Fnys

Kärlek kan det skrivas om, minsann. Sida upp och sida ner om trånande, kåthet och knullande. Svartsjuka, övergivande, ältande. Och så repris. Roman efter roman. Genom århundradena.

Men det här? Det som sveper genom mig och får mig helt ur balans? Odi et amo, nej jag hatar inte, det bara nästan känns så ibland när du driver mig nära vanvett som bara du kan, älskade älskade unge. Du som var mitt lätta barn, som kom till mig, flög som fågeln till sitt bo, som lärde mig att älska, som visade mig att vara mamma. Du la dig till rätta på mitt bröst och jag blev hel.

Det borde man fan skriva om. Hyllmeter. Romaner. Varför gör ingen det?

Olycklig

Vilken skitmorgon. Q skrek åt mig fyra, fem gånger innan han ens kommit till frukostbordet. Mitt morgonhumör hör inte till de soligaste heller, mer behöver inte jag för att känna att livet är skit. Ösregnar gör det också.

Efter lämningen gick jag tillbaka hem och drack kaffe och har nu sopat ihop bitarna av mig själv tillräckligt för att kunna åka till jobbet. Tack och lov för flextid och mejl i telefonen.

Mitt sanna jag

Tar tunnelbanan in till stan med Q, han ska få inkassera en efterlängtad födelsedagspresent: en dag på tre man hand med moster och morbror. De ska äta lunch och gå på museum. Allernådigast får jag följa med på lunchen, men sedan skiljs våra vägar.

Jag promenerar raka vägen till Gudrun Sjödén, där jag botaniserar och provar länge och väl. Tre klänningstunikor blir bytet, i storlek large. Fast medium sitter egentligen bättre över axlar och byst, men i large ryms jeansen under, och jag behöver inte gå och tänka på att hålla in magen hela tiden.

I provrummet ringer mobilen, det är garnaffären som meddelar att tre nystan turkosfärgat garn kommit in. Jag hämtar dem på vägen hem, och skrattar rått åt expeditens fråga om jag börjat på det vita garn jag köpte förra veckan. Vi enas om att man måste ha många potentiella projekt på lager, så att man har något att välja på när man får feeling. Jag lovar att komma in och visa den spetsstickade kofta jag tänkt mig av det turkosa.

På tunnelbanan lyssnar jag på opera, Trollflöjten, och gläds åt mina inköp. Så slår det mig att jag inhöstat många tantpoäng idag. Å andra sidan hörde både opera och stickning till mina stora intressen när jag var i tonåren, med den skillnaden att jag inte riktigt vågade skylta med dem.

Å tredje sidan var jag ute och sprang på förmiddagen, det gjorde jag då sannerligen inte i tonåren.

Operaskola: förälskelsen

Nu kan jag inte lägga band på känslorna längre, här har jag laddat upp. Först ut är förälskelsen, den ljuvt smärtsamma. Är det någon känsla som operakonsten kan förmedla och beskriva, så är det förälskelse.

Först ut är ett par riktiga klassiker. Che gelida manina (Så kall ni är om handen) är ett tenorbravurnummer från Puccinis La Bohême. Alla de stora tenorerna har sjungit den här, det är möjligen den mest berömda aria som finns.

Jag letade först efter ett klipp utan sångare i bild, jag hade nämligen tänkt uppmana er att lyssna på musiken och föreställa er den gryende förälskelsen som slår ut i passion. Men så hittade jag de här klippen från en för mig okänd filmatisering. Operafilm är vanskligt, det finns gott om mindre lyckade exempel, men de här sångarna är bedårande.

Historien är i korthet följande: vi är i 1800-talets Paris (men operan är på italienska, liksom alla namn), vår huvudperson Rodolfo är poet och lever ett fattigt men sorglöst liv i sällskap med sina vänner. En dag knackar det på dörren, och utanför står den vackra Mimi. Hon bor i samma trappuppgång och säger sig ha slut på tändstickor...

Efter en stunds krumbuktande, förtjusande gestaltat i musiken, brister de så ut i varsin aria i vilka de presenterar sig för varann, först alltså Rodolfo. Mimi svarar honom med den minst lika kända arian Mi chiamano Mimi (De kallar mig Mimi). Den kommer i det andra klippet nedan. De avbryts av Rodolfos kumpaner som vill ha med honom ut på galej, varpå de sjunger en duett om sin nyfunna kärlek, i denna återkommer melodierna från deras arior.

(Tack vare mitt operaintresse kunde jag tidigt en rad omistliga uttryck på italienska, såsom Turligt nog är det en månklar natt, eller När tövädret kommer, är aprils första kyss min. Vill man fördjupa sig i texten lär man sig sånt!)

Jag får fortfarande tårar i ögonen när  Rodolfo och Mimi svingar sig upp på de högsta höjderna i sina respektive arior. Det är så vackert, så känslofyllt, så romantiskt. Samtidigt är jag också imponerad av Puccinis förmåga att gestalta det mer jordnära, flirtandet när de gemensamt letar efter Mimis nyckel som hon (låtsas ha?) tappat, den gryende kättjan i den avslutande duetten.





Nu blir det mindre kättjefullt, långt mer oskuldsfullt men minst lika vackert. Hon som sjunger ut sin förälskelse här heter Gilda och är sexton år och dotter till hovnarren Rigoletto i Verdis opera med samma namn. Hon är inte bara Rigolettos enda barn, hon är hans enda glädje i livet. För att skydda henne mot världens ondska håller han henne instängd och bevakad. Men förgäves, det han fruktar mest har redan hänt, hans samvetslöse herre, kvinnotjusaren och vällustingen, den grymme hertigen av Mantua, har förstås snokat reda på lilla vackra Gilda. Förklädd till student har han besökt henne, och hon är dödligt förälskad. Ensam på sitt rum upprepar hon hans (falska) namn för sig själv: caro nome del mio cor - det första namn som fått mitt hjärta att bulta. Hennes röst flyger till hisnande höjder, bräcklig, skyddslös men ändå stark. Verdi visar med koloraturerna hur ren, oförstörd och ung hon är. Detta anses vara en av de svåraste arior som finns, men det låter så lätt när en skicklig sångerska sjunger den.

Mot slutet går Gilda ut från scenen, hennes röst blir svagare och svagare. Först svagt, sedan allt starkare hör vi mansröster, det är hertigens män som följer henne och rövar bort henne.



Operakonsten är full av oskulder, men den mognare förälskelsen och passionen finns också. Här sjunger Don José i Plácido Domingos skepnad om sin kärlek till Carmen. La fleur que tu m'avais jetée, Blomman som föll till mina fötter, Blomsterarian, kärt barn har många namn.

Carmen är fabriksarbeterska av romskt ursprung, Don José är soldat. I operans första akt har de träffats med omedelbar attraktion som följd. Don José har suttit i fängelse för hennes skull, och det han berättar om här är hur han sparat den blomma hon kastat till honom, hur han kämpat mot sina känslor för henne, väl vetande hur olämpliga de är, men hur han till sist måst ge vika: j'etais une chose à toi.. Carmen, je t'aime.




I alla tre ovanstående exempel lurar döden i faggorna, det är om dödsdömd kärlek vi hör. Gilda offrar livet för sin trolöse älskare, Mimi hostar ihjäl sig i lungsot, Don José dödar sin Carmen i vild svartsjuka. Så är det ofta i operans värld.

Men inte alltid! Jag avslutar med ett såväl lyckligt som lyckat exempel på motsatsen.

Sällan har väl filmmusik varit mer välvald än Puccinis O mio babbino caro till filmen A Room With A View. I den korta lilla arian bönfaller en ung flicka sin kära lilla pappa om lov att få gifta sig med sin älskade, annars vill hon kasta sig i floden Arno, som flyter genom Florens, samma Florens där filmens unga Lucy möter livet och kärleken.



Förtjusande film, har ni inte sett den har ni något underbart att se fram emot! Förtjusande musik också, en god vän till oss sjöng denna aria på vårt bröllop.

Tre filmer om svart och vitt

Jag har tittat på film på sistone, senast idag då jag har vabbat med inte så sjuk men grinig Q. Det råkade handla om samma tema, och jag råkade se dem i en viss ordning. Ämnet kom mig närmare och närmare.

Först ut var Niceville, en trots det angelägna ämnet närmast småputtrig måbrafilm. Visserligen handlar den om svarta hembiträden i vita medelklasshem, i Mississippi på 1960-talet. Medborgarrättsrörelsen är ännu i sin linda, åtskillnad mellan raserna är en självklarhet. Men filmmakarna ger inget utrymme för tveksamheter, sympatierna hamnar hos de starka hembiträdena som slösar kärlek över och ingjuter självkänsla i de små vita barn de fostrar. Trots longörer är det en bra och välgjord film, och efteråt kan man vräka sig i sin svenska soffa och gratulera sig till hur långt bort och länge sedan det var som bigotta hemmafruar krävde att deras hembiträden skulle kissa på separata toaletter.

Något närmare kommer den fascinerande historien om Sandra Laing, född i en vit sydafrikansk familj men genom ett genetikens spratt med afrikanskt "svart" utseende. Filmen heter Skin och finns på Netflix (liksom Niceville). Sandras föräldrar är kärleksfulla men impregnerade av sin omgivnings rasistiska tankar. De kämpar hårt för att få henne klassad som vit, vilket så småningom uppnås. Deras besvikelse är enorm när hon rymmer hemifrån med en svart man. Hon tvingas välja mellan att försöka vara vit i en omgivning där de flesta inte accepterar henne - hon relegeras från skolan - eller att vara svart och leva åtskild från sin biologiska familj.

Förutom att visa på absurditeten och grymheten i apartheid som system väcker filmen intressanta tankar om identitet och tillhörighet. Sandras föräldrar är färgblinda i den meningen att de helhjärtat omfamnar henne som sin (vita) flicka, men de förnekar henne också i någon mening, i det att de väljer att inte se den verklighet hon utsätts för, eller att acceptera det val hon gör.

Alldeles inpå min grisskära hud kommer en film på SVT om hur det är att vara svart i Sverige. Min enda invändning är mot en viss rörighet i klippningen, det blir förvirrat när filmen mot slutet hoppar mellan flera olika, alla angelägna berättelser om mötet med vardagsrasism. Annars är den fantastisk. Jag blir starkt berörd, upprörd och sorgsen av vittnesmålen om vad som sker här och nu, alldeles nära mig. Detta är vad som väntar mina söner, antar jag.

Kort och trött

Igår gick jag på dejt efter jobbet, med två av mina favoritmänniskor här i världen, min syster och min frisör. Han gjorde oss fina i håret och snälla i själen, det senare med hjälp av bubbelvin och som alltid djuplodande och intressanta samtal.

Därefter gick syrran och jag på restaurang och fortsatte prata. Efter ytterligare två glas vin såg jag nästan i kors, men oj vad trevligt vi hade.

Imorse mådde jag förstås som jag förtjänade, och klockan tio skulle jag leda ett viktigt möte. Men jag hade varit förtänksam nog att förbereda mig ordentligt, före hårklipp, bubbel och babbel.

Min nya frisyr väckte oväntat stort uppseende. Igår hade jag axellångt hår, idag når det strax nedom örsnibbarna, så visst var det ganska drastiskt. Men jublet gjorde mig nästan generad. Uppenbarligen blir jag sedd på den här arbetsplatsen på ett sätt som jag inte är van vid. Och det är ju strängt taget bara trevligt.

Efter mötet jobbade jag över lunchen för att få iväg några brådskande försändelser, åkte sedan och åt sen lunch, hämtade barnen direkt efteråt, parkerade dem med varsitt spel, och har nu hunnit jobba lite till. Den av O förberedda middagen står i ugnen, och det vete tusan om inte jag ska inta soffläge en stund.

Operaskola: svårt och konstlat? Börja lågt!

Opera får ofta vara exempel på svårtillgänglig konst. Jag är så nördig och insnöad att jag har lite svårt att förstå det - opera? Som är KÄNSLOR - bara att åka med! Men jag minns hur jag tänkte när jag först började lyssna på opera. (Hjälp mig gärna, ni som inte gillar opera, eller inte förstår den. Berätta varför!)

Att opera vid ett första intryck kan uppfattas som konstlad och onaturlig, det förstår jag. Det är den också. Det konstlade ingår på något vis i förutsättningarna, något man måste köpa. Karl Gerhard ska ha sagt att man vet att det är opera när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod.

Sångsättet är i hög grad konstlat, och kan låta ganska fult för den ovane. Att sjunga med skolad röst, särskilt i det högre registret, låter helt annorlunda än den sång de flesta av oss presterar.

(Hur nördig jag än är så gillar jag inte alls när operasångare försöker sig på andra genrer. Peter Mattei är alldeles fantastisk, men mindre så när han sjunger Sinatralåtar. Den skolade, konstlade klangen tar över och det blir fel. I mina öron åtminstone.)

När jag som fjortonåring började lyssna på opera gillade jag inte sopraner eller tenorer något vidare. Jag hade en inspelning av Don Giovanni på kassettband där jag brukade spola förbi några av sopranariorna för jag tyckte att de lät för jävligt. Fortfarande har jag lättare för lyriska, mjuka sopran- och tenorarior än dramatiska. Jag har utan framgång försökt ta till mig Wagner (fast det är kanske inte försent?) och fast jag mycket väl hör att Birgit Nilsson var en enastående sångerska, hör hon inte till mina favoriter.

Sopran- och tenorläget är känsligare än de mörkare rösterna. En dassig sopran låter så väldigt mycket sämre än en dassig alt. Den verkliga skräckupplevelsen av opera, som kanske än idag färgar mångas uppfattning av konstformen, är den oförlikneliga Florence Foster Jenkins, miljonärskan som själv finansierade sina inspelningar och konserter. Det är fullt tillåtet att stänga av detta klipp före dess slut, men försök stå ut till koloraturerna som kommer efter en minut, de är obetalbara.



Stackars Florence, frid över hennes minne. Modig var hon, detta är en av de svåraste arior som finns. Jag återkommer om den i ett senare inlägg.

Nej, ska man närma sig opera och den skolade rösten ska man inte leta hos koloratursopranerna eller hjältetenorerna, utan lägre ner. Basar och än mer altar (eller kontraalt som det heter på operaspråk) är sorgligt försummade i operans värld, men det finns några undantag. Själv tycker jag att de lägre rösterna är mer lättillgängliga, låt se om ni håller med.

En av de första arior jag tog till mig är den roliga Katalogarian, där Don Giovannis betjänt Leporello redovisar sin herres erövringar - bara i Spanien är de 1003! Bryn Terfel förklarar lite närmare innan han börjar sjunga.



Kathleen Ferrier (en av min styvfars favoriter) får representera altrösten:



(While we're on the subject, se här en intressant artikel om den mörkare kvinnorösten: Where have all the contraltos gone?)

(Och vidare, jag blir själv lite förvånad över att Ferrier kallas för alt. De altar jag känner, däribland jag själv, har betydligt mörkare register.)

Äsch, jag måste nog avsluta med en sopranaria i alla fall. Mozart är alltid Mozart, lätt att ta till sitt hjärta. Detta är lyriskt och vackert och sjungs av en mezzosopran, alltså en lägre sopran. Voi che sapete, en av de mest kända ariorna från Figaros bröllop, där pagen Cherubino (ja, en ung pojke som spelas av en vuxen kvinna, var det någon som sa konstlat och tillkrånglat?) rådfrågar de något äldre kvinnorna (som han är smått tänd på): ni som vet vad kärlek är, säg mig om det är kärlek jag känner.



Här, liksom i mitt förra exempel från Figaros bröllop, tycker jag egentligen inte att det är så viktigt att veta vad arian handlar om. Det är vackert och lättsamt och handlar om kärlek, gott så. Men som vi snart ska se finns det gott om operastycken där handling och musik är synnerligen sammanflätade och förhöjer varandra.

Reflektion

Ja, ja. Det är möjligt att den ene har humör som en eldsprutande drake, den andre tidvis han också för den delen. Och det lär visst finnas barn som sover hela natten i egen säng. (Fast nu för tiden går nattningen geschwint, peppar, peppar.)

Men äter gör mina ungar i alla fall. Mycket och bra. Q fortsätter att äta ungefär lika mycket som jag, fast han väger bra mycket mindre än hälften. Barnportion på restaurang går bort. Y äter mindre men stadiga portioner han också, särskilt kött. Och de äter utan att kinka det man ställer framför dem. Det enda undantag jag kan komma på är svamp, den pillar de bort.

(Har just haft besök av Q-kompisar som petade i maten medan mina lassade in.)

Katarsis

Lunchpromenad i gråväder, vinden blåser snålt. Men jag har vindtät jacka och varma handskar. Lyssnar på opera i lurarna, och tänker. På vad jag kan skriva om just de här styckena, på de minnen som väcks av dem. Får gåshud och tårar i ögonen, och det är inte av den kalla vinden.

Under ett knotigt träd brer en matta av luktviol ut sig, och lyser nästan oanständigt blålila mot allt det gråa.

Återvänder till jobbet och är kanske inte själsligt helt renad men åtminstone lite upputsad. De värsta spindelvävarna i skrymslena är bortsopade.

Helgas operaskola, första delen. Läs på!

Det här känns ju pretentiöst som bara den, men nu kör vi. Min egen subjektiva operaskola eller guide till hur man hittar en ingång till opera.

Ska man ta till sig ett enda råd inför en operaföreställning, eller för den delen lyssning hemma på kammaren, så är det detta: Läs på handlingen! Man bör skaffa sig ett hum, helst mer, om vad som händer i operan innan man ser den.

Varför detta? Därför att opera när den är som bäst är den ultimata kombinationen av musik och drama. Musiken bär fram och förstärker dramat och tvärtom. Opera är starka, allmängiltiga känslor uttryckta i musik. Visst kan man njuta av den vackra musiken precis som den är, men upplevelsen blir så mycket större om man vet vad stycket uttrycker.

Nå, begriper man inte det när man sitter i salongen? Eh, nej. Troligen inte. De flesta operor framförs på originalspråket, som oftast är italienska, ibland tyska, någon gång franska. Även om man talar dessa språk är det svårt att höra texten och ännu besvärligare att hänga med i handlingen. På senare år har många operahus infört textmaskin, och det är en klar förbättring som inte räcker helt. Många operor, särskilt de komiska, har mer än lovligt tilltrasslad handling.

Inte nog med detta, utöver att läsa på handlingen bör den verkligt ambitiöse nybörjaren också orientera sig något vad gäller musiken. Vilka stycken ur den opera man ska se är mest berömda, har blivit örhängen, anses vara höjdpunkterna? Highlights ur alla kända operor hittar man lätt på Spotify. Bli inte förvånad om du känner igen flera av melodierna, kända arior förekommer både här och där i populärkulturen, mer därom snart.

Det var då ett himla bök? Ja. Opera inte är den mest tillgängliga konstformen. Men är man väl förberedd väntar stora upplevelser. Det är inte för inte som operan har överlevt genom århundradena.

(När man väl är på plats ska man dessutom uppamma en stor tolerans för spektakel, kostymer och kandelabrar. Det är mig en gåta varför de allra flesta operauppsättningar är så påkostade, varför man väljer att lägga så fantastiskt mycket pengar på kostymer och effekter istället för att jobba med storyn, skala ner, kanske iscensätta på något nytt sätt. Det här kommer jag nog att tjata mer om, det får bli ett eget inlägg.)

(Apropå att läsa på, så har jag mer än en gång tänkt att de påkostade program som säljs i samband med föreställningen, de hade man ju velat läsa i förväg. Kunde man tänka sig att få programmet hemskickat i samband med biljettköpet, kanske?)

Jag ska förstås avsluta med lite musik och jag väljer ett exempel som kan tyckas motsäga det jag predikar. Man behöver (förstås) inte nödvändigtvis alltid veta vad musiken handlar om för att njuta. Operastycken förekommer ymnigt på film och brukar få illustrera hur konsten ger hopp och glädje, som i detta klipp från The Shawshank Redemption.



För visst är det som Morgan Freeman säger:

I have no idea to this day what those two Italian ladies were singing about. Truth is, I don't wanna know. Some things are best left unsaid. I'd like to think they were singing about something so beautiful it can't be expressed in words, and it makes your heart ache because of it. I tell you those voices soared, higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made these walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free.

Stycket heter Canzonetta sull'aria och är en duett från Figaros bröllop av Mozart. I sin helhet kan det höras till exempel här.

Creeping like snail unwillingly to school

(Gamle William, han är oslagbar. Citatets förekomst förklaras senare.)

Imorse läste jag en DN-artikel som nära nog gjorde mig tårögd. Man blir lycklig när någon sätter ord på ens egna diffusa tankar.

Pensionerade men ännu engagerade läraren Hans Möller påpekar att skolan bygger på ålderdomliga ideal och principer, om krav, pluggande, och disciplin. De elever som inte inrättar sig slås ut.

Precis min åsikt. Som vuxen begär jag att mitt jobb ska vara intressant och engagerande, att det ska kännas relevant och meningsfullt och uppbyggande för mig. Varför accepterar vi - sedan århundraden tillbaka-  att många barn upplever skolan som meningslös och tråkig?

Eller som Hans Möller uttrycker det: Måste det vara en utopi att skolan kan bli en arbetsplats dit eleverna gärna går för att de känner att de utvecklas?

Det tjatas mycket om läraryrket och dess status och det ligger säkert en del i det. Men ytterst ansvariga är politiker, och jag blir allt mer irriterad på allt jävla tyckande och alla reformförslag som tycks vara formulerade för att de låter bra och tros appellera till gemene man. (Gemene man är tyvärr ofta idiot eller åtminstone ogenomtänkt, hen tycker att ungarna minsann ska veta hut. Så tyckte jag själv, länge. Det är min sons reaktion på skolan som har öppnat mina ögon.)

Istället för att fiska röster borde man ta reda på vad forskningen säger och basera eventuella reformer på det. Forskning och vetenskap är nämligen bra sak. En av dessa forskare förklarar lärarnas orimliga uppgift:

Hans-Åke Scherp vid Karlstads universitet skriver i senaste numret av Pedagogiska Magasinet att skolans medarbetare utsätts för en svårlöslig konflikt. Han påpekar att de ”är skyldiga att arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet samtidigt som de är skyldiga att förverkliga politiska beslut som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Mamma hälsade på oss i helgen, hon satt och tragglade läsning och skrivning med Q. Precis som jag väntat blev hon betänksam över hans korta tålamod med uppgifterna. Det triggade henne, precis som det triggat mig. Skolan är ju viktig, man ska sköta skolan, man ska vara duktig. Generationer av akademiker, mönsterelever och flitgrisar ropar så att det ekar i släktleden.

Jag försöker stänga öronen så gott det går och lyssna på min son istället. Vad är det han säger? Det är tråkigt. Ja, det kan man sannerligen förstå att han tycker att det är. Samtidigt som jag lirkar med honom och försöker hjälpa honom att genomföra uppgifterna på ett sätt som inte är själsdödande (skriv ord som börjar på SP - jag föreslår spyfluga, spraka, sprätthöna, han fnissar), tänker jag inom mig att hans reaktion mer än något annat är ett sundhetstecken. Varför ska man göra det som verkar tråkigt och meningslöst? Är det inte bra att han efterlyser en förklaring, en mening?

Jag tänker på ett fint samtal jag hade med en kollega i höstas. Han berättade om sin tonårige son som vantrivts i skolan sedan första dagen. Pojken är utredd och testad och har inga diagnoser, han tycker bara att skolarbetet är  - återigen - tråkigt och meningslöst, och det visar han på ett icke utåtagerande stillsamt sätt. Hans mamma oroar sig och tjatar om läxor. Men då säger jag till min fru, säger min milde kollega, vad för sorts människa vill vi fostra, vad önskar vi för vår son egentligen? Att han okritiskt gör de uppgifter som åläggs honom, eller att han blir en tänkande, reflekterande, ifrågasättande medborgare?

Lite av den attityden vill jag anamma. Men allra helst vill jag att Q ska känna arbetsglädje, glädje att lära, och slippa krypa som snäckan trög. Jag undrar om det är möjligt i dagens skola?

Storm, norm, form?

Det stormar mycket hemma hos oss just nu. Q har ett sjujävla humör, det har han väl i och för sig alltid haft, vem har inte det förresten, men det har blivit både bättre och värre.

Bättre för att han han sedan något år eller så gjort tydliga framsteg i konsten att behärska sig, sansa sig och be om förlåtelse. Faktiskt är han bättre på allt det än många vuxna, och det är sannerligen inte dåligt för en åttaåring.

Å andra sidan har han som sagt ett förskräckligt temperament också. Blir man så arg som han blir så måste man lära sig behärskning och att säga förlåt, det är min bestämda åsikt.

(Själv är jag, vill jag påstå, mycket bra på att sluta fred, be om förlåtelse och ursäkt, men sämre på att behärska mig.)

Värre är det för att han är större och starkare nu. När han blir arg smäller han i dörrar eller kastar saker, gärna då sina glasögon. Vi har klippkort hos optikern för att justera dem. Det är bara en tidsfråga innan han förstör något som inte går att justera eller ersätta. (Eller? Han blir ju allt duktigare på att behärska sig. Skulle han göra sönder något värdefullt, eller göra illa någon av oss? Instinktivt tror jag faktiskt inte det. Han visar aldrig humör eller temperament i skolan.)

Värre eller åtminstone svårare är det för att åttaårige Q:s ilska ställer större krav på mig, krav som jag inte riktigt kan leva upp till. Jag kan inte längre utöva auktoritet genom att lyfta och sonika bära honom, inte utan risk för skador på oss båda. Det är hot eller lämpor som måste till. Helst lämpor förstås, men jag förfaller också till hot och tycker inte om mig själv när jag gör det.

Sedan länge vet vi att Q blir helt vidrig om han går för länge utan mat. (Återigen, vem blir inte det. Hm! Det här inlägget barkar åt ett helt annat håll än jag tänkt.) En klassisk situation är att han vaknar före oss andra, smiter upp till TV:n eller datorn utan frukost och är som ett rytande lejon när man ska försöka få honom därifrån. En annan klassiker är eftermiddagshämtningen, och så har det varit ända sedan han var i treårsåldern. Jag ryser när jag tänker på vilka strider vi utkämpade då. Numera har jag ofta druvsockertabletter i fickan, en halv sådan kan göra underverk. Problemet är att jag oftast inte får i ungen den sabla tabletten innan härdsmältan är ett faktum.

De senaste veckorna har det stormat som fan. (Inte så mycket kring hämtningarna, faktiskt. Vid ungefär hälften av dem har Q mött mig leende och beredvilligt, och det är då jag har insett hur mycket energi de bråkiga hämtningarna tar.) Han har krånglat om i stort sett alla övergångar. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu ska vi äta. Tvätta händerna före maten. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu är det läggdags. Borsta tänderna innan man lägger sig. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu ska vi åka och göra XXX. Gå och kissa innan man åker och gör XXX.

Tidigare grubblade jag en del på hur jag skulle kunna säga till Q på ett annat sätt för att inte provocera fram utbrotten. Jag brukar förvarna en liten stund innan det är dags att sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot så att han ska kunna förbereda sig. Det hjälper sådär. Är det dataspel han håller på med hjälper det inte alls.

(Vi har särskilda speldagar, förresten. Tisdagar och torsdagar. Undantag är långa bilresor eller tråkiga besök hos moster som inte har några leksaker hemma.)

Nu har jag mer eller mindre gett upp, det spelar ingen roll vad jag säger eller hur jag uppför mig. Q blir oftast arg när han uppmanas att sluta med något som han tycker är roligt för att göra något annat. En högst mänsklig reaktion, förresten. Det är bara att framhärda och hålla på reglerna, handtvätt, tandborstning, gåochkissa.

Men det sliter på mig, det märker jag. På sistone har jag blivit mer ledsen än arg, det är kanske möjligen ett framsteg fast det känns inte så.

Igår kväll var jag ensam med barnen, och Q bråkade vid läggdags. Jag lirkade, han gav med sig, vi hankade oss framåt under ständiga provokationer. När båda ungarna var pyjamaserade och tandborstade och låg i sängen med varsin bok, var jag alls inte på humör för mysig nattningsritual, utan ganska ledsen. Möjligen framgick det tydligare än jag anat, för Q började be om förlåtelse men brast mitt i meningen ut i storgråt. Jag skäms så!

Jag blev lite ställd. Visserligen värmde hans ånger mitt sargade hjärta, men skämmas ska han ju inte behöva göra. Vi kramades en stund och småpratade och så läste vi och sedan somnade han.

Imorse var det dags igen, men nu var det min tur att gråta. Även nu var O borta (han kommer hem ikväll) och Q hade smitit upp till datorn redan innan jag vaknade. Jag bävade, och som väntat blev han rasande när jag sa åt honom att komma och äta frukost.

Jag blev arg och kände plötsligt hur trött jag är på det hela. Det är ju för din egen skull du ska äta frukost! Jag vill bara sätta mig och dricka mitt kaffe och äta min frukost och åka till jobbet, men det kan jag inte för jag måste hjälpa dig så att du kommer iväg till skolan, och det gör jag ju, gärna till och med, men jag blir ledsen när du skriker åt mig och skäller på mig. Där ungefär kom tårarna, och jag gick undan.

Y kom villigt till frukosten efter denna tirad, och tittade nyfiket på mig. Jag visste inte att du kan gråta! Q satt i trappen och blängde, och kom ner först efter mycket övertalning. Kanske ville han se att jag inte var arg eller ledsen längre, utan lugn.

Frukosten förflöt i frid, sedan klädde sig Q själv och borstade tänderna, väl vetande att det var en förutsättning för att få spela mera. Men naturligtvis blev det en liten strid vid avstängningen också.

Jag kom till jobbet ganska uppfylld av detta, och gav ett kort referat till min närmaste kollega i kontorslandskapet. Han är far till vuxna döttrar, och sade med ett snett leende: vänta du bara tills han är i tonåren.

Jo, jo. Jag undrar också ibland. Sexårstrots hör man ju talas om, och stormiga tonår. Vår granne som är mamma till Q:s bästis lusläser allt om barns psykiska utveckling och menar att hennes barn exakt passar in på alla beskrivningar, hon föreläser gärna om trotsåldrar och utvecklingssprång. Enligt henne ska åttaårsåldern vara lugn och harmonisk.

Innerst inne tänker jag som jag alltid har gjort, sedan Q var ganska liten: det han visar prov på nu är egenskaper och förmågor som kommer att gagna honom i livet. Om han lär sig hantera dem. Och det måste jag hjälpa honom med. Älskade unge, jag vill inget hellre. Älskade unge som driver mig till vansinne och sätter mig på hårdare prov än någon annan.

Who's zoomin' who?

Dialog mellan förslagen storebror (8 år) och inte helt lättlurad lillebror (snart 5 år):

- Y, härma allt jag säger!
(Y nickar)
- Röd bil!
- Röd bil!
- Gul bil!
- Gul bil!
- Grön boll!
- Grön boll!
... och så vidare en stund på samma tema..
- Blå nalle!
- Blå nalle!
- Vad sa jag först?
- Vad sa jag först!

Storebror är mållös och besviken, lillebror tittar först tveksamt men allt mer förtjust från honom till mig, för jag kan inte hålla mig för skratt.

Fast jag är inte alldeles säker på att inte Y var mer lydig än listig.

Hurra för Barbro!

Som har fått Almapriset idag. Jag älskar hennes osentimentala sätt att närma sig både döden och livet. Som i Sången om Kalle från skivan Goda goda med Jojje Wadenius:

Kalle föddes klockan tre
ilsken som en varg
hade kommit ut på sned
kal om huvet sur och arg
första åren skrek han mest
sög i nappen som en tok
kröp omkring och tuffade
och lekte han var lok

Sen kom han i skolan
han sa allting fel
skrev bak och fram i böckerna
men lärde sej en del
och när han spelat fotboll
och lattjat som man gör
så var han plötsligt tjugo
och färdig ingenjör

Då skaffa han två rum och kök
med utsikt mot en gård
en flicka skaffa han
och en begagnad Ford
och sen så fick dom tre små barn
som skrek båd dag och natt
då köpte han ett eget hus
och frun hon köpte hatt

Och Kalle jobbade och slet
han köpte bil modell sport
och barnen växte upp
och lekte krig och byggde fort
Sen blev han gammal sur och arg
och kal om huvet som en varg
En dag så dog han
och tyckte det var lika bra

Eller den här, mer finstämda. Q var inne på ämnet häromdagen när vi var ute och gick, och jag försökte citera dikten ur minnet men gick bet:

Nu föds ett barn
och nu
och nu
En stund på jorden
föddes du
Och någon andas
sista gången
varje stund
Nu andas någon inte mer
och någon ser
för sista gången
nattens gråmoln brista
Varenda dag
är alltid första dagen
och den sista

Svarta Helga fortsätter skriva

Hörni, stort tack för era kommentarer på förra inlägget. Det gläder mig särskilt att många kommenterade att jag skriver rakt och ärligt, för det bemödar jag mig verkligen om. Äsch, fel. Bemödar mig gör jag egentligen inte, jag tror helt enkelt inte att jag kunnat skriva på något annat sätt. Välpolerade fasader och kuttriga texter ligger inte riktigt för mig.

Ibland grubblar jag över integritetsfrågan, det är förstås en balansgång hur privat och utlämnande jag kan vara. När barnen blir ännu lite större kommer jag förmodligen att lösenordsskydda delar av bloggen, det jag skriver om dem.

På sistone har det hänt saker i min närhet som jag gärna skulle diskutera på bloggen, men tvekar eftersom de inte rör mig själv. Detta har också aktualiserat tankarna kring lösenord.

Några ord om kommentarer, jag har skrivit detta förut men det tål att upprepas. Det har hänt att jag irriterats av någon kommentar, men det är verkligen inte ofta. Mindre än tio gånger på dessa tio år. Då brukar jag fräsa ifrån och förhoppningsvis få ett svar, de flesta gånger har det blivit en bra dialog. Internettrollen tycks härja någon annanstans. Alltså: var inte rädda för att kommentera med åsikter eller synpunkter som avviker från mina, jag både tål och uppskattar det!

Boktips skulle jag gärna skriva fler men tyvärr läser jag ganska lite nuförtiden, sorgligt men sant. Men en operaskola ska jag banne mig ta mig i kragen och skriva!

Lördag på Centralen

Väntar på mormor. Stor nog att ta tunnelbanan in till stan med mamma. Den tid då han började krångla och skrika efter några stationer är ett minne blott, nu satt vi först och pratade och sedan lyssnade han på Spotify (aktuell favorit: Diggi-loo diggi-ley).

(Bulan i kinden är inte ett sjukdomsfall, utan kommer sig av det faktum att är man fem år och tillräckligt söt får man en klubba av den vänlige toalettvakten.)

Bloggfunderingar

Det är mars igen, vad fort det går. Jag gör som så ofta förr, klickar fram ett blogginlägg från mars något tidigare år. Jag gör så ibland, det är roligt att kastas tillbaka, få en flashback. Ofta väcker läsningen många tankar.

Så också denna gång. Det jag läser är att jag nu har bloggat i fem år, oj vad tiden går. Året är 2009.

Ja jävlar. Det betyder att jag nu bloggat i tio år.

(Mars 2009, så väl jag minns den tiden. Trotsig Q, tre år. Lång resa till Kina, stressigt på jobbet. Drömmar och planer inför flytten till radhus. Vagare drömmar och planer om ett andra barn. Så bra det blev.)

När jag började blogga, visste jag inte att det var det jag gjorde. Hemsida hette det då, jag knåpade ihop en egen med en dagbokssida, några texter och en hel del boktips. Det genomgående temat var ofrivillig barnlöshet och infertilitet. Jag inspirerades av några nätvänners sidor, dessa vänner hade jag hittat till genom olika diskussionsforum på nätet.

Då var svaret på frågan varför blogga enkelt, för att jag behövde det. Jag behövde skriva av mig, och bloggande (som det så småningom kom att heta) visade sig vara den optimala kombinationen av dagboksskrivande och umgänge på diskussionssajter. Dessutom gav skrivandet en viss kreativ tillfredsställelse.

Idag är det annorlunda. Det är fortfarande roligt och utvecklande och nyttigt och allt möjligt annat att skriva. Jag går ofta tillbaka och läser det jag skrivit. Men det är inte alls samma trängande behov som under krisåren. Senast jag verkligen behövde skriva av mig och kände mig lättad efteråt, minns jag knappt. Det var nog i höstas när jag skrev om min relation med mamma.

Sorgen gick över när jag fick mina barn (något jag besinnar dagligen) men tiden försvann också. Jag känner själv att det jag skriver blir allt mindre angeläget, allt mer inåtvänt. Kanske med några undantag. Det som engagerar mig mest rör barnen, men hur länge kan jag skriva öppet om dem? Q läser utmärkt nu, snart surfar han nätet runt.

Det andra stora behovet som fylldes var förstås att få respons och kontakt med andra. Först andra i samma situation, ofrivilligt barnlösa. Men så småningom breddades fältet. Genom bloggen har jag fått många vänner och det är jag verkligen glad för. De flesta har jag inte ens träffat i verkligheten men räknar ändå som vänner.

Jag skyndar att påpeka att gillar all kontakt med läsare, inte bara den med gamla trogna signaturer som jag känner igen. Jag älskar de diskussioner och samtal som uppstår ibland i kommentarsfältet. Det är då bloggen uppnår sina högsta höjder.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta mer än att jag osorterat funderar på vad jag vill med bloggen, vilken funktion den fyller hos mig, eller andra för den delen. Tidvis har jag surt noterat att kommentarstrenden är vikande, det gäller för övrigt inte bara min egen blogg, det känns som att det återkommer på andra bloggar också. Jag gissar att det har att göra med att allt fler läser via telefon eller RSS-läsare eller något annat medium som försvårar kommenterandet.

Ändå. När jag bemödar mig om att titta efter i statistiken blir min subjektiva känsla emotsagd på alla punkter. Jag skriver mer än någonsin, 265 inlägg förra året vilket är rekord, med råge. Jag har fler läsare (eller åtminstone sidvisningar) än någonsin. Och ta mig tusan, kommentarerna ligger på en konstant, möjligen aningens ökande trend.

Vad är då problemet? Förmodligen inget alls, för stunden. Mer än att jag känner mig lätt oinspirerad.

Hörni, läsarna, vad vill ni läsa om? Ge mig ett uppslag!

Sakta ner

I några månaders tid har jag retat mig på att min parkeringsplats på jobbet varit upptagen, alltid av samma svarta Volvo. Efterforskningar visade att Volvon tillhörde en man på en annan avdelning, en man som jag med viss ansträngning kunde räkna ut vem det var men som jag aldrig presenterats för. Vidare konstaterade jag att han möjligen gjorde det i god tro, ställde sig på min plats alltså. Hans egen ligger nämligen precis intill.

En dag blev jag så arg att jag skrev en sur lapp som jag satte under vindrutetorkaren, men jag hade inte hunnit mer än tio meter förrän jag besinnade mig och tog bort den. Ånej, ska jag meddela honom att det är min plats han står på ska jag göra det personligen och i vänlig ton.

Men hur det nu var så bar det mig emot att söka upp honom och säga hej, vi känner inte varann, jag är förresten konsult här på företaget, men nu är det så att den p-plats du ställer dig på varje morgon är min. Din har nummer 47, inte 48.

Förra veckan var alltså min första vecka som anställd hos herr Snäll. Måndag, tisdag, onsdag stod den svarta Volvon på min plats. Jag gnisslade tänder och parkerade på hans (tomma) plats och velade mellan alternativen ta det som en övning i att sätta mig över ovidkommande saker alternativt en övning i att göra något jag tycker är obehagligt, det vill säga prata med karln.

På onsdag morgon bevistade jag morgonmötet för första gången, det som anställda men inte konsulter får vara med på. Sagde karl står på podiet med mikrofon i handen, redo att göra en presentation. Som han inleder med orden: Hej, jag heter Per och jag ska sluta på företaget.

Och det gjorde han också. Redan dagen därpå var min p-plats ledig och det har den varit sedan dess.

Övningen blev varken en övning i mindfulness eller konfrontation, utan en övning i att bida sin tid, vila på hanen, avvakta sakernas utveckling. Nog så viktigt för hetsiga Helga.

Marsmelankoli

Jag är på utomordentligt dåligt humör idag. Allt suger.

Vädret - att man låter lura sig varje gång. Minusgrader och snö igen, efter några ljuvliga dagar i förra veckan då livsandarna väcktes av solsken och spirande vårblommor.

Jobbet - är så jäkla trött på tjafset. Det som i förra veckan tedde sig som ett utmanande tuggmotstånd (om man nu kan tänka sig ett sådant) är nu stelnad kväljande.. havregrynsgröt.

Kören, ja till och med min älskade kör. Var på repetition igår och kom hem trött och urlakad. Vet inte riktigt varför.

Överhuvudtaget vet jag inte riktigt vad som är fel just nu, utöver jobbet och vädret förstås. Kören brukar vara rolig men är det inte just nu, jag är trött och grinig.

Nyckelordet är väl trött, förstås. Antagligen har jag sovit dåligt på sistone, det är väl den enkla förklaringen som vanligt.

Jaja. Mer spännande än så här blir det inte idag. Låt se om lunchträning höjer mitt humör.

Bara för att man kan

Den här veckan har jag lotsat min egen grupp och projektets kravställare genom ett antal möten. Idag kunde jag konstatera att för att kunna realisera de idéer som nyligen framförts, som man enligt kvalificerat önsketänkande - gränsande till mysticism - tror är nära nog implementerade, för att förverkliga dem återstår hundratals arbetstimmar.

(Otroligt? Ja. Frustrerande? Ja. Men det är också mycket tillfredsställande att vi aldrig kommit så här långt utan mig. Och längre ska vi.)

Efter ett av mötena sa en av konstruktörerna till mig att det vore bra att i förväg få reda på hur långa mötena blir. Han sa det i neutral, nästan vänlig ton, inte alls grinigt. Jag mötte honom när jag var på väg ut på lunch, jag skulle tro att han hade något privat åtagande inbokat under lunchen, och var orolig att missa det.

(Det är mycket sånt på mitt jobb. Det joggas och styrketränas på lunchen, det gås tidigt och koms sent. Som arbetstagare är jag glad åt det, det är privilegier jag gärna åtnjuter, inom rimliga gränser. Men som arbetsledare blir jag ibland irriterad över hur andra prioriterar.)

Det jag hade kunnat svara min medarbetare var följande. Javisst har du rätt, det är mitt ansvar att se till att mötena håller tiden. Men om

1 Folk kom i tid istället för mellan fem och tio minuter sent, dessutom med ogenerad uppsyn och nyligen påfylld kaffekopp i näven,

2 det godtogs att en mötesfrekvens på ett möte per vecka och projekt är en acceptabel och rentav positiv och konstruktiv del av arbetet, tvärtom mot nu då möten mest anses vara störande avbrott dit man grumsande går eller rentav måste hämtas,

3 man lade band på tendensen att förlora sig i oändliga tekniska diskussioner,

4 man utöver detta hörsammade sin projektledare och mötesledares uppmaningar att hålla sig till ämnet, nu går vi vidare till nästa punkt, och inte avbröt henne ideligen,

5 man dessutom lade ihop två och två och därmed insåg att hölls mötena lite oftare behövde inte diskussionerna bli så förbannat långrandiga,

då, ja då skulle mina utsikter att effektivisera mitt och andras arbete ljusna högst betänkligt.

Det hade jag kunnat säga, men det gjorde jag inte. Bara för att man kan behöver det inte vara rätt just då. Istället sa jag javisst har du rätt, jag ska tänka på det.

Därefter åt jag välförtjänt lunch på ett av mina stamlokus, och gick en promenad i solskenet och tänkte. Tänkte att jag nog borde leta på litteratur om att hålla effektiva möten. Och att jag nog skulle kunna ställa mig upp på ett avdelningsmöte och prata lite om åtminstone de två första punkterna ovan.

Sedan undrade jag varför i all världen man bygger en simbassäng i trädgården när man har en fin badbrygga tio steg från grinden, och jag tänkte att svaret är detsamma. Bara för att man kan.

Och så såg jag blåsippor och glömde för en stund allt annat.