2014-05-13
2014-05-12
The Worst Fight of All
Så hette ett kapitel i en av min amerikanska barndoms förnumstiga böcker, som handlade om Helen Keller. När hon var sex år, blind och döv och alldeles oregerlig, fick hon en lärarinna vars omsorger hon till en början avvisade å det bestämdaste.
Idag har vi haft ett sjujävla bråk, Q och jag och O. Ett av de värre hittills men något säger mig att vi har fler i samma paritet att vänta. Herregud.
Till att börja med är vi alla trötta. Det blev varken idrott eller musik för Q i fredags. Han sov i min säng den natten, jag i O:s, O i gästrummet och Y i storebrors (ett inte helt ovanligt arrangemang, frågor på det?). I vargtimmen väcktes jag av ynkliga gnyenden och kluckanden. Q, behöver du - och så var olyckan ett faktum. Hela sängen, sänggaveln, en del av väggen och nattduksbordet och vi själva förstås, nerspydda.
Fast så mycket värre blev det faktiskt inte. Vi andra har klarat oss undan med feber, huvudvärk och snuva. Med tanke på att detta är Q:s tredje magsjuka i livet och att Y hittills inte haft det alls är vi lyckligt lottade.
Imorse var det tjafsigt. Q klättrade på grannens trappa och välte nästan ner hennes krukor, fortsatte att klättra trots min tillsägelse, slog på ballonger upphängda i en buske och slutade inte trots grannens tillsägelse, gick bakom mig och trampade mig på hälarna, svarade nosigt när jag bad honom låta bli, gjorde exakt samma sak en stund senare för att retas. Då exploderade jag, varpå Q började storgråta och inte ville gå till skolan. Försoning, kramar, bön om att jag ska vara med i skolan, löfte om att på torsdag, kanske, måste kolla med jobbet först.
Efter skolan ville jag inte släppa iväg Q till kompisen att leka, jag ville ha hem honom på mellanmål och läsläxa först. O är fortfarande rejält sjuk och jag tänkte mig att jag skulle hjälpa honom genom att klara av läsläxan innan jag åkte till kören.
Det blev praktfiasko, härdsmälta, vad ni vill. Jag vet ingen människa i världen som behandlar mig så jävla illa och respektlöst som min son gör, tidvis. Heller ingen annan som visar mig så stor kärlek och ömhet, det är sant. Och de känslor som väcks i mig.. det är himmel och helvete, det går inte att säga annat.
Fy fan vad svårt det är detta. Ibland tänker jag att jag borde distansera mig, utveckla en sköld, ett skydd, inte låta mig dras med i Q:s stormar. Inte bli så arg, besviken och sårad när han bär sig åt. Jag är nästan lika barnslig och primitiv som han ibland. Men ibland tänker jag också att det måste finnas ett värde i att vara autentisk och nära, närvarande och på riktigt. Om du gör mig illa blir jag arg och ledsen och visar det. Du är mitt älskade barn som jag gör vad som helst för, men jag är också en människa precis som du. Om jag utvecklar ett skal, skulle kärleken kunna tränga igenom då? Hur blir livet tillsammans om man omger sig med sköldar?
En och en halv timme senare låg vi i alla fall på min säng och Q läste sin läxa för mig. Sedan gjorde vi pärlplattor, åt middag och så var det läggdags. De sov före klockan åtta vilket är synnerligen välbehövligt.
Det gick ju ganska bra ändå, säger O, och jag antar att han har rätt. Vi höll ut, var konsekventa utan att kränka honom, växeldrog, och till sist lugnade han sig. Ändå känner jag mig så jävla ledsen och sliten.
Ikväll bryter jag mot två levnadsregler: jag gav fan i kören och jag tänker äta godis fast det bara är måndag.
På nattduksbordet (det avtorkade) ligger boken The Explosive Child. När jag orkar.
Idag har vi haft ett sjujävla bråk, Q och jag och O. Ett av de värre hittills men något säger mig att vi har fler i samma paritet att vänta. Herregud.
Till att börja med är vi alla trötta. Det blev varken idrott eller musik för Q i fredags. Han sov i min säng den natten, jag i O:s, O i gästrummet och Y i storebrors (ett inte helt ovanligt arrangemang, frågor på det?). I vargtimmen väcktes jag av ynkliga gnyenden och kluckanden. Q, behöver du - och så var olyckan ett faktum. Hela sängen, sänggaveln, en del av väggen och nattduksbordet och vi själva förstås, nerspydda.
Fast så mycket värre blev det faktiskt inte. Vi andra har klarat oss undan med feber, huvudvärk och snuva. Med tanke på att detta är Q:s tredje magsjuka i livet och att Y hittills inte haft det alls är vi lyckligt lottade.
Imorse var det tjafsigt. Q klättrade på grannens trappa och välte nästan ner hennes krukor, fortsatte att klättra trots min tillsägelse, slog på ballonger upphängda i en buske och slutade inte trots grannens tillsägelse, gick bakom mig och trampade mig på hälarna, svarade nosigt när jag bad honom låta bli, gjorde exakt samma sak en stund senare för att retas. Då exploderade jag, varpå Q började storgråta och inte ville gå till skolan. Försoning, kramar, bön om att jag ska vara med i skolan, löfte om att på torsdag, kanske, måste kolla med jobbet först.
Efter skolan ville jag inte släppa iväg Q till kompisen att leka, jag ville ha hem honom på mellanmål och läsläxa först. O är fortfarande rejält sjuk och jag tänkte mig att jag skulle hjälpa honom genom att klara av läsläxan innan jag åkte till kören.
Det blev praktfiasko, härdsmälta, vad ni vill. Jag vet ingen människa i världen som behandlar mig så jävla illa och respektlöst som min son gör, tidvis. Heller ingen annan som visar mig så stor kärlek och ömhet, det är sant. Och de känslor som väcks i mig.. det är himmel och helvete, det går inte att säga annat.
Fy fan vad svårt det är detta. Ibland tänker jag att jag borde distansera mig, utveckla en sköld, ett skydd, inte låta mig dras med i Q:s stormar. Inte bli så arg, besviken och sårad när han bär sig åt. Jag är nästan lika barnslig och primitiv som han ibland. Men ibland tänker jag också att det måste finnas ett värde i att vara autentisk och nära, närvarande och på riktigt. Om du gör mig illa blir jag arg och ledsen och visar det. Du är mitt älskade barn som jag gör vad som helst för, men jag är också en människa precis som du. Om jag utvecklar ett skal, skulle kärleken kunna tränga igenom då? Hur blir livet tillsammans om man omger sig med sköldar?
En och en halv timme senare låg vi i alla fall på min säng och Q läste sin läxa för mig. Sedan gjorde vi pärlplattor, åt middag och så var det läggdags. De sov före klockan åtta vilket är synnerligen välbehövligt.
Det gick ju ganska bra ändå, säger O, och jag antar att han har rätt. Vi höll ut, var konsekventa utan att kränka honom, växeldrog, och till sist lugnade han sig. Ändå känner jag mig så jävla ledsen och sliten.
Ikväll bryter jag mot två levnadsregler: jag gav fan i kören och jag tänker äta godis fast det bara är måndag.
På nattduksbordet (det avtorkade) ligger boken The Explosive Child. När jag orkar.
2014-05-09
Hjärtskärande
Sent på kvällen messar min svåger och frågar hur vi mår. Han och syster ska träffas i helgen och äta lunch och han vill fråga, äsch han vet inte vad han vill fråga, han bara hoppas att vi har det bra.
Jag svarar och vi småpratar lite fram och tillbaka. Och jag begriper förstås vad det är han vill fråga, men inte kan eller vågar formulera. Vad vill hon? Har hon sagt något till dig? Hur ska jag bete mig när jag träffar henne? När bestämmer hon sig? Hur ska jag göra för att det blir rätt?
Mitt hjärta blöder för dem båda. Snälle gode fine svåger som går och väntar på ett eventuellt besked. Lilla starka tuffa syster som just nu är ensammast i världen, som går mot strömmen och vars beslut alla i hennes omgivning väntar på. När vi var i Berlin vaknade hon tidigt varje morgon och gav sig ut och sprang. Hon var kort i humöret, framför allt mot mamma och snabbare och bitskare i repliken än vad hon brukar vara, och det vill inte säga lite.
Det där livet, man blir inte klok på det. Men internet är fanimig en bra grej, för när jag håglöst googlar på dikter om livet, vad hittar jag om inte detta:
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
(Edith Södergran)
Jag svarar och vi småpratar lite fram och tillbaka. Och jag begriper förstås vad det är han vill fråga, men inte kan eller vågar formulera. Vad vill hon? Har hon sagt något till dig? Hur ska jag bete mig när jag träffar henne? När bestämmer hon sig? Hur ska jag göra för att det blir rätt?
Mitt hjärta blöder för dem båda. Snälle gode fine svåger som går och väntar på ett eventuellt besked. Lilla starka tuffa syster som just nu är ensammast i världen, som går mot strömmen och vars beslut alla i hennes omgivning väntar på. När vi var i Berlin vaknade hon tidigt varje morgon och gav sig ut och sprang. Hon var kort i humöret, framför allt mot mamma och snabbare och bitskare i repliken än vad hon brukar vara, och det vill inte säga lite.
Det där livet, man blir inte klok på det. Men internet är fanimig en bra grej, för när jag håglöst googlar på dikter om livet, vad hittar jag om inte detta:
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
(Edith Södergran)
2014-05-08
Mattekris
Idag var det dags för vab igen, denna gång med snorig Y.
(Det vill säga, först steg jag upp i ottan och tränade ett aptungt crosstrainingpass. Ville bara säga det.)
Jag hade precis avslutat min lyxigt långa frukost och läst ut DN när O ringde. Fröken i skolan hade ringt honom och berättat att Q var hysteriskt ledsen för något, men att han vägrade berätta vad. O hade försökt prata med honom men inte förstått något. Och eftersom jag ändå var hemma, kunde jag gå och prata med honom?
Jag slängde förstås på mig ytterkläderna och tubbade ovillig Y att stänga av surfplattan. Mer eller mindre otrevliga scenarion for genom mitt huvud. Mobbning, elaka kineskommentarer, eller vad? Strax ångade vi in i skolan och möttes av fröken, som generat och lite skärrat hoppades det var okej att hon ringt, Q hade sagt att mamma var hemma med lillebror, vet inte alls vad som hänt, han har aldrig varit ledsen i skolan förut.
Rödgråten Q kom tassande och satte sig hos mig och efter en stunds lirkande berättade han att han räknat matte tillsammans med några kompisar i ett avsides rum, och så hade han blivit så ledsen över att han kommit efter de andra, med matteuppgifterna alltså. Vi bestämde att han skulle få följa med mig hem och ta matteboken med sig, fröken visade vad de skulle gå igenom.
Fröken är som jag tidigare sagt relativt ung och oerfaren, den här klassen är hennes första egna. Men vad jag än har haft att säga om henne tidigare så ser och uppskattar jag hennes engagemang. Hon klappade om Q, hon tycker verkligen om honom, och det är besvarat, det syns så tydligt.
På hemvägen var Q sitt vanliga jag igen. Han förklarade att han blivit lugnare av att prata med pappa, fast det kanske inte verkat så. Men vet du Q, en sak som du är verkligt bra på, det är att förklara och beskriva hur du känner. Igår till exempel när jag först inte ville låta dig ha de där pyjamasbyxorna för att det inte var dags att byta ännu, och du förklarade för mig att de är extra sköna eftersom de är så stora, då fick du ju ha dem, när du hjälpte mig att förstå varför du ville det. Kom ihåg det, du kan verkligen förklara bra. Mm, svarade Q. Men det är mycket lättare att förklara för någon som man är familj med.
Så kom vi hem och så satte vi oss att räkna matte, lösa korsord och måla målarbok. Bilden av vad som egentligen hade hänt i skolan började klarna. Q hade alltså inte suttit i stora klassrummet, där fröken finns tillgänglig för frågor, där man kan rita och förklara på stora tavlan, utan fått tillåtelse att gå undan till ett annat rum med några barn, inte hans vanliga kompisar. Min brutala gissning att han ganska snabbt börjat tramsa och busa istället för att räkna verkade träffa rätt. Han hängde med huvudet och sa trumpet att P och L räknade mycket fortare än han fast de tramsade också, och när han insåg det blev han ledsen.
Åter till matten, som inte beredde honom några som helst svårigheter vad gäller begripligheten. Som tidigare konstaterade jag och irriterades av att han har svårt att koncentrera sig på uppgifterna. Eller svårt, förresten? Han försöker inte ens. Det som intresserar honom, det gör han. Lösa sudoku eller korsord. Vissa mattetal. Men snabbt blir det tråkigt.
Jag är inte större pedagog eller tålmodigare än att jag efter en stunds milda tillsägelser som övergick till tjatande, sa till på skarpen. Nu är det så här att du fick komma hem från skolan idag men det betyder inte att du är ledig och får leka. Matten ska göras, punkt slut. Men vi kan ta många pauser, äta lunch, leka och fika emellan.
Det blev en härdsmälta förstås, en ganska rejäl. Mitt i värsta skrikandet och dörrsmällandet ringde O, och jag gick undan och pratade med honom en stund, jag behövde det. Jag beskrev det som jag trodde hänt i skolan.
Vad jag känner igen mig, suckade O. Va, gör du? Du har väl aldrig fått sådana känsloutbrott som Q? Nej, inte precis, men känslan av att tramsa och fåna sig när man egentligen borde plugga, att hela tiden veta att man borde skärpa sig men inte kunna motstå frestelsen, och så ruelsen efteråt.
Jo minsann. Vi är ju olika sorter, och var det redan i skolan. Jag var en plugghäst och O en drönare. Visst drönade jag en hel del på Chalmers, det ska erkännas, men aldrig i grundskolan eller gymnasiet.
Varför jag inte gjorde det vet jag inte riktigt? Starkt överjag? Starka om än outtalade förväntningar hemifrån? God pedagogik som faktiskt gjorde skolan rolig? Det senare stämmer till viss del men inte helt. Matte tyckte jag aldrig var särskilt kul, det var först när jag fick min älskade mattefröken i gymnasiet som matematikens skönhet på riktigt gick upp för mig.
Skolföljetongen fortsätter. Jag lär mig minst lika mycket som Q, om inte mer.
När läxan var klar fick han massor av beröm för att han härdat ut. Sedan la de pärlplattor och vi sjöng åttiotalslåtar. Sean Banan har dammat av både Diggi-loo diggi-ley och Ooa hela natten så jag fick dyka djupt ner i minnets arkiv.
Imorgon har han idrott och musik, favoritämnena. Det blir nog bra.
(Det vill säga, först steg jag upp i ottan och tränade ett aptungt crosstrainingpass. Ville bara säga det.)
Jag hade precis avslutat min lyxigt långa frukost och läst ut DN när O ringde. Fröken i skolan hade ringt honom och berättat att Q var hysteriskt ledsen för något, men att han vägrade berätta vad. O hade försökt prata med honom men inte förstått något. Och eftersom jag ändå var hemma, kunde jag gå och prata med honom?
Jag slängde förstås på mig ytterkläderna och tubbade ovillig Y att stänga av surfplattan. Mer eller mindre otrevliga scenarion for genom mitt huvud. Mobbning, elaka kineskommentarer, eller vad? Strax ångade vi in i skolan och möttes av fröken, som generat och lite skärrat hoppades det var okej att hon ringt, Q hade sagt att mamma var hemma med lillebror, vet inte alls vad som hänt, han har aldrig varit ledsen i skolan förut.
Rödgråten Q kom tassande och satte sig hos mig och efter en stunds lirkande berättade han att han räknat matte tillsammans med några kompisar i ett avsides rum, och så hade han blivit så ledsen över att han kommit efter de andra, med matteuppgifterna alltså. Vi bestämde att han skulle få följa med mig hem och ta matteboken med sig, fröken visade vad de skulle gå igenom.
Fröken är som jag tidigare sagt relativt ung och oerfaren, den här klassen är hennes första egna. Men vad jag än har haft att säga om henne tidigare så ser och uppskattar jag hennes engagemang. Hon klappade om Q, hon tycker verkligen om honom, och det är besvarat, det syns så tydligt.
På hemvägen var Q sitt vanliga jag igen. Han förklarade att han blivit lugnare av att prata med pappa, fast det kanske inte verkat så. Men vet du Q, en sak som du är verkligt bra på, det är att förklara och beskriva hur du känner. Igår till exempel när jag först inte ville låta dig ha de där pyjamasbyxorna för att det inte var dags att byta ännu, och du förklarade för mig att de är extra sköna eftersom de är så stora, då fick du ju ha dem, när du hjälpte mig att förstå varför du ville det. Kom ihåg det, du kan verkligen förklara bra. Mm, svarade Q. Men det är mycket lättare att förklara för någon som man är familj med.
Så kom vi hem och så satte vi oss att räkna matte, lösa korsord och måla målarbok. Bilden av vad som egentligen hade hänt i skolan började klarna. Q hade alltså inte suttit i stora klassrummet, där fröken finns tillgänglig för frågor, där man kan rita och förklara på stora tavlan, utan fått tillåtelse att gå undan till ett annat rum med några barn, inte hans vanliga kompisar. Min brutala gissning att han ganska snabbt börjat tramsa och busa istället för att räkna verkade träffa rätt. Han hängde med huvudet och sa trumpet att P och L räknade mycket fortare än han fast de tramsade också, och när han insåg det blev han ledsen.
Åter till matten, som inte beredde honom några som helst svårigheter vad gäller begripligheten. Som tidigare konstaterade jag och irriterades av att han har svårt att koncentrera sig på uppgifterna. Eller svårt, förresten? Han försöker inte ens. Det som intresserar honom, det gör han. Lösa sudoku eller korsord. Vissa mattetal. Men snabbt blir det tråkigt.
Jag är inte större pedagog eller tålmodigare än att jag efter en stunds milda tillsägelser som övergick till tjatande, sa till på skarpen. Nu är det så här att du fick komma hem från skolan idag men det betyder inte att du är ledig och får leka. Matten ska göras, punkt slut. Men vi kan ta många pauser, äta lunch, leka och fika emellan.
Det blev en härdsmälta förstås, en ganska rejäl. Mitt i värsta skrikandet och dörrsmällandet ringde O, och jag gick undan och pratade med honom en stund, jag behövde det. Jag beskrev det som jag trodde hänt i skolan.
Vad jag känner igen mig, suckade O. Va, gör du? Du har väl aldrig fått sådana känsloutbrott som Q? Nej, inte precis, men känslan av att tramsa och fåna sig när man egentligen borde plugga, att hela tiden veta att man borde skärpa sig men inte kunna motstå frestelsen, och så ruelsen efteråt.
Jo minsann. Vi är ju olika sorter, och var det redan i skolan. Jag var en plugghäst och O en drönare. Visst drönade jag en hel del på Chalmers, det ska erkännas, men aldrig i grundskolan eller gymnasiet.
Varför jag inte gjorde det vet jag inte riktigt? Starkt överjag? Starka om än outtalade förväntningar hemifrån? God pedagogik som faktiskt gjorde skolan rolig? Det senare stämmer till viss del men inte helt. Matte tyckte jag aldrig var särskilt kul, det var först när jag fick min älskade mattefröken i gymnasiet som matematikens skönhet på riktigt gick upp för mig.
Skolföljetongen fortsätter. Jag lär mig minst lika mycket som Q, om inte mer.
När läxan var klar fick han massor av beröm för att han härdat ut. Sedan la de pärlplattor och vi sjöng åttiotalslåtar. Sean Banan har dammat av både Diggi-loo diggi-ley och Ooa hela natten så jag fick dyka djupt ner i minnets arkiv.
Imorgon har han idrott och musik, favoritämnena. Det blir nog bra.
2014-05-07
Kungafråga
Den här bilden hänger på en toalett som jag regelbundet frekventerar. Varje gång jag ser den undrar jag vem som hängt den där. En republikan med humor? Eller en rojalist med dåligt sinne för smickrande bilder?
2014-05-06
Begeistrad
Åh, Berlin. Jag bodde där i två månader (var det verkligen inte mer?) under våren 1998 och blev handlöst förälskad i staden. Under den gångna helgen konstaterade jag att kärleken inte falnat.
Varför trivdes jag så fantastiskt bra då, för sexton år sedan? O var kvar hemma, jag längtade förstås våldsamt efter honom. Jag minns inte hur vi kommunicerade, mobiltelefon hade jag inte. Antagligen mejlade vi, troligen hade jag tillgång till dator via Goethe Institut där jag läste tyska.
Jag älskade att vara student igen, det minns jag. Jag hade jobbat i knappa två år och kände en växande panik. Var det detta jag hade slitit och utbildat mig för? Min själ trängtade efter bildning, jag ville lära mig tyska och kämpade tappert med kvällskurser men insåg att det var lönlöst. Språk lär man sig bäst på plats. Så jag begärde tjänstledigt och for iväg.
Socialt var Berlinvistelsen trevlig men inte mer, jag lärde känna flera sympatiska människor via språkkursen. Tyvärr har jag tappat kontakten med dem alla. Corinne från Frankrike, Clara från Spanien, Charlotte från Danmark, jag undrar vad de gör idag?
(Berlinarna själva är lika ohyfsade som de var då. Tur att man själv är bufflig svensk och inte översocial amerikan, de stackarna måste dö av chock när de konfronteras med äkttysk oartighet.)
Min hyresvärdinna var inte särdeles sympatisk men onekligen en intressant bekantskap. Hon var lärare och bodde i en fantastisk våning i stadsdelen Kreuzberg, där hon alltså hyrde ut rum till studenter. Jag tror att hennes tidigare inneboende var förskrämda små japanskor. Mig var hon ganska missnöjd med. Es ist immer so nass i badrummet när du har duschat, klagade hon. Tror fan det, när det saknas duschdraperi, tänkte jag. Fast jag kurade ihop mig på botten av badkaret, försiktigt bevattnande min lekamen, tänkande att hon skulle bo ihop med min fader badrossen, som jag lär ha kallat honom när jag var liten.
(Jag gjorde så gott jag kunde, torkade alltid golvet med den därför avsedda trasan som hängde på badkarskanten. När jag sa detta, stirrade hon på mig med fasa. Nej, nej, nej! Den är inte avsedd att torka golvet med! Den lägger jag på golvet och kliver på, så att jag inte ska bli kall om fötterna!)
Min hantering av diskbänken fann inte heller nåd. Den skulle avtorkas varje dag, några vattenstänk fick aldrig lämnas, då blev det fläckar. Vidare tittade hon snörpigt på min ansiktskräm från Clinique, du har då dyrbar kosmetika.
Men de sista två veckorna lämnade hon mig faktiskt ensam i lägenheten och åkte själv på semester, så alldeles opålitlig kan hon inte ha tyckt att jag var. Då vågade jag sitta i hennes soffa och låna böcker ur hennes bokhylla. Jag hämnades genom att skriva ett syrligt omdöme när Goethe Institut frågade vad jag tyckt om logiarrangemanget. Är man så noga med diskbänk och badrumsgolv kanske man ska tänka sig för innan man tar inackorderingar.
(Har ni inte fått nog av min hyresvärdinna har jag baktalat henne ytterligare här.)
Kreuzberg var på den tiden ganska ruffigt med en övervägande turkisk befolkning. Gatorna kantades av turkiska bagerier, kebabhak och tobaksaffärer som sålde telefonkort. Jag trivdes rätt så bra men förutom några promenader längs Landwehrkanal var det inte i Kreuzberg jag gjorde mina strövtåg. Jag tog bussen varje dag till Goethe Institut som på den tiden låg mitt emot Checkpoint Charlie. Annars hängde jag mycket på kafeer och museer förstås. Historiska museet var fantastiskt. Ungefär varannan dag anordnades en Spaziergang, promenad med guide i något intressant område, jag gick på nästan allihop. Jag utnyttjade min studentrabatt och såg föreställningar på Berlins alla operahus, bäst minns jag Trollflöjten på Staatsoper på Unter den Linden. Att inte taket lyfte sig när Nattens drottning sjöng sin stora aria. (Jag tror banne mig till och med att jag såg Ingvar Wixell som Rigoletto, först tror jag att minnet spelar mig ett spratt men efter att ha googlat konstaterar jag att det kan vara möjligt.)
Första veckan medförde jag en alldeles egen guide, nämligen pappa. När mina lektioner var slut för dagen väntade han på mig med dagens program färdigt. Idag ska vi titta på Wilhemsstrasse där Tredje rikets alla viktiga byggnader låg. Han pekade ut platsen för Hitlers bunker. Vi reste till Potsdam och det förtjusande slottet Sanssouci, vi åkte till platsen för Wannseekonferensen, där man med förfärande frispråkighet och precision planlade judeutrotningarna. Vi promenerade längs muren, där den legat alltså, och pappa beskrev hur det sett ut senast han var i Berlin, på sjuttiotalet. Vi besökte de gamla judiska kvarteren och den praktfulla synagogan på Oranienburgerstrasse.
Det som fängslar mig med Berlin är nog just detta, den allestädes närvarande historien. Nytt och gammalt sida vid sida i en överväldigande och berusande blandning.
Magin fanns kvar sexton år senare. Det är samma blandning och samma närvaro av historia. Som väntat är staden oerhört förändrad. Kreuzberg var inte alls som jag mindes det, de turkiska familjemödrarna med huvudduk och stor barnaskara har ersatts av tatuerade snorungar med metallskrot i ansiktet. Prenzlauer Berg var smärtsamt hippt och inne på min tid men verkade nu snarast burget och ängsligt medelklassigt, nerlusat av föräldrar med telningar iförda ekologiska kläder och cykelbarnstolar. Och så vidare.
Den här gången avstod vi helt från museer, istället strövade vi. Det är en av mina älsklingssysselsättningar, att promenera i en stad och insupa den. Vi struntade dessutom helt i kvarteren kring Ku'damm och höll oss till Mitte, Prenzlauer Berg och Kreuzberg.
Som sällskap på resan medförde jag Carl-Johan Vallgren i form av boken Berlin på 8 kapitel, en utmärkt och oblygt kultursnorkig reseskildring. Helt i min smak sålunda.
Om det övriga resesällskapet finns det anledning att återkomma, det ska jag göra. Möjligen i form av ett filmmanus. Woody skulle kanske bli intresserad.
Varför trivdes jag så fantastiskt bra då, för sexton år sedan? O var kvar hemma, jag längtade förstås våldsamt efter honom. Jag minns inte hur vi kommunicerade, mobiltelefon hade jag inte. Antagligen mejlade vi, troligen hade jag tillgång till dator via Goethe Institut där jag läste tyska.
Jag älskade att vara student igen, det minns jag. Jag hade jobbat i knappa två år och kände en växande panik. Var det detta jag hade slitit och utbildat mig för? Min själ trängtade efter bildning, jag ville lära mig tyska och kämpade tappert med kvällskurser men insåg att det var lönlöst. Språk lär man sig bäst på plats. Så jag begärde tjänstledigt och for iväg.
Socialt var Berlinvistelsen trevlig men inte mer, jag lärde känna flera sympatiska människor via språkkursen. Tyvärr har jag tappat kontakten med dem alla. Corinne från Frankrike, Clara från Spanien, Charlotte från Danmark, jag undrar vad de gör idag?
(Berlinarna själva är lika ohyfsade som de var då. Tur att man själv är bufflig svensk och inte översocial amerikan, de stackarna måste dö av chock när de konfronteras med äkttysk oartighet.)
Min hyresvärdinna var inte särdeles sympatisk men onekligen en intressant bekantskap. Hon var lärare och bodde i en fantastisk våning i stadsdelen Kreuzberg, där hon alltså hyrde ut rum till studenter. Jag tror att hennes tidigare inneboende var förskrämda små japanskor. Mig var hon ganska missnöjd med. Es ist immer so nass i badrummet när du har duschat, klagade hon. Tror fan det, när det saknas duschdraperi, tänkte jag. Fast jag kurade ihop mig på botten av badkaret, försiktigt bevattnande min lekamen, tänkande att hon skulle bo ihop med min fader badrossen, som jag lär ha kallat honom när jag var liten.
(Jag gjorde så gott jag kunde, torkade alltid golvet med den därför avsedda trasan som hängde på badkarskanten. När jag sa detta, stirrade hon på mig med fasa. Nej, nej, nej! Den är inte avsedd att torka golvet med! Den lägger jag på golvet och kliver på, så att jag inte ska bli kall om fötterna!)
Min hantering av diskbänken fann inte heller nåd. Den skulle avtorkas varje dag, några vattenstänk fick aldrig lämnas, då blev det fläckar. Vidare tittade hon snörpigt på min ansiktskräm från Clinique, du har då dyrbar kosmetika.
Men de sista två veckorna lämnade hon mig faktiskt ensam i lägenheten och åkte själv på semester, så alldeles opålitlig kan hon inte ha tyckt att jag var. Då vågade jag sitta i hennes soffa och låna böcker ur hennes bokhylla. Jag hämnades genom att skriva ett syrligt omdöme när Goethe Institut frågade vad jag tyckt om logiarrangemanget. Är man så noga med diskbänk och badrumsgolv kanske man ska tänka sig för innan man tar inackorderingar.
(Har ni inte fått nog av min hyresvärdinna har jag baktalat henne ytterligare här.)
Kreuzberg var på den tiden ganska ruffigt med en övervägande turkisk befolkning. Gatorna kantades av turkiska bagerier, kebabhak och tobaksaffärer som sålde telefonkort. Jag trivdes rätt så bra men förutom några promenader längs Landwehrkanal var det inte i Kreuzberg jag gjorde mina strövtåg. Jag tog bussen varje dag till Goethe Institut som på den tiden låg mitt emot Checkpoint Charlie. Annars hängde jag mycket på kafeer och museer förstås. Historiska museet var fantastiskt. Ungefär varannan dag anordnades en Spaziergang, promenad med guide i något intressant område, jag gick på nästan allihop. Jag utnyttjade min studentrabatt och såg föreställningar på Berlins alla operahus, bäst minns jag Trollflöjten på Staatsoper på Unter den Linden. Att inte taket lyfte sig när Nattens drottning sjöng sin stora aria. (Jag tror banne mig till och med att jag såg Ingvar Wixell som Rigoletto, först tror jag att minnet spelar mig ett spratt men efter att ha googlat konstaterar jag att det kan vara möjligt.)
Första veckan medförde jag en alldeles egen guide, nämligen pappa. När mina lektioner var slut för dagen väntade han på mig med dagens program färdigt. Idag ska vi titta på Wilhemsstrasse där Tredje rikets alla viktiga byggnader låg. Han pekade ut platsen för Hitlers bunker. Vi reste till Potsdam och det förtjusande slottet Sanssouci, vi åkte till platsen för Wannseekonferensen, där man med förfärande frispråkighet och precision planlade judeutrotningarna. Vi promenerade längs muren, där den legat alltså, och pappa beskrev hur det sett ut senast han var i Berlin, på sjuttiotalet. Vi besökte de gamla judiska kvarteren och den praktfulla synagogan på Oranienburgerstrasse.
Det som fängslar mig med Berlin är nog just detta, den allestädes närvarande historien. Nytt och gammalt sida vid sida i en överväldigande och berusande blandning.
Magin fanns kvar sexton år senare. Det är samma blandning och samma närvaro av historia. Som väntat är staden oerhört förändrad. Kreuzberg var inte alls som jag mindes det, de turkiska familjemödrarna med huvudduk och stor barnaskara har ersatts av tatuerade snorungar med metallskrot i ansiktet. Prenzlauer Berg var smärtsamt hippt och inne på min tid men verkade nu snarast burget och ängsligt medelklassigt, nerlusat av föräldrar med telningar iförda ekologiska kläder och cykelbarnstolar. Och så vidare.
Den här gången avstod vi helt från museer, istället strövade vi. Det är en av mina älsklingssysselsättningar, att promenera i en stad och insupa den. Vi struntade dessutom helt i kvarteren kring Ku'damm och höll oss till Mitte, Prenzlauer Berg och Kreuzberg.
Som sällskap på resan medförde jag Carl-Johan Vallgren i form av boken Berlin på 8 kapitel, en utmärkt och oblygt kultursnorkig reseskildring. Helt i min smak sålunda.
Om det övriga resesällskapet finns det anledning att återkomma, det ska jag göra. Möjligen i form av ett filmmanus. Woody skulle kanske bli intresserad.
2014-05-05
Barnakärlek
Måndag morgon, tidigt, tidigt. Det har nätt och jämnt börjat ljusna. Jag har sovit dåligt under natten, kom hem sent från Berlin, själen släpade tydligen efter och landade först några timmar efter kroppen.
Men nu är det som sagt gryning, och jag väcks av ett par armar som lindas kring min midja och en smeksam röst i mitt öra: Å mamma, är du hemma igen. Äntligen!
Ännu en gång betänker jag det. Att jag skulle älska mina barn, det var jag förberedd på. Att det skulle vara den starkaste kärleken jag känt. Men att jag skulle få så mycket kärlek tillbaka, det hade jag inte alls tänkt på, och det förundrar mig fortfarande.
Men nu är det som sagt gryning, och jag väcks av ett par armar som lindas kring min midja och en smeksam röst i mitt öra: Å mamma, är du hemma igen. Äntligen!
Ännu en gång betänker jag det. Att jag skulle älska mina barn, det var jag förberedd på. Att det skulle vara den starkaste kärleken jag känt. Men att jag skulle få så mycket kärlek tillbaka, det hade jag inte alls tänkt på, och det förundrar mig fortfarande.
2014-05-03
2014-05-01
2014-04-29
Vara-hemma-tisdag
Stream of consciousness, typ. Egentligen finns det stoff till många inlägg här, men jag orkar inte sortera det.
Fast det börjar redan på måndagseftermiddagen. Strax innan jag ska gå kommer herr Snäll och plirar mot mig. Jag har ett hedersuppdrag åt dig, säger han. Ajdå, såna ska man alltid tacka nej till, svarar jag, och så skrattar vi. Uppdraget består i att göra en presentation som beskriver framstegen i det ena av mina projekt, att hållas på onsdagsmorgonens möte för hela personalen. Det kan jag väl göra, säger jag, men du håller väl presentationen. Nä, jag har semester, svarar herr Snäll glatt. Du får prata! Vi enas om att jag har hela tisdagen på mig, jag stänger ner datorn och går hem. Tänker flyktigt att om någon unge blir sjuk vore det ju bra att ta med datorn hem, är på väg att vända i trapphuset men gör inte det.
På tisdag morgon klagar Q över huvudvärk. O gruffar lite och tror att han mest är skoltrött, och tanken slår mig också. Jag tar tempen, ingen feber, och pratar med honom. Givetvis ska du vara hemma om du mår dåligt, men både pappa och jag har viktiga saker att göra på jobbet idag, så du måste känna efter ordentligt. Börja med att försöka äta lite frukost så bestämmer vi sedan.
Han äter som vanligt men har fortfarande ont i huvudet, så saken är klar. O har flera åtaganden som inte kan skötas hemifrån, men min presentation kan ju faktiskt göras på distans. Jag packar iväg O och Y till dagmamman innan jag ringer herr Snäll och förklarar situationen. Vi kan ju ställa in det, säger han dröjande, men blir glad när jag säger att jag fixar det hemifrån. Jag kommer före tio, medförande eventuellt inte så sjuk son.
Sedan passar jag på att ringa pappa, och berömmer honom när han svarar. Sedär, idag hörde du telefonen! Det börjar nämligen bli ett allt större problem i vårt umgänge. Vi småpratar om allt möjligt, jag hjälper honom med att leta på adressen till närmsta servicekontor för Skatteverket. Han ska dit och hämta blanketter. Vill du komma hit sedan, frågar jag. Jo, eventuellt, han lovar att ringa i eftermiddag.
Q har vid det här laget legat i sängen i några timmar, bläddrande i böcker, lekande med legogubbar, sjungande för sig själv. Han verkar helt frisk men svarar på förfrågan att det gör lite ont i huvudet.
Vi åker till jobbet. Jag har förklarat för Q att han inte får springa omkring på egen hand där. Nä, för de håller på med el på ditt jobb och man kan få stötar, svarar han. Som så många gånger häpnar jag över vad han hört och uppfattat. Och igen när vi parkerar. Är det här han den där killen brukar ställa sig på din plats, frågar han.
Vi tågar in på kontoret, jag vinkar åt herr Snäll som sitter i möte. Han är strax klar, innan jag hunnit samla ihop mina grejer kommer han, brett leende. Är det här simulanten, frågar han. Herr Snäll är barnkär, han har sex barnbarn som han gärna berättar om. Q svarar frimodigt på hans frågor, men utan större intresse, han är upptagen av att klättra på underredet till mitt skrivbord som står i högläge.
Från klockan ett och ända fram till kvällen kommer herr Snäll att sitta i möte, så min presentation måste vara klar innan dess om han ska hinna godkänna den, och det måste han ju. Medan vi kör därifrån planerar jag. Jag har lovat Q att fika, det går ganska snabbt. Är vi hemma till elva har jag en timme på mig, då får han den klockan tolv och har gott om tid att läsa den.
Vi fikar på ett bra hembageri, macka och bulle och latte åt mig, Festis och pariservåffla och minibiskvi åt Q. Fast han äter halva min macka förstås. Vi pratar om skolan, jag frågar och Q berättar villigt. Det är jag så glad att han gör.
När vi kommer hem gör jag klart att jag måste jobba nu, men att vi kan lägga pussel eller spela spel sedan. Q är helt med på detta och leker med lego under den timme jag behöver.
För mer tar det faktiskt inte att sätta ihop presentationen. Den ska ta cirka femton minuter att framföra, inte mer, och jag har allt i huvudet redan, det är bara att strukturera och formulera. Jag tänker flyktigt att det är skönt att få något vettigt att göra för en gångs skull, dagen innan har jag mest vegeterat. Prick klockan tolv mejlar jag herr Snäll, efter en halvtimme har jag hans svar, han är nöjd men vill lägga till ett par punkter.
Medan vi väntar på det lägger vi pussel, och sedan gör jag lunch. Först känner jag mig helt oinspirerad och överväger att gå till vårt lokala centrum. Fast nä, det får vara måtta på excesserna. Ägg har vi, zucchini har vi, ost har vi. Voilà, en omelett. Q ber att få peppra den och jag blir bestört när jag ser hur mycket svartpeppar han malt. Tänk om den inte går att äta! Fast den blir mycket god, konstaterar vi båda. Cruella de Vil, fnissar Q.
Sedan surfar jag en stund och Q leker med sitt schackspel. Jag erbjuder honom att spela spel men han vill inte. Jag börjar just fundera på att göra en kopp kaffe när det tar i dörren och någon ropar hallå i farstun. Det är pappa, han åkte raka vägen hit från Skatteverket, han struntade i att åka hem och ringa först. Pappa saknar mobiltelefon och jag har tröttnat på att försöka övertyga honom om dess välsignelser.
Vi dricker kaffe och pratar, Q försvinner upp till övervåningen där han leker med en burk färgglada suddgummin och mina färgglada knappnålar. (Fråga mig inte vad dock, detta är en lek som bröderna satte igång i helgen). Jag berättar om jobbet, men har du så lite att göra, frågar pappa. Nja, det känns väl mindre än det egentligen är. Jag har ju en övervakande och styrande roll. Jag måste finnas till hands för att fatta beslut och delegera, det märks om jag inte är där. Men tidvis har jag rätt tråkigt, det måste jag medge.
Jag visar honom presentationen och ber generat om ursäkt för det tekniska fikonspråket. Samtidigt framhåller jag att den är ett litterärt storverk jämfört med mycket annat i branschen. Jag stavar rätt och blandar inte in engelska termer i svensk text. Pappa skrattar och frågar hur jag skulle översätta voluptuous, som han nyligen träffat på i en text. Yppig, svarar jag, och han nickar, det var det ord han valde. Vi diskuterar om det syftar på den beskrivna kvinnans figur eller karaktär eller båda. Typiskt sexistiskt ordval, fnyser jag. Vidare pratar vi om det är okej att använda ordet hora istället för prostituerad, det tycker verkligen inte jag, och jag lyckas övertyga honom. Han menar att ordet fått en starkare negativ klang av skällsord sedan han var ung, och det är möjligt.
Så är det dags att hämta Y. Q vill göra mig sällskap, men pappa väntar hemma. Vi går utan jackor, fast det blivit betydligt kyligare under dagen, morgonen var varm och vacker. Innan vi går kollar vi brevlådan, till min glädje har Y:s första Bamsetidning kommit, nu blir han glad, han har längtat så. Den får ligga kvar där.
Vi hämtar Y, han får vittja brevlådan och blir förtjust. Men läsa vill han inte, båda pojkarna vill cykla. Jag frågar pappa om jag kan gå och träna, O väntas hem om en kvart ungefär. Visst det går bra. Nej, han vill inte stanna på middag, han är trött och vill åka hem.
När jag återvänder från träningen står middagen på bordet, de andra har redan börjat. Vi äter japanska dumplings som O handlat på hemvägen. Efteråt äter vi apelsiner och efter viss tvekan berättar jag historien om bappelsin, gubbjävel för barnen. Men det ordet får ni inte använda! Q gapskrattar. Y:s minspel är underbart, hans ögon hänger vid mina läppar och han fortsätter att titta förväntansfullt på mig i några sekunder efter att jag berättat färdigt, så skrattar han också. Ett synnerligen socialt skratt, han har ingen aning om vad som är roligt. Älskade unge.
O och jag pratar en stund om senaste mejlväxlingen bland klassens föräldrar, det snackas om Skolans dag och de aktiviteter vi ansvarar för där. Vi och vi förresten, O har lovat att ta hand om det. Jag ska ut på middag med herr Snäll och en besökande amerikan, första gången på evigheter som jag ska på affärsmiddag.
Mejlandet har antagit mastodontproportioner, fattar inte att folk orkar engagera sig så. Vet inte heller varför jag blir provocerad. Jag älskar mina barn och vill givetvis engagera mig i alla aspekter av deras tillvaro. Men det här är en präktighet som stör mig, antagligen får jag dåligt samvete. Snacket har böljat fram och tillbaka om priser i den tävling vi anordnar, och tills sist (efter trettiotalet mejl) landat i att varje familj köper priser för tjugofem kronor, efter eget huvud. Bra, säger O, då köper jag kondomer. Nä, ta Red Bull istället, svarar jag, mycket tvetydigare. Kondomer, då fattar de att du driver med dem. Med Red Bull kan de inte vara säkra. Vi skrattar båda två och jag stryker honom över kinden, nyrakad och rosig. Marriage of true minds, säger jag.
Sedan nattar jag pojkarna genom att läsa Sandvargen. Den är mycket bättre än jag mindes den. Y somnar omedelbart, Q får läsa Tam tiggarpojken en stund för att bli trött.
Nu är klockan tio och även O har somnat. Jag ska sticka en stund och sedan lägga mig. Imorgon bitti ska jag prata inför hundra personer, det blir spännande. Sedan ska jag eventuellt lunchträna, definitivt smita tidigt från jobbet, hämta barn, packa väska, pussa make och barn och ansluta mig till mamma och syster. Medlandet har redan börjat, syster vill åka till flygplatsen i sista minuten, mamma vill ha flera timmar på sig.
Berlin om våren, det var sexton år sedan sist.
Fast det börjar redan på måndagseftermiddagen. Strax innan jag ska gå kommer herr Snäll och plirar mot mig. Jag har ett hedersuppdrag åt dig, säger han. Ajdå, såna ska man alltid tacka nej till, svarar jag, och så skrattar vi. Uppdraget består i att göra en presentation som beskriver framstegen i det ena av mina projekt, att hållas på onsdagsmorgonens möte för hela personalen. Det kan jag väl göra, säger jag, men du håller väl presentationen. Nä, jag har semester, svarar herr Snäll glatt. Du får prata! Vi enas om att jag har hela tisdagen på mig, jag stänger ner datorn och går hem. Tänker flyktigt att om någon unge blir sjuk vore det ju bra att ta med datorn hem, är på väg att vända i trapphuset men gör inte det.
På tisdag morgon klagar Q över huvudvärk. O gruffar lite och tror att han mest är skoltrött, och tanken slår mig också. Jag tar tempen, ingen feber, och pratar med honom. Givetvis ska du vara hemma om du mår dåligt, men både pappa och jag har viktiga saker att göra på jobbet idag, så du måste känna efter ordentligt. Börja med att försöka äta lite frukost så bestämmer vi sedan.
Han äter som vanligt men har fortfarande ont i huvudet, så saken är klar. O har flera åtaganden som inte kan skötas hemifrån, men min presentation kan ju faktiskt göras på distans. Jag packar iväg O och Y till dagmamman innan jag ringer herr Snäll och förklarar situationen. Vi kan ju ställa in det, säger han dröjande, men blir glad när jag säger att jag fixar det hemifrån. Jag kommer före tio, medförande eventuellt inte så sjuk son.
Sedan passar jag på att ringa pappa, och berömmer honom när han svarar. Sedär, idag hörde du telefonen! Det börjar nämligen bli ett allt större problem i vårt umgänge. Vi småpratar om allt möjligt, jag hjälper honom med att leta på adressen till närmsta servicekontor för Skatteverket. Han ska dit och hämta blanketter. Vill du komma hit sedan, frågar jag. Jo, eventuellt, han lovar att ringa i eftermiddag.
Q har vid det här laget legat i sängen i några timmar, bläddrande i böcker, lekande med legogubbar, sjungande för sig själv. Han verkar helt frisk men svarar på förfrågan att det gör lite ont i huvudet.
Vi åker till jobbet. Jag har förklarat för Q att han inte får springa omkring på egen hand där. Nä, för de håller på med el på ditt jobb och man kan få stötar, svarar han. Som så många gånger häpnar jag över vad han hört och uppfattat. Och igen när vi parkerar. Är det här han den där killen brukar ställa sig på din plats, frågar han.
Vi tågar in på kontoret, jag vinkar åt herr Snäll som sitter i möte. Han är strax klar, innan jag hunnit samla ihop mina grejer kommer han, brett leende. Är det här simulanten, frågar han. Herr Snäll är barnkär, han har sex barnbarn som han gärna berättar om. Q svarar frimodigt på hans frågor, men utan större intresse, han är upptagen av att klättra på underredet till mitt skrivbord som står i högläge.
Från klockan ett och ända fram till kvällen kommer herr Snäll att sitta i möte, så min presentation måste vara klar innan dess om han ska hinna godkänna den, och det måste han ju. Medan vi kör därifrån planerar jag. Jag har lovat Q att fika, det går ganska snabbt. Är vi hemma till elva har jag en timme på mig, då får han den klockan tolv och har gott om tid att läsa den.
Vi fikar på ett bra hembageri, macka och bulle och latte åt mig, Festis och pariservåffla och minibiskvi åt Q. Fast han äter halva min macka förstås. Vi pratar om skolan, jag frågar och Q berättar villigt. Det är jag så glad att han gör.
När vi kommer hem gör jag klart att jag måste jobba nu, men att vi kan lägga pussel eller spela spel sedan. Q är helt med på detta och leker med lego under den timme jag behöver.
För mer tar det faktiskt inte att sätta ihop presentationen. Den ska ta cirka femton minuter att framföra, inte mer, och jag har allt i huvudet redan, det är bara att strukturera och formulera. Jag tänker flyktigt att det är skönt att få något vettigt att göra för en gångs skull, dagen innan har jag mest vegeterat. Prick klockan tolv mejlar jag herr Snäll, efter en halvtimme har jag hans svar, han är nöjd men vill lägga till ett par punkter.
Medan vi väntar på det lägger vi pussel, och sedan gör jag lunch. Först känner jag mig helt oinspirerad och överväger att gå till vårt lokala centrum. Fast nä, det får vara måtta på excesserna. Ägg har vi, zucchini har vi, ost har vi. Voilà, en omelett. Q ber att få peppra den och jag blir bestört när jag ser hur mycket svartpeppar han malt. Tänk om den inte går att äta! Fast den blir mycket god, konstaterar vi båda. Cruella de Vil, fnissar Q.
Sedan surfar jag en stund och Q leker med sitt schackspel. Jag erbjuder honom att spela spel men han vill inte. Jag börjar just fundera på att göra en kopp kaffe när det tar i dörren och någon ropar hallå i farstun. Det är pappa, han åkte raka vägen hit från Skatteverket, han struntade i att åka hem och ringa först. Pappa saknar mobiltelefon och jag har tröttnat på att försöka övertyga honom om dess välsignelser.
Vi dricker kaffe och pratar, Q försvinner upp till övervåningen där han leker med en burk färgglada suddgummin och mina färgglada knappnålar. (Fråga mig inte vad dock, detta är en lek som bröderna satte igång i helgen). Jag berättar om jobbet, men har du så lite att göra, frågar pappa. Nja, det känns väl mindre än det egentligen är. Jag har ju en övervakande och styrande roll. Jag måste finnas till hands för att fatta beslut och delegera, det märks om jag inte är där. Men tidvis har jag rätt tråkigt, det måste jag medge.
Jag visar honom presentationen och ber generat om ursäkt för det tekniska fikonspråket. Samtidigt framhåller jag att den är ett litterärt storverk jämfört med mycket annat i branschen. Jag stavar rätt och blandar inte in engelska termer i svensk text. Pappa skrattar och frågar hur jag skulle översätta voluptuous, som han nyligen träffat på i en text. Yppig, svarar jag, och han nickar, det var det ord han valde. Vi diskuterar om det syftar på den beskrivna kvinnans figur eller karaktär eller båda. Typiskt sexistiskt ordval, fnyser jag. Vidare pratar vi om det är okej att använda ordet hora istället för prostituerad, det tycker verkligen inte jag, och jag lyckas övertyga honom. Han menar att ordet fått en starkare negativ klang av skällsord sedan han var ung, och det är möjligt.
Så är det dags att hämta Y. Q vill göra mig sällskap, men pappa väntar hemma. Vi går utan jackor, fast det blivit betydligt kyligare under dagen, morgonen var varm och vacker. Innan vi går kollar vi brevlådan, till min glädje har Y:s första Bamsetidning kommit, nu blir han glad, han har längtat så. Den får ligga kvar där.
Vi hämtar Y, han får vittja brevlådan och blir förtjust. Men läsa vill han inte, båda pojkarna vill cykla. Jag frågar pappa om jag kan gå och träna, O väntas hem om en kvart ungefär. Visst det går bra. Nej, han vill inte stanna på middag, han är trött och vill åka hem.
När jag återvänder från träningen står middagen på bordet, de andra har redan börjat. Vi äter japanska dumplings som O handlat på hemvägen. Efteråt äter vi apelsiner och efter viss tvekan berättar jag historien om bappelsin, gubbjävel för barnen. Men det ordet får ni inte använda! Q gapskrattar. Y:s minspel är underbart, hans ögon hänger vid mina läppar och han fortsätter att titta förväntansfullt på mig i några sekunder efter att jag berättat färdigt, så skrattar han också. Ett synnerligen socialt skratt, han har ingen aning om vad som är roligt. Älskade unge.
O och jag pratar en stund om senaste mejlväxlingen bland klassens föräldrar, det snackas om Skolans dag och de aktiviteter vi ansvarar för där. Vi och vi förresten, O har lovat att ta hand om det. Jag ska ut på middag med herr Snäll och en besökande amerikan, första gången på evigheter som jag ska på affärsmiddag.
Mejlandet har antagit mastodontproportioner, fattar inte att folk orkar engagera sig så. Vet inte heller varför jag blir provocerad. Jag älskar mina barn och vill givetvis engagera mig i alla aspekter av deras tillvaro. Men det här är en präktighet som stör mig, antagligen får jag dåligt samvete. Snacket har böljat fram och tillbaka om priser i den tävling vi anordnar, och tills sist (efter trettiotalet mejl) landat i att varje familj köper priser för tjugofem kronor, efter eget huvud. Bra, säger O, då köper jag kondomer. Nä, ta Red Bull istället, svarar jag, mycket tvetydigare. Kondomer, då fattar de att du driver med dem. Med Red Bull kan de inte vara säkra. Vi skrattar båda två och jag stryker honom över kinden, nyrakad och rosig. Marriage of true minds, säger jag.
Sedan nattar jag pojkarna genom att läsa Sandvargen. Den är mycket bättre än jag mindes den. Y somnar omedelbart, Q får läsa Tam tiggarpojken en stund för att bli trött.
Nu är klockan tio och även O har somnat. Jag ska sticka en stund och sedan lägga mig. Imorgon bitti ska jag prata inför hundra personer, det blir spännande. Sedan ska jag eventuellt lunchträna, definitivt smita tidigt från jobbet, hämta barn, packa väska, pussa make och barn och ansluta mig till mamma och syster. Medlandet har redan börjat, syster vill åka till flygplatsen i sista minuten, mamma vill ha flera timmar på sig.
Berlin om våren, det var sexton år sedan sist.
2014-04-28
Apropå äktenskap
Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no; it is an ever-fixed mark,
That looks on tempests, and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come;
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
It this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.
Varje gång jag letar på något av Shakespeare slås jag av hur bra han är, hur berörd jag blir. Grattis William, du lär leva i 450 år till, minst.
Tänker också på det osannolika att jag snart levt längre tillsammans med O än utan honom. Jag som på allvar trodde att jag aldrig skulle kunna leva med någon, jag som innerst inne egentligen är en jävla ensamvarg. Fast det är ju han också.
Särskilt gulliga och glittriga är vi inte heller. Det skulle inte falla mig in att kalla O för älsklingen på Facebook. Grälar gör vi ganska ofta, någon gång i veckan ungefär. Fräser åt varann oftare ändå.
Ofta förvånas jag av att vi är så olika. (Förvånas av att jag förvånas, ännu efter 22 år. Borde jag inte lära mig?) Men rätt vad det är diskuterar vi något och är rörande överens, har läst varandras tankar, behöver knappt ens prata om saken. Som häromveckan då jag frågade honom hur han tänker rösta i EU-valet. Eller allt som gällde inköpet av bilen. Ifråga om pengar, livsåskådning, politik och renoveringar är vi alltid överens.
(Inte för att jag tror att samstämmighet om politik och livsåskådning egentligen är avgörande för den äktenskapliga lyckan. Eller har det större betydelse än jag begriper?)
Men de par som gullar och glittrar och som aldrig grälar, de som vi tittat avundsjukt på, de går ifrån varandra ett efter ett. Medan vi tycks vara an ever-fixed mark, never shaken.
På fredagkvällen åker han ut till sommarstugan för att delta i städhelgen där, jag är ensam med barnen. Jag sitter uppe alldeles för sent, mot bättre vetande kan jag inte låta bli att slå på Sense and Sensibility som plötsligt har dykt upp på Netflix. Klockan är över ett när den är slut, och jag gråter ymnigt. En skön gråt över den fina relationen mellan systrarna i filmen, en relation som jag känner igen. En också ganska skön gråt av trötthet och tacksamhet och förundran över att ha någon to the edge of doom, för det vågar jag faktiskt tro på.
Men mest gråter jag över mamma och min syster. Som väntat blev mamma alldeles orimligt ledsen över beskedet att syster ska separera, och kunde inte alls ta till sig det vi båda sa till henne: att syster mår bättre nu än hon gjort innan, nu när det händer något och hon inte längre lever i limbo. Men hos mamma vaknade gamla demoner, som spökade för henne.
Mamma har precis som jag läst mycket Jane Austen och till skillnad från mig verkligen trott på och offrat mycket för den romantiska uppfattningen om kärleken och passionen. Att den finns, att den sveper bort en. Och att det svåra är att hitta den, den andra pusselbiten. Att historien slutar där, som hos Austen. När det istället är där det börjar, det riktigt svåra. Och att de allra flesta pusselbitarna finns inom en själv.
I övermorgon åker vi till Berlin i några dagar, min mamma och hennes döttrar.
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no; it is an ever-fixed mark,
That looks on tempests, and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come;
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
It this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.
Varje gång jag letar på något av Shakespeare slås jag av hur bra han är, hur berörd jag blir. Grattis William, du lär leva i 450 år till, minst.
Tänker också på det osannolika att jag snart levt längre tillsammans med O än utan honom. Jag som på allvar trodde att jag aldrig skulle kunna leva med någon, jag som innerst inne egentligen är en jävla ensamvarg. Fast det är ju han också.
Särskilt gulliga och glittriga är vi inte heller. Det skulle inte falla mig in att kalla O för älsklingen på Facebook. Grälar gör vi ganska ofta, någon gång i veckan ungefär. Fräser åt varann oftare ändå.
Ofta förvånas jag av att vi är så olika. (Förvånas av att jag förvånas, ännu efter 22 år. Borde jag inte lära mig?) Men rätt vad det är diskuterar vi något och är rörande överens, har läst varandras tankar, behöver knappt ens prata om saken. Som häromveckan då jag frågade honom hur han tänker rösta i EU-valet. Eller allt som gällde inköpet av bilen. Ifråga om pengar, livsåskådning, politik och renoveringar är vi alltid överens.
(Inte för att jag tror att samstämmighet om politik och livsåskådning egentligen är avgörande för den äktenskapliga lyckan. Eller har det större betydelse än jag begriper?)
Men de par som gullar och glittrar och som aldrig grälar, de som vi tittat avundsjukt på, de går ifrån varandra ett efter ett. Medan vi tycks vara an ever-fixed mark, never shaken.
På fredagkvällen åker han ut till sommarstugan för att delta i städhelgen där, jag är ensam med barnen. Jag sitter uppe alldeles för sent, mot bättre vetande kan jag inte låta bli att slå på Sense and Sensibility som plötsligt har dykt upp på Netflix. Klockan är över ett när den är slut, och jag gråter ymnigt. En skön gråt över den fina relationen mellan systrarna i filmen, en relation som jag känner igen. En också ganska skön gråt av trötthet och tacksamhet och förundran över att ha någon to the edge of doom, för det vågar jag faktiskt tro på.
Men mest gråter jag över mamma och min syster. Som väntat blev mamma alldeles orimligt ledsen över beskedet att syster ska separera, och kunde inte alls ta till sig det vi båda sa till henne: att syster mår bättre nu än hon gjort innan, nu när det händer något och hon inte längre lever i limbo. Men hos mamma vaknade gamla demoner, som spökade för henne.
Mamma har precis som jag läst mycket Jane Austen och till skillnad från mig verkligen trott på och offrat mycket för den romantiska uppfattningen om kärleken och passionen. Att den finns, att den sveper bort en. Och att det svåra är att hitta den, den andra pusselbiten. Att historien slutar där, som hos Austen. När det istället är där det börjar, det riktigt svåra. Och att de allra flesta pusselbitarna finns inom en själv.
I övermorgon åker vi till Berlin i några dagar, min mamma och hennes döttrar.
2014-04-23
Kluven
Fast en sak är jag ledsen för, riktigt ledsen. Så ledsen att jag inte vill känna efter.
Min syster och hennes man har separerat. Min älskade, roliga, klyftiga syster som mer än någon annan människa gör mig glad. Och min fine snälle svåger. De som glittrat så förälskat mot varann, och mer än en gång fått mig att avundas dem. De som är roliga, älskade mosteråmorbror åt mina barn. Min svåger som leker med dem som ingen annan vuxen gör, ska han inte vara deras morbror längre?
För ett år sedan fick jag veta att de inte kunde enas om huruvida de ska ha barn eller inte. Han vill, hon vill inte. Jag blev omedelbart ledsen, för jag tyckte så synd om dem båda. Och jag insåg antagligen redan då hur det skulle komma att gå. För hur kompromissar man?
Min svåger längtar starkt efter barn, som jag vet hur det känns. Men antagligen är det ännu värre för honom. Min sorg har inget namn, ingen plats, minns jag att jag tänkte många gånger under de svarta åren. Omgivningen tyckte att det på sin höjd var en besvikelse, en knäpp på näsan, "livet blir inte alltid som man vill", men min sorg var avgrundsdjup. Ändå, som kvinna förväntas man vilja ha barn och längta efter dem. En man som längtar efter barn men inga får, där kan vi snacka namnlös sorg.
Eller min syster då. En del av mig vill förstås bara ruska om henne och säga åt henne att skärpa sig, göra honom till viljes, föda hans barn och leva lycklig resten av livet. Men när hon beskriver hur hon känner sig falnar alla sådana tankar. För även här känner jag igen mig.
Hon blir ifrågasatt från alla håll, mest från sin man förstås, och ombedd att förklara sig. Men varför? Varför vill du inte ha barn? Du tycker väl om barn? Du älskar ju dina systersöner? Är du rädd för förlossningen? Vill du inte bli tjock och ful?
Hon värjer sig mot frågorna, och kan inte svara. För det finns inget svar, det finns bara en djupt liggande närmast existentiell visshet: jag vill inte. Längtan och viljan finns inte där.
Precis likadant var det för mig, fast tvärtom. Eftersom makterna var emot oss i barnalstrandet tvingades jag rannsaka mig själv. Var det bara något jag fått för mig, en konventionell önskan i paritet med att vilja gifta sig i vacker klänning? Behövde jag fylla ett hål i mig själv, kanske från min egen barndom? Behövde jag bli mamma till någon för att bli någon i mina egna ögon?
Än i dag har jag ingen aning vad det var som drev mig. Men att det fanns och var starkt, och att längtan släcktes när jag fick barn, det vet jag. Det var en djupt liggande, närmast existentiell visshet: jag måste.
Och nu har de bestämt att gå ifrån varann under ett tag. Han måste ta reda på vad som är viktigast: att få barn eller att vara med henne. Hon måste ta reda på om det är barn hon inte vill ha, eller barn med just honom. Båda måste de vara ärliga och modiga och sanna. (Apropå det så hade jag inte skrivit detta utan min systers godkännande.)
Och jag, jag är helt själviskt ledsen. För dem men ganska mycket för mig själv också. Jag vill förstås att de ska vara lyckliga, men allra helst vill jag att de ska vara det tillsammans. Och inte vill jag mista någon av dem heller.
Min syster och hennes man har separerat. Min älskade, roliga, klyftiga syster som mer än någon annan människa gör mig glad. Och min fine snälle svåger. De som glittrat så förälskat mot varann, och mer än en gång fått mig att avundas dem. De som är roliga, älskade mosteråmorbror åt mina barn. Min svåger som leker med dem som ingen annan vuxen gör, ska han inte vara deras morbror längre?
För ett år sedan fick jag veta att de inte kunde enas om huruvida de ska ha barn eller inte. Han vill, hon vill inte. Jag blev omedelbart ledsen, för jag tyckte så synd om dem båda. Och jag insåg antagligen redan då hur det skulle komma att gå. För hur kompromissar man?
Min svåger längtar starkt efter barn, som jag vet hur det känns. Men antagligen är det ännu värre för honom. Min sorg har inget namn, ingen plats, minns jag att jag tänkte många gånger under de svarta åren. Omgivningen tyckte att det på sin höjd var en besvikelse, en knäpp på näsan, "livet blir inte alltid som man vill", men min sorg var avgrundsdjup. Ändå, som kvinna förväntas man vilja ha barn och längta efter dem. En man som längtar efter barn men inga får, där kan vi snacka namnlös sorg.
Eller min syster då. En del av mig vill förstås bara ruska om henne och säga åt henne att skärpa sig, göra honom till viljes, föda hans barn och leva lycklig resten av livet. Men när hon beskriver hur hon känner sig falnar alla sådana tankar. För även här känner jag igen mig.
Hon blir ifrågasatt från alla håll, mest från sin man förstås, och ombedd att förklara sig. Men varför? Varför vill du inte ha barn? Du tycker väl om barn? Du älskar ju dina systersöner? Är du rädd för förlossningen? Vill du inte bli tjock och ful?
Hon värjer sig mot frågorna, och kan inte svara. För det finns inget svar, det finns bara en djupt liggande närmast existentiell visshet: jag vill inte. Längtan och viljan finns inte där.
Precis likadant var det för mig, fast tvärtom. Eftersom makterna var emot oss i barnalstrandet tvingades jag rannsaka mig själv. Var det bara något jag fått för mig, en konventionell önskan i paritet med att vilja gifta sig i vacker klänning? Behövde jag fylla ett hål i mig själv, kanske från min egen barndom? Behövde jag bli mamma till någon för att bli någon i mina egna ögon?
Än i dag har jag ingen aning vad det var som drev mig. Men att det fanns och var starkt, och att längtan släcktes när jag fick barn, det vet jag. Det var en djupt liggande, närmast existentiell visshet: jag måste.
Och nu har de bestämt att gå ifrån varann under ett tag. Han måste ta reda på vad som är viktigast: att få barn eller att vara med henne. Hon måste ta reda på om det är barn hon inte vill ha, eller barn med just honom. Båda måste de vara ärliga och modiga och sanna. (Apropå det så hade jag inte skrivit detta utan min systers godkännande.)
Och jag, jag är helt själviskt ledsen. För dem men ganska mycket för mig själv också. Jag vill förstås att de ska vara lyckliga, men allra helst vill jag att de ska vara det tillsammans. Och inte vill jag mista någon av dem heller.
Dumskalle
Ja, ja, man är inte alltid så smart som man tror.
I några dagar har jag tyckt synd om mig själv som är så trött fast jag varit ledig länge, och deppat lite över det.
(Fast jag återupptäckte igår att jobbet erbjuder viss avkoppling. Men inte samma avkoppling som ledighet med familjen ger.)
Igår packade jag ur necessären där burken med Levaxin låg, och insåg att jag nog inte öppnat den på över en vecka. Levaxin lär ha lång halveringstid, så att slarva någon dag eller så är ingen fara, men över en vecka är inte bra. Kvar i burken fanns två tabletter och jag insåg att jag på något lika oklart som undermedvetet och korkat sätt låtit bli att ta dem för att spara på dem. För att slippa fixa nytt recept och gå till Apoteket.
Efter jobbet gick jag raka vägen till Apoteket där det visade sig finnas inte mindre än tre Levaxinrecept till mig. Så nu är jag garderad i månader framåt, och jag har tagit mina tabletter. Snart borde jag märka skillnad.
För övrigt firar jag Världsbokdagen idag. Samt Shakespeares födelse- och dödsdag och Cervantes dödsdito.
I några dagar har jag tyckt synd om mig själv som är så trött fast jag varit ledig länge, och deppat lite över det.
(Fast jag återupptäckte igår att jobbet erbjuder viss avkoppling. Men inte samma avkoppling som ledighet med familjen ger.)
Igår packade jag ur necessären där burken med Levaxin låg, och insåg att jag nog inte öppnat den på över en vecka. Levaxin lär ha lång halveringstid, så att slarva någon dag eller så är ingen fara, men över en vecka är inte bra. Kvar i burken fanns två tabletter och jag insåg att jag på något lika oklart som undermedvetet och korkat sätt låtit bli att ta dem för att spara på dem. För att slippa fixa nytt recept och gå till Apoteket.
Efter jobbet gick jag raka vägen till Apoteket där det visade sig finnas inte mindre än tre Levaxinrecept till mig. Så nu är jag garderad i månader framåt, och jag har tagit mina tabletter. Snart borde jag märka skillnad.
För övrigt firar jag Världsbokdagen idag. Samt Shakespeares födelse- och dödsdag och Cervantes dödsdito.
2014-04-22
Åter till vardagen
Igår och imorse kände jag hur in i märgen trött jag var, trots en lång ledighet. Y:s förkylningsastma höll mig vaken i ganska många nätter. De senaste dagarna har Q stormat lite mer än vanligt. Och vistelsen hos mamma var nog mer ansträngande än avkopplande. (Vilket den ju nästan alltid är - att jag aldrig lär mig att ha realistiska förväntningar!)
Ändå, eller kanske just därför, har det känts ganska okej att vara tillbaka på jobbet. Tempot här är ganska lugnt. Ett möte på förmiddagen, lunchlåda, promenad, ett möte på eftermiddagen. Jag har fått flytta till min nya plats i kontorslandskapet, undan de värsta störningarna och med trevliga grannar. Bäst av allt, ett höjbart bord. Numera står jag upp och jobbar.
Ikväll är det extrarep med kören. Jag brukar prioritera bort extrarepen, så ofta jag kan med. Men inte den här gången. En körkompis öppnar sitt hem för oss andra och bjuder dessutom på middag, då skärper jag mig och ser glad ut. Det ska bli riktigt trevligt.
Ändå, eller kanske just därför, har det känts ganska okej att vara tillbaka på jobbet. Tempot här är ganska lugnt. Ett möte på förmiddagen, lunchlåda, promenad, ett möte på eftermiddagen. Jag har fått flytta till min nya plats i kontorslandskapet, undan de värsta störningarna och med trevliga grannar. Bäst av allt, ett höjbart bord. Numera står jag upp och jobbar.
Ikväll är det extrarep med kören. Jag brukar prioritera bort extrarepen, så ofta jag kan med. Men inte den här gången. En körkompis öppnar sitt hem för oss andra och bjuder dessutom på middag, då skärper jag mig och ser glad ut. Det ska bli riktigt trevligt.
2014-04-18
2014-04-17
Blåtorsdag
Lyssnar på Si tu vois ma mère av Sidney Bechet, som jag fått på hjärnan sedan jag såg Woody Allens film Midnight in Paris.
Tänker på flera saker. Att jag likt huvudpersonen i filmen lever i fel tidsålder, åtminstone vad det gäller det musikaliska.
Att Woody Allen (jag har nyligen sett en dokumentärfilm om honom i två delar) påminner starkt om min pappa. Fysiskt är de varandras motsatser, förutom de allvarliga bruna ögonen. Men de är lika i det att de visar sig för världen sådana de är, utan förställningar. Om det är sant när det gäller Woody vet jag ju förstås inte, men ifråga om pappa vet jag att han också har en realistisk självbild. Han vet vem han är, och han gillar sig själv.
Att det ju rimligtvis måste vara en sund utgångspunkt för lyckliga relationer. Låt vara att pappa inte levt i någon fast sådan på många år. Fast han har ju fina andra relationer, med mig till exempel.
To thine own self be true, and it must follow, as the night the day, thou canst not then be false to any man.
(Och ja, jag har ju precis umgåtts intensivt med mitt livs andra motpol, mamma. Som lever i en synnerligen lång, synnerligen fast men inte särskilt lycklig relation.)
Gråter gör jag också, en liten skvätt. Förmodligen mest av trötthet, flera nätters vak med hostig och inte alltid samarbetande Y tar ut sin rätt. Men också av besvikelse, även jag har ont i hals och huvud och ser mitt efterlängtade påsklov rinna mellan fingrarna. Jag hade tänkt ägna helgen åt trädgårdsarbete men är för trött och för sjuk.
Nu ska jag göra kaffe och sedan ska jag häva bort alla dataspelande ungar - varav två mina egna - från soffan och annektera den. Det finns fler Allenfilmer på Netflix. Är det bara jag som tycker att de ofta handlar om att hitta sig själv och hålla fast vid att vara den man är?
Tänker på flera saker. Att jag likt huvudpersonen i filmen lever i fel tidsålder, åtminstone vad det gäller det musikaliska.
Att Woody Allen (jag har nyligen sett en dokumentärfilm om honom i två delar) påminner starkt om min pappa. Fysiskt är de varandras motsatser, förutom de allvarliga bruna ögonen. Men de är lika i det att de visar sig för världen sådana de är, utan förställningar. Om det är sant när det gäller Woody vet jag ju förstås inte, men ifråga om pappa vet jag att han också har en realistisk självbild. Han vet vem han är, och han gillar sig själv.
Att det ju rimligtvis måste vara en sund utgångspunkt för lyckliga relationer. Låt vara att pappa inte levt i någon fast sådan på många år. Fast han har ju fina andra relationer, med mig till exempel.
To thine own self be true, and it must follow, as the night the day, thou canst not then be false to any man.
(Och ja, jag har ju precis umgåtts intensivt med mitt livs andra motpol, mamma. Som lever i en synnerligen lång, synnerligen fast men inte särskilt lycklig relation.)
Gråter gör jag också, en liten skvätt. Förmodligen mest av trötthet, flera nätters vak med hostig och inte alltid samarbetande Y tar ut sin rätt. Men också av besvikelse, även jag har ont i hals och huvud och ser mitt efterlängtade påsklov rinna mellan fingrarna. Jag hade tänkt ägna helgen åt trädgårdsarbete men är för trött och för sjuk.
Nu ska jag göra kaffe och sedan ska jag häva bort alla dataspelande ungar - varav två mina egna - från soffan och annektera den. Det finns fler Allenfilmer på Netflix. Är det bara jag som tycker att de ofta handlar om att hitta sig själv och hålla fast vid att vara den man är?
2014-04-16
Reseläsrapport
Tack för alla fina boktips under det förra inlägget!
Under resan läste vi som beräknat ut De hundra och en hundarna, Q var trollbunden från första till sista sidan. För Y fick jag läsa hela Loranga, och halva boken i ett svep. Vi låg nämligen vakna en halv natt och sedan en till på grund av hans förkylningsastma.
Så kom världens bästa gudmor på besök, och hon hade med sig en försenad födelsedagspresent till Q, en bok som heter Tam tiggarpojken. Jag hade aldrig hört talas om den, med gudmor hade (true to form) gjort sin läxa. Hur lockar man en unge att läsa, en unge som knäckt koden men som ännu inte övat sig tillräckligt?
Ikväll skedde det, Q läste för första gången själv innan han skulle somna. Hela första kapitlet, rakt av. Meningar som drakarna flög i en annan formation än vanligt. Min stora lilla pojke. Jag är både glad och vemodig.
Nästa högläsningsbok blir nog Sandvargen. Eller Vid Plommonåns strand. Och de kommer inte undan högläsning, mamma läste både Röde Orm och Gösta Berlings saga högt för mig och styvfar när jag var i 11-12-årsåldern. Den fanan ska hållas högt.
Själv läste jag Dark Places av Gillian Flynn och var mycket nöjd, och prackade den på mamma. Av henne norpade jag My Mother, Myself av Nancy Friday. Det ska bli intressant. Mamma har bara döttrar, men jag har bara söner. Av henne via mig får de högläsningen, förhoppningsvis slipper de en del annat. Mer om det en annan gång.
Under resan läste vi som beräknat ut De hundra och en hundarna, Q var trollbunden från första till sista sidan. För Y fick jag läsa hela Loranga, och halva boken i ett svep. Vi låg nämligen vakna en halv natt och sedan en till på grund av hans förkylningsastma.
Så kom världens bästa gudmor på besök, och hon hade med sig en försenad födelsedagspresent till Q, en bok som heter Tam tiggarpojken. Jag hade aldrig hört talas om den, med gudmor hade (true to form) gjort sin läxa. Hur lockar man en unge att läsa, en unge som knäckt koden men som ännu inte övat sig tillräckligt?
Ikväll skedde det, Q läste för första gången själv innan han skulle somna. Hela första kapitlet, rakt av. Meningar som drakarna flög i en annan formation än vanligt. Min stora lilla pojke. Jag är både glad och vemodig.
Nästa högläsningsbok blir nog Sandvargen. Eller Vid Plommonåns strand. Och de kommer inte undan högläsning, mamma läste både Röde Orm och Gösta Berlings saga högt för mig och styvfar när jag var i 11-12-årsåldern. Den fanan ska hållas högt.
Själv läste jag Dark Places av Gillian Flynn och var mycket nöjd, och prackade den på mamma. Av henne norpade jag My Mother, Myself av Nancy Friday. Det ska bli intressant. Mamma har bara döttrar, men jag har bara söner. Av henne via mig får de högläsningen, förhoppningsvis slipper de en del annat. Mer om det en annan gång.
2014-04-11
Inte läskig eller sorglig
Jag funderar på reselektyr till mina söner. För Q:s del är frågan redan löst, vi läser De hundra och en hundarna (förlaga till filmen om de 101 dalmatinerna, men så väldigt mycket bättre!) just nu, han verkar gilla den lika mycket som jag gjorde när jag var barn.
Y tycker emellertid att den är tråkig, så jag googlar på högläsning och femåringar. Får en del goda ideer (samt lite råg i ryggen angående vårt slappa förhållningssätt till Q:s lästraggel - vägen till läslust är att läsa för barnet, inte att tvinga det att läsa självt).
Studsar till vid en fråga från en förälder som vill ha tips på kapitelböcker att läsa högt för sin femåring. Men de får inte vara läskiga eller sorgliga.
Jag förstår faktiskt inte alls hur man tänker då. Litteraturen ska väl spegla livet och kännas relevant för barnen, givetvis ska man då också kunna läsa om hemska och sorgliga saker. Inget är så ångestfyllt som det outtalade.
Funderar vidare på alla bra böcker som förmodligen inte passerar nålsögat och som den föräldern och det barnet går miste om.
Till exempel Jonna Björnstjernas böcker som vi läser med förtjusning, om den underbara familjen Kanin som träffar både fru Skräck och Monstret i skogen där de bor. De handlar om precis det jag menar, att konfrontera sina rädslor och övervinna dem.
Det största problemet med sorgliga böcker drabbar mig, högläserskan. Jag har förskräckligt svårt att hålla rösten i styr när södra Englands alla hundar mobiliserar sig i Skymningsskällandet för att hitta de bortrövade dalmatinervalparna. För att inte tala om Titta, Madicken, det snöar!. Vilken hjärtekrossare. Lisabet är utkastad ensam i den snöiga skogen, övertygad om att hon ska frysa ihjäl, så totalt existentiellt ensam som vi alla är någon gång. Då kommer snälla människor farande i en släde och tar henne med sig, och till råga på allt sjunger de, som de alltid gör när de är ute och åker: Blott en dag ett ögonblick i sänder.
Tror någon att hundhedningen Helga klarade av att läsa den fullständiga texten, eller sjunga psalmen? Nej, jag blinkade och harklade mig och levererade en starkt förkortad version.
Den dag vi ska läsa Bröderna Lejonhjärta måste jag öva först.
Men från det ena till det andra. Böckerna jag packade ner till Y blev de här:
Kråke besöker djurparken (Okänd för mig, vi har fått den i present, lite för lång som kvällssaga, men funkar kanske på tåg?)
Emil och Ida i Lönneberga (tre berättelser i en volym, som en kombination av kapitel- och bilderbok)
Loranga, Masarin och Dartanjang (den har vi ju redan läst, tänkte jag först, på typiskt tråkigt vuxenmanér. Än sen då? Hur många gånger läser jag inte själv om böcker?)
Y tycker emellertid att den är tråkig, så jag googlar på högläsning och femåringar. Får en del goda ideer (samt lite råg i ryggen angående vårt slappa förhållningssätt till Q:s lästraggel - vägen till läslust är att läsa för barnet, inte att tvinga det att läsa självt).
Studsar till vid en fråga från en förälder som vill ha tips på kapitelböcker att läsa högt för sin femåring. Men de får inte vara läskiga eller sorgliga.
Jag förstår faktiskt inte alls hur man tänker då. Litteraturen ska väl spegla livet och kännas relevant för barnen, givetvis ska man då också kunna läsa om hemska och sorgliga saker. Inget är så ångestfyllt som det outtalade.
Funderar vidare på alla bra böcker som förmodligen inte passerar nålsögat och som den föräldern och det barnet går miste om.
Till exempel Jonna Björnstjernas böcker som vi läser med förtjusning, om den underbara familjen Kanin som träffar både fru Skräck och Monstret i skogen där de bor. De handlar om precis det jag menar, att konfrontera sina rädslor och övervinna dem.
Det största problemet med sorgliga böcker drabbar mig, högläserskan. Jag har förskräckligt svårt att hålla rösten i styr när södra Englands alla hundar mobiliserar sig i Skymningsskällandet för att hitta de bortrövade dalmatinervalparna. För att inte tala om Titta, Madicken, det snöar!. Vilken hjärtekrossare. Lisabet är utkastad ensam i den snöiga skogen, övertygad om att hon ska frysa ihjäl, så totalt existentiellt ensam som vi alla är någon gång. Då kommer snälla människor farande i en släde och tar henne med sig, och till råga på allt sjunger de, som de alltid gör när de är ute och åker: Blott en dag ett ögonblick i sänder.
Tror någon att hundhedningen Helga klarade av att läsa den fullständiga texten, eller sjunga psalmen? Nej, jag blinkade och harklade mig och levererade en starkt förkortad version.
Den dag vi ska läsa Bröderna Lejonhjärta måste jag öva först.
Men från det ena till det andra. Böckerna jag packade ner till Y blev de här:
Kråke besöker djurparken (Okänd för mig, vi har fått den i present, lite för lång som kvällssaga, men funkar kanske på tåg?)
Emil och Ida i Lönneberga (tre berättelser i en volym, som en kombination av kapitel- och bilderbok)
Loranga, Masarin och Dartanjang (den har vi ju redan läst, tänkte jag först, på typiskt tråkigt vuxenmanér. Än sen då? Hur många gånger läser jag inte själv om böcker?)
Den klarnande april
Tänk att det funkar varje gång, vårtricket. För nu är det banne mig vår, efter några bakslag.
Trots att himlen är grå och luften mera kall än sval så flödar villaträdgårdarnas gräsmattor av knallblå scilla och ljusare vårstjärna, och en förtjusande liten rosa blomma som jag inte sett förut men som liknar nunneört (och nog är det också, konstaterar jag efter lite googlande).
Nu har det börjat. Efter april kommer maj, ljuva månad, och sedan är det inte långt till juni då det är sommar på riktigt.
Jag är sådär tämligen utvilad och återhämtad efter ett par nätters någorlunda god sömn och några lugnare dagar utan Q-utbrott.
Om några timmar tar jag påsklov. Imorgon tar jag och mina pojkar tåget till mormor, deras pappa får vara hemma i lugn och ro i några dagar. Han möter oss vid tåget på dymmelonsdagen, sedan firar vi påsk i sommarstugan om vädret tillåter, annars i radhuset.
Jag ska läsa böcker, sticka, promenera, träna, fixa lite i trädgården. Och vila. Och njuta.
Här får ni en av de vackraste dikter jag vet, som precis beskriver min sinnesstämning just nu.
Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.
Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.
Trots att himlen är grå och luften mera kall än sval så flödar villaträdgårdarnas gräsmattor av knallblå scilla och ljusare vårstjärna, och en förtjusande liten rosa blomma som jag inte sett förut men som liknar nunneört (och nog är det också, konstaterar jag efter lite googlande).
Nu har det börjat. Efter april kommer maj, ljuva månad, och sedan är det inte långt till juni då det är sommar på riktigt.
Jag är sådär tämligen utvilad och återhämtad efter ett par nätters någorlunda god sömn och några lugnare dagar utan Q-utbrott.
Om några timmar tar jag påsklov. Imorgon tar jag och mina pojkar tåget till mormor, deras pappa får vara hemma i lugn och ro i några dagar. Han möter oss vid tåget på dymmelonsdagen, sedan firar vi påsk i sommarstugan om vädret tillåter, annars i radhuset.
Jag ska läsa böcker, sticka, promenera, träna, fixa lite i trädgården. Och vila. Och njuta.
Här får ni en av de vackraste dikter jag vet, som precis beskriver min sinnesstämning just nu.
Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.
Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)