Snorkelisnork

Vi har fått en ny granne, Q och Y har fått nya lekkamrater som de genast gillade.

Själv är jag inte lika trakterad. Barnen är hur rara som helst, och inte är det deras fel att de heter... ja, kanske inte Oden och Diesel, men något ditåt.



Mot Odens och Diesels pappa har jag den huvudsakliga invändningen att han bär torshammare och - hm, hur ska jag formulera det här?  - tycks hysa ett något överdrivet intresse för den svenska stormaktsepoken.

Eller så är jag bara sjukligt misstänksam. Eller allmänt dum i huvudet. Eller ohemult snorkig och fördomsfull. Vad vet jag. Oden, Diesel och mina koreafödda telningar hade roligt tillsammans. Än så länge är det viktigast.

Nytt ord, nya funderingar

Det är vid nattningen som de existentiella tankarna omsätts i ord.

- Mamma, varför är din fostermage så liten att inte jag fick plats så att du kunde föda mig?

Jag förklarar så gott jag kan, att ingen vet varför, att jag är född sådan, att det är lite fel på mig. Och att det heter livmoder förstås. Så tar jag sats:

- Men Q, du vet, om det hade kunnat bli en bebis i min mage, av mina ägg och pappas frön, då hade ju den bebisen inte blivit du, utan någon annan.

Det blir alldeles tyst, förutom Y:s dämpade babbel, han ligger bredvid oss och pratar för sig själv om bebisar och blöjor och nappar, han begriper på ett högst ungefärligt sätt vad konversationen handlar om.

Q förstår inte, och undra på det, tanken svindlar för mig också. Jag förklarar lite till. Att det måste ha varit J långt borta i Korea, och en man som hon tyckte om, för att det skulle bli just Q. Och att vi haft en sådan enorm tur som fått just honom, och just Y. Det märkvärdigaste som har hänt mig.

(Just så sa alltid min mamma till mig också, när jag var liten. Att det var det märkvärdigaste som hänt henne, att bli mamma till mig.)

Q är fortfarande tyst, och hans ansikte ligger i skugga. Jag frågar vad han tänker på.

- Inget särskilt, svarar han. Så gäspar han, och vänder sig på rygg. Jo, förresten. Tror du att Gröna Lund är lika bra som Liseberg?

Onsdag i förorten

Jag står under ett träd i vår lummiga förort, där jag sökt skydd undan regnet. Q är hos en kompis och Y sover i vagnen vid min sida. Min kosa var styrd mot vårt lilla centrum, där jag tänkte mig köpa garn till grytlappar och något till O som fyller år i övermorgon men inte lyckas klämma ur sig vad han vill ha.

Jag är lite trött i kroppen, den semesterplufsiga, för i förmiddags sparkade jag igång den med ett pass på gymmet. Men själen är utvilad och fulltankad. Det var en fin semester, och mitt sommarlov räcker några veckor till, men o så skönt att vara hemma.

Trollslag

Först är det ett jävla liv. De puttas, sparkar efter varann, sträcker sig för att utdela tjuvnyp. Den lille häver upp gallskrik som får blodet att isas, öronen att krulla sig, fadern att ryta. Den store ormar sig och gör fula grimaser vid varje tillrättavisning.

Så sker miraklet. Fråga mig inte hur det sker, för visste jag skulle jag framkalla det oftare. Men plötsligt har Q ett helt annat tonfall, talar med smeksamt instruerande röst till Y, som jublar bifall åt alla förslag.

När jag skriver detta har de just tagit med gosedjuren ut på utflykt, efter att ha lekt bakom stängd dörr i en halvtimme. När jag kikade på dem låg de i sängen och Q läste monsterbok för Y.

Underverk, inget mindre.

Hela livet är en tävling

Det är sent, jag är trött, och jag borde kanske inte skriva det här, men jag behöver få det ur mig.

Redan vid förra årets vistelse på Sommarön hade jag ett inlägg i tankarna, om den ständigt pågående tävlingen mellan kusinen och mig. När vi är här på ön blir umgänget relativt intensivt, under resten av året har vi bara mejlkontakt.

Umgänget är ganska nytt, under flera år låg relationen på is. Detta av skäl som jag inte orkar gå in på nu, men de finns beskrivna lite här och var i bloggen, troligen under etiketten Familj och släkt.

Men nu är den återupptagen, relationen alltså, och vi är båda måna om att den ska funka någorlunda, eftersom vi planerar att ta över husen på Sommarön ihop. Vi ska inte samäga, vi kommer att ha varsitt hus, varsin fastighet, men vi kommer att vara närmaste grannar. Vi måste alltså hålla sams.

Det tror jag också att vi kommer att göra. Fast just nu retar jag mig något alldeles ofantligt på henne.

Retade mig gjorde jag under många år, på hennes beskäftighet och förnumstighet och vetabästmentalitet, babblighet och tillgjordhet. Men de senaste åren, när vi plötsligt blev vänner igen, återupptäckte jag och gladdes över hennes goda sidor, för de finns och de är många.

Under förra sommaren tänkte jag mer än en gång att jag borde inspireras av henne i attityden till Sommarön. Hon är bra på att tänka utanför lådan, att inte fastna i gamla hjulspår, att se saker från den ljusa sidan. Hon är enastående driftig och energisk. Om någon riktar in henne åt rätt håll blir effekten fantastisk. (Var jag lite stygg nu?)

Så  känner jag förvisso fortfarande, men efter två veckors grannliv håller jag på att bli tokig. Inte bara på henne utan även mig själv. Att jag bryr mig. Att jag inte kan sätta mig över det.

Hon jobbar hårt - och lyckas ganska bra - på att iscensätta den perfekta semestern, det perfekta familjelivet, den perfekta barndomen, den perfekta kroppen, det perfekta umgänget. Hon bakar småkakor ideligen. I den kassa ugnen på Sommarön, i köket där diskbänken är låg och det inte finns en ordentlig diskho. Fast hemma i stan fikar de aldrig, säger hon. (Själv köper jag Ballerinakex till mina barn. Och äter hälften själv. Jag älskar att fika.) Hon bakar fantamig till och med eget knäckebröd!

Å andra sidan hade hon gott kunnat fika lite mer, för när jag springer mina ynkliga fyra kilometer och är stolt över det, springer hon fjorton. När hon kommer hem gör hon massor av armhävningar. Självklart på fötterna. Självklart fullt synlig från vårt köksfönster.

Hon gör fantastiska mackor till sina barn när vi åker på badutflykt. Eller så steker hon pannkakor.

Varje morgon går hon ner och badar, hur kallt det än är. Hennes solbränna är perfekt, hennes ben och ljumskar är hårlösa. (Som tonåring var jag oerhört avundsjuk på hennes hudton, hon blev jämnt och vackert brun medan jag bara blev röd. Det hårlösa är jag mindre avundsjuk på, jag är för lat för den arbetsinsats som krävs.)

Överhuvudtaget tycks hennes liv bestå av många överbyggnader, konstruktioner, måsten och axiom. På Sommarön är TV, dator och dataspel bannlyst. På semestern har hon totalt mejl- och internetförbud.

Fast jag inte vill det, fast jag inte vill leva styrd av ängslan över vad andra ska tycka, fast jag ända sedan jag var liten övat mig i att strunta i vad andra tycker, dras jag med.

Hon råkar se en kofta jag stickar, och kommenterar hur huslig jag är. En oskyldig kommentar, men när den kommer från henne blir det genast något mer. Jo, att kunna sticka är nog fint i hennes ögon. Det kan inte hon, något jag kan imponera med. En arena där jag vinner.

Jag sjunger mer än vanligt de här dagarna, så att andra hör, fast jag låtsas ju att det är för mig själv eller för barnen. Det brukar jag inte göra annars. Ännu en arena, kusin har aldrig kunnat sjunga. Det vet jag så väl, vi känner ju varann från födseln.

Sedan inser jag vad jag håller på med och skäms. Inte inför henne, utan för mig själv. Jag blir någon jag inte vill vara.

Jag gillar ju mig själv och mitt liv, precis som det är.

Jag begriper inte riktigt varifrån de kommer, de här tävlingsimpulserna. Eller jo, det gör jag ju, jag känner väl igen dem, de är ekon från min uppväxt. Men nu? Är det bara jag som känner dem eller gör hon det också? Eller lever hon med dem jämt?

På sätt och vis är vi som systrar i den här konkurrensen. Vi är precis jämnåriga, lekte jämt tillsammans hela somrarna. Jämfördes alltid med varann. Kusin var avundsjuk på mig när vi växte upp, har hon berättat, hon tyckte att jag hade allt hon inte hade, först senare förstod hon att mitt liv inte heller var helt enkelt.

Imorgon kommer min syster hit, min riktiga syster, som jag aldrig tävlat med och varit mycket lite avundsjuk på. Kanske för att det skiljer elva år mellan oss, men inte bara. Jag längtar efter henne.

Utan titel

Den vackraste dagen som sommaren ger

Det kommer ett sms till O:s telefon, att nu har cancern nått levern. Hon är inlagd och ej kontaktbar. Inget mer finns att göra, förutom att torka upp resterna av maken, han som sms:ar, när allt är över.

Vi gråter lite och går sedan på promenad och plockar hallon och kantareller. Smultron hittar vi också, sommarens sista. De är mörkröda och lite torra men fulla av smak.

Det är så overkligt. Vår vän D kommer aldrig mer att känna solen på ryggen eller se havet blåna i ögonen. Medan hon går genom dödsskuggans dal - eller snarare är det väl hennes make som gör det - sitter jag på en sten och dricker kaffe med mina söner i knät. Doften av Q:s solvarma nackhår. Fjunen på Y:s kind i motljuset. Plötsligt är allt så starkt, så intensivt.

D, vet du något, känner du något? Jag tänker på dig. Om jag kunde göra vägen lättare.

Dagen blir så perfekt en sommardag kan vara. Solen strålar från en molnfri himmel, men blir aldrig för het eftersom det blåser en mild bris. På eftermiddagen tar O med sig barnen på fiske medan jag springer en tur.

Ängsblommorna är overkligt vackra. Har jag någonsin sett blåare blåklockor, större ängsvädd? Mitt i solskenet bryter snyftningarna fram. Ingen mer än fåren ser mig snora.

Vi äter middag ute, honungsgräset vajar i vinden. När Y somnat och Q gått för att leka dricker vi mer vin och gråter lite till.

Nu när de trötta sova

Det luktar gulmåra i rummet, den somrigaste doft jag vet. Jag har plockat den, den står i en vas i fönstret tillsammans med blåklockor, strandtrift och rölleka. Rutan är svart men jag vet att gräset utanför är honungsgult och gungar i vinden. Om jag släcker lampan och reser mig upp ser jag en fyr glimma grönt i fjärran.

De sover, de mina. Barnen är trötta efter att ha lekt och lekt och lekt hela kvällen med sysslingarna. O är trött efter dagarna hos våra vänner, det var svårt men han tror att han var till hjälp. Jag är övertygad om att han var det.

Imorse utbrast Q: "Jag är så glad, för idag ska vi åka till Sommarön!".

Imorgon är den första av många sommarödagar.

Dubbla budskap

Nu har jag sovit på saken (om än ganska dåligt, varje gång jag vände mig vaknade jag av smärtan i ryggen, och Y vaknade säkert tre gånger på natten ocn ropade på pappa, och Q väckte mig en gång när han ville krypa ner hos mig) och tror mig veta mer precist vad det är i umgänget med mamma som dränerar mig. Det är de dubbla budskap hon hela tiden skickar.

Egentligen är det rätt märkligt att hon kommer undan med det. Att hon inte märker det själv är väl en sak, men varje människa med en gnutta känsla för logik (hon är omgiven av människor med mer än en gnutta, däribland jag) borde direkt slå ner på hennes inkonsekvenser.

För samtidigt som hon oupphörligen pratar om hur mycket hon saknar mina söner och önskar att hon kunde träffa dem mer, och därigenom ger mig lite dåligt samvete för att jag inte reser oftare med dem till henne, och därutöver ger mig ganska rejält dåligt samvete för att vi aldrig bor hos henne när vi alla fyra besöker Göteborg, vilket är tämligen ogrundat eftersom hon inte ens med bästa vilja kan sägas ha sängplatser åt oss alla, samtidigt med detta klagar hon tämligen ohejdat över hur arbetsamt det är när jag och pojkarna är på besök. Fast när jag försöker sätta fingret på det besvärliga, viker hon undan.

I onsdags kväll när det stod klart att O behövde åka bort, ringde jag mamma för att höra om hon var hemma i helgen och om det passade att jag och pojkarna kom. Alternativet hade varit att stanna i svärmors tomma lägenhet i ett par dagar, vilket i och för sig hade gått bra. Dock hade vi varit utan bil och därmed något strandsatta, svärmor bor en bit utanför stan och mamma mer centralt.

Den som tror att hon skulle bli entusiastisk tror fel, det blev hon inte alls, det var både nja och njo och njä och kanske och behöver tänka på saken innan hon ringde tillbaka och välkomnade oss. Detta i sig säger jag inget om, jag gillar själv inte att få mina cirklar rubbade även om jag är mer flexibel än mamma. Det är kombinationen av gnäll över att vi aldrig bor hos henne, med oviljan att ställa upp när det verkligen gäller, som jag inte klarar av.

Det praktiska hindret var att min ingifta moster skulle komma på besök på lördagen och stanna över natten. Sängplatserna, återigen. Jag föreslog att jag och pojkarna skulle åka tillbaka till svärmor efter att ha hälsat på moster, vilket mamma först inte ville höra talas om, men gav sig efter ett tag. (Jag vet dessutom av erfarenhet att moster blir minst lika fyllesentimental som mamma, så en blöt och kletig lördagskväll i deras sällskap undviker jag helst).

Sålunda var det praktiska löst. Därefter messade jag vännen L som var hemma och ville bjuda på både fika och middag. Vi skulle alltså vara ur vägen hela torsdagens eftermiddag och kväll. Men nej! Middag hade mamma planerat, köttfärssås till barnen och pannbiff till oss. Men L bjuder på middag, försökte jag, då slipper du tänka på det och får ledigt ikväll, pannbiffen kan vi väl ta imorgon. Mamma blev besviken och förklarade att hon sett fram emot middag tillsammans. Jag gav förstås med mig och tackade nej till L.

Mamma erbjöd sig att skjutsa oss dit, och efter viss tvekan även att hämta oss. Vi avlevererades hos L där vi tillbringade några trevliga timmar, och sedan kom mamma och hämtade. I bilen pustade hon över allt skjutsande och körande, och att nu skulle hon ställa sig och laga dubbla middagar, BÅDE köttfärssås och pannbiff. Jamen, vi hade ju kunnat äta hos L, hon erbjöd sig ju! Nej, jag menar inte att beklaga mig.

Inte?

Sådär håller det på. I efterhand har jag svårt att minnas replikskiftena, och de jag minns ter sig så triviala och poänglösa i skrift. Men när det händer, sticker det.

Som innan vi åkte till L. Där skulle vi vara klockan tre, och medan mamma handlade mat, gick pojkarna och jag till en lekplats för att rasta dem lite. Halv tre skulle vi ses hemma. Fem i halv tre ringer mamma, vi är precis i porten. Hon ringer för att meddela att hon glömde åka till Apoteket, det gör hon nu och är tillbaka om en halvtimme eller så. Nej, säger jag bestämt och olikt mig i umgänget med henne, mer likt min syster, det får du göra sedan, vi sa ju klockan tre till L. Då blir hon - inte precis sur, det ligger inte för mamma, mycket kan man säga om henne, men långsint och tjurig är hon inte, men lite putt och störd. Hon är inte van att bli emotsagd, det är så tydligt.

Jag tror att den fatala kombinationen är hennes bestämda sätt, vanan att dominera och köra över, med hennes egen upplevelse av att på olika sätt vara fångad och ofri. Själv tycker hon att hon ägnat hela sitt liv att tjäna andra. Vi andra tycker att vi dominerats av henne.

På kvällen när jag fått ungarna i säng tar jag en långpromenad för att klara tankarna. Jag ska inte ha vin ikväll, säger jag till mamma, som blir förvånad men svarar att då ska inte hon heller ha. Jag ringer min syster medan jag går, och pratar av mig. Hon förstår, som alltid. Hennes kommentar är att mamma börjar bli gammal, kanske är oviljan till anpassning och spontanitet ett utslag av det? Vi pratar om alkoholen, och min syster säger osentimentalt att det är klart att hon smygsuper, hon blir ju alltid så himla påverkad. Vi undrar tillsammans om mamma kommer att fortsätta vara nykter under kvällen.

Efter en timmes prat och promenad lägger vi på, och jag mår mycket bättre. Jag inser att min syster har rätt när hon säger att mamma är jätteglad att vi är hos henne. Fast hon samtidigt tycker att det är jobbigt, vilket hon inte vill eller kan erkänna, och så blir det hela konstigt.

Jag kommer tillbaka och mamma har öppnat en öl. Men bara en, och vi får en trevlig kväll tillsammans.

Navigera

Jag sitter med ett djävulskt ryggskott, ett glas vin och en skål godis i svärmors tv-stol och pustar ut efter tre dagar hos mamma. Svärmor är bortrest, O är kvar hos vännerna och kommer imorgon. Barnen sover efter en maratonnattning, Y höll ut ända till halv tio.

Det känns som att jag har lagt det mesta av min kraft de senaste dagarna på att undvika grundstötningar. Anpassa mig, vara smidig. Det sorgliga är att jag är nästan säker på att mamma känner likadant.

Jag borde skriva ner några replikskiften, om inte så att jag kommer ihåg dem så att jag inte blir likadan själv om trettio år. Men jag orkar fan inte.

Nejnejnejnej

Semestern börjar olycksbådande likt förra årets. Nästan på dagen för ett år sedan, då vi packade och stökade inför resan till Sommarön, kom beskedet att en god vän fått bröstcancer. Behandling inleddes, prognosen var god.

Nu är den tillbaka och prognosen är långt mindre god. Vännen är inlagd, vännens make håller nätt och jämnt ihop. O har rest till dem för att vara det stöd han kan vara.

Istället för att vara på väg till Sommarön är jag hemma hos mamma. Om det finns mycket att säga, men inte nu.

Jag tänker, ja vad tänker jag? Storsint och småaktigt omvartannat. Jag är stolt över min man som är en sådan vän man kallar på när man är i yttersta nöd. En klippa är han. Jag är frustrerad över att inte kunna vara med och hjälpa. Jag är oändligt sorgsen för mina vänners skull. Jag är småaktigt besviken över att värdefulla semesterdagar rinner bort. O behövs där han är, men också vi behöver honom. Jag är besluten att göra det bästa av det. Jag är tacksam över att sönernas reaktion på uteblivet Lisebergsbesök och uppskjuten resa till Sommarön var - hurra, vi får åka till mormor! Jag är irriterad och besviken på mamma som krånglar och måste lirkas med när saker inte sker på hennes villkor. Jag har dåligt samvete över denna irritation, eftersom hon ju ändå ställer upp. Jag känner en överväldigande längtan efter pappa. Eller min syster.

Det var väl ungefär det hela. Jo, en gnutta dödsskräck känner jag också. Den isande vinden. Det var inte vi, inte den här gången.

Vänskap

I mitt liv är vänskapen sorgligt försummad just nu. Barn, man, jobb, ett par egna intressen (sång, stickning, böcker) samt de gemensamma (sommarhus) tar all tid och kraft och ibland lite till.

Jag påminns om det när jag läser Suziluz' fina inlägg, en ögonblicksbild - eller fler - av vänskap.

Jag påmindes om det igår när min bästis L ringde. Jag satt på bussen på väg hem från jobbet och bakgrundsbullret gjorde det egentligen omöjligt att prata. Men det gick inte att lägga på, vi hade så mycket att säga. Hon berättade om ett besök på dotterns nya dagis, att hon häpnat över att man alldeles utan att diskutera eller ifrågasätta tar med ungarna på jul- och påskspel i kyrkan. Men alla muslimska barn stannar förstås hemma. Hur ser ett påskspel ut, funderade vi, de visar väl inte korsfästelsen i alla fall? Vi pratade vidare om religion och att islam växer, idén om treenigheten stöter bort många halvljumma kristna. Undra på det, själv har jag alltid stört mig på Jesus. En gud som är en öm och kärleksfull (låt vara stundvis tankspridd, ouppmärksam och frånvarande) far har jag inga problem med, men den där Jesus? Vars kött och blod man dessutom ska idka kannibalism på.

Poff, säger det och telefonen dör. Det dröjer en stund innan vi får kontakt igen. Det var när jag började häda, förstås, säger jag, och vi skrattar gott. Sedan ska jag av och behöver båda händerna och kan inte prata mer.

Vänskap, nedprioriterad. I väntan på andra tider.

Fast sedan tänker jag att jag tillbringar en inte oansenlig tid med att skriva på min egen och läsa andras bloggar och kommentera där. Och vad är det om inte vänskap, fast i ett annat format?

Flest dödsannonser vinner?

Mamma är på besök för att ta hand om pojkarna den sista veckan innan vi går på semester. Hon medförde G-P, och både O och jag noterade samma sak: på västkusten har det visst gått inflation i antalet dödsannonser.

Detta är ett fenomen som inte alls förekommer i DN eller SvD, men i G-P tycks det vara kutym att en persons frånfälle annonseras inte bara med en eller två utan upp till fem, sex annonser. Det är den närmaste familjen (ibland uppdelad: make/maka + barn samt barn + barnbarn), syskon, arbetskamrater, vänner.

Avsikten är väl antagligen att visa hur oerhört älskad och saknad personen är. Fast jag får snarare motsatt intryck, något känns lurt. Kan man inte samsas om samma annons? För mig handlar en dödsannons mer om den bortgångne personen än de sörjande. Syftet med den måste ju vara att meddela de som inte redan vet, inte att omvandla familjesidan till ett slags klotterplank där alla får vara med och berätta hur ledsna de är. (Det är sånt internet finns till för.)

Själv är jag knasig nog att ibland fundera över vilken dikt jag skulle vilja ha i min egen annons. Vet ännu inte riktigt, och det är väl förmodligen ett hälsotecken. Det blir definitivt inte en av de av begravningsbyråerna rekommenderade. Jolo om Dagerman  Alf Henrikson om Jolo - huvet under armen, Helga! - (något alldeles oväntat sker) och Setterling (jag satt som harens unge när han kom) är ju fina, fast uttjatade. Standardramsorna av okänd författare (mor har räckt ut handen, far har fattat den, på den andra stranden, mötas de igen) är bara gräsliga.

Farmor, värmländska i själ och hjärta och kynne, och dessutom naturdyrkare, fick förstås Fröding. Pappa och jag valde.

Natten är nära och solskenet rymmer
Ser du på tjärnet hur töcknet står
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer
Snart över skogarne mörkret rår

Morfar Y, min älskade läsande morfar, fick Karlfeldt. Om det står det på annan plats här i bloggen. Själv valde han denna till sin äldste son, som gick bort efter många års alkoholmissbruk:

Jag kommer av ett brusand' hav
på rätta glädjestranden
min kropp han lägges ned i grav
men Gud upptager anden.
Från mörker flyttar jag till ljus,
från armod till Guds rika hus,
från oro till god vila.

Från oro till god vila. Kan det sägas bättre? Dessutom trodde både morfar och morbror på den där guden som utsatte dem för många prövningar.

Min kära vän Rwandamamman, som jag inte kände väl men saknar, hade i sin annons ett citat av Karen Blixen: I had a farm in Africa.. Jag är så säker man kan vara utan att veta, på att hon valde det själv.

Men jag önskar så att hon sluppit göra det valet i förtid.

Konvalescentsöndag

Jag hade tänkt sitta på gården och skriva ett ganska långt inlägg men eftersom sladden till min laptop är spårlöst borta och batteriet i densamma nästan urladdat, sitter jag nu inomhus och skriver ett kortare.

Jag har varit mer eller mindre sjuk i två veckor nu, de senaste dagarna mer. Troligen är det två förkylningar vägg i vägg som avlöst varann. I fredags kväll var jag halvdöd, så täppt och snorig och tjostig och hostig att jag knappt visste vad jag hette.

Men redan igår mådde jag bättre. Och inatt när först Q, sedan Y vaknade och hostade och grät, panikslagna och med andnöd, kunde jag lugna dem med att det skulle gå över. Snart. De fick Bricanyl som verkade häpnadsväckande snabbt, båda ungarna somnade som efter ett klubbslag och låg sedan och lät som smärre tröskverk när de andades. Men de andades. Och de sov.

Klockan sex vaknade jag av ett förskräckligt rumsterande från Q:s rum. Rullgardinen var uppdragen, Q stod naken framför byrån i färd med att klä på sig. "Jag mår mycket bättre, nu vill jag gå upp!". Jag lyckades övertyga honom om att krypa ner i sängen med mig en liten stund och försöka sova lite till. Bara litelite, en liten stund. Han somnade om, och jag med.

Det kändes som fem sekunder, men det var nog efter nästan en timme som jag väcktes av en glad liten röst i mitt öra: "Morron jag!" Det var förstås Y, lika pigg och frisk han. Och då fick jag kapitulera, då var det faktiskt morgon.

(Nä, inte riktigt. Min tappre man tog morgonpasset som han i stort sett alltid gör, och jag sov ett par timmar till.)

Det är bara att konstatera att mina gossar har betydligt bättre återhämtningsförmåga än jag. Nu är de med sin far och badar, jo faktiskt, trots att all snuva och hosta inte är borta. Jag läser tidningen, löser korsord och bloggar. Ska vika tvätt och städa köket också.

Snart.

En midsommarhatare kapitulerar

Midsommarafton har aldrig hört till mina favorithelger. Årstiden är ju fantastisk. Men midsommar, nä. En helg med en massa krav som aldrig uppfylls. Man ska vara lycklig, lyckad, solbränd, nykär, kåt, ha blomsterkrans i håret och kläder som är sexiga och romantiska på samma gång. Och så ska man umgås så där härligt otvunget som i den gamla Pripps-reklamen, alla bara kommer myllrande med härlig mat upplagd på fat, och så skålar man och badar och skrattar och har det underbart och ingen blir för full eller ens myggbiten.

Yeah right.

Det är länge sedan vi försökte iscensätta den där drömmen. När vi två år i rad lyckades tajma IVF och midsommarafton, tillbringade vi den på egen hand. Den senare av dessa två var minnesvärd på mer än ett sätt, med två förstklassiga embryon i magen och bajsöversvämning i källaren.

(Jag läser inlägget och tänker herregud. En annan tid, ett annat liv. Ett annat jag. Fast ändå inte.)

Året därpå var vi hos svärföräldrarna. Svärfar var svårt sjuk efter ett mardrömssnabbt förlopp, och gick bort bara några dagar senare.

Som sagt, ingen favorithelg.

Sedan dess har vi firat med goda vänner i ganska blygsam skala. Sedan vi köpte stugan håller vi oftast till där ute, för samfälligheten ordnar ett fint firande med stång och lekar och chokladhjul och pilkastning.

I år hostade vi ikapp hela gänget, så den enda gästen som bjöds var Helgapappa/QY-morfar. Han älskar stugan med en kärlek som värmer även mitt hjärta. Vi åt en enkel sillunch innan vi gick till midsommarängen. Barnen fick sina godispåsar och vann varsin nalle. Vi satt på filten och tittade på danslekarna. Q vägrade sin vana trogen att delta, men Y propsade efter en stund på att vara med, så jag trotsade feber och halsont och dansade med honom.

Sedan gick vi hem, och jag gick en bit efter de andra. Jag hade en ny blå blommig klänning på mig och kände mig fin, och tittade ömt på dem, de fyra männen i mitt liv. De hade alla blåa skjortor på sig och var så fina och prydliga. Även pappa, som stolt förevisat att skjortan nu minsann hänger som en säck på honom, förra sommaren kunde han inte knäppa den. Snart har han gått ner tjugo kilo, snart kanske han slipper sin diabetes.

Och sedan? Sedan grillade vi entrecote och åt jordgubbar och nattade barn och parkerade pappa i soffan med en Stieg Trenter. O och jag gick bort till den lokala festen och drack varsin öl. Det var ljust som mitt på dagen.

Som om inte detta vore nog fick jag knappt ett enda myggbett.

Stamning?

De senaste veckorna har Y börjat stamma. Det är nästan alltid samma ord han fastnat på, nämligen "jag" och hans eget namn. Det är nästan alltid samma situation också, att han vill (ha) något och försöker uttrycka det. Jago kallar jag honom när han inte hör det, för så låter han:

- Jago-jago-jago-jago-jago
- Y-y-y-y-y-y

Jag frågade förstås på BVC och hon svarade att så länge det bara är i situationer där han är lite upphetsad så är det inget att oroa sig för, att vi ska försöka att inte uppmärksamma det (storebror Q som härmades igår fick en sträng tillsägelse) men vara observanta.

Jag är observant och tycker att stamningen har ökat lavinartat på bara några dagar. Om det fortsätter så här och inte blir bättre tänkte jag försöka få tag på en logoped, via BVC eller vårdcentralen eller medelst trolleri.

Vad säger mina kloka läsare?

Livets hårda skola

Avundsjukans demoner slog sina klor i Q när lillebror firades dagen lång i söndags. Han började om morgonen med att försöka övertyga mig om att Y och han fattat det gemensamma beslutet att alla presenter skulle delas på. Men näpp, den gick jag inte på. Då övergick han till hotelser, att Y inte skulle få komma över tröskeln till hans rum eller leka med hans leksaker.

En av presenterna var en rolig målarbok med färger som dök upp när man målade på dem med vatten, för att försvinna när pappret torkade. Y var mycket fascinerad och målade i timmar, och vägrade låta Q måla en endaste gång. Q:s starka intresse triggade honom förstås att hålla ännu hårdare i målarboken.

Fick inte Q något paket, frågade grannfrun. Det är ju kutym i många familjer att avvärja avundsjuka genom att ge övriga syskon paket också.

Nej.

Man kan nog säga att jag skämmer bort mina barn på många sätt. De har fritt tillträde till min säng och mitt knä och min famn nästan precis när de vill. Fast Q är sex år vill han ibland bli matad eller buren eller sitta i vagnen eller bli hjälpt att klä på sig. Jag har inga problem med det, jag tycker att han kan få vara liten ibland när han behöver det. Och jag har ända sedan Q var bebis faktiskt lyckats anamma att det är Q och numera också Y som bestämmer exakt hur ont det gör när de har slagit sig. Skriks det högt, då ojar jag mig och tröstar och blåser, hur trivialt det än kan verka. (Fast jag har två tåliga ungar som ruskar av sig det mesta vad gäller blessyrer.)

Men när det gäller situationer som den här, då är jag brutalt benhård. Är det lillebrors födelsedag så är det. Det får storebror stå ut med. En dag per år (minst) blir man firad och uppvaktad, och en dag per år (minst) får man stå vid sidan av och se någon annan få paket. Sånt är livet, bara att vänja sig.

(Fast att som en viss Anna låta födelsedagsfirandet föregås av en mobbningsdag, dit sträcker sig inte mina uppfostrartendenser.)

(På kvällen pratade jag lite med Q och förklarade att jag förstod att han var avundsjuk och att det är okej att känna så, dock inte okej att iscensätta raffinerade hämndaktioner gentemot lillebror. Han verkade faktiskt förstå skillnaden på känsla och handling.)

En vecka med mitt andra mirakel

Måndag morgon: treårskontroll. Y är på sitt allra mest strålande spexhumör. I väntrummet flirtar han upp en annan mamma, pekar på sig själv och presenterar sig: "Y", grandios gest mot mig: "Mamma Helga".

Hos sköterskan tar han kommandot direkt. Hon lägger ut foton på bordet men hinner inte ställa några frågor förrän Y pekar: boll, bil, nalle. Mössa. Ha på huvet.

Nästa sak att kolla är om han kan sparka en boll. Det kan han, och det gör han, och så hoppar han jämfota av glädje. Det var det andra som skulle kollas.

Vi väger (13 kg) och mäter (92 cm), och konstaterar att han följer sin kurva. Han är lite mindre än medel, (noga räknat -1 sd) men det är inte särskilt konstigt med tanke på att han är prematur. Eller så är det genetiskt. Inget att oroa sig för.

Talet är sämre utvecklat än Q:s i samma ålder, men heller inte avvikande. Han refererar till sig själv som jag och sätter ihop både tre och fyra ord till meningar.

Treårskontroll passerad med glans.

Onsdag kväll: middagen intas till ackompanjemang av galet ilskna skrik, i nästan en timme. Om vad? Om allt. Gång på gång hittar han nya saker att skrika om. (Som tur är minns jag väl hur det var med Q. Då blev jag orolig över att ungen lyckades skrika och bråka om precis allting, så jag ringde en klok människa. Helt åldersadekvat och fullkomligt normalt, svarade hon.) Själv får han aldrig i sig någon middag. Först skriker han, och slår undan mina försök att övertala och mata, och till sist somnar han i sin pappas famn, mitt i ett skrik.

Senare på kvällen vaknar han igen och är ledsen, O och jag konfererar och bestämmer att han får vara hemma imorgon, jag tar första vab-dagen.

Torsdag morgon är den eventuella sjukan bortblåst. Y är sitt allra piggaste och gladaste jag. Men vi är hemma i alla fall. Vi går en lång promenad bara han och jag. Han plockar blommor och samlar larver och sniglar och pratar oupphörligen. Vi äter lunch på restaurang, han sätter i sig en näranog vuxenstor portion pasta med kyckling och fetaost.

Torsdagen är också Y:s treårsdag, men O och jag är bjudna på fest på kvällen och väljer skamligt nog att prioritera den. Favoritmoster och dito morbror är barnvakter och rapporterar nästa morgon att ungarna varit snälla som änglar.

På söndagen firar vi Y tre år. Vi är ute i sommarstugan, regnet trummar mot taket. Morfar är på besök och tar många kort. Y öppnar sina paket och utbrister ett glatt "wow!" för varje ny sak han packar upp. Storebror är svartare än vanligt i ögonen av avundsjuka ("Mamma, Y och jag har bestämt att vi ska dela på hans presenter" - den grymma modern köpte inte det förslaget) men Y märker inte svärtan utan är lycklig över att ha fått EGNA tuschpennor, EGEN målarbok, EGNA böcker.

Vi hade tänkt ha kalas i stugan men vädret får oss att ändra oss, vi åker hem till stan istället. Gästerna är inte så många, närmaste grannfamiljen i stan med två barn. Vi grillar korv och äter tårta och marängsviss. Y är fin i rutig skjorta och sätter i sig oanade mängder av allt.

När kalaset är slut följer Y och jag morfar till tunnelbanan, Y somnar snabbt i sin vagn. Jag tar en omväg hem, för regnet har slutat. Y vaknar lagom till hemkomsten och leker sedan resten av eftermiddagen och kvällen med Q och grannbarnen.

På kvällen läser jag Babar för honom, han klipper sömnigt med ögonen och mumlar "Jag äjskar dej mamma". Men hej vad jag bedrar mig när jag tror att han ska somna, trettiofem minuter senare ger jag upp och O tar över.

Men nu sover han.

Mu!

Mamma, hur gör man mjölk egentligen, frågar Q. Efter en stunds trasslande hit och dit förstår jag att han menar hur mjölken uppstår i kossans juver. Det kan jag inte riktigt svara på, men jag förklarar att en ko måste ha fått en kalv för att kunna mjölka, och att mjölken egentligen är avsedd för kalven. Det har han inte tänkt på innan. Och så upplyser jag, kanske något beskäftigt, om att en ko som inte har fått någon kalv och därför inte har mjölk, kallas för kviga.

- Som du då, mamma. För du har ju inte fött oss!

Jordgubbsfika med Q