På lördagkvällen blir jag sittande när de andra har lagt sig och tittar på Boy A på tv. Jag har sett den förut, så jag stänger av för att slippa se slutet. Det är en mycket bra film, bra och plågsam.
Filmen är löst baserat på fallet med James Bulger, som bortfördes och dödades 1993. Uppståndelsen var stor när det visade sig att de skyldiga var två tioåriga pojkar. Jag minns händelsen väl, jag minns min avsky inför rättegången och det uppskruvade tonläget. Vad är det som gör att ett helt samhälle så fullständigt tappar sans och vett? Vad är det för en inbyggd paradox som gör att reaktionerna blir än mer hatiska när det upptäcks att förövarna själva är barn? Vilken rationellt tänkande vuxen tror på allvar att barn är godare än vuxna, att de har spärrar som vuxna saknar?
Jag förmanar min äldste son. Ger honom mycket beröm. För de senaste dagarna tycks han ha hittat något. Behärskning och impulskontroll. Det har hänt flera gånger att lillebror klippt till utan att storebror genast slagit tillbaka.
Behärskning och impulskontroll. När man är fem år. När man är tio år. När man är fyrtio år. Själv måste jag fortfarande sätta mig på händerna ibland.
Det är inte lätt att vara människa. Jag kastar då inte första stenen.
2011-09-19
Första stenen
På lördagkvällen blir jag sittande när de andra har lagt sig och tittar på Boy A på tv. Jag har sett den förut, så jag stänger av för att slippa se slutet. Det är en mycket bra film, bra och plågsam.
Filmen är löst baserat på fallet med James Bulger, som bortfördes och dödades 1993. Uppståndelsen var stor när det visade sig att de skyldiga var två tioåriga pojkar. Jag minns händelsen väl, jag minns min avsky inför rättegången och det uppskruvade tonläget. Vad är det som gör att ett helt samhälle så fullständigt tappar sans och vett? Vad är det för en inbyggd paradox som gör att reaktionerna blir än mer hatiska när det upptäcks att förövarna själva är barn? Vilken rationellt tänkande vuxen tror på allvar att barn är godare än vuxna, att de har spärrar som vuxna saknar?
Jag förmanar min äldste son. Ger honom mycket beröm. För de senaste dagarna tycks han ha hittat något. Behärskning och impulskontroll. Det har hänt flera gånger att lillebror klippt till utan att storebror genast slagit tillbaka.
Behärskning och impulskontroll. När man är fem år. När man är tio år. När man är fyrtio år. Själv måste jag fortfarande sätta mig på händerna ibland.
Det är inte lätt att vara människa. Jag kastar då inte första stenen.
Filmen är löst baserat på fallet med James Bulger, som bortfördes och dödades 1993. Uppståndelsen var stor när det visade sig att de skyldiga var två tioåriga pojkar. Jag minns händelsen väl, jag minns min avsky inför rättegången och det uppskruvade tonläget. Vad är det som gör att ett helt samhälle så fullständigt tappar sans och vett? Vad är det för en inbyggd paradox som gör att reaktionerna blir än mer hatiska när det upptäcks att förövarna själva är barn? Vilken rationellt tänkande vuxen tror på allvar att barn är godare än vuxna, att de har spärrar som vuxna saknar?
Jag förmanar min äldste son. Ger honom mycket beröm. För de senaste dagarna tycks han ha hittat något. Behärskning och impulskontroll. Det har hänt flera gånger att lillebror klippt till utan att storebror genast slagit tillbaka.
Behärskning och impulskontroll. När man är fem år. När man är tio år. När man är fyrtio år. Själv måste jag fortfarande sätta mig på händerna ibland.
Det är inte lätt att vara människa. Jag kastar då inte första stenen.
2011-09-18
Något rätt i alla fall
Lördag kväll ute i stugan, "moshoo" alias morfar* är på besök. Som vanligt har kvällen varit intensiv med klättrande, klängande, skrattande gossar överallt. Toppat med lördagsgodis.
Y, säger jag i det att jag tar honom i knät och ger honom en kram, nu är det läggdags. Dags att välja bok och dricka välling ("nejji") och borsta tänderna.
Jaa! Säger Y och sätter kurs på bokhyllan. Pyjamas på i flygande fläng, nejji och tandborste och så läser vi två böcker och så släcker vi lampan. Y försöker konversera mig en stund på sitt obegripliga Y-språk, snor runt och skuffas men när jag stryker honom över huvudet slappnar han av och på mindre än fem minuter sover han.
Han sover inte hela natten igenom. Han sparkas och kränger och vill ha välling och ibland vaknar han och gallskriker skräckslaget. Men han gillar att gå och lägga sig numera. Han somnar tryggt och lugnt.
När han kom med oss hem från Korea för lite mer än ett år sedan var det inte så. Då var han rädd att släppa taget, rädd att sänka garden, rädd att somna, orolig att vi skulle försvinna. Dagtid sov han aldrig mer än tjugo minuter, ibland längre om han fick sova på min mage.
Så jag tror att vår strategi har varit rätt. För oss. För Q. För Y.
(Återkom om ett decennium när jag ligger hos mina tonåringar om kvällen för att de ska somna, då kanske jag har ändrat åsikt.)
* Morfar/moshoo och Y gjorde en upptäckt för några veckor sedan. Varandra. Nu har de väldigt roligt ihop.
Y, säger jag i det att jag tar honom i knät och ger honom en kram, nu är det läggdags. Dags att välja bok och dricka välling ("nejji") och borsta tänderna.
Jaa! Säger Y och sätter kurs på bokhyllan. Pyjamas på i flygande fläng, nejji och tandborste och så läser vi två böcker och så släcker vi lampan. Y försöker konversera mig en stund på sitt obegripliga Y-språk, snor runt och skuffas men när jag stryker honom över huvudet slappnar han av och på mindre än fem minuter sover han.
Han sover inte hela natten igenom. Han sparkas och kränger och vill ha välling och ibland vaknar han och gallskriker skräckslaget. Men han gillar att gå och lägga sig numera. Han somnar tryggt och lugnt.
När han kom med oss hem från Korea för lite mer än ett år sedan var det inte så. Då var han rädd att släppa taget, rädd att sänka garden, rädd att somna, orolig att vi skulle försvinna. Dagtid sov han aldrig mer än tjugo minuter, ibland längre om han fick sova på min mage.
Så jag tror att vår strategi har varit rätt. För oss. För Q. För Y.
(Återkom om ett decennium när jag ligger hos mina tonåringar om kvällen för att de ska somna, då kanske jag har ändrat åsikt.)
* Morfar/moshoo och Y gjorde en upptäckt för några veckor sedan. Varandra. Nu har de väldigt roligt ihop.
Något rätt i alla fall
Lördag kväll ute i stugan, "moshoo" alias morfar* är på besök. Som vanligt har kvällen varit intensiv med klättrande, klängande, skrattande gossar överallt. Toppat med lördagsgodis.
Y, säger jag i det att jag tar honom i knät och ger honom en kram, nu är det läggdags. Dags att välja bok och dricka välling ("nejji") och borsta tänderna.
Jaa! Säger Y och sätter kurs på bokhyllan. Pyjamas på i flygande fläng, nejji och tandborste och så läser vi två böcker och så släcker vi lampan. Y försöker konversera mig en stund på sitt obegripliga Y-språk, snor runt och skuffas men när jag stryker honom över huvudet slappnar han av och på mindre än fem minuter sover han.
Han sover inte hela natten igenom. Han sparkas och kränger och vill ha välling och ibland vaknar han och gallskriker skräckslaget. Men han gillar att gå och lägga sig numera. Han somnar tryggt och lugnt.
När han kom med oss hem från Korea för lite mer än ett år sedan var det inte så. Då var han rädd att släppa taget, rädd att sänka garden, rädd att somna, orolig att vi skulle försvinna. Dagtid sov han aldrig mer än tjugo minuter, ibland längre om han fick sova på min mage.
Så jag tror att vår strategi har varit rätt. För oss. För Q. För Y.
(Återkom om ett decennium när jag ligger hos mina tonåringar om kvällen för att de ska somna, då kanske jag har ändrat åsikt.)
* Morfar/moshoo och Y gjorde en upptäckt för några veckor sedan. Varandra. Nu har de väldigt roligt ihop.
Y, säger jag i det att jag tar honom i knät och ger honom en kram, nu är det läggdags. Dags att välja bok och dricka välling ("nejji") och borsta tänderna.
Jaa! Säger Y och sätter kurs på bokhyllan. Pyjamas på i flygande fläng, nejji och tandborste och så läser vi två böcker och så släcker vi lampan. Y försöker konversera mig en stund på sitt obegripliga Y-språk, snor runt och skuffas men när jag stryker honom över huvudet slappnar han av och på mindre än fem minuter sover han.
Han sover inte hela natten igenom. Han sparkas och kränger och vill ha välling och ibland vaknar han och gallskriker skräckslaget. Men han gillar att gå och lägga sig numera. Han somnar tryggt och lugnt.
När han kom med oss hem från Korea för lite mer än ett år sedan var det inte så. Då var han rädd att släppa taget, rädd att sänka garden, rädd att somna, orolig att vi skulle försvinna. Dagtid sov han aldrig mer än tjugo minuter, ibland längre om han fick sova på min mage.
Så jag tror att vår strategi har varit rätt. För oss. För Q. För Y.
(Återkom om ett decennium när jag ligger hos mina tonåringar om kvällen för att de ska somna, då kanske jag har ändrat åsikt.)
* Morfar/moshoo och Y gjorde en upptäckt för några veckor sedan. Varandra. Nu har de väldigt roligt ihop.
2011-09-12
Lämna hämta hetsa
Nu har det börjat igen. Ge mig en hemmafru, någon. Eller ännu hellre en hemmaman.
Suck.
Suck.
posted from Bloggeroid
Lämna hämta hetsa
Nu har det börjat igen. Ge mig en hemmafru, någon. Eller ännu hellre en hemmaman.
Suck.
Suck.
posted from Bloggeroid
2011-09-10
Marriage of true minds
För några år sedan skrev jag ett inlägg med den titeln, men citat går ju att återanvända. Ännu ett citat - av Gun-Britt Sundström - faller mig i minnet, att lycklig tvåsamhet förmodligen är lika avundsvärd som den är ovanlig.
Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.
Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.
I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."
Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.
Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.
I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."
Marriage of true minds
För några år sedan skrev jag ett inlägg med den titeln, men citat går ju att återanvända. Ännu ett citat - av Gun-Britt Sundström - faller mig i minnet, att lycklig tvåsamhet förmodligen är lika avundsvärd som den är ovanlig.
Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.
Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.
I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."
Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.
Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.
I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."
2011-09-09
En humanistisk ingenjör är en bättre ingenjör
Detta är en text jag började skriva i somras (när debatten var aktuell i media) utan att orka slutföra den. Men händelser i mitt eget liv (se nedan om kompetens vs attityd) har aktualiserat resonemanget igen. So, here goes, ett litet hopkok. Håll till godo!
Jag har lite slött följt debatten som blossade upp efter Svenskt Näringslivs famösa förslag att.. ja, vad föreslog de egentligen? Är det någon som vet? Exakt? Det uppfattades som ett enormt angrepp på humaniora i största allmänhet, och det kanske det också var. Men när jag googlar halvhjärtat hittar jag bara uppskruvade debattinlägg, inte förslaget som sådant.
Jag minns att jag grälade en gång för länge sen med en bekant om vilka bevekelsegrunder man ska ha för sitt yrkesval. Jag menade att man inte kan flumma runt i några år, välja kurser efter hjärtat, plugga bara det man tycker är kul, och sedan komma ut i arbetslivet och bli besviken för att ingen vill anställa en. Med pappa och mamma som förebilder (båda gillar sina yrken, båda har gjort aktiva val, den ena tjänar mycket och tycker att det är viktigt, den andre tjänar lite och bryr sig mindre om pengar) konstaterade jag tidigt att ekonomin skulle vara en tung faktor i mitt utbildningsval.
Vännen tyckte att min inställning var upprörande, och att världen vore hemsk om alla resonerade så krasst som jag. Ja, jo, det hade hon ju rätt i. Fast hur skulle den se ut om alla resonerade som hon?
Själv tycker jag nog ungefär som skribenterna i denna artikel. Jag har tryckt i mig en förskräcklig massa hållfasthetslära, laserteknik och elektromagnetisk fältteori som jag aldrig någonsin har haft den minsta nytta av i yrkeslivet. Vad utbildningen på Chalmers emellertid lärde mig var tekniken att tillgodogöra mig stora mängder teori på ganska kort tid. Den stärkte mitt självförtroende och vässade mitt kritiska och analytiska tänkande.
Utöver hållfasthetsläran och andra obligatoriska kurser så pluggade jag franska och teknikhistoria i fyran när man äntligen fick välja. Till skillnad från mina kursare läste jag inga kurser i ekonomi eller organisation, vilket jag ångrar mycket. Det hade varit intressant, lärorikt och troligen mycket enklare för mig än rymdteknik och audioteknik som jag istället valde, av någon sorts prestige. Jag ville visa att jag kunde, att jag inte duckade för svåra tekniska ämnen.
Utanför Chalmers har jag studerat spanska i både USA och Spanien, och de kunskaperna var den direkta orsaken till att jag fick jobb som säljare några år efter examen. I USA läste jag också en fantastisk kurs som hette Western Civilization som är det roligaste och mest spännande jag studerat någon gång. Vår lärare var ingen lärare utan en estradör och presentatör. Varje vecka fick vi skriva en uppsats på en sida. Vi drillades stenhårt i tekniken inledning, tes, bärande argument, avslutning. Pang, färdigt! Det är en kurs jag har haft nytta av!
Nu är väl jag inte någon typisk ingenjör, det medges. Den del av mitt arbetsliv som ägnats åt renodlat tekniska uppgifter är bara några år (tråkiga sådana). Så kanske är jag inte representativ. Men jag vill ändå hävda att de flesta i min omgivning, i likhet med mig, inte alls arbetar med samma saker som de en gång studerade. Utbildningen gav dem en bas att stå på, verktyg att använda, lärde dem ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan måste man ändå vara beredd på att lära om och lära nytt på varje nytt jobb man har.
Med den här inställningen fostras ingenjörer som min krånglige konsult. Som briljerar med det tekniska men visar sig ha svårigheter att relatera till något utanför den egna naveln. Som stöder sig tungt på sin egenupplevda kompetens men som har en hårresande attityd och rejäla samarbetsproblem.
Jag har lite slött följt debatten som blossade upp efter Svenskt Näringslivs famösa förslag att.. ja, vad föreslog de egentligen? Är det någon som vet? Exakt? Det uppfattades som ett enormt angrepp på humaniora i största allmänhet, och det kanske det också var. Men när jag googlar halvhjärtat hittar jag bara uppskruvade debattinlägg, inte förslaget som sådant.
Jag minns att jag grälade en gång för länge sen med en bekant om vilka bevekelsegrunder man ska ha för sitt yrkesval. Jag menade att man inte kan flumma runt i några år, välja kurser efter hjärtat, plugga bara det man tycker är kul, och sedan komma ut i arbetslivet och bli besviken för att ingen vill anställa en. Med pappa och mamma som förebilder (båda gillar sina yrken, båda har gjort aktiva val, den ena tjänar mycket och tycker att det är viktigt, den andre tjänar lite och bryr sig mindre om pengar) konstaterade jag tidigt att ekonomin skulle vara en tung faktor i mitt utbildningsval.
Vännen tyckte att min inställning var upprörande, och att världen vore hemsk om alla resonerade så krasst som jag. Ja, jo, det hade hon ju rätt i. Fast hur skulle den se ut om alla resonerade som hon?
Själv tycker jag nog ungefär som skribenterna i denna artikel. Jag har tryckt i mig en förskräcklig massa hållfasthetslära, laserteknik och elektromagnetisk fältteori som jag aldrig någonsin har haft den minsta nytta av i yrkeslivet. Vad utbildningen på Chalmers emellertid lärde mig var tekniken att tillgodogöra mig stora mängder teori på ganska kort tid. Den stärkte mitt självförtroende och vässade mitt kritiska och analytiska tänkande.
Utöver hållfasthetsläran och andra obligatoriska kurser så pluggade jag franska och teknikhistoria i fyran när man äntligen fick välja. Till skillnad från mina kursare läste jag inga kurser i ekonomi eller organisation, vilket jag ångrar mycket. Det hade varit intressant, lärorikt och troligen mycket enklare för mig än rymdteknik och audioteknik som jag istället valde, av någon sorts prestige. Jag ville visa att jag kunde, att jag inte duckade för svåra tekniska ämnen.
Utanför Chalmers har jag studerat spanska i både USA och Spanien, och de kunskaperna var den direkta orsaken till att jag fick jobb som säljare några år efter examen. I USA läste jag också en fantastisk kurs som hette Western Civilization som är det roligaste och mest spännande jag studerat någon gång. Vår lärare var ingen lärare utan en estradör och presentatör. Varje vecka fick vi skriva en uppsats på en sida. Vi drillades stenhårt i tekniken inledning, tes, bärande argument, avslutning. Pang, färdigt! Det är en kurs jag har haft nytta av!
Nu är väl jag inte någon typisk ingenjör, det medges. Den del av mitt arbetsliv som ägnats åt renodlat tekniska uppgifter är bara några år (tråkiga sådana). Så kanske är jag inte representativ. Men jag vill ändå hävda att de flesta i min omgivning, i likhet med mig, inte alls arbetar med samma saker som de en gång studerade. Utbildningen gav dem en bas att stå på, verktyg att använda, lärde dem ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan måste man ändå vara beredd på att lära om och lära nytt på varje nytt jobb man har.
Med den här inställningen fostras ingenjörer som min krånglige konsult. Som briljerar med det tekniska men visar sig ha svårigheter att relatera till något utanför den egna naveln. Som stöder sig tungt på sin egenupplevda kompetens men som har en hårresande attityd och rejäla samarbetsproblem.
En humanistisk ingenjör är en bättre ingenjör
Detta är en text jag började skriva i somras (när debatten var aktuell i media) utan att orka slutföra den. Men händelser i mitt eget liv (se nedan om kompetens vs attityd) har aktualiserat resonemanget igen. So, here goes, ett litet hopkok. Håll till godo!
Jag har lite slött följt debatten som blossade upp efter Svenskt Näringslivs famösa förslag att.. ja, vad föreslog de egentligen? Är det någon som vet? Exakt? Det uppfattades som ett enormt angrepp på humaniora i största allmänhet, och det kanske det också var. Men när jag googlar halvhjärtat hittar jag bara uppskruvade debattinlägg, inte förslaget som sådant.
Jag minns att jag grälade en gång för länge sen med en bekant om vilka bevekelsegrunder man ska ha för sitt yrkesval. Jag menade att man inte kan flumma runt i några år, välja kurser efter hjärtat, plugga bara det man tycker är kul, och sedan komma ut i arbetslivet och bli besviken för att ingen vill anställa en. Med pappa och mamma som förebilder (båda gillar sina yrken, båda har gjort aktiva val, den ena tjänar mycket och tycker att det är viktigt, den andre tjänar lite och bryr sig mindre om pengar) konstaterade jag tidigt att ekonomin skulle vara en tung faktor i mitt utbildningsval.
Vännen tyckte att min inställning var upprörande, och att världen vore hemsk om alla resonerade så krasst som jag. Ja, jo, det hade hon ju rätt i. Fast hur skulle den se ut om alla resonerade som hon?
Själv tycker jag nog ungefär som skribenterna i denna artikel. Jag har tryckt i mig en förskräcklig massa hållfasthetslära, laserteknik och elektromagnetisk fältteori som jag aldrig någonsin har haft den minsta nytta av i yrkeslivet. Vad utbildningen på Chalmers emellertid lärde mig var tekniken att tillgodogöra mig stora mängder teori på ganska kort tid. Den stärkte mitt självförtroende och vässade mitt kritiska och analytiska tänkande.
Utöver hållfasthetsläran och andra obligatoriska kurser så pluggade jag franska och teknikhistoria i fyran när man äntligen fick välja. Till skillnad från mina kursare läste jag inga kurser i ekonomi eller organisation, vilket jag ångrar mycket. Det hade varit intressant, lärorikt och troligen mycket enklare för mig än rymdteknik och audioteknik som jag istället valde, av någon sorts prestige. Jag ville visa att jag kunde, att jag inte duckade för svåra tekniska ämnen.
Utanför Chalmers har jag studerat spanska i både USA och Spanien, och de kunskaperna var den direkta orsaken till att jag fick jobb som säljare några år efter examen. I USA läste jag också en fantastisk kurs som hette Western Civilization som är det roligaste och mest spännande jag studerat någon gång. Vår lärare var ingen lärare utan en estradör och presentatör. Varje vecka fick vi skriva en uppsats på en sida. Vi drillades stenhårt i tekniken inledning, tes, bärande argument, avslutning. Pang, färdigt! Det är en kurs jag har haft nytta av!
Nu är väl jag inte någon typisk ingenjör, det medges. Den del av mitt arbetsliv som ägnats åt renodlat tekniska uppgifter är bara några år (tråkiga sådana). Så kanske är jag inte representativ. Men jag vill ändå hävda att de flesta i min omgivning, i likhet med mig, inte alls arbetar med samma saker som de en gång studerade. Utbildningen gav dem en bas att stå på, verktyg att använda, lärde dem ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan måste man ändå vara beredd på att lära om och lära nytt på varje nytt jobb man har.
Med den här inställningen fostras ingenjörer som min krånglige konsult. Som briljerar med det tekniska men visar sig ha svårigheter att relatera till något utanför den egna naveln. Som stöder sig tungt på sin egenupplevda kompetens men som har en hårresande attityd och rejäla samarbetsproblem.
Jag har lite slött följt debatten som blossade upp efter Svenskt Näringslivs famösa förslag att.. ja, vad föreslog de egentligen? Är det någon som vet? Exakt? Det uppfattades som ett enormt angrepp på humaniora i största allmänhet, och det kanske det också var. Men när jag googlar halvhjärtat hittar jag bara uppskruvade debattinlägg, inte förslaget som sådant.
Jag minns att jag grälade en gång för länge sen med en bekant om vilka bevekelsegrunder man ska ha för sitt yrkesval. Jag menade att man inte kan flumma runt i några år, välja kurser efter hjärtat, plugga bara det man tycker är kul, och sedan komma ut i arbetslivet och bli besviken för att ingen vill anställa en. Med pappa och mamma som förebilder (båda gillar sina yrken, båda har gjort aktiva val, den ena tjänar mycket och tycker att det är viktigt, den andre tjänar lite och bryr sig mindre om pengar) konstaterade jag tidigt att ekonomin skulle vara en tung faktor i mitt utbildningsval.
Vännen tyckte att min inställning var upprörande, och att världen vore hemsk om alla resonerade så krasst som jag. Ja, jo, det hade hon ju rätt i. Fast hur skulle den se ut om alla resonerade som hon?
Själv tycker jag nog ungefär som skribenterna i denna artikel. Jag har tryckt i mig en förskräcklig massa hållfasthetslära, laserteknik och elektromagnetisk fältteori som jag aldrig någonsin har haft den minsta nytta av i yrkeslivet. Vad utbildningen på Chalmers emellertid lärde mig var tekniken att tillgodogöra mig stora mängder teori på ganska kort tid. Den stärkte mitt självförtroende och vässade mitt kritiska och analytiska tänkande.
Utöver hållfasthetsläran och andra obligatoriska kurser så pluggade jag franska och teknikhistoria i fyran när man äntligen fick välja. Till skillnad från mina kursare läste jag inga kurser i ekonomi eller organisation, vilket jag ångrar mycket. Det hade varit intressant, lärorikt och troligen mycket enklare för mig än rymdteknik och audioteknik som jag istället valde, av någon sorts prestige. Jag ville visa att jag kunde, att jag inte duckade för svåra tekniska ämnen.
Utanför Chalmers har jag studerat spanska i både USA och Spanien, och de kunskaperna var den direkta orsaken till att jag fick jobb som säljare några år efter examen. I USA läste jag också en fantastisk kurs som hette Western Civilization som är det roligaste och mest spännande jag studerat någon gång. Vår lärare var ingen lärare utan en estradör och presentatör. Varje vecka fick vi skriva en uppsats på en sida. Vi drillades stenhårt i tekniken inledning, tes, bärande argument, avslutning. Pang, färdigt! Det är en kurs jag har haft nytta av!
Nu är väl jag inte någon typisk ingenjör, det medges. Den del av mitt arbetsliv som ägnats åt renodlat tekniska uppgifter är bara några år (tråkiga sådana). Så kanske är jag inte representativ. Men jag vill ändå hävda att de flesta i min omgivning, i likhet med mig, inte alls arbetar med samma saker som de en gång studerade. Utbildningen gav dem en bas att stå på, verktyg att använda, lärde dem ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan måste man ändå vara beredd på att lära om och lära nytt på varje nytt jobb man har.
Med den här inställningen fostras ingenjörer som min krånglige konsult. Som briljerar med det tekniska men visar sig ha svårigheter att relatera till något utanför den egna naveln. Som stöder sig tungt på sin egenupplevda kompetens men som har en hårresande attityd och rejäla samarbetsproblem.
Inspirationsläsning
Eller varför inte inspiration till läsning? Så här ser min reservationslista på biblioteket ut just nu:
(Tyvärr är sökmotorn ungefär lika kass som tidigare! Lär av Adlibris!)
Beata Arnborg: Krig, kvinnor och Gud: en biografi om Barbro Alving
Carina Burman: Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärsskap
Maria Sveland m fl: Happy, happy: en bok om skilsmässa
(Vad är förresten prylen med att en titel inte kan stå för sig själv utan måste kompletteras med ett kolon och en förklarande bisats?)
Johan Theorin: Sankta Psyko
Helena von Zweigbergk: Anna och Mats bor inte här längre
Och så försökte jag hitta Karriärhandbok för kvinnor av Hanna Lumikero och Solveig Norberg, men den har inte biblioteket. Bu!
Det lär ta ett tag innan alla reserverade böcker dimper in, under tiden har jag en försvarlig hög böcker som jag hittade vid städningen av bokhyllan i januari, då jag var hög av svält. Där finns bl a Middlesex och Vi, de drunknade. Och så ska jag läsa ut The Women's Room förstås.
Apropå det - någon mer än Rwandamamman och annannan som vill diskutera den senare? Diskussionen kommer att föras per mejl!
(Tyvärr är sökmotorn ungefär lika kass som tidigare! Lär av Adlibris!)
Beata Arnborg: Krig, kvinnor och Gud: en biografi om Barbro Alving
Carina Burman: Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärsskap
Maria Sveland m fl: Happy, happy: en bok om skilsmässa
(Vad är förresten prylen med att en titel inte kan stå för sig själv utan måste kompletteras med ett kolon och en förklarande bisats?)
Johan Theorin: Sankta Psyko
Helena von Zweigbergk: Anna och Mats bor inte här längre
Och så försökte jag hitta Karriärhandbok för kvinnor av Hanna Lumikero och Solveig Norberg, men den har inte biblioteket. Bu!
Det lär ta ett tag innan alla reserverade böcker dimper in, under tiden har jag en försvarlig hög böcker som jag hittade vid städningen av bokhyllan i januari, då jag var hög av svält. Där finns bl a Middlesex och Vi, de drunknade. Och så ska jag läsa ut The Women's Room förstås.
Apropå det - någon mer än Rwandamamman och annannan som vill diskutera den senare? Diskussionen kommer att föras per mejl!
Inspirationsläsning
Eller varför inte inspiration till läsning? Så här ser min reservationslista på biblioteket ut just nu:
(Tyvärr är sökmotorn ungefär lika kass som tidigare! Lär av Adlibris!)
Beata Arnborg: Krig, kvinnor och Gud: en biografi om Barbro Alving
Carina Burman: Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärsskap
Maria Sveland m fl: Happy, happy: en bok om skilsmässa
(Vad är förresten prylen med att en titel inte kan stå för sig själv utan måste kompletteras med ett kolon och en förklarande bisats?)
Johan Theorin: Sankta Psyko
Helena von Zweigbergk: Anna och Mats bor inte här längre
Och så försökte jag hitta Karriärhandbok för kvinnor av Hanna Lumikero och Solveig Norberg, men den har inte biblioteket. Bu!
Det lär ta ett tag innan alla reserverade böcker dimper in, under tiden har jag en försvarlig hög böcker som jag hittade vid städningen av bokhyllan i januari, då jag var hög av svält. Där finns bl a Middlesex och Vi, de drunknade. Och så ska jag läsa ut The Women's Room förstås.
Apropå det - någon mer än Rwandamamman och annannan som vill diskutera den senare? Diskussionen kommer att föras per mejl!
(Tyvärr är sökmotorn ungefär lika kass som tidigare! Lär av Adlibris!)
Beata Arnborg: Krig, kvinnor och Gud: en biografi om Barbro Alving
Carina Burman: Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärsskap
Maria Sveland m fl: Happy, happy: en bok om skilsmässa
(Vad är förresten prylen med att en titel inte kan stå för sig själv utan måste kompletteras med ett kolon och en förklarande bisats?)
Johan Theorin: Sankta Psyko
Helena von Zweigbergk: Anna och Mats bor inte här längre
Och så försökte jag hitta Karriärhandbok för kvinnor av Hanna Lumikero och Solveig Norberg, men den har inte biblioteket. Bu!
Det lär ta ett tag innan alla reserverade böcker dimper in, under tiden har jag en försvarlig hög böcker som jag hittade vid städningen av bokhyllan i januari, då jag var hög av svält. Där finns bl a Middlesex och Vi, de drunknade. Och så ska jag läsa ut The Women's Room förstås.
Apropå det - någon mer än Rwandamamman och annannan som vill diskutera den senare? Diskussionen kommer att föras per mejl!
2011-09-08
Kompetens vs attityd. Samt härskartekniker.
Sedan jag kom tillbaka från semestern för några veckor sedan har jag lyckats formulera en sanning som har spökat för mig länge, i flera år. Det är först nu jag kan sätta fingret på den.
Kompetens är nog så bra och nödvändig, men minst lika viktig är attityden. Det ska jag aldrig glömma när det gäller att värdera och utvärdera medarbetare.
Under semestern och fram till igår hade jag stora problem med en inhyrd konsult. Inhyrd för att jobba åt oss medan ordinarie projektmedlemmar - även jag - åtnjöt välförtjänt semester.
Jag såg till att vara tillgänglig under hela min semester. Läste mejl varje dag, svarade i mobilen. Den här killen ringde inte mig en enda gång. Däremot ringde jag honom en gång i veckan för att höra hur arbetet fortskred.
Detta var inga samtal jag såg fram emot, för karln pratade omkull mig varenda gång. Med långa tekniska utläggningar där han berättade om alla motgångar han stött på (normalt i konstruktionsarbete), hur lämnad åt sitt öde han var när ingen annan svarade i telefon (?? - han ringde ju aldrig mig, och dessutom: att folk var på semester var uppdragets förutsättning. Annars hade vi gjort jobbet själva.), hur många fester med polarna han tvingats tacka nej till, att han hade sin dotter denna vecka och därmed inte hann jobba så mycket (och HUR kan de senare vara mitt problem?).
Arg och omkullpratad var jag varje gång vi lade på, med det jag borde ha sagt snurrande i huvudet.
Han hittade mina akilleshälar och gick rakt på dem. Tekniken. Viljan att tillmötesgå, att vara trevlig, att inte ställa jobbiga krav.
När jag beskrev det hela för min chef, sa hon direkt: Det där är härskartekniker. Han försöker spela på ditt dåliga samvete. Medvetet eller omedvetet. Hans privata åtaganden har faktiskt inte med uppdraget att göra.
Nu är jag kvitt honom, gudskelov. Förutom allt stök och bök så blev han två veckor försenad och debiterade mer än dubbelt så många timmar som det ursprungliga estimatet var. Jag gick förstås i taket och vägrade betala. Förhandling vidtog, som avslutades igår. Mycket lärorikt, men resultatmässigt inte en av mina bästa förhandlingar. Fakturan justerades ner med en veckas arbete.
Men jag är lättad, och många erfarenheter rikare.
Kompetens är nog så bra och nödvändig, men minst lika viktig är attityden. Det ska jag aldrig glömma när det gäller att värdera och utvärdera medarbetare.
Under semestern och fram till igår hade jag stora problem med en inhyrd konsult. Inhyrd för att jobba åt oss medan ordinarie projektmedlemmar - även jag - åtnjöt välförtjänt semester.
Jag såg till att vara tillgänglig under hela min semester. Läste mejl varje dag, svarade i mobilen. Den här killen ringde inte mig en enda gång. Däremot ringde jag honom en gång i veckan för att höra hur arbetet fortskred.
Detta var inga samtal jag såg fram emot, för karln pratade omkull mig varenda gång. Med långa tekniska utläggningar där han berättade om alla motgångar han stött på (normalt i konstruktionsarbete), hur lämnad åt sitt öde han var när ingen annan svarade i telefon (?? - han ringde ju aldrig mig, och dessutom: att folk var på semester var uppdragets förutsättning. Annars hade vi gjort jobbet själva.), hur många fester med polarna han tvingats tacka nej till, att han hade sin dotter denna vecka och därmed inte hann jobba så mycket (och HUR kan de senare vara mitt problem?).
Arg och omkullpratad var jag varje gång vi lade på, med det jag borde ha sagt snurrande i huvudet.
Han hittade mina akilleshälar och gick rakt på dem. Tekniken. Viljan att tillmötesgå, att vara trevlig, att inte ställa jobbiga krav.
När jag beskrev det hela för min chef, sa hon direkt: Det där är härskartekniker. Han försöker spela på ditt dåliga samvete. Medvetet eller omedvetet. Hans privata åtaganden har faktiskt inte med uppdraget att göra.
Nu är jag kvitt honom, gudskelov. Förutom allt stök och bök så blev han två veckor försenad och debiterade mer än dubbelt så många timmar som det ursprungliga estimatet var. Jag gick förstås i taket och vägrade betala. Förhandling vidtog, som avslutades igår. Mycket lärorikt, men resultatmässigt inte en av mina bästa förhandlingar. Fakturan justerades ner med en veckas arbete.
Men jag är lättad, och många erfarenheter rikare.
Kompetens vs attityd. Samt härskartekniker.
Sedan jag kom tillbaka från semestern för några veckor sedan har jag lyckats formulera en sanning som har spökat för mig länge, i flera år. Det är först nu jag kan sätta fingret på den.
Kompetens är nog så bra och nödvändig, men minst lika viktig är attityden. Det ska jag aldrig glömma när det gäller att värdera och utvärdera medarbetare.
Under semestern och fram till igår hade jag stora problem med en inhyrd konsult. Inhyrd för att jobba åt oss medan ordinarie projektmedlemmar - även jag - åtnjöt välförtjänt semester.
Jag såg till att vara tillgänglig under hela min semester. Läste mejl varje dag, svarade i mobilen. Den här killen ringde inte mig en enda gång. Däremot ringde jag honom en gång i veckan för att höra hur arbetet fortskred.
Detta var inga samtal jag såg fram emot, för karln pratade omkull mig varenda gång. Med långa tekniska utläggningar där han berättade om alla motgångar han stött på (normalt i konstruktionsarbete), hur lämnad åt sitt öde han var när ingen annan svarade i telefon (?? - han ringde ju aldrig mig, och dessutom: att folk var på semester var uppdragets förutsättning. Annars hade vi gjort jobbet själva.), hur många fester med polarna han tvingats tacka nej till, att han hade sin dotter denna vecka och därmed inte hann jobba så mycket (och HUR kan de senare vara mitt problem?).
Arg och omkullpratad var jag varje gång vi lade på, med det jag borde ha sagt snurrande i huvudet.
Han hittade mina akilleshälar och gick rakt på dem. Tekniken. Viljan att tillmötesgå, att vara trevlig, att inte ställa jobbiga krav.
När jag beskrev det hela för min chef, sa hon direkt: Det där är härskartekniker. Han försöker spela på ditt dåliga samvete. Medvetet eller omedvetet. Hans privata åtaganden har faktiskt inte med uppdraget att göra.
Nu är jag kvitt honom, gudskelov. Förutom allt stök och bök så blev han två veckor försenad och debiterade mer än dubbelt så många timmar som det ursprungliga estimatet var. Jag gick förstås i taket och vägrade betala. Förhandling vidtog, som avslutades igår. Mycket lärorikt, men resultatmässigt inte en av mina bästa förhandlingar. Fakturan justerades ner med en veckas arbete.
Men jag är lättad, och många erfarenheter rikare.
Kompetens är nog så bra och nödvändig, men minst lika viktig är attityden. Det ska jag aldrig glömma när det gäller att värdera och utvärdera medarbetare.
Under semestern och fram till igår hade jag stora problem med en inhyrd konsult. Inhyrd för att jobba åt oss medan ordinarie projektmedlemmar - även jag - åtnjöt välförtjänt semester.
Jag såg till att vara tillgänglig under hela min semester. Läste mejl varje dag, svarade i mobilen. Den här killen ringde inte mig en enda gång. Däremot ringde jag honom en gång i veckan för att höra hur arbetet fortskred.
Detta var inga samtal jag såg fram emot, för karln pratade omkull mig varenda gång. Med långa tekniska utläggningar där han berättade om alla motgångar han stött på (normalt i konstruktionsarbete), hur lämnad åt sitt öde han var när ingen annan svarade i telefon (?? - han ringde ju aldrig mig, och dessutom: att folk var på semester var uppdragets förutsättning. Annars hade vi gjort jobbet själva.), hur många fester med polarna han tvingats tacka nej till, att han hade sin dotter denna vecka och därmed inte hann jobba så mycket (och HUR kan de senare vara mitt problem?).
Arg och omkullpratad var jag varje gång vi lade på, med det jag borde ha sagt snurrande i huvudet.
Han hittade mina akilleshälar och gick rakt på dem. Tekniken. Viljan att tillmötesgå, att vara trevlig, att inte ställa jobbiga krav.
När jag beskrev det hela för min chef, sa hon direkt: Det där är härskartekniker. Han försöker spela på ditt dåliga samvete. Medvetet eller omedvetet. Hans privata åtaganden har faktiskt inte med uppdraget att göra.
Nu är jag kvitt honom, gudskelov. Förutom allt stök och bök så blev han två veckor försenad och debiterade mer än dubbelt så många timmar som det ursprungliga estimatet var. Jag gick förstås i taket och vägrade betala. Förhandling vidtog, som avslutades igår. Mycket lärorikt, men resultatmässigt inte en av mina bästa förhandlingar. Fakturan justerades ner med en veckas arbete.
Men jag är lättad, och många erfarenheter rikare.
2011-09-07
Tänka sig
Ibland blir man förvånad.
När jag kommer hemcyklande möts jag av glädjestrålande Q i språngmarsch ut från kompisens hus. Efter maten ska jag och K spela dataspel! (K är pojke. Dataspelet är Lego Star Wars, djävulens påfund som får små pojkar att bli förbytta när det är dags att stänga av.)
Vi äter middag, och mitt i den knackar det på dörren. Utanför står jämnåriga flickan F och vill leka med Q. Javisst, vi ska bara äta först. Kom tillbaka om en liten stund.
Q jublar. Han vill leka med F. Pappa, kan du gå hem till K och tala om för honom att jag inte vill spela dataspel längre.
Men får inte K vara med och leka då? Nej, för han gillar inte F. Men det gör jag!
Så kommer F, och hon och Q lägger pärlplattor. Y hänger över bordskanten och vill vara med, och får nådigt några pärlor att kasta på golvet. Han får inte en enda råsop.
Star Wars dissat till förmån för pärlplattor. Undrens tid är inte förbi.
När jag kommer hemcyklande möts jag av glädjestrålande Q i språngmarsch ut från kompisens hus. Efter maten ska jag och K spela dataspel! (K är pojke. Dataspelet är Lego Star Wars, djävulens påfund som får små pojkar att bli förbytta när det är dags att stänga av.)
Vi äter middag, och mitt i den knackar det på dörren. Utanför står jämnåriga flickan F och vill leka med Q. Javisst, vi ska bara äta först. Kom tillbaka om en liten stund.
Q jublar. Han vill leka med F. Pappa, kan du gå hem till K och tala om för honom att jag inte vill spela dataspel längre.
Men får inte K vara med och leka då? Nej, för han gillar inte F. Men det gör jag!
Så kommer F, och hon och Q lägger pärlplattor. Y hänger över bordskanten och vill vara med, och får nådigt några pärlor att kasta på golvet. Han får inte en enda råsop.
Star Wars dissat till förmån för pärlplattor. Undrens tid är inte förbi.
Tänka sig
Ibland blir man förvånad.
När jag kommer hemcyklande möts jag av glädjestrålande Q i språngmarsch ut från kompisens hus. Efter maten ska jag och K spela dataspel! (K är pojke. Dataspelet är Lego Star Wars, djävulens påfund som får små pojkar att bli förbytta när det är dags att stänga av.)
Vi äter middag, och mitt i den knackar det på dörren. Utanför står jämnåriga flickan F och vill leka med Q. Javisst, vi ska bara äta först. Kom tillbaka om en liten stund.
Q jublar. Han vill leka med F. Pappa, kan du gå hem till K och tala om för honom att jag inte vill spela dataspel längre.
Men får inte K vara med och leka då? Nej, för han gillar inte F. Men det gör jag!
Så kommer F, och hon och Q lägger pärlplattor. Y hänger över bordskanten och vill vara med, och får nådigt några pärlor att kasta på golvet. Han får inte en enda råsop.
Star Wars dissat till förmån för pärlplattor. Undrens tid är inte förbi.
När jag kommer hemcyklande möts jag av glädjestrålande Q i språngmarsch ut från kompisens hus. Efter maten ska jag och K spela dataspel! (K är pojke. Dataspelet är Lego Star Wars, djävulens påfund som får små pojkar att bli förbytta när det är dags att stänga av.)
Vi äter middag, och mitt i den knackar det på dörren. Utanför står jämnåriga flickan F och vill leka med Q. Javisst, vi ska bara äta först. Kom tillbaka om en liten stund.
Q jublar. Han vill leka med F. Pappa, kan du gå hem till K och tala om för honom att jag inte vill spela dataspel längre.
Men får inte K vara med och leka då? Nej, för han gillar inte F. Men det gör jag!
Så kommer F, och hon och Q lägger pärlplattor. Y hänger över bordskanten och vill vara med, och får nådigt några pärlor att kasta på golvet. Han får inte en enda råsop.
Star Wars dissat till förmån för pärlplattor. Undrens tid är inte förbi.
Ett dåligt samvete mindre
Äntligen - Ä-N-TL-I-G-E-N - har jag kommit mig för att skriva klart ettårsrapporten för Y. Den som skulle ha varit inskickad i maj. Men nu är den skriven och klar. Bilder är bifogade. På åtminstone två av dem syns Y i vänsterprofil. Höger öga som omges av ett ringformat skrubbsår, är bortvänt.
Lättnaden är påtaglig.
Lättnaden är påtaglig.
Ett dåligt samvete mindre
Äntligen - Ä-N-TL-I-G-E-N - har jag kommit mig för att skriva klart ettårsrapporten för Y. Den som skulle ha varit inskickad i maj. Men nu är den skriven och klar. Bilder är bifogade. På åtminstone två av dem syns Y i vänsterprofil. Höger öga som omges av ett ringformat skrubbsår, är bortvänt.
Lättnaden är påtaglig.
Lättnaden är påtaglig.
2011-09-02
Solvarma björnbär
Det är en högst oväntat sak som har fått mig att njuta extra mycket av vistelserna både på Sommarön och i stugan. På båda ställena är tillvaron mig tidvis lite för svår, det praktiska joxet överväldigar mig. Och då kickar melankolin och ältandet in.
Gnoti seavton. Hur gammal ska man bli innan man känner sig själv och kan hantera sig? För lika väl som jag vet att jag deppar ihop av stök och bök, lika väl vet jag att jag redan som mycket liten var natur- och skönhetsdyrkare. Att motion höjer humöret, det begrep jag först som vuxen, men det har jag nu vetat i åtminstone femton år.
Springa, alltså. Motion och naturupplevelse i ett. Det bästa med årets vistelse på Sommarön var att jag började springa (och bada efteråt). Och när jag kommer ut till stugan efter en intensiv arbetsvecka, avslutad med en tvådagarssittning med kunden, då är det springskogen jag längtar till. Det är något visst med skogen så här års om eftermiddagen, ljuset verkar komma från själva luften.
Jag återvänder hem till läsande make i solstol, nytänd grill, fyra lyckliga barn samt en synnerligen olycklig groda. Det arma djuret är upphittat av de fyra och är orsaken till deras glädje.
Jag går ner till björnbärssnåret bakom duschhuset och klättrar över de vassa rankorna, fastnar, klättrar igen och plockar en hel skål full av blanka svällande bär. De smakar precis likadant som bären som växte på radhusgården i Mölndal där vi bodde på åttiotalet. Ungefär då jag skrev en lista i min dagbok på saker som är bra att göra när man behöver bli glad: ta en promenad, ta en dusch, läsa gamla brev.
Känn dig själv. Jag behöver bli bättre på det.
Nu känner jag mig lite sorgsen, efter en lång dag som avslutades med femåringsbråk. Men jag vet boten: sömn. Läggdags.
Känn dig själv.
Gnoti seavton. Hur gammal ska man bli innan man känner sig själv och kan hantera sig? För lika väl som jag vet att jag deppar ihop av stök och bök, lika väl vet jag att jag redan som mycket liten var natur- och skönhetsdyrkare. Att motion höjer humöret, det begrep jag först som vuxen, men det har jag nu vetat i åtminstone femton år.
Springa, alltså. Motion och naturupplevelse i ett. Det bästa med årets vistelse på Sommarön var att jag började springa (och bada efteråt). Och när jag kommer ut till stugan efter en intensiv arbetsvecka, avslutad med en tvådagarssittning med kunden, då är det springskogen jag längtar till. Det är något visst med skogen så här års om eftermiddagen, ljuset verkar komma från själva luften.
Jag återvänder hem till läsande make i solstol, nytänd grill, fyra lyckliga barn samt en synnerligen olycklig groda. Det arma djuret är upphittat av de fyra och är orsaken till deras glädje.
Jag går ner till björnbärssnåret bakom duschhuset och klättrar över de vassa rankorna, fastnar, klättrar igen och plockar en hel skål full av blanka svällande bär. De smakar precis likadant som bären som växte på radhusgården i Mölndal där vi bodde på åttiotalet. Ungefär då jag skrev en lista i min dagbok på saker som är bra att göra när man behöver bli glad: ta en promenad, ta en dusch, läsa gamla brev.
Känn dig själv. Jag behöver bli bättre på det.
Nu känner jag mig lite sorgsen, efter en lång dag som avslutades med femåringsbråk. Men jag vet boten: sömn. Läggdags.
Känn dig själv.
Solvarma björnbär
Det är en högst oväntat sak som har fått mig att njuta extra mycket av vistelserna både på Sommarön och i stugan. På båda ställena är tillvaron mig tidvis lite för svår, det praktiska joxet överväldigar mig. Och då kickar melankolin och ältandet in.
Gnoti seavton. Hur gammal ska man bli innan man känner sig själv och kan hantera sig? För lika väl som jag vet att jag deppar ihop av stök och bök, lika väl vet jag att jag redan som mycket liten var natur- och skönhetsdyrkare. Att motion höjer humöret, det begrep jag först som vuxen, men det har jag nu vetat i åtminstone femton år.
Springa, alltså. Motion och naturupplevelse i ett. Det bästa med årets vistelse på Sommarön var att jag började springa (och bada efteråt). Och när jag kommer ut till stugan efter en intensiv arbetsvecka, avslutad med en tvådagarssittning med kunden, då är det springskogen jag längtar till. Det är något visst med skogen så här års om eftermiddagen, ljuset verkar komma från själva luften.
Jag återvänder hem till läsande make i solstol, nytänd grill, fyra lyckliga barn samt en synnerligen olycklig groda. Det arma djuret är upphittat av de fyra och är orsaken till deras glädje.
Jag går ner till björnbärssnåret bakom duschhuset och klättrar över de vassa rankorna, fastnar, klättrar igen och plockar en hel skål full av blanka svällande bär. De smakar precis likadant som bären som växte på radhusgården i Mölndal där vi bodde på åttiotalet. Ungefär då jag skrev en lista i min dagbok på saker som är bra att göra när man behöver bli glad: ta en promenad, ta en dusch, läsa gamla brev.
Känn dig själv. Jag behöver bli bättre på det.
Nu känner jag mig lite sorgsen, efter en lång dag som avslutades med femåringsbråk. Men jag vet boten: sömn. Läggdags.
Känn dig själv.
Gnoti seavton. Hur gammal ska man bli innan man känner sig själv och kan hantera sig? För lika väl som jag vet att jag deppar ihop av stök och bök, lika väl vet jag att jag redan som mycket liten var natur- och skönhetsdyrkare. Att motion höjer humöret, det begrep jag först som vuxen, men det har jag nu vetat i åtminstone femton år.
Springa, alltså. Motion och naturupplevelse i ett. Det bästa med årets vistelse på Sommarön var att jag började springa (och bada efteråt). Och när jag kommer ut till stugan efter en intensiv arbetsvecka, avslutad med en tvådagarssittning med kunden, då är det springskogen jag längtar till. Det är något visst med skogen så här års om eftermiddagen, ljuset verkar komma från själva luften.
Jag återvänder hem till läsande make i solstol, nytänd grill, fyra lyckliga barn samt en synnerligen olycklig groda. Det arma djuret är upphittat av de fyra och är orsaken till deras glädje.
Jag går ner till björnbärssnåret bakom duschhuset och klättrar över de vassa rankorna, fastnar, klättrar igen och plockar en hel skål full av blanka svällande bär. De smakar precis likadant som bären som växte på radhusgården i Mölndal där vi bodde på åttiotalet. Ungefär då jag skrev en lista i min dagbok på saker som är bra att göra när man behöver bli glad: ta en promenad, ta en dusch, läsa gamla brev.
Känn dig själv. Jag behöver bli bättre på det.
Nu känner jag mig lite sorgsen, efter en lång dag som avslutades med femåringsbråk. Men jag vet boten: sömn. Läggdags.
Känn dig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)