Jag kurar vid datorn, stjäl mig tid, medan sönerna och en besökande kompis tittar på film på TV. Uppbygglig, norsk dockteater, Flåklypa Grand Prix, faktiskt vald av dem själva, de hemska skrikiga filmerna på Disney XD fick för en gångs skull stå tillbaka.
De skrikiga filmerna, ja. Och dataspelen. Vilka konflikter de vållar. Hur vi än jämkar och trixar och sätter upp regler (Aldrig titta på TV före frukost, för då blir blodsockernivån så låg hos alla parter att det blir dramatik och tragedi vid avstängning. Dataspel endast vid i förväg bestämda tillfällen.) är det ständiga strider.
Det strids om allt. För en timme sedan ville Y ha kalsonger istället för blöja. Jomenvisst. Han är troligen redo att lägga av helt med blöjorna, men vi ville vara kloka och balanserade och vänta några veckor efter nappavslutet. Fast å andra sidan har det kommit bajs i blöjan flera gånger den här veckan, trots att han mycket väl vet att bajs i "toletten" renderar honom klistermärken. (Hans egen idé faktiskt, inspirerad av ordningen hos grannfamiljen).
Kalsonger, som sagt. Just som jag är i färd att stiga in i duschen annonserar Y att han ska bajsa. Jag får förstås bråttom att hjälpa honom. Fast sedan visar det sig att han är mest intresserad av att 1 sitta på toa och skapa en gigantisk trasselsudd av dasspapper, alternativt 2 springa runt och vifta med snoppen och stolt visa upp densamma.
Mitt tålamod tryter efter en stund, och jag vill sätta på honom blöjan igen för att få duscha ifred. Nehej. Och så blir det bråk, och det hela slutar med en gallskrikande Y och en Helga som har gråten i halsen och inte vet vem hon är mest arg på, ungen eller sig själv.
Nej, det är inte alls så jobbigt som det var under det första halvåret som tvåbarnsfamilj. Allt har blivit mycket mycket bättre.
Jag borde egentligen skämmas för att beklaga mig, för de senaste veckorna har O gått ner i arbetstid och varit hemma väsentligt mer än jag, så att jag fått möjlighet att sätta mig in i mitt nya jobb. (Vilket har gått bra, för övrigt.)
Ändå. Ändå är det faktiskt jobbigt. Det är jobbigt att vara borta från barnen mer än jag är van vid, jobbigt att den korta tid vi ses är fylld av konflikter (och jag är inte dummare än att jag inser att detta inte är en slump). Jobbigt att se hur trött O är, numera är det han som lider mest av Y:s nattstök (som också blivit mycket mycket bättre, men inte upphört helt). Jobbigt att bråken inte stannar mellan oss och barnen, utan att vi också bråkar mer sinsemellan. Jobbigt att vi hanterar det så olika. Jag blir arg och ryar och ryter, vilket O avskyr. Hans ilska tar sig istället uttryck i svartsynta kommentarer när man minst anar det, vilket jag hatar.
Efter en lördag infesterad av bråk ser jag till att få natta båda barnen var för sig. Av flera orsaker. Men mest för min egen skull. Efter en bråkig dag behöver jag själv vara nära dem en stund och känna lugnet, ömheten och kärleken återvända.
Det är överväldigande, detta som var så oerhört efterlängtat, åtminstone av mig.
Ångrar du att vi skaffade barn, frågar jag O sedan. Ångrar du att vi skaffade två? Han tänker en stund och svarar nej. Det är ungefär som jag trodde att det skulle bli, säger han.
Jag är glad att han svarar som han gör, men vad han än hade sagt hade det nog ändå varit en viss befrielse i att vi kan prata om det.
Och imorgon är det måndag igen. Håhåjaja.
2012-10-21
2012-10-11
A day well done
Idag har jag:
Sökt på nätet efter inspiration inför mitt första riktiga veckomöte med projektgruppen. Jag behöver förbereda mig väl, för på det här företaget är det ingen som kommer i tid eller ser poängen med veckomöten. Men det ska jag snart ta ur dem. För några år sedan hade det gjort mig olycklig och osäker, nu känner jag snarast en kvillrande förväntan. Hehe, de vet inte vad som väntar.
Hittat en del matnyttigt och en del obetalbart. Bland annat en Flickornas stora bok om projektledning. För de av oss som tycker att det pratas för lite om skor och choklad på jobbet.
Bestämt mig för att aldrig någonsin mer i livet referera till mig själv som flicka eller tjej. Fast det har jag väl i alla fall inte gjort på bra länge?
Ätit tidig middag med pappa på Järnvägsrestaurangen vid Östra station. Det är internationella flickdagen idag, och pappas födelsedag. En händelse som ser ut som en tanke. Hade fler av världens flickor haft en pappa som han hade vi kanske inte behövt en dylik dag.
Promenerat från Östra station till Gamla stan. Genom Humlegården, Kungsträdgården, över Norrbro, förbi Slottet och in i gränderna. Att promenera i stan är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Trots det skulle jag nog inte vilja bo där.
Fått blankt hår igen av min frisör, och låtit mig övertalas att köpa dyrt schampo som förhoppningsvis hindrar det från att bli torrt och risigt igen. Det är ju knappt jag tror på sånt där men den som lever får se.
Lyssnat på La Bohème på tunnelbanan. Pappa och jag ska se den nästa helg.
Packat väskan inför en konferens med övernattning. Något sådant har jag inte varit med om på år och dag så det ska bli riktigt roligt.
Nu ska jag lägga mig att sova mellan två gossar som jag redan saknar lite. Men till lördag lunch ses vi igen och då ska jag ägna mig helt åt dem.
Sökt på nätet efter inspiration inför mitt första riktiga veckomöte med projektgruppen. Jag behöver förbereda mig väl, för på det här företaget är det ingen som kommer i tid eller ser poängen med veckomöten. Men det ska jag snart ta ur dem. För några år sedan hade det gjort mig olycklig och osäker, nu känner jag snarast en kvillrande förväntan. Hehe, de vet inte vad som väntar.
Hittat en del matnyttigt och en del obetalbart. Bland annat en Flickornas stora bok om projektledning. För de av oss som tycker att det pratas för lite om skor och choklad på jobbet.
Bestämt mig för att aldrig någonsin mer i livet referera till mig själv som flicka eller tjej. Fast det har jag väl i alla fall inte gjort på bra länge?
Ätit tidig middag med pappa på Järnvägsrestaurangen vid Östra station. Det är internationella flickdagen idag, och pappas födelsedag. En händelse som ser ut som en tanke. Hade fler av världens flickor haft en pappa som han hade vi kanske inte behövt en dylik dag.
Promenerat från Östra station till Gamla stan. Genom Humlegården, Kungsträdgården, över Norrbro, förbi Slottet och in i gränderna. Att promenera i stan är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Trots det skulle jag nog inte vilja bo där.
Fått blankt hår igen av min frisör, och låtit mig övertalas att köpa dyrt schampo som förhoppningsvis hindrar det från att bli torrt och risigt igen. Det är ju knappt jag tror på sånt där men den som lever får se.
Lyssnat på La Bohème på tunnelbanan. Pappa och jag ska se den nästa helg.
Packat väskan inför en konferens med övernattning. Något sådant har jag inte varit med om på år och dag så det ska bli riktigt roligt.
Nu ska jag lägga mig att sova mellan två gossar som jag redan saknar lite. Men till lördag lunch ses vi igen och då ska jag ägna mig helt åt dem.
2012-10-10
Torka tårar
Jag har haft gråten i halsen sedan jag såg Torka aldrig tårar utan handskar häromkvällen. Det var länge sedan jag läste Jonas Gardell, nu måste jag verkligen göra det igen.
Det är kanske konstigt, men jag identifierar mig så oerhört starkt med huvudpersonernas resa från inskränkthet och fångenskap under barn- och ungdomstid till den fantastiska frigörelsen. Äntligen får jag vara den jag är! En kort tid av lycka, men vidrig plågsam död lurar i skuggorna.
Jo, konstigt är det, för visst kände jag mig ofta utanför och obekväm när jag växte upp, och visst var det en befrielse att bli vuxen. Men jag tror inte det var värre för mig än för de allra flesta, faktiskt.
När jag släckt lampan efter sagoläsningen och borrar in ansiktet i Q:s sömniga nacke rinner diskreta tårar. De var så vackra, pojkarna i filmen. Så unga, så oförstörda. Det är bara korta år tills mina pojkar står på tröskeln till vuxenlivet och jag måste släppa iväg dem. Redan nu måste jag börja släppa dem, de är inte mina bebisar längre, de är små men högst egna och starka personligheter med dito viljor.
Oftare än jag vill erkänna måste jag övermanna lusten att bryta de där viljorna, som dagligen korsar min. Jag kan betvinga medelålders ingenjörer med en enda blick, de sjunker snällt ner i sina stolar fast de tänkt lämna projektmötet i förtid, men mina barn rår jag inte på. De ser mig stint i ögonen och viker inte en tum. (Vilka formidabla projektledarämnen jag fostrar, slår det mig nu.)
Oftare än jag vill erkänna blir jag sårad av deras avståndstaganden, om än oskyldiga. Deras tydliga markeringar av vilka de är kan göra mig ledsen, fast jag inte alls längtar tillbaka till bebistiden när de var bara mina. Jag vill inget hellre än att de ska växa upp och fortsätta utveckla de starka fina personligheter jag redan skönjer. Jag vill aldrig bli som föräldrarna i filmen, som inte förmår se och ta till sig vilka deras söner verkligen är.
Det är kanske konstigt, men jag identifierar mig så oerhört starkt med huvudpersonernas resa från inskränkthet och fångenskap under barn- och ungdomstid till den fantastiska frigörelsen. Äntligen får jag vara den jag är! En kort tid av lycka, men vidrig plågsam död lurar i skuggorna.
Jo, konstigt är det, för visst kände jag mig ofta utanför och obekväm när jag växte upp, och visst var det en befrielse att bli vuxen. Men jag tror inte det var värre för mig än för de allra flesta, faktiskt.
När jag släckt lampan efter sagoläsningen och borrar in ansiktet i Q:s sömniga nacke rinner diskreta tårar. De var så vackra, pojkarna i filmen. Så unga, så oförstörda. Det är bara korta år tills mina pojkar står på tröskeln till vuxenlivet och jag måste släppa iväg dem. Redan nu måste jag börja släppa dem, de är inte mina bebisar längre, de är små men högst egna och starka personligheter med dito viljor.
Oftare än jag vill erkänna måste jag övermanna lusten att bryta de där viljorna, som dagligen korsar min. Jag kan betvinga medelålders ingenjörer med en enda blick, de sjunker snällt ner i sina stolar fast de tänkt lämna projektmötet i förtid, men mina barn rår jag inte på. De ser mig stint i ögonen och viker inte en tum. (Vilka formidabla projektledarämnen jag fostrar, slår det mig nu.)
Oftare än jag vill erkänna blir jag sårad av deras avståndstaganden, om än oskyldiga. Deras tydliga markeringar av vilka de är kan göra mig ledsen, fast jag inte alls längtar tillbaka till bebistiden när de var bara mina. Jag vill inget hellre än att de ska växa upp och fortsätta utveckla de starka fina personligheter jag redan skönjer. Jag vill aldrig bli som föräldrarna i filmen, som inte förmår se och ta till sig vilka deras söner verkligen är.
2012-10-07
Nu har jag hört allt
I veckan lunchade jag med före detta bästakollegan, han som var min livboj på förra jobbet. Han bor i en av Stockholms finare förorter och har barn i samma ålder som mina. Jag vevade med en av mina käpphästar, hämta-tidigt-hetsen, när-fan-hinner-folk-jobba-frågan.
Jag vet! Sa han. Och berättade om dotterns uteblivna danslektioner.
Dottern skulle börja dansa, och de hörde talas om en kompis som redan tog danslektioner. Föräldrarna till denna kompis kontaktades. Jo, det är på torsdagar. Perfekt, torsdagar passade bra i familjens schema. När då?
Klockan 14:30.
Ridå, som man säger.
Jag vet! Sa han. Och berättade om dotterns uteblivna danslektioner.
Dottern skulle börja dansa, och de hörde talas om en kompis som redan tog danslektioner. Föräldrarna till denna kompis kontaktades. Jo, det är på torsdagar. Perfekt, torsdagar passade bra i familjens schema. När då?
Klockan 14:30.
Ridå, som man säger.
2012-10-06
Sexchock
Jag gjorde Q rejält häpen igår kväll. Vi satt i soffan och tittade på TV, och jag stickade. Även han höll i sin stickning, som han inte rört på flera månader, och ville att jag skulle visa. Men han var trött, hungrig och grälsjuk och orkade inte koncentrera sig, vilket gjorde att han inte klarade att sticka, vilket i sin tur gjorde honom arg. Jag fick flera tillfällen till tålamodsträning.
Helga (räknar maskor): ... fyra, fem, sex..
Q: Sex! Hahaha! Snoppen i snippan, då gör man sex.
H (låter sig varken chockeras eller provoceras): Ja, att stoppa snoppen i snippan kallas för att ha sex. Ha sex, inte göra sex.
Q (fortfarande grälsjukt): Det har du och pappa inte gjort!
H: Joho.
Q: VA???? (paus) VARFÖR då?
H: Man kan ha sex utan att vilja göra barn, för att det är skönt.
Q ger mig en obeskrivbar blick. Han är tyst en lång stund. Sedan bråkar han mer än någonsin och jag har drygt göra att få honom till middagsbordet. Så fort han har fått mat är han snäll som ett lamm och resten av kvällen fortskrider utan incidenter. Eller sexchocker.
Helga (räknar maskor): ... fyra, fem, sex..
Q: Sex! Hahaha! Snoppen i snippan, då gör man sex.
H (låter sig varken chockeras eller provoceras): Ja, att stoppa snoppen i snippan kallas för att ha sex. Ha sex, inte göra sex.
Q (fortfarande grälsjukt): Det har du och pappa inte gjort!
H: Joho.
Q: VA???? (paus) VARFÖR då?
H: Man kan ha sex utan att vilja göra barn, för att det är skönt.
Q ger mig en obeskrivbar blick. Han är tyst en lång stund. Sedan bråkar han mer än någonsin och jag har drygt göra att få honom till middagsbordet. Så fort han har fått mat är han snäll som ett lamm och resten av kvällen fortskrider utan incidenter. Eller sexchocker.
2012-10-03
De behövde inte vara tankeläsare i alla fall
Konversation i lunchrummet idag.
Kollega A: Jag brukar faktiskt planka på pendeltåget från Förorten. Det är så himla dyrt om man inte har månadskort, fyra klipp. Hemma är det snälla spärrar, så där plankar jag. När jag åker från stan är det såna höga spärrar, då betalar jag. Så jag betalar hälften av vad det kostar, och det är vad jag tycker det är värt.
Helga: Hm. SL går visst med rejäl förlust, undrar varför. Kör du den taktiken i snabbköpet också? Jag tar den här godispåsen nu, det är väl okej, jag kommer tillbaka nästa lördag och köper en likadan, då lovar jag att betala, för det är vad jag tycker den är värd.
-----
Kollega B: Det där tramset om att bullret från Bromma skulle vara så störande förstår jag inte. Flygplatsen har ju funnits i åttio år, då fanns det knappt någon bebyggelse alls under inflygningen. Nej, de argumenten köper jag inte, det luktar bara egenintresse lång väg, att man vill slippa bli störd av buller.
Helga (som är rejält störd av jävla Bromma flygplats): Ja, det är väl inte så konstigt att man vill. Egenintresse är väl snarare alla rika och lata knösar som inte orkar åka tåg eller arsla sig iväg till Arlanda. Fanns först, förresten, vad är det för sandlådeargument? Staden växer ju. Vad vill vi ha nära den, områden där folk bor och arbetar, eller flygplatser?
----
Hoppla. Konsulter ska ju vara smidigare än så kanske. Fast både A och B är konsulter själva. Och tro det eller ej, de var inte ett dugg sura på mig efteråt, snarare tvärtom. Kanske gillar de att ha en projektledare som biter ifrån.
(Fast själv var jag förstås tvungen att ta en extra sväng på lunchpromenaden* för att gå av mig lite irritation.)
(*På vilken jag gjorde två upptäckter: en skogsbacke med komockor och sjöutsikt, alldeles ljuvlig. Samt ännu ett hus i rosa mexitegel. Det har jag aldrig sett förr, men nu två på mindre än en vecka. Så gräsligt att jag nästan blir upprymd.)
Kollega A: Jag brukar faktiskt planka på pendeltåget från Förorten. Det är så himla dyrt om man inte har månadskort, fyra klipp. Hemma är det snälla spärrar, så där plankar jag. När jag åker från stan är det såna höga spärrar, då betalar jag. Så jag betalar hälften av vad det kostar, och det är vad jag tycker det är värt.
Helga: Hm. SL går visst med rejäl förlust, undrar varför. Kör du den taktiken i snabbköpet också? Jag tar den här godispåsen nu, det är väl okej, jag kommer tillbaka nästa lördag och köper en likadan, då lovar jag att betala, för det är vad jag tycker den är värd.
-----
Kollega B: Det där tramset om att bullret från Bromma skulle vara så störande förstår jag inte. Flygplatsen har ju funnits i åttio år, då fanns det knappt någon bebyggelse alls under inflygningen. Nej, de argumenten köper jag inte, det luktar bara egenintresse lång väg, att man vill slippa bli störd av buller.
Helga (som är rejält störd av jävla Bromma flygplats): Ja, det är väl inte så konstigt att man vill. Egenintresse är väl snarare alla rika och lata knösar som inte orkar åka tåg eller arsla sig iväg till Arlanda. Fanns först, förresten, vad är det för sandlådeargument? Staden växer ju. Vad vill vi ha nära den, områden där folk bor och arbetar, eller flygplatser?
----
Hoppla. Konsulter ska ju vara smidigare än så kanske. Fast både A och B är konsulter själva. Och tro det eller ej, de var inte ett dugg sura på mig efteråt, snarare tvärtom. Kanske gillar de att ha en projektledare som biter ifrån.
(Fast själv var jag förstås tvungen att ta en extra sväng på lunchpromenaden* för att gå av mig lite irritation.)
(*På vilken jag gjorde två upptäckter: en skogsbacke med komockor och sjöutsikt, alldeles ljuvlig. Samt ännu ett hus i rosa mexitegel. Det har jag aldrig sett förr, men nu två på mindre än en vecka. Så gräsligt att jag nästan blir upprymd.)
2012-09-30
Island of the damned
Det tjafsas om Sommarön igen. Släktingarna bråkar, som vanligt. Kusin och jag och våra män är hyfsat sams men lite terrorbalans är det allt över stämningen mellan oss. Till råga på allt har en skitgubbe till granne lagt sin näsa i blöt i hela soppan, vilket därmed gör den fullkomligt oätlig.
Vad är det med Sommarön, frågade jag O i desperation häromdagen. Vad är det med den här platsen på jorden som gör att folk tappar sans och vett och bär sig åt som arslen? Vilar det en förbannelse över den?
Äsch då, sa O lugnt. Det är likadant överallt. Det är kombinationen fastigheter, pengar och släktskap som gör det. Vare sig det är skånelängor, norrlandsgårdar eller bohuslänska öar blir galenskaperna lika stora.
Jag hoppas han har rätt. Min femårsplan ligger fast. Fyra år har gått.
Vad är det med Sommarön, frågade jag O i desperation häromdagen. Vad är det med den här platsen på jorden som gör att folk tappar sans och vett och bär sig åt som arslen? Vilar det en förbannelse över den?
Äsch då, sa O lugnt. Det är likadant överallt. Det är kombinationen fastigheter, pengar och släktskap som gör det. Vare sig det är skånelängor, norrlandsgårdar eller bohuslänska öar blir galenskaperna lika stora.
Jag hoppas han har rätt. Min femårsplan ligger fast. Fyra år har gått.
2012-09-28
Ännu en elitistisk attack
Lunchrummet på företaget där jag har mitt första konsultuppdrag. Om ett halvår ska allt flyttas, från totala spenaten till en förort dit det faktiskt går tunnelbana.
Tjock tant 1 (till tjock tant 2):
Men alla vi som bor i Villasamhället (som ligger 6 km från jobbet), vi kommer ju att få ett byte (här menas med kollektivtrafiken) efter flytten. Så det blir ju jobbigt. Dumt att de inte har tänkt på det. Fast jag kommer förstås att fortsätta ta bilen till jobbet. Hihi.
Tjock tant 3 (till tjock tant 4):
Nä, i det här vädret blir det ingen lunchpromenad, va? Eller va? Eller? Nä. (Paus.) Nä.
Jag går en lunchpromenad och tittar på flammande röda höga lönnar. På den närbelägna kyrkogården växer en katsura, men jag är för långt bort för att känna den karakteristiska lukten. Jag spanar på hus och trädgårdar, en av mina favoritsysselsättningar. Jag ser allt från charmerande stenhus till röda Bullerbydrömmar till monstrositeter i rosa mexitegel. (OK, bara ett i den sista kategorin. Turligt nog.)
Jag har min nya röda Didriksonjacka, men behöver inte använda kapuschongen. Himlen är kompakt grå, men inte en droppe regn faller.
Jag tänker att det är för väl att de tjocka tanterna inte är tankeläsare. Och så känner jag mig aningens självgod.
Tjock tant 1 (till tjock tant 2):
Men alla vi som bor i Villasamhället (som ligger 6 km från jobbet), vi kommer ju att få ett byte (här menas med kollektivtrafiken) efter flytten. Så det blir ju jobbigt. Dumt att de inte har tänkt på det. Fast jag kommer förstås att fortsätta ta bilen till jobbet. Hihi.
Tjock tant 3 (till tjock tant 4):
Nä, i det här vädret blir det ingen lunchpromenad, va? Eller va? Eller? Nä. (Paus.) Nä.
Jag går en lunchpromenad och tittar på flammande röda höga lönnar. På den närbelägna kyrkogården växer en katsura, men jag är för långt bort för att känna den karakteristiska lukten. Jag spanar på hus och trädgårdar, en av mina favoritsysselsättningar. Jag ser allt från charmerande stenhus till röda Bullerbydrömmar till monstrositeter i rosa mexitegel. (OK, bara ett i den sista kategorin. Turligt nog.)
Jag har min nya röda Didriksonjacka, men behöver inte använda kapuschongen. Himlen är kompakt grå, men inte en droppe regn faller.
Jag tänker att det är för väl att de tjocka tanterna inte är tankeläsare. Och så känner jag mig aningens självgod.
2012-09-27
Svar, oväntade och uteblivna
Historia 1 från när vi träffade Q:s lärare första gången:
De två snälla lärarna har bokat in tjugo minuter med varje unge för att bekanta sig. Som partystarter och konversationsämne har de bett oss fylla i ett papper med lite frågor till barnet, om vad man gillar att göra, vad som gör en rädd, och så vidare. O har intervjuat Q och skrivit ner svaren.
- Jaha Q, så du gillar korv stroganoff. Det gör jag med. Nå, men finns det någon mat du verkligen inte gillar då?
- Sniglar.
(Häpen tystnad, men läraren fattar sig snabbt.)
- Det säger du! Vet du, jag har jobbat här i tolv år, och ännu har det faktiskt inte hänt att de har serverat sniglar i matsalen*, men OM de gör det, så är det ju jättebra att vi vet detta. Jag lovar att se till att ingen lägger upp för mycket på din tallrik då.
Historia 2 från samma tillfälle:
När vi pratat färdigt tar den ena läraren med Q på rundvandring i lokalerna, för att jag ska få tillfälle att prata ostört med den andra. Så ostört det nu kan bli med en treårig lillebror som far runt som ett jehu och tycks tro att det är han som är i centrum, han som ska börja skolan. Det kanske är därför som jag är tankspridd.
- Är det något särskilt vi behöver veta om Q, något särskilt du vill ta upp eller så?
- Nää... jag tror inte det... näe, han har varit tidig med det mesta och tycker det ska bli spännande att börja skolan. Han är nog en rätt vanlig sexåring, fast jag tycker förstås att han är finast av alla.
Hon ler och väntar, ser det ut som. På att jag ska säga något? Så välter Y ut ett pussel och så kommer Q och den andra läraren tillbaka. Samtalet är avslutat.
Först flera dagar senare kommer jag på att jag kanske skulle ha nämnt att han är adopterad.
Tänkte inte på det.
*Vad jag saknar min barndoms praktiska ord bamba!
De två snälla lärarna har bokat in tjugo minuter med varje unge för att bekanta sig. Som partystarter och konversationsämne har de bett oss fylla i ett papper med lite frågor till barnet, om vad man gillar att göra, vad som gör en rädd, och så vidare. O har intervjuat Q och skrivit ner svaren.
- Jaha Q, så du gillar korv stroganoff. Det gör jag med. Nå, men finns det någon mat du verkligen inte gillar då?
- Sniglar.
(Häpen tystnad, men läraren fattar sig snabbt.)
- Det säger du! Vet du, jag har jobbat här i tolv år, och ännu har det faktiskt inte hänt att de har serverat sniglar i matsalen*, men OM de gör det, så är det ju jättebra att vi vet detta. Jag lovar att se till att ingen lägger upp för mycket på din tallrik då.
Historia 2 från samma tillfälle:
När vi pratat färdigt tar den ena läraren med Q på rundvandring i lokalerna, för att jag ska få tillfälle att prata ostört med den andra. Så ostört det nu kan bli med en treårig lillebror som far runt som ett jehu och tycks tro att det är han som är i centrum, han som ska börja skolan. Det kanske är därför som jag är tankspridd.
- Är det något särskilt vi behöver veta om Q, något särskilt du vill ta upp eller så?
- Nää... jag tror inte det... näe, han har varit tidig med det mesta och tycker det ska bli spännande att börja skolan. Han är nog en rätt vanlig sexåring, fast jag tycker förstås att han är finast av alla.
Hon ler och väntar, ser det ut som. På att jag ska säga något? Så välter Y ut ett pussel och så kommer Q och den andra läraren tillbaka. Samtalet är avslutat.
Först flera dagar senare kommer jag på att jag kanske skulle ha nämnt att han är adopterad.
Tänkte inte på det.
*Vad jag saknar min barndoms praktiska ord bamba!
2012-09-26
Lilla svarta svanen
Vad göra? Ska ungen gå med vantar dygnet runt? Och är detta ett tecken på att han är svårt traumatiserad? (Nä, svara inte på den sista frågan, förresten.)
(Titeln kommer sig av att det gjorde lite extra ont i mig att se den överväldigande filmen Black Swan med Natalie Portman.)
2012-09-25
TV-tjut
Är du förkyld, frågar O när jag går ner för att hämta snytpapper. Nej, jag sitter framför TV:n och grinar.
Filmen om mobbning träffar mig rakt i hjärtat. Alex, född i vecka 26 och med ett ovanligt utseende och avväpnande humor. Du har ett fan i ett land långt borta, en vilt främmande människa tänker på dig och önskar att ditt liv ska bli bättre.
Att det ska vara så svårt att vara människa. Svårast av allt är att vara barn.
Filmen om mobbning träffar mig rakt i hjärtat. Alex, född i vecka 26 och med ett ovanligt utseende och avväpnande humor. Du har ett fan i ett land långt borta, en vilt främmande människa tänker på dig och önskar att ditt liv ska bli bättre.
Att det ska vara så svårt att vara människa. Svårast av allt är att vara barn.
2012-09-24
Tillvand
På vägen hem från förortscentret blir jag irriterad på att Q svänger med sin påse så att innehållet hotar ramla ur. Efter fjärde tillsägelsen konfiskerar jag påsen och frågar ilsket (som så många gånger förr) varför det är så att jag måste säga till så många gånger och bli så arg innan han gör som jag säger.
Dum fråga, den går förstås inte att ge ett vettigt svar på. Nå, men i skolan då, måste de säga till så många gånger där också?
Q är på gott humör och svarar beredvilligt. Nej, jag är nog nästan det lydigaste barnet i klassen.
Verkligen? Hur kommer det sig? Är det någon skillnad på hur fröken och magistern säger till (nej, de heter förstås inte så, de har förnamn) och hur pappa och jag säger till?
Q ser det filosofiska i spörsmålet och funderar.
- Det är jobbigare att få tjat av dem i skolan än av er hemma. Med er är jag ju liksom van, ända sedan jag var liten!
Dum fråga, den går förstås inte att ge ett vettigt svar på. Nå, men i skolan då, måste de säga till så många gånger där också?
Q är på gott humör och svarar beredvilligt. Nej, jag är nog nästan det lydigaste barnet i klassen.
Verkligen? Hur kommer det sig? Är det någon skillnad på hur fröken och magistern säger till (nej, de heter förstås inte så, de har förnamn) och hur pappa och jag säger till?
Q ser det filosofiska i spörsmålet och funderar.
- Det är jobbigare att få tjat av dem i skolan än av er hemma. Med er är jag ju liksom van, ända sedan jag var liten!
2012-09-22
En födelsedag
Vaknar av att O tassar upp för att göra frukost. En efter en vaknar pojkarna och börjar babbla och orma sig, jag beordrar dem att gå ut till pappa. Ligger kvar och sover räv, och slumrar till.
Kvart i sju får jag frukost och jamåhonleva på sängen. Te, juice och BLT-macka. Samt en bukett av trädgårdens sista kaprifol, klematis och rudbeckia. Vacker men lite bedagad. Som jag, säger jag. Det var du som sa det, säger O, med huvudet på sned.
Paketet jag får innehåller underkläder och en pyjamas i olika nyanser av lila. Min färg.
Vi går tillsammans och lämnar först Q i skolan, sedan Y hos dagmamman. Åker tunnelbana tillsammans en bit.
På jobbet vet alla två saker: att jag fyller år (stod på intranätet) och att jag varit på intervju för ett uppdrag dagen innan. Rapport avkrävs vid fikat och jag berättar. Jag och en kollega intervjuades av kunden. Chefen var också närvarande och var nöjd med oss båda, men tyckte det var svårt att bedöma vem som skulle få uppdraget. Jag tyckte själv att jag klarat mig bra, och trodde innerst inne att det var mig de helst ville ha. Handslagen när vi skildes åt, den intensiva ögonkontakten, kanske andra subtila saker tydde på det.
Det blir en ganska långsam dag i väntan på besked. Det kommer strax efter lunch. Kunden vill ha mig.
Blir glad, riktigt glad. Efter tre veckor är jag redan trött på att rulla tummarna, jag vill ut i verkligheten och det här jobbet verkar passa mig bra, och vice versa.
Firar med att bjuda på kaffebröd. Som alltid är det roliga och inspirerande diskussioner över fikat.
Går tidigt för att hämta. Strax innan jag kommer till Y:s dagmamma möter jag en dam i äldre medelåldern. Två meter framför mig faller hon raklång i asfalten och slår upp ett sår på hakan. Jag släpper det jag har och störtar fram. Blodet rinner men nej, nej, hon vill inte ha ambulans, och när hennes andedräkt når mig förstår jag varför. Fler skyndar till, jag baddar såret med näsdukar, vi hjälper henne upp, säkert att du klarar dig nu? Ja, ja, tack snälla ni, och hon vinglar hemåt.
Jag hämtar först Y och sedan Q. Frågar Q:s lärare om var man kan hitta kvarglömda kläder, en fin fleecetröja försvann för tio dagar sedan, Q har svarat svävande på var han sist hade den, men tycks nu veta. Läraren ber mig påminna honom på måndag, då kan han kolla på det andra fritidshemmet, i deras låda för kvarglömt. Kan vi gå dit nu, undrar jag, och det kan vi, och det gör vi. Där finns tröjan, och jag blir riktigt glad, och berömmer Q för att han kommit ihåg rätt.
Hemma står O och lagar födelsedagsmiddag. Jag byter om och cyklar till skogen för att springa, första motionen efter en veckas förkylning. Springer bara 2,7 km men det går fantastiskt bra, springer uppför alla branta backar. Kommer hem och är glad och full av energi.
Hemma väntar pappa, inbjuden på födelsedagsmiddag. Han är prydlig i skjorta och koreansk slips och medför presenter. Böcker till pojkarna och en trollsländemobil att hänga i trädgården till mig. Y blir så ivrig att han välter ut ett vinglas som går i kras, varpå han blir alldeles förtvivlad och måste tröstas en lång stund.
Barnen sitter med vid bordet tills de - otroligt nog - själva ber om att få gå och sova. Båda vill nattas av mig, och de somnar snabbt.
Vi sitter vid köksbordet och pratar, mest pappa och jag, O stökar i köket. När pappa går vid elvatiden häver regnet ner men han vill varken ha regnponcho eller paraply.
Och nu är det midnatt och förbi läggdags. Regnet trummar mot taket. Om det har slutat imorgon ska vi åka till Skansen och lämna Y:s nappar till kattungarna. Same procedure as last year, fast det var tre år sedan. Om inte force majeure slår till förstås.
Kvart i sju får jag frukost och jamåhonleva på sängen. Te, juice och BLT-macka. Samt en bukett av trädgårdens sista kaprifol, klematis och rudbeckia. Vacker men lite bedagad. Som jag, säger jag. Det var du som sa det, säger O, med huvudet på sned.
Paketet jag får innehåller underkläder och en pyjamas i olika nyanser av lila. Min färg.
Vi går tillsammans och lämnar först Q i skolan, sedan Y hos dagmamman. Åker tunnelbana tillsammans en bit.
På jobbet vet alla två saker: att jag fyller år (stod på intranätet) och att jag varit på intervju för ett uppdrag dagen innan. Rapport avkrävs vid fikat och jag berättar. Jag och en kollega intervjuades av kunden. Chefen var också närvarande och var nöjd med oss båda, men tyckte det var svårt att bedöma vem som skulle få uppdraget. Jag tyckte själv att jag klarat mig bra, och trodde innerst inne att det var mig de helst ville ha. Handslagen när vi skildes åt, den intensiva ögonkontakten, kanske andra subtila saker tydde på det.
Det blir en ganska långsam dag i väntan på besked. Det kommer strax efter lunch. Kunden vill ha mig.
Blir glad, riktigt glad. Efter tre veckor är jag redan trött på att rulla tummarna, jag vill ut i verkligheten och det här jobbet verkar passa mig bra, och vice versa.
Firar med att bjuda på kaffebröd. Som alltid är det roliga och inspirerande diskussioner över fikat.
Går tidigt för att hämta. Strax innan jag kommer till Y:s dagmamma möter jag en dam i äldre medelåldern. Två meter framför mig faller hon raklång i asfalten och slår upp ett sår på hakan. Jag släpper det jag har och störtar fram. Blodet rinner men nej, nej, hon vill inte ha ambulans, och när hennes andedräkt når mig förstår jag varför. Fler skyndar till, jag baddar såret med näsdukar, vi hjälper henne upp, säkert att du klarar dig nu? Ja, ja, tack snälla ni, och hon vinglar hemåt.
Jag hämtar först Y och sedan Q. Frågar Q:s lärare om var man kan hitta kvarglömda kläder, en fin fleecetröja försvann för tio dagar sedan, Q har svarat svävande på var han sist hade den, men tycks nu veta. Läraren ber mig påminna honom på måndag, då kan han kolla på det andra fritidshemmet, i deras låda för kvarglömt. Kan vi gå dit nu, undrar jag, och det kan vi, och det gör vi. Där finns tröjan, och jag blir riktigt glad, och berömmer Q för att han kommit ihåg rätt.
Hemma står O och lagar födelsedagsmiddag. Jag byter om och cyklar till skogen för att springa, första motionen efter en veckas förkylning. Springer bara 2,7 km men det går fantastiskt bra, springer uppför alla branta backar. Kommer hem och är glad och full av energi.
Hemma väntar pappa, inbjuden på födelsedagsmiddag. Han är prydlig i skjorta och koreansk slips och medför presenter. Böcker till pojkarna och en trollsländemobil att hänga i trädgården till mig. Y blir så ivrig att han välter ut ett vinglas som går i kras, varpå han blir alldeles förtvivlad och måste tröstas en lång stund.
Barnen sitter med vid bordet tills de - otroligt nog - själva ber om att få gå och sova. Båda vill nattas av mig, och de somnar snabbt.
Vi sitter vid köksbordet och pratar, mest pappa och jag, O stökar i köket. När pappa går vid elvatiden häver regnet ner men han vill varken ha regnponcho eller paraply.
Och nu är det midnatt och förbi läggdags. Regnet trummar mot taket. Om det har slutat imorgon ska vi åka till Skansen och lämna Y:s nappar till kattungarna. Same procedure as last year, fast det var tre år sedan. Om inte force majeure slår till förstås.
2012-09-20
Stockholmssyndrom?
När jag hämtar Y hos dagmamman halv fem och Q på fritis en kvart senare är de sist kvar.
Fritis har öppet mellan 8 och 17, i praktiken 16:50. Ska jag både lämna och hämta båda barnen en dag betyder det att jag kommer till jobbet strax efter nio och går halv fyra. Förvisso finns det ett fritis där man kan lämna före åtta och hämta ända fram till klockan sex. Fast det ligger i ett annat hus, och vi har fått veta att ska vi utnyttja det så måste vi själva se till att våra barn är bekanta med miljön där. Samt meddela i god tid innan. Misstänksam som jag är tror jag att de har sett till att göra det lite extra krångligt, så att vi föräldrar ska böja oss bakåt för att hämta ungarna i tid, så slipper de allokera så mycket personal och så går budgeten nästan ihop.
(Jag älskar Q:s skola och skäms lite över att baktala den. Personalen är fantastisk. Det är inte det.)
En kollega berättar att hennes syster som bor kvar i hemstaden, en av de norrländska kuststäderna, och som jobbar på förskola, rapporterar att där lämnar folk sina barn halv åtta och hämtar halv sex. Inget konstigt med det.
Är detta ett storstadsfenomen bland ängsliga medelklassföräldrar?
Och: HUR FAN GÖR FOLK?
Jag vet att jag inte är den enda som undrar.
Fritis har öppet mellan 8 och 17, i praktiken 16:50. Ska jag både lämna och hämta båda barnen en dag betyder det att jag kommer till jobbet strax efter nio och går halv fyra. Förvisso finns det ett fritis där man kan lämna före åtta och hämta ända fram till klockan sex. Fast det ligger i ett annat hus, och vi har fått veta att ska vi utnyttja det så måste vi själva se till att våra barn är bekanta med miljön där. Samt meddela i god tid innan. Misstänksam som jag är tror jag att de har sett till att göra det lite extra krångligt, så att vi föräldrar ska böja oss bakåt för att hämta ungarna i tid, så slipper de allokera så mycket personal och så går budgeten nästan ihop.
(Jag älskar Q:s skola och skäms lite över att baktala den. Personalen är fantastisk. Det är inte det.)
En kollega berättar att hennes syster som bor kvar i hemstaden, en av de norrländska kuststäderna, och som jobbar på förskola, rapporterar att där lämnar folk sina barn halv åtta och hämtar halv sex. Inget konstigt med det.
Är detta ett storstadsfenomen bland ängsliga medelklassföräldrar?
Och: HUR FAN GÖR FOLK?
Jag vet att jag inte är den enda som undrar.
2012-09-19
Fan också
Tog bilen till jobbet idag. Det tog knappt hälften så lång tid som att åka kollektivt.
Bakom mig hör jag skramlet av goda föresatser som rasar.
Bakom mig hör jag skramlet av goda föresatser som rasar.
2012-09-17
Vad jag skulle ha frågat Maj
Förra helgen läste jag en intervju med Maj Sjöwall i DN. Jag har letat, men den tycks inte finnas på nätet. Synd, för jag hade velat läsa om den och kolla om det verkligen var så dålig som jag först tyckte.
Eller, dålig åtminstone för ett inbitet Sjöwall-Wahlöö-fan som jag. Jag visste redan det mesta, och de frågor jag allra mest ville ha svar på ställdes förstås inte. Två av dem kommer här.
1 Beckfilmerna? Alltså, va? Har hon ens sett dem? HUR kan hon låna ut sina skapelser till sådan smörja, som är ljusår från det (jag tror att) de ville beskriva och framföra med böckerna?
Måtte hon ha fått ordentligt betalt i alla fall. Eller nåt. (Hur nu det skulle gå ihop med vänstersympatierna, tyst min mun så får du socker.)
2 Drömmen om den sexuellt frigjorda kvinnan. Som beskrivs så taffligt och okänsligt och gubbsjukt och snuskigt att man vrider sig av olust. När jag som tonåring läste om den så kallade nymfomanen Ari i Mannen som gick upp i rök, eller mordoffret Sigbrit Mård i Polismördaren, tänkte jag att det är väl så där sexualiteten ser ut. Det är väl sån man blir. Bullshit. Även de kvinnor som ska föreställa starka, frigjorda och självständiga, är bara lite för mycket. Som tjejen som ligger med rånaren i Mannen på balkongen. Eller Roseanna. Eller för den delen Kollbergs pilska fru Gun, som knappt kan bärga sig tills vällingen är färdigvispad.
Nej. Jag vågar påstå att det är en manlig önskedröm som projiceras. Det hade varit intressant att höra Majs resonemang om detta, många decennier senare.
Helgen därpå läser jag fina Lotta Olssons boksida i DN, där hon tar upp just detta och mycket mer.
(Passar på att läsa om hennes text om Lilla huset-böckerna. Så bra!)
Men jag är fortfarande en stor beundrare av Sjöwall-Wahlöö. När de är som bäst finns ingen bättre.
Eller, dålig åtminstone för ett inbitet Sjöwall-Wahlöö-fan som jag. Jag visste redan det mesta, och de frågor jag allra mest ville ha svar på ställdes förstås inte. Två av dem kommer här.
1 Beckfilmerna? Alltså, va? Har hon ens sett dem? HUR kan hon låna ut sina skapelser till sådan smörja, som är ljusår från det (jag tror att) de ville beskriva och framföra med böckerna?
Måtte hon ha fått ordentligt betalt i alla fall. Eller nåt. (Hur nu det skulle gå ihop med vänstersympatierna, tyst min mun så får du socker.)
2 Drömmen om den sexuellt frigjorda kvinnan. Som beskrivs så taffligt och okänsligt och gubbsjukt och snuskigt att man vrider sig av olust. När jag som tonåring läste om den så kallade nymfomanen Ari i Mannen som gick upp i rök, eller mordoffret Sigbrit Mård i Polismördaren, tänkte jag att det är väl så där sexualiteten ser ut. Det är väl sån man blir. Bullshit. Även de kvinnor som ska föreställa starka, frigjorda och självständiga, är bara lite för mycket. Som tjejen som ligger med rånaren i Mannen på balkongen. Eller Roseanna. Eller för den delen Kollbergs pilska fru Gun, som knappt kan bärga sig tills vällingen är färdigvispad.
Nej. Jag vågar påstå att det är en manlig önskedröm som projiceras. Det hade varit intressant att höra Majs resonemang om detta, många decennier senare.
Helgen därpå läser jag fina Lotta Olssons boksida i DN, där hon tar upp just detta och mycket mer.
(Passar på att läsa om hennes text om Lilla huset-böckerna. Så bra!)
Men jag är fortfarande en stor beundrare av Sjöwall-Wahlöö. När de är som bäst finns ingen bättre.
2012-09-13
Koden definitivt knäckt
Q läser nu. Både versaler och gemener. Det går inte fort, men han klarar att stava sig igenom kortare texter. Som så ofta förut häpnar jag över hans ihärdighet.
Häromveckan när jag gick för att hämta honom i skolan la jag märke till ett plakat som låg slängt på marken. Det hade allt av döma fästs på någons framruta för att informera om att här får man verkligen inte parkera bilen. Plus en del invektiv.
På vägen hem sprang Q lite i förväg, och när jag kom ifatt honom hade han hittat plakatet och plockat upp det. Jag skrattade när jag såg honom, hans ansikte lyste som förklarat, om möjligt sken han ännu mer när han såg att jag också visste den underbara hemligheten:
- Mamma! Det står DIN JÄVLA IDIOT på det här!
- Men, men, stammade grannfrun och kompismamman, han läser ju!
(Hon som strax innan docerat om att det är viktigt att inte utöva påtryckningar på barnen eller stressa fram prestationer, alla måste lära i sin egen takt. Fast hon tröstade sig snabbt med att hennes barn är halvåret yngre än Q.)
Han gör det, ja. Vi delar en underbar hemlighet, ett tillträde till en magisk värld.
Häromveckan när jag gick för att hämta honom i skolan la jag märke till ett plakat som låg slängt på marken. Det hade allt av döma fästs på någons framruta för att informera om att här får man verkligen inte parkera bilen. Plus en del invektiv.
På vägen hem sprang Q lite i förväg, och när jag kom ifatt honom hade han hittat plakatet och plockat upp det. Jag skrattade när jag såg honom, hans ansikte lyste som förklarat, om möjligt sken han ännu mer när han såg att jag också visste den underbara hemligheten:
- Mamma! Det står DIN JÄVLA IDIOT på det här!
- Men, men, stammade grannfrun och kompismamman, han läser ju!
(Hon som strax innan docerat om att det är viktigt att inte utöva påtryckningar på barnen eller stressa fram prestationer, alla måste lära i sin egen takt. Fast hon tröstade sig snabbt med att hennes barn är halvåret yngre än Q.)
Han gör det, ja. Vi delar en underbar hemlighet, ett tillträde till en magisk värld.
2012-09-12
Lagom blandning
Under semesterdagarna i Göteborg fick jag som bekant tillfälle att fundera över min mammas sätt att kommunicera på. Att inte säga saker rent ut men att visa dem. Att ständigt sända ut dubbla budskap.
Å andra sidan är jag ju fallen efter någon annan också, min far. Min pappa som jag älskar innerligt, som alltid är på min sida, som den dag han lämnar mig kommer att få mig att känna mig alldeles ensam i världen.
Men som också har en osviklig och nedärvd tendens att ibland säga precis det han tänker och därmed placera foten stadigt i klaveret. En egenskap som inte direkt mattats med åren.
Idag träffades vi på lunchen, på mitt förslag, nära mitt jobb. Jag hade min egenhändigt stickade apelsinkofta på mig, vilket är relevant i sammanhanget.
(Detta efter att pappa ringt i helgen och frågat om jag var intresserad av att se några filmatiseringar av hans och min älsklingsroman Den allvarsamma leken, och jag svarat att intresse finns, men jag hinner inte, varpå han suckade och sa: Ja, det är synd att du alltid har så ont om tid.)
Vi tillbringade en trevlig timme tillsammans, pratande om ditt och datt. När vi skildes vid busshållplatsen la han handen på mitt hår och sa hejdå, det var trevligt det här. Sedan skärskådade han mig ytterligare och sa fundersamt:
- Den är inte särskilt snygg den där. Har du gjort den själv?
Stiloraklet Helgapappa har talat. Han med fläckig jacka, strumpor som pälsängrarna festat på och byxor som Edvard Persson, fyra nummer för stora och insnörpta runt magen, med en halvmeter livrem slängande. Han som inte tvekar att gå på begravning i jordgubbsfläckig skjorta (jordgubbarna och skjortan hade transporterats i samma väska). Han som fraktar både kebab och pannbiffar i axelremsväskan, och hårdkokta ägg i byxfickorna.
(Det finns fler exempel, ni skulle inte tro dem. Jag torkar tårar nu, har skrattat hysteriskt.)
Så, ja. Detta må jag betänka. Att inte bli som mamma när jag blir gammal. Men å andra sidan inte som pappa heller. De ytterligheter som blandas i mig kanske släcker ut varann.
Eller, hemska tanke, så blir det precis tvärtom. Hjälp.
Å andra sidan är jag ju fallen efter någon annan också, min far. Min pappa som jag älskar innerligt, som alltid är på min sida, som den dag han lämnar mig kommer att få mig att känna mig alldeles ensam i världen.
Men som också har en osviklig och nedärvd tendens att ibland säga precis det han tänker och därmed placera foten stadigt i klaveret. En egenskap som inte direkt mattats med åren.
Idag träffades vi på lunchen, på mitt förslag, nära mitt jobb. Jag hade min egenhändigt stickade apelsinkofta på mig, vilket är relevant i sammanhanget.
(Detta efter att pappa ringt i helgen och frågat om jag var intresserad av att se några filmatiseringar av hans och min älsklingsroman Den allvarsamma leken, och jag svarat att intresse finns, men jag hinner inte, varpå han suckade och sa: Ja, det är synd att du alltid har så ont om tid.)
Vi tillbringade en trevlig timme tillsammans, pratande om ditt och datt. När vi skildes vid busshållplatsen la han handen på mitt hår och sa hejdå, det var trevligt det här. Sedan skärskådade han mig ytterligare och sa fundersamt:
- Den är inte särskilt snygg den där. Har du gjort den själv?
Stiloraklet Helgapappa har talat. Han med fläckig jacka, strumpor som pälsängrarna festat på och byxor som Edvard Persson, fyra nummer för stora och insnörpta runt magen, med en halvmeter livrem slängande. Han som inte tvekar att gå på begravning i jordgubbsfläckig skjorta (jordgubbarna och skjortan hade transporterats i samma väska). Han som fraktar både kebab och pannbiffar i axelremsväskan, och hårdkokta ägg i byxfickorna.
(Det finns fler exempel, ni skulle inte tro dem. Jag torkar tårar nu, har skrattat hysteriskt.)
Så, ja. Detta må jag betänka. Att inte bli som mamma när jag blir gammal. Men å andra sidan inte som pappa heller. De ytterligheter som blandas i mig kanske släcker ut varann.
Eller, hemska tanke, så blir det precis tvärtom. Hjälp.
Transporter och medier
Pratar med en kollega om hur man tar sig till jobbet. Hon kör bil, trots köer och parkeringsproblem. Åka kollektivt skulle ta en kvart längre så det är inte ett alternativ. Jag lyssnar alltid på Mix Megapol, då vet
jag att jag får skratta, avslutar hon.
Känner mig obestämt olustig och beklämd.
Åker kollektivt till jobbet, som jag framhärdar i att göra. Sitter bredvid en kvinna på tunnelbanan och en man på bussen, båda är något yngre än jag. Hon läser Madame Bovary och han något av Raymond Chandler.
Går med lätta steg mot kontoret. Snorkig medelklassig medelålders akademiker? Jomenvisst.
Känner mig obestämt olustig och beklämd.
Åker kollektivt till jobbet, som jag framhärdar i att göra. Sitter bredvid en kvinna på tunnelbanan och en man på bussen, båda är något yngre än jag. Hon läser Madame Bovary och han något av Raymond Chandler.
Går med lätta steg mot kontoret. Snorkig medelklassig medelålders akademiker? Jomenvisst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)