Stugupprättelse

Stugan är stängd för vintern sedan ett bra tag. I mitten av oktober stängde vi av vattnet och övernattade för sista gången, för ett par veckor sedan besökte vi den och städade undan det allra sista. Nu råder vintervila. Där ute, och här hemma.

Mitt ifrågasättande av stuginnehavet fortsätter. Särskilt som Sommarön nu seglat upp som en konkurrent. Allt är inte klart, men nästan. Vi kommer att bli ägare till det mindre huset på Sommarön. Vi kommer att tillbringa minst ett par sommarveckor där varje år. Har vi tid, kraft, ork och pengar att fördela på två ställen: Sommarön och stugan?

Kanske. Stugan ligger tillräckligt nära för att vi ska kunna utnyttja den till max under helgerna på vår och höst, för- och sensommar, alla de helger vi inte är bortresta.

(Bortresta? Ja, till Sommarön eller till vänner i Dalarna. Eller möjligen till Göteborg. Mer exotiska resplaner än så har vi inte nuförtiden, vi som förr var riktiga globetrotters. En kortare och en längre resa per år var den obligatoriska dosen. Numera bläddrar jag förbi alla resereportage, möjligen med en suck av lättnad att jag och O har fullständig samsyn på företeelsen flyga till Thailand med småbarn. Vi laddar för en resa till Korea med skolbarn istället. Om sex-sju år ungefär.)

Ja, jag ifrågasätter. It is my nature. Men jag måste också erkänna för mig själv (och nedteckna, på det att jag inte ska glömma och börja gnälla i samma tonarter nästa vår) att vissa farhågor kommit helt på skam.

I våras oroade jag mig för hur vi skulle kunna sysselsätta Q under stughelgerna. Han var ovillig att lämna kompisgemenskapen i radhusområdet för stugan, där han bara har en enda kompis, den jämnåriga granndottern, vars familj tillbringar allt mindre tid därute.

Men ibland oroar man sig i ogjort väder. Q har en underbar lekkompis, en som alltid är med och som dyrkar honom och gör precis som han säger (när han inte retas förstås). Lillebror Y. Under sommaren har deras gemenskap utvecklats på ett fantastiskt sätt.

- Y, jag har ett lasersvärd, och du har ett sylvasst svärd.
- Ja!
- Och så går du in genom den magiska portalen. Den är däruppe, ovanför trappan. Du måste vara modig! Är du rädd?
- Ja! Ja! Ja, lite.

Och så blir de större, båda två. Vi kan åka ut med båten, fiska lite, göra strandhugg. Vi plockade massor med fvamp, trumpetsvamp och trattkantareller. (Förra året plockade vi bamp, nästa år blir det kanske svamp?)

(Och här tog inlägget slut. Men jag publicerar det ändå!)

Stadigare

Jag har haft en låg dag. Varit trött och lite bakis efter trevlig restaurangkväll med lillasyster. Har försökt dämpa söndagsångesten med typiskt ångestlindrande sysselsättningar som att tvätta, sy i knappar, lämna tillbaka försenade böcker till biblioteket, ta en promenad i dagsljus. Det har inte lyckats riktigt.

För ungefär femton år sedan, när jag reste mycket i jobbet, kände jag ofta så här när jag nått min destination och packade upp väskan på hotellrummet. Oro och arbetsskygghet inför morgondagen, självömkan över att vara ensammast och ynkligast i världen. Men jag brukade prata förstånd med mig själv och säga åt mig att äta en bit mat, varför inte room service och sedan gå och lägga mig. Hunger och trötthet och urlakning, det är inte värre. Imorgon känns det helt annorlunda. Och det gjorde det förstås.

Sedan kom barnlöshet och kris och då tappade jag alldeles bort förmågan att prata förstånd med mig själv. Varje gång jag blev ledsen gick botten ur mig och det svarta övermannade mig.

Så kom barnen till slut och jag blev glad igen. Men fortsatt skör. När jobbet var tufft (vilket det var), när vi inte fick sova (vilket Y nogsamt såg till), då hade jag alltför lätt att kantra.

Idag är jag blå, som sagt. Ganska rejält också. Men till min glädje hör jag en snusförnuftig liten röst som säger åt mig att ta en kopp te till och sätta mig med stickningen framför Downton Abbey på SVT Play. Men att göra det nu. För halv elva ska jag ligga i sängen.

Skärmdump

Gårdagens mejlskörd i rubriker:

SV: Telefonmöte om att prioritera issues i Bugzilla
AW: Delivery of MX537, earlier reported bug not removed
Mer feedback till monteringen av 07020
RE: småprylar-montering
Status idag
MX537 production
Support CAN-bus problems, color scheme mapping
Klimat- och vibrationstest
Tillverkarinformation för kablar
Feedback montering 07020
Stoppa monteringen av 07020
Statusrapport v 46
Problem med noggrannhet vid mätning av ström
FW: Leveranser
Kortleverans
Skjuta på bokning av tester
Emailing: Product_structure.ppt
Boxas sönd när mamma är här?

WTF? PdF!

- What the ffff..., säger min internationelle man och ignorerar mina rynkade ögonbryn. Jag är inte särskilt puritansk vad gäller svärord, svär friskt själv och inser att mina barn förmodligen kommer att göra detsamma, men det finns gränser.

- Fock!

Det är förstås Q som fyller i, med glad triumf.

- Vad sa du Q?
- Prutt dö Fock!

Vi har nog myntat ett nytt kraftuttryck i helgahushållet.

Allas land

Det snackas mycket etnicitet i helgahushållet nu.

Igår kväll ringde det på dörren, och tre mycket verserade tonårspojkar frågade om vi ville köpa julkort och därmed hjälpa till att finansiera deras klassresa. Det ville vi inte, vilket accepterades med största grace och vi tillönskades en trevlig kväll. Pyjamasklädde Q hade kikat under min arm, och vände sig till mig med strålande ögon: "tror du att de var koreaner?". Det trodde jag nu inte, snarare hade killarna sitt ursprung någonstans i Mellanöstern. Men det är tydligt att Q:s ögon har öppnats på ett sätt som gör mig både glad och ledsen. På samma gång.

Nu ikväll pratade vi om SD-debaclet vid middagsbordet, som både O och jag följer med illa dold skadeglädje. Jag redogjorde för både Soran Ismails och Jasenko Selimovics artiklar. Jag hoppas så att Selimovic har rätt i sin analys att SD består av en hård främlingsfientlig kärna på cirka 5 procent. Resten av SD:s stöd är folk som stör sig på att integrationspolitiken inte fungerar, som proteströstar för att visa missnöje utan att nödvändigtvis vara rasister. Jag hoppas så att dessa övriga nu (om inte förr) får upp ögonen för vad SD står för. Jag håller helt med Soran om att "blattelover" och "babbe" bleknar.. i jämförelse med att han sa: " Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land". Det är dessa åsikter som är problemet.

Ja, det är fan precis just det som är problemet. Vem fan har rätt att uttala sig om huruvida någon är svensk eller inte? Vem fan tar sig den rätten? Varför är det överhuvudtaget intressant? Jag blir arg bara jag tänker på det. 

Men mamma, sa Q efter att ha lyssnat en stund på oss. Sverige är väl allas land?

Nä just det

Varför var Q så sur imorse, frågar O, när Q smällt igen dörren efter sig och gått med kompis och kompismamma till skolan.

Jo. Q låg och morrade en lång stund under mitt täcke och vägrade gå upp, långt efter att lillebror kvittrande gått och satt sig vid frukostbordet. (Morr och kvitter, vilka djuriska liknelser jag använder förresten?) Till sist lyckades jag dechiffrera grymtningarna (!) och förstå att han var arg för att han inte fått gosa med mig.

Vem fan är inte det, var O:s lakoniska kommentar.

Ja jävlar. Under barnlöshetstiden varnades vi konstant för hur vårt sexliv skulle utarmas av de förestående behandlingarna och förnedringarna. Men det var väl inget jämfört med att ha två efterlängtade ungar som sover ovanpå en och sparkas hela natten.

Min kollega har fem barn som enligt uppgift aldrig sover. Frågan i mitt huvud är jag för finkänslig för att uttala.

Anteckningar från en allhelgonahelg

Är lite låg till humöret utan synbar anledning. Ericssons storvarsel, den vikande konjunkturen, en gryende förkylning, två kvällar med Q-bråk. Egentligen är det ju petitesser som lätt borde uppvägas av att Obama vann valet, att jobbet går bra, och att båda ungarna slutade bråka och gapa när de fick rulla chokladbollar med müsli (istället för havregryn) i strössel (istället för kokosflingor).

Dröjer vid den gångna helgen, som var bra. Anteckningar att plocka fram och minnas när humöret är lågt.

Fredag. Ledig från jobbet, svärmor på besök. Alltså får jag sova lite längre än vanligt. Maken åker till jobbet, vi andra äter frukost och ger oss sedan ut på utflykt. I dagens DN har jag hittat en pytteliten annons, ett för mig tidigare okänt leksaksmuseum. Det blir inget annat än en braksuccé. Playmobil, lego, Barbie, smurfar, McDonalds-leksaker, och en uppsjö övriga gubbar, allt utställt i låga montrar. Treårige Y och sexårige Q är lyckliga i över två timmar.

Därefter lunch på Citykonditoriet. Ett riktigt gammaldags kondis, som serverar smörgåsar med skivad leverpastej eller med ägg och ansjovis. Som har riktiga chokladbiskvier men absolut inga muffins eller macarons. Samt guldstuckatur i taket.

Nästa punkt på agendan: lek på lekplats. Länge och väl. Q går armgång i klätterställningen och klänger utanpå den rörformade rutschkanan. Han är vig och stark, och jag blir glad när jag ser honom. Y följer efter så gott han kan, som den trogne lillebror och vapendragare han är.

När barnen är genomlekta och modern och farmodern genomfrusna sätter vi Y i vagnen och tar Q i handen och promenerar en bit i stan innan vi tar tunnelbanan hem. Någon timme senare kommer O hem, glad och nytränad, och tillagar en delikat middag.

(Det jag inte nämner ovan, men påminns om när jag skriver är: bråket med Y på kondiset, bråket med Q inför att lämna lekplatsen, bråket med Y över middagen, sitta still på stolen är inte hans bästa gren.)

På lördagen åker vi ut till sommarstugan för absolut sista gången i år. Jag gräver ner lavendelplantor och tömmer alla krukor, O och svärmor planterar narcisslökar i gräsmattan. Sedan åker vi till tippen med resterna av det gamla köket som O bytte ut förra sommaren, och som av oförklarlig anledning blivit stående och ruttnat under en presenning.

På söndagen gör vi ungefär samma övning, men hemma på radhusgården. Tömmer alla krukor, bär in utemöblerna, svabbar av trädäcket, klipper övervuxna buskar och klängväxter.

Att röja undan dåliga samveten och att samtidigt snygga till omgivningen är världens bästa terapi.

Kvällen och helgen avslutas med ett gemensamt träningspass medan farmor passar barnen. De är övertrötta och ganska griniga när vi kommer hem, men somnar snabbt.

Bättre kan det knappast bli. Och nu är det fredag igen.

Följa bror

Blir alldeles matt

Över frisören med det ständigt förvånade ansiktsuttrycket. Nej, hon har inte opererat sig för omgivningens skull, baara för sin egen.

Över Katrin Zytomierskas dissande av Sats reklamkampanj. Nej, jag länkar inte till hennes blogg, men gärna till en annan och mycket trevligare.

Var ska man börja? Nä, jag orkar inte argumentera. Pretty is as pretty does, som mamma Ingalls sa. Vissa gamla sanningar borde inte glömmas bort.

Lycka, existentiell och vardaglig

Att lägga mig efter att ha suttit uppe lite för sent i det kyliga vardagsrummet. Men under täcket i min säng är det varmt. Kärnkraftverket Q ligger där och sover.

Plötsligt sätter sig Y upp i sin säng, som står bredvid vår och ropar på pappa. Den trötte pappan sover inatt i Q:s säng för att få sova ostört för en gångs skull. Jag svarar och befarar arga protester, men Y kryper upp i stora sängen, lägger sig på min arm och somnar tvärt. Själv somnar jag med näsan i hans hår.

Det är något djupt och grundläggande behov hos mig som uppfylls när jag får ge mina barn trygghet och tröst. Jag får minst lika mycket tillbaka.

Att hitta en Desigualtröja (på rea!) med vackra färger, däribland just den ärtgröna nyans hos koftan jag stickade i somras. Färger gör mig glad, vetskapen om att jag ser snygg ut gör mig glad, att kunna skapa något vackert med mina händer, dito.

Att jobba hårt och koncentrerat med en presentation en hel eftermiddag, att visa den för chefen och få konstruktiva synpunkter, att presentera den morgonen därpå och få beröm efteråt. Att sedan äta hemlagat dillkött till lunch och ta en lunchpromenad och återvända med kalla kinder.

Att ha tre lediga dagar framför mig.

Igen: svensk?

Det här är helt jävla sanslöst. Jag fattar inte. Jag måste ha vuxit upp och levt i en ovanligt tolerant enklav. För jag känner varken igen mig eller min omgivning.

När jag studerar fotot i tidningen av Elisabeth Åsbrink konstaterar jag att jag ser ut ungefär som hon med avseende på färger. Dessutom har jag ett namn som låter långt mindre svenskt än hennes. Ändå kan jag inte påminna mig att någon någonsin har ifrågasatt min svenskhet.

Eller så har det visst hänt, men gått mig förbi. För jag råkar ju veta att fem generationer bakåt, och mer har alla förfäder varit svenskar. Min hårfärg har hoppat över flera generationer och landat hos mig, den beror eventuellt på att farfarsmor var av vallonsläkt. Sägs det. Hur som helst är jag trygg i min nationella tillhörighet, så trygg att jag kan avfärda den, rentav spotta på den. Äh, svenskt. Vad larvigt.

(Fem generationer, förresten. Undrar just hur många av de där fördomsfulla och ignoranta gymnasiekidsen som kan räkna upp fem generationer av sin egen släkt.)

Men O förstår vad som menas. Han växte upp på landsbygden, son till invandrare från ett nordiskt land. Ständigt fick han sin nationalitet kommenterad. Men han påpekar att det nog inte handlade så mycket om att de kom från ett annat land, som inte-härifrån. Utanför sockengränsen.

Själv blir jag både arg och uppgiven. Vill inte riktigt tro att det är så här illa, men måste.

Jag skiter uppriktigt sagt i om någon tycker att jag är svensk eller ej. Eller om mina söner är svenska eller ej. Men om det är viktigt för dem att känna sig svenska är jag beredd att strida till sista blodsdroppen för att de ska få det.

Om jag bara visste hur jag skulle göra.

Hur man tar sig vatten över huvudet

Häromkvällen tittade O och jag på en show med Henrik Dorsin. Vi mindes hans roliga sommarprogram, och googlade därför igår fram Det är bögarnas fel från Grotesco. Men innan O tryckte på play varnade jag honom, ska vi verkligen spela den här nu, när barnen är vakna? Q lär plocka upp refrängen och rätt vad det är har vi meddelanden från läraren att vår son sprider homofob propaganda. Äsch då, sa O, han leker ju med Lego och är fullt upptagen. Så vi tittade, och skrattade.

Givetvis dröjde det sedan bara en halvtimme innan jag hörde ett kvitter från Q:s hörn det är rödarnas fel. Hoppsan. O förklarade: Q, den där får du bara sjunga hemma, inte i skolan, de kommer att tro att det betyder någonting väldigt dumt.

Äsch. Kom hit så drar jag hela förklaringen, sa jag. Och började.

Vet du vad ordet bög betyder? Okej. Du vet ju att en del tjejer gillar killar, och en del gillar andra tjejer? Och likadant med killar. En del killar gillar killar, och blir kära i dem och vill kramas och pussas och ha sex med dem.

Precis så långt hann jag innan min son, med osvikligt sinne för logik, stoppade mig och sa:

- Men mamma! Hur gör de egentligen då?

Djupt andetag. Nej, jag gick inte in på detaljer. Men jag levererade ett svar jag kan stå för och som Q tycktes godkänna (att man kan ha sex på olika sätt, typ). Sedan trasslade jag in mig i användandet av ordet bög, att det är ett okej ord att använda om man vet att någon är det, men man får aldrig säga det till någon för att retas, och förresten spelar det ingen roll vem man blir kär i bara alla är lyckliga och snälla mot varann. Eller nåt.

O tjuvlyssnar utanför dörren. Hur gick det där då, frågar han retsamt när jag är klar.

Tack bra. Men jag säger bara det, spelar du den här så ungarna hör, får du sköta förklaringarna själv!

Som en filt

Jag känner mig obestämt sorgsen ikväll. Över kineskommentaren. Inte för att Q längre verkar särskilt ledsen, och jag tror att vi hanterade det bra, men över sakernas tillstånd. Över att det här inte lär vara sista gången.

Över att vi bråkat så förskräckligt ikväll, Q och jag. Nästan precis hela eftermiddagen och kvällen var han på uselt humör och ansträngde sig verkligen för att provocera och ställa till bråk. Men faktiskt, med undantag av en enda gång då jag tappade behärskningen och röt till, så är jag stolt över mitt uppförande. För en gångs skull räckte tålamodet. Det har det inte alltid gjort. Och vi var sams när han somnade, som vi alltid är.

Det hade känts skönt att avhandla det med O, men han är på after work ikväll. Vi lyckades prata förbi varann helt, jag missade att han skulle vara borta ikväll och var rejält irriterad över att han aldrig kom hem och inte svarade på mina SMS. I vilket skick är han när han kommer? Har jag anledning att oroa mig eller är jag bara överkänslig?

Snön faller ikväll över vårt hörn av Stockholm. Som en vit och något blöt men mycket vacker filt ligger den över allt.

Vackert är det, men ändå svor jag. Vinterdäcken är inte på än och givetvis glömde jag att köra in Y:s vagn under tak just idag.

Uppdaterad: Maken är hemma, i helt presentabelt skick. Och kunde berätta att det bråkats rejält även imorse. Konstigt nog tröstade det mig.

Titta en kines

Mamma, säger Q på morgonen och sticker sin hand i min, igår var det några stora pojkar som när de såg mig ropade "Titta en kines!".

Jag hinner knappt svara förrän han får syn på sin bästis som varit sjuk några dagar, och glömmer allt utom återseendets glädje.

Själv har jag som en kall hand runt hjärtat hela morgonen.

Det överväldigande familjelivet

Jag kurar vid datorn, stjäl mig tid, medan sönerna och en besökande kompis tittar på film på TV. Uppbygglig, norsk dockteater, Flåklypa Grand Prix, faktiskt vald av dem själva, de hemska skrikiga filmerna på Disney XD fick för en gångs skull stå tillbaka.

De skrikiga filmerna, ja. Och dataspelen. Vilka konflikter de vållar. Hur vi än jämkar och trixar och sätter upp regler (Aldrig titta på TV före frukost, för då blir blodsockernivån så låg hos alla parter att det blir dramatik och tragedi vid avstängning. Dataspel endast vid i förväg bestämda tillfällen.) är det ständiga strider.

Det strids om allt. För en timme sedan ville Y ha kalsonger istället för blöja. Jomenvisst. Han är troligen redo att lägga av helt med blöjorna, men vi ville vara kloka och balanserade och vänta några veckor efter nappavslutet. Fast å andra sidan har det kommit bajs i blöjan flera gånger den här veckan, trots att han mycket väl vet att bajs i "toletten" renderar honom klistermärken. (Hans egen idé faktiskt, inspirerad av ordningen hos grannfamiljen).

Kalsonger, som sagt. Just som jag är i färd att stiga in i duschen annonserar Y att han ska bajsa. Jag får förstås bråttom att hjälpa honom. Fast sedan visar det sig att han är mest intresserad av att 1 sitta på toa och skapa en gigantisk trasselsudd av dasspapper, alternativt 2 springa runt och vifta med snoppen och stolt visa upp densamma.

Mitt tålamod tryter efter en stund, och jag vill sätta på honom blöjan igen för att få duscha ifred. Nehej. Och så blir det bråk, och det hela slutar med en gallskrikande Y och en Helga som har gråten i halsen och inte vet vem hon är mest arg på, ungen eller sig själv.

Nej, det är inte alls så jobbigt som det var under det första halvåret som tvåbarnsfamilj. Allt har blivit mycket mycket bättre.

Jag borde egentligen skämmas för att beklaga mig, för de senaste veckorna har O gått ner i arbetstid och varit hemma väsentligt mer än jag, så att jag fått möjlighet att sätta mig in i mitt nya jobb. (Vilket har gått bra, för övrigt.)

Ändå. Ändå är det faktiskt jobbigt. Det är jobbigt att vara borta från barnen mer än jag är van vid, jobbigt att den korta tid vi ses är fylld av konflikter (och jag är inte dummare än att jag inser att detta inte är en slump). Jobbigt att se hur trött O är, numera är det han som lider mest av Y:s nattstök (som också blivit mycket mycket bättre, men inte upphört helt). Jobbigt att bråken inte stannar mellan oss och barnen, utan att vi också bråkar mer sinsemellan. Jobbigt att vi hanterar det så olika. Jag blir arg och ryar och ryter, vilket O avskyr. Hans ilska tar sig istället uttryck i svartsynta kommentarer när man minst anar det, vilket jag hatar.

Efter en lördag infesterad av bråk ser jag till att få natta båda barnen var för sig. Av flera orsaker. Men mest för min egen skull. Efter en bråkig dag behöver jag själv vara nära dem en stund och känna lugnet, ömheten och kärleken återvända.

Det är överväldigande, detta som var så oerhört efterlängtat, åtminstone av mig.

Ångrar du att vi skaffade barn, frågar jag O sedan. Ångrar du att vi skaffade två? Han tänker en stund och svarar nej. Det är ungefär som jag trodde att det skulle bli, säger han.

Jag är glad att han svarar som han gör, men vad han än hade sagt hade det nog ändå varit en viss befrielse i att vi kan prata om det.

Och imorgon är det måndag igen. Håhåjaja.

A day well done

Idag har jag:

Sökt på nätet efter inspiration inför mitt första riktiga veckomöte med projektgruppen. Jag behöver förbereda mig väl, för på det här företaget är det ingen som kommer i tid eller ser poängen med veckomöten. Men det ska jag snart ta ur dem. För några år sedan hade det gjort mig olycklig och osäker, nu känner jag snarast en kvillrande förväntan. Hehe, de vet inte vad som väntar.

Hittat en del matnyttigt och en del obetalbart. Bland annat en Flickornas stora bok om projektledning. För de av oss som tycker att det pratas för lite om skor och choklad på jobbet.

Bestämt mig för att aldrig någonsin mer i livet referera till mig själv som flicka eller tjej. Fast det har jag väl i alla fall inte gjort på bra länge?

Ätit tidig middag med pappa på Järnvägsrestaurangen vid Östra station. Det är internationella flickdagen idag, och pappas födelsedag. En händelse som ser ut som en tanke. Hade fler av världens flickor haft en pappa som han hade vi kanske inte behövt en dylik dag.

Promenerat från Östra station till Gamla stan. Genom Humlegården, Kungsträdgården, över Norrbro, förbi Slottet och in i gränderna. Att promenera i stan är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Trots det skulle jag nog inte vilja bo där.

Fått blankt hår igen av min frisör, och låtit mig övertalas att köpa dyrt schampo som förhoppningsvis hindrar det från att bli torrt och risigt igen. Det är ju knappt jag tror på sånt där men den som lever får se.

Lyssnat på La Bohème på tunnelbanan. Pappa och jag ska se den nästa helg.

Packat väskan inför en konferens med övernattning. Något sådant har jag inte varit med om på år och dag så det ska bli riktigt roligt.

Nu ska jag lägga mig att sova mellan två gossar som jag redan saknar lite. Men till lördag lunch ses vi igen och då ska jag ägna mig helt åt dem.

Torka tårar

Jag har haft gråten i halsen sedan jag såg Torka aldrig tårar utan handskar häromkvällen. Det var länge sedan jag läste Jonas Gardell, nu måste jag verkligen göra det igen.

Det är kanske konstigt, men jag identifierar mig så oerhört starkt med huvudpersonernas resa från inskränkthet och fångenskap under barn- och ungdomstid till den fantastiska frigörelsen. Äntligen får jag vara den jag är! En kort tid av lycka, men vidrig plågsam död lurar i skuggorna.

Jo, konstigt är det, för visst kände jag mig ofta utanför och obekväm när jag växte upp, och visst var det en befrielse att bli vuxen. Men jag tror inte det var värre för mig än för de allra flesta, faktiskt.

När jag släckt lampan efter sagoläsningen och borrar in ansiktet i Q:s sömniga nacke rinner diskreta tårar. De var så vackra, pojkarna i filmen. Så unga, så oförstörda. Det är bara korta år tills mina pojkar står på tröskeln till vuxenlivet och jag måste släppa iväg dem. Redan nu måste jag börja släppa dem, de är inte mina bebisar längre, de är små men högst egna och starka personligheter med dito viljor.

Oftare än jag vill erkänna måste jag övermanna lusten att bryta de där viljorna, som dagligen korsar min. Jag kan betvinga medelålders ingenjörer med en enda blick, de sjunker snällt ner i sina stolar fast de tänkt lämna projektmötet i förtid, men mina barn rår jag inte på. De ser mig stint i ögonen och viker inte en tum. (Vilka formidabla projektledarämnen jag fostrar, slår det mig nu.)

Oftare än jag vill erkänna blir jag sårad av deras avståndstaganden, om än oskyldiga. Deras tydliga markeringar av vilka de är kan göra mig ledsen, fast jag inte alls längtar tillbaka till bebistiden när de var bara mina. Jag vill inget hellre än att de ska växa upp och fortsätta utveckla de starka fina personligheter jag redan skönjer. Jag vill aldrig bli som föräldrarna i filmen, som inte förmår se och ta till sig vilka deras söner verkligen är.

Nu har jag hört allt

I veckan lunchade jag med före detta bästakollegan, han som var min livboj på förra jobbet. Han bor i en av Stockholms finare förorter och har barn i samma ålder som mina. Jag vevade med en av mina käpphästar, hämta-tidigt-hetsen, när-fan-hinner-folk-jobba-frågan.

Jag vet! Sa han. Och berättade om dotterns uteblivna danslektioner.

Dottern skulle börja dansa, och de hörde talas om en kompis som redan tog danslektioner. Föräldrarna till denna kompis kontaktades. Jo, det är på torsdagar. Perfekt, torsdagar passade bra i familjens schema. När då?

Klockan 14:30.

Ridå, som man säger.

Sexchock

Jag gjorde Q rejält häpen igår kväll. Vi satt i soffan och tittade på TV, och jag stickade. Även han höll i sin stickning, som han inte rört på flera månader, och ville att jag skulle visa. Men han var trött, hungrig och grälsjuk och orkade inte koncentrera sig, vilket gjorde att han inte klarade att sticka, vilket i sin tur gjorde honom arg. Jag fick flera tillfällen till tålamodsträning.

Helga (räknar maskor): ... fyra, fem, sex..
Q: Sex! Hahaha! Snoppen i snippan, då gör man sex.
H (låter sig varken chockeras eller provoceras): Ja, att stoppa snoppen i snippan kallas för att ha sex. Ha sex, inte göra sex.
Q (fortfarande grälsjukt): Det har du och pappa inte gjort!
H: Joho.
Q: VA???? (paus) VARFÖR då?
H: Man kan ha sex utan att vilja göra barn, för att det är skönt.

Q ger mig en obeskrivbar blick. Han är tyst en lång stund. Sedan bråkar han mer än någonsin och jag har drygt göra att få honom till middagsbordet. Så fort han har fått mat är han snäll som ett lamm och resten av kvällen fortskrider utan incidenter. Eller sexchocker.

De behövde inte vara tankeläsare i alla fall

Konversation i lunchrummet idag.

Kollega A: Jag brukar faktiskt planka på pendeltåget från Förorten. Det är så himla dyrt om man inte har månadskort, fyra klipp. Hemma är det snälla spärrar, så där plankar jag. När jag åker från stan är det såna höga spärrar, då betalar jag. Så jag betalar hälften av vad det kostar, och det är vad jag tycker det är värt.

Helga: Hm. SL går visst med rejäl förlust, undrar varför. Kör du den taktiken i snabbköpet också? Jag tar den här godispåsen nu, det är väl okej, jag kommer tillbaka nästa lördag och köper en likadan, då lovar jag att betala, för det är vad jag tycker den är värd.

-----

Kollega B: Det där tramset om att bullret från Bromma skulle vara så störande förstår jag inte. Flygplatsen har ju funnits i åttio år, då fanns det knappt någon bebyggelse alls under inflygningen. Nej, de argumenten köper jag inte, det luktar bara egenintresse lång väg, att man vill slippa bli störd av buller.

Helga (som är rejält störd av jävla Bromma flygplats): Ja, det är väl inte så konstigt att man vill. Egenintresse är väl snarare alla rika och lata knösar som inte orkar åka tåg eller arsla sig iväg till Arlanda. Fanns först, förresten, vad är det för sandlådeargument? Staden växer ju. Vad vill vi ha nära den, områden där folk bor och arbetar, eller flygplatser?

----

Hoppla. Konsulter ska ju vara smidigare än så kanske. Fast både A och B är konsulter själva. Och tro det eller ej, de var inte ett dugg sura på mig efteråt, snarare tvärtom. Kanske gillar de att ha en projektledare som biter ifrån.

(Fast själv var jag förstås tvungen att ta en extra sväng på lunchpromenaden* för att gå av mig lite irritation.)

(*På vilken jag gjorde två upptäckter: en skogsbacke med komockor och sjöutsikt, alldeles ljuvlig. Samt ännu ett hus i rosa mexitegel. Det har jag aldrig sett förr, men nu två på mindre än en vecka. Så gräsligt att jag nästan blir upprymd.)