällan det som jag verkligen behövde.
Nu är det en konstig känsla att stå utanför den där dödsdansen, när jag känner den så väl. Den gör nästan lika ont att betrakta som att utföra, eftersom de som dansar nu är två personer som jag älskar mycket. Men det är skönt att slippa. Skönt att få vara den som lyssnar och tröstar, inte den som krisar.
När jag står utanför ser jag förstås klarare. Jag ser att mammas oro och omsorg också maskerar en ganska stark aggression. Förut förnam jag den bara, och det gör säkert syster också - det är därför de så kallade omsorgerna klingar falskt och är svåruthärdliga. Nu ser jag ilskan mycket tydligt. Sluta med de här dumheterna med att må dåligt! Var lycklig, för helvete, unge! Sluta ge mig ångest!
(Det första mamma sa när hon hörde att syster och svåger skulle separera var: Ja, man undrar ju vad man har gjort för fel som förälder.)
Sista kvällen låg vi länge vakna, jag och syster, vi kunde inte sluta prata. Mestadels om mamma. Imorgon ska jag vara snäll mot henne, sa syster beslutsamt. (Det gick sådär).
Sista kvällen var vi också på operakonsert i den vackra franska domen på Gendarmenmarkt, som möjligen är världens vackraste torg.
Som jag känner igen det.
Nyttig
De två senaste dagarna har jag haft fullt upp på jobbet.
Jag är inte riktigt frisk ännu, jag hostar och snorar och vaknar av halsont på nätterna, och känner mig som ett levande lik på morgnarna.
Kaoset som jag fått rota i är alls inte mitt fel utan kommer sig av tingens ordning på jobbet, en ordning som jag är starkt kritisk till och bra gärna skulle vilja välta över ända. Om jag bara visste vilken ända jag ska börja med, inte min egen dock.
Trots detta är jag riktigt nöjd. Vad är det som kvillrar i magen, är det en antydan till arbetsglädje? Det är skönt att vara igång igen efter flera veckor på halvfart, trista dagar interfolierade med sjukdagar, mina och barnens.
Nu tar jag långhelg.
Jag är inte riktigt frisk ännu, jag hostar och snorar och vaknar av halsont på nätterna, och känner mig som ett levande lik på morgnarna.
Kaoset som jag fått rota i är alls inte mitt fel utan kommer sig av tingens ordning på jobbet, en ordning som jag är starkt kritisk till och bra gärna skulle vilja välta över ända. Om jag bara visste vilken ända jag ska börja med, inte min egen dock.
Trots detta är jag riktigt nöjd. Vad är det som kvillrar i magen, är det en antydan till arbetsglädje? Det är skönt att vara igång igen efter flera veckor på halvfart, trista dagar interfolierade med sjukdagar, mina och barnens.
Nu tar jag långhelg.
2014-05-26
Tjuvlyssnat
Q har några klasskompisar på besök.
- Vem sover i sängen ovanpå, gör du?
- Nä, det är Y:s säng. Och det är jättepraktiskt! För fisar, va, det är ju varm luft, och varm luft stiger ju uppåt, va. Så när jag fiser luktar det bara en liten stund i min säng, sen hamnar allt i Y:s!
- Vem sover i sängen ovanpå, gör du?
- Nä, det är Y:s säng. Och det är jättepraktiskt! För fisar, va, det är ju varm luft, och varm luft stiger ju uppåt, va. Så när jag fiser luktar det bara en liten stund i min säng, sen hamnar allt i Y:s!
Operaskola: Carmen
Jag vet inte om Carmen är min favoritopera egentligen, jag brukar svara Rigoletto eller La Traviata om folk frågar (vilket de mycket sällan gör). Jag älskar Verdi för att hans operor flödar av vackra melodier och att de knappt är tråkiga en enda sekund, det händer ju alltid något i musiken.
Carmen har sina tråkiga passager, men den intar ändå en särställning. Den är ett kärlekens och passionens storverk, och den handlar lika mycket om José som om Carmen.
Så här skildras deras första möte i en avskalad version. Carmen blir förtjust i José och försäkrar sig om att han lägger märke till henne. Det är Habaneran förstås, denna mycket vackra och förföriska men ack så uttjatade melodi. Men här får den nytt liv.
Helt annorlunda, men lika otraditionell och minst lika lyckad är denna sydafrikanska version. Märk att Carmen alls inte har lagt märke till José förrän hon sjungit färdigt. Här är Habaneran alltså inte riktad till honom, utan snarare ett slags credo, en självständighetsförklaring till - ja, vem? Den som vill höra på.
Jag älskar intensiteten och livsglädjen i det här klippet! Filmen, U-Carmen eKhayelitsha, rekommenderas varmt! Historien utspelar sig i Khayelitsha som är en av de större kåkstäderna i Kapstaden. Plötsligt blir det helt logiskt att Carmen fraterniserar med smugglare. José är förstås militärpolis och tjurfäktaren Escamillo är - operasångare. Det stör mig inte ett dugg att operan framförs på xhosa, eller att miljön är Sydafrika istället för Sevilla, tvärtom, för mig blir det en högst lyckad korsbefruktning som tar verket till nya höjder.
Handlingen i Carmen är välkänd och är i korthet denna: don José är soldat med ett inte helt fläckfritt förflutet - han har tvingats lämna sin hemby efter ett slagsmål. Carmen arbetar på cigarrettfabrik och är på alla sätt sinnebilden av en femme fatale: farlig, förförisk och självständig. José blir bedårad och överger sin väna flickvän Micaela, som emellertid inte ger upp sina försök att få tillbaks honom på den rätta vägen. Carmen tröttnar relativt snabbt på José till förmån för Escamillo. José söker upp henne och ber henne återvända till honom, när hon vägrar dödar han henne.
Det var den korta, gängse versionen. José är naiv, lite korkad och temperamentsfull men i stort ett oskyldigt offer för en fal kvinna. Han offrar sin heder för henne men hon trampar föraktfullt både på den och på hans kärlek. Så går det som det går också.
Länge var det detta jag såg och hörde i historien, men vid en föreställning på GöteborgsOperan vältes plötsligt perspektivet över ända. Plötsligt såg jag helt andra saker. José har en våldsam historia, han är minst lika primitiv och känslostyrd som Carmen. Hon är å andra sidan fullkomligt ärlig. Hon erbjuder honom frihet och en kärlek på lika villkor, men den vill han inte ha. Han vill betvinga henne och härska över henne, och när han inte får det begår han det yttersta övergreppet. Hon står fast och trotsar själva döden, modig och ärlig in i det sista. Jag är född fri, och fri vill jag dö.
Det är spännande med en historia med så många bottnar, säkert är det därför den har lockat till så många olika tolkningar, säkert är det därför den fortsätter att fängsla. När jag beskrev min egen förändrade syn på Carmen för min syster frågade hon om jag trodde att författarna och kompositören lämnat utrymme för tolkningarna.
Jag har förstås ingen aning. Historien är egentligen rätt blek och full av klicheer och fördomar. Att Carmen är rom verkar egentligen rätt osannolikt, hur går det ihop med hennes sexuella frispråkighet? Jag vet inte mycket om romsk kultur men jag tvivlar på att den är vidare väl skildrad. Tjurfäktningen är inte autentiskt beskriven enligt en indignerad spansklärare tillika aficionado. Toreador, fräste han, det finns det inget som heter, det heter torero!
Nej, i Carmen är det är musiken som tillför komplexitet och gjuter liv.
Slutscenen är mycket stark. Man kan argumentera att den romantiserar mäns våld mot kvinnor, jag har svårt att säga emot, men framför allt uttrycker den kärlekens vånda, förtvivlan och grymhet. Varför gör man illa den man älskar?
(Jag hade känt mig lite lugnare om Garancas klänning hade haft rejäla axelband..)
Jag ryser när José förtvivlat utbrister: Så du älskar mig inte längre? Du älskar mig inte längre! Ryser igen då Carmen svarar honom, dovt, ärligt och naket grymt: Nej. Jag älskar dig inte längre.
Min favoritenor är emellertid Plácido Domingo. Han har tårar i rösten och kan förmedla känslor som ingen annan. Första gången jag verkligen lyssnade på Carmen och försjönk i den var på nattåget hem från Frankrike. Jag var sexton år och hade tillbringat en månad i en fransk familj och trivts vansinnigt bra. Jag hade tittat på Bergmanfilmer med föräldrarna, spelat biljard (mycket dåligt) med de vuxna barnen, varit lillasyster och minstadotter, om än en decimeter längre än alla andra. Nu skildes vi åt för att aldrig träffas mer. Också en kärlek, och ett avsked.
Kanske är det ren betingning, men jag tycker att Domingo och Troyanos är oöverträffade. När Domingo uppgivet sjunger de sista fraserna och de mäktiga stråkarna darrar fram de sista ackorden, då är allt slut, kärleken, livet.
Carmen dör där i armarna på den man som säger sig älska henne. Hon dör för den frihet och självständighet vi alla har rätt till. Ändå lär hon leva för evigt.
Carmen har sina tråkiga passager, men den intar ändå en särställning. Den är ett kärlekens och passionens storverk, och den handlar lika mycket om José som om Carmen.
Så här skildras deras första möte i en avskalad version. Carmen blir förtjust i José och försäkrar sig om att han lägger märke till henne. Det är Habaneran förstås, denna mycket vackra och förföriska men ack så uttjatade melodi. Men här får den nytt liv.
Helt annorlunda, men lika otraditionell och minst lika lyckad är denna sydafrikanska version. Märk att Carmen alls inte har lagt märke till José förrän hon sjungit färdigt. Här är Habaneran alltså inte riktad till honom, utan snarare ett slags credo, en självständighetsförklaring till - ja, vem? Den som vill höra på.
Jag älskar intensiteten och livsglädjen i det här klippet! Filmen, U-Carmen eKhayelitsha, rekommenderas varmt! Historien utspelar sig i Khayelitsha som är en av de större kåkstäderna i Kapstaden. Plötsligt blir det helt logiskt att Carmen fraterniserar med smugglare. José är förstås militärpolis och tjurfäktaren Escamillo är - operasångare. Det stör mig inte ett dugg att operan framförs på xhosa, eller att miljön är Sydafrika istället för Sevilla, tvärtom, för mig blir det en högst lyckad korsbefruktning som tar verket till nya höjder.
Handlingen i Carmen är välkänd och är i korthet denna: don José är soldat med ett inte helt fläckfritt förflutet - han har tvingats lämna sin hemby efter ett slagsmål. Carmen arbetar på cigarrettfabrik och är på alla sätt sinnebilden av en femme fatale: farlig, förförisk och självständig. José blir bedårad och överger sin väna flickvän Micaela, som emellertid inte ger upp sina försök att få tillbaks honom på den rätta vägen. Carmen tröttnar relativt snabbt på José till förmån för Escamillo. José söker upp henne och ber henne återvända till honom, när hon vägrar dödar han henne.
Det var den korta, gängse versionen. José är naiv, lite korkad och temperamentsfull men i stort ett oskyldigt offer för en fal kvinna. Han offrar sin heder för henne men hon trampar föraktfullt både på den och på hans kärlek. Så går det som det går också.
Länge var det detta jag såg och hörde i historien, men vid en föreställning på GöteborgsOperan vältes plötsligt perspektivet över ända. Plötsligt såg jag helt andra saker. José har en våldsam historia, han är minst lika primitiv och känslostyrd som Carmen. Hon är å andra sidan fullkomligt ärlig. Hon erbjuder honom frihet och en kärlek på lika villkor, men den vill han inte ha. Han vill betvinga henne och härska över henne, och när han inte får det begår han det yttersta övergreppet. Hon står fast och trotsar själva döden, modig och ärlig in i det sista. Jag är född fri, och fri vill jag dö.
Det är spännande med en historia med så många bottnar, säkert är det därför den har lockat till så många olika tolkningar, säkert är det därför den fortsätter att fängsla. När jag beskrev min egen förändrade syn på Carmen för min syster frågade hon om jag trodde att författarna och kompositören lämnat utrymme för tolkningarna.
Jag har förstås ingen aning. Historien är egentligen rätt blek och full av klicheer och fördomar. Att Carmen är rom verkar egentligen rätt osannolikt, hur går det ihop med hennes sexuella frispråkighet? Jag vet inte mycket om romsk kultur men jag tvivlar på att den är vidare väl skildrad. Tjurfäktningen är inte autentiskt beskriven enligt en indignerad spansklärare tillika aficionado. Toreador, fräste han, det finns det inget som heter, det heter torero!
Nej, i Carmen är det är musiken som tillför komplexitet och gjuter liv.
Slutscenen är mycket stark. Man kan argumentera att den romantiserar mäns våld mot kvinnor, jag har svårt att säga emot, men framför allt uttrycker den kärlekens vånda, förtvivlan och grymhet. Varför gör man illa den man älskar?
(Jag hade känt mig lite lugnare om Garancas klänning hade haft rejäla axelband..)
Jag ryser när José förtvivlat utbrister: Så du älskar mig inte längre? Du älskar mig inte längre! Ryser igen då Carmen svarar honom, dovt, ärligt och naket grymt: Nej. Jag älskar dig inte längre.
Min favoritenor är emellertid Plácido Domingo. Han har tårar i rösten och kan förmedla känslor som ingen annan. Första gången jag verkligen lyssnade på Carmen och försjönk i den var på nattåget hem från Frankrike. Jag var sexton år och hade tillbringat en månad i en fransk familj och trivts vansinnigt bra. Jag hade tittat på Bergmanfilmer med föräldrarna, spelat biljard (mycket dåligt) med de vuxna barnen, varit lillasyster och minstadotter, om än en decimeter längre än alla andra. Nu skildes vi åt för att aldrig träffas mer. Också en kärlek, och ett avsked.
Kanske är det ren betingning, men jag tycker att Domingo och Troyanos är oöverträffade. När Domingo uppgivet sjunger de sista fraserna och de mäktiga stråkarna darrar fram de sista ackorden, då är allt slut, kärleken, livet.
Carmen dör där i armarna på den man som säger sig älska henne. Hon dör för den frihet och självständighet vi alla har rätt till. Ändå lär hon leva för evigt.
Rädsla, skam och tröst
Måndag förmiddag och jag är ensam hemma, jag ska vara hemma en dag till för att bli riktigt frisk (det blev ingen körkonsert för mig igår, tråkigt men oundvikligt). Jag hade svårt att somna igår efter valvakan och nu vid tidningen väller det över mig. Trött, hungrig och hostig är jag också och det är kanske därför känslorna övermannar mig till den grad att jag rentav gråter en stund över valresultatet. Det svenska och det europeiska.
Man kan förstås argumentera att 90% av de svenskar som röstade (vilket bara var något mer än hälften, vilket i sig är något att skämmas över) tog ställning mot främlingsfientlighet, men det är en klen tröst i sammanhanget. Jo, jag skäms, det gör jag. Jag kan inte se de 10% som något annat än ett uttryck för okunskap, omänsklighet och oginhet. Gång på gång har Sverigedemokraterna visat att deras politik inte handlar om annat än att värdera människors liv och rättigheter på olika sätt.
Vi som bor i ett land som varit förskonat från elände, världskrig och ekonomiska kriser, på både lång och kort sikt, vi som åtnjutit hundratals år av obruten fred och demokratiska traditioner, vi borde veta och handla bättre. Skamligt är vad det är.
Efter en stund snyter jag mig och lägger tidningen åt sidan och lyssnar på musik. Konsten är alltid en tröst. Mitt nästa inlägg kan ses som en hyllning till Fi, som jag förvisso inte röstade på, men vars framgångar ändå gläder mig stort.
Man kan förstås argumentera att 90% av de svenskar som röstade (vilket bara var något mer än hälften, vilket i sig är något att skämmas över) tog ställning mot främlingsfientlighet, men det är en klen tröst i sammanhanget. Jo, jag skäms, det gör jag. Jag kan inte se de 10% som något annat än ett uttryck för okunskap, omänsklighet och oginhet. Gång på gång har Sverigedemokraterna visat att deras politik inte handlar om annat än att värdera människors liv och rättigheter på olika sätt.
Vi som bor i ett land som varit förskonat från elände, världskrig och ekonomiska kriser, på både lång och kort sikt, vi som åtnjutit hundratals år av obruten fred och demokratiska traditioner, vi borde veta och handla bättre. Skamligt är vad det är.
Efter en stund snyter jag mig och lägger tidningen åt sidan och lyssnar på musik. Konsten är alltid en tröst. Mitt nästa inlägg kan ses som en hyllning till Fi, som jag förvisso inte röstade på, men vars framgångar ändå gläder mig stort.
2014-05-23
Icke-simulant
I flera dagar har jag ömsom undrat om jag håller på att bli sjuk, ömsom anklagat mig själv för att simulera. De senare tankarna kommer sig dels av att sjukan varit av smygande karaktär, dels att jag inbillar mig att jag är en alltför bekväm natur.
I söndags avstod jag från veckans springtur, mer av tidsbrist än något annat. På natten till måndagen sov jag illa och vaknade med halsont. Det var inte värre än att det gick över efter morgonteet, så jag åkte till jobbet. Väl där kände jag mig ändå lite risig, stod ut till klockan tre och åkte sedan hem för att samla kraft inför kvällens körrepetition. Som ändå gick förvånansvärt bra, och tur var väl det eftersom det drar ihop sig till konsert.
På tisdagen stannade jag hemma och vilade, och tillbringade dagen på soffan i sällskap med Netflix. Det var så pass stärkande att jag på kvällen kände mig helt övertygad om att jag bara inbillade mig och letade ursäkter för att maska från jobbet.
Onsdag jobbade jag sålunda, och det var också den enda dagen i veckan då jag verkligen hade viktiga saker att uträtta. När de var utförda framåt eftermiddagen kände jag mig återigen dålig. Jag förklarade för herr Snäll att jag åker nu, och imorgon förmiddag ska jag göra mammografi, så jag kommer först efter lunch.
Torsdagens program var sålunda mammografi, åka till jobbet och därifrån direkt till extra körrepetition. Efter en del pusslande med bilar, cyklar och hämtningar var O och jag ense om de logistiska arrangemangen.
Torsdag morgon grydde med strålande väder. Jag tog för ovanlighetens skull tunnelbanan och betraktade bistert mina sommarglada medsystrar. Sandaletterna smattrade, de blommiga klänningskjolarna fladdrade.
Själv får jag aldrig till det där. Klänningar och kjolar ligger ostrukna, benen är både ludna och blåbleka och förresten får jag ofelbart skoskav så fort värmen kommer. Givetvis så också denna dag, fast jag bar ett par pålitliga trotjänare. Svettig, med skoskav och ömma bröst efter mammografin gick jag konsekvent på den skuggiga trottoaren och tänkte att värme är överskattat. Mer än tjugofem grader behöver det inte bli för min skull, nej tack.
Plötsligt insåg jag att det nog inte bara var värmen som spökade. Hade inte O:s sjuka veckan före haft ett liknande förlopp? Jag åkte hem och konstaterade att får man halvligga i skuggan av ett parasoll och betrakta vita syrenklasar mot blå himmel, då är sommarvärme betydligt mer uthärdlig.
Men inte orkade jag åka till kören på kvällen. Och möjligen förklaras min griniga observation angående den uppväxande generationens artighet av mitt hälsotillstånd.
För idag fattar till och med jag att jag är rejält sjuk. När huvudet värker så att jag inte ens orkar läsa tidningen, när jag somnar så snart jag lägger den åt sidan, när det enda som lockar mig i matväg är glass, när jag inte ens orkar ta mig till soffan utan stannar i sängen.
Utanför fönstret susar ekarna. Hela morgonen har jag lytts till glada rop, Q:s skola har haft friluftsdag på ängen nedanför våra hus. Ibland har jag tyckt mig höra hans röst.
Jag ska messa O om att köpa lite glass till mig. Nu ska jag bli frisk. Hoppas jag blir det till på söndag, men om inte får kören klara sig utan mig.
I söndags avstod jag från veckans springtur, mer av tidsbrist än något annat. På natten till måndagen sov jag illa och vaknade med halsont. Det var inte värre än att det gick över efter morgonteet, så jag åkte till jobbet. Väl där kände jag mig ändå lite risig, stod ut till klockan tre och åkte sedan hem för att samla kraft inför kvällens körrepetition. Som ändå gick förvånansvärt bra, och tur var väl det eftersom det drar ihop sig till konsert.
På tisdagen stannade jag hemma och vilade, och tillbringade dagen på soffan i sällskap med Netflix. Det var så pass stärkande att jag på kvällen kände mig helt övertygad om att jag bara inbillade mig och letade ursäkter för att maska från jobbet.
Onsdag jobbade jag sålunda, och det var också den enda dagen i veckan då jag verkligen hade viktiga saker att uträtta. När de var utförda framåt eftermiddagen kände jag mig återigen dålig. Jag förklarade för herr Snäll att jag åker nu, och imorgon förmiddag ska jag göra mammografi, så jag kommer först efter lunch.
Torsdagens program var sålunda mammografi, åka till jobbet och därifrån direkt till extra körrepetition. Efter en del pusslande med bilar, cyklar och hämtningar var O och jag ense om de logistiska arrangemangen.
Torsdag morgon grydde med strålande väder. Jag tog för ovanlighetens skull tunnelbanan och betraktade bistert mina sommarglada medsystrar. Sandaletterna smattrade, de blommiga klänningskjolarna fladdrade.
Själv får jag aldrig till det där. Klänningar och kjolar ligger ostrukna, benen är både ludna och blåbleka och förresten får jag ofelbart skoskav så fort värmen kommer. Givetvis så också denna dag, fast jag bar ett par pålitliga trotjänare. Svettig, med skoskav och ömma bröst efter mammografin gick jag konsekvent på den skuggiga trottoaren och tänkte att värme är överskattat. Mer än tjugofem grader behöver det inte bli för min skull, nej tack.
Plötsligt insåg jag att det nog inte bara var värmen som spökade. Hade inte O:s sjuka veckan före haft ett liknande förlopp? Jag åkte hem och konstaterade att får man halvligga i skuggan av ett parasoll och betrakta vita syrenklasar mot blå himmel, då är sommarvärme betydligt mer uthärdlig.
Men inte orkade jag åka till kören på kvällen. Och möjligen förklaras min griniga observation angående den uppväxande generationens artighet av mitt hälsotillstånd.
För idag fattar till och med jag att jag är rejält sjuk. När huvudet värker så att jag inte ens orkar läsa tidningen, när jag somnar så snart jag lägger den åt sidan, när det enda som lockar mig i matväg är glass, när jag inte ens orkar ta mig till soffan utan stannar i sängen.
Utanför fönstret susar ekarna. Hela morgonen har jag lytts till glada rop, Q:s skola har haft friluftsdag på ängen nedanför våra hus. Ibland har jag tyckt mig höra hans röst.
Jag ska messa O om att köpa lite glass till mig. Nu ska jag bli frisk. Hoppas jag blir det till på söndag, men om inte får kören klara sig utan mig.
2014-05-22
Tack!
Jag tycker inte att mina barn är några under av väluppfostran. Men när Q har kompisar på besök hoppar jag riktigt till. Mina barn säger ja tack eller nej tack när man frågar om de vill ha något. De frågar innan de går från bordet och de tackar för maten. Jag tänker inte ens på det, inte förrän jag träffar barn som svarar Mm eller Nä och stirrar oförstående när jag fyller i med jatack eller nejtack. Lite ställd blir jag också, hur mycket ska man uppfostra barn på besök?
Inom mig tackar jag både mamma och mormor. Många småborgerliga dumheter har de präglat mig med, men att tacka ska faktiskt sitta i ryggmärgen.
Inom mig tackar jag både mamma och mormor. Många småborgerliga dumheter har de präglat mig med, men att tacka ska faktiskt sitta i ryggmärgen.
2014-05-19
På hemväg
Fast det var ju roligt. Men jobbigt. Och roligt.
Utanför fönstret står himlen ljus. Och kanske hinner jag precis hem till den usla australiensiska deckaren på tv.
Utanför fönstret står himlen ljus. Och kanske hinner jag precis hem till den usla australiensiska deckaren på tv.
Surstund
Sitter på tunnelbanan på väg till kören och tycker obestämt synd om mig själv. Huvud och hals gör lite ont, undrar om O:s monsterförkylning från förra veckan hunnit ikapp mig.
Jag borde väl egentligen bädda ner mig med en kopp te. Men på söndag är det konsert, och jag missade förra repet.
Är så trött, så trött. Borde vara glad, för detta ska vara roligt, och är det egentligen. Har länge haft ett halvskrivet inlägg liggande om det roliga med kören. Varför skriver jag aldrig klart det utan bara gnälliga?
Jag är trött, men inte för att jag jobbat för mycket eller ägnat mig åt fel eller tråkiga saker. Jag har tillbringat mycket tid med barnen, riktigt mycket, och utan att läsa den kloka boken om arga barn har jag klarat av några Q-strider på ett bra sätt. Han är också värd beröm, förresten.
Vuxentid har heller inte saknats, jag har träffat min syster och två andra vänner. Borde alltså vara tankad och påfylld, och det är jag väl i någon mening också. Men inte i alla tankar, bara.
Om Iprenet inte kickat in i pausen åker jag hem.
Jag borde väl egentligen bädda ner mig med en kopp te. Men på söndag är det konsert, och jag missade förra repet.
Är så trött, så trött. Borde vara glad, för detta ska vara roligt, och är det egentligen. Har länge haft ett halvskrivet inlägg liggande om det roliga med kören. Varför skriver jag aldrig klart det utan bara gnälliga?
Jag är trött, men inte för att jag jobbat för mycket eller ägnat mig åt fel eller tråkiga saker. Jag har tillbringat mycket tid med barnen, riktigt mycket, och utan att läsa den kloka boken om arga barn har jag klarat av några Q-strider på ett bra sätt. Han är också värd beröm, förresten.
Vuxentid har heller inte saknats, jag har träffat min syster och två andra vänner. Borde alltså vara tankad och påfylld, och det är jag väl i någon mening också. Men inte i alla tankar, bara.
Om Iprenet inte kickat in i pausen åker jag hem.
2014-05-15
Psalmverser
Mamma ringer och förhör sig om pojkarna. Jag berättar kortfattat om läxhärdsmältan i måndags. Hon skrattar lite. Jag minns hur fruktansvärt arg och upprorisk jag kände mig när jag var tvungen att lära mig psalmverser utantill i småskolan, säger hon. Och morfar och mormor vet du, med sin gudlighet. Jag vrålade väl till elva på kvällarna innan de där sabla verserna äntligen satt. Å, jag minns hur arg jag var.
Det har du aldrig berättat, säger jag. Jag trodde att du var snäll och duktig i skolan. Ånej, säger hon. Båda mina barn har varit mycket snällare än vad jag någonsin var.
Av någon anledning känner jag mig lite upplivad.
Det har du aldrig berättat, säger jag. Jag trodde att du var snäll och duktig i skolan. Ånej, säger hon. Båda mina barn har varit mycket snällare än vad jag någonsin var.
Av någon anledning känner jag mig lite upplivad.
2014-05-14
Det oåterkalleliga steget
I bilen på väg till jobbet hör jag på radion om den unge regissörens död. Trettiosex år, undrar om det är självmord. Senare under dagen bekräftas det, han tog sitt liv.
Jag värjer mig för rubrikerna, de känns skenheliga och gamaktiga. Ändå läser jag dem. Och framför allt tycker jag att det är modigt och bra att familjen berättar att det var så det var.
Elvahundra människor väljer varje år att självmant avsluta sina liv. Försöken att göra det är långt fler. Forskning visar att de flesta självmordsförsök görs på impuls, och att de som räddas ofta ångrar sitt försök inom ganska kort tid. Många gör upprepade försök, men absolut inte alla.
Självmord får oöverskådliga konsekvenser. En kvinna i min familj tog sitt liv tre år innan jag föddes. Hennes barn är nära pensionsålder idag, hennes barnbarn som hon aldrig träffade börjar bli vuxna. Ändå påverkas vi alla av hennes sjukdom och död, nära femtio år efter att hon valde att dö.
För lite mer än tio år sedan hade jag självmordstankar. De kom efter några år av livskris och olycka över barnlösheten. I efterhand förstår jag att de var ett symptom på en ohållbar situation. De var fruktansvärt skrämmande. Jag berättade aldrig för någon medan jag hade dem.
En natt låg jag vaken, vi var på Sommarön. Jag tänkte att jag skulle gå upp och gå ner till vattnet och simma ut tills jag inte orkade mer. Men på golvet bredvid min säng sov hunden. Att gå ut utan att väcka honom var lika otänkbart som att lämna honom instängd i huset, han hade börjat skälla. Och hade jag gått i sjön, hade han följt med. Det ville jag inte. Jag låg kvar och grät.
Idag förstår jag det knappt, varken den skruvade logiken eller att jag kunde ha dessa fasansfulla tankar. Jag hade ju så mycket att leva för redan då, för att inte tala om hur jag har det nu.
Men så är det. Man är inte sig själv, och man skäms. Man kämpar i tysthet, vi gör det alla, både vi som haft tankarna och vi som stått bredvid.
Men vi borde prata mer om det. Mycket mer.
Här finns mer att läsa. Lova mig att ni gör det.
Vårdguiden om självmordstankar
Fakta om självmord
SPES, prevention och stöd till anhöriga
Jag värjer mig för rubrikerna, de känns skenheliga och gamaktiga. Ändå läser jag dem. Och framför allt tycker jag att det är modigt och bra att familjen berättar att det var så det var.
Elvahundra människor väljer varje år att självmant avsluta sina liv. Försöken att göra det är långt fler. Forskning visar att de flesta självmordsförsök görs på impuls, och att de som räddas ofta ångrar sitt försök inom ganska kort tid. Många gör upprepade försök, men absolut inte alla.
Självmord får oöverskådliga konsekvenser. En kvinna i min familj tog sitt liv tre år innan jag föddes. Hennes barn är nära pensionsålder idag, hennes barnbarn som hon aldrig träffade börjar bli vuxna. Ändå påverkas vi alla av hennes sjukdom och död, nära femtio år efter att hon valde att dö.
För lite mer än tio år sedan hade jag självmordstankar. De kom efter några år av livskris och olycka över barnlösheten. I efterhand förstår jag att de var ett symptom på en ohållbar situation. De var fruktansvärt skrämmande. Jag berättade aldrig för någon medan jag hade dem.
En natt låg jag vaken, vi var på Sommarön. Jag tänkte att jag skulle gå upp och gå ner till vattnet och simma ut tills jag inte orkade mer. Men på golvet bredvid min säng sov hunden. Att gå ut utan att väcka honom var lika otänkbart som att lämna honom instängd i huset, han hade börjat skälla. Och hade jag gått i sjön, hade han följt med. Det ville jag inte. Jag låg kvar och grät.
Idag förstår jag det knappt, varken den skruvade logiken eller att jag kunde ha dessa fasansfulla tankar. Jag hade ju så mycket att leva för redan då, för att inte tala om hur jag har det nu.
Men så är det. Man är inte sig själv, och man skäms. Man kämpar i tysthet, vi gör det alla, både vi som haft tankarna och vi som stått bredvid.
Men vi borde prata mer om det. Mycket mer.
Här finns mer att läsa. Lova mig att ni gör det.
Vårdguiden om självmordstankar
Fakta om självmord
SPES, prevention och stöd till anhöriga
Storsint
Sedan jag klippte mig för en månad sedan har Y upprepat att han tycker att jag ska ha långt hår igen. Jag misstänker starkt att han uppviglats till detta, men O (välkänd konservativ i hårfrågor) svär sig fri.
Men imorse tittade Y på mig och sa: Mamma, jag tycker faktiskt om dig både med långt och med kort hår!
Men imorse tittade Y på mig och sa: Mamma, jag tycker faktiskt om dig både med långt och med kort hår!
En annan Edith
Inte Södergran alltså. Utan Unnerstad!
Aktuell högläsningsbok är ännu en av mina barndomsfavoriter, Farmorsresan av Edith Unnerstad. Q lyssnar intresserat, Y med något flyktigare intresse.
(Kvällsläsordningen är just nu som följer: Y får välja en eller två kortare bilderböcker som jag läser först. Q vill ibland höra en bilderbok men allra oftast ett eller två kapitel ur den bok vi högläser. Q ligger snällt och lyssnar hela tiden, Y tröttnar ofta under kapitelboken och börjar stöka runt.)
Farmorsresan handlar om sexårige Pelle Göran, och inleds med viss dramatik. Pelle Göran är ledsen och bråkig. Han klipper sönder gardinerna och karvar i fönsterbrädet med sin pennkniv. Vill pappa att han ska gå ut vill han vara inne, han gör bara tvärtemot. Varför detta? Jo, Pelle Görans mamma har blivit påkörd och ligger på sjukhus. En dag rymmer han till henne på sjukhuset och blir alldeles vild när syster Asta och "professorn" försöker ta hand om honom. Han sparkas och stångar professorn i magen.
Boken skrevs 1957 och visst är den daterad, som väl framgår av ovanstående. Men det gör inget, för skildringen av barnets känslor och hur han uttrycker dem, går rakt in hos båda mina söner. De lyssnar storögt och har inga problem att relatera till Pelle Görans sorg och ilska.
Det bestäms att Pelle Göran ska få åka till farmor som bor på en gård på Söderåsen i Skåne. Där lever man storfamiljsliv, hunden och gåsen är fullvärdiga familjemedlemmar, och äter god skånsk mat. Några lagom dramatiska händelser (avslöjandet av en äggtjuv, ett huggormsbett, en familjeförsoning) interfolieras med sagor och berättelser med anknytning till trakten, de berättas av de äldre i gården. Jag gissar att de är helt påhittade av författaren själv, men de fungerar. Det skånska landskapet är kärleksfullt skildrat, enligt Wikipedia växte Unnerstad upp i Helsingfors, på Åland och i Stockholm, men hennes make var bördig från Skåne.
Det är en trevlig bok som definitivt förtjänar att lyftas upp ur glömskan.
Aktuell högläsningsbok är ännu en av mina barndomsfavoriter, Farmorsresan av Edith Unnerstad. Q lyssnar intresserat, Y med något flyktigare intresse.
(Kvällsläsordningen är just nu som följer: Y får välja en eller två kortare bilderböcker som jag läser först. Q vill ibland höra en bilderbok men allra oftast ett eller två kapitel ur den bok vi högläser. Q ligger snällt och lyssnar hela tiden, Y tröttnar ofta under kapitelboken och börjar stöka runt.)
Farmorsresan handlar om sexårige Pelle Göran, och inleds med viss dramatik. Pelle Göran är ledsen och bråkig. Han klipper sönder gardinerna och karvar i fönsterbrädet med sin pennkniv. Vill pappa att han ska gå ut vill han vara inne, han gör bara tvärtemot. Varför detta? Jo, Pelle Görans mamma har blivit påkörd och ligger på sjukhus. En dag rymmer han till henne på sjukhuset och blir alldeles vild när syster Asta och "professorn" försöker ta hand om honom. Han sparkas och stångar professorn i magen.
Boken skrevs 1957 och visst är den daterad, som väl framgår av ovanstående. Men det gör inget, för skildringen av barnets känslor och hur han uttrycker dem, går rakt in hos båda mina söner. De lyssnar storögt och har inga problem att relatera till Pelle Görans sorg och ilska.
Det bestäms att Pelle Göran ska få åka till farmor som bor på en gård på Söderåsen i Skåne. Där lever man storfamiljsliv, hunden och gåsen är fullvärdiga familjemedlemmar, och äter god skånsk mat. Några lagom dramatiska händelser (avslöjandet av en äggtjuv, ett huggormsbett, en familjeförsoning) interfolieras med sagor och berättelser med anknytning till trakten, de berättas av de äldre i gården. Jag gissar att de är helt påhittade av författaren själv, men de fungerar. Det skånska landskapet är kärleksfullt skildrat, enligt Wikipedia växte Unnerstad upp i Helsingfors, på Åland och i Stockholm, men hennes make var bördig från Skåne.
Det är en trevlig bok som definitivt förtjänar att lyftas upp ur glömskan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)