Mamma, säger Q på kvällen, min nya kompis K, han frågade om jag var adopterad. Då sa jag ja. Han sa att det syntes på mig. Ser man på mig att jag är adopterad?
Jag är lite trött, men tänker gudskelov till innan jag svarar. Nej, det syns inte på dig att du är adopterad. Men om man ser dig tillsammans med mig eller pappa, eller båda, så kan man kanske gissa att du är adopterad. För du har alldeles svart hår och jag har mörkbrunt och pappa har ljusbrunt. Och du har bruna ögon och pappa har blå och jag har gröna. Det vanliga är att man har ungefär samma färg på hår och ögon som sina föräldrar.
Men i Korea finns J, du vet, som har haft dig i sin mage. Du liknar kanske henne.
Och Mrs Kim, min fostermamma, säger Q belåtet. Jag liknar nog henne.
Lite senare, vid läggdags, kramar jag honom hårt. Han verkar glad och tillfreds, inte alls samma arga grälmuckande pojke jag mötte när jag kom hem från jobbet.
Du vet väl att pappa och jag längtade så mycket efter dig och att vi blev så glada när vi fick dig, säger jag. Vi älskar dig så mycket, så mycket.
Q tittar upp i taket och ler, och i hans ena kind syns en antydan till skrattgrop.
Jag vet, säger han.
2011-08-24
Syns det?
Mamma, säger Q på kvällen, min nya kompis K, han frågade om jag var adopterad. Då sa jag ja. Han sa att det syntes på mig. Ser man på mig att jag är adopterad?
Jag är lite trött, men tänker gudskelov till innan jag svarar. Nej, det syns inte på dig att du är adopterad. Men om man ser dig tillsammans med mig eller pappa, eller båda, så kan man kanske gissa att du är adopterad. För du har alldeles svart hår och jag har mörkbrunt och pappa har ljusbrunt. Och du har bruna ögon och pappa har blå och jag har gröna. Det vanliga är att man har ungefär samma färg på hår och ögon som sina föräldrar.
Men i Korea finns J, du vet, som har haft dig i sin mage. Du liknar kanske henne.
Och Mrs Kim, min fostermamma, säger Q belåtet. Jag liknar nog henne.
Lite senare, vid läggdags, kramar jag honom hårt. Han verkar glad och tillfreds, inte alls samma arga grälmuckande pojke jag mötte när jag kom hem från jobbet.
Du vet väl att pappa och jag längtade så mycket efter dig och att vi blev så glada när vi fick dig, säger jag. Vi älskar dig så mycket, så mycket.
Q tittar upp i taket och ler, och i hans ena kind syns en antydan till skrattgrop.
Jag vet, säger han.
Jag är lite trött, men tänker gudskelov till innan jag svarar. Nej, det syns inte på dig att du är adopterad. Men om man ser dig tillsammans med mig eller pappa, eller båda, så kan man kanske gissa att du är adopterad. För du har alldeles svart hår och jag har mörkbrunt och pappa har ljusbrunt. Och du har bruna ögon och pappa har blå och jag har gröna. Det vanliga är att man har ungefär samma färg på hår och ögon som sina föräldrar.
Men i Korea finns J, du vet, som har haft dig i sin mage. Du liknar kanske henne.
Och Mrs Kim, min fostermamma, säger Q belåtet. Jag liknar nog henne.
Lite senare, vid läggdags, kramar jag honom hårt. Han verkar glad och tillfreds, inte alls samma arga grälmuckande pojke jag mötte när jag kom hem från jobbet.
Du vet väl att pappa och jag längtade så mycket efter dig och att vi blev så glada när vi fick dig, säger jag. Vi älskar dig så mycket, så mycket.
Q tittar upp i taket och ler, och i hans ena kind syns en antydan till skrattgrop.
Jag vet, säger han.
2011-08-22
Förnuft och känsla
Kloka kvinnor, Winslet och Thompson. Hoppas deras initiativ får mycket uppmärksamhet.
Visst finns det grader i helvetet, men generellt sett tycker jag att skönhetsoperationer är vansinne.
Själv har jag behövt göra ett par medicinska ingrepp med och utan narkos. Jag förmodar att min kvot inte är fylld ännu, som de flesta lär jag bli sjukare med åren. Att utöver detta - det man måste - utsätta sig för risk, smärta och konvalescens i akt och mening att bli vackrare, nej det begriper jag inte.
Och ja, jag tycker att detta är en feministisk fråga.
Visst finns det grader i helvetet, men generellt sett tycker jag att skönhetsoperationer är vansinne.
Själv har jag behövt göra ett par medicinska ingrepp med och utan narkos. Jag förmodar att min kvot inte är fylld ännu, som de flesta lär jag bli sjukare med åren. Att utöver detta - det man måste - utsätta sig för risk, smärta och konvalescens i akt och mening att bli vackrare, nej det begriper jag inte.
Och ja, jag tycker att detta är en feministisk fråga.
Förnuft och känsla
Kloka kvinnor, Winslet och Thompson. Hoppas deras initiativ får mycket uppmärksamhet.
Visst finns det grader i helvetet, men generellt sett tycker jag att skönhetsoperationer är vansinne.
Själv har jag behövt göra ett par medicinska ingrepp med och utan narkos. Jag förmodar att min kvot inte är fylld ännu, som de flesta lär jag bli sjukare med åren. Att utöver detta - det man måste - utsätta sig för risk, smärta och konvalescens i akt och mening att bli vackrare, nej det begriper jag inte.
Och ja, jag tycker att detta är en feministisk fråga.
Visst finns det grader i helvetet, men generellt sett tycker jag att skönhetsoperationer är vansinne.
Själv har jag behövt göra ett par medicinska ingrepp med och utan narkos. Jag förmodar att min kvot inte är fylld ännu, som de flesta lär jag bli sjukare med åren. Att utöver detta - det man måste - utsätta sig för risk, smärta och konvalescens i akt och mening att bli vackrare, nej det begriper jag inte.
Och ja, jag tycker att detta är en feministisk fråga.
2011-08-21
Nedröstad
(Först: välkomna tillbaka alla läsare! Så trevligt med alla kommentarer på mina senaste inlägg!)
Stughelg. Jag tar pendeltåget från jobbet och blir mött av man och pojkar vid stationen. De har tillbringat eftermiddagen i stugan. Regnet och jag ankommer samtidigt.
Det regnar och blåser hela kvällen och natten. Det är svart som i en säck när jag tassar till dass. Augustistorm.
Känslan av mysighet är borta när lördagen randas. Ute är det kallt, blåsigt och blött. Inne är det trångt, stökigt och högljutt. Jag tänker att jag nog inte är gjord för den här sortens liv ändå. Jag tänker att jag liksom mamma har kommit i Sheratonåldern, den ålder då man vågar stå för att man vill ha det bekvämt och faktiskt inte vill sova i tält eller på knöliga madrasser.
Dagen blir ändå ganska bra. Besök av grannfamiljen från stan med två barn föranleder en turbostädning av stugan vilket resulterar i förhöjd trivselfaktor. Vi äter lunch och fikar och lyckas pricka in en halvtimme då regnet avtagit för promenad. Sedan fikar vi igen, och därefter åker de hem.
Då har regnet nästan slutat och jag vågar mig ut på en springrunda. Efter den samt dusch är jag så snäll och glad att jag knappt känner igen mig själv. Vart har morgonens missnöjda kverulant tagit vägen? Tur att hon höll truten åtminstone.
På söndag morgon strålar solen. Medan jag vaknar till över tekopp och DN i datorn tar O med sig pojkarna ut. Efter en stund tittar jag ut och inser att jag är nedröstad ifråga om stuglivets vara eller inte vara.
Av vilka då?
En lycklig make som sågar ved med motorsåg och och har ställt in dagens styrketräningspass på gymmet till förmån för detta.
En lycklig femåring som har sina alldeles egna riktiga snickarbyxor på sig och som hjälper pappa att stapla ved, när han inte tränar balans på en bräda lagd över en avsågad rörbit.
En lycklig tvååring, som med snoret rinnande över halva ansiktet har vält ut två askar skruv på trädäcket och ägnar sig åt att sortera dessa, i en ordning som förmodligen står klar för honom själv.
Jag tar mig ännu en kopp te och funderar på om jag skulle gå ut och rensa lite ogräs.
Stughelg. Jag tar pendeltåget från jobbet och blir mött av man och pojkar vid stationen. De har tillbringat eftermiddagen i stugan. Regnet och jag ankommer samtidigt.
Det regnar och blåser hela kvällen och natten. Det är svart som i en säck när jag tassar till dass. Augustistorm.
Känslan av mysighet är borta när lördagen randas. Ute är det kallt, blåsigt och blött. Inne är det trångt, stökigt och högljutt. Jag tänker att jag nog inte är gjord för den här sortens liv ändå. Jag tänker att jag liksom mamma har kommit i Sheratonåldern, den ålder då man vågar stå för att man vill ha det bekvämt och faktiskt inte vill sova i tält eller på knöliga madrasser.
Dagen blir ändå ganska bra. Besök av grannfamiljen från stan med två barn föranleder en turbostädning av stugan vilket resulterar i förhöjd trivselfaktor. Vi äter lunch och fikar och lyckas pricka in en halvtimme då regnet avtagit för promenad. Sedan fikar vi igen, och därefter åker de hem.
Då har regnet nästan slutat och jag vågar mig ut på en springrunda. Efter den samt dusch är jag så snäll och glad att jag knappt känner igen mig själv. Vart har morgonens missnöjda kverulant tagit vägen? Tur att hon höll truten åtminstone.
På söndag morgon strålar solen. Medan jag vaknar till över tekopp och DN i datorn tar O med sig pojkarna ut. Efter en stund tittar jag ut och inser att jag är nedröstad ifråga om stuglivets vara eller inte vara.
Av vilka då?
En lycklig make som sågar ved med motorsåg och och har ställt in dagens styrketräningspass på gymmet till förmån för detta.
En lycklig femåring som har sina alldeles egna riktiga snickarbyxor på sig och som hjälper pappa att stapla ved, när han inte tränar balans på en bräda lagd över en avsågad rörbit.
En lycklig tvååring, som med snoret rinnande över halva ansiktet har vält ut två askar skruv på trädäcket och ägnar sig åt att sortera dessa, i en ordning som förmodligen står klar för honom själv.
Jag tar mig ännu en kopp te och funderar på om jag skulle gå ut och rensa lite ogräs.
Nedröstad
(Först: välkomna tillbaka alla läsare! Så trevligt med alla kommentarer på mina senaste inlägg!)
Stughelg. Jag tar pendeltåget från jobbet och blir mött av man och pojkar vid stationen. De har tillbringat eftermiddagen i stugan. Regnet och jag ankommer samtidigt.
Det regnar och blåser hela kvällen och natten. Det är svart som i en säck när jag tassar till dass. Augustistorm.
Känslan av mysighet är borta när lördagen randas. Ute är det kallt, blåsigt och blött. Inne är det trångt, stökigt och högljutt. Jag tänker att jag nog inte är gjord för den här sortens liv ändå. Jag tänker att jag liksom mamma har kommit i Sheratonåldern, den ålder då man vågar stå för att man vill ha det bekvämt och faktiskt inte vill sova i tält eller på knöliga madrasser.
Dagen blir ändå ganska bra. Besök av grannfamiljen från stan med två barn föranleder en turbostädning av stugan vilket resulterar i förhöjd trivselfaktor. Vi äter lunch och fikar och lyckas pricka in en halvtimme då regnet avtagit för promenad. Sedan fikar vi igen, och därefter åker de hem.
Då har regnet nästan slutat och jag vågar mig ut på en springrunda. Efter den samt dusch är jag så snäll och glad att jag knappt känner igen mig själv. Vart har morgonens missnöjda kverulant tagit vägen? Tur att hon höll truten åtminstone.
På söndag morgon strålar solen. Medan jag vaknar till över tekopp och DN i datorn tar O med sig pojkarna ut. Efter en stund tittar jag ut och inser att jag är nedröstad ifråga om stuglivets vara eller inte vara.
Av vilka då?
En lycklig make som sågar ved med motorsåg och och har ställt in dagens styrketräningspass på gymmet till förmån för detta.
En lycklig femåring som har sina alldeles egna riktiga snickarbyxor på sig och som hjälper pappa att stapla ved, när han inte tränar balans på en bräda lagd över en avsågad rörbit.
En lycklig tvååring, som med snoret rinnande över halva ansiktet har vält ut två askar skruv på trädäcket och ägnar sig åt att sortera dessa, i en ordning som förmodligen står klar för honom själv.
Jag tar mig ännu en kopp te och funderar på om jag skulle gå ut och rensa lite ogräs.
Stughelg. Jag tar pendeltåget från jobbet och blir mött av man och pojkar vid stationen. De har tillbringat eftermiddagen i stugan. Regnet och jag ankommer samtidigt.
Det regnar och blåser hela kvällen och natten. Det är svart som i en säck när jag tassar till dass. Augustistorm.
Känslan av mysighet är borta när lördagen randas. Ute är det kallt, blåsigt och blött. Inne är det trångt, stökigt och högljutt. Jag tänker att jag nog inte är gjord för den här sortens liv ändå. Jag tänker att jag liksom mamma har kommit i Sheratonåldern, den ålder då man vågar stå för att man vill ha det bekvämt och faktiskt inte vill sova i tält eller på knöliga madrasser.
Dagen blir ändå ganska bra. Besök av grannfamiljen från stan med två barn föranleder en turbostädning av stugan vilket resulterar i förhöjd trivselfaktor. Vi äter lunch och fikar och lyckas pricka in en halvtimme då regnet avtagit för promenad. Sedan fikar vi igen, och därefter åker de hem.
Då har regnet nästan slutat och jag vågar mig ut på en springrunda. Efter den samt dusch är jag så snäll och glad att jag knappt känner igen mig själv. Vart har morgonens missnöjda kverulant tagit vägen? Tur att hon höll truten åtminstone.
På söndag morgon strålar solen. Medan jag vaknar till över tekopp och DN i datorn tar O med sig pojkarna ut. Efter en stund tittar jag ut och inser att jag är nedröstad ifråga om stuglivets vara eller inte vara.
Av vilka då?
En lycklig make som sågar ved med motorsåg och och har ställt in dagens styrketräningspass på gymmet till förmån för detta.
En lycklig femåring som har sina alldeles egna riktiga snickarbyxor på sig och som hjälper pappa att stapla ved, när han inte tränar balans på en bräda lagd över en avsågad rörbit.
En lycklig tvååring, som med snoret rinnande över halva ansiktet har vält ut två askar skruv på trädäcket och ägnar sig åt att sortera dessa, i en ordning som förmodligen står klar för honom själv.
Jag tar mig ännu en kopp te och funderar på om jag skulle gå ut och rensa lite ogräs.
2011-08-19
Citatquiz
Jag läser just nu en bok om en person som gjort följande intryck på några av sina medmänniskor:
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
Citatquiz
Jag läser just nu en bok om en person som gjort följande intryck på några av sina medmänniskor:
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
Påskparad
Jag har en ny favoritförfattare. Richard Yates. Har just avslutat Easter Parade och är fascinerad av hans sätt att, ja vadå? Kanske som baksidestexten uttrycker det, beskriva människor som är fångade i sina öden.
Eller nåt. Måste nog läsa Revolutionary Road också. Måste nog leta på filmen som jag faktiskt har på dvd men inte kommit mig för att se.
Eller nåt. Måste nog läsa Revolutionary Road också. Måste nog leta på filmen som jag faktiskt har på dvd men inte kommit mig för att se.
Påskparad
Jag har en ny favoritförfattare. Richard Yates. Har just avslutat Easter Parade och är fascinerad av hans sätt att, ja vadå? Kanske som baksidestexten uttrycker det, beskriva människor som är fångade i sina öden.
Eller nåt. Måste nog läsa Revolutionary Road också. Måste nog leta på filmen som jag faktiskt har på dvd men inte kommit mig för att se.
Eller nåt. Måste nog läsa Revolutionary Road också. Måste nog leta på filmen som jag faktiskt har på dvd men inte kommit mig för att se.
Tappad respekt
Jag brukar gilla det Karin Thunberg skriver, med viss reservation för att tonfallet är väl pretentiöst ibland.
Men det här snömoset? Hur kan hon se sig i spegeln? För att inte tala om Sara Lidman-citatet. Nej det är varken poesi eller livsvisdom utan bara jävligt dumt.
Och jag är fortfarande republikan.
Men det här snömoset? Hur kan hon se sig i spegeln? För att inte tala om Sara Lidman-citatet. Nej det är varken poesi eller livsvisdom utan bara jävligt dumt.
Och jag är fortfarande republikan.
Tappad respekt
Jag brukar gilla det Karin Thunberg skriver, med viss reservation för att tonfallet är väl pretentiöst ibland.
Men det här snömoset? Hur kan hon se sig i spegeln? För att inte tala om Sara Lidman-citatet. Nej det är varken poesi eller livsvisdom utan bara jävligt dumt.
Och jag är fortfarande republikan.
Men det här snömoset? Hur kan hon se sig i spegeln? För att inte tala om Sara Lidman-citatet. Nej det är varken poesi eller livsvisdom utan bara jävligt dumt.
Och jag är fortfarande republikan.
2011-08-18
Laissez-passer
Vi sitter på jobbet och småsnackar över en kopp kaffe. Jag frågar de andra om de känner till något bra program för att lagra bilder på nätet, som man kan dela med släkt och vänner. Jag orkar inte uppdatera vår gamla reseblogg från Korearesorna med vardagsbilder, fast jag vet att både mamma och svärmor älskar att titta på bilderna och går in där minst varje dag. Jag säger något om att vi startade resebloggen när vi åkte för att hämta äldste sonen i Korea.
Min chef (som jag gillar högt och rent) vänder sig till den nyanställde killen som jobbar sin första dag idag, och förklarar:
- Helga har två adoptivbarn.
Och jag blir lite sur. Över formuleringen, jag gillar inte ordet adoptivbarn, väljer hellre att säga att jag har två adopterade barn, eller ännu hellre att jag har adopterat två barn. Över att hon ser sig nödgad att förklara.
Men jag säger inget. Borde jag ha gjort det?
Min chef (som jag gillar högt och rent) vänder sig till den nyanställde killen som jobbar sin första dag idag, och förklarar:
- Helga har två adoptivbarn.
Och jag blir lite sur. Över formuleringen, jag gillar inte ordet adoptivbarn, väljer hellre att säga att jag har två adopterade barn, eller ännu hellre att jag har adopterat två barn. Över att hon ser sig nödgad att förklara.
Men jag säger inget. Borde jag ha gjort det?
Laissez-passer
Vi sitter på jobbet och småsnackar över en kopp kaffe. Jag frågar de andra om de känner till något bra program för att lagra bilder på nätet, som man kan dela med släkt och vänner. Jag orkar inte uppdatera vår gamla reseblogg från Korearesorna med vardagsbilder, fast jag vet att både mamma och svärmor älskar att titta på bilderna och går in där minst varje dag. Jag säger något om att vi startade resebloggen när vi åkte för att hämta äldste sonen i Korea.
Min chef (som jag gillar högt och rent) vänder sig till den nyanställde killen som jobbar sin första dag idag, och förklarar:
- Helga har två adoptivbarn.
Och jag blir lite sur. Över formuleringen, jag gillar inte ordet adoptivbarn, väljer hellre att säga att jag har två adopterade barn, eller ännu hellre att jag har adopterat två barn. Över att hon ser sig nödgad att förklara.
Men jag säger inget. Borde jag ha gjort det?
Min chef (som jag gillar högt och rent) vänder sig till den nyanställde killen som jobbar sin första dag idag, och förklarar:
- Helga har två adoptivbarn.
Och jag blir lite sur. Över formuleringen, jag gillar inte ordet adoptivbarn, väljer hellre att säga att jag har två adopterade barn, eller ännu hellre att jag har adopterat två barn. Över att hon ser sig nödgad att förklara.
Men jag säger inget. Borde jag ha gjort det?
2011-08-17
The quest is over
Länge var tillvaron en strid och en strävan. Jag längtade så efter barn att tillvaron var mig olidlig. När jag nu skriver orden, snart fem år efter att Q kom till oss, verkar det osannolikt att det var så. Varför kunde jag inte slappna av, känna förtröstan, vila i nuet?
Jag vet inte.
När vi fick Q stillade det sig. Visst var småbarnslivet tufft ibland, men någon kamp var det inte.
Sedan började jag jobba, och till en början flöt allt på bra. Men så sakteliga vreds skruvarna åt. Jag började känna mig alltmer otillräcklig på jobbet. Jobbkänslorna spillde över på det privata, tydligast manifesterat av helveteshämtningarna av Q hos dagmamman.
Så fick vi Y, som inte sov. Förra sommaren och början av hösten är en dimma. Näsan över vattnet, gråten i halsen.
Men nu. Nu känns det som att kampen är över. Dags att lägga ner vapnen, sänka axlarna, andas lugnt. Jag har precis allt det jag vill ha. Barn, man, hus, jobb. Jag har till och med lyckats få en kropp jag trivs med.
(Och nej, jag vill inte veta vad ödet har för svar i beredskap åt mig.)
Nu börjar istället balansakten. Trapetskonstnären Helga går på slak lina.
Jobbet, det roliga och givande, ska balanseras så att det inte slukar mig och invaderar mig.
Äktenskapet, samvaron med O är också en balans. För det är alltför lätt att prioritera bort tiden med honom när barn och jobb och vardag pockar på min tid. Och ju mindre vi umgås, ju mer sambandscentral det blir av oss, desto tristare blir vi, desto mer lockande är det att försjunka framför datorn eller TV:n.
Matintaget, se där ännu en balansakt. Prosaisk och tråkig men nog så svår.
The quest is over, the balance act begins.
Får jag be om största möjliga tyssstnad..
Jag vet inte.
När vi fick Q stillade det sig. Visst var småbarnslivet tufft ibland, men någon kamp var det inte.
Sedan började jag jobba, och till en början flöt allt på bra. Men så sakteliga vreds skruvarna åt. Jag började känna mig alltmer otillräcklig på jobbet. Jobbkänslorna spillde över på det privata, tydligast manifesterat av helveteshämtningarna av Q hos dagmamman.
Så fick vi Y, som inte sov. Förra sommaren och början av hösten är en dimma. Näsan över vattnet, gråten i halsen.
Men nu. Nu känns det som att kampen är över. Dags att lägga ner vapnen, sänka axlarna, andas lugnt. Jag har precis allt det jag vill ha. Barn, man, hus, jobb. Jag har till och med lyckats få en kropp jag trivs med.
(Och nej, jag vill inte veta vad ödet har för svar i beredskap åt mig.)
Nu börjar istället balansakten. Trapetskonstnären Helga går på slak lina.
Jobbet, det roliga och givande, ska balanseras så att det inte slukar mig och invaderar mig.
Äktenskapet, samvaron med O är också en balans. För det är alltför lätt att prioritera bort tiden med honom när barn och jobb och vardag pockar på min tid. Och ju mindre vi umgås, ju mer sambandscentral det blir av oss, desto tristare blir vi, desto mer lockande är det att försjunka framför datorn eller TV:n.
Matintaget, se där ännu en balansakt. Prosaisk och tråkig men nog så svår.
The quest is over, the balance act begins.
Får jag be om största möjliga tyssstnad..
The quest is over
Länge var tillvaron en strid och en strävan. Jag längtade så efter barn att tillvaron var mig olidlig. När jag nu skriver orden, snart fem år efter att Q kom till oss, verkar det osannolikt att det var så. Varför kunde jag inte slappna av, känna förtröstan, vila i nuet?
Jag vet inte.
När vi fick Q stillade det sig. Visst var småbarnslivet tufft ibland, men någon kamp var det inte.
Sedan började jag jobba, och till en början flöt allt på bra. Men så sakteliga vreds skruvarna åt. Jag började känna mig alltmer otillräcklig på jobbet. Jobbkänslorna spillde över på det privata, tydligast manifesterat av helveteshämtningarna av Q hos dagmamman.
Så fick vi Y, som inte sov. Förra sommaren och början av hösten är en dimma. Näsan över vattnet, gråten i halsen.
Men nu. Nu känns det som att kampen är över. Dags att lägga ner vapnen, sänka axlarna, andas lugnt. Jag har precis allt det jag vill ha. Barn, man, hus, jobb. Jag har till och med lyckats få en kropp jag trivs med.
(Och nej, jag vill inte veta vad ödet har för svar i beredskap åt mig.)
Nu börjar istället balansakten. Trapetskonstnären Helga går på slak lina.
Jobbet, det roliga och givande, ska balanseras så att det inte slukar mig och invaderar mig.
Äktenskapet, samvaron med O är också en balans. För det är alltför lätt att prioritera bort tiden med honom när barn och jobb och vardag pockar på min tid. Och ju mindre vi umgås, ju mer sambandscentral det blir av oss, desto tristare blir vi, desto mer lockande är det att försjunka framför datorn eller TV:n.
Matintaget, se där ännu en balansakt. Prosaisk och tråkig men nog så svår.
The quest is over, the balance act begins.
Får jag be om största möjliga tyssstnad..
Jag vet inte.
När vi fick Q stillade det sig. Visst var småbarnslivet tufft ibland, men någon kamp var det inte.
Sedan började jag jobba, och till en början flöt allt på bra. Men så sakteliga vreds skruvarna åt. Jag började känna mig alltmer otillräcklig på jobbet. Jobbkänslorna spillde över på det privata, tydligast manifesterat av helveteshämtningarna av Q hos dagmamman.
Så fick vi Y, som inte sov. Förra sommaren och början av hösten är en dimma. Näsan över vattnet, gråten i halsen.
Men nu. Nu känns det som att kampen är över. Dags att lägga ner vapnen, sänka axlarna, andas lugnt. Jag har precis allt det jag vill ha. Barn, man, hus, jobb. Jag har till och med lyckats få en kropp jag trivs med.
(Och nej, jag vill inte veta vad ödet har för svar i beredskap åt mig.)
Nu börjar istället balansakten. Trapetskonstnären Helga går på slak lina.
Jobbet, det roliga och givande, ska balanseras så att det inte slukar mig och invaderar mig.
Äktenskapet, samvaron med O är också en balans. För det är alltför lätt att prioritera bort tiden med honom när barn och jobb och vardag pockar på min tid. Och ju mindre vi umgås, ju mer sambandscentral det blir av oss, desto tristare blir vi, desto mer lockande är det att försjunka framför datorn eller TV:n.
Matintaget, se där ännu en balansakt. Prosaisk och tråkig men nog så svår.
The quest is over, the balance act begins.
Får jag be om största möjliga tyssstnad..
2011-08-16
Semestersummering
Tre resor på lite drygt fyra veckor: Sommarön, Legoland och Dalarna var en för mycket. Våra barn är enastående duktiga på att åka bil men det finns gränser.
Q har (nästan) på egen hand lärt sig att (nästan) simma. Med gula plastcylindrar på ryggen paddlar han på hur bra som helst. Han hoppar från poolkant och bryggor och simmar upp till ytan både med och utan flytetyg.
Y vill göra allt som storebror gör. Har Q en simdyna runt magen och hoppar från poolkanten? Då gör Y det också. Turligt nog ner i min famn.
Det är trevligt att inte höra till de tjockaste på äventyrsbaden. Att kunna ha bikini och känna sig bekväm med det.
Semesterns bästa: att jag började springa
Semesterns sämsta: maginfluensan som avslutade den
Semesterns näst bästa: att komma hem igen och återgå till vardagen
Q har (nästan) på egen hand lärt sig att (nästan) simma. Med gula plastcylindrar på ryggen paddlar han på hur bra som helst. Han hoppar från poolkant och bryggor och simmar upp till ytan både med och utan flytetyg.
Y vill göra allt som storebror gör. Har Q en simdyna runt magen och hoppar från poolkanten? Då gör Y det också. Turligt nog ner i min famn.
Det är trevligt att inte höra till de tjockaste på äventyrsbaden. Att kunna ha bikini och känna sig bekväm med det.
Semesterns bästa: att jag började springa
Semesterns sämsta: maginfluensan som avslutade den
Semesterns näst bästa: att komma hem igen och återgå till vardagen
Semestersummering
Tre resor på lite drygt fyra veckor: Sommarön, Legoland och Dalarna var en för mycket. Våra barn är enastående duktiga på att åka bil men det finns gränser.
Q har (nästan) på egen hand lärt sig att (nästan) simma. Med gula plastcylindrar på ryggen paddlar han på hur bra som helst. Han hoppar från poolkant och bryggor och simmar upp till ytan både med och utan flytetyg.
Y vill göra allt som storebror gör. Har Q en simdyna runt magen och hoppar från poolkanten? Då gör Y det också. Turligt nog ner i min famn.
Det är trevligt att inte höra till de tjockaste på äventyrsbaden. Att kunna ha bikini och känna sig bekväm med det.
Semesterns bästa: att jag började springa
Semesterns sämsta: maginfluensan som avslutade den
Semesterns näst bästa: att komma hem igen och återgå till vardagen
Q har (nästan) på egen hand lärt sig att (nästan) simma. Med gula plastcylindrar på ryggen paddlar han på hur bra som helst. Han hoppar från poolkant och bryggor och simmar upp till ytan både med och utan flytetyg.
Y vill göra allt som storebror gör. Har Q en simdyna runt magen och hoppar från poolkanten? Då gör Y det också. Turligt nog ner i min famn.
Det är trevligt att inte höra till de tjockaste på äventyrsbaden. Att kunna ha bikini och känna sig bekväm med det.
Semesterns bästa: att jag började springa
Semesterns sämsta: maginfluensan som avslutade den
Semesterns näst bästa: att komma hem igen och återgå till vardagen
2011-08-08
Typiskt
Ingen av oss har varit sjuk på länge, berättar jag lyckligt för besökande vänner. Jag minns knappt när det var senast. Inte sedan jag började jobba i maj i alla fall.
Några dagar senare reser vi till Legoland med samma vänner och ett annat par, och deras barn. Sex vuxna och fem barn i sällskapet. Första morgonen vaknar O med halsont och feber. Ett halsont som inte är av denna värld. Jag står pall ytterligare två dagar, sedan däckar jag, därefter Y. Q klarar sig bäst med lite halsont och lite snuva.
Typiskt.
Å andra sidan. En typiskt bra grej är att göra en sådan här resa med goda vänner som också har barn. För när O eller jag, trots fortifiering med Ipren och Alvedon, inte orkar mer utan måste gå hem och lägga oss, finns det förstärkning och resurser att få. Att passa två femåringar eller tre går egentligen på ett ut. Och tvååringen, han hänger liksom med av bara farten. Tills han säckar ihop i sin vagn och sover några timmar.
Hemma igen, med ännu värkande halsar*, konstaterar vi att det blev en rätt lyckad semester ändå.
* Misstänkt diagnos är höstblåsor. Visserligen har Q därmed haft det tre gånger, och Y och jag två men det stämmer rätt bra eftersom O är den som blivit sjukast. Finns det månne många virusstammar?
Några dagar senare reser vi till Legoland med samma vänner och ett annat par, och deras barn. Sex vuxna och fem barn i sällskapet. Första morgonen vaknar O med halsont och feber. Ett halsont som inte är av denna värld. Jag står pall ytterligare två dagar, sedan däckar jag, därefter Y. Q klarar sig bäst med lite halsont och lite snuva.
Typiskt.
Å andra sidan. En typiskt bra grej är att göra en sådan här resa med goda vänner som också har barn. För när O eller jag, trots fortifiering med Ipren och Alvedon, inte orkar mer utan måste gå hem och lägga oss, finns det förstärkning och resurser att få. Att passa två femåringar eller tre går egentligen på ett ut. Och tvååringen, han hänger liksom med av bara farten. Tills han säckar ihop i sin vagn och sover några timmar.
Hemma igen, med ännu värkande halsar*, konstaterar vi att det blev en rätt lyckad semester ändå.
* Misstänkt diagnos är höstblåsor. Visserligen har Q därmed haft det tre gånger, och Y och jag två men det stämmer rätt bra eftersom O är den som blivit sjukast. Finns det månne många virusstammar?
Typiskt
Ingen av oss har varit sjuk på länge, berättar jag lyckligt för besökande vänner. Jag minns knappt när det var senast. Inte sedan jag började jobba i maj i alla fall.
Några dagar senare reser vi till Legoland med samma vänner och ett annat par, och deras barn. Sex vuxna och fem barn i sällskapet. Första morgonen vaknar O med halsont och feber. Ett halsont som inte är av denna värld. Jag står pall ytterligare två dagar, sedan däckar jag, därefter Y. Q klarar sig bäst med lite halsont och lite snuva.
Typiskt.
Å andra sidan. En typiskt bra grej är att göra en sådan här resa med goda vänner som också har barn. För när O eller jag, trots fortifiering med Ipren och Alvedon, inte orkar mer utan måste gå hem och lägga oss, finns det förstärkning och resurser att få. Att passa två femåringar eller tre går egentligen på ett ut. Och tvååringen, han hänger liksom med av bara farten. Tills han säckar ihop i sin vagn och sover några timmar.
Hemma igen, med ännu värkande halsar*, konstaterar vi att det blev en rätt lyckad semester ändå.
* Misstänkt diagnos är höstblåsor. Visserligen har Q därmed haft det tre gånger, och Y och jag två men det stämmer rätt bra eftersom O är den som blivit sjukast. Finns det månne många virusstammar?
Några dagar senare reser vi till Legoland med samma vänner och ett annat par, och deras barn. Sex vuxna och fem barn i sällskapet. Första morgonen vaknar O med halsont och feber. Ett halsont som inte är av denna värld. Jag står pall ytterligare två dagar, sedan däckar jag, därefter Y. Q klarar sig bäst med lite halsont och lite snuva.
Typiskt.
Å andra sidan. En typiskt bra grej är att göra en sådan här resa med goda vänner som också har barn. För när O eller jag, trots fortifiering med Ipren och Alvedon, inte orkar mer utan måste gå hem och lägga oss, finns det förstärkning och resurser att få. Att passa två femåringar eller tre går egentligen på ett ut. Och tvååringen, han hänger liksom med av bara farten. Tills han säckar ihop i sin vagn och sover några timmar.
Hemma igen, med ännu värkande halsar*, konstaterar vi att det blev en rätt lyckad semester ändå.
* Misstänkt diagnos är höstblåsor. Visserligen har Q därmed haft det tre gånger, och Y och jag två men det stämmer rätt bra eftersom O är den som blivit sjukast. Finns det månne många virusstammar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)