Igår tankade jag ner den senaste veckans bilder som O tagit på barnen. Ettårsrapporten för Y är snart två månader försenad, vi måste rassla på med den. Till rapporten ska bifogas 10-12 bilder, gärna med släkt och vänner. Vi har en del sådana men skulle behöva komplettera. Men just nu och minst ett par veckor framåt är det uteslutet att fotografera Y.
Varför det då?
Jo, för att Y och Q lekte med plaströr innehållande godis. Den förtänksamme fadern tog hand om locken till rören för att inte Y skulle sätta dem i halsen. Därefter ryade han åt äldste sonen som lekte lite för häftigt med lillebror. Därefter la storebror krokben för lillebror som ramlade pladask och fick ett av rören i - eller snarare runt - ögat.
Ilfart till vårdcentral. Ögat klarade sig. Men Y ståtar nu med ett ringformad skrubbsår över kind, ögonlock och näsa. Han ser ut som en riktig slagskämpe, krogbuse eller kanske en sjörövare. Inget vi vill visa upp för Korea med andra ord.
Suck, som sagt.
2011-07-04
Suck
Igår tankade jag ner den senaste veckans bilder som O tagit på barnen. Ettårsrapporten för Y är snart två månader försenad, vi måste rassla på med den. Till rapporten ska bifogas 10-12 bilder, gärna med släkt och vänner. Vi har en del sådana men skulle behöva komplettera. Men just nu och minst ett par veckor framåt är det uteslutet att fotografera Y.
Varför det då?
Jo, för att Y och Q lekte med plaströr innehållande godis. Den förtänksamme fadern tog hand om locken till rören för att inte Y skulle sätta dem i halsen. Därefter ryade han åt äldste sonen som lekte lite för häftigt med lillebror. Därefter la storebror krokben för lillebror som ramlade pladask och fick ett av rören i - eller snarare runt - ögat.
Ilfart till vårdcentral. Ögat klarade sig. Men Y ståtar nu med ett ringformad skrubbsår över kind, ögonlock och näsa. Han ser ut som en riktig slagskämpe, krogbuse eller kanske en sjörövare. Inget vi vill visa upp för Korea med andra ord.
Suck, som sagt.
Varför det då?
Jo, för att Y och Q lekte med plaströr innehållande godis. Den förtänksamme fadern tog hand om locken till rören för att inte Y skulle sätta dem i halsen. Därefter ryade han åt äldste sonen som lekte lite för häftigt med lillebror. Därefter la storebror krokben för lillebror som ramlade pladask och fick ett av rören i - eller snarare runt - ögat.
Ilfart till vårdcentral. Ögat klarade sig. Men Y ståtar nu med ett ringformad skrubbsår över kind, ögonlock och näsa. Han ser ut som en riktig slagskämpe, krogbuse eller kanske en sjörövare. Inget vi vill visa upp för Korea med andra ord.
Suck, som sagt.
Det finns en första gång för allting
Idag kallades jag för jävla skitmamma för första gången. Q hade norpat surfplattan och satt sig att spela Angry Birds under köksbordet. För sent kom han ihåg att stänga av ljudet, och det var förmodligen mest ilskan över det nesliga avslöjandet som föranledde förolämpningen.
(Jag undrar om jag någonsin vågade säga så till min ilskna mamma? Ack och ve, dagens ungdom!)
(Dataspel, TV-spel, surfplattor och dylikt är ett djävulens påfund. Ungarna blir som förbytta. Fast samma fanskap är å andra sidan en välsignelse när man ska åka långt med bilen.)
(Jag är inte särskilt skakad. Q protesterade inte vidare när jag konfiskerade surfplattan, och han kröp snabbt fram och gav mig en kram och ett förlåt.)
(Jag undrar om jag någonsin vågade säga så till min ilskna mamma? Ack och ve, dagens ungdom!)
(Dataspel, TV-spel, surfplattor och dylikt är ett djävulens påfund. Ungarna blir som förbytta. Fast samma fanskap är å andra sidan en välsignelse när man ska åka långt med bilen.)
(Jag är inte särskilt skakad. Q protesterade inte vidare när jag konfiskerade surfplattan, och han kröp snabbt fram och gav mig en kram och ett förlåt.)
Det finns en första gång för allting
Idag kallades jag för jävla skitmamma för första gången. Q hade norpat surfplattan och satt sig att spela Angry Birds under köksbordet. För sent kom han ihåg att stänga av ljudet, och det var förmodligen mest ilskan över det nesliga avslöjandet som föranledde förolämpningen.
(Jag undrar om jag någonsin vågade säga så till min ilskna mamma? Ack och ve, dagens ungdom!)
(Dataspel, TV-spel, surfplattor och dylikt är ett djävulens påfund. Ungarna blir som förbytta. Fast samma fanskap är å andra sidan en välsignelse när man ska åka långt med bilen.)
(Jag är inte särskilt skakad. Q protesterade inte vidare när jag konfiskerade surfplattan, och han kröp snabbt fram och gav mig en kram och ett förlåt.)
(Jag undrar om jag någonsin vågade säga så till min ilskna mamma? Ack och ve, dagens ungdom!)
(Dataspel, TV-spel, surfplattor och dylikt är ett djävulens påfund. Ungarna blir som förbytta. Fast samma fanskap är å andra sidan en välsignelse när man ska åka långt med bilen.)
(Jag är inte särskilt skakad. Q protesterade inte vidare när jag konfiskerade surfplattan, och han kröp snabbt fram och gav mig en kram och ett förlåt.)
2011-07-02
Nya tider, nya insikter, ny... auktoritet!
Jag har som sagt kommit igång på jobbet. Jag projektleder för fullt, ett projekt som väl inte var misskött tidigare, men styvmoderligt behandlat. Detta för att den enligt samstämmiga uppgifter tekniskt mycket kunnige projektledaren hade alldeles för många andra åtaganden.
Tekniken är inte min starka sida, har aldrig varit, och ännu mindre nu eftersom jag har bytt bransch.
Men – halleluja! – jag tycks äntligen ha hittat ett företag och en projektgrupp som delar min uppfattning om vad en bra projektledare ska göra. Inte lägga sig i det tekniska, utan lita på att experterna kan sina områden. Avlasta experterna så att de får jobba med det de är bra på. Röja väg. Planera. Sätta deadlines. Skriva protokoll. Hålla ordning på vem som ska göra vad, och när. Prioritera.
Häromdagen hördes en lättad suck från en av de mer erfarna medarbetarna. Det är skönt att du har kommit, Helga och styr upp saker och ting. Det var för lite sånt tidigare.
Men det är en annan sak också. Jag har hittat något jag tidigare saknade. Auktoritet.
Nu är det inte svårt att leda. Att peka med hela handen, att ta kommandot, allt vad det heter. Folk tystnar och tittar på mig när jag talar. De nickar bifall, protesterar ibland, men de gör som jag säger. Jag känner mig trygg. Inte ifrågasatt, inte underminerad.
Så var det inte förr. Vad är det som har ändrats?
Jag är ett år äldre och har fått ett barn till och är en massa erfarenheter rikare. Men jag tror inte att detta är den stora skillnaden.
Igår träffade jag två vänner som jag lärde känna på mitt förra jobb. Vi fick sparken alla tre, tripp, trapp, trull, en efter en. Nu hade vi inte setts på ett halvår, och förstås frågade de om mitt nya jobb. Jag svarade ungefär som ovan.
Och efter samtal med dem begrep jag en sak. Det var förbanne mig inte mig det var fel på förr, utan jobbet. Kulturen. Det var okej för Trulpelle att ignorera mina direktiv och själv bestämma vad han skulle och inte skulle göra. Dessutom fanns det en outtalad förväntning att projektledaren skulle kunna rycka in lite varsomhelst där det behövdes och göra folks jobb om de inte själva hann med. Det klarade jag aldrig, och därmed kände jag mig otillräcklig.
Jag grubblade mycket över att jag och en av mina närmaste kollegor, en synnerligen kompetent och uppskattad projektledare, hade så olika uppfattningar om flera av våra medarbetare. Jag tyckte Trulpelle var hopplös, visserligen duktig men bara när det passade honom, och så otrevlig och krånglig att jag fick ont i magen. Min kollega tyckte att Trulpelle var den absolut bäste medarbetare man kunde ha.
Och så där fortsatte det. Min kollegas andra favorit var en kille som jag hade ganska stora problem med, han krånglade och obstruerade och ifrågasatte och kom aldrig i tid till mötena, fick mig att känna mig konstant osäker. Min favorit å andra sidan var inte särskilt uppskattad av andra. Han var inte särskilt självgående, det medges. Men gjorde det han skulle och var dessutom alltid glad och trevlig.
Är jag en trevlighetsfanatiker? Nej, det tror jag inte. Men jag blir trött om jag ständigt måste bevisa mitt värde, om jag ständigt blir ifrågasatt.
Den enkla förklaringen är kanske att Trulpelle & Co hade svårt att ledas av en kvinna. Men varför har inte farbröderna jag jobbar med idag det? Kanske för att de inte längre klättrar i karriären, inte siktar på några chefstjänster. Gjorde Trulpelle det? Kände han sig hotad av mig? Ingen aning.
Men när jag läser exempelvis det här inlägget ser jag ju att allt finns med. Redan då hade jag sett, men kanske inte till fullo förstått. Först nu när jag upplever hur det är att verka i en annan kultur, trillar polletten ner.
Tekniken är inte min starka sida, har aldrig varit, och ännu mindre nu eftersom jag har bytt bransch.
Men – halleluja! – jag tycks äntligen ha hittat ett företag och en projektgrupp som delar min uppfattning om vad en bra projektledare ska göra. Inte lägga sig i det tekniska, utan lita på att experterna kan sina områden. Avlasta experterna så att de får jobba med det de är bra på. Röja väg. Planera. Sätta deadlines. Skriva protokoll. Hålla ordning på vem som ska göra vad, och när. Prioritera.
Häromdagen hördes en lättad suck från en av de mer erfarna medarbetarna. Det är skönt att du har kommit, Helga och styr upp saker och ting. Det var för lite sånt tidigare.
Men det är en annan sak också. Jag har hittat något jag tidigare saknade. Auktoritet.
Nu är det inte svårt att leda. Att peka med hela handen, att ta kommandot, allt vad det heter. Folk tystnar och tittar på mig när jag talar. De nickar bifall, protesterar ibland, men de gör som jag säger. Jag känner mig trygg. Inte ifrågasatt, inte underminerad.
Så var det inte förr. Vad är det som har ändrats?
Jag är ett år äldre och har fått ett barn till och är en massa erfarenheter rikare. Men jag tror inte att detta är den stora skillnaden.
Igår träffade jag två vänner som jag lärde känna på mitt förra jobb. Vi fick sparken alla tre, tripp, trapp, trull, en efter en. Nu hade vi inte setts på ett halvår, och förstås frågade de om mitt nya jobb. Jag svarade ungefär som ovan.
Och efter samtal med dem begrep jag en sak. Det var förbanne mig inte mig det var fel på förr, utan jobbet. Kulturen. Det var okej för Trulpelle att ignorera mina direktiv och själv bestämma vad han skulle och inte skulle göra. Dessutom fanns det en outtalad förväntning att projektledaren skulle kunna rycka in lite varsomhelst där det behövdes och göra folks jobb om de inte själva hann med. Det klarade jag aldrig, och därmed kände jag mig otillräcklig.
Jag grubblade mycket över att jag och en av mina närmaste kollegor, en synnerligen kompetent och uppskattad projektledare, hade så olika uppfattningar om flera av våra medarbetare. Jag tyckte Trulpelle var hopplös, visserligen duktig men bara när det passade honom, och så otrevlig och krånglig att jag fick ont i magen. Min kollega tyckte att Trulpelle var den absolut bäste medarbetare man kunde ha.
Och så där fortsatte det. Min kollegas andra favorit var en kille som jag hade ganska stora problem med, han krånglade och obstruerade och ifrågasatte och kom aldrig i tid till mötena, fick mig att känna mig konstant osäker. Min favorit å andra sidan var inte särskilt uppskattad av andra. Han var inte särskilt självgående, det medges. Men gjorde det han skulle och var dessutom alltid glad och trevlig.
Är jag en trevlighetsfanatiker? Nej, det tror jag inte. Men jag blir trött om jag ständigt måste bevisa mitt värde, om jag ständigt blir ifrågasatt.
Den enkla förklaringen är kanske att Trulpelle & Co hade svårt att ledas av en kvinna. Men varför har inte farbröderna jag jobbar med idag det? Kanske för att de inte längre klättrar i karriären, inte siktar på några chefstjänster. Gjorde Trulpelle det? Kände han sig hotad av mig? Ingen aning.
Men när jag läser exempelvis det här inlägget ser jag ju att allt finns med. Redan då hade jag sett, men kanske inte till fullo förstått. Först nu när jag upplever hur det är att verka i en annan kultur, trillar polletten ner.
Nya tider, nya insikter, ny... auktoritet!
Jag har som sagt kommit igång på jobbet. Jag projektleder för fullt, ett projekt som väl inte var misskött tidigare, men styvmoderligt behandlat. Detta för att den enligt samstämmiga uppgifter tekniskt mycket kunnige projektledaren hade alldeles för många andra åtaganden.
Tekniken är inte min starka sida, har aldrig varit, och ännu mindre nu eftersom jag har bytt bransch.
Men – halleluja! – jag tycks äntligen ha hittat ett företag och en projektgrupp som delar min uppfattning om vad en bra projektledare ska göra. Inte lägga sig i det tekniska, utan lita på att experterna kan sina områden. Avlasta experterna så att de får jobba med det de är bra på. Röja väg. Planera. Sätta deadlines. Skriva protokoll. Hålla ordning på vem som ska göra vad, och när. Prioritera.
Häromdagen hördes en lättad suck från en av de mer erfarna medarbetarna. Det är skönt att du har kommit, Helga och styr upp saker och ting. Det var för lite sånt tidigare.
Men det är en annan sak också. Jag har hittat något jag tidigare saknade. Auktoritet.
Nu är det inte svårt att leda. Att peka med hela handen, att ta kommandot, allt vad det heter. Folk tystnar och tittar på mig när jag talar. De nickar bifall, protesterar ibland, men de gör som jag säger. Jag känner mig trygg. Inte ifrågasatt, inte underminerad.
Så var det inte förr. Vad är det som har ändrats?
Jag är ett år äldre och har fått ett barn till och är en massa erfarenheter rikare. Men jag tror inte att detta är den stora skillnaden.
Igår träffade jag två vänner som jag lärde känna på mitt förra jobb. Vi fick sparken alla tre, tripp, trapp, trull, en efter en. Nu hade vi inte setts på ett halvår, och förstås frågade de om mitt nya jobb. Jag svarade ungefär som ovan.
Och efter samtal med dem begrep jag en sak. Det var förbanne mig inte mig det var fel på förr, utan jobbet. Kulturen. Det var okej för Trulpelle att ignorera mina direktiv och själv bestämma vad han skulle och inte skulle göra. Dessutom fanns det en outtalad förväntning att projektledaren skulle kunna rycka in lite varsomhelst där det behövdes och göra folks jobb om de inte själva hann med. Det klarade jag aldrig, och därmed kände jag mig otillräcklig.
Jag grubblade mycket över att jag och en av mina närmaste kollegor, en synnerligen kompetent och uppskattad projektledare, hade så olika uppfattningar om flera av våra medarbetare. Jag tyckte Trulpelle var hopplös, visserligen duktig men bara när det passade honom, och så otrevlig och krånglig att jag fick ont i magen. Min kollega tyckte att Trulpelle var den absolut bäste medarbetare man kunde ha.
Och så där fortsatte det. Min kollegas andra favorit var en kille som jag hade ganska stora problem med, han krånglade och obstruerade och ifrågasatte och kom aldrig i tid till mötena, fick mig att känna mig konstant osäker. Min favorit å andra sidan var inte särskilt uppskattad av andra. Han var inte särskilt självgående, det medges. Men gjorde det han skulle och var dessutom alltid glad och trevlig.
Är jag en trevlighetsfanatiker? Nej, det tror jag inte. Men jag blir trött om jag ständigt måste bevisa mitt värde, om jag ständigt blir ifrågasatt.
Den enkla förklaringen är kanske att Trulpelle & Co hade svårt att ledas av en kvinna. Men varför har inte farbröderna jag jobbar med idag det? Kanske för att de inte längre klättrar i karriären, inte siktar på några chefstjänster. Gjorde Trulpelle det? Kände han sig hotad av mig? Ingen aning.
Men när jag läser exempelvis det här inlägget ser jag ju att allt finns med. Redan då hade jag sett, men kanske inte till fullo förstått. Först nu när jag upplever hur det är att verka i en annan kultur, trillar polletten ner.
Tekniken är inte min starka sida, har aldrig varit, och ännu mindre nu eftersom jag har bytt bransch.
Men – halleluja! – jag tycks äntligen ha hittat ett företag och en projektgrupp som delar min uppfattning om vad en bra projektledare ska göra. Inte lägga sig i det tekniska, utan lita på att experterna kan sina områden. Avlasta experterna så att de får jobba med det de är bra på. Röja väg. Planera. Sätta deadlines. Skriva protokoll. Hålla ordning på vem som ska göra vad, och när. Prioritera.
Häromdagen hördes en lättad suck från en av de mer erfarna medarbetarna. Det är skönt att du har kommit, Helga och styr upp saker och ting. Det var för lite sånt tidigare.
Men det är en annan sak också. Jag har hittat något jag tidigare saknade. Auktoritet.
Nu är det inte svårt att leda. Att peka med hela handen, att ta kommandot, allt vad det heter. Folk tystnar och tittar på mig när jag talar. De nickar bifall, protesterar ibland, men de gör som jag säger. Jag känner mig trygg. Inte ifrågasatt, inte underminerad.
Så var det inte förr. Vad är det som har ändrats?
Jag är ett år äldre och har fått ett barn till och är en massa erfarenheter rikare. Men jag tror inte att detta är den stora skillnaden.
Igår träffade jag två vänner som jag lärde känna på mitt förra jobb. Vi fick sparken alla tre, tripp, trapp, trull, en efter en. Nu hade vi inte setts på ett halvår, och förstås frågade de om mitt nya jobb. Jag svarade ungefär som ovan.
Och efter samtal med dem begrep jag en sak. Det var förbanne mig inte mig det var fel på förr, utan jobbet. Kulturen. Det var okej för Trulpelle att ignorera mina direktiv och själv bestämma vad han skulle och inte skulle göra. Dessutom fanns det en outtalad förväntning att projektledaren skulle kunna rycka in lite varsomhelst där det behövdes och göra folks jobb om de inte själva hann med. Det klarade jag aldrig, och därmed kände jag mig otillräcklig.
Jag grubblade mycket över att jag och en av mina närmaste kollegor, en synnerligen kompetent och uppskattad projektledare, hade så olika uppfattningar om flera av våra medarbetare. Jag tyckte Trulpelle var hopplös, visserligen duktig men bara när det passade honom, och så otrevlig och krånglig att jag fick ont i magen. Min kollega tyckte att Trulpelle var den absolut bäste medarbetare man kunde ha.
Och så där fortsatte det. Min kollegas andra favorit var en kille som jag hade ganska stora problem med, han krånglade och obstruerade och ifrågasatte och kom aldrig i tid till mötena, fick mig att känna mig konstant osäker. Min favorit å andra sidan var inte särskilt uppskattad av andra. Han var inte särskilt självgående, det medges. Men gjorde det han skulle och var dessutom alltid glad och trevlig.
Är jag en trevlighetsfanatiker? Nej, det tror jag inte. Men jag blir trött om jag ständigt måste bevisa mitt värde, om jag ständigt blir ifrågasatt.
Den enkla förklaringen är kanske att Trulpelle & Co hade svårt att ledas av en kvinna. Men varför har inte farbröderna jag jobbar med idag det? Kanske för att de inte längre klättrar i karriären, inte siktar på några chefstjänster. Gjorde Trulpelle det? Kände han sig hotad av mig? Ingen aning.
Men när jag läser exempelvis det här inlägget ser jag ju att allt finns med. Redan då hade jag sett, men kanske inte till fullo förstått. Först nu när jag upplever hur det är att verka i en annan kultur, trillar polletten ner.
2011-07-01
Synd om mig
Jo, det är lite svårt att se vad det står på datorskärmen i det här ljuset. Elände.
Synd om mig
Jo, det är lite svårt att se vad det står på datorskärmen i det här ljuset. Elände.
2011-06-30
(Nästan) skamlös njutning
Jag njuter i fulla drag av min ensamma vecka. Till den grad att det nästan skrämmer mig. Fasen vad jag behövde detta.
Sömnkontot börjar bli påfyllt, som jag har sovit de senaste tre nätterna! Somnat som en stock, helt mot min vana, sovit djupt och drömlöst och vaknat med ett ryck en halvtimme innan klockringning, för att inse att jag inte alls försovit mig utan kan sjunka ner i ljuvlig halvdvala en stund till.
Jag har kommit hem ganska sent på kvällarna, bortåt nio-halv tio, men ändå hunnit köra några tvättmaskiner och röja undan. Vad bra det går att städa när man kan göra lite varje dag. När leksakerna man plockar undan ligger kvar i sina korgar.
När jag träffade pappa igår nämnde jag detta, det ovana i att kunna lämna saker framme och veta att de står kvar tolv timmar senare där jag lämnat dem. Han log lite och svarade att det finns saker i hans lägenhet som står där de stått i tjugo år. Javisst. Så är det ju. Ofattbart som det verkar, så kommer väl den tiden också. Då mina barn är vuxna och inte i min omedelbara närhet. Tur att det är några år kvar tills dess, så jag hinner vänja mig vid tanken.
Men nu njuter jag av ensamheten och barnens bortavaro, till den grad att jag nästan får dåligt samvete.Men när jag viker rena kläder och lägger in i garderober, och samtidigt passar på att plocka undan en del urväxt, kommer det ett hugg av längtan och sentimentalitet som övertygar mig om att jag är normal.
(Det är klart att jag är normal! Det vet jag ju. Vad är det i den jäkla modersrollen som gör att man inte kan njuta ohämmat av ensamheten utan att få dåligt samvete?)
(Hur många bebiskläder är det rimligt att spara av sentimentala skäl? Speciellt som jag egentligen inte tyckte bebistiden var så fantastisk, särskilt inte Y:s - sömn, igen! Dåligt samvete, igen! - det blir ju bara roligare att ha barn ju större de blir. Helt omotiverat och irrationellt kommer en vemod över att jag inte kommer att ha en bebis igen. Fast det vill jag ju inte! Hur är man funtad egentligen?)
Sömnkontot börjar bli påfyllt, som jag har sovit de senaste tre nätterna! Somnat som en stock, helt mot min vana, sovit djupt och drömlöst och vaknat med ett ryck en halvtimme innan klockringning, för att inse att jag inte alls försovit mig utan kan sjunka ner i ljuvlig halvdvala en stund till.
Jag har kommit hem ganska sent på kvällarna, bortåt nio-halv tio, men ändå hunnit köra några tvättmaskiner och röja undan. Vad bra det går att städa när man kan göra lite varje dag. När leksakerna man plockar undan ligger kvar i sina korgar.
När jag träffade pappa igår nämnde jag detta, det ovana i att kunna lämna saker framme och veta att de står kvar tolv timmar senare där jag lämnat dem. Han log lite och svarade att det finns saker i hans lägenhet som står där de stått i tjugo år. Javisst. Så är det ju. Ofattbart som det verkar, så kommer väl den tiden också. Då mina barn är vuxna och inte i min omedelbara närhet. Tur att det är några år kvar tills dess, så jag hinner vänja mig vid tanken.
Men nu njuter jag av ensamheten och barnens bortavaro, till den grad att jag nästan får dåligt samvete.Men när jag viker rena kläder och lägger in i garderober, och samtidigt passar på att plocka undan en del urväxt, kommer det ett hugg av längtan och sentimentalitet som övertygar mig om att jag är normal.
(Det är klart att jag är normal! Det vet jag ju. Vad är det i den jäkla modersrollen som gör att man inte kan njuta ohämmat av ensamheten utan att få dåligt samvete?)
(Hur många bebiskläder är det rimligt att spara av sentimentala skäl? Speciellt som jag egentligen inte tyckte bebistiden var så fantastisk, särskilt inte Y:s - sömn, igen! Dåligt samvete, igen! - det blir ju bara roligare att ha barn ju större de blir. Helt omotiverat och irrationellt kommer en vemod över att jag inte kommer att ha en bebis igen. Fast det vill jag ju inte! Hur är man funtad egentligen?)
(Nästan) skamlös njutning
Jag njuter i fulla drag av min ensamma vecka. Till den grad att det nästan skrämmer mig. Fasen vad jag behövde detta.
Sömnkontot börjar bli påfyllt, som jag har sovit de senaste tre nätterna! Somnat som en stock, helt mot min vana, sovit djupt och drömlöst och vaknat med ett ryck en halvtimme innan klockringning, för att inse att jag inte alls försovit mig utan kan sjunka ner i ljuvlig halvdvala en stund till.
Jag har kommit hem ganska sent på kvällarna, bortåt nio-halv tio, men ändå hunnit köra några tvättmaskiner och röja undan. Vad bra det går att städa när man kan göra lite varje dag. När leksakerna man plockar undan ligger kvar i sina korgar.
När jag träffade pappa igår nämnde jag detta, det ovana i att kunna lämna saker framme och veta att de står kvar tolv timmar senare där jag lämnat dem. Han log lite och svarade att det finns saker i hans lägenhet som står där de stått i tjugo år. Javisst. Så är det ju. Ofattbart som det verkar, så kommer väl den tiden också. Då mina barn är vuxna och inte i min omedelbara närhet. Tur att det är några år kvar tills dess, så jag hinner vänja mig vid tanken.
Men nu njuter jag av ensamheten och barnens bortavaro, till den grad att jag nästan får dåligt samvete.Men när jag viker rena kläder och lägger in i garderober, och samtidigt passar på att plocka undan en del urväxt, kommer det ett hugg av längtan och sentimentalitet som övertygar mig om att jag är normal.
(Det är klart att jag är normal! Det vet jag ju. Vad är det i den jäkla modersrollen som gör att man inte kan njuta ohämmat av ensamheten utan att få dåligt samvete?)
(Hur många bebiskläder är det rimligt att spara av sentimentala skäl? Speciellt som jag egentligen inte tyckte bebistiden var så fantastisk, särskilt inte Y:s - sömn, igen! Dåligt samvete, igen! - det blir ju bara roligare att ha barn ju större de blir. Helt omotiverat och irrationellt kommer en vemod över att jag inte kommer att ha en bebis igen. Fast det vill jag ju inte! Hur är man funtad egentligen?)
Sömnkontot börjar bli påfyllt, som jag har sovit de senaste tre nätterna! Somnat som en stock, helt mot min vana, sovit djupt och drömlöst och vaknat med ett ryck en halvtimme innan klockringning, för att inse att jag inte alls försovit mig utan kan sjunka ner i ljuvlig halvdvala en stund till.
Jag har kommit hem ganska sent på kvällarna, bortåt nio-halv tio, men ändå hunnit köra några tvättmaskiner och röja undan. Vad bra det går att städa när man kan göra lite varje dag. När leksakerna man plockar undan ligger kvar i sina korgar.
När jag träffade pappa igår nämnde jag detta, det ovana i att kunna lämna saker framme och veta att de står kvar tolv timmar senare där jag lämnat dem. Han log lite och svarade att det finns saker i hans lägenhet som står där de stått i tjugo år. Javisst. Så är det ju. Ofattbart som det verkar, så kommer väl den tiden också. Då mina barn är vuxna och inte i min omedelbara närhet. Tur att det är några år kvar tills dess, så jag hinner vänja mig vid tanken.
Men nu njuter jag av ensamheten och barnens bortavaro, till den grad att jag nästan får dåligt samvete.Men när jag viker rena kläder och lägger in i garderober, och samtidigt passar på att plocka undan en del urväxt, kommer det ett hugg av längtan och sentimentalitet som övertygar mig om att jag är normal.
(Det är klart att jag är normal! Det vet jag ju. Vad är det i den jäkla modersrollen som gör att man inte kan njuta ohämmat av ensamheten utan att få dåligt samvete?)
(Hur många bebiskläder är det rimligt att spara av sentimentala skäl? Speciellt som jag egentligen inte tyckte bebistiden var så fantastisk, särskilt inte Y:s - sömn, igen! Dåligt samvete, igen! - det blir ju bara roligare att ha barn ju större de blir. Helt omotiverat och irrationellt kommer en vemod över att jag inte kommer att ha en bebis igen. Fast det vill jag ju inte! Hur är man funtad egentligen?)
2011-06-29
Apoteket here I come
Jobbet har kickat igång rejält. Det är roligt. Fast stressigt. Mer om detta en annan gång.
Min gamla magkatarr har vaknat och påminner mig om att dra ner på takten och kaffet.
I eftermiddag går jag till Apoteket och inhandlar Losec, eller dess billigare motsvarighet.
Men! Förresten! Semesterersättningen dök upp häromdagen. Utan mera tjat. Puh.
Min gamla magkatarr har vaknat och påminner mig om att dra ner på takten och kaffet.
I eftermiddag går jag till Apoteket och inhandlar Losec, eller dess billigare motsvarighet.
Men! Förresten! Semesterersättningen dök upp häromdagen. Utan mera tjat. Puh.
Apoteket here I come
Jobbet har kickat igång rejält. Det är roligt. Fast stressigt. Mer om detta en annan gång.
Min gamla magkatarr har vaknat och påminner mig om att dra ner på takten och kaffet.
I eftermiddag går jag till Apoteket och inhandlar Losec, eller dess billigare motsvarighet.
Men! Förresten! Semesterersättningen dök upp häromdagen. Utan mera tjat. Puh.
Min gamla magkatarr har vaknat och påminner mig om att dra ner på takten och kaffet.
I eftermiddag går jag till Apoteket och inhandlar Losec, eller dess billigare motsvarighet.
Men! Förresten! Semesterersättningen dök upp häromdagen. Utan mera tjat. Puh.
2011-06-28
Drygt veckoschema
Jag har husmorssemester. O packade in sönerna och svärmor i bilen imorse och satte kurs västerut för att hälsa på sin bror med familj. De är borta till på fredag. Så här ser mitt schema ut:
Alla dagar: sova så mycket som möjligt, jobba så mycket som möjligt (hm, inbyggd motsättning där kanske?)
Tisdag: Möte i Örebro, tåg fram och tillbaka. På kvällen ett tufft träningspass à la Krickan.
Onsdag: Sovmorgon, därefter möte med en leverantör. Efter jobbet tar jag tunnelbanan in till stan för att träffa pappa. Förhoppningen är att kunna samtala i avslutade meningar utan två marodörer som klänger på oss.
Torsdag: Träning före jobbet. Efter jobbet middag på riktigt fin restaurang med två dito vänner från min förra arbetsplats. Längtar efter att träffa dem igen. Vid hemkomst: snabb städning av hemmet, städerskan kommer på fredag morgon.
Fredag: gå hemifrån fortast möjligt för att låta städerskan göra sitt jobb ifred. Frukost på jobbet. Prick fyra när sista mötet är slut utbryter SHOPPINGEFTERMIDDAG. All by myself i förortsgallerian där det är sommarrea. Avslutas med fotvård på spa. Kvällen ska tillbringas på gården med de nyfixade fötterna på en stol, i sällskap av en bra bok och ett glas rosé. Koltrasten kommer att sjunga för mig och jasminen kommer att dofta, och där ska jag sitta tills bilen glider upp intill brevlådan, med O och två sovande pojkar.
Bra, va?
Alla dagar: sova så mycket som möjligt, jobba så mycket som möjligt (hm, inbyggd motsättning där kanske?)
Tisdag: Möte i Örebro, tåg fram och tillbaka. På kvällen ett tufft träningspass à la Krickan.
Onsdag: Sovmorgon, därefter möte med en leverantör. Efter jobbet tar jag tunnelbanan in till stan för att träffa pappa. Förhoppningen är att kunna samtala i avslutade meningar utan två marodörer som klänger på oss.
Torsdag: Träning före jobbet. Efter jobbet middag på riktigt fin restaurang med två dito vänner från min förra arbetsplats. Längtar efter att träffa dem igen. Vid hemkomst: snabb städning av hemmet, städerskan kommer på fredag morgon.
Fredag: gå hemifrån fortast möjligt för att låta städerskan göra sitt jobb ifred. Frukost på jobbet. Prick fyra när sista mötet är slut utbryter SHOPPINGEFTERMIDDAG. All by myself i förortsgallerian där det är sommarrea. Avslutas med fotvård på spa. Kvällen ska tillbringas på gården med de nyfixade fötterna på en stol, i sällskap av en bra bok och ett glas rosé. Koltrasten kommer att sjunga för mig och jasminen kommer att dofta, och där ska jag sitta tills bilen glider upp intill brevlådan, med O och två sovande pojkar.
Bra, va?
Drygt veckoschema
Jag har husmorssemester. O packade in sönerna och svärmor i bilen imorse och satte kurs västerut för att hälsa på sin bror med familj. De är borta till på fredag. Så här ser mitt schema ut:
Alla dagar: sova så mycket som möjligt, jobba så mycket som möjligt (hm, inbyggd motsättning där kanske?)
Tisdag: Möte i Örebro, tåg fram och tillbaka. På kvällen ett tufft träningspass à la Krickan.
Onsdag: Sovmorgon, därefter möte med en leverantör. Efter jobbet tar jag tunnelbanan in till stan för att träffa pappa. Förhoppningen är att kunna samtala i avslutade meningar utan två marodörer som klänger på oss.
Torsdag: Träning före jobbet. Efter jobbet middag på riktigt fin restaurang med två dito vänner från min förra arbetsplats. Längtar efter att träffa dem igen. Vid hemkomst: snabb städning av hemmet, städerskan kommer på fredag morgon.
Fredag: gå hemifrån fortast möjligt för att låta städerskan göra sitt jobb ifred. Frukost på jobbet. Prick fyra när sista mötet är slut utbryter SHOPPINGEFTERMIDDAG. All by myself i förortsgallerian där det är sommarrea. Avslutas med fotvård på spa. Kvällen ska tillbringas på gården med de nyfixade fötterna på en stol, i sällskap av en bra bok och ett glas rosé. Koltrasten kommer att sjunga för mig och jasminen kommer att dofta, och där ska jag sitta tills bilen glider upp intill brevlådan, med O och två sovande pojkar.
Bra, va?
Alla dagar: sova så mycket som möjligt, jobba så mycket som möjligt (hm, inbyggd motsättning där kanske?)
Tisdag: Möte i Örebro, tåg fram och tillbaka. På kvällen ett tufft träningspass à la Krickan.
Onsdag: Sovmorgon, därefter möte med en leverantör. Efter jobbet tar jag tunnelbanan in till stan för att träffa pappa. Förhoppningen är att kunna samtala i avslutade meningar utan två marodörer som klänger på oss.
Torsdag: Träning före jobbet. Efter jobbet middag på riktigt fin restaurang med två dito vänner från min förra arbetsplats. Längtar efter att träffa dem igen. Vid hemkomst: snabb städning av hemmet, städerskan kommer på fredag morgon.
Fredag: gå hemifrån fortast möjligt för att låta städerskan göra sitt jobb ifred. Frukost på jobbet. Prick fyra när sista mötet är slut utbryter SHOPPINGEFTERMIDDAG. All by myself i förortsgallerian där det är sommarrea. Avslutas med fotvård på spa. Kvällen ska tillbringas på gården med de nyfixade fötterna på en stol, i sällskap av en bra bok och ett glas rosé. Koltrasten kommer att sjunga för mig och jasminen kommer att dofta, och där ska jag sitta tills bilen glider upp intill brevlådan, med O och två sovande pojkar.
Bra, va?
2011-06-23
Onekligen en fördel
Jag kan inte bestämma mig för om jag är odelat nöjd med att ha eget rum eller ej. Det tilltalar min introverta sida, det gör det. Men den borde jag helst inte odla på jobbet. (Jag är introvert före lunch, men byter personlighet och blir extrovert på eftermiddagen, brukar jag säga.)
Fast det är ju en fördel att kunna lyssna på Lindemän på Spotify medan man brottas med en tråkig projektplan. Ett arbete som är just så själsdödande att det behöver livas upp med lite fniss. Samtidigt som Hasse Alfredson är tillräckligt långrandig och tramsig för att inte kräva all min koncentration.
Fast lite farligt är det. Jag hade tänkt stänga av efter Annonsör Eros Lindeman, men nu måste jag nog höra på Finsk författare Pentti Lindeman också.
Fast det är ju en fördel att kunna lyssna på Lindemän på Spotify medan man brottas med en tråkig projektplan. Ett arbete som är just så själsdödande att det behöver livas upp med lite fniss. Samtidigt som Hasse Alfredson är tillräckligt långrandig och tramsig för att inte kräva all min koncentration.
Fast lite farligt är det. Jag hade tänkt stänga av efter Annonsör Eros Lindeman, men nu måste jag nog höra på Finsk författare Pentti Lindeman också.
Onekligen en fördel
Jag kan inte bestämma mig för om jag är odelat nöjd med att ha eget rum eller ej. Det tilltalar min introverta sida, det gör det. Men den borde jag helst inte odla på jobbet. (Jag är introvert före lunch, men byter personlighet och blir extrovert på eftermiddagen, brukar jag säga.)
Fast det är ju en fördel att kunna lyssna på Lindemän på Spotify medan man brottas med en tråkig projektplan. Ett arbete som är just så själsdödande att det behöver livas upp med lite fniss. Samtidigt som Hasse Alfredson är tillräckligt långrandig och tramsig för att inte kräva all min koncentration.
Fast lite farligt är det. Jag hade tänkt stänga av efter Annonsör Eros Lindeman, men nu måste jag nog höra på Finsk författare Pentti Lindeman också.
Fast det är ju en fördel att kunna lyssna på Lindemän på Spotify medan man brottas med en tråkig projektplan. Ett arbete som är just så själsdödande att det behöver livas upp med lite fniss. Samtidigt som Hasse Alfredson är tillräckligt långrandig och tramsig för att inte kräva all min koncentration.
Fast lite farligt är det. Jag hade tänkt stänga av efter Annonsör Eros Lindeman, men nu måste jag nog höra på Finsk författare Pentti Lindeman också.
2011-06-20
Not for the faint of heart
Tonårsfasoner, jo jag tackar. Undrar vad han kommer att hitta på när han verkligen är i tonåren.
Idag var det sommarfika hos Q:s dagmamma, med ambitiöst sånguppträdande. Varje barn sjöng ett solo, Q:s var Saltkråkevisan nu ska ni höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom. Han var rejält nervös innan, både igår kväll och imorse pratade han om att han inte ville sjunga. Han har rampfeber, min pojke. Men det gick alldeles galant (han sjunger bra, noterar det stolta modershjärtat!), och efteråt var han uppsluppen.
Nervositeten tog sig uttryck i allmän pestighet, men när sjungandet var över fick vi en fin kväll tillsammans. Middag utan incidenter, sedan kom en kompis på besök och lekte. Även Y var på fridsamt humör. Idyll alltså.
Tills det var läggdags, och jag ville ha Q:s hjälp med att städa hans rum som såg ut som efter ett bombnedslag. Glöm det. Jag fick städa, medan Q låg på sin säng och gallskrek rakt ut, och måttade slag och sparkar efter nyfiken (och provokativ, det medges) lillebror. O var och tränade och väntades hem strax efter läggdags.
Därefter retirerade jag och tog Y med mig. Gallskriken ebbade ut och en misstänkt tystnad vidtog. Vid kontroll visar det sig att Q under denna tystnad nogsamt vässat en blyertspenna. Golvet och sängen är fullt av de flagor som därvid uppkommer. Våra blickar möts, mitt sinne rinner och jag bryter sönder pennan. Det känns bättre efteråt, faktiskt.
Men Q blir förstås ännu argare. Inte smart, Helga. Släpp fyra av fem konflikter med barnet. Konflikter mellan barn och föräldrar startas nästan alltid av barnen, men hur allvarliga de blir avgörs av hur föräldern reagerar på barnets provokationer. Så logiskt, så glasklart. Och så jävla svårt att komma ihåg i stundens hetta.
Mer skrik, jag retirerar återigen för att inte säga eller göra något ännu dummare. Jag gör välling åt Y. Vad fan är det ungen skriker?
- Kom och döda mig, mamma! Kom och döda mig, mamma! KOM OCH DÖDA MIG MAMMA!!
Vad svarar man på det? Går det att ignorera?
Nej. Går med bestämda steg mot hans rum.
- Kom och döda mig, mamma!
- Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska borsta dina tänder.
Han blev faktiskt tyst. Tro det eller ej men nu sover han, och ingen dödade någon annan.
Jag försöker minnas gårdagens nattning som var i en helt annan stämning:
- Du är den sötaste mamman man kan ha! Du är söt som en nyponros och en blåklocka!
Nu måste jag nog gå och ge honom en puss innan jag själv lägger mig.
Idag var det sommarfika hos Q:s dagmamma, med ambitiöst sånguppträdande. Varje barn sjöng ett solo, Q:s var Saltkråkevisan nu ska ni höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom. Han var rejält nervös innan, både igår kväll och imorse pratade han om att han inte ville sjunga. Han har rampfeber, min pojke. Men det gick alldeles galant (han sjunger bra, noterar det stolta modershjärtat!), och efteråt var han uppsluppen.
Nervositeten tog sig uttryck i allmän pestighet, men när sjungandet var över fick vi en fin kväll tillsammans. Middag utan incidenter, sedan kom en kompis på besök och lekte. Även Y var på fridsamt humör. Idyll alltså.
Tills det var läggdags, och jag ville ha Q:s hjälp med att städa hans rum som såg ut som efter ett bombnedslag. Glöm det. Jag fick städa, medan Q låg på sin säng och gallskrek rakt ut, och måttade slag och sparkar efter nyfiken (och provokativ, det medges) lillebror. O var och tränade och väntades hem strax efter läggdags.
Därefter retirerade jag och tog Y med mig. Gallskriken ebbade ut och en misstänkt tystnad vidtog. Vid kontroll visar det sig att Q under denna tystnad nogsamt vässat en blyertspenna. Golvet och sängen är fullt av de flagor som därvid uppkommer. Våra blickar möts, mitt sinne rinner och jag bryter sönder pennan. Det känns bättre efteråt, faktiskt.
Men Q blir förstås ännu argare. Inte smart, Helga. Släpp fyra av fem konflikter med barnet. Konflikter mellan barn och föräldrar startas nästan alltid av barnen, men hur allvarliga de blir avgörs av hur föräldern reagerar på barnets provokationer. Så logiskt, så glasklart. Och så jävla svårt att komma ihåg i stundens hetta.
Mer skrik, jag retirerar återigen för att inte säga eller göra något ännu dummare. Jag gör välling åt Y. Vad fan är det ungen skriker?
- Kom och döda mig, mamma! Kom och döda mig, mamma! KOM OCH DÖDA MIG MAMMA!!
Vad svarar man på det? Går det att ignorera?
Nej. Går med bestämda steg mot hans rum.
- Kom och döda mig, mamma!
- Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska borsta dina tänder.
Han blev faktiskt tyst. Tro det eller ej men nu sover han, och ingen dödade någon annan.
Jag försöker minnas gårdagens nattning som var i en helt annan stämning:
- Du är den sötaste mamman man kan ha! Du är söt som en nyponros och en blåklocka!
Nu måste jag nog gå och ge honom en puss innan jag själv lägger mig.
Not for the faint of heart
Tonårsfasoner, jo jag tackar. Undrar vad han kommer att hitta på när han verkligen är i tonåren.
Idag var det sommarfika hos Q:s dagmamma, med ambitiöst sånguppträdande. Varje barn sjöng ett solo, Q:s var Saltkråkevisan nu ska ni höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom. Han var rejält nervös innan, både igår kväll och imorse pratade han om att han inte ville sjunga. Han har rampfeber, min pojke. Men det gick alldeles galant (han sjunger bra, noterar det stolta modershjärtat!), och efteråt var han uppsluppen.
Nervositeten tog sig uttryck i allmän pestighet, men när sjungandet var över fick vi en fin kväll tillsammans. Middag utan incidenter, sedan kom en kompis på besök och lekte. Även Y var på fridsamt humör. Idyll alltså.
Tills det var läggdags, och jag ville ha Q:s hjälp med att städa hans rum som såg ut som efter ett bombnedslag. Glöm det. Jag fick städa, medan Q låg på sin säng och gallskrek rakt ut, och måttade slag och sparkar efter nyfiken (och provokativ, det medges) lillebror. O var och tränade och väntades hem strax efter läggdags.
Därefter retirerade jag och tog Y med mig. Gallskriken ebbade ut och en misstänkt tystnad vidtog. Vid kontroll visar det sig att Q under denna tystnad nogsamt vässat en blyertspenna. Golvet och sängen är fullt av de flagor som därvid uppkommer. Våra blickar möts, mitt sinne rinner och jag bryter sönder pennan. Det känns bättre efteråt, faktiskt.
Men Q blir förstås ännu argare. Inte smart, Helga. Släpp fyra av fem konflikter med barnet. Konflikter mellan barn och föräldrar startas nästan alltid av barnen, men hur allvarliga de blir avgörs av hur föräldern reagerar på barnets provokationer. Så logiskt, så glasklart. Och så jävla svårt att komma ihåg i stundens hetta.
Mer skrik, jag retirerar återigen för att inte säga eller göra något ännu dummare. Jag gör välling åt Y. Vad fan är det ungen skriker?
- Kom och döda mig, mamma! Kom och döda mig, mamma! KOM OCH DÖDA MIG MAMMA!!
Vad svarar man på det? Går det att ignorera?
Nej. Går med bestämda steg mot hans rum.
- Kom och döda mig, mamma!
- Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska borsta dina tänder.
Han blev faktiskt tyst. Tro det eller ej men nu sover han, och ingen dödade någon annan.
Jag försöker minnas gårdagens nattning som var i en helt annan stämning:
- Du är den sötaste mamman man kan ha! Du är söt som en nyponros och en blåklocka!
Nu måste jag nog gå och ge honom en puss innan jag själv lägger mig.
Idag var det sommarfika hos Q:s dagmamma, med ambitiöst sånguppträdande. Varje barn sjöng ett solo, Q:s var Saltkråkevisan nu ska ni höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom. Han var rejält nervös innan, både igår kväll och imorse pratade han om att han inte ville sjunga. Han har rampfeber, min pojke. Men det gick alldeles galant (han sjunger bra, noterar det stolta modershjärtat!), och efteråt var han uppsluppen.
Nervositeten tog sig uttryck i allmän pestighet, men när sjungandet var över fick vi en fin kväll tillsammans. Middag utan incidenter, sedan kom en kompis på besök och lekte. Även Y var på fridsamt humör. Idyll alltså.
Tills det var läggdags, och jag ville ha Q:s hjälp med att städa hans rum som såg ut som efter ett bombnedslag. Glöm det. Jag fick städa, medan Q låg på sin säng och gallskrek rakt ut, och måttade slag och sparkar efter nyfiken (och provokativ, det medges) lillebror. O var och tränade och väntades hem strax efter läggdags.
Därefter retirerade jag och tog Y med mig. Gallskriken ebbade ut och en misstänkt tystnad vidtog. Vid kontroll visar det sig att Q under denna tystnad nogsamt vässat en blyertspenna. Golvet och sängen är fullt av de flagor som därvid uppkommer. Våra blickar möts, mitt sinne rinner och jag bryter sönder pennan. Det känns bättre efteråt, faktiskt.
Men Q blir förstås ännu argare. Inte smart, Helga. Släpp fyra av fem konflikter med barnet. Konflikter mellan barn och föräldrar startas nästan alltid av barnen, men hur allvarliga de blir avgörs av hur föräldern reagerar på barnets provokationer. Så logiskt, så glasklart. Och så jävla svårt att komma ihåg i stundens hetta.
Mer skrik, jag retirerar återigen för att inte säga eller göra något ännu dummare. Jag gör välling åt Y. Vad fan är det ungen skriker?
- Kom och döda mig, mamma! Kom och döda mig, mamma! KOM OCH DÖDA MIG MAMMA!!
Vad svarar man på det? Går det att ignorera?
Nej. Går med bestämda steg mot hans rum.
- Kom och döda mig, mamma!
- Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska borsta dina tänder.
Han blev faktiskt tyst. Tro det eller ej men nu sover han, och ingen dödade någon annan.
Jag försöker minnas gårdagens nattning som var i en helt annan stämning:
- Du är den sötaste mamman man kan ha! Du är söt som en nyponros och en blåklocka!
Nu måste jag nog gå och ge honom en puss innan jag själv lägger mig.
Flying colors
Jag genomförde mitt första större möte med kunden i förra veckan, och det blev faktiskt en succé. Fy fan vad jag är bra. Fy fan vad länge sedan jag hade den känslan på jobbet.
På fredageftermiddagen, när jag just börjat fundera på att stänga av datorn, kom ett mejl. Från chefen i Örebro, han som linjechefar över nästan alla mina projektmedlemmar. Han som dessutom är god vän med förre projektledaren, som slutat i vredesmod. Han ville bara tala om att jag gjort ett gott intryck på hans ingenjörer.
Och jag blev glad, förstås för det han skrev, men inte minst för att han skrev det.
På fredageftermiddagen, när jag just börjat fundera på att stänga av datorn, kom ett mejl. Från chefen i Örebro, han som linjechefar över nästan alla mina projektmedlemmar. Han som dessutom är god vän med förre projektledaren, som slutat i vredesmod. Han ville bara tala om att jag gjort ett gott intryck på hans ingenjörer.
Och jag blev glad, förstås för det han skrev, men inte minst för att han skrev det.
Flying colors
Jag genomförde mitt första större möte med kunden i förra veckan, och det blev faktiskt en succé. Fy fan vad jag är bra. Fy fan vad länge sedan jag hade den känslan på jobbet.
På fredageftermiddagen, när jag just börjat fundera på att stänga av datorn, kom ett mejl. Från chefen i Örebro, han som linjechefar över nästan alla mina projektmedlemmar. Han som dessutom är god vän med förre projektledaren, som slutat i vredesmod. Han ville bara tala om att jag gjort ett gott intryck på hans ingenjörer.
Och jag blev glad, förstås för det han skrev, men inte minst för att han skrev det.
På fredageftermiddagen, när jag just börjat fundera på att stänga av datorn, kom ett mejl. Från chefen i Örebro, han som linjechefar över nästan alla mina projektmedlemmar. Han som dessutom är god vän med förre projektledaren, som slutat i vredesmod. Han ville bara tala om att jag gjort ett gott intryck på hans ingenjörer.
Och jag blev glad, förstås för det han skrev, men inte minst för att han skrev det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)