Mer skolfunderingar

I fredags hämtade jag Q i skolan. Först konverserade jag den ene av klassens utpekade bråkstakar, han som varit dum mot Q vid några tillfällen. Han är (trots dumheterna) en pigg och framåt pojke, ganska trevlig och kontaktsökande, möjligen lite provokativ. Y var också med vid tillfället, och bråkstaken B rimmade på hans namn på ett sätt som ligger nära till hands och som Y inte gillar. Jag bad honom att sluta. Men Q säger så, svarade han. Det blir väl inte mer rätt för det, kallar inte din storebrorsa dig för saker som du inte gillar, undrade jag. Då blev han faktiskt lite betänksam.

Inne på fritids satt bråkstake nummer två. Jo, så enkelt är det att vi i ständiga rapporter både från Q och andra barn och även föräldrar får veta att bråkstake 1 och 2 bråkar och slåss, nästan varje dag. B2 ägnade sig nu åt att slå ömsom på en mindre pojke, som snarast verkade smickrad av uppmärksamheten, ömsom på en av personalen, som protesterade på ett synnerligen halvhjärtat sätt. Hennes agerande gjorde mig djupt betänksam, samtidigt som jag provocerades starkt av B2. Hade han varit min unge, och så vidare. Gud så skönt att han inte är min unge, för vad i all världen hade jag gjort då.

Jag hämtade och hemförde min egen unge, och hemma låg ett brev i lådan, adresserat till honom, eller strängt taget till mig. Det var en friskola i området som letar nya elever, och Q var slumpvis (slumpvis? Smart marknadsföring?) utvald. Vi bjöds till informationsmöte om några veckor.

Under helgen diskuterade vi, O och jag. Vi är bekymrade båda två. Över stöket i skolan, utöver B1 och B2 är det inte mindre än två barn i klassen med diagnoser inom autismspektrat, ytterligare en är under utredning, samt två barn som är relativt nyanlända i Sverige och inte talar svenska.

Å andra sidan är det underbart på så många sätt att bo några hundra meter från skolan. Promenaderna dit och hem. Tryggheten i att ha tre klasskompisar och tio skolkompisar boende på krypavstånd. Musikläraren och en av skolkockarna (som lagar fantastisk mat) bor i samma radhuslänga som vi. Och så vidare. Ingen av oss hade det så när vi var barn, vi hade långa skolvägar och kompisarna utspridda över ett stort område.

Men så detta med att Q tycker att lektionerna är tråkiga. Jag har försökt forska vidare i det men inte blivit så värst mycket klokare. Han är ganska pigg på att leka skriv- läs- och mattelekar tillsammans med mig. Vad blir två ojämna tal tillsammans, frågade jag. Det blir alltid jämnt, svarade Q efter en stunds eftertanke. Har ni lärt er det i skolan? Nej, men så måste det väl bli?

I pedagogisk nit och bildningsiver rotade jag fram mina gamla skolgrejer. Jag gick ju bevars i en skyddad Montessoriskola, en av få friskolor på sin tid. Mellanstadiet minns jag som oavbrutet roligt. Skolarbetet gick ut på att bedriva efterforskningar om ett aktuellt ämne och sedan skapa pärmar om det. Jag som älskade att rita la mycken möda på pärmens omslag och omdömessidan, där fröken skrev sitt (alltid översvallande) utlåtande.

Det är åratal sedan jag tittade på det där, om jag någonsin gjort det. Men allt ligger prydligt i en låda, teckningarnas färger är välbevarade. Varje pärm innehöll förutom försättsblad och omdömessida, ett tiotal tättskrivna sidor om exempelvis Värmland. Eller Elisabet I och Maria Stuart. Eller oljeborrning i Saudiarabien. Informationen hämtades från läroboken, men jag minns att fröken var noga med att man inte fick kopiera texten exakt. Det blev snabbt en lek att omformulera, vända på meningarna, hitta synonymer.

Denna glädje i att lära och skapa ville jag förmedla, och både Q och Y blev fängslade, som väntat gillade de teckningarna. Vad bra du ritade, sade Q längtansfullt, och jag hastade att påpeka att jag var elva, tolv år när jag ritade detta. (Förresten syns min konstnärliga utveckling mellan 1980 och 1982 mycket tydligt).

Imorse var Q lite krasslig och därför är jag hemma med honom idag. Men vi fick lova Y att inte titta på några pärmar utan honom, med mindre än så accepterade han inte att låta sig forslas till dagmamman.

Friskolan då? Tja. Jag kunde inte sova inatt, så jag gick upp och surfade och fick för mig att googla lite. Ganska snabbt hittade jag Skolinspektionens senaste rapport om denna skola och läste den. Kort sagt: nej. Ska vi flytta på Q ska det vara till en skola som vi vet är bra.

Ännu ett orosmoln skingrat, en osäkerhet säkrad. Om några veckor är det utvecklingssamtal, jag ska förbereda mig. Nu ska jag strax göra lunch, medan Q sitter och räknar några tal som jag har skrivit åt honom. Och i eftermiddag när vi hämtat Y ska jag återigen förevisa mina alster för beundrande ögon. En egotripp så god som någon.

 

Slitvarg och citatquiz

När jag kom hem idag efter att ha hämtat först Y och sedan Q var jag arg och stressad. Det lär ha gjorts någon undersökning som visar att kvinnors stressnivåer ökar markant när de kommer hem från jobbet, för män är det tvärtom. I mitt fall går adrenalinet i topp när jag hämtar Q. Särskilt så här års. Jag gillar riktig vinter, jag gör verkligen det, men åhh för grusiga golv med pölar på, tappade eller blöta persedlar, krångla av sig egna kängor eller tassla runt i galontasslor, ta av Y:s kängor - han accepterar givetvis inte att vänta i kapprummet. Och åhh för att parlamentera med sur unge som nio gånger av tio inte vill bli hämtad.

(Ett kort försvarstal för min man, som nu står och lagar mat. Den saken sköter han. Imorgon ska Q åka skridskor med klassen. O har ombesörjt skridskoinköp, ska göra mackor och vara med hela förmiddagen. Jag är så glad att jag slipper.)

Idag gick emellertid hämtningen riktigt bra. Q sken upp när vi kom och snodde villigt ut till sin hylla. En lärare stoppade mig och berättade att det varit lite tjafs - sedermera utrett - mellan Q och en annan pojke, vilket slutat med att den andre ritat på Q:s byxor. Nåja, sa jag trankilt, vilket tydligen gjorde henne lättad, vilken skön inställning du har, sa hon. Tja, ungen är jag mest rädd om, svarade jag, därnäst glasögonen, först sedan kommer kläderna.

Haha. Ibland får man äta upp sina uttalanden snabbare än man anar. För ute i kapprummet väntade Q, fullt påklädd med en rejäl olagbar reva på sina täckbyxor. Som jag köpte igår. Jo, för han hade lekt i sanden idag.

Vafan, jag blir tokig på det här. Han har knappt ett plagg som är helt. Jag lyckades behärska mig någorlunda, jag fattar ju att han inte gör det med flit, så jag grälade väl inte precis, men nog förmedlade jag min besvikelse alltid.

Hemkommen gjorde jag en kopp kaffe och famlade i minnet. I bokhyllan hittade jag ett ideal att sträva efter, gissa gärna vem det är som beskriver sin mor:

Vi hade en barndom ovanligt fri från tjat. Att vår mor inte tjatade berodde möjligen på att man för det mesta lydde första gången hon sa till om en sak. (Helga skrattar ihåligt här.) Det var hon som fostrade oss, jag kan inte minnas att (fadern) någonsin lade sig i det. (Moderns) sätt att fostra barn var rätt storvulet, tycker jag. Att man skulle lyda var självklart, men hon hade inte en massa onödiga och omöjliga krav. Det begärdes till exempel inte att man ovillkorligen skulle passa måltiderna - kom man för sent, fick man ta sig lite i skafferiet. Utan några förebråelser. Jag kan inte heller minnas att hon någonsin sa ett förebrående ord, om vi kom hem med sönderrivna eller nerlortade kläder. Det tror jag hon tyckte var ett barns rättighet att förskaffa sig i lekens yra. Hon grälade inte över missöden som man inte kunde rå för.

Imorgon ska jag kanske gå till HM och reklamera brallorna.

En himmelsk drog

De tre senaste nätterna har jag sovit i gästrummet. Med betoning på SOVIT. Herregud vad jag har sovit. Herregud vilken skillnad det är att sova en hel natt utan att väckas en enda gång. Herregud vad trög jag är som gång på gång måste lära mig detta. Antagligen jämför jag hela tiden sovandet nu med katastrofläget då Y var bebis. Men även om det är ofantligt mycket bättre så betyder inte det att det inte finns utrymme för ytterligare förbättringar. Det konstiga är att det är först när jag får sova ordentligt som jag märker hur trött jag är.

Ännu en natt ska jag sova. Sedan måste jag maka på mig, mamma kommer på besök.

Bita sig i tungan, väga orden på guldvåg. Eller nåt annat.

Idag vid hämtningen frågade jag Q:s lärare om vi ska ha utvecklingssamtal den här terminen också. Javisst, hon satt med schemat precis nu. Egentligen hade jag tänkt stanna vid denna fråga, men det hampade sig så att jag sa det jag kanske borde ha sparat till samtalet. Att jag är lite fundersam på om Q är understimulerad på lektionerna, eftersom han klagar över att de är tråkiga.

Hennes ögon vidgades en smula, och så vände hon sig direkt till Q. Men då kanske det är bättre att du gör det du ska istället för att klaga över att det är tråkigt, sa hon ungefär. Han hängde med huvudet, och mottog under tystnad hennes lilla predikan om att inget blir roligare av att skjuta upp, även vuxna gör sånt de tycker är tråkigt, och så vidare.

Det hela blev inte helt lyckat. Självklart har hon rätt i någon mening, så jag protesterade inte. Samtidigt kan jag ju som sagt inte låta bli att tycka att skolan faktiskt kan få vara rolig ännu i första klass. Och jag ville vara lojal mot Q samtidigt som jag inte ville underminera lärarens auktoritet.

Det är skrivningen som är problemet, Q pressar ur sig tre ord då det helst ska vara sju meningar, sedan ger han upp. Och specialläraren har varit på henne och sagt att hon måste vara noggrann med hur barnen skriver, små bokstäver ska vara hälften så stora som stora, allt det där. Fast hon är lite rädd att döda deras kreativitet, de är så små ännu.

Efteråt fick Q visa mig sin skrivbok, och jag kunde vara alldeles ärlig i mitt översvallande beröm. Jag tycker att du skriver jättefint. Jag skrev inte alls lika fint som du när jag gick i första klass.

Sedan tittade vi på de teckningar och berättelser på temat Mitt jullov som satt uppnålade på väggen. Jag letade förstås efter Q:s, men den är inte färdig ännu. Han visade mig: Jag har flugit flygplan i 1 dygn. Jag har bytt flygplan några gonger. Så långt som till flodhästarna, krokodilerna och poolen hade han inte kommit. Överst på pappret hade han skrivit sitt fullständiga namn, inklusive det koreanska mellannamnet, alldeles rätt stavat.

Jag läste vidare på väggen, och kände mig återigen olustig. Jag har bott på ett fint hotell. Teckning med palmer. (Flicka. Såklart.) Jag har slapat i sofan. Teckning med skjutande streckgubbar, bloddroppar och texten DÖD. (Pojke.)

Berätta om ditt jullov, det låter ju oskyldigt. Men det är det inte. Världen är segregerad redan från början. Fast om det är klass eller kön i just det här fallet må vara osagt.

Hemma rapporterar jag för O, passar på medan Q är ute och leker. Han suckar, tycker att läraren är beskäftig. Häromdagen fick vi veckobrev om att barnen ska läsa högt minst tio minuter varje dag för en förälder. Det har faktiskt gått oväntat bra, Q väljer själv vad han vill läsa för oss och tragglar på och klarar relativt svåra ord som ljuv och djup. Men om inte vi klarar, orkar, prioriterar, hur ska det då gå för alla andra? Är det verkligen ett rimligt krav att ställa?

Kampen med skrivningen känner O igen från sin skoltid. Fy fan, säger han med känsla. Till saken hör att O än idag har en handstil som en psykopat. Jag brukar säga att det är tur att jag inte är grafologiskt vidskeplig. Ibland kan han inte själv tyda sina handlingslistor, och frågar mig vad det är han har skrivit.

Vad vi ska göra åt det här vet jag inte riktigt. Jo, två saker vet jag. Jag ska försöka forska vidare i vad det är som är tråkigt på lektionerna enligt Q, förutom skrivandet. Och så ska jag noga tänka efter vad jag vill framföra vid utvecklingssamtalet om några veckor.

(Under det att jag skriver detta faller min blick på en lapp som ligger på köksbordet. 14:00 står det med välkänd psykopathandstil. Under står det BAJS. Med bakvänt J.)

Umgänge, över generationsgränser och tid

Jag ska tjata lite till om kören. Förutom sångarglädjen, kreativiteten och lekfullheten, samt erfarenheten av att ingå i ett demokratiskt sammanhang (i helgen hölls årsmötet då vi valde styrelse och diskuterade en del grundläggande principer), får jag ännu en värdefull erfarenhet av kören.

Åldersspannet hos medlemmarna omfattar flera decennier. De yngsta är i övre tjugoåren, just färdiga med sina akademiska studier, i början av sin yrkeskarriär. De har studentlivet färskt i minnet. De äldsta är mer eller mindre nyblivna pensionärer.

Särskilt de senare är intressanta att prata med, om allt från jobbet - många har yrken liknande mitt - till livet i största allmänhet. De är i samma ålder och liknande situationer som mina föräldrar, men de är inte mina föräldrar, vilket gör att vi kan prata på ett helt annat sätt.

En av mina körvänner beskrev hur det är att mista sin gamla mamma och ställas inför insikten att hon nu är äldst i familjen. Hon berättade att hon trots sitt aktiva och sociala liv är orolig för att sitta ensam, så hon hade börjat utforska olika äldreboenden, hittills med mycket nedslående resultat.

En annan körvän, som jag känner väl eftersom vi brukar samåka, rapporterade senaste nytt om barnbarnet. Att få barnbarn är minst lika starkt som att bli förälskad, sa han. Menar du att det är starkare än att få barn, frågade jag, väl vetande att han är en engagerad och kärleksfull pappa. Ja, svarade han eftertänksamt. Kärleken och förälskelsen är lika intensiv, men får en extra dimension av insikten om att mitt eget liv närmar sig sitt slut. Jag säger till min son, kan du begripa att jag en gång har gått och burit och pussat på dig så som du gör med den lille nu?

Tiden går så fort. Nio år har jag varit med i kören, jag som nyss var nybörjare är nu en av veteranerna. På repet sitter jag bredvid K, som alltid varit min idol i körsammanhang. Sitter man bredvid henne hör man alltid hur det ska låta. Sjunger hon solo behöver man inte sitta spänd på stolkanten och hålla tummarna, det är bara att luta sig bakåt och njuta. Sedan jag först träffade henne har hon vidareutbildat sig, bytt jobb, skilt sig, flyttat, bytt jobb igen. Till våren flyttar hennes yngsta barn hemifrån. Vi känner inte varann särskilt väl egentligen, fast ändå gör vi ju det. Hon är lyckligare än jag sett henne på länge.

De som hade småbarn när vi lärde känna varann har tonåringar nu. Och för mig var kören en av räddningsplankorna tillbaka till ett riktigt liv, när det var som mörkast under barnlösheten. Nu är jag en av de där lätt slitna mammorna, som hastar och pusslar och suckar över att få ihop det. Som inte hinner eller orkar vara med på alla gig och resor, men som tänker att när barnen är större, då.

What goes around comes around

Jag är hemma med snorig Y. Han tittar på mig och säger med eftertryck: Min älskling!

Och idag

Idag har jag tillbringat hela dagen sjungande med min kör. Det var ett kärt återseende efter en termins uppehåll.

Jag ska erkänna att det först kändes motigt att återuppta kören. Jag har njutit i fulla drag av mina lediga måndagkvällar. Jo, för jag gjorde ju ett uppehåll under hösten, alldeles tvärtemot mina föresatser i maj. Och det var alldeles rätt beslut. Visst har jag saknat att sjunga, men som sagt, ännu en ledig kväll i veckan har gett mig en frihet som jag behövde.

Men när det inledande motståndet var övervunnet var det förstås jätteroligt. Stycket ovan heter As You Are, och vi repade det strax före lunch. Efteråt var jag lätt om hjärtat. För detta vackra stycke slet vi med för några år sedan, och det blev aldrig riktigt bra. Men nu kommer det att låta fantastiskt, det märks redan. Vi har utvecklats mycket på bara några år. Vi är en annan kör nu.

Nästa år är det tio år sedan jag hittade kören och sången blev en del av mitt liv på riktigt.

Igår och idag

Igår var en skitdag.

Det började redan kvällen innan med att Q hade sin värsta nattskräcksattack någonsin. Det vill inte säga lite. Inte blev det bättre av att O och jag, stressade, trötta och rädda, grälade om huruvida det var nattskräck eller trilskande, och hur det därmed skulle hanteras.

Det var jag som hade rätt, efter en dryg timme slutade Q att vråla och sparka, för att istället gråta och acceptera att jag tröstade honom. Han somnade i min famn.

Själv var jag så upprörd att jag inte kunde somna på några timmar.

Nästa morgon hade Q inget minne alls av skrikandet. Vi hade våra misstankar om att hans reaktion var relaterad till en sak som hänt i skolan. Han hade kommit hem med tillknycklade glasögon och berättat att detta var resultatet av "en lek som spårade ur". Han hade hamnat under flera andra barn, och de hade inte slutat fast han skrikit, först när ett annat barn hämtade en lärare hade de slutat.

Lätt irriterad och orolig sökte jag upp denna lärare efter att ha lämnat Q. Men hon hade en helt annan bild av det hela. Att Q varit inblandad visste hon inte ens om. Nej, för när hon dök upp hade han dragit sig undan, och satt och grät, tröstad av sina kompisar.

På olustigt humör körde jag mot jobbet, och inte blev jag muntrare av ett misslyckat försök att nå pappa på telefon, ännu ingen kontakt sedan samtalet i söndags.

Värst av allt, på förmiddagen kom beskedet att en släkting till våra vänner gått bort. En kvinna har mist sin man och en liten flicka sin pappa. Fuck cancer.

Flängde in till stan för att träffa rekryteraren som headhuntat mig. Kvällen innan hade jag läst en beskrivning av tjänsten och konstaterat att det är ett drömjobb. Om fem år, när barnen är större. Om företaget legat lite närmare. Orkade dock inte låtsas för rekryteraren utan sa precis som det är. Vi bestämde att vi ska hålla kontakten.

Flängde tillbaka till jobbet, åt en lunchmacka i bilen, hann precis till ett möte som jag själv kallat till. Det avhandlade nytillkomna krav på det som mitt projekt utvecklar, en produkt som ska lanseras inom ett par månader. En lansering som redan är kraftigt försenad.

Tre och en halv timme senare var mötet slut och jag var arg och trött. Arg över den bisarra avsaknaden av förståelse för att DET INTE GÅR att klämma in nya önskemål i sista minuten. Det får konsekvenser, och det hjälper inte att jämra om att det var ju så här vi hade tänkt det ända från början. Jaså? Ja, men jag är inte tankeläsare. (Det har blivit en favoritreplik på sistone.)

Jo, det här företaget behöver mig.

Jag flängde ut till bilen, försenad till Y och Q-hämtning. Snön yrde. Jag satte på en gammal skiva som jag inte hört på länge, Los Panchos. Tårdrypande ballader om olycklig kärlek. Plötsligt snyftade jag. Se där en fördel med att köra bil till och från jobbet, man kan stortjuta och sjunga om vartannat.

Det var skönt att gråta, efter en stund kändes det bättre. Och ännu bättre när jag hämtade Y, som satt i sin snälla dagmammas knä och klappade henne på kinden. Vi gick vidare till skolan och hämtade Q. En glad Q, som lekte med klassens bråkstake. B och jag lekte idag! Han är mycket snällare nu för tiden!

Efter middagen behövde jag jobba en stund, det händer sannerligen inte ofta. Smartare hade varit att göra det när barnen lagt sig, men jag var stressad och ville få det gjort. Till nattningen var jag klar, och läste för Q och Y. Sedan började Y krångla, och O tog över nattandet.

Jag sov tungt och djupt hela natten, vaknade bara en gång när Q kom tassande. Y sov i sin säng ända till morgonen, O snarkade och hostade (förmodar jag) i gästrummet.

Idag tedde sig livet helt annorlunda. Pappa svarade i telefon, och vi pratade fredligt. Jag tränade på lunchen, en säker humörhöjare. Inte ens det faktum att jag glömt lunchlådan hemma rubbade mig, jag köpte en proteinbar på gymmet. Därefter genomfördes ännu ett möte om krav och tidplaner i mitt projekt, och denna gång gick det mera min väg.

Vid tvåtiden nämnde jag min glömda lunch för herr Snäll, varpå han insisterade att jag skulle äta hans lunchlåda, som han struntat i till förmån för en utelunch. Så det gjorde jag.

På vägen hem lyssnar jag på mera Los Panchos, och förvånar mig själv med att minnas långa textpassager. Jag har tjatat förr om Eydie Gormé, men det är hon värd. Jag önskar er härmed en god fredagkväll, klippet nedan kan med fördel användas som både spansklektion och sånglektion. Dessutom är det den ultimata göra-slut-låten.

(Ha tålamod, de första två stroferna sjungs av en ganska corny sångare, sedan kommer Eydie.)

Till kvinnan som har allt

Igår inhandlade jag en grej som kommer att skänka mig mycket nöje, i stort sett var som helst, bara det är i enrum.

Ånä. Inget sånt.

Det är en pincett med spegel i locket och en liten lampa mellan byglarna.

Hej medelålder!

Hjärtfladder

Min gamla åkomma hjärtflimret, eller fladdret, eller snörpet, har återkommit. Hösten 2009 fladdrade det som om det bodde en fågel därinne. Det var en höst som var ganska tung på jobbet, under sommaren hade jag lett de fackliga förhandlingarna om uppsägningar av 25 kollegor. Ett oerhört intressant och utmanande uppdrag, som följdes av en baksmälla som inte var av denna världen. Samtidigt sammanställde vi vår adoptionsansökan, något som jag minns var väldigt stressande första gången. Från den andra gången minns jag inget alls, men rimligen var det jobbigt även då. En annan sak jag minns från den hösten var de nästan dagliga kraftmätningar som Q och jag utkämpade när det var dags att hämta honom hos dagmamman.

När jag minns allt detta ter sig hjärtfladdret som en ganska adekvat reaktion. Jag letar i bloggen men kan inte se att jag skrivit något om det påföljande besöket hos företagsläkaren, men det är värt att berätta om.

Han var en äldre man, ganska barsk men ändå sympatisk. Han lyssnade på min beskrivning av fladdret och frågade: motionerar du? Jo, det gjorde jag ju, fast inte så ihärdigt. På den tiden vägde jag avsevärt mer än nu. Får du någonsin flimmer när du motionerar? Det slog mig då, att det ju aldrig hade hänt. Hjärtat fladdrade bara när jag satt still, nästan alltid på kvällen, i soffan framför TV:n eller när jag låg för att somna.

Förresten var jag inte alldeles säker på att det var hjärtat som krånglade. En fladdrande känsla mitt i bröstet, kan det vara något annat? Ungefär som sådana där dubbelslag som man har ibland, men det har väl alla människor.

Han log vänligt. Nej, det har inte alla människor. Men en del, och det är inte farligt. Och har man den tendensen så förstärks det antagligen av stress. Hur är din livssituation, kan man tänka sig att du är stressad?

Ja, jo, det kunde man nog tänka sig.

Efter det besöket upphörde fladdret nästan helt. Några månader senare reste vi till Korea och hämtade Y och blev en ny familj. Jag tror knappast att min stressnivå sjönk påtagligt, men hjärtat slog som det skulle.

Nu, efter drygt två veckors avkopplande semester, fladdrar det som aldrig förr. Och jag blir arg och irriterad mer än rädd. Men vad fan nu då? Jag är väl inte stressad NU heller? Har jag gått och fått panikångest utan att själv veta vad jag nojar över?

Jag messar syrran och frågar om hon har ett stetoskop och hur panikångest känns, fast jag är väl inte typisk kandidat. Hon svarar att givetvis har hon ett stetoskop, det medtar hon när vi ses i helgen. Nej, du är inte påtagligt ångestdriven, men det kan drabba vem som helst.

Plötsligt slår det mig att det kanske är en reaktion i efterhand. Jag gillar mitt liv som det ser ut nu, nästan varje dag tänker jag att jag har det bra, jag har det jag alltid önskat mig, mina problem är lyx- och i-landsbekymmer.

Fast det förstås. Vattkoppor inför utlandsresa. Sköldkörtelcancer som kom av sig. Certifiering. Borrandet i mammas och min relation. Och - faktiskt - en så trivial sak som att hålla reda på alla kläder, gympapåsar, glasögon och övriga persedlar tillhöriga min äldste son skolpojken. Se där saker som alla har stressat mig under hösten.

När jag söker på ordet företagshälsovård i bloggen hittar jag det här inlägget, som beskriver mitt liv för tolv år sedan. Jag läser, och gråter sedan en stund. Det är renande, förlösande tårar. Det var länge sedan jag tänkte på den tiden, den första barnlöshetstiden, men den blev delvis aktuell för mig igen under semestern eftersom vi reste tillsammans med svågern och svägerskan och deras barn, en flicka som idag är elva år.

Det är skillnad på stress och stress.

Det blir lördag, och min syster kommer med stetoskopet i högsta hugg. Det är första kvällen på flera veckor som hjärtat slår snällt utan fladder. Det har det fortsatt med sedan dess. Kroppen är bra konstig.

Tillbaks igen

Blä. Precis en vecka räckte tropikeffekten. Nu är jag lika trött och håglös som jag brukar vara så här års.

Jag sov dåligt inatt på grund av snark och spark. Steg upp mitt i natten och avbokade morgonträningen, nästan mot bättre vetande. Jag blir ju inte gladare av att inte motionera. På morgonen är jag sur och trött.

Jag kör till jobbet och tänker att det känns motigt. Inte för att jag har för mycket att göra, utan tvärtom. Det är så segt att jag blir galen, jag måste kanske ompröva mitt beslut att börja jobba för herr Snäll. Nej, inget nytt i den processen heller.

Igår ringde en rekryterare och frågade om jag var intresserad av en tjänst på ett större företag. Vi ska träffas imorgon. Jag låtsas intresserad, men är det egentligen inte. Arbetsplatsen ligger alldeles för långt bort, pendlandet skulle ta ungefär tre timmar per dag, om inte mer.

Egentligen borde jag bli glad över att bli headhuntad och uppmärksammad, och det blir jag väl. Lite. Samtidigt undrar jag hur i helvete jag skulle klara av ett riktigt jobb, ett roligt och krävande jobb. När det räcker med en natts dålig sömn samt upptäckten att Q:s enda par vantar fortfarande är genomblöta på morgonen, för att få mig ur gängorna.

Nej. Nästa vecka vill herr Snäll intervjua mig, har han sagt. Då ska jag säga att en förutsättning för att ta jobbet är att tjänsten utformas på ett annat sätt än hur jag hittills har jobbat. Jag har varit här i över ett år nu och ser tydligt hur en hel del saker skulle kunna göras annorlunda och bättre.

Om vi kommer överens så jobbar jag här i några år, utnyttjar möjligheten att jobba korta dagar utan stress medan barnen är relativt små. Om jag sedan har några hjärnceller och ambitioner alls kvar, kanske de roliga och utmanande jobben finns kvar. Kanske.

Det var i det långa perspektivet. I det kortare så ska jag träna efter jobbet. På lunchen ska jag köpa ett extra par vantar till Q. Och precis just nu ska jag brygga mig en kopp te.

Som han är

På söndag förmiddag ringer jag pappa. Förmiddagar brukar vara bra, då är han hemma och pigg och hör telefonen. Dessutom är O och pojkarna ute, jag vill prata ifred.

Jag låter många signaler gå fram, väl vetande att det brukar behövas. Egentligen har jag för länge sedan gett upp då luren lyfts med ett väldigt rumsterande, och han svarar. Jaså, är det du. Du har då tålamod.

Sov du, frågar jag. Nejdå, jag hörde redan första signalen, men jag hade ingen lust att svara. Varför det, frågar jag, och han suckar. Ja, vad ska jag svara på det.

Han är på ett humör jag väl känner igen men inte har sett på ett bra tag. Grälsjuk och självömkande. Är du nykter, frågar jag brutalt, och han svarar förvånat jadå, jag är bara trött.

Hm. Något är i alla fall fel. Han hör knappt något jag säger, jag får tala högt och upprepa. Jag grälar lite på honom för detta och för att han inte hör telefonen, jag försökte ringa ett par gånger dagarna innan, jag blir alltid orolig när jag inte får tag på honom.

Nä, det går inte att prata, oklart varför. Vi pratar en annan dag, avgör jag, och så lägger vi på.

Skitgubbe, mumlar jag för mig själv, och är ledsen. Jag har mina misstankar angående nykterheten. Jag hör ju så väl, radarn är osviklig.

Olusten sitter i resten av dagen, något lättar den när jag beklagar mig för O. Samma dag tjafsar jag med mamma, också på telefon. Men jag har blivit bättre på att släppa konflikterna med mina föräldrar.

På tisdagkvällen klipper jag mig och tar en omväg till tunnelbanan, promenerar på folktomma snöiga gator. Staden som först blev hans och sedan min. Fast jag är en förortsråtta, hans domäner är innerstaden.

Hemma ligger ett vykort på köksbänken, poststämplat dagen innan.

När jag var på Rhodos med Författarförbundet för att inviga ett översättarcentrum där gjorde vi en dag en utflykt till en grekisk ö alldeles intill den turkiska kusten.

En man vid mitt bord berättade att han sett en underbar dikt i tunnelbanan som handlade om kärleken som en gammal kaktus. En stillsam dam som dittills mest suttit tyst sade då: Den dikten har jag skrivit.

Pappa

Jag vänder på kortet och läser.

Kärleken överraskade mig.
Som när man ställt undan 
och glömt att vattna 
en gammal kaktus.
Den tror att den ska dö
och börjar blomma.

Imorgon ska jag ringa honom.

Skolan är tråkig

(En text som legat färdigskriven ett tag. Fler skolfunderingar kommer.)

Det senaste halvåret har jag blivit allt mer tankfull angående skolpolitik. Jag, som tidigare hade en tämligen ljum men ändå definierad åsikt angående läxor (bra), betyg (ja), flumskola (usch) och som visserligen inte är överdrivet förtjust i Jan Björklund men som ändå röstat på hans parti mer än en gång (så, nu var det sagt, det torde inte överraska den uppmärksamme läsaren).

När jag nu är mamma till en skolpojke ställs de här åsikterna på ända. Jag ser och hör saker som tvingar mig att omvärdera.

Vad hör jag? Mamma, jag hatar lektioner. Det är så tråkigt!

Detta från en pigg, av allt att döma smart och tidigt utvecklad pojke utan koncentrationssvårigheter. Efter en termin i riktiga skolan.

Jag har redan gnällt om skolans krav på stillasittande, på föräldramötet före jul ventilerade jag mina åsikter för biträdande rektorn och fick medhåll. Här har jag gjort en helomvändning. Innan jag själv fick barn hade jag spottat och fräst och tyckt att ungarna ska lära sig att veta hut och sitta still, och dessutom hade jag tyckt att alla föräldrar som opponerade sig var mesiga curlingföräldrar.

Ack vad man omprövar. Ja, självklart ska man tids nog lära sig att sitta still och lyssna. Nej självklart är det inte okej att ge upp vid minsta motstånd. Nej självklart kan inte allt i livet vara roligt.

Men skolan borde få vara rolig, åtminstone ett litet tag, det tycker jag faktiskt. I rent funktionellt syfte. Man lär sig det man tycker är roligt och meningsfullt. Och snälla, snälla, nog kan väl en förstaklassare få tycka att skolan är meningsfull? Är det inte rentav jävligt viktig att så många förstaklassare som möjligt tycker det?

Exakt varför Q tycker att lektionerna är tråkiga, det har jag ännu inte lyckats räkna ut. Han är då vetgirig så det räcker. Häromdagen hörde jag honom berätta för kompisen om problemen med tjuvjakt i Afrika, att elefanter och noshörningar dödas för betarnas och hornens skull. Vem som förklarade detta för honom under vår resa vet jag inte, på något sätt snappade han upp det. Så är det ofta med Q. Han frågade förstås vem Mandela var, farbrorn vars bild ständigt återkom på affischer och planscher, och lyssnade intresserat på våra förklaringar om apartheid och demokrati.

Han tycks ha relativt lätt för matte också. För ett tag sedan visade jag honom hur man adderar tvåsiffriga tal, han tittade några ögonblick på uppställningen och utbrast sedan: "Coolt!" (Det värmer ett ingenjörsmodershjärta. Gud är matematiker, det har jag alltid varit övertygad om.)

Men han är inte särskilt uthållig, finmotorisk eller pysslig. Skriva snygga bokstäver är dötråkigt, fyraårige och synnerligen fingerfärdige lillebror klarar det bättre, vilket Q redan har noterat. Då blir det förstås ännu tråkigare. Rita är också tråkigt, åtminstone rituppgifterna i skolans arbetsbok. Om han däremot får rita efter egen fantasi på stort papper, gör han det gärna. Skriva bokstäver gör han om han får lösa korsord. Och så vidare.

På första utvecklingssamtalet berättade läraren att man hade testat barnens förmåga att förstå och tolka instruktioner av typen öppna lådan och lägg pappret inuti. (Jag låter tankarna löpa medan hon berättar och tänker, gud vilken meningslös instruktion, kommer på mig själv och blir generad.) Hon hade blivit mäkta förvånad när Q bara stirrade tomt och inte lydde. Tills hon insåg att han väntade på en fortsättning eller kanske snarare en motivering till varför instruktionen skulle utföras. (Sådan mor, sådan son, oaktat genetiken.)

Jag undrar om han möjligen är understimulerad, har han tråkigt på lektionerna? Vagt känner jag igen mig från min egen skoltid, jag var inte alltid en flitgris. Jag minns att jag läste fortare än de andra, och fick skäll när jag bläddrade framåt i boken. Jag minns en gång när man skulle fylla i en streckad linje, jag som var road av att rita greppade ivrigt pennan, men fröken tillrättavisade mig: först skulle man följa linjen med fingret en gång. Uhh, tråkigt. Och mamma har berättat om när hon till sin häpnad upptäckte att duktiga skolflickan Helga var alldeles väck på multiplikationstabellen. Den var så tråkig att jag hade struntat i att lära mig den. (Jag är fortfarande ganska dålig på multiplikation, liksom huvudräkning. Matten blev kul först när vi började med algebra.)

Möjligen är han distraherad, hittills har tillvaron i klassrummet varit stökig. Förhoppningsvis blir detta bättre nu när ännu en heltidslärare ska finnas i klassen.

Jag hoppas det, för det faktum att Q tycker att skolan är tråkig bekymrar mig ganska rejält. Dels triggar det alla mina egna nojor. Sju år gammal utmanar Q auktoriteter på ett sätt som jag aldrig vågat. Jag tyckte att skolan var rolig, men det var sannerligen tur, för något annat än ett bra resultat hade inte accepterats. Mer om det en annan gång.

Men viktigare är att det gör mig ont om honom. Han ska gå länge i skolan. Måtte det inte fortsätta vara tråkigt, måtte vi, han, de - lärarna, kunna bryta denna trend. Tänk att behöva gå till skolan varje dag under en hel barndom och tycka det är tråkigt.

I det större perspektivet blir jag också beklämd av att se ännu en bekräftelse på det jag vetat länge, det som statistik och undersökningar och min personliga erfarenhet tydligt pekar på: Skolan misslyckas med pojkar. Skolan är flickornas arena.

Det är väl bra i jämställdhetens namn, kanske någon undrar? Nej. För i arbetslivet premieras männen lik förbannat. Jag minns min förvåning när jag på mitt förrförra jobb fick klart för mig att mina tre närmaste kollegor i kontorslandskapet, projektledare och civilingenjörer som jag, alla gått ut gymnasiet med ett medelbetyg under 3,0. Det gjorde inte jag. Hade jag gjort det hade jag aldrig- ALDRIG - skaffat mig den utbildning jag har idag, skaffat mig det jobb och den inkomst jag har idag.

Det är svårt att förhålla sig till skolan, tycker jag. För när jag läser det jag skrivit blir jag återigen arg på att skolan inte förmår väcka Q:s intresse och lust att lära, som jag vet finns där. Å andra sidan - han lär klara sig ändå. Men alla andra ungar då, som inte har engagerade föräldrar som läser för dem och babblar om apartheid och annat? Å tredje sidan vill jag inte vara en beskäftig vetabästförälder som inte visar förtroende för pedagogerna, som lägger sig i och ifrågasätter, som Olyckskorpen, mamma till en flicka i Q:s klass. (Ska hon få heta Kassandra här i bloggen? Det var ju en tanke.)

Nu är det banne mig läggdags.

Tropikhataren och solreseskeptikern kapitulerar

Jag måste erkänna en sak. Det har sina poänger att resa till solen över jul.

Direkt efter hemkomsten svor jag på att aldrig resa mer i livet, särskilt inte någon långresa med flyg. Särskilt inte med barn. Jag undrade hur de är funtade som gör det regelbundet, inte som jag uppenbarligen.

Ett dygn tog resan, och eftersom Y bestämde sig för att bara sova i två timmar på nattflyget, så sov inte jag så mycket mer heller. Han var förvisso glad och snäll, och tittade på film, men ville gärna ha höra mina kommentarer eller få hjälp med hörlurar eller volymknapp. Så snart jag nickat till fick jag en uppfordrande klapp på armen och en angelägen fråga. Övriga resenärer i sällskapet sov fridfullt i sina stolar.

Alltså var jag ganska mör vid hemkomsten, men repade mig snabbt. En och en halv dags ledighet, hemma, då vi hann packa upp i lugn och ro och äta upp den sista påsen lussekatter som jag omtänksamt sparat i frysen, det gjorde susen för min själsliga balans. Liksom ett första träningspass och ett par promenader i dagsljus. Vad jag har saknat att promenera!

Nu, några dagar senare, måste jag medge att de två saker som stört mig mest under resan, nämligen solvärmen och overksamheten, faktiskt hade sina poänger.

De första dagarna på semestern kröp det i kroppen, jag ville göra saker, uppleva, röra mig. Det tog några dagar att resignera och inse att jäsning och läsning i skuggan vid poolen med ett getöga på badande ungar inte var en nödlösning utan själva poängen med resan. Resultatet är att jag har läst tiotalet böcker, Q är säkrare i (snarare under) vattnet än någonsin, och att förre badkrukan Y lärt sig simma hundsim med simpuffar alldeles på egen hand. Första veckan låg han och kavade, men plötsligt fick han styrfart framåt. Nu hoppar han helt dödsföraktande från kanten också.

Jag inser att så här brukar det inte kännas i januari, efter jullovet. Jag brukar inte vara så här pigg och utvilad. Jag brukar definitivt inte ha en dygnsrytm som den jag har nu, första kvällen hemma somnade jag klockan nio och vaknade av mig själv klockan sex. Igår kväll, fredag, var jag trött redan före klockan elva.

Trots detta firar vi nästa jul hemma. Barnen har flera gånger frågat när det blir jul, egentligen, och det är inte utan att jag känner likadant. Men jag lägger denna jul och resa till erfarenhetsbanken och konstaterar att den stärker min övertygelse att traditioner är till för att brytas. Man ska inte göra likadant varje år.

Och tänk så underbart det är att tycka det är skönt att komma hem. Tänk om det varit tvärtom.

Nästan som Caroline Ingalls

Imorse fick jag akut dålig mammaångest då jag dels inte hittade ETT par Q-byxor med hela knän, dels upptäckte att hans kängor var blöta inuti, enär jag glömt fylla dem med tidningspapper kvällen innan.

Efter jobbet skickade jag ut hans fader för att köpa knälappar, och gjorde ett oväntat Star Warsfynd i sylådan, och efter en stunds arbete med strykjärnet känner jag att min modersheder är någorlunda upprättad. Nu har han åtminstone fyra par hela om än lappade byxor.

(Låt se hur många hela byxor som återstår om en vecka. Jag är luttrad.)

(Tack, annannan! Boken om Laura låg i brevlådan idag, jag läste de första tre kapitlen på stående fot. Det ska bli så intressant!)

Mjukstart

(Ett sånt där dagboksinlägg som är mest intressant för mig själv)

Ååå, det är så skönt att vara hemma. De senaste dagarna har varit vadderade, bomullsaktiga. Inte alls som januari brukar vara. När jag skriver detta är det lördag förmiddag och det är dessutom bomullsvitt utanför fönstret, inte gråblött som igår.

I tisdags kom vi så hem, och gudars vad skönt det var. Ett dygn tog resan, och eftersom Y bestämde sig för att bara sova i två timmar på nattflyget, så sov inte jag så mycket mer heller. Han var förvisso glad och snäll, och tittade på film, men ville gärna ha höra mina kommentarer eller få hjälp med hörlurar eller volymknapp. Så snart jag nickat till fick jag en uppfordrande klapp på armen och en angelägen fråga. Övriga resenärer i sällskapet sov fridfullt i sina stolar.

Första dagen hemma blev fin. Vi anlände vid lunchtid, kylskåpet var tomt och avfrostat men i frysen fanns lunchmat. Eftersom vi fått för oss att städerskan skulle komma inom någon timme, snodde O och jag runt som dårar för att få undan alla väskor. Vi var precis klara när vi insåg att vi tagit fel på vecka. Nåja, det var inte dumt att ha packat upp allt, det kan annars ta ganska lång tid. Frysen visade sig också innehålla den allra sista påsen med lussekatter. Vi bäddade ner oss framför TV:n och tittade på Harry Potter och smaskade lussekatter. O och Y sov också en stund. När filmen var slut släppte jag iväg Q till bästa kompisen, återseendet blev mycket lyckligt.

Dagen avslutades stilenligt med ett kapitel av Harry Potter, Q är mycket förtjust medan Y:s intresse varierar. Barnen somnade tidigt, själv somnade jag vid niotiden. Inte vanligt.

Nästa dag var jag ledig, och vaknade faktiskt av mig själv redan vid femtiden. Snoozade till klockan sex, då jag gick upp och åkte och tränade. Som väntat var det jobbigt, men också roligt och som väntat var jag på strålande humör under resten av dagen. Både O och Y var snuviga och höll varann sällskap i soffan medan jag tog en lunchpromenad, sedan åt vi korv och äggröra till lunch. O hade beställt mat på nätet som levererades under eftermiddagen. Då kom också en glad Q hem från skolan, det var roligt att vara tillbaka bland kompisarna.

Ännu en tidig kväll, och så randades första arbetsdagen. Den visade sig bli kort, eftersom det första jag gjorde var att ringa Q:s örondoktor och utverka en akuttid för att skölja hans öron. Efter allt dykande i poolen var hans öron rejält tilltäppta och hörseln påtagligt nersatt. Så det blev bara ett par timmar på jobbet första dagen. Doktorsbesöket var givande på flera sätt, Q var förtjust över att kunna höra igen. Han belönades med lunch på McDonalds, och fnissade bara när jag frågade hur det var möjligt att han orkade en hel lunch till efter att ha ätit i skolmatsalen bara två timmar tidigare.

Kvalitetshöjande detaljer

Vissa till synes enkla saker måste man tydligen ha haft två veckors semester för att komma på.

Som på morgonen, när man ska lämna barn i skolan och sedan sätta sig själv och diverse kollin (datorväska, tränings- och handdito, samt lunchlåda) i bilen. Ska man då

a) Släpa med sig alla kollin först till skolan och sedan till bilen, och dra på sig ryggont?
b) Släpa med sig barnen till bilen först -  en omväg på två minuter - för att lämna kollina, sedan vidare till skolan?
c) Helt enkelt lämna alla kollin (utom barnen förstås) hemma, för att efter avklarad lämning i lugn och ro gå hem och hämta alla väskor? Det tar max tre minuter extra, om ens det.
d) Som alternativ c ovan men eftersom lämnandet skett tidigare än vanligt, dessutom passa på att dricka en snabb kopp kaffe och skumma igenom kulturdelen?

Imorse valde jag det senare alternativet, gratulerande mig själv till att äntligen ha kommit fram till detta arrangemang. Att jag inte gjorde det omedelbart är nära nog pinsamt.

En annan sak som jag dröjt skrattretande länge med att göra, var att samla ihop lite trevliga CD-skivor och lägga i bilen. Egentligen borde ALLA skivor ligga i bilen, det är bara där man lyssnar på dem. Så imorse sket jag i nyheterna och körde till jobbet i sällskap med Ella och Louis.

Banne mig om inte livskvaliteten är höjd ett par snäpp.

Winter DAYS and Winter NIGHTS

Just så, med versaler och gemener, skrivs titeln på andra kapitlet i en av min barndoms älsklingsböcker, The Little House in the Big Woods. Jag vet precis hur boken luktar, den är tryckt på ett gult lite grovt papper med särskild lukt. Jag ser varje illustration för mitt inre öga. Åh vad besviken jag blev när jag packade upp julklappsboken till Y och såg att den svenska nyutgåvan saknar de underbara illustrationerna.

Men sedan har jag inte blivit besviken, för mina barn är lika trollbundna av boken som jag var. Man skulle kunna tro att de detaljerade skildringarna av hur man slaktar en gris, eller gör smör, eller lönnsirap, eller laddar en bössa, tråkar ut barn, men det verkar vara tvärtom.

Truth be told, så har Y haft lite svårt att upprätthålla intresset. Men Q lyssnar storögt, och bad att få höra andra kapitlet igen. Han kunde inte riktigt förklara varför, men jag undrar om det möjligen är det som fascinerade också mig, beskrivningen av den absoluta tryggheten i ett litet hem omgivet av påtagliga faror i form av pantrar, björnar och vargar, men med en stark och glad pappa och en trygg och mild mamma.

Å, det är fortfarande en bok att läsa i soffan över en skål med lördagsgodis, bättre ångestdämpning finns inte. Den svenska översättningen är utmärkt även om det förstås är avigt att läsa en text jag nästan kan utantill på fel språk. Svenska är mitt modersmål och mitt känslospråk, men Lilla huset-böckerna är skrivna på ett språk som ligger mitt hjärta mycket nära, som är ristat i hjärnbarken. Därför får ni de här raderna på originalspråket.

When Pa told this story, Laura and Mary shivered and snuggled closer to him. They were safe and snug on his knees, with his strong arms around them.

They liked to be there, before the warm fire, with Black Susan purring on the hearth and good dog Jack stretched out beside her. When they heard a wolf howl, Jack's head lifted and the hairs rose stiff along his back. But Laura and Mary listened to that lonely sound in the dark and the cold of the Big Woods, and they were not afraid.

They were cozy and comfortable in their little house made of logs, with the snow drifted around it and the wind crying because it could not get in by the fire.

Medelålders dam reser absolut inte ensam, men längtar hem

Jisses. Det återstår tre hela dagar på vårt exotiska resmål och jag kommer på mig själv med att längta hem, intensivt.

Till största delen har det nog att göra med att livet i storsvärfamilj blir något prövande i längden. Utan några konflikter eller katastrofer så tröttnar man helt enkelt på varann. Särskilt jag. Vidare har det absolut att göra med att det inte är jag (eller O) som planerat den här resan, hade vi gjort det hade den sett annorlunda ut. Men svärmor betalar, och det har uttryckts tillräckligt många åsikter om arrangemanget, så jag bestämde mig tidigt i processen för att om jag skulle följa med - och det ville jag förstås! - skulle jag följa med och se glad ut. Jag gillar min svärmor högt och rent och vill gärna bidra till att hennes drömresa blir som hon vill ha den.

Men något lite är det månne ålderstecken att jag stör mig på att huvudkuddarna är oformliga korvar som inte går att buffa till det allra minsta. Eller att toapappret är så tunt att man riskerar få allehanda kroppsvätskor på fingrarna. Eller, för den delen, att denna del av Sydafrika inte alls erbjuder samma kulinariska upplevelser som Kapstadsprovinsen, som O och jag besökte för åtta år sedan. Då var maten en av resans stora höjdpunkter, så är det inte alls nu. Råvarorna är fantastiska men tillredda utan större finess. (Jag har funderat på om detta är ett tecken på att jag lagt om mina matvanor åt det hälsosammare hållet.)

Definitivt är mina motionsvanor hälsosammare nu. Värmen och omgivningarna gör att det inte är idé att ens försöka ha en målsättning för vardagsmotion, än mindre ombytt motion. För åtta år sedan hade jag inte ägnat detta en tanke. Nu bekymrar det mig inte särskilt, nästa vecka är jag tillbaka i vardagen och kan träna, och längtar dit, men jag märker hur mitt humör påverkas av stillasittandet. Egentligen en uppmuntrande iakttagelse.

Nåja. Men jag har massor av tid att läsa, och just idag har jag sett två av Afrikas allra farligaste djur på mycket nära håll, i deras eget element: flodhäst och krokodil. Vidare har jag lärt mig att flodhästar inte kan simma, märkligt nog. De promenerar på sjöbotten och kan vara under vatten i flera minuter. De är mycket aggressiva om man kommer för nära och orsakar hundratals dödsfall per år. Det du, Ullah!

Nyårslöften

Vårda arbetsglädjen
Sköta sömnen
Lunchpromenera