De två senaste dagarna har jag haft fullt upp på jobbet.
Jag är inte riktigt frisk ännu, jag hostar och snorar och vaknar av halsont på nätterna, och känner mig som ett levande lik på morgnarna.
Kaoset som jag fått rota i är alls inte mitt fel utan kommer sig av tingens ordning på jobbet, en ordning som jag är starkt kritisk till och bra gärna skulle vilja välta över ända. Om jag bara visste vilken ända jag ska börja med, inte min egen dock.
Trots detta är jag riktigt nöjd. Vad är det som kvillrar i magen, är det en antydan till arbetsglädje? Det är skönt att vara igång igen efter flera veckor på halvfart, trista dagar interfolierade med sjukdagar, mina och barnens.
Nu tar jag långhelg.
2014-05-28
2014-05-26
Tjuvlyssnat
Q har några klasskompisar på besök.
- Vem sover i sängen ovanpå, gör du?
- Nä, det är Y:s säng. Och det är jättepraktiskt! För fisar, va, det är ju varm luft, och varm luft stiger ju uppåt, va. Så när jag fiser luktar det bara en liten stund i min säng, sen hamnar allt i Y:s!
- Vem sover i sängen ovanpå, gör du?
- Nä, det är Y:s säng. Och det är jättepraktiskt! För fisar, va, det är ju varm luft, och varm luft stiger ju uppåt, va. Så när jag fiser luktar det bara en liten stund i min säng, sen hamnar allt i Y:s!
Operaskola: Carmen
Jag vet inte om Carmen är min favoritopera egentligen, jag brukar svara Rigoletto eller La Traviata om folk frågar (vilket de mycket sällan gör). Jag älskar Verdi för att hans operor flödar av vackra melodier och att de knappt är tråkiga en enda sekund, det händer ju alltid något i musiken.
Carmen har sina tråkiga passager, men den intar ändå en särställning. Den är ett kärlekens och passionens storverk, och den handlar lika mycket om José som om Carmen.
Så här skildras deras första möte i en avskalad version. Carmen blir förtjust i José och försäkrar sig om att han lägger märke till henne. Det är Habaneran förstås, denna mycket vackra och förföriska men ack så uttjatade melodi. Men här får den nytt liv.
Helt annorlunda, men lika otraditionell och minst lika lyckad är denna sydafrikanska version. Märk att Carmen alls inte har lagt märke till José förrän hon sjungit färdigt. Här är Habaneran alltså inte riktad till honom, utan snarare ett slags credo, en självständighetsförklaring till - ja, vem? Den som vill höra på.
Jag älskar intensiteten och livsglädjen i det här klippet! Filmen, U-Carmen eKhayelitsha, rekommenderas varmt! Historien utspelar sig i Khayelitsha som är en av de större kåkstäderna i Kapstaden. Plötsligt blir det helt logiskt att Carmen fraterniserar med smugglare. José är förstås militärpolis och tjurfäktaren Escamillo är - operasångare. Det stör mig inte ett dugg att operan framförs på xhosa, eller att miljön är Sydafrika istället för Sevilla, tvärtom, för mig blir det en högst lyckad korsbefruktning som tar verket till nya höjder.
Handlingen i Carmen är välkänd och är i korthet denna: don José är soldat med ett inte helt fläckfritt förflutet - han har tvingats lämna sin hemby efter ett slagsmål. Carmen arbetar på cigarrettfabrik och är på alla sätt sinnebilden av en femme fatale: farlig, förförisk och självständig. José blir bedårad och överger sin väna flickvän Micaela, som emellertid inte ger upp sina försök att få tillbaks honom på den rätta vägen. Carmen tröttnar relativt snabbt på José till förmån för Escamillo. José söker upp henne och ber henne återvända till honom, när hon vägrar dödar han henne.
Det var den korta, gängse versionen. José är naiv, lite korkad och temperamentsfull men i stort ett oskyldigt offer för en fal kvinna. Han offrar sin heder för henne men hon trampar föraktfullt både på den och på hans kärlek. Så går det som det går också.
Länge var det detta jag såg och hörde i historien, men vid en föreställning på GöteborgsOperan vältes plötsligt perspektivet över ända. Plötsligt såg jag helt andra saker. José har en våldsam historia, han är minst lika primitiv och känslostyrd som Carmen. Hon är å andra sidan fullkomligt ärlig. Hon erbjuder honom frihet och en kärlek på lika villkor, men den vill han inte ha. Han vill betvinga henne och härska över henne, och när han inte får det begår han det yttersta övergreppet. Hon står fast och trotsar själva döden, modig och ärlig in i det sista. Jag är född fri, och fri vill jag dö.
Det är spännande med en historia med så många bottnar, säkert är det därför den har lockat till så många olika tolkningar, säkert är det därför den fortsätter att fängsla. När jag beskrev min egen förändrade syn på Carmen för min syster frågade hon om jag trodde att författarna och kompositören lämnat utrymme för tolkningarna.
Jag har förstås ingen aning. Historien är egentligen rätt blek och full av klicheer och fördomar. Att Carmen är rom verkar egentligen rätt osannolikt, hur går det ihop med hennes sexuella frispråkighet? Jag vet inte mycket om romsk kultur men jag tvivlar på att den är vidare väl skildrad. Tjurfäktningen är inte autentiskt beskriven enligt en indignerad spansklärare tillika aficionado. Toreador, fräste han, det finns det inget som heter, det heter torero!
Nej, i Carmen är det är musiken som tillför komplexitet och gjuter liv.
Slutscenen är mycket stark. Man kan argumentera att den romantiserar mäns våld mot kvinnor, jag har svårt att säga emot, men framför allt uttrycker den kärlekens vånda, förtvivlan och grymhet. Varför gör man illa den man älskar?
(Jag hade känt mig lite lugnare om Garancas klänning hade haft rejäla axelband..)
Jag ryser när José förtvivlat utbrister: Så du älskar mig inte längre? Du älskar mig inte längre! Ryser igen då Carmen svarar honom, dovt, ärligt och naket grymt: Nej. Jag älskar dig inte längre.
Min favoritenor är emellertid Plácido Domingo. Han har tårar i rösten och kan förmedla känslor som ingen annan. Första gången jag verkligen lyssnade på Carmen och försjönk i den var på nattåget hem från Frankrike. Jag var sexton år och hade tillbringat en månad i en fransk familj och trivts vansinnigt bra. Jag hade tittat på Bergmanfilmer med föräldrarna, spelat biljard (mycket dåligt) med de vuxna barnen, varit lillasyster och minstadotter, om än en decimeter längre än alla andra. Nu skildes vi åt för att aldrig träffas mer. Också en kärlek, och ett avsked.
Kanske är det ren betingning, men jag tycker att Domingo och Troyanos är oöverträffade. När Domingo uppgivet sjunger de sista fraserna och de mäktiga stråkarna darrar fram de sista ackorden, då är allt slut, kärleken, livet.
Carmen dör där i armarna på den man som säger sig älska henne. Hon dör för den frihet och självständighet vi alla har rätt till. Ändå lär hon leva för evigt.
Carmen har sina tråkiga passager, men den intar ändå en särställning. Den är ett kärlekens och passionens storverk, och den handlar lika mycket om José som om Carmen.
Så här skildras deras första möte i en avskalad version. Carmen blir förtjust i José och försäkrar sig om att han lägger märke till henne. Det är Habaneran förstås, denna mycket vackra och förföriska men ack så uttjatade melodi. Men här får den nytt liv.
Helt annorlunda, men lika otraditionell och minst lika lyckad är denna sydafrikanska version. Märk att Carmen alls inte har lagt märke till José förrän hon sjungit färdigt. Här är Habaneran alltså inte riktad till honom, utan snarare ett slags credo, en självständighetsförklaring till - ja, vem? Den som vill höra på.
Jag älskar intensiteten och livsglädjen i det här klippet! Filmen, U-Carmen eKhayelitsha, rekommenderas varmt! Historien utspelar sig i Khayelitsha som är en av de större kåkstäderna i Kapstaden. Plötsligt blir det helt logiskt att Carmen fraterniserar med smugglare. José är förstås militärpolis och tjurfäktaren Escamillo är - operasångare. Det stör mig inte ett dugg att operan framförs på xhosa, eller att miljön är Sydafrika istället för Sevilla, tvärtom, för mig blir det en högst lyckad korsbefruktning som tar verket till nya höjder.
Handlingen i Carmen är välkänd och är i korthet denna: don José är soldat med ett inte helt fläckfritt förflutet - han har tvingats lämna sin hemby efter ett slagsmål. Carmen arbetar på cigarrettfabrik och är på alla sätt sinnebilden av en femme fatale: farlig, förförisk och självständig. José blir bedårad och överger sin väna flickvän Micaela, som emellertid inte ger upp sina försök att få tillbaks honom på den rätta vägen. Carmen tröttnar relativt snabbt på José till förmån för Escamillo. José söker upp henne och ber henne återvända till honom, när hon vägrar dödar han henne.
Det var den korta, gängse versionen. José är naiv, lite korkad och temperamentsfull men i stort ett oskyldigt offer för en fal kvinna. Han offrar sin heder för henne men hon trampar föraktfullt både på den och på hans kärlek. Så går det som det går också.
Länge var det detta jag såg och hörde i historien, men vid en föreställning på GöteborgsOperan vältes plötsligt perspektivet över ända. Plötsligt såg jag helt andra saker. José har en våldsam historia, han är minst lika primitiv och känslostyrd som Carmen. Hon är å andra sidan fullkomligt ärlig. Hon erbjuder honom frihet och en kärlek på lika villkor, men den vill han inte ha. Han vill betvinga henne och härska över henne, och när han inte får det begår han det yttersta övergreppet. Hon står fast och trotsar själva döden, modig och ärlig in i det sista. Jag är född fri, och fri vill jag dö.
Det är spännande med en historia med så många bottnar, säkert är det därför den har lockat till så många olika tolkningar, säkert är det därför den fortsätter att fängsla. När jag beskrev min egen förändrade syn på Carmen för min syster frågade hon om jag trodde att författarna och kompositören lämnat utrymme för tolkningarna.
Jag har förstås ingen aning. Historien är egentligen rätt blek och full av klicheer och fördomar. Att Carmen är rom verkar egentligen rätt osannolikt, hur går det ihop med hennes sexuella frispråkighet? Jag vet inte mycket om romsk kultur men jag tvivlar på att den är vidare väl skildrad. Tjurfäktningen är inte autentiskt beskriven enligt en indignerad spansklärare tillika aficionado. Toreador, fräste han, det finns det inget som heter, det heter torero!
Nej, i Carmen är det är musiken som tillför komplexitet och gjuter liv.
Slutscenen är mycket stark. Man kan argumentera att den romantiserar mäns våld mot kvinnor, jag har svårt att säga emot, men framför allt uttrycker den kärlekens vånda, förtvivlan och grymhet. Varför gör man illa den man älskar?
(Jag hade känt mig lite lugnare om Garancas klänning hade haft rejäla axelband..)
Jag ryser när José förtvivlat utbrister: Så du älskar mig inte längre? Du älskar mig inte längre! Ryser igen då Carmen svarar honom, dovt, ärligt och naket grymt: Nej. Jag älskar dig inte längre.
Min favoritenor är emellertid Plácido Domingo. Han har tårar i rösten och kan förmedla känslor som ingen annan. Första gången jag verkligen lyssnade på Carmen och försjönk i den var på nattåget hem från Frankrike. Jag var sexton år och hade tillbringat en månad i en fransk familj och trivts vansinnigt bra. Jag hade tittat på Bergmanfilmer med föräldrarna, spelat biljard (mycket dåligt) med de vuxna barnen, varit lillasyster och minstadotter, om än en decimeter längre än alla andra. Nu skildes vi åt för att aldrig träffas mer. Också en kärlek, och ett avsked.
Kanske är det ren betingning, men jag tycker att Domingo och Troyanos är oöverträffade. När Domingo uppgivet sjunger de sista fraserna och de mäktiga stråkarna darrar fram de sista ackorden, då är allt slut, kärleken, livet.
Carmen dör där i armarna på den man som säger sig älska henne. Hon dör för den frihet och självständighet vi alla har rätt till. Ändå lär hon leva för evigt.
Rädsla, skam och tröst
Måndag förmiddag och jag är ensam hemma, jag ska vara hemma en dag till för att bli riktigt frisk (det blev ingen körkonsert för mig igår, tråkigt men oundvikligt). Jag hade svårt att somna igår efter valvakan och nu vid tidningen väller det över mig. Trött, hungrig och hostig är jag också och det är kanske därför känslorna övermannar mig till den grad att jag rentav gråter en stund över valresultatet. Det svenska och det europeiska.
Man kan förstås argumentera att 90% av de svenskar som röstade (vilket bara var något mer än hälften, vilket i sig är något att skämmas över) tog ställning mot främlingsfientlighet, men det är en klen tröst i sammanhanget. Jo, jag skäms, det gör jag. Jag kan inte se de 10% som något annat än ett uttryck för okunskap, omänsklighet och oginhet. Gång på gång har Sverigedemokraterna visat att deras politik inte handlar om annat än att värdera människors liv och rättigheter på olika sätt.
Vi som bor i ett land som varit förskonat från elände, världskrig och ekonomiska kriser, på både lång och kort sikt, vi som åtnjutit hundratals år av obruten fred och demokratiska traditioner, vi borde veta och handla bättre. Skamligt är vad det är.
Efter en stund snyter jag mig och lägger tidningen åt sidan och lyssnar på musik. Konsten är alltid en tröst. Mitt nästa inlägg kan ses som en hyllning till Fi, som jag förvisso inte röstade på, men vars framgångar ändå gläder mig stort.
Man kan förstås argumentera att 90% av de svenskar som röstade (vilket bara var något mer än hälften, vilket i sig är något att skämmas över) tog ställning mot främlingsfientlighet, men det är en klen tröst i sammanhanget. Jo, jag skäms, det gör jag. Jag kan inte se de 10% som något annat än ett uttryck för okunskap, omänsklighet och oginhet. Gång på gång har Sverigedemokraterna visat att deras politik inte handlar om annat än att värdera människors liv och rättigheter på olika sätt.
Vi som bor i ett land som varit förskonat från elände, världskrig och ekonomiska kriser, på både lång och kort sikt, vi som åtnjutit hundratals år av obruten fred och demokratiska traditioner, vi borde veta och handla bättre. Skamligt är vad det är.
Efter en stund snyter jag mig och lägger tidningen åt sidan och lyssnar på musik. Konsten är alltid en tröst. Mitt nästa inlägg kan ses som en hyllning till Fi, som jag förvisso inte röstade på, men vars framgångar ändå gläder mig stort.
2014-05-23
Icke-simulant
I flera dagar har jag ömsom undrat om jag håller på att bli sjuk, ömsom anklagat mig själv för att simulera. De senare tankarna kommer sig dels av att sjukan varit av smygande karaktär, dels att jag inbillar mig att jag är en alltför bekväm natur.
I söndags avstod jag från veckans springtur, mer av tidsbrist än något annat. På natten till måndagen sov jag illa och vaknade med halsont. Det var inte värre än att det gick över efter morgonteet, så jag åkte till jobbet. Väl där kände jag mig ändå lite risig, stod ut till klockan tre och åkte sedan hem för att samla kraft inför kvällens körrepetition. Som ändå gick förvånansvärt bra, och tur var väl det eftersom det drar ihop sig till konsert.
På tisdagen stannade jag hemma och vilade, och tillbringade dagen på soffan i sällskap med Netflix. Det var så pass stärkande att jag på kvällen kände mig helt övertygad om att jag bara inbillade mig och letade ursäkter för att maska från jobbet.
Onsdag jobbade jag sålunda, och det var också den enda dagen i veckan då jag verkligen hade viktiga saker att uträtta. När de var utförda framåt eftermiddagen kände jag mig återigen dålig. Jag förklarade för herr Snäll att jag åker nu, och imorgon förmiddag ska jag göra mammografi, så jag kommer först efter lunch.
Torsdagens program var sålunda mammografi, åka till jobbet och därifrån direkt till extra körrepetition. Efter en del pusslande med bilar, cyklar och hämtningar var O och jag ense om de logistiska arrangemangen.
Torsdag morgon grydde med strålande väder. Jag tog för ovanlighetens skull tunnelbanan och betraktade bistert mina sommarglada medsystrar. Sandaletterna smattrade, de blommiga klänningskjolarna fladdrade.
Själv får jag aldrig till det där. Klänningar och kjolar ligger ostrukna, benen är både ludna och blåbleka och förresten får jag ofelbart skoskav så fort värmen kommer. Givetvis så också denna dag, fast jag bar ett par pålitliga trotjänare. Svettig, med skoskav och ömma bröst efter mammografin gick jag konsekvent på den skuggiga trottoaren och tänkte att värme är överskattat. Mer än tjugofem grader behöver det inte bli för min skull, nej tack.
Plötsligt insåg jag att det nog inte bara var värmen som spökade. Hade inte O:s sjuka veckan före haft ett liknande förlopp? Jag åkte hem och konstaterade att får man halvligga i skuggan av ett parasoll och betrakta vita syrenklasar mot blå himmel, då är sommarvärme betydligt mer uthärdlig.
Men inte orkade jag åka till kören på kvällen. Och möjligen förklaras min griniga observation angående den uppväxande generationens artighet av mitt hälsotillstånd.
För idag fattar till och med jag att jag är rejält sjuk. När huvudet värker så att jag inte ens orkar läsa tidningen, när jag somnar så snart jag lägger den åt sidan, när det enda som lockar mig i matväg är glass, när jag inte ens orkar ta mig till soffan utan stannar i sängen.
Utanför fönstret susar ekarna. Hela morgonen har jag lytts till glada rop, Q:s skola har haft friluftsdag på ängen nedanför våra hus. Ibland har jag tyckt mig höra hans röst.
Jag ska messa O om att köpa lite glass till mig. Nu ska jag bli frisk. Hoppas jag blir det till på söndag, men om inte får kören klara sig utan mig.
I söndags avstod jag från veckans springtur, mer av tidsbrist än något annat. På natten till måndagen sov jag illa och vaknade med halsont. Det var inte värre än att det gick över efter morgonteet, så jag åkte till jobbet. Väl där kände jag mig ändå lite risig, stod ut till klockan tre och åkte sedan hem för att samla kraft inför kvällens körrepetition. Som ändå gick förvånansvärt bra, och tur var väl det eftersom det drar ihop sig till konsert.
På tisdagen stannade jag hemma och vilade, och tillbringade dagen på soffan i sällskap med Netflix. Det var så pass stärkande att jag på kvällen kände mig helt övertygad om att jag bara inbillade mig och letade ursäkter för att maska från jobbet.
Onsdag jobbade jag sålunda, och det var också den enda dagen i veckan då jag verkligen hade viktiga saker att uträtta. När de var utförda framåt eftermiddagen kände jag mig återigen dålig. Jag förklarade för herr Snäll att jag åker nu, och imorgon förmiddag ska jag göra mammografi, så jag kommer först efter lunch.
Torsdagens program var sålunda mammografi, åka till jobbet och därifrån direkt till extra körrepetition. Efter en del pusslande med bilar, cyklar och hämtningar var O och jag ense om de logistiska arrangemangen.
Torsdag morgon grydde med strålande väder. Jag tog för ovanlighetens skull tunnelbanan och betraktade bistert mina sommarglada medsystrar. Sandaletterna smattrade, de blommiga klänningskjolarna fladdrade.
Själv får jag aldrig till det där. Klänningar och kjolar ligger ostrukna, benen är både ludna och blåbleka och förresten får jag ofelbart skoskav så fort värmen kommer. Givetvis så också denna dag, fast jag bar ett par pålitliga trotjänare. Svettig, med skoskav och ömma bröst efter mammografin gick jag konsekvent på den skuggiga trottoaren och tänkte att värme är överskattat. Mer än tjugofem grader behöver det inte bli för min skull, nej tack.
Plötsligt insåg jag att det nog inte bara var värmen som spökade. Hade inte O:s sjuka veckan före haft ett liknande förlopp? Jag åkte hem och konstaterade att får man halvligga i skuggan av ett parasoll och betrakta vita syrenklasar mot blå himmel, då är sommarvärme betydligt mer uthärdlig.
Men inte orkade jag åka till kören på kvällen. Och möjligen förklaras min griniga observation angående den uppväxande generationens artighet av mitt hälsotillstånd.
För idag fattar till och med jag att jag är rejält sjuk. När huvudet värker så att jag inte ens orkar läsa tidningen, när jag somnar så snart jag lägger den åt sidan, när det enda som lockar mig i matväg är glass, när jag inte ens orkar ta mig till soffan utan stannar i sängen.
Utanför fönstret susar ekarna. Hela morgonen har jag lytts till glada rop, Q:s skola har haft friluftsdag på ängen nedanför våra hus. Ibland har jag tyckt mig höra hans röst.
Jag ska messa O om att köpa lite glass till mig. Nu ska jag bli frisk. Hoppas jag blir det till på söndag, men om inte får kören klara sig utan mig.
2014-05-22
Tack!
Jag tycker inte att mina barn är några under av väluppfostran. Men när Q har kompisar på besök hoppar jag riktigt till. Mina barn säger ja tack eller nej tack när man frågar om de vill ha något. De frågar innan de går från bordet och de tackar för maten. Jag tänker inte ens på det, inte förrän jag träffar barn som svarar Mm eller Nä och stirrar oförstående när jag fyller i med jatack eller nejtack. Lite ställd blir jag också, hur mycket ska man uppfostra barn på besök?
Inom mig tackar jag både mamma och mormor. Många småborgerliga dumheter har de präglat mig med, men att tacka ska faktiskt sitta i ryggmärgen.
Inom mig tackar jag både mamma och mormor. Många småborgerliga dumheter har de präglat mig med, men att tacka ska faktiskt sitta i ryggmärgen.
2014-05-19
På hemväg
Fast det var ju roligt. Men jobbigt. Och roligt.
Utanför fönstret står himlen ljus. Och kanske hinner jag precis hem till den usla australiensiska deckaren på tv.
Utanför fönstret står himlen ljus. Och kanske hinner jag precis hem till den usla australiensiska deckaren på tv.
Surstund
Sitter på tunnelbanan på väg till kören och tycker obestämt synd om mig själv. Huvud och hals gör lite ont, undrar om O:s monsterförkylning från förra veckan hunnit ikapp mig.
Jag borde väl egentligen bädda ner mig med en kopp te. Men på söndag är det konsert, och jag missade förra repet.
Är så trött, så trött. Borde vara glad, för detta ska vara roligt, och är det egentligen. Har länge haft ett halvskrivet inlägg liggande om det roliga med kören. Varför skriver jag aldrig klart det utan bara gnälliga?
Jag är trött, men inte för att jag jobbat för mycket eller ägnat mig åt fel eller tråkiga saker. Jag har tillbringat mycket tid med barnen, riktigt mycket, och utan att läsa den kloka boken om arga barn har jag klarat av några Q-strider på ett bra sätt. Han är också värd beröm, förresten.
Vuxentid har heller inte saknats, jag har träffat min syster och två andra vänner. Borde alltså vara tankad och påfylld, och det är jag väl i någon mening också. Men inte i alla tankar, bara.
Om Iprenet inte kickat in i pausen åker jag hem.
Jag borde väl egentligen bädda ner mig med en kopp te. Men på söndag är det konsert, och jag missade förra repet.
Är så trött, så trött. Borde vara glad, för detta ska vara roligt, och är det egentligen. Har länge haft ett halvskrivet inlägg liggande om det roliga med kören. Varför skriver jag aldrig klart det utan bara gnälliga?
Jag är trött, men inte för att jag jobbat för mycket eller ägnat mig åt fel eller tråkiga saker. Jag har tillbringat mycket tid med barnen, riktigt mycket, och utan att läsa den kloka boken om arga barn har jag klarat av några Q-strider på ett bra sätt. Han är också värd beröm, förresten.
Vuxentid har heller inte saknats, jag har träffat min syster och två andra vänner. Borde alltså vara tankad och påfylld, och det är jag väl i någon mening också. Men inte i alla tankar, bara.
Om Iprenet inte kickat in i pausen åker jag hem.
2014-05-15
Psalmverser
Mamma ringer och förhör sig om pojkarna. Jag berättar kortfattat om läxhärdsmältan i måndags. Hon skrattar lite. Jag minns hur fruktansvärt arg och upprorisk jag kände mig när jag var tvungen att lära mig psalmverser utantill i småskolan, säger hon. Och morfar och mormor vet du, med sin gudlighet. Jag vrålade väl till elva på kvällarna innan de där sabla verserna äntligen satt. Å, jag minns hur arg jag var.
Det har du aldrig berättat, säger jag. Jag trodde att du var snäll och duktig i skolan. Ånej, säger hon. Båda mina barn har varit mycket snällare än vad jag någonsin var.
Av någon anledning känner jag mig lite upplivad.
Det har du aldrig berättat, säger jag. Jag trodde att du var snäll och duktig i skolan. Ånej, säger hon. Båda mina barn har varit mycket snällare än vad jag någonsin var.
Av någon anledning känner jag mig lite upplivad.
2014-05-14
Det oåterkalleliga steget
I bilen på väg till jobbet hör jag på radion om den unge regissörens död. Trettiosex år, undrar om det är självmord. Senare under dagen bekräftas det, han tog sitt liv.
Jag värjer mig för rubrikerna, de känns skenheliga och gamaktiga. Ändå läser jag dem. Och framför allt tycker jag att det är modigt och bra att familjen berättar att det var så det var.
Elvahundra människor väljer varje år att självmant avsluta sina liv. Försöken att göra det är långt fler. Forskning visar att de flesta självmordsförsök görs på impuls, och att de som räddas ofta ångrar sitt försök inom ganska kort tid. Många gör upprepade försök, men absolut inte alla.
Självmord får oöverskådliga konsekvenser. En kvinna i min familj tog sitt liv tre år innan jag föddes. Hennes barn är nära pensionsålder idag, hennes barnbarn som hon aldrig träffade börjar bli vuxna. Ändå påverkas vi alla av hennes sjukdom och död, nära femtio år efter att hon valde att dö.
För lite mer än tio år sedan hade jag självmordstankar. De kom efter några år av livskris och olycka över barnlösheten. I efterhand förstår jag att de var ett symptom på en ohållbar situation. De var fruktansvärt skrämmande. Jag berättade aldrig för någon medan jag hade dem.
En natt låg jag vaken, vi var på Sommarön. Jag tänkte att jag skulle gå upp och gå ner till vattnet och simma ut tills jag inte orkade mer. Men på golvet bredvid min säng sov hunden. Att gå ut utan att väcka honom var lika otänkbart som att lämna honom instängd i huset, han hade börjat skälla. Och hade jag gått i sjön, hade han följt med. Det ville jag inte. Jag låg kvar och grät.
Idag förstår jag det knappt, varken den skruvade logiken eller att jag kunde ha dessa fasansfulla tankar. Jag hade ju så mycket att leva för redan då, för att inte tala om hur jag har det nu.
Men så är det. Man är inte sig själv, och man skäms. Man kämpar i tysthet, vi gör det alla, både vi som haft tankarna och vi som stått bredvid.
Men vi borde prata mer om det. Mycket mer.
Här finns mer att läsa. Lova mig att ni gör det.
Vårdguiden om självmordstankar
Fakta om självmord
SPES, prevention och stöd till anhöriga
Jag värjer mig för rubrikerna, de känns skenheliga och gamaktiga. Ändå läser jag dem. Och framför allt tycker jag att det är modigt och bra att familjen berättar att det var så det var.
Elvahundra människor väljer varje år att självmant avsluta sina liv. Försöken att göra det är långt fler. Forskning visar att de flesta självmordsförsök görs på impuls, och att de som räddas ofta ångrar sitt försök inom ganska kort tid. Många gör upprepade försök, men absolut inte alla.
Självmord får oöverskådliga konsekvenser. En kvinna i min familj tog sitt liv tre år innan jag föddes. Hennes barn är nära pensionsålder idag, hennes barnbarn som hon aldrig träffade börjar bli vuxna. Ändå påverkas vi alla av hennes sjukdom och död, nära femtio år efter att hon valde att dö.
För lite mer än tio år sedan hade jag självmordstankar. De kom efter några år av livskris och olycka över barnlösheten. I efterhand förstår jag att de var ett symptom på en ohållbar situation. De var fruktansvärt skrämmande. Jag berättade aldrig för någon medan jag hade dem.
En natt låg jag vaken, vi var på Sommarön. Jag tänkte att jag skulle gå upp och gå ner till vattnet och simma ut tills jag inte orkade mer. Men på golvet bredvid min säng sov hunden. Att gå ut utan att väcka honom var lika otänkbart som att lämna honom instängd i huset, han hade börjat skälla. Och hade jag gått i sjön, hade han följt med. Det ville jag inte. Jag låg kvar och grät.
Idag förstår jag det knappt, varken den skruvade logiken eller att jag kunde ha dessa fasansfulla tankar. Jag hade ju så mycket att leva för redan då, för att inte tala om hur jag har det nu.
Men så är det. Man är inte sig själv, och man skäms. Man kämpar i tysthet, vi gör det alla, både vi som haft tankarna och vi som stått bredvid.
Men vi borde prata mer om det. Mycket mer.
Här finns mer att läsa. Lova mig att ni gör det.
Vårdguiden om självmordstankar
Fakta om självmord
SPES, prevention och stöd till anhöriga
Storsint
Sedan jag klippte mig för en månad sedan har Y upprepat att han tycker att jag ska ha långt hår igen. Jag misstänker starkt att han uppviglats till detta, men O (välkänd konservativ i hårfrågor) svär sig fri.
Men imorse tittade Y på mig och sa: Mamma, jag tycker faktiskt om dig både med långt och med kort hår!
Men imorse tittade Y på mig och sa: Mamma, jag tycker faktiskt om dig både med långt och med kort hår!
En annan Edith
Inte Södergran alltså. Utan Unnerstad!
Aktuell högläsningsbok är ännu en av mina barndomsfavoriter, Farmorsresan av Edith Unnerstad. Q lyssnar intresserat, Y med något flyktigare intresse.
(Kvällsläsordningen är just nu som följer: Y får välja en eller två kortare bilderböcker som jag läser först. Q vill ibland höra en bilderbok men allra oftast ett eller två kapitel ur den bok vi högläser. Q ligger snällt och lyssnar hela tiden, Y tröttnar ofta under kapitelboken och börjar stöka runt.)
Farmorsresan handlar om sexårige Pelle Göran, och inleds med viss dramatik. Pelle Göran är ledsen och bråkig. Han klipper sönder gardinerna och karvar i fönsterbrädet med sin pennkniv. Vill pappa att han ska gå ut vill han vara inne, han gör bara tvärtemot. Varför detta? Jo, Pelle Görans mamma har blivit påkörd och ligger på sjukhus. En dag rymmer han till henne på sjukhuset och blir alldeles vild när syster Asta och "professorn" försöker ta hand om honom. Han sparkas och stångar professorn i magen.
Boken skrevs 1957 och visst är den daterad, som väl framgår av ovanstående. Men det gör inget, för skildringen av barnets känslor och hur han uttrycker dem, går rakt in hos båda mina söner. De lyssnar storögt och har inga problem att relatera till Pelle Görans sorg och ilska.
Det bestäms att Pelle Göran ska få åka till farmor som bor på en gård på Söderåsen i Skåne. Där lever man storfamiljsliv, hunden och gåsen är fullvärdiga familjemedlemmar, och äter god skånsk mat. Några lagom dramatiska händelser (avslöjandet av en äggtjuv, ett huggormsbett, en familjeförsoning) interfolieras med sagor och berättelser med anknytning till trakten, de berättas av de äldre i gården. Jag gissar att de är helt påhittade av författaren själv, men de fungerar. Det skånska landskapet är kärleksfullt skildrat, enligt Wikipedia växte Unnerstad upp i Helsingfors, på Åland och i Stockholm, men hennes make var bördig från Skåne.
Det är en trevlig bok som definitivt förtjänar att lyftas upp ur glömskan.
Aktuell högläsningsbok är ännu en av mina barndomsfavoriter, Farmorsresan av Edith Unnerstad. Q lyssnar intresserat, Y med något flyktigare intresse.
(Kvällsläsordningen är just nu som följer: Y får välja en eller två kortare bilderböcker som jag läser först. Q vill ibland höra en bilderbok men allra oftast ett eller två kapitel ur den bok vi högläser. Q ligger snällt och lyssnar hela tiden, Y tröttnar ofta under kapitelboken och börjar stöka runt.)
Farmorsresan handlar om sexårige Pelle Göran, och inleds med viss dramatik. Pelle Göran är ledsen och bråkig. Han klipper sönder gardinerna och karvar i fönsterbrädet med sin pennkniv. Vill pappa att han ska gå ut vill han vara inne, han gör bara tvärtemot. Varför detta? Jo, Pelle Görans mamma har blivit påkörd och ligger på sjukhus. En dag rymmer han till henne på sjukhuset och blir alldeles vild när syster Asta och "professorn" försöker ta hand om honom. Han sparkas och stångar professorn i magen.
Boken skrevs 1957 och visst är den daterad, som väl framgår av ovanstående. Men det gör inget, för skildringen av barnets känslor och hur han uttrycker dem, går rakt in hos båda mina söner. De lyssnar storögt och har inga problem att relatera till Pelle Görans sorg och ilska.
Det bestäms att Pelle Göran ska få åka till farmor som bor på en gård på Söderåsen i Skåne. Där lever man storfamiljsliv, hunden och gåsen är fullvärdiga familjemedlemmar, och äter god skånsk mat. Några lagom dramatiska händelser (avslöjandet av en äggtjuv, ett huggormsbett, en familjeförsoning) interfolieras med sagor och berättelser med anknytning till trakten, de berättas av de äldre i gården. Jag gissar att de är helt påhittade av författaren själv, men de fungerar. Det skånska landskapet är kärleksfullt skildrat, enligt Wikipedia växte Unnerstad upp i Helsingfors, på Åland och i Stockholm, men hennes make var bördig från Skåne.
Det är en trevlig bok som definitivt förtjänar att lyftas upp ur glömskan.
2014-05-13
2014-05-12
The Worst Fight of All
Så hette ett kapitel i en av min amerikanska barndoms förnumstiga böcker, som handlade om Helen Keller. När hon var sex år, blind och döv och alldeles oregerlig, fick hon en lärarinna vars omsorger hon till en början avvisade å det bestämdaste.
Idag har vi haft ett sjujävla bråk, Q och jag och O. Ett av de värre hittills men något säger mig att vi har fler i samma paritet att vänta. Herregud.
Till att börja med är vi alla trötta. Det blev varken idrott eller musik för Q i fredags. Han sov i min säng den natten, jag i O:s, O i gästrummet och Y i storebrors (ett inte helt ovanligt arrangemang, frågor på det?). I vargtimmen väcktes jag av ynkliga gnyenden och kluckanden. Q, behöver du - och så var olyckan ett faktum. Hela sängen, sänggaveln, en del av väggen och nattduksbordet och vi själva förstås, nerspydda.
Fast så mycket värre blev det faktiskt inte. Vi andra har klarat oss undan med feber, huvudvärk och snuva. Med tanke på att detta är Q:s tredje magsjuka i livet och att Y hittills inte haft det alls är vi lyckligt lottade.
Imorse var det tjafsigt. Q klättrade på grannens trappa och välte nästan ner hennes krukor, fortsatte att klättra trots min tillsägelse, slog på ballonger upphängda i en buske och slutade inte trots grannens tillsägelse, gick bakom mig och trampade mig på hälarna, svarade nosigt när jag bad honom låta bli, gjorde exakt samma sak en stund senare för att retas. Då exploderade jag, varpå Q började storgråta och inte ville gå till skolan. Försoning, kramar, bön om att jag ska vara med i skolan, löfte om att på torsdag, kanske, måste kolla med jobbet först.
Efter skolan ville jag inte släppa iväg Q till kompisen att leka, jag ville ha hem honom på mellanmål och läsläxa först. O är fortfarande rejält sjuk och jag tänkte mig att jag skulle hjälpa honom genom att klara av läsläxan innan jag åkte till kören.
Det blev praktfiasko, härdsmälta, vad ni vill. Jag vet ingen människa i världen som behandlar mig så jävla illa och respektlöst som min son gör, tidvis. Heller ingen annan som visar mig så stor kärlek och ömhet, det är sant. Och de känslor som väcks i mig.. det är himmel och helvete, det går inte att säga annat.
Fy fan vad svårt det är detta. Ibland tänker jag att jag borde distansera mig, utveckla en sköld, ett skydd, inte låta mig dras med i Q:s stormar. Inte bli så arg, besviken och sårad när han bär sig åt. Jag är nästan lika barnslig och primitiv som han ibland. Men ibland tänker jag också att det måste finnas ett värde i att vara autentisk och nära, närvarande och på riktigt. Om du gör mig illa blir jag arg och ledsen och visar det. Du är mitt älskade barn som jag gör vad som helst för, men jag är också en människa precis som du. Om jag utvecklar ett skal, skulle kärleken kunna tränga igenom då? Hur blir livet tillsammans om man omger sig med sköldar?
En och en halv timme senare låg vi i alla fall på min säng och Q läste sin läxa för mig. Sedan gjorde vi pärlplattor, åt middag och så var det läggdags. De sov före klockan åtta vilket är synnerligen välbehövligt.
Det gick ju ganska bra ändå, säger O, och jag antar att han har rätt. Vi höll ut, var konsekventa utan att kränka honom, växeldrog, och till sist lugnade han sig. Ändå känner jag mig så jävla ledsen och sliten.
Ikväll bryter jag mot två levnadsregler: jag gav fan i kören och jag tänker äta godis fast det bara är måndag.
På nattduksbordet (det avtorkade) ligger boken The Explosive Child. När jag orkar.
Idag har vi haft ett sjujävla bråk, Q och jag och O. Ett av de värre hittills men något säger mig att vi har fler i samma paritet att vänta. Herregud.
Till att börja med är vi alla trötta. Det blev varken idrott eller musik för Q i fredags. Han sov i min säng den natten, jag i O:s, O i gästrummet och Y i storebrors (ett inte helt ovanligt arrangemang, frågor på det?). I vargtimmen väcktes jag av ynkliga gnyenden och kluckanden. Q, behöver du - och så var olyckan ett faktum. Hela sängen, sänggaveln, en del av väggen och nattduksbordet och vi själva förstås, nerspydda.
Fast så mycket värre blev det faktiskt inte. Vi andra har klarat oss undan med feber, huvudvärk och snuva. Med tanke på att detta är Q:s tredje magsjuka i livet och att Y hittills inte haft det alls är vi lyckligt lottade.
Imorse var det tjafsigt. Q klättrade på grannens trappa och välte nästan ner hennes krukor, fortsatte att klättra trots min tillsägelse, slog på ballonger upphängda i en buske och slutade inte trots grannens tillsägelse, gick bakom mig och trampade mig på hälarna, svarade nosigt när jag bad honom låta bli, gjorde exakt samma sak en stund senare för att retas. Då exploderade jag, varpå Q började storgråta och inte ville gå till skolan. Försoning, kramar, bön om att jag ska vara med i skolan, löfte om att på torsdag, kanske, måste kolla med jobbet först.
Efter skolan ville jag inte släppa iväg Q till kompisen att leka, jag ville ha hem honom på mellanmål och läsläxa först. O är fortfarande rejält sjuk och jag tänkte mig att jag skulle hjälpa honom genom att klara av läsläxan innan jag åkte till kören.
Det blev praktfiasko, härdsmälta, vad ni vill. Jag vet ingen människa i världen som behandlar mig så jävla illa och respektlöst som min son gör, tidvis. Heller ingen annan som visar mig så stor kärlek och ömhet, det är sant. Och de känslor som väcks i mig.. det är himmel och helvete, det går inte att säga annat.
Fy fan vad svårt det är detta. Ibland tänker jag att jag borde distansera mig, utveckla en sköld, ett skydd, inte låta mig dras med i Q:s stormar. Inte bli så arg, besviken och sårad när han bär sig åt. Jag är nästan lika barnslig och primitiv som han ibland. Men ibland tänker jag också att det måste finnas ett värde i att vara autentisk och nära, närvarande och på riktigt. Om du gör mig illa blir jag arg och ledsen och visar det. Du är mitt älskade barn som jag gör vad som helst för, men jag är också en människa precis som du. Om jag utvecklar ett skal, skulle kärleken kunna tränga igenom då? Hur blir livet tillsammans om man omger sig med sköldar?
En och en halv timme senare låg vi i alla fall på min säng och Q läste sin läxa för mig. Sedan gjorde vi pärlplattor, åt middag och så var det läggdags. De sov före klockan åtta vilket är synnerligen välbehövligt.
Det gick ju ganska bra ändå, säger O, och jag antar att han har rätt. Vi höll ut, var konsekventa utan att kränka honom, växeldrog, och till sist lugnade han sig. Ändå känner jag mig så jävla ledsen och sliten.
Ikväll bryter jag mot två levnadsregler: jag gav fan i kören och jag tänker äta godis fast det bara är måndag.
På nattduksbordet (det avtorkade) ligger boken The Explosive Child. När jag orkar.
2014-05-09
Hjärtskärande
Sent på kvällen messar min svåger och frågar hur vi mår. Han och syster ska träffas i helgen och äta lunch och han vill fråga, äsch han vet inte vad han vill fråga, han bara hoppas att vi har det bra.
Jag svarar och vi småpratar lite fram och tillbaka. Och jag begriper förstås vad det är han vill fråga, men inte kan eller vågar formulera. Vad vill hon? Har hon sagt något till dig? Hur ska jag bete mig när jag träffar henne? När bestämmer hon sig? Hur ska jag göra för att det blir rätt?
Mitt hjärta blöder för dem båda. Snälle gode fine svåger som går och väntar på ett eventuellt besked. Lilla starka tuffa syster som just nu är ensammast i världen, som går mot strömmen och vars beslut alla i hennes omgivning väntar på. När vi var i Berlin vaknade hon tidigt varje morgon och gav sig ut och sprang. Hon var kort i humöret, framför allt mot mamma och snabbare och bitskare i repliken än vad hon brukar vara, och det vill inte säga lite.
Det där livet, man blir inte klok på det. Men internet är fanimig en bra grej, för när jag håglöst googlar på dikter om livet, vad hittar jag om inte detta:
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
(Edith Södergran)
Jag svarar och vi småpratar lite fram och tillbaka. Och jag begriper förstås vad det är han vill fråga, men inte kan eller vågar formulera. Vad vill hon? Har hon sagt något till dig? Hur ska jag bete mig när jag träffar henne? När bestämmer hon sig? Hur ska jag göra för att det blir rätt?
Mitt hjärta blöder för dem båda. Snälle gode fine svåger som går och väntar på ett eventuellt besked. Lilla starka tuffa syster som just nu är ensammast i världen, som går mot strömmen och vars beslut alla i hennes omgivning väntar på. När vi var i Berlin vaknade hon tidigt varje morgon och gav sig ut och sprang. Hon var kort i humöret, framför allt mot mamma och snabbare och bitskare i repliken än vad hon brukar vara, och det vill inte säga lite.
Det där livet, man blir inte klok på det. Men internet är fanimig en bra grej, för när jag håglöst googlar på dikter om livet, vad hittar jag om inte detta:
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
(Edith Södergran)
2014-05-08
Mattekris
Idag var det dags för vab igen, denna gång med snorig Y.
(Det vill säga, först steg jag upp i ottan och tränade ett aptungt crosstrainingpass. Ville bara säga det.)
Jag hade precis avslutat min lyxigt långa frukost och läst ut DN när O ringde. Fröken i skolan hade ringt honom och berättat att Q var hysteriskt ledsen för något, men att han vägrade berätta vad. O hade försökt prata med honom men inte förstått något. Och eftersom jag ändå var hemma, kunde jag gå och prata med honom?
Jag slängde förstås på mig ytterkläderna och tubbade ovillig Y att stänga av surfplattan. Mer eller mindre otrevliga scenarion for genom mitt huvud. Mobbning, elaka kineskommentarer, eller vad? Strax ångade vi in i skolan och möttes av fröken, som generat och lite skärrat hoppades det var okej att hon ringt, Q hade sagt att mamma var hemma med lillebror, vet inte alls vad som hänt, han har aldrig varit ledsen i skolan förut.
Rödgråten Q kom tassande och satte sig hos mig och efter en stunds lirkande berättade han att han räknat matte tillsammans med några kompisar i ett avsides rum, och så hade han blivit så ledsen över att han kommit efter de andra, med matteuppgifterna alltså. Vi bestämde att han skulle få följa med mig hem och ta matteboken med sig, fröken visade vad de skulle gå igenom.
Fröken är som jag tidigare sagt relativt ung och oerfaren, den här klassen är hennes första egna. Men vad jag än har haft att säga om henne tidigare så ser och uppskattar jag hennes engagemang. Hon klappade om Q, hon tycker verkligen om honom, och det är besvarat, det syns så tydligt.
På hemvägen var Q sitt vanliga jag igen. Han förklarade att han blivit lugnare av att prata med pappa, fast det kanske inte verkat så. Men vet du Q, en sak som du är verkligt bra på, det är att förklara och beskriva hur du känner. Igår till exempel när jag först inte ville låta dig ha de där pyjamasbyxorna för att det inte var dags att byta ännu, och du förklarade för mig att de är extra sköna eftersom de är så stora, då fick du ju ha dem, när du hjälpte mig att förstå varför du ville det. Kom ihåg det, du kan verkligen förklara bra. Mm, svarade Q. Men det är mycket lättare att förklara för någon som man är familj med.
Så kom vi hem och så satte vi oss att räkna matte, lösa korsord och måla målarbok. Bilden av vad som egentligen hade hänt i skolan började klarna. Q hade alltså inte suttit i stora klassrummet, där fröken finns tillgänglig för frågor, där man kan rita och förklara på stora tavlan, utan fått tillåtelse att gå undan till ett annat rum med några barn, inte hans vanliga kompisar. Min brutala gissning att han ganska snabbt börjat tramsa och busa istället för att räkna verkade träffa rätt. Han hängde med huvudet och sa trumpet att P och L räknade mycket fortare än han fast de tramsade också, och när han insåg det blev han ledsen.
Åter till matten, som inte beredde honom några som helst svårigheter vad gäller begripligheten. Som tidigare konstaterade jag och irriterades av att han har svårt att koncentrera sig på uppgifterna. Eller svårt, förresten? Han försöker inte ens. Det som intresserar honom, det gör han. Lösa sudoku eller korsord. Vissa mattetal. Men snabbt blir det tråkigt.
Jag är inte större pedagog eller tålmodigare än att jag efter en stunds milda tillsägelser som övergick till tjatande, sa till på skarpen. Nu är det så här att du fick komma hem från skolan idag men det betyder inte att du är ledig och får leka. Matten ska göras, punkt slut. Men vi kan ta många pauser, äta lunch, leka och fika emellan.
Det blev en härdsmälta förstås, en ganska rejäl. Mitt i värsta skrikandet och dörrsmällandet ringde O, och jag gick undan och pratade med honom en stund, jag behövde det. Jag beskrev det som jag trodde hänt i skolan.
Vad jag känner igen mig, suckade O. Va, gör du? Du har väl aldrig fått sådana känsloutbrott som Q? Nej, inte precis, men känslan av att tramsa och fåna sig när man egentligen borde plugga, att hela tiden veta att man borde skärpa sig men inte kunna motstå frestelsen, och så ruelsen efteråt.
Jo minsann. Vi är ju olika sorter, och var det redan i skolan. Jag var en plugghäst och O en drönare. Visst drönade jag en hel del på Chalmers, det ska erkännas, men aldrig i grundskolan eller gymnasiet.
Varför jag inte gjorde det vet jag inte riktigt? Starkt överjag? Starka om än outtalade förväntningar hemifrån? God pedagogik som faktiskt gjorde skolan rolig? Det senare stämmer till viss del men inte helt. Matte tyckte jag aldrig var särskilt kul, det var först när jag fick min älskade mattefröken i gymnasiet som matematikens skönhet på riktigt gick upp för mig.
Skolföljetongen fortsätter. Jag lär mig minst lika mycket som Q, om inte mer.
När läxan var klar fick han massor av beröm för att han härdat ut. Sedan la de pärlplattor och vi sjöng åttiotalslåtar. Sean Banan har dammat av både Diggi-loo diggi-ley och Ooa hela natten så jag fick dyka djupt ner i minnets arkiv.
Imorgon har han idrott och musik, favoritämnena. Det blir nog bra.
(Det vill säga, först steg jag upp i ottan och tränade ett aptungt crosstrainingpass. Ville bara säga det.)
Jag hade precis avslutat min lyxigt långa frukost och läst ut DN när O ringde. Fröken i skolan hade ringt honom och berättat att Q var hysteriskt ledsen för något, men att han vägrade berätta vad. O hade försökt prata med honom men inte förstått något. Och eftersom jag ändå var hemma, kunde jag gå och prata med honom?
Jag slängde förstås på mig ytterkläderna och tubbade ovillig Y att stänga av surfplattan. Mer eller mindre otrevliga scenarion for genom mitt huvud. Mobbning, elaka kineskommentarer, eller vad? Strax ångade vi in i skolan och möttes av fröken, som generat och lite skärrat hoppades det var okej att hon ringt, Q hade sagt att mamma var hemma med lillebror, vet inte alls vad som hänt, han har aldrig varit ledsen i skolan förut.
Rödgråten Q kom tassande och satte sig hos mig och efter en stunds lirkande berättade han att han räknat matte tillsammans med några kompisar i ett avsides rum, och så hade han blivit så ledsen över att han kommit efter de andra, med matteuppgifterna alltså. Vi bestämde att han skulle få följa med mig hem och ta matteboken med sig, fröken visade vad de skulle gå igenom.
Fröken är som jag tidigare sagt relativt ung och oerfaren, den här klassen är hennes första egna. Men vad jag än har haft att säga om henne tidigare så ser och uppskattar jag hennes engagemang. Hon klappade om Q, hon tycker verkligen om honom, och det är besvarat, det syns så tydligt.
På hemvägen var Q sitt vanliga jag igen. Han förklarade att han blivit lugnare av att prata med pappa, fast det kanske inte verkat så. Men vet du Q, en sak som du är verkligt bra på, det är att förklara och beskriva hur du känner. Igår till exempel när jag först inte ville låta dig ha de där pyjamasbyxorna för att det inte var dags att byta ännu, och du förklarade för mig att de är extra sköna eftersom de är så stora, då fick du ju ha dem, när du hjälpte mig att förstå varför du ville det. Kom ihåg det, du kan verkligen förklara bra. Mm, svarade Q. Men det är mycket lättare att förklara för någon som man är familj med.
Så kom vi hem och så satte vi oss att räkna matte, lösa korsord och måla målarbok. Bilden av vad som egentligen hade hänt i skolan började klarna. Q hade alltså inte suttit i stora klassrummet, där fröken finns tillgänglig för frågor, där man kan rita och förklara på stora tavlan, utan fått tillåtelse att gå undan till ett annat rum med några barn, inte hans vanliga kompisar. Min brutala gissning att han ganska snabbt börjat tramsa och busa istället för att räkna verkade träffa rätt. Han hängde med huvudet och sa trumpet att P och L räknade mycket fortare än han fast de tramsade också, och när han insåg det blev han ledsen.
Åter till matten, som inte beredde honom några som helst svårigheter vad gäller begripligheten. Som tidigare konstaterade jag och irriterades av att han har svårt att koncentrera sig på uppgifterna. Eller svårt, förresten? Han försöker inte ens. Det som intresserar honom, det gör han. Lösa sudoku eller korsord. Vissa mattetal. Men snabbt blir det tråkigt.
Jag är inte större pedagog eller tålmodigare än att jag efter en stunds milda tillsägelser som övergick till tjatande, sa till på skarpen. Nu är det så här att du fick komma hem från skolan idag men det betyder inte att du är ledig och får leka. Matten ska göras, punkt slut. Men vi kan ta många pauser, äta lunch, leka och fika emellan.
Det blev en härdsmälta förstås, en ganska rejäl. Mitt i värsta skrikandet och dörrsmällandet ringde O, och jag gick undan och pratade med honom en stund, jag behövde det. Jag beskrev det som jag trodde hänt i skolan.
Vad jag känner igen mig, suckade O. Va, gör du? Du har väl aldrig fått sådana känsloutbrott som Q? Nej, inte precis, men känslan av att tramsa och fåna sig när man egentligen borde plugga, att hela tiden veta att man borde skärpa sig men inte kunna motstå frestelsen, och så ruelsen efteråt.
Jo minsann. Vi är ju olika sorter, och var det redan i skolan. Jag var en plugghäst och O en drönare. Visst drönade jag en hel del på Chalmers, det ska erkännas, men aldrig i grundskolan eller gymnasiet.
Varför jag inte gjorde det vet jag inte riktigt? Starkt överjag? Starka om än outtalade förväntningar hemifrån? God pedagogik som faktiskt gjorde skolan rolig? Det senare stämmer till viss del men inte helt. Matte tyckte jag aldrig var särskilt kul, det var först när jag fick min älskade mattefröken i gymnasiet som matematikens skönhet på riktigt gick upp för mig.
Skolföljetongen fortsätter. Jag lär mig minst lika mycket som Q, om inte mer.
När läxan var klar fick han massor av beröm för att han härdat ut. Sedan la de pärlplattor och vi sjöng åttiotalslåtar. Sean Banan har dammat av både Diggi-loo diggi-ley och Ooa hela natten så jag fick dyka djupt ner i minnets arkiv.
Imorgon har han idrott och musik, favoritämnena. Det blir nog bra.
2014-05-07
Kungafråga
Den här bilden hänger på en toalett som jag regelbundet frekventerar. Varje gång jag ser den undrar jag vem som hängt den där. En republikan med humor? Eller en rojalist med dåligt sinne för smickrande bilder?
2014-05-06
Begeistrad
Åh, Berlin. Jag bodde där i två månader (var det verkligen inte mer?) under våren 1998 och blev handlöst förälskad i staden. Under den gångna helgen konstaterade jag att kärleken inte falnat.
Varför trivdes jag så fantastiskt bra då, för sexton år sedan? O var kvar hemma, jag längtade förstås våldsamt efter honom. Jag minns inte hur vi kommunicerade, mobiltelefon hade jag inte. Antagligen mejlade vi, troligen hade jag tillgång till dator via Goethe Institut där jag läste tyska.
Jag älskade att vara student igen, det minns jag. Jag hade jobbat i knappa två år och kände en växande panik. Var det detta jag hade slitit och utbildat mig för? Min själ trängtade efter bildning, jag ville lära mig tyska och kämpade tappert med kvällskurser men insåg att det var lönlöst. Språk lär man sig bäst på plats. Så jag begärde tjänstledigt och for iväg.
Socialt var Berlinvistelsen trevlig men inte mer, jag lärde känna flera sympatiska människor via språkkursen. Tyvärr har jag tappat kontakten med dem alla. Corinne från Frankrike, Clara från Spanien, Charlotte från Danmark, jag undrar vad de gör idag?
(Berlinarna själva är lika ohyfsade som de var då. Tur att man själv är bufflig svensk och inte översocial amerikan, de stackarna måste dö av chock när de konfronteras med äkttysk oartighet.)
Min hyresvärdinna var inte särdeles sympatisk men onekligen en intressant bekantskap. Hon var lärare och bodde i en fantastisk våning i stadsdelen Kreuzberg, där hon alltså hyrde ut rum till studenter. Jag tror att hennes tidigare inneboende var förskrämda små japanskor. Mig var hon ganska missnöjd med. Es ist immer so nass i badrummet när du har duschat, klagade hon. Tror fan det, när det saknas duschdraperi, tänkte jag. Fast jag kurade ihop mig på botten av badkaret, försiktigt bevattnande min lekamen, tänkande att hon skulle bo ihop med min fader badrossen, som jag lär ha kallat honom när jag var liten.
(Jag gjorde så gott jag kunde, torkade alltid golvet med den därför avsedda trasan som hängde på badkarskanten. När jag sa detta, stirrade hon på mig med fasa. Nej, nej, nej! Den är inte avsedd att torka golvet med! Den lägger jag på golvet och kliver på, så att jag inte ska bli kall om fötterna!)
Min hantering av diskbänken fann inte heller nåd. Den skulle avtorkas varje dag, några vattenstänk fick aldrig lämnas, då blev det fläckar. Vidare tittade hon snörpigt på min ansiktskräm från Clinique, du har då dyrbar kosmetika.
Men de sista två veckorna lämnade hon mig faktiskt ensam i lägenheten och åkte själv på semester, så alldeles opålitlig kan hon inte ha tyckt att jag var. Då vågade jag sitta i hennes soffa och låna böcker ur hennes bokhylla. Jag hämnades genom att skriva ett syrligt omdöme när Goethe Institut frågade vad jag tyckt om logiarrangemanget. Är man så noga med diskbänk och badrumsgolv kanske man ska tänka sig för innan man tar inackorderingar.
(Har ni inte fått nog av min hyresvärdinna har jag baktalat henne ytterligare här.)
Kreuzberg var på den tiden ganska ruffigt med en övervägande turkisk befolkning. Gatorna kantades av turkiska bagerier, kebabhak och tobaksaffärer som sålde telefonkort. Jag trivdes rätt så bra men förutom några promenader längs Landwehrkanal var det inte i Kreuzberg jag gjorde mina strövtåg. Jag tog bussen varje dag till Goethe Institut som på den tiden låg mitt emot Checkpoint Charlie. Annars hängde jag mycket på kafeer och museer förstås. Historiska museet var fantastiskt. Ungefär varannan dag anordnades en Spaziergang, promenad med guide i något intressant område, jag gick på nästan allihop. Jag utnyttjade min studentrabatt och såg föreställningar på Berlins alla operahus, bäst minns jag Trollflöjten på Staatsoper på Unter den Linden. Att inte taket lyfte sig när Nattens drottning sjöng sin stora aria. (Jag tror banne mig till och med att jag såg Ingvar Wixell som Rigoletto, först tror jag att minnet spelar mig ett spratt men efter att ha googlat konstaterar jag att det kan vara möjligt.)
Första veckan medförde jag en alldeles egen guide, nämligen pappa. När mina lektioner var slut för dagen väntade han på mig med dagens program färdigt. Idag ska vi titta på Wilhemsstrasse där Tredje rikets alla viktiga byggnader låg. Han pekade ut platsen för Hitlers bunker. Vi reste till Potsdam och det förtjusande slottet Sanssouci, vi åkte till platsen för Wannseekonferensen, där man med förfärande frispråkighet och precision planlade judeutrotningarna. Vi promenerade längs muren, där den legat alltså, och pappa beskrev hur det sett ut senast han var i Berlin, på sjuttiotalet. Vi besökte de gamla judiska kvarteren och den praktfulla synagogan på Oranienburgerstrasse.
Det som fängslar mig med Berlin är nog just detta, den allestädes närvarande historien. Nytt och gammalt sida vid sida i en överväldigande och berusande blandning.
Magin fanns kvar sexton år senare. Det är samma blandning och samma närvaro av historia. Som väntat är staden oerhört förändrad. Kreuzberg var inte alls som jag mindes det, de turkiska familjemödrarna med huvudduk och stor barnaskara har ersatts av tatuerade snorungar med metallskrot i ansiktet. Prenzlauer Berg var smärtsamt hippt och inne på min tid men verkade nu snarast burget och ängsligt medelklassigt, nerlusat av föräldrar med telningar iförda ekologiska kläder och cykelbarnstolar. Och så vidare.
Den här gången avstod vi helt från museer, istället strövade vi. Det är en av mina älsklingssysselsättningar, att promenera i en stad och insupa den. Vi struntade dessutom helt i kvarteren kring Ku'damm och höll oss till Mitte, Prenzlauer Berg och Kreuzberg.
Som sällskap på resan medförde jag Carl-Johan Vallgren i form av boken Berlin på 8 kapitel, en utmärkt och oblygt kultursnorkig reseskildring. Helt i min smak sålunda.
Om det övriga resesällskapet finns det anledning att återkomma, det ska jag göra. Möjligen i form av ett filmmanus. Woody skulle kanske bli intresserad.
Varför trivdes jag så fantastiskt bra då, för sexton år sedan? O var kvar hemma, jag längtade förstås våldsamt efter honom. Jag minns inte hur vi kommunicerade, mobiltelefon hade jag inte. Antagligen mejlade vi, troligen hade jag tillgång till dator via Goethe Institut där jag läste tyska.
Jag älskade att vara student igen, det minns jag. Jag hade jobbat i knappa två år och kände en växande panik. Var det detta jag hade slitit och utbildat mig för? Min själ trängtade efter bildning, jag ville lära mig tyska och kämpade tappert med kvällskurser men insåg att det var lönlöst. Språk lär man sig bäst på plats. Så jag begärde tjänstledigt och for iväg.
Socialt var Berlinvistelsen trevlig men inte mer, jag lärde känna flera sympatiska människor via språkkursen. Tyvärr har jag tappat kontakten med dem alla. Corinne från Frankrike, Clara från Spanien, Charlotte från Danmark, jag undrar vad de gör idag?
(Berlinarna själva är lika ohyfsade som de var då. Tur att man själv är bufflig svensk och inte översocial amerikan, de stackarna måste dö av chock när de konfronteras med äkttysk oartighet.)
Min hyresvärdinna var inte särdeles sympatisk men onekligen en intressant bekantskap. Hon var lärare och bodde i en fantastisk våning i stadsdelen Kreuzberg, där hon alltså hyrde ut rum till studenter. Jag tror att hennes tidigare inneboende var förskrämda små japanskor. Mig var hon ganska missnöjd med. Es ist immer so nass i badrummet när du har duschat, klagade hon. Tror fan det, när det saknas duschdraperi, tänkte jag. Fast jag kurade ihop mig på botten av badkaret, försiktigt bevattnande min lekamen, tänkande att hon skulle bo ihop med min fader badrossen, som jag lär ha kallat honom när jag var liten.
(Jag gjorde så gott jag kunde, torkade alltid golvet med den därför avsedda trasan som hängde på badkarskanten. När jag sa detta, stirrade hon på mig med fasa. Nej, nej, nej! Den är inte avsedd att torka golvet med! Den lägger jag på golvet och kliver på, så att jag inte ska bli kall om fötterna!)
Min hantering av diskbänken fann inte heller nåd. Den skulle avtorkas varje dag, några vattenstänk fick aldrig lämnas, då blev det fläckar. Vidare tittade hon snörpigt på min ansiktskräm från Clinique, du har då dyrbar kosmetika.
Men de sista två veckorna lämnade hon mig faktiskt ensam i lägenheten och åkte själv på semester, så alldeles opålitlig kan hon inte ha tyckt att jag var. Då vågade jag sitta i hennes soffa och låna böcker ur hennes bokhylla. Jag hämnades genom att skriva ett syrligt omdöme när Goethe Institut frågade vad jag tyckt om logiarrangemanget. Är man så noga med diskbänk och badrumsgolv kanske man ska tänka sig för innan man tar inackorderingar.
(Har ni inte fått nog av min hyresvärdinna har jag baktalat henne ytterligare här.)
Kreuzberg var på den tiden ganska ruffigt med en övervägande turkisk befolkning. Gatorna kantades av turkiska bagerier, kebabhak och tobaksaffärer som sålde telefonkort. Jag trivdes rätt så bra men förutom några promenader längs Landwehrkanal var det inte i Kreuzberg jag gjorde mina strövtåg. Jag tog bussen varje dag till Goethe Institut som på den tiden låg mitt emot Checkpoint Charlie. Annars hängde jag mycket på kafeer och museer förstås. Historiska museet var fantastiskt. Ungefär varannan dag anordnades en Spaziergang, promenad med guide i något intressant område, jag gick på nästan allihop. Jag utnyttjade min studentrabatt och såg föreställningar på Berlins alla operahus, bäst minns jag Trollflöjten på Staatsoper på Unter den Linden. Att inte taket lyfte sig när Nattens drottning sjöng sin stora aria. (Jag tror banne mig till och med att jag såg Ingvar Wixell som Rigoletto, först tror jag att minnet spelar mig ett spratt men efter att ha googlat konstaterar jag att det kan vara möjligt.)
Första veckan medförde jag en alldeles egen guide, nämligen pappa. När mina lektioner var slut för dagen väntade han på mig med dagens program färdigt. Idag ska vi titta på Wilhemsstrasse där Tredje rikets alla viktiga byggnader låg. Han pekade ut platsen för Hitlers bunker. Vi reste till Potsdam och det förtjusande slottet Sanssouci, vi åkte till platsen för Wannseekonferensen, där man med förfärande frispråkighet och precision planlade judeutrotningarna. Vi promenerade längs muren, där den legat alltså, och pappa beskrev hur det sett ut senast han var i Berlin, på sjuttiotalet. Vi besökte de gamla judiska kvarteren och den praktfulla synagogan på Oranienburgerstrasse.
Det som fängslar mig med Berlin är nog just detta, den allestädes närvarande historien. Nytt och gammalt sida vid sida i en överväldigande och berusande blandning.
Magin fanns kvar sexton år senare. Det är samma blandning och samma närvaro av historia. Som väntat är staden oerhört förändrad. Kreuzberg var inte alls som jag mindes det, de turkiska familjemödrarna med huvudduk och stor barnaskara har ersatts av tatuerade snorungar med metallskrot i ansiktet. Prenzlauer Berg var smärtsamt hippt och inne på min tid men verkade nu snarast burget och ängsligt medelklassigt, nerlusat av föräldrar med telningar iförda ekologiska kläder och cykelbarnstolar. Och så vidare.
Den här gången avstod vi helt från museer, istället strövade vi. Det är en av mina älsklingssysselsättningar, att promenera i en stad och insupa den. Vi struntade dessutom helt i kvarteren kring Ku'damm och höll oss till Mitte, Prenzlauer Berg och Kreuzberg.
Som sällskap på resan medförde jag Carl-Johan Vallgren i form av boken Berlin på 8 kapitel, en utmärkt och oblygt kultursnorkig reseskildring. Helt i min smak sålunda.
Om det övriga resesällskapet finns det anledning att återkomma, det ska jag göra. Möjligen i form av ett filmmanus. Woody skulle kanske bli intresserad.
2014-05-05
Barnakärlek
Måndag morgon, tidigt, tidigt. Det har nätt och jämnt börjat ljusna. Jag har sovit dåligt under natten, kom hem sent från Berlin, själen släpade tydligen efter och landade först några timmar efter kroppen.
Men nu är det som sagt gryning, och jag väcks av ett par armar som lindas kring min midja och en smeksam röst i mitt öra: Å mamma, är du hemma igen. Äntligen!
Ännu en gång betänker jag det. Att jag skulle älska mina barn, det var jag förberedd på. Att det skulle vara den starkaste kärleken jag känt. Men att jag skulle få så mycket kärlek tillbaka, det hade jag inte alls tänkt på, och det förundrar mig fortfarande.
Men nu är det som sagt gryning, och jag väcks av ett par armar som lindas kring min midja och en smeksam röst i mitt öra: Å mamma, är du hemma igen. Äntligen!
Ännu en gång betänker jag det. Att jag skulle älska mina barn, det var jag förberedd på. Att det skulle vara den starkaste kärleken jag känt. Men att jag skulle få så mycket kärlek tillbaka, det hade jag inte alls tänkt på, och det förundrar mig fortfarande.
2014-05-03
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)