Det var kul att intervjua! Nästan lika roligt som att bli intervjuad. Jag låg ganska lågt och lät min chef sköta det mesta av snacket. Ena killen verkar bra, den andre gjorde mig mycket tveksam. Och hur hemskt det än är att dissa folk, särskilt de som verkligen verkar behöva ett jobb, så blir man ju lite undrande av en konversation som den här:
Min chef: Vilka är dina svaga sidor?
Kandidaten: Blablabla om sin breda kompetens, vad han tycker är roligt, vad han skulle vilja jobba mera med, hur social han är och hur bra han kommer överens med folk, blablabla.
Min chef: Jo, men vilka är dina svaga sidor?
Kandidaten: Ännu lite mer blablabla på ungefär samma tema som ovan.
Min chef: Ja just det, och dina svaga sidor då?
Kandidaten: För tre år sedan hade jag ett uppdrag som blablabla totalt beside the point blablabla.
Helga (tänker): OK. Du har minst tre svaga sidor. Du är dålig på att lyssna, du är långrandig och du har dålig självkännedom.
2011-05-05
Hur man besvarar en fråga utan att svara på den
Det var kul att intervjua! Nästan lika roligt som att bli intervjuad. Jag låg ganska lågt och lät min chef sköta det mesta av snacket. Ena killen verkar bra, den andre gjorde mig mycket tveksam. Och hur hemskt det än är att dissa folk, särskilt de som verkligen verkar behöva ett jobb, så blir man ju lite undrande av en konversation som den här:
Min chef: Vilka är dina svaga sidor?
Kandidaten: Blablabla om sin breda kompetens, vad han tycker är roligt, vad han skulle vilja jobba mera med, hur social han är och hur bra han kommer överens med folk, blablabla.
Min chef: Jo, men vilka är dina svaga sidor?
Kandidaten: Ännu lite mer blablabla på ungefär samma tema som ovan.
Min chef: Ja just det, och dina svaga sidor då?
Kandidaten: För tre år sedan hade jag ett uppdrag som blablabla totalt beside the point blablabla.
Helga (tänker): OK. Du har minst tre svaga sidor. Du är dålig på att lyssna, du är långrandig och du har dålig självkännedom.
Min chef: Vilka är dina svaga sidor?
Kandidaten: Blablabla om sin breda kompetens, vad han tycker är roligt, vad han skulle vilja jobba mera med, hur social han är och hur bra han kommer överens med folk, blablabla.
Min chef: Jo, men vilka är dina svaga sidor?
Kandidaten: Ännu lite mer blablabla på ungefär samma tema som ovan.
Min chef: Ja just det, och dina svaga sidor då?
Kandidaten: För tre år sedan hade jag ett uppdrag som blablabla totalt beside the point blablabla.
Helga (tänker): OK. Du har minst tre svaga sidor. Du är dålig på att lyssna, du är långrandig och du har dålig självkännedom.
Byta stol
Fjärde dagen på mitt nya jobb, och idag ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Intervjua! Det kommer två pigga konsulter till mig, pigga på att arbeta i mitt nya projekt. Deras tekniska kompetens kommer jag att ha svårt att bedöma, eftersom området vi arbetar med är nytt för mig, men där får jag gudskelov hjälp. Men det är jag som ska bedöma dem som personer och huruvida jag kan jobba med dem eller inte.
Det känns stort och lite märkligt. Och roligt. För några veckor sedan var det jag som sprang på intervjuer och blev granskad. Nu ska jag sitta på andra sidan skrivbordet. Vad ska jag fråga? Vad är det jag vill veta? Hur vill jag att den perfekta medarbetaren ska vara?
Jag försöker minnas. Bortanför det gångna året, den omtumlande Korearesan, blivandet av en familj med två barn, en mamma med två barn. Förra våren, vintern, hösten dessförinnan. Mitt förra jobb, mitt förra liv. Mina medarbetare där. De som det funkade bra med, varför funkade det? Vad gillade jag hos dem? De som det funkade mindre bra med, varför inte?
Jag minns två killar som jag faktiskt inte gillade att jobba med, och konstaterar besvärat att det berodde på att de av olika orsaker fick mig att känna mig osäker. Vems fel? Bådas. Jag måste komma ihåg att ta plats, hålla på min egen plats och min auktoritet. Vad i deras beteende var fel? Bristande kommunikation, tror jag. De var dåliga på att tala om vad de gjorde och varför. Så blev jag allt osäkrare och slutade fråga.
Så. Slut på självrannsakningen för denna gång. I eftermiddag kommer de. Hihi.
Det känns stort och lite märkligt. Och roligt. För några veckor sedan var det jag som sprang på intervjuer och blev granskad. Nu ska jag sitta på andra sidan skrivbordet. Vad ska jag fråga? Vad är det jag vill veta? Hur vill jag att den perfekta medarbetaren ska vara?
Jag försöker minnas. Bortanför det gångna året, den omtumlande Korearesan, blivandet av en familj med två barn, en mamma med två barn. Förra våren, vintern, hösten dessförinnan. Mitt förra jobb, mitt förra liv. Mina medarbetare där. De som det funkade bra med, varför funkade det? Vad gillade jag hos dem? De som det funkade mindre bra med, varför inte?
Jag minns två killar som jag faktiskt inte gillade att jobba med, och konstaterar besvärat att det berodde på att de av olika orsaker fick mig att känna mig osäker. Vems fel? Bådas. Jag måste komma ihåg att ta plats, hålla på min egen plats och min auktoritet. Vad i deras beteende var fel? Bristande kommunikation, tror jag. De var dåliga på att tala om vad de gjorde och varför. Så blev jag allt osäkrare och slutade fråga.
Så. Slut på självrannsakningen för denna gång. I eftermiddag kommer de. Hihi.
Byta stol
Fjärde dagen på mitt nya jobb, och idag ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Intervjua! Det kommer två pigga konsulter till mig, pigga på att arbeta i mitt nya projekt. Deras tekniska kompetens kommer jag att ha svårt att bedöma, eftersom området vi arbetar med är nytt för mig, men där får jag gudskelov hjälp. Men det är jag som ska bedöma dem som personer och huruvida jag kan jobba med dem eller inte.
Det känns stort och lite märkligt. Och roligt. För några veckor sedan var det jag som sprang på intervjuer och blev granskad. Nu ska jag sitta på andra sidan skrivbordet. Vad ska jag fråga? Vad är det jag vill veta? Hur vill jag att den perfekta medarbetaren ska vara?
Jag försöker minnas. Bortanför det gångna året, den omtumlande Korearesan, blivandet av en familj med två barn, en mamma med två barn. Förra våren, vintern, hösten dessförinnan. Mitt förra jobb, mitt förra liv. Mina medarbetare där. De som det funkade bra med, varför funkade det? Vad gillade jag hos dem? De som det funkade mindre bra med, varför inte?
Jag minns två killar som jag faktiskt inte gillade att jobba med, och konstaterar besvärat att det berodde på att de av olika orsaker fick mig att känna mig osäker. Vems fel? Bådas. Jag måste komma ihåg att ta plats, hålla på min egen plats och min auktoritet. Vad i deras beteende var fel? Bristande kommunikation, tror jag. De var dåliga på att tala om vad de gjorde och varför. Så blev jag allt osäkrare och slutade fråga.
Så. Slut på självrannsakningen för denna gång. I eftermiddag kommer de. Hihi.
Det känns stort och lite märkligt. Och roligt. För några veckor sedan var det jag som sprang på intervjuer och blev granskad. Nu ska jag sitta på andra sidan skrivbordet. Vad ska jag fråga? Vad är det jag vill veta? Hur vill jag att den perfekta medarbetaren ska vara?
Jag försöker minnas. Bortanför det gångna året, den omtumlande Korearesan, blivandet av en familj med två barn, en mamma med två barn. Förra våren, vintern, hösten dessförinnan. Mitt förra jobb, mitt förra liv. Mina medarbetare där. De som det funkade bra med, varför funkade det? Vad gillade jag hos dem? De som det funkade mindre bra med, varför inte?
Jag minns två killar som jag faktiskt inte gillade att jobba med, och konstaterar besvärat att det berodde på att de av olika orsaker fick mig att känna mig osäker. Vems fel? Bådas. Jag måste komma ihåg att ta plats, hålla på min egen plats och min auktoritet. Vad i deras beteende var fel? Bristande kommunikation, tror jag. De var dåliga på att tala om vad de gjorde och varför. Så blev jag allt osäkrare och slutade fråga.
Så. Slut på självrannsakningen för denna gång. I eftermiddag kommer de. Hihi.
2011-05-03
När fan blev det här en poesiblogg?
En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Men dessa trolskt försvunna vita snår
och dessa pilvedsflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar går itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. -
En naken huldra gick här nyss förbi.
Nej, någon naken huldra var det inte, det var bara en träningsklädd Helga som gick hemåt i den kalla majkvällen.
Men slånen blommar.
Huldra, ett av språkets vackraste ord förresten?
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Men dessa trolskt försvunna vita snår
och dessa pilvedsflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar går itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. -
En naken huldra gick här nyss förbi.
Nej, någon naken huldra var det inte, det var bara en träningsklädd Helga som gick hemåt i den kalla majkvällen.
Men slånen blommar.
Huldra, ett av språkets vackraste ord förresten?
När fan blev det här en poesiblogg?
En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Men dessa trolskt försvunna vita snår
och dessa pilvedsflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar går itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. -
En naken huldra gick här nyss förbi.
Nej, någon naken huldra var det inte, det var bara en träningsklädd Helga som gick hemåt i den kalla majkvällen.
Men slånen blommar.
Huldra, ett av språkets vackraste ord förresten?
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Men dessa trolskt försvunna vita snår
och dessa pilvedsflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar går itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. -
En naken huldra gick här nyss förbi.
Nej, någon naken huldra var det inte, det var bara en träningsklädd Helga som gick hemåt i den kalla majkvällen.
Men slånen blommar.
Huldra, ett av språkets vackraste ord förresten?
2011-05-02
Välkommen, och lite rädd
Idag började jag på mitt nya jobb. Den här orkidén stod på mitt skrivbord när jag kom. Jag har fått eget rum, förresten. Det var mer än tio år sedan sist. Konstig känsla. Förmodligen är det bra ur stressynpunkt, jag var alltid störd av bakgrundsljuden. Men socialt är det trevligt att ha kollegorna nära inpå sig.
Jag känner mig mycket välkommen, inte bara tack vare blomman. VD:n och jag tillbringade ett par timmar då han berättade om mitt nya projekt. Företagets största order hittills. Nästa vecka åker vi och besöker kunden. Och Helga, sa han. En sak måste du veta. Personer som säger jajamensan, jag fixar detta, och som sedan inte åstadkommer något, är det värsta jag vet. Om du inte hinner, orkar, kan, förstår eller något annat, säg till.
Eftersom varken dator eller telefon fanns färdiga tillbringade jag min första dag i konstig limbo. Redan lite stressad över allt som kommer att bli mitt ansvar, men utan möjlighet att börja eftersom de grundläggande redskapen saknades. Men de kommer imorgon. Hoppas jag.
Sedan kom jag hem, försenad eftersom bussen var det. Möttes av åskmolnet O som därmed missat en träningstimme. Men han kom iväg en stund senare. Efter att först ha släpat hem gallskrikande Q som smitit hem till kompisen med TV-spelet utan att fråga, och dessutom ljugit för kompisens föräldrar när de (som överenskommet) frågat honom om vi visste var han var någonstans.
Att värma den av O färdiglagade middagen var en utmaning. Gång på gång fick jag sätta mig ner på golvet framför spisen och ta liten pojke i famn, gråtande för att storebror klippt till. Eller ta stor pojke i famn, gråtande för att jag grälat på honom. Eller båda pojkarna. Så kramades vi och gosade medan pastan kokade över, tills Q sopade till lillebror igen.
Medan jag kramade dem hann jag tänka. Å, det är roligt att börja jobba igen. Jag har saknat det. Det var skönt att vara ifrån barnen idag, att ansvara bara för mig själv. Samtidigt som jag längtade efter dem och tänkte på dem.
Isande oro också. Kommer jag att få ihop det? Kommer jag att hitta balansen, den rätta knycken? Blir detta ett roligt och lagom utmanande jobb som inte dränerar mig och som ger mig tid och framför allt ork för de viktigaste personerna i mitt liv. Hur fan gör folk? Jag gick först av alla idag, och kom ändå sent hem och snuvade O på ett träningspass. Min egen motion måste jag också försöka klämma in någonstans.
Men när maten var uppäten och vi lekt i endräkt och gamman en stund, och O kommit hem, och båda pojkarna var pyjamasade, tandborstade och lästa för, då kändes det rätt okej igen.
Imorgon är en ny dag.
Välkommen, och lite rädd
Idag började jag på mitt nya jobb. Den här orkidén stod på mitt skrivbord när jag kom. Jag har fått eget rum, förresten. Det var mer än tio år sedan sist. Konstig känsla. Förmodligen är det bra ur stressynpunkt, jag var alltid störd av bakgrundsljuden. Men socialt är det trevligt att ha kollegorna nära inpå sig.
Jag känner mig mycket välkommen, inte bara tack vare blomman. VD:n och jag tillbringade ett par timmar då han berättade om mitt nya projekt. Företagets största order hittills. Nästa vecka åker vi och besöker kunden. Och Helga, sa han. En sak måste du veta. Personer som säger jajamensan, jag fixar detta, och som sedan inte åstadkommer något, är det värsta jag vet. Om du inte hinner, orkar, kan, förstår eller något annat, säg till.
Eftersom varken dator eller telefon fanns färdiga tillbringade jag min första dag i konstig limbo. Redan lite stressad över allt som kommer att bli mitt ansvar, men utan möjlighet att börja eftersom de grundläggande redskapen saknades. Men de kommer imorgon. Hoppas jag.
Sedan kom jag hem, försenad eftersom bussen var det. Möttes av åskmolnet O som därmed missat en träningstimme. Men han kom iväg en stund senare. Efter att först ha släpat hem gallskrikande Q som smitit hem till kompisen med TV-spelet utan att fråga, och dessutom ljugit för kompisens föräldrar när de (som överenskommet) frågat honom om vi visste var han var någonstans.
Att värma den av O färdiglagade middagen var en utmaning. Gång på gång fick jag sätta mig ner på golvet framför spisen och ta liten pojke i famn, gråtande för att storebror klippt till. Eller ta stor pojke i famn, gråtande för att jag grälat på honom. Eller båda pojkarna. Så kramades vi och gosade medan pastan kokade över, tills Q sopade till lillebror igen.
Medan jag kramade dem hann jag tänka. Å, det är roligt att börja jobba igen. Jag har saknat det. Det var skönt att vara ifrån barnen idag, att ansvara bara för mig själv. Samtidigt som jag längtade efter dem och tänkte på dem.
Isande oro också. Kommer jag att få ihop det? Kommer jag att hitta balansen, den rätta knycken? Blir detta ett roligt och lagom utmanande jobb som inte dränerar mig och som ger mig tid och framför allt ork för de viktigaste personerna i mitt liv. Hur fan gör folk? Jag gick först av alla idag, och kom ändå sent hem och snuvade O på ett träningspass. Min egen motion måste jag också försöka klämma in någonstans.
Men när maten var uppäten och vi lekt i endräkt och gamman en stund, och O kommit hem, och båda pojkarna var pyjamasade, tandborstade och lästa för, då kändes det rätt okej igen.
Imorgon är en ny dag.
2011-04-27
Om våren, om våren, då är det allra bäst
Är det för att jag är nordbo, indoktrinerad sedan barnsben, eller är den nordiska våren ljuvligare än andra? Eller är det bara kontrasten mot vintern? (Jag gillar i och för sig snörika vintrar. Jag har inte klagat på de två senaste.)
Ljuset. Dofterna. Färgerna. Jag blir ömsom upprymd, ömsom sentimental. Ord, rader, fragment rinner upp i mitt sinne huller om buller och jag mumlar för mig själv när jag är ute och promenerar.
Allena som ett moln jag drev, på vandring över berg och dal
Då blicken plötsligt fångad blev av gula liljor utan tal
.....
And then my heart with pleasure fills,
and dances with the daffodils.
............
Vitsippan lyser i skuggsvala snår (nej, det gör den ju inte, ännu. Nu blommar den i överflöd och får mina ögon att tåras.)
.......
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden
.............
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
.......
Jag blev väckt av liv som larmar
jag har vaknat i vårens armar
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom
är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom.
.....
Det glittrar så gnistrande vackert i ån, det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler från jorden och himlen och allt jag ser.
...
Jag ville att himlens och jordens allt
låge tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.
Lite ålderdomligt uttryckt, men rytmen är så vacker. Och ungefär så känns det ju.
(Citatquiz? Ja, varför inte. Välkomna att gissa, om ni är hugade!)
Om våren, om våren, då är det allra bäst
Är det för att jag är nordbo, indoktrinerad sedan barnsben, eller är den nordiska våren ljuvligare än andra? Eller är det bara kontrasten mot vintern? (Jag gillar i och för sig snörika vintrar. Jag har inte klagat på de två senaste.)
Ljuset. Dofterna. Färgerna. Jag blir ömsom upprymd, ömsom sentimental. Ord, rader, fragment rinner upp i mitt sinne huller om buller och jag mumlar för mig själv när jag är ute och promenerar.
Allena som ett moln jag drev, på vandring över berg och dal
Då blicken plötsligt fångad blev av gula liljor utan tal
.....
And then my heart with pleasure fills,
and dances with the daffodils.
............
Vitsippan lyser i skuggsvala snår (nej, det gör den ju inte, ännu. Nu blommar den i överflöd och får mina ögon att tåras.)
.......
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden
.............
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
.......
Jag blev väckt av liv som larmar
jag har vaknat i vårens armar
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom
är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom.
.....
Det glittrar så gnistrande vackert i ån, det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler från jorden och himlen och allt jag ser.
...
Jag ville att himlens och jordens allt
låge tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.
Lite ålderdomligt uttryckt, men rytmen är så vacker. Och ungefär så känns det ju.
(Citatquiz? Ja, varför inte. Välkomna att gissa, om ni är hugade!)
2011-04-26
Ett år sedan första gången, andra gången
Idag är det ett år sedan vi träffade Y för första gången. Omtumlade damp vi ner i Seoul, vågade knappt hoppas på att komma iväg förrän vi satt på planet, en viss isländsk vulkan hotade sätta stopp. Knappt hade vi landat, kroppsligt och själsligt, förrän det var dags att infinna sig hos SWS och besöka Y hos hans fostermamma.
Han satt på hennes rygg när vi kom. Han var sig lik från bilderna, men lite blekare, och med ett mer karakteristiskt utseende, inte så docksött. När det vällde in besökare i rummet skrynklade han ihop ansiktet och sträckte sig efter fostermamman. Att vi - O eller jag - skulle ta honom i famnen var det inte tal om. Men när Q lekte med honom for skymten av ett leende över hans ansikte. Men på alla foton ser han gravallvarlig ut.
Jag gråter nästan när jag ser bilderna. Lilla, lilla Y. Vilken resa du har gjort. 1170 gram vägde du när du kom ur moderlivet. Vad gör din biologiska mamma nu? Jag önskar att hon kunde se dig idag, hur du kavat kliver iväg över vår gård, ut på vändplanen, hela vägen ut till sandlådan alldeles själv. Hur du sätter kurs på grannkatten, "a-o, a-o". Ordförrådet (eller vad man nu ska kalla det) ökar varje dag. Du har inga problem att uttrycka dig. Ser du något du verkligen vill ha kan man inte misstolka ditt uppfordrande läte, oftast "njånjånjånjå-njå!"
Och lilla stora Q. Som jag tyckte var stor redan förra året, när han blev storebror, men nu när jag ser bilderna ser jag hur liten han var. Uppklädd i skjorta och slips för att träffa lillebror. Mycket medveten om sin nya roll. Älskade unge, vilken chock det blev för dig - och mig! - när lillebror ockuperade min famn i flera veckor. Ändå samarbetade du. Du följde med mig på toaletten i Seoul när jag inte kunde lämna Y varken hos mormor eller pappa. Du satt på golvet i hörnet av båset (koreanska toaletter är rena!!) och höll Y i famnen så att jag kunde kissa.
Vilken resa!
Han satt på hennes rygg när vi kom. Han var sig lik från bilderna, men lite blekare, och med ett mer karakteristiskt utseende, inte så docksött. När det vällde in besökare i rummet skrynklade han ihop ansiktet och sträckte sig efter fostermamman. Att vi - O eller jag - skulle ta honom i famnen var det inte tal om. Men när Q lekte med honom for skymten av ett leende över hans ansikte. Men på alla foton ser han gravallvarlig ut.
Jag gråter nästan när jag ser bilderna. Lilla, lilla Y. Vilken resa du har gjort. 1170 gram vägde du när du kom ur moderlivet. Vad gör din biologiska mamma nu? Jag önskar att hon kunde se dig idag, hur du kavat kliver iväg över vår gård, ut på vändplanen, hela vägen ut till sandlådan alldeles själv. Hur du sätter kurs på grannkatten, "a-o, a-o". Ordförrådet (eller vad man nu ska kalla det) ökar varje dag. Du har inga problem att uttrycka dig. Ser du något du verkligen vill ha kan man inte misstolka ditt uppfordrande läte, oftast "njånjånjånjå-njå!"
Och lilla stora Q. Som jag tyckte var stor redan förra året, när han blev storebror, men nu när jag ser bilderna ser jag hur liten han var. Uppklädd i skjorta och slips för att träffa lillebror. Mycket medveten om sin nya roll. Älskade unge, vilken chock det blev för dig - och mig! - när lillebror ockuperade min famn i flera veckor. Ändå samarbetade du. Du följde med mig på toaletten i Seoul när jag inte kunde lämna Y varken hos mormor eller pappa. Du satt på golvet i hörnet av båset (koreanska toaletter är rena!!) och höll Y i famnen så att jag kunde kissa.
Vilken resa!
Ett år sedan första gången, andra gången
Idag är det ett år sedan vi träffade Y för första gången. Omtumlade damp vi ner i Seoul, vågade knappt hoppas på att komma iväg förrän vi satt på planet, en viss isländsk vulkan hotade sätta stopp. Knappt hade vi landat, kroppsligt och själsligt, förrän det var dags att infinna sig hos SWS och besöka Y hos hans fostermamma.
Han satt på hennes rygg när vi kom. Han var sig lik från bilderna, men lite blekare, och med ett mer karakteristiskt utseende, inte så docksött. När det vällde in besökare i rummet skrynklade han ihop ansiktet och sträckte sig efter fostermamman. Att vi - O eller jag - skulle ta honom i famnen var det inte tal om. Men när Q lekte med honom for skymten av ett leende över hans ansikte. Men på alla foton ser han gravallvarlig ut.
Jag gråter nästan när jag ser bilderna. Lilla, lilla Y. Vilken resa du har gjort. 1170 gram vägde du när du kom ur moderlivet. Vad gör din biologiska mamma nu? Jag önskar att hon kunde se dig idag, hur du kavat kliver iväg över vår gård, ut på vändplanen, hela vägen ut till sandlådan alldeles själv. Hur du sätter kurs på grannkatten, "a-o, a-o". Ordförrådet (eller vad man nu ska kalla det) ökar varje dag. Du har inga problem att uttrycka dig. Ser du något du verkligen vill ha kan man inte misstolka ditt uppfordrande läte, oftast "njånjånjånjå-njå!"
Och lilla stora Q. Som jag tyckte var stor redan förra året, när han blev storebror, men nu när jag ser bilderna ser jag hur liten han var. Uppklädd i skjorta och slips för att träffa lillebror. Mycket medveten om sin nya roll. Älskade unge, vilken chock det blev för dig - och mig! - när lillebror ockuperade min famn i flera veckor. Ändå samarbetade du. Du följde med mig på toaletten i Seoul när jag inte kunde lämna Y varken hos mormor eller pappa. Du satt på golvet i hörnet av båset (koreanska toaletter är rena!!) och höll Y i famnen så att jag kunde kissa.
Vilken resa!
Han satt på hennes rygg när vi kom. Han var sig lik från bilderna, men lite blekare, och med ett mer karakteristiskt utseende, inte så docksött. När det vällde in besökare i rummet skrynklade han ihop ansiktet och sträckte sig efter fostermamman. Att vi - O eller jag - skulle ta honom i famnen var det inte tal om. Men när Q lekte med honom for skymten av ett leende över hans ansikte. Men på alla foton ser han gravallvarlig ut.
Jag gråter nästan när jag ser bilderna. Lilla, lilla Y. Vilken resa du har gjort. 1170 gram vägde du när du kom ur moderlivet. Vad gör din biologiska mamma nu? Jag önskar att hon kunde se dig idag, hur du kavat kliver iväg över vår gård, ut på vändplanen, hela vägen ut till sandlådan alldeles själv. Hur du sätter kurs på grannkatten, "a-o, a-o". Ordförrådet (eller vad man nu ska kalla det) ökar varje dag. Du har inga problem att uttrycka dig. Ser du något du verkligen vill ha kan man inte misstolka ditt uppfordrande läte, oftast "njånjånjånjå-njå!"
Och lilla stora Q. Som jag tyckte var stor redan förra året, när han blev storebror, men nu när jag ser bilderna ser jag hur liten han var. Uppklädd i skjorta och slips för att träffa lillebror. Mycket medveten om sin nya roll. Älskade unge, vilken chock det blev för dig - och mig! - när lillebror ockuperade min famn i flera veckor. Ändå samarbetade du. Du följde med mig på toaletten i Seoul när jag inte kunde lämna Y varken hos mormor eller pappa. Du satt på golvet i hörnet av båset (koreanska toaletter är rena!!) och höll Y i famnen så att jag kunde kissa.
Vilken resa!
2011-04-25
Tidiga tonår?
Vi har fått en tonåring i huset. Fast han är bara fem år. Inte ens sex år fyllda, det ska ju vara lilla tonåren säger min initierade granne som har örnkoll på alla utvecklingsfaser. Jag tycker ju att det där med särskilda trotsåldrar verkar vara rent nys, trotset kommer och går, ibland bättre, ibland värre.
Just nu är det värre.
Q har ett häftigt humör och ett rikt känsloliv, det har jag vetat länge. Det finns fördelar med detta, faktiskt. Han är inte alls långsint, ilskan blossar upp snabbt och är lika snabbt övergående. Tjurar gör han nästan aldrig. Han är också ganska empatisk, med lite hjälp det vill säga. Det är inte särskilt svårt att få honom att förstå hur andra känner, och jag tror faktiskt att hans egna starka känslor är honom till hjälp.
Vidare är han fruktansvärt viljestark och självständig, och avskyr tillsägelser och tillrättavisningar. Eftersom han dessutom är kreativ och uppfinningsrik och olydig, blir det en hel del av den varan. Hur vi ska tillrättavisa honom på ett sätt som inte retar eller kränker honom, som inte triggar honom att jävlas ännu mer med eskalerande bråk som följd, är en fråga jag funderar mycket på.
Förra helgen gick det rätt bra. Jag var ensam med barnen på stan. Q var utlovad att få spela dataspel med pappa på kvällen om han inte bråkade (ack, dessa eviga förhandlingar! När slipper man dem? Har vi grävt en grop åt oss själva?). Under denna dag räckte det faktiskt med att spänna ögonen i Q och med kraft och tyngd uttala ordet DATASPEL för att han skulle ta reson. Efter några gånger kändes det larvigt och lite för likt hunddressyr, så jag sa något annat istället. Nej mamma, utbrast Q. Du ska säga DATASPEL!
Okej då.
Igår var det dags igen. Efter en för övrigt härlig solig dag ute vid sommarstugan, tröttnade både O och jag rejält på Q:s attityd. Det var inte en enda incident, utan många. Vi blev frästa åt, spottade på, kallade pucko ett antal gånger. Rena tonårsattityden, som sagt.
Inte heller idag har vi klarat oss undan konflikter. Jag var ensam med pojkarna och vår gemensamma lunch hör till de otrevligare måltider jag har inmundigat. Q inledde med att vägra handtvätt före maten, fortsatte med att vägra komma till bordet utan satt istället i trappan och ropade invektiv. Så småningom kapitulerade han såpass att han kom och satte sig, men tycktes då ångra sitt tillmötesgående och bråkade istället om att maten var för kall, att han bara tänkte äta ris, att köttfärssåsen smakade bajs, med mera, med mera.
Jag grubblar mig tokig på detta. Vad tusan är det som händer med min annars godmodige pojke? Han växlar sekundsnabbt mellan ljuvlighet och monstrositet. Det kanske är helt normalt?
Och hur ska jag hantera det? Jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till när han var två-tre år, visserligen trotsig men mer lätthanterlig. Sedan skäms jag. Inte vill jag vrida klockan tillbaka, det känns som att förneka honom på något sätt. Han är ljuvlig och underbar, det är mig det är fel på. Det måste det vara? Jag har inte hittat nyckeln. Eller?
Den enda nyckel eller röda tråd jag kan hitta i skeendena är att det alltid är kompisar med i bilden när Q blir som förbytt. Kompisar är mycket viktiga för honom. Är de lite äldre än han blir han ännu pestigare. Han vill vara stor, vill stila, markera sitt oberoende av oss föräldrar, vill vara i gänget med till varje pris. Rörande. Men också lite otäckt. Vilken smilfink han är, tänker jag. Integritet, tänker jag. Och skäms igen för känslorna som väcks hos mig. Är jag bara avundsjuk? Själv var jag minst dubbelt så gammal, nej tre gånger så gammal som Q innan jag fann mig väl tillrätta bland jämnåriga.
Nej, avundsjuka är det inte. Jag gläds åt Q:s sociala förmåga, jag unnar honom den av hela mitt hjärta. Och att han är omgiven av goda vänner. Han lever det barnaliv jag själv inte hade. Men ovan är jag vid dessa dramer. Lika ovan som att hantera två klättrande, hoppande, sprallande gossar. Jag som mest satt och ritade eller klippte pappersdockor.
Svartsjuk är jag i alla fall inte. För Q älskar mig, det vet jag. Och jag älskar honom. Det vet han. Efter drabbningen idag förklarade jag för säkerhets skull att jag aldrig slutar att älska honom hur arg jag än blir, hur otrevlig han än är, men att det är tråkigt och ledsamt när vi bråkar. "Det vet jag mamma. Du är förresten söt som en nyponros."
Hm. Faller till föga gör jag ju. Det går inte annat.
Just nu är det värre.
Q har ett häftigt humör och ett rikt känsloliv, det har jag vetat länge. Det finns fördelar med detta, faktiskt. Han är inte alls långsint, ilskan blossar upp snabbt och är lika snabbt övergående. Tjurar gör han nästan aldrig. Han är också ganska empatisk, med lite hjälp det vill säga. Det är inte särskilt svårt att få honom att förstå hur andra känner, och jag tror faktiskt att hans egna starka känslor är honom till hjälp.
Vidare är han fruktansvärt viljestark och självständig, och avskyr tillsägelser och tillrättavisningar. Eftersom han dessutom är kreativ och uppfinningsrik och olydig, blir det en hel del av den varan. Hur vi ska tillrättavisa honom på ett sätt som inte retar eller kränker honom, som inte triggar honom att jävlas ännu mer med eskalerande bråk som följd, är en fråga jag funderar mycket på.
Förra helgen gick det rätt bra. Jag var ensam med barnen på stan. Q var utlovad att få spela dataspel med pappa på kvällen om han inte bråkade (ack, dessa eviga förhandlingar! När slipper man dem? Har vi grävt en grop åt oss själva?). Under denna dag räckte det faktiskt med att spänna ögonen i Q och med kraft och tyngd uttala ordet DATASPEL för att han skulle ta reson. Efter några gånger kändes det larvigt och lite för likt hunddressyr, så jag sa något annat istället. Nej mamma, utbrast Q. Du ska säga DATASPEL!
Okej då.
Igår var det dags igen. Efter en för övrigt härlig solig dag ute vid sommarstugan, tröttnade både O och jag rejält på Q:s attityd. Det var inte en enda incident, utan många. Vi blev frästa åt, spottade på, kallade pucko ett antal gånger. Rena tonårsattityden, som sagt.
Inte heller idag har vi klarat oss undan konflikter. Jag var ensam med pojkarna och vår gemensamma lunch hör till de otrevligare måltider jag har inmundigat. Q inledde med att vägra handtvätt före maten, fortsatte med att vägra komma till bordet utan satt istället i trappan och ropade invektiv. Så småningom kapitulerade han såpass att han kom och satte sig, men tycktes då ångra sitt tillmötesgående och bråkade istället om att maten var för kall, att han bara tänkte äta ris, att köttfärssåsen smakade bajs, med mera, med mera.
Jag grubblar mig tokig på detta. Vad tusan är det som händer med min annars godmodige pojke? Han växlar sekundsnabbt mellan ljuvlighet och monstrositet. Det kanske är helt normalt?
Och hur ska jag hantera det? Jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till när han var två-tre år, visserligen trotsig men mer lätthanterlig. Sedan skäms jag. Inte vill jag vrida klockan tillbaka, det känns som att förneka honom på något sätt. Han är ljuvlig och underbar, det är mig det är fel på. Det måste det vara? Jag har inte hittat nyckeln. Eller?
Den enda nyckel eller röda tråd jag kan hitta i skeendena är att det alltid är kompisar med i bilden när Q blir som förbytt. Kompisar är mycket viktiga för honom. Är de lite äldre än han blir han ännu pestigare. Han vill vara stor, vill stila, markera sitt oberoende av oss föräldrar, vill vara i gänget med till varje pris. Rörande. Men också lite otäckt. Vilken smilfink han är, tänker jag. Integritet, tänker jag. Och skäms igen för känslorna som väcks hos mig. Är jag bara avundsjuk? Själv var jag minst dubbelt så gammal, nej tre gånger så gammal som Q innan jag fann mig väl tillrätta bland jämnåriga.
Nej, avundsjuka är det inte. Jag gläds åt Q:s sociala förmåga, jag unnar honom den av hela mitt hjärta. Och att han är omgiven av goda vänner. Han lever det barnaliv jag själv inte hade. Men ovan är jag vid dessa dramer. Lika ovan som att hantera två klättrande, hoppande, sprallande gossar. Jag som mest satt och ritade eller klippte pappersdockor.
Svartsjuk är jag i alla fall inte. För Q älskar mig, det vet jag. Och jag älskar honom. Det vet han. Efter drabbningen idag förklarade jag för säkerhets skull att jag aldrig slutar att älska honom hur arg jag än blir, hur otrevlig han än är, men att det är tråkigt och ledsamt när vi bråkar. "Det vet jag mamma. Du är förresten söt som en nyponros."
Hm. Faller till föga gör jag ju. Det går inte annat.
Tidiga tonår?
Vi har fått en tonåring i huset. Fast han är bara fem år. Inte ens sex år fyllda, det ska ju vara lilla tonåren säger min initierade granne som har örnkoll på alla utvecklingsfaser. Jag tycker ju att det där med särskilda trotsåldrar verkar vara rent nys, trotset kommer och går, ibland bättre, ibland värre.
Just nu är det värre.
Q har ett häftigt humör och ett rikt känsloliv, det har jag vetat länge. Det finns fördelar med detta, faktiskt. Han är inte alls långsint, ilskan blossar upp snabbt och är lika snabbt övergående. Tjurar gör han nästan aldrig. Han är också ganska empatisk, med lite hjälp det vill säga. Det är inte särskilt svårt att få honom att förstå hur andra känner, och jag tror faktiskt att hans egna starka känslor är honom till hjälp.
Vidare är han fruktansvärt viljestark och självständig, och avskyr tillsägelser och tillrättavisningar. Eftersom han dessutom är kreativ och uppfinningsrik och olydig, blir det en hel del av den varan. Hur vi ska tillrättavisa honom på ett sätt som inte retar eller kränker honom, som inte triggar honom att jävlas ännu mer med eskalerande bråk som följd, är en fråga jag funderar mycket på.
Förra helgen gick det rätt bra. Jag var ensam med barnen på stan. Q var utlovad att få spela dataspel med pappa på kvällen om han inte bråkade (ack, dessa eviga förhandlingar! När slipper man dem? Har vi grävt en grop åt oss själva?). Under denna dag räckte det faktiskt med att spänna ögonen i Q och med kraft och tyngd uttala ordet DATASPEL för att han skulle ta reson. Efter några gånger kändes det larvigt och lite för likt hunddressyr, så jag sa något annat istället. Nej mamma, utbrast Q. Du ska säga DATASPEL!
Okej då.
Igår var det dags igen. Efter en för övrigt härlig solig dag ute vid sommarstugan, tröttnade både O och jag rejält på Q:s attityd. Det var inte en enda incident, utan många. Vi blev frästa åt, spottade på, kallade pucko ett antal gånger. Rena tonårsattityden, som sagt.
Inte heller idag har vi klarat oss undan konflikter. Jag var ensam med pojkarna och vår gemensamma lunch hör till de otrevligare måltider jag har inmundigat. Q inledde med att vägra handtvätt före maten, fortsatte med att vägra komma till bordet utan satt istället i trappan och ropade invektiv. Så småningom kapitulerade han såpass att han kom och satte sig, men tycktes då ångra sitt tillmötesgående och bråkade istället om att maten var för kall, att han bara tänkte äta ris, att köttfärssåsen smakade bajs, med mera, med mera.
Jag grubblar mig tokig på detta. Vad tusan är det som händer med min annars godmodige pojke? Han växlar sekundsnabbt mellan ljuvlighet och monstrositet. Det kanske är helt normalt?
Och hur ska jag hantera det? Jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till när han var två-tre år, visserligen trotsig men mer lätthanterlig. Sedan skäms jag. Inte vill jag vrida klockan tillbaka, det känns som att förneka honom på något sätt. Han är ljuvlig och underbar, det är mig det är fel på. Det måste det vara? Jag har inte hittat nyckeln. Eller?
Den enda nyckel eller röda tråd jag kan hitta i skeendena är att det alltid är kompisar med i bilden när Q blir som förbytt. Kompisar är mycket viktiga för honom. Är de lite äldre än han blir han ännu pestigare. Han vill vara stor, vill stila, markera sitt oberoende av oss föräldrar, vill vara i gänget med till varje pris. Rörande. Men också lite otäckt. Vilken smilfink han är, tänker jag. Integritet, tänker jag. Och skäms igen för känslorna som väcks hos mig. Är jag bara avundsjuk? Själv var jag minst dubbelt så gammal, nej tre gånger så gammal som Q innan jag fann mig väl tillrätta bland jämnåriga.
Nej, avundsjuka är det inte. Jag gläds åt Q:s sociala förmåga, jag unnar honom den av hela mitt hjärta. Och att han är omgiven av goda vänner. Han lever det barnaliv jag själv inte hade. Men ovan är jag vid dessa dramer. Lika ovan som att hantera två klättrande, hoppande, sprallande gossar. Jag som mest satt och ritade eller klippte pappersdockor.
Svartsjuk är jag i alla fall inte. För Q älskar mig, det vet jag. Och jag älskar honom. Det vet han. Efter drabbningen idag förklarade jag för säkerhets skull att jag aldrig slutar att älska honom hur arg jag än blir, hur otrevlig han än är, men att det är tråkigt och ledsamt när vi bråkar. "Det vet jag mamma. Du är förresten söt som en nyponros."
Hm. Faller till föga gör jag ju. Det går inte annat.
Just nu är det värre.
Q har ett häftigt humör och ett rikt känsloliv, det har jag vetat länge. Det finns fördelar med detta, faktiskt. Han är inte alls långsint, ilskan blossar upp snabbt och är lika snabbt övergående. Tjurar gör han nästan aldrig. Han är också ganska empatisk, med lite hjälp det vill säga. Det är inte särskilt svårt att få honom att förstå hur andra känner, och jag tror faktiskt att hans egna starka känslor är honom till hjälp.
Vidare är han fruktansvärt viljestark och självständig, och avskyr tillsägelser och tillrättavisningar. Eftersom han dessutom är kreativ och uppfinningsrik och olydig, blir det en hel del av den varan. Hur vi ska tillrättavisa honom på ett sätt som inte retar eller kränker honom, som inte triggar honom att jävlas ännu mer med eskalerande bråk som följd, är en fråga jag funderar mycket på.
Förra helgen gick det rätt bra. Jag var ensam med barnen på stan. Q var utlovad att få spela dataspel med pappa på kvällen om han inte bråkade (ack, dessa eviga förhandlingar! När slipper man dem? Har vi grävt en grop åt oss själva?). Under denna dag räckte det faktiskt med att spänna ögonen i Q och med kraft och tyngd uttala ordet DATASPEL för att han skulle ta reson. Efter några gånger kändes det larvigt och lite för likt hunddressyr, så jag sa något annat istället. Nej mamma, utbrast Q. Du ska säga DATASPEL!
Okej då.
Igår var det dags igen. Efter en för övrigt härlig solig dag ute vid sommarstugan, tröttnade både O och jag rejält på Q:s attityd. Det var inte en enda incident, utan många. Vi blev frästa åt, spottade på, kallade pucko ett antal gånger. Rena tonårsattityden, som sagt.
Inte heller idag har vi klarat oss undan konflikter. Jag var ensam med pojkarna och vår gemensamma lunch hör till de otrevligare måltider jag har inmundigat. Q inledde med att vägra handtvätt före maten, fortsatte med att vägra komma till bordet utan satt istället i trappan och ropade invektiv. Så småningom kapitulerade han såpass att han kom och satte sig, men tycktes då ångra sitt tillmötesgående och bråkade istället om att maten var för kall, att han bara tänkte äta ris, att köttfärssåsen smakade bajs, med mera, med mera.
Jag grubblar mig tokig på detta. Vad tusan är det som händer med min annars godmodige pojke? Han växlar sekundsnabbt mellan ljuvlighet och monstrositet. Det kanske är helt normalt?
Och hur ska jag hantera det? Jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till när han var två-tre år, visserligen trotsig men mer lätthanterlig. Sedan skäms jag. Inte vill jag vrida klockan tillbaka, det känns som att förneka honom på något sätt. Han är ljuvlig och underbar, det är mig det är fel på. Det måste det vara? Jag har inte hittat nyckeln. Eller?
Den enda nyckel eller röda tråd jag kan hitta i skeendena är att det alltid är kompisar med i bilden när Q blir som förbytt. Kompisar är mycket viktiga för honom. Är de lite äldre än han blir han ännu pestigare. Han vill vara stor, vill stila, markera sitt oberoende av oss föräldrar, vill vara i gänget med till varje pris. Rörande. Men också lite otäckt. Vilken smilfink han är, tänker jag. Integritet, tänker jag. Och skäms igen för känslorna som väcks hos mig. Är jag bara avundsjuk? Själv var jag minst dubbelt så gammal, nej tre gånger så gammal som Q innan jag fann mig väl tillrätta bland jämnåriga.
Nej, avundsjuka är det inte. Jag gläds åt Q:s sociala förmåga, jag unnar honom den av hela mitt hjärta. Och att han är omgiven av goda vänner. Han lever det barnaliv jag själv inte hade. Men ovan är jag vid dessa dramer. Lika ovan som att hantera två klättrande, hoppande, sprallande gossar. Jag som mest satt och ritade eller klippte pappersdockor.
Svartsjuk är jag i alla fall inte. För Q älskar mig, det vet jag. Och jag älskar honom. Det vet han. Efter drabbningen idag förklarade jag för säkerhets skull att jag aldrig slutar att älska honom hur arg jag än blir, hur otrevlig han än är, men att det är tråkigt och ledsamt när vi bråkar. "Det vet jag mamma. Du är förresten söt som en nyponros."
Hm. Faller till föga gör jag ju. Det går inte annat.
2011-04-24
Jordnöt, någon?
Skärtorsdagen bjöd på en ny erfarenhet. Y är tydligen jordnötsallergiker. Eller nåt.
Jag fick sovmorgon medan O gav pojkarna frukost. Sedan åkte O till jobbet, och medan jag intog min egen dito, satt Y i sin stol bredvid mig och blev allt gnälligare. Jag märkte att hans ena öga såg svullet ut, och ringde O för att fråga om han märkt något. Medan vi pratar svullnar ögat alltmer. Vi lägger på och jag ringer först BVC och sedan vårdcentralen. Jag är helt fokuserad på att Y varit förkyld i två veckor, och att jag själv hade ögoninflammation för några veckor sedan. Men det här går fortare, nu är båda ögonen nästan igenmurade. Men han andas helt normalt. Kom in med en gång, säger sköterskan jag pratar med.
Medan jag klär mig och Y minns jag vad O sagt, att de ätit jordnötssmör till frukost.
Tursamt nog är morfar på ingång, och kan passa Q medan jag kastar mig i bilen med Y. På vårdcentralen står en sköterska och väntar, vi får komma in direkt. Antihistamin och kortison i flytande form, Y är strålande duktig och tömmer muggarna till sista droppen. Nu får ni sitta ner och vänta, säger doktorn.
Och jag sätter mig, ja jisses. Först nu viker sig knäna på mig och jag känner mig lite matt.
Någon timme senare har svullnaden gått tillbaka något och vi får åka hem. Jag har fått veta att det inte är idé att göra allergiutredning på ett så litet barn, men att vi nu ska undvika alla sorters nötter. Vi får recept på antihistamin och kortison att ha hemma.
Jaha. Men jag ska allt ta reda på när man kan göra allergiutredning, och se till att göra det så fort som möjligt.
Livet är inte enformigt.
Jag fick sovmorgon medan O gav pojkarna frukost. Sedan åkte O till jobbet, och medan jag intog min egen dito, satt Y i sin stol bredvid mig och blev allt gnälligare. Jag märkte att hans ena öga såg svullet ut, och ringde O för att fråga om han märkt något. Medan vi pratar svullnar ögat alltmer. Vi lägger på och jag ringer först BVC och sedan vårdcentralen. Jag är helt fokuserad på att Y varit förkyld i två veckor, och att jag själv hade ögoninflammation för några veckor sedan. Men det här går fortare, nu är båda ögonen nästan igenmurade. Men han andas helt normalt. Kom in med en gång, säger sköterskan jag pratar med.
Medan jag klär mig och Y minns jag vad O sagt, att de ätit jordnötssmör till frukost.
Tursamt nog är morfar på ingång, och kan passa Q medan jag kastar mig i bilen med Y. På vårdcentralen står en sköterska och väntar, vi får komma in direkt. Antihistamin och kortison i flytande form, Y är strålande duktig och tömmer muggarna till sista droppen. Nu får ni sitta ner och vänta, säger doktorn.
Och jag sätter mig, ja jisses. Först nu viker sig knäna på mig och jag känner mig lite matt.
Någon timme senare har svullnaden gått tillbaka något och vi får åka hem. Jag har fått veta att det inte är idé att göra allergiutredning på ett så litet barn, men att vi nu ska undvika alla sorters nötter. Vi får recept på antihistamin och kortison att ha hemma.
Jaha. Men jag ska allt ta reda på när man kan göra allergiutredning, och se till att göra det så fort som möjligt.
Livet är inte enformigt.
Jordnöt, någon?
Skärtorsdagen bjöd på en ny erfarenhet. Y är tydligen jordnötsallergiker. Eller nåt.
Jag fick sovmorgon medan O gav pojkarna frukost. Sedan åkte O till jobbet, och medan jag intog min egen dito, satt Y i sin stol bredvid mig och blev allt gnälligare. Jag märkte att hans ena öga såg svullet ut, och ringde O för att fråga om han märkt något. Medan vi pratar svullnar ögat alltmer. Vi lägger på och jag ringer först BVC och sedan vårdcentralen. Jag är helt fokuserad på att Y varit förkyld i två veckor, och att jag själv hade ögoninflammation för några veckor sedan. Men det här går fortare, nu är båda ögonen nästan igenmurade. Men han andas helt normalt. Kom in med en gång, säger sköterskan jag pratar med.
Medan jag klär mig och Y minns jag vad O sagt, att de ätit jordnötssmör till frukost.
Tursamt nog är morfar på ingång, och kan passa Q medan jag kastar mig i bilen med Y. På vårdcentralen står en sköterska och väntar, vi får komma in direkt. Antihistamin och kortison i flytande form, Y är strålande duktig och tömmer muggarna till sista droppen. Nu får ni sitta ner och vänta, säger doktorn.
Och jag sätter mig, ja jisses. Först nu viker sig knäna på mig och jag känner mig lite matt.
Någon timme senare har svullnaden gått tillbaka något och vi får åka hem. Jag har fått veta att det inte är idé att göra allergiutredning på ett så litet barn, men att vi nu ska undvika alla sorters nötter. Vi får recept på antihistamin och kortison att ha hemma.
Jaha. Men jag ska allt ta reda på när man kan göra allergiutredning, och se till att göra det så fort som möjligt.
Livet är inte enformigt.
Jag fick sovmorgon medan O gav pojkarna frukost. Sedan åkte O till jobbet, och medan jag intog min egen dito, satt Y i sin stol bredvid mig och blev allt gnälligare. Jag märkte att hans ena öga såg svullet ut, och ringde O för att fråga om han märkt något. Medan vi pratar svullnar ögat alltmer. Vi lägger på och jag ringer först BVC och sedan vårdcentralen. Jag är helt fokuserad på att Y varit förkyld i två veckor, och att jag själv hade ögoninflammation för några veckor sedan. Men det här går fortare, nu är båda ögonen nästan igenmurade. Men han andas helt normalt. Kom in med en gång, säger sköterskan jag pratar med.
Medan jag klär mig och Y minns jag vad O sagt, att de ätit jordnötssmör till frukost.
Tursamt nog är morfar på ingång, och kan passa Q medan jag kastar mig i bilen med Y. På vårdcentralen står en sköterska och väntar, vi får komma in direkt. Antihistamin och kortison i flytande form, Y är strålande duktig och tömmer muggarna till sista droppen. Nu får ni sitta ner och vänta, säger doktorn.
Och jag sätter mig, ja jisses. Först nu viker sig knäna på mig och jag känner mig lite matt.
Någon timme senare har svullnaden gått tillbaka något och vi får åka hem. Jag har fått veta att det inte är idé att göra allergiutredning på ett så litet barn, men att vi nu ska undvika alla sorters nötter. Vi får recept på antihistamin och kortison att ha hemma.
Jaha. Men jag ska allt ta reda på när man kan göra allergiutredning, och se till att göra det så fort som möjligt.
Livet är inte enformigt.
2011-04-22
Det går framåt
Mamma åkte hem igår, efter tre dagars besök. Tre dagar som var och en på sitt sätt var mycket fina presenter från henne till mig.
På söndagen åkte vi in till stan med Y i vagnen och sammanstrålade med min syster. Y sov godhetsfullt på tunnelbanan (han hatar att åka tunnelbana och brukar excellera i pestighet). Vi åt en god och nyttig lunch som mamma bjöd på. Sedan lekte vi på lekplats en stund, varefter vi promenerade ner till NK. Det vankas ju bröllop och vi behöver ekiperas. Y tröttnade (som väntat) snabbt på shoppingen, varpå mamma erbjöd sig att åka hem med honom. Min syster och jag tittade i lugn och ro på klänningar i två timmar. Vilken lyx. Sedan åkte jag hem och satte mig vid ett dukat bord (makens förtjänst, inte mammas) och åhörde rapporter från Q om den teaterpjäs han och O varit på, samt mammas dito om tunnelbaneresan hem. Y skrek under två tredjedelar av densamma.
Måndag morgon förkunnade Q att han inte ville åka till dagmamman utan vara hemma med mormor. Okej. Men först fick han följa med mig till affären och handla mat. Det som annars brukar vara stressigt och tjafsigt när jag har två barn att hålla reda på, var nu ett rent nöje. Q ansvarade för handlingslistan och pip-grejen och var världens bästa sällskap. Han är så stor nu, det är ibland som att vara med en kompis snarare än ett barn.
Därefter hem, snabb lunch, och så lämnade jag pojkarna i mormors ömma vård och åkte in till stan. Fyra timmar på NK. Ensam. Ganska snabbt hittade jag en affär med en expedit av den gamla stammen (månne på utdöende?). En sådan som kastar en snabb blick på en och direkt plockar fram rätt storlek. Som säger rent ut om ett plagg sitter bra eller ej. Och som vågar föreslå något man inte tänkt på själv. Tack vare henne kommer jag att bevista min systers bröllop i ett välsittande apelsinfärgat fodral med en guldbeige sjal över axlarna. Orange! Jag! En färg jag aldrig haft. Jag är röd, lila, rosa, cerise, lavendelblå. Men den var faktiskt skitsnygg. Jag menar. Jag var det.
När expediten räckte över kassen sa hon: Gå nu och köp ett läppstift som passar till, när du ändå har klänningen med dig. Så det gjorde jag. Och blev rejält ompysslad i över en timmes tid. Och sminkad, förstås. Och ja, det blev inte bara läppstift, utan också mascara och rouge.
Jag avslutade med en kaffe och en ljuvligt god chokladbulle utan minsta dåligt samvete. Sedan åkte jag hem och lagade middag.
På tisdagen tränade jag mitt på dagen, promenerade med mamma och Y i vagn, hämtade Q tidigt och åt glass i solen, och på kvällen var jag på fantastisk opera med båda mina föräldrar.
Under dessa tre ljuvliga dagar kände jag bara av ett skav, den spända relationen mellan min man och hans svärmor. Jag borde vänja mig, för det är inget jag kan göra något åt. Men för en gångs skull tyckte jag att det var mera hans fel än hennes, just den här gången.
Igår kväll debriefade vi. Och det blev ett riktigt bra samtal. Långt ifrån gräl. O påpekade en del saker som jag hört förut, och gått i försvarsställning av, men som nu faktiskt gick in. Saker som har med mitt förhållningssätt till mamma att göra. Och det kändes som att det jag tänkt och sagt så många gånger, faktiskt nådde honom den här gången.
Den som lever får se. Mamma är tillbaka redan om några veckor. Kanske blir det bättre. Hur som helst fick jag de här tre dagarna av henne, och tackade henne ordentligt för dem.
På söndagen åkte vi in till stan med Y i vagnen och sammanstrålade med min syster. Y sov godhetsfullt på tunnelbanan (han hatar att åka tunnelbana och brukar excellera i pestighet). Vi åt en god och nyttig lunch som mamma bjöd på. Sedan lekte vi på lekplats en stund, varefter vi promenerade ner till NK. Det vankas ju bröllop och vi behöver ekiperas. Y tröttnade (som väntat) snabbt på shoppingen, varpå mamma erbjöd sig att åka hem med honom. Min syster och jag tittade i lugn och ro på klänningar i två timmar. Vilken lyx. Sedan åkte jag hem och satte mig vid ett dukat bord (makens förtjänst, inte mammas) och åhörde rapporter från Q om den teaterpjäs han och O varit på, samt mammas dito om tunnelbaneresan hem. Y skrek under två tredjedelar av densamma.
Måndag morgon förkunnade Q att han inte ville åka till dagmamman utan vara hemma med mormor. Okej. Men först fick han följa med mig till affären och handla mat. Det som annars brukar vara stressigt och tjafsigt när jag har två barn att hålla reda på, var nu ett rent nöje. Q ansvarade för handlingslistan och pip-grejen och var världens bästa sällskap. Han är så stor nu, det är ibland som att vara med en kompis snarare än ett barn.
Därefter hem, snabb lunch, och så lämnade jag pojkarna i mormors ömma vård och åkte in till stan. Fyra timmar på NK. Ensam. Ganska snabbt hittade jag en affär med en expedit av den gamla stammen (månne på utdöende?). En sådan som kastar en snabb blick på en och direkt plockar fram rätt storlek. Som säger rent ut om ett plagg sitter bra eller ej. Och som vågar föreslå något man inte tänkt på själv. Tack vare henne kommer jag att bevista min systers bröllop i ett välsittande apelsinfärgat fodral med en guldbeige sjal över axlarna. Orange! Jag! En färg jag aldrig haft. Jag är röd, lila, rosa, cerise, lavendelblå. Men den var faktiskt skitsnygg. Jag menar. Jag var det.
När expediten räckte över kassen sa hon: Gå nu och köp ett läppstift som passar till, när du ändå har klänningen med dig. Så det gjorde jag. Och blev rejält ompysslad i över en timmes tid. Och sminkad, förstås. Och ja, det blev inte bara läppstift, utan också mascara och rouge.
Jag avslutade med en kaffe och en ljuvligt god chokladbulle utan minsta dåligt samvete. Sedan åkte jag hem och lagade middag.
På tisdagen tränade jag mitt på dagen, promenerade med mamma och Y i vagn, hämtade Q tidigt och åt glass i solen, och på kvällen var jag på fantastisk opera med båda mina föräldrar.
Under dessa tre ljuvliga dagar kände jag bara av ett skav, den spända relationen mellan min man och hans svärmor. Jag borde vänja mig, för det är inget jag kan göra något åt. Men för en gångs skull tyckte jag att det var mera hans fel än hennes, just den här gången.
Igår kväll debriefade vi. Och det blev ett riktigt bra samtal. Långt ifrån gräl. O påpekade en del saker som jag hört förut, och gått i försvarsställning av, men som nu faktiskt gick in. Saker som har med mitt förhållningssätt till mamma att göra. Och det kändes som att det jag tänkt och sagt så många gånger, faktiskt nådde honom den här gången.
Den som lever får se. Mamma är tillbaka redan om några veckor. Kanske blir det bättre. Hur som helst fick jag de här tre dagarna av henne, och tackade henne ordentligt för dem.
Det går framåt
Mamma åkte hem igår, efter tre dagars besök. Tre dagar som var och en på sitt sätt var mycket fina presenter från henne till mig.
På söndagen åkte vi in till stan med Y i vagnen och sammanstrålade med min syster. Y sov godhetsfullt på tunnelbanan (han hatar att åka tunnelbana och brukar excellera i pestighet). Vi åt en god och nyttig lunch som mamma bjöd på. Sedan lekte vi på lekplats en stund, varefter vi promenerade ner till NK. Det vankas ju bröllop och vi behöver ekiperas. Y tröttnade (som väntat) snabbt på shoppingen, varpå mamma erbjöd sig att åka hem med honom. Min syster och jag tittade i lugn och ro på klänningar i två timmar. Vilken lyx. Sedan åkte jag hem och satte mig vid ett dukat bord (makens förtjänst, inte mammas) och åhörde rapporter från Q om den teaterpjäs han och O varit på, samt mammas dito om tunnelbaneresan hem. Y skrek under två tredjedelar av densamma.
Måndag morgon förkunnade Q att han inte ville åka till dagmamman utan vara hemma med mormor. Okej. Men först fick han följa med mig till affären och handla mat. Det som annars brukar vara stressigt och tjafsigt när jag har två barn att hålla reda på, var nu ett rent nöje. Q ansvarade för handlingslistan och pip-grejen och var världens bästa sällskap. Han är så stor nu, det är ibland som att vara med en kompis snarare än ett barn.
Därefter hem, snabb lunch, och så lämnade jag pojkarna i mormors ömma vård och åkte in till stan. Fyra timmar på NK. Ensam. Ganska snabbt hittade jag en affär med en expedit av den gamla stammen (månne på utdöende?). En sådan som kastar en snabb blick på en och direkt plockar fram rätt storlek. Som säger rent ut om ett plagg sitter bra eller ej. Och som vågar föreslå något man inte tänkt på själv. Tack vare henne kommer jag att bevista min systers bröllop i ett välsittande apelsinfärgat fodral med en guldbeige sjal över axlarna. Orange! Jag! En färg jag aldrig haft. Jag är röd, lila, rosa, cerise, lavendelblå. Men den var faktiskt skitsnygg. Jag menar. Jag var det.
När expediten räckte över kassen sa hon: Gå nu och köp ett läppstift som passar till, när du ändå har klänningen med dig. Så det gjorde jag. Och blev rejält ompysslad i över en timmes tid. Och sminkad, förstås. Och ja, det blev inte bara läppstift, utan också mascara och rouge.
Jag avslutade med en kaffe och en ljuvligt god chokladbulle utan minsta dåligt samvete. Sedan åkte jag hem och lagade middag.
På tisdagen tränade jag mitt på dagen, promenerade med mamma och Y i vagn, hämtade Q tidigt och åt glass i solen, och på kvällen var jag på fantastisk opera med båda mina föräldrar.
Under dessa tre ljuvliga dagar kände jag bara av ett skav, den spända relationen mellan min man och hans svärmor. Jag borde vänja mig, för det är inget jag kan göra något åt. Men för en gångs skull tyckte jag att det var mera hans fel än hennes, just den här gången.
Igår kväll debriefade vi. Och det blev ett riktigt bra samtal. Långt ifrån gräl. O påpekade en del saker som jag hört förut, och gått i försvarsställning av, men som nu faktiskt gick in. Saker som har med mitt förhållningssätt till mamma att göra. Och det kändes som att det jag tänkt och sagt så många gånger, faktiskt nådde honom den här gången.
Den som lever får se. Mamma är tillbaka redan om några veckor. Kanske blir det bättre. Hur som helst fick jag de här tre dagarna av henne, och tackade henne ordentligt för dem.
På söndagen åkte vi in till stan med Y i vagnen och sammanstrålade med min syster. Y sov godhetsfullt på tunnelbanan (han hatar att åka tunnelbana och brukar excellera i pestighet). Vi åt en god och nyttig lunch som mamma bjöd på. Sedan lekte vi på lekplats en stund, varefter vi promenerade ner till NK. Det vankas ju bröllop och vi behöver ekiperas. Y tröttnade (som väntat) snabbt på shoppingen, varpå mamma erbjöd sig att åka hem med honom. Min syster och jag tittade i lugn och ro på klänningar i två timmar. Vilken lyx. Sedan åkte jag hem och satte mig vid ett dukat bord (makens förtjänst, inte mammas) och åhörde rapporter från Q om den teaterpjäs han och O varit på, samt mammas dito om tunnelbaneresan hem. Y skrek under två tredjedelar av densamma.
Måndag morgon förkunnade Q att han inte ville åka till dagmamman utan vara hemma med mormor. Okej. Men först fick han följa med mig till affären och handla mat. Det som annars brukar vara stressigt och tjafsigt när jag har två barn att hålla reda på, var nu ett rent nöje. Q ansvarade för handlingslistan och pip-grejen och var världens bästa sällskap. Han är så stor nu, det är ibland som att vara med en kompis snarare än ett barn.
Därefter hem, snabb lunch, och så lämnade jag pojkarna i mormors ömma vård och åkte in till stan. Fyra timmar på NK. Ensam. Ganska snabbt hittade jag en affär med en expedit av den gamla stammen (månne på utdöende?). En sådan som kastar en snabb blick på en och direkt plockar fram rätt storlek. Som säger rent ut om ett plagg sitter bra eller ej. Och som vågar föreslå något man inte tänkt på själv. Tack vare henne kommer jag att bevista min systers bröllop i ett välsittande apelsinfärgat fodral med en guldbeige sjal över axlarna. Orange! Jag! En färg jag aldrig haft. Jag är röd, lila, rosa, cerise, lavendelblå. Men den var faktiskt skitsnygg. Jag menar. Jag var det.
När expediten räckte över kassen sa hon: Gå nu och köp ett läppstift som passar till, när du ändå har klänningen med dig. Så det gjorde jag. Och blev rejält ompysslad i över en timmes tid. Och sminkad, förstås. Och ja, det blev inte bara läppstift, utan också mascara och rouge.
Jag avslutade med en kaffe och en ljuvligt god chokladbulle utan minsta dåligt samvete. Sedan åkte jag hem och lagade middag.
På tisdagen tränade jag mitt på dagen, promenerade med mamma och Y i vagn, hämtade Q tidigt och åt glass i solen, och på kvällen var jag på fantastisk opera med båda mina föräldrar.
Under dessa tre ljuvliga dagar kände jag bara av ett skav, den spända relationen mellan min man och hans svärmor. Jag borde vänja mig, för det är inget jag kan göra något åt. Men för en gångs skull tyckte jag att det var mera hans fel än hennes, just den här gången.
Igår kväll debriefade vi. Och det blev ett riktigt bra samtal. Långt ifrån gräl. O påpekade en del saker som jag hört förut, och gått i försvarsställning av, men som nu faktiskt gick in. Saker som har med mitt förhållningssätt till mamma att göra. Och det kändes som att det jag tänkt och sagt så många gånger, faktiskt nådde honom den här gången.
Den som lever får se. Mamma är tillbaka redan om några veckor. Kanske blir det bättre. Hur som helst fick jag de här tre dagarna av henne, och tackade henne ordentligt för dem.
2011-04-20
Nu blir det reklam
Om ni är det allra minsta intresserade av musik, och i synnerhet opera, och av intelligenta och roliga variationer på urgamla dramer, om ni uppskattar att det finns eldsjälar i vår värld som vill göra den vackrare, och vill stödja denna strävan, och om ni dessutom är i Stockholm ikväll, då finns det bara en sak att göra: se Don Giovanni i Operavox' tappning!
Det gjorde jag igår, och det var fantastiskt. Tittade inte på klockan en enda gång. Tur att jag är lyckligt gift, annars hade jag rymt med mannen som sjöng titelrollen.
Obegripligt nog var det inte fullsatt. Obegripligt nog kommer de än en gång att gå med förlust, fast de överträffar sig själva varje år.
Seså, marsch iväg. Om inte ikväll så den 2 eller 3 maj.
Det gjorde jag igår, och det var fantastiskt. Tittade inte på klockan en enda gång. Tur att jag är lyckligt gift, annars hade jag rymt med mannen som sjöng titelrollen.
Obegripligt nog var det inte fullsatt. Obegripligt nog kommer de än en gång att gå med förlust, fast de överträffar sig själva varje år.
Seså, marsch iväg. Om inte ikväll så den 2 eller 3 maj.
Nu blir det reklam
Om ni är det allra minsta intresserade av musik, och i synnerhet opera, och av intelligenta och roliga variationer på urgamla dramer, om ni uppskattar att det finns eldsjälar i vår värld som vill göra den vackrare, och vill stödja denna strävan, och om ni dessutom är i Stockholm ikväll, då finns det bara en sak att göra: se Don Giovanni i Operavox' tappning!
Det gjorde jag igår, och det var fantastiskt. Tittade inte på klockan en enda gång. Tur att jag är lyckligt gift, annars hade jag rymt med mannen som sjöng titelrollen.
Obegripligt nog var det inte fullsatt. Obegripligt nog kommer de än en gång att gå med förlust, fast de överträffar sig själva varje år.
Seså, marsch iväg. Om inte ikväll så den 2 eller 3 maj.
Det gjorde jag igår, och det var fantastiskt. Tittade inte på klockan en enda gång. Tur att jag är lyckligt gift, annars hade jag rymt med mannen som sjöng titelrollen.
Obegripligt nog var det inte fullsatt. Obegripligt nog kommer de än en gång att gå med förlust, fast de överträffar sig själva varje år.
Seså, marsch iväg. Om inte ikväll så den 2 eller 3 maj.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)