April in... ?

Andra helgen i april åker pappa och jag till resmålet ovan. Tre nätter blir vi borta. Vi ska promenera, se alla kulturskatter, beundra utsikter och prata, prata, prata. Och inte bli avbrutna av barn och barnbarn.

Senast pappa och jag reste tillsammans var våren 2003, till Barcelona. Huvudsyftet med resan var att distrahera mig från den förtvivlan som det första IVF-misslyckandet kastade ner mig i.

Eoner av tid har förflutit sedan dess. För det är jag så glad.

Jag är glad också för resan. Det ska bli så roligt att besöka denna stad som jag aldrig har sett, och att göra det med pappa. Vi har gjort många resor tillsammans, och man vet inte hur många möjligheter som återstår.

April in... ?

Andra helgen i april åker pappa och jag till resmålet ovan. Tre nätter blir vi borta. Vi ska promenera, se alla kulturskatter, beundra utsikter och prata, prata, prata. Och inte bli avbrutna av barn och barnbarn.

Senast pappa och jag reste tillsammans var våren 2003, till Barcelona. Huvudsyftet med resan var att distrahera mig från den förtvivlan som det första IVF-misslyckandet kastade ner mig i.

Eoner av tid har förflutit sedan dess. För det är jag så glad.

Jag är glad också för resan. Det ska bli så roligt att besöka denna stad som jag aldrig har sett, och att göra det med pappa. Vi har gjort många resor tillsammans, och man vet inte hur många möjligheter som återstår.

Skitsökmotor

Jag måste bara ondgöra mig över Stockholms stadsbiblioteks sökmotor. Den är så förbannat usel att jag numera alltid först söker upp boken jag vill ha på Adlibris sajt för att få den exakta titeln och författarnamnet. Ibland hjälper inte ens det, utan jag måste använda ISBN-numret.

Exempel: Vid sökning på från vaggan till deadline (den exakta titeln på Robert Gustafssons självbiografi) får jag ingen träff.

Sökning på där jag kommer från ger ingen träff. Nej, man måste ha hela titeln, som är Där jag kommer från: kriget mot förorten.

Ofta får jag flera hundra träffar, varav de först listade är helt irrelevanta. Ungefär lika värdelöst resultat det, eftersom man knappast orkar leta igenom en så lång träfflista.

Nä, någon algoritmkunnig borde snarast ge sig i kast med detta!

Skitsökmotor

Jag måste bara ondgöra mig över Stockholms stadsbiblioteks sökmotor. Den är så förbannat usel att jag numera alltid först söker upp boken jag vill ha på Adlibris sajt för att få den exakta titeln och författarnamnet. Ibland hjälper inte ens det, utan jag måste använda ISBN-numret.

Exempel: Vid sökning på från vaggan till deadline (den exakta titeln på Robert Gustafssons självbiografi) får jag ingen träff.

Sökning på där jag kommer från ger ingen träff. Nej, man måste ha hela titeln, som är Där jag kommer från: kriget mot förorten.

Ofta får jag flera hundra träffar, varav de först listade är helt irrelevanta. Ungefär lika värdelöst resultat det, eftersom man knappast orkar leta igenom en så lång träfflista.

Nä, någon algoritmkunnig borde snarast ge sig i kast med detta!

Tio av 30 punkter om böcker

Jag har idétorka så jag snappar snabbt upp annannans i sin tur uppsnappade frågelista om böcker.

Best book you read last year
Det var nog Underbara dagar framför oss, Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Förutom att vara välskriven och intressant så fyllde den också en stor kunskapslucka hos mig. Inte bara rent historiska fakta, utan den förmådde också förklara och beskriva socialdemokratins storhetstid i Sverige. Mycket läsvärd alltså!

Claes Brittons Min mamma är död var också mycket bra, ärlig och gripande om ett svårt ämne.

A book that you’ve read more than 3 times
Oj, det finns många. Förutom all barn- och ungdomslitteratur som väl inte riktigt räknas (en bra barnbok läser jag minst tre gånger! Jag tror att jag läste The 101 Dalmatians 15 gånger bara på ett år när jag var åtta eller nio.) så finns det några självskrivna. Maken av Gun-Britt Sundström, The Good Husband av Gail Godwin, The Silence of the Lambs av Thomas Harris. Den senare kan verka oväntad men är en utmärkt bok, inte minst för den inkännande beskrivningen av hur det är att vara kvinna och FBI-agent. Sjöwall-Wahlöös romaner om brott liksom Coq Rouge-serien har jag säkert läst tre gånger.

På gränsen mellan ungdoms- och vuxenböcker balanserar två som påminner om varann i det att de beskriver en skolklass av flickor: Törnrosa - feernas tid av Ingrid Sjöstrand och Sången om S:t Croix av Gerd Brantenberg. Jag hade kanske inte läst dem så många gånger om jag upptäckt dem först i vuxen ålder.

När jag tittar igenom min bokhylla inser jag att jag har läst väldigt många böcker två gånger. Om en bok var bra måste jag läsa om den. Om en bok var dålig måste jag nästan göra det också (till exempel The Da Vinci Code - var den verkligen så kass? Ja, det var den. Fast spännande.)

Your favorite series
Anne på Grönkulla återkommer jag ständigt till, även nu som vuxen. De backas tätt upp av Laura och Kulla-Gulla. Med risk för att vara tjatig: Sjöwall-Wahlöö och Coq Rouge gillar jag som sagt också. De förra är mer välskrivna och har bättre person- och miljöskildringar, men båda ger bra tidsbilder. Sedan är ju Fogelströms Stad-serie alldeles fantastisk, och ännu roligare att läsa sedan jag flyttat till Stockholm. Häromåret läste jag om Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, det är en märklig och ganska fascinerande läsning, om än med osannolika intriger på slutet.

Favorite book of your favorite series
Ja, det måste ju bli första Anne-boken. Det kvillrar i mig av förväntan när jag kikar över Mrs Lyndes axel, genom hennes köksfönster och ser Matthew Cuthbert - finklädd på en vardag - köra sin trilla mot Bright River. Vart i all världen är han på väg?

Spänningen stegras i de tre inledande kapitlen, med de genialiska titlarna Fru Rachel Lynde häpnar - Matthew Cuthbert häpnar - Marilla Cuthbert häpnar.

Och än idag förmår jag inte läsa om samme Matthews död utan att gråta.

A book that makes you happy
Böcker som gör mig glad kan delas in i två grupper, dels de som är riktigt bra, kanske rentav oväntat bra. Palme-biografin var en sådan. Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter också.

Sedan har vi böckerna med mys- och lyckofaktor. Hur kan det komma sig att de ofta är brittiska? Listan kan göras lång med allt från Sherlock Holmes till Barbara Vine, för att inte tala om alla barnböcker. Den hemliga trädgården, Narnia-serien. De ovan omtalade 101 dalmatinerna är en just sådan härlig engelsk barnbok, skriven av en verklig hundälskare. Glöm skrikiga Disney-filmer! Jag har tyvärr inte hittat den översatt till svenska, vilket är en skandal. Skulle kanske göra det själv?

A book that makes you sad
Förutom alla dåliga böcker som jag ändå, obegripligt nog, avsätter min tid till, var With Billie av Julia Blackburn, om en av mina idoler Billie Holiday och hennes tragiska livsöde en bok som gjorde mig ganska ledsen. Jag minns också att jag hade svårt att uppskatta den hyllade Angela's Ashes av Frank McCourt, jag tyckte helt enkelt att den var för sorglig och tröstlös.

Most underrated book
Gail Godwin och Anne Tyler är två författare som jag tycker förtjänar mer beröm och större försäljningssiffror.

Most overrated book
Don't get me started..  På senare år, Hypnotisören och Strindbergs stjärna. Även Millenniumserien måste ingå här. Ja, de är alla spännande böcker som gav mig stort nöje medan jag läste dem. Men förtjänar de dessa ohemula internationella framgångar? Nja.

För att inte verka hopplöst pretentiös ska jag tillägga att jag just nu läser en bok av Alice Munro som nämns som Nobelpriskandidat, och inte riktigt förstår hennes storhet heller.

Alice i Underlandet och Nalle Puh tycker jag nog är något överskattade också.

A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Hmmm.. Jag vägrade länge läsa Harry Potter men fick krypa till korset. Snart är det dags att införskaffa serien på svenska åt Q. O vad det ska bli roligt!

Favorite classic book
Jane Eyre, konstaterade jag vid omläsning häromåret. Gone With the Wind, räknas den som klassiker? De har båda så underbart egensinniga hjältinnor att jag blir alldeles glad.

Tio av 30 punkter om böcker

Jag har idétorka så jag snappar snabbt upp annannans i sin tur uppsnappade frågelista om böcker.

Best book you read last year
Det var nog Underbara dagar framför oss, Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Förutom att vara välskriven och intressant så fyllde den också en stor kunskapslucka hos mig. Inte bara rent historiska fakta, utan den förmådde också förklara och beskriva socialdemokratins storhetstid i Sverige. Mycket läsvärd alltså!

Claes Brittons Min mamma är död var också mycket bra, ärlig och gripande om ett svårt ämne.

A book that you’ve read more than 3 times
Oj, det finns många. Förutom all barn- och ungdomslitteratur som väl inte riktigt räknas (en bra barnbok läser jag minst tre gånger! Jag tror att jag läste The 101 Dalmatians 15 gånger bara på ett år när jag var åtta eller nio.) så finns det några självskrivna. Maken av Gun-Britt Sundström, The Good Husband av Gail Godwin, The Silence of the Lambs av Thomas Harris. Den senare kan verka oväntad men är en utmärkt bok, inte minst för den inkännande beskrivningen av hur det är att vara kvinna och FBI-agent. Sjöwall-Wahlöös romaner om brott liksom Coq Rouge-serien har jag säkert läst tre gånger.

På gränsen mellan ungdoms- och vuxenböcker balanserar två som påminner om varann i det att de beskriver en skolklass av flickor: Törnrosa - feernas tid av Ingrid Sjöstrand och Sången om S:t Croix av Gerd Brantenberg. Jag hade kanske inte läst dem så många gånger om jag upptäckt dem först i vuxen ålder.

När jag tittar igenom min bokhylla inser jag att jag har läst väldigt många böcker två gånger. Om en bok var bra måste jag läsa om den. Om en bok var dålig måste jag nästan göra det också (till exempel The Da Vinci Code - var den verkligen så kass? Ja, det var den. Fast spännande.)

Your favorite series
Anne på Grönkulla återkommer jag ständigt till, även nu som vuxen. De backas tätt upp av Laura och Kulla-Gulla. Med risk för att vara tjatig: Sjöwall-Wahlöö och Coq Rouge gillar jag som sagt också. De förra är mer välskrivna och har bättre person- och miljöskildringar, men båda ger bra tidsbilder. Sedan är ju Fogelströms Stad-serie alldeles fantastisk, och ännu roligare att läsa sedan jag flyttat till Stockholm. Häromåret läste jag om Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, det är en märklig och ganska fascinerande läsning, om än med osannolika intriger på slutet.

Favorite book of your favorite series
Ja, det måste ju bli första Anne-boken. Det kvillrar i mig av förväntan när jag kikar över Mrs Lyndes axel, genom hennes köksfönster och ser Matthew Cuthbert - finklädd på en vardag - köra sin trilla mot Bright River. Vart i all världen är han på väg?

Spänningen stegras i de tre inledande kapitlen, med de genialiska titlarna Fru Rachel Lynde häpnar - Matthew Cuthbert häpnar - Marilla Cuthbert häpnar.

Och än idag förmår jag inte läsa om samme Matthews död utan att gråta.

A book that makes you happy
Böcker som gör mig glad kan delas in i två grupper, dels de som är riktigt bra, kanske rentav oväntat bra. Palme-biografin var en sådan. Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter också.

Sedan har vi böckerna med mys- och lyckofaktor. Hur kan det komma sig att de ofta är brittiska? Listan kan göras lång med allt från Sherlock Holmes till Barbara Vine, för att inte tala om alla barnböcker. Den hemliga trädgården, Narnia-serien. De ovan omtalade 101 dalmatinerna är en just sådan härlig engelsk barnbok, skriven av en verklig hundälskare. Glöm skrikiga Disney-filmer! Jag har tyvärr inte hittat den översatt till svenska, vilket är en skandal. Skulle kanske göra det själv?

A book that makes you sad
Förutom alla dåliga böcker som jag ändå, obegripligt nog, avsätter min tid till, var With Billie av Julia Blackburn, om en av mina idoler Billie Holiday och hennes tragiska livsöde en bok som gjorde mig ganska ledsen. Jag minns också att jag hade svårt att uppskatta den hyllade Angela's Ashes av Frank McCourt, jag tyckte helt enkelt att den var för sorglig och tröstlös.

Most underrated book
Gail Godwin och Anne Tyler är två författare som jag tycker förtjänar mer beröm och större försäljningssiffror.

Most overrated book
Don't get me started..  På senare år, Hypnotisören och Strindbergs stjärna. Även Millenniumserien måste ingå här. Ja, de är alla spännande böcker som gav mig stort nöje medan jag läste dem. Men förtjänar de dessa ohemula internationella framgångar? Nja.

För att inte verka hopplöst pretentiös ska jag tillägga att jag just nu läser en bok av Alice Munro som nämns som Nobelpriskandidat, och inte riktigt förstår hennes storhet heller.

Alice i Underlandet och Nalle Puh tycker jag nog är något överskattade också.

A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Hmmm.. Jag vägrade länge läsa Harry Potter men fick krypa till korset. Snart är det dags att införskaffa serien på svenska åt Q. O vad det ska bli roligt!

Favorite classic book
Jane Eyre, konstaterade jag vid omläsning häromåret. Gone With the Wind, räknas den som klassiker? De har båda så underbart egensinniga hjältinnor att jag blir alldeles glad.

Tänkvärt

Jag håller sporadisk men ändock kontakt med två av de tjejer som blev uppsagda från min arbetsplats redan förrförra sommaren. De har för länge sedan hittat mycket bättre jobb. Hoppas det går så för mig också.

Med en av dem hade jag en intressant mejlkonversation häromdagen. Hon är ett par år yngre än jag, och mycket tuffare. Hon jobbar som en iller vilket börjar ge utdelning. Hennes karriär pekar spikrakt uppåt. Jag är så glad för hennes skull, inte minst för att hon har en chef som ser och uppskattar hennes kvaliteter.

Jag gratulerade och berömde henne, och tillät mig att gnälla lite själv: Jag tycker liksom aldrig riktigt att jag får till det. Jag har haft jobb som jag har trivts med, bra till och med, men det har aldrig varat mer än något år eller två. Det är så himla svårt att upprätthålla intresset, att behålla balansen. Grundproblemet är kanske att jag inte är tillräckligt intresserad av teknik, skulle kanske inte ha blivit ingenjör utan bibliotekarie eller operasångerska. Men då tänker jag, hur många män skulle tänka så? Det finns ju massor av manliga ingenjörer som inte heller är teknikintresserade men som klarar sig utmärkt ändå.

Hennes svar:  Jag tror inte att karriären styrs av teknikintresset. Tror inte det finns många teknikintresserade män i toppen (exempel på detta är Michael Treschow, han jobbade som utvecklingsingenjör två år, kanske det tråkigaste han gjort uttryckte han i en intervju). Jag drivs av - faktiskt! - pengar! och viljan att se hur långt jag kan komma. Ingenjör blev jag endast för jag trodde det var en bra karriärväg att gå. Sedan är det en fördel att ha teknisk förståelse men som projektledare, chef etc så är inte teknikintresset det viktiga, men en viss logisk förståelse är fördelaktigt och det har vi båda två tack vare utbildningen. Teknikintresserade chefer, värre sort finns inte, det har jag erfarenhet av!  

Jag tror att detta med att jobba med något man brinner för bla bla är en massa kvinnotrams d v s de som inte har koll på verkligheten som har skapat denna myt. Man behöver inte bli man, men det är bra att lära sig av dem!

Helt olika är vi kanske inte, för om jag skulle nämna mina två drivkrafter att välja ingenjörsyrket så är det faktiskt just pengar och en vilja att utforska min gräns. Klarar jag det här? 

 

Ändå kan jag inte låta bli att gång på gång återkomma till tanken att skolan är flickornas arena, och arbetslivet männens. Flickor drar ifrån pojkar i fråga om betyg och högskolepoäng. Men ute i arbetslivet sackar vi efter.

 

Hur fan ska man ändra på det? 

Tänkvärt

Jag håller sporadisk men ändock kontakt med två av de tjejer som blev uppsagda från min arbetsplats redan förrförra sommaren. De har för länge sedan hittat mycket bättre jobb. Hoppas det går så för mig också.

Med en av dem hade jag en intressant mejlkonversation häromdagen. Hon är ett par år yngre än jag, och mycket tuffare. Hon jobbar som en iller vilket börjar ge utdelning. Hennes karriär pekar spikrakt uppåt. Jag är så glad för hennes skull, inte minst för att hon har en chef som ser och uppskattar hennes kvaliteter.

Jag gratulerade och berömde henne, och tillät mig att gnälla lite själv: Jag tycker liksom aldrig riktigt att jag får till det. Jag har haft jobb som jag har trivts med, bra till och med, men det har aldrig varat mer än något år eller två. Det är så himla svårt att upprätthålla intresset, att behålla balansen. Grundproblemet är kanske att jag inte är tillräckligt intresserad av teknik, skulle kanske inte ha blivit ingenjör utan bibliotekarie eller operasångerska. Men då tänker jag, hur många män skulle tänka så? Det finns ju massor av manliga ingenjörer som inte heller är teknikintresserade men som klarar sig utmärkt ändå.

Hennes svar:  Jag tror inte att karriären styrs av teknikintresset. Tror inte det finns många teknikintresserade män i toppen (exempel på detta är Michael Treschow, han jobbade som utvecklingsingenjör två år, kanske det tråkigaste han gjort uttryckte han i en intervju). Jag drivs av - faktiskt! - pengar! och viljan att se hur långt jag kan komma. Ingenjör blev jag endast för jag trodde det var en bra karriärväg att gå. Sedan är det en fördel att ha teknisk förståelse men som projektledare, chef etc så är inte teknikintresset det viktiga, men en viss logisk förståelse är fördelaktigt och det har vi båda två tack vare utbildningen. Teknikintresserade chefer, värre sort finns inte, det har jag erfarenhet av!  

Jag tror att detta med att jobba med något man brinner för bla bla är en massa kvinnotrams d v s de som inte har koll på verkligheten som har skapat denna myt. Man behöver inte bli man, men det är bra att lära sig av dem!

Helt olika är vi kanske inte, för om jag skulle nämna mina två drivkrafter att välja ingenjörsyrket så är det faktiskt just pengar och en vilja att utforska min gräns. Klarar jag det här? 

 

Ändå kan jag inte låta bli att gång på gång återkomma till tanken att skolan är flickornas arena, och arbetslivet männens. Flickor drar ifrån pojkar i fråga om betyg och högskolepoäng. Men ute i arbetslivet sackar vi efter.

 

Hur fan ska man ändra på det? 

Läkarbesök

Idag var jag på neonatal med Y på vad som visade sig vara vårt sista besök där. Y är 17 månader gammal, korrigerad ålder, och helt normalt utvecklad. Detta betvivlade jag inte en sekund men det är skönt att få proffsens bedömning. Läkare och sjukgymnast lekte med och iakttog honom i en halvtimme och förklarade sedan att någon ytterligare uppföljning inte behövs.

Han är rörlig och djärv, sa jag i början av besöket. Mot slutet av halvtimmen bevisade Y detta genom att klättra upp på en pall och ställa sig upp på den. Doktorn drog först efter andan, men konstaterade sedan: han har ju koll.

Det enda som bekymrar oss är ju sömnen, men där tycker vi oss ana en viss förbättring. Bara han inte har ont någonstans, sa jag till doktorn. Då skulle han ha det på dagen också, svarade han. Också denne doktor tycktes dela vår uppfattning att det är otrygghet, nattskräck eller mardrömmar och att det går över med tiden.

Jag frågade till sist när vi kan förvänta oss att han börjar prata, kommer han att vara sen med det? Han pratar ju redan, sa doktorn roat. Han har ett ljud för bil och ett annat för boll.

Tamejtusan om det inte stämmer.

Om några dagar är det precis ett år sedan vi fick reda på att han fanns.

Läkarbesök

Idag var jag på neonatal med Y på vad som visade sig vara vårt sista besök där. Y är 17 månader gammal, korrigerad ålder, och helt normalt utvecklad. Detta betvivlade jag inte en sekund men det är skönt att få proffsens bedömning. Läkare och sjukgymnast lekte med och iakttog honom i en halvtimme och förklarade sedan att någon ytterligare uppföljning inte behövs.

Han är rörlig och djärv, sa jag i början av besöket. Mot slutet av halvtimmen bevisade Y detta genom att klättra upp på en pall och ställa sig upp på den. Doktorn drog först efter andan, men konstaterade sedan: han har ju koll.

Det enda som bekymrar oss är ju sömnen, men där tycker vi oss ana en viss förbättring. Bara han inte har ont någonstans, sa jag till doktorn. Då skulle han ha det på dagen också, svarade han. Också denne doktor tycktes dela vår uppfattning att det är otrygghet, nattskräck eller mardrömmar och att det går över med tiden.

Jag frågade till sist när vi kan förvänta oss att han börjar prata, kommer han att vara sen med det? Han pratar ju redan, sa doktorn roat. Han har ett ljud för bil och ett annat för boll.

Tamejtusan om det inte stämmer.

Om några dagar är det precis ett år sedan vi fick reda på att han fanns.

Vanedjur

Nu har jag en ny mobil. Med kontantkort och ett lätt nummer som jag redan lärt mig utantill. Pekskärm och Spotify Premium minsann. Lite lagom plastigt, tjejigt rosa skal som kontrast till den superseriösa metallblaffan jag hade innan. Jo, för detta är ju min privata mobil.

Ändå har jag tillbringat de senaste timmarna i soffan, yttrande osande eder. Jag har av misstag råkat ringa både mamma, pappa och Nummerupplysningen. Jag har inte lyckats aktivera röstbrevlådan ännu, eller hitta ett fiffigt sätt att skicka ut mass-SMS med mitt nya nummer. Inget funkar som jag är van vid, detta är en Sony Ericsson och jag har haft Nokia de senaste sex åren. Den är säkert inte sämre, bara annorlunda. Och just nu gillar jag inte annorlunda. Vill slippa lära om och lära nytt.

Kan det vara för att jag har fyllt fyrtio?

Vanedjur

Nu har jag en ny mobil. Med kontantkort och ett lätt nummer som jag redan lärt mig utantill. Pekskärm och Spotify Premium minsann. Lite lagom plastigt, tjejigt rosa skal som kontrast till den superseriösa metallblaffan jag hade innan. Jo, för detta är ju min privata mobil.

Ändå har jag tillbringat de senaste timmarna i soffan, yttrande osande eder. Jag har av misstag råkat ringa både mamma, pappa och Nummerupplysningen. Jag har inte lyckats aktivera röstbrevlådan ännu, eller hitta ett fiffigt sätt att skicka ut mass-SMS med mitt nya nummer. Inget funkar som jag är van vid, detta är en Sony Ericsson och jag har haft Nokia de senaste sex åren. Den är säkert inte sämre, bara annorlunda. Och just nu gillar jag inte annorlunda. Vill slippa lära om och lära nytt.

Kan det vara för att jag har fyllt fyrtio?

Citatquiz igen: en gammal kärlek

Jag slog på TV:n i söndags kväll för att titta på BBC:s nya serie. Inte utan vissa farhågor, hur skulle en av mina litterära älsklingar misshandlas? Men när jag stängde av var jag upprymd. Visst hade det gjorts massor av ändringar och anpassningar, men på ett intelligent och känsligt sätt. Seriens manusförfattare tycks dela min faiblesse.

Det gör nog flera av mina läsare också, så listiga som ni är förstår ni säkert vem jag pratar om. Lite svårare är kanske att gissa vilket verk nedanstående citat är hämtat från? En man avslöjar - med benäget bistånd av vår huvudperson - sin hustrus hemlighet:

It was a cosey, well-furnished apartment, with two candles burning upon the table and two upon the mantelpiece. In the corner, stooping over a desk, there sat what appeared to be a little girl. Her face was turned away as we entered, but we could see that she was dressed in a red frock, and that she had long white gloves on. As she whisked round to us, I gave a cry of surprise and horror. The face which she turned towards us was of the strangest livid tint, and the features were absolutely devoid of any expression. An instant later the mystery was explained. X, with a laugh, passed his hand behind the child's ear, a mask peeled off from her countenance, an there was a little coal black negress, with all her white teeth flashing in amusement at our amazed faces. I burst out laughing, out of sympathy with her merriment; but Grant Munro stood staring, with his hand clutching his throat.

"My God!" he cried. "What can be the meaning of this?"

"I will tell you the meaning of it," cried the lady, sweeping into the room with a proud, set face. "You have forced me, against my own judgment, to tell you, and now we must both make the best of it. My husband died at Atlanta. My child survived."

"Your child?"

She drew a large silver locket from her bosom. "You have never seen this open."

"I understood that it did not open."
 
She touched a spring, and the front hinged back. There was a portrait within of a man, strikingly handsome and intelligent, but bearing unmistakable signs upon his features of his African descent.
 
"That is John Hebron, of Atlanta," said the lady, "and a nobler man never walked the earth. I cut myself off from my race in order to wed him; but never once while he lived did I for an instant regret it. It was our misfortune that our only child took after his people rather than mine. It is often so in such matches, and little Lucy is darker far than ever her father was. But dark or fair, she is my own dear little girlie, and her mother's pet." -------- "When I left her in America," she continued, "it was only because her health was weak, and the change might have done her harm. ------- Never for an instant did I dream of disowning her as my child. But when chance threw you in my way, Jack, and I learned to love you, I feared to tell you about my child. God forgive me, I feared that I should lose you, and I had not the courage to tell you. I had to choose between you, and in my weakness I turned away from my own little girl. ----- And now to-night you at last know all, and I ask you what is to become of us, my child and me?" She clasped her hands and waited for an answer.

 It was a long two minutes before Grant Munro broke the silence, and when his answer came it was one of which I love to think. He lifted the little child, kissed her, and then, still carrying her, he held his other hand out to his wife and turned towards the door.

"We can talk it over more comfortably at home," said he. "I am not a very good man, Effie, but I think that I am a better one than you have given me credit for being."

X and I followed them down the lane, and my friend plucked at my sleeve as we came out.

"I think," said he, "that we shall be of more use in London than in Norbury."

Not another word did he say of the case until late that night, when he was turning away, with his lighted candle, for his bedroom.
 
----- "if it should ever strike you that I am getting a little over-confident in my powers, or giving less pains to a case than it deserves, kindly whisper 'Norbury' in my ear, and I shall be infinitely obliged to you."

Detta är en av mina favorithistorier, inte minst för det sympatiska budskapet. Betänk att ovanstående skrevs 1893!

Citatquiz igen: en gammal kärlek

Jag slog på TV:n i söndags kväll för att titta på BBC:s nya serie. Inte utan vissa farhågor, hur skulle en av mina litterära älsklingar misshandlas? Men när jag stängde av var jag upprymd. Visst hade det gjorts massor av ändringar och anpassningar, men på ett intelligent och känsligt sätt. Seriens manusförfattare tycks dela min faiblesse.

Det gör nog flera av mina läsare också, så listiga som ni är förstår ni säkert vem jag pratar om. Lite svårare är kanske att gissa vilket verk nedanstående citat är hämtat från? En man avslöjar - med benäget bistånd av vår huvudperson - sin hustrus hemlighet:

It was a cosey, well-furnished apartment, with two candles burning upon the table and two upon the mantelpiece. In the corner, stooping over a desk, there sat what appeared to be a little girl. Her face was turned away as we entered, but we could see that she was dressed in a red frock, and that she had long white gloves on. As she whisked round to us, I gave a cry of surprise and horror. The face which she turned towards us was of the strangest livid tint, and the features were absolutely devoid of any expression. An instant later the mystery was explained. X, with a laugh, passed his hand behind the child's ear, a mask peeled off from her countenance, an there was a little coal black negress, with all her white teeth flashing in amusement at our amazed faces. I burst out laughing, out of sympathy with her merriment; but Grant Munro stood staring, with his hand clutching his throat.

"My God!" he cried. "What can be the meaning of this?"

"I will tell you the meaning of it," cried the lady, sweeping into the room with a proud, set face. "You have forced me, against my own judgment, to tell you, and now we must both make the best of it. My husband died at Atlanta. My child survived."

"Your child?"

She drew a large silver locket from her bosom. "You have never seen this open."

"I understood that it did not open."
 
She touched a spring, and the front hinged back. There was a portrait within of a man, strikingly handsome and intelligent, but bearing unmistakable signs upon his features of his African descent.
 
"That is John Hebron, of Atlanta," said the lady, "and a nobler man never walked the earth. I cut myself off from my race in order to wed him; but never once while he lived did I for an instant regret it. It was our misfortune that our only child took after his people rather than mine. It is often so in such matches, and little Lucy is darker far than ever her father was. But dark or fair, she is my own dear little girlie, and her mother's pet." -------- "When I left her in America," she continued, "it was only because her health was weak, and the change might have done her harm. ------- Never for an instant did I dream of disowning her as my child. But when chance threw you in my way, Jack, and I learned to love you, I feared to tell you about my child. God forgive me, I feared that I should lose you, and I had not the courage to tell you. I had to choose between you, and in my weakness I turned away from my own little girl. ----- And now to-night you at last know all, and I ask you what is to become of us, my child and me?" She clasped her hands and waited for an answer.

 It was a long two minutes before Grant Munro broke the silence, and when his answer came it was one of which I love to think. He lifted the little child, kissed her, and then, still carrying her, he held his other hand out to his wife and turned towards the door.

"We can talk it over more comfortably at home," said he. "I am not a very good man, Effie, but I think that I am a better one than you have given me credit for being."

X and I followed them down the lane, and my friend plucked at my sleeve as we came out.

"I think," said he, "that we shall be of more use in London than in Norbury."

Not another word did he say of the case until late that night, when he was turning away, with his lighted candle, for his bedroom.
 
----- "if it should ever strike you that I am getting a little over-confident in my powers, or giving less pains to a case than it deserves, kindly whisper 'Norbury' in my ear, and I shall be infinitely obliged to you."

Detta är en av mina favorithistorier, inte minst för det sympatiska budskapet. Betänk att ovanstående skrevs 1893!

Mitt vackraste jag

Beskedet kom redan idag. När jag matade Y med köttbullar ringde telefonen, med en spänd och olycklig VD i andra änden. Han ville först inte säga vad det gällde på telefon, utan boka ett möte nästa vecka. Jag förstår, sa jag lugnande. Uppsägning, inte sant?

På onsdag ska jag till mitt jobb för sista gången. Säga hejdå, lämna dator och mobil, emotta betyg. Y får följa med. Det ville vår VD gärna. Det blir lättare då, sa han.

Jag var lugn och glad, nog inte hans svåraste case idag. Ändå brast jag i gråt när vi lagt på. Höll Y tätt, tätt och sa att jag skiter väl i det där jävla jobbet, det är du och din bror som är viktiga.

När O kom hem formulerade jag det som skavt hela dagen. Att jag inte riktigt fattar varför jag är så ledsen. Jag visste ju. Jag vill ju inte vara kvar heller. Jag har gott hopp om att hitta något bättre.

Men när jag tänker efter blir jag rädd. Mitt arbetsliv har varit en berg-och dalbana. En kamp, tidvis. Visst har jag haft jobb jag har gillat, till och med älskat. Något år eller så. Sedan har något gått åt helvete. Eller så har tillvaron skruvats åt. Stressen har gjort att jag har kantrat.

Hur länge ska det vara så här? Jag är fan fyrtio år. När hittar jag den rätta knycken?

Som ofta annars möttes vi inte helt. O sa något, jag kände mig avfärdad och gick till träningen utan att säga hejdå, med en hård arg knut i magen.

På vägen lyssnade jag på musik, slumpvis utvald. Och plötsligt var det At My Most Beautiful med REM. Som jag grät i halkan och mörkret. En häftig gråt, inte som tidigare idag. Något som skulle ut. Katarsiskt.

Nu tycker jag att jag har grinat nog över detta förbannade jobb.

Mitt vackraste jag

Beskedet kom redan idag. När jag matade Y med köttbullar ringde telefonen, med en spänd och olycklig VD i andra änden. Han ville först inte säga vad det gällde på telefon, utan boka ett möte nästa vecka. Jag förstår, sa jag lugnande. Uppsägning, inte sant?

På onsdag ska jag till mitt jobb för sista gången. Säga hejdå, lämna dator och mobil, emotta betyg. Y får följa med. Det ville vår VD gärna. Det blir lättare då, sa han.

Jag var lugn och glad, nog inte hans svåraste case idag. Ändå brast jag i gråt när vi lagt på. Höll Y tätt, tätt och sa att jag skiter väl i det där jävla jobbet, det är du och din bror som är viktiga.

När O kom hem formulerade jag det som skavt hela dagen. Att jag inte riktigt fattar varför jag är så ledsen. Jag visste ju. Jag vill ju inte vara kvar heller. Jag har gott hopp om att hitta något bättre.

Men när jag tänker efter blir jag rädd. Mitt arbetsliv har varit en berg-och dalbana. En kamp, tidvis. Visst har jag haft jobb jag har gillat, till och med älskat. Något år eller så. Sedan har något gått åt helvete. Eller så har tillvaron skruvats åt. Stressen har gjort att jag har kantrat.

Hur länge ska det vara så här? Jag är fan fyrtio år. När hittar jag den rätta knycken?

Som ofta annars möttes vi inte helt. O sa något, jag kände mig avfärdad och gick till träningen utan att säga hejdå, med en hård arg knut i magen.

På vägen lyssnade jag på musik, slumpvis utvald. Och plötsligt var det At My Most Beautiful med REM. Som jag grät i halkan och mörkret. En häftig gråt, inte som tidigare idag. Något som skulle ut. Katarsiskt.

Nu tycker jag att jag har grinat nog över detta förbannade jobb.

Motigt

Ställer man en fråga måste man vara beredd på att få ett svar man inte gillar. Det har jag fått idag, två stycken.

Först ringde jag den trevlige chefen och frågade vad som händer. Tja, kvarnarna mal och de lägger pussel, och mitt namn dyker upp ibland för jag har ju många bra egenskaper men sedan är det det där med den tekniska kompetensen som inte är precis klockrent rätt. Definitivt besked dröjer ytterligare några veckor.

Gamla ordstäv ska tas på allvar. De tre jobb jag hade på gång när jag ropade hej för ett tag sedan har diffunderat bort, ett efter ett. Ett bestämt nej, ett njaee, och ett som inte hör av sig alls. Så kan det gå.

När jag ändå hade den mentala störtkrukan på mig ringde jag nuvarande jobbet. Och si, jag hade alldeles rätt i mina aningar. Jag blir uppsagd. Förhandsinformation via facket, officiellt besked inom några dagar. Bäst att låta lagom förvånad när chefen ringer. Undrar vem det är numera?

Och hur förberedd och cool jag än är så borrar sig beskeden in någonstans där jag är mjuk och sårbar. Att det ska vara en sådan evig kamp. En liten stund grät jag, sittande på lekmattan bredvid Y.

Sedan ringde jag O. Dags att aktivera plan B, som innebär att han istället för att gå på pappaledighet den 1 mars, går ner på halvtid då, för att ge mig tid att söka jobb. Han ska banne mig få ta de flesta hämtningar och lämningar av Q också.

Nåja. Värre knipor har jag suttit i. Jag har tre månadslöner att leva på. Det vore väl själva fan om jag inte hittade något på den tiden.

Överst på att-göra listan står nu att städa jobbdatorn och jobbmobilen. Samt att köpa en alldeles egen mobil, för första gången på sex år. Det ska faktiskt bli kul.

Motigt

Ställer man en fråga måste man vara beredd på att få ett svar man inte gillar. Det har jag fått idag, två stycken.

Först ringde jag den trevlige chefen och frågade vad som händer. Tja, kvarnarna mal och de lägger pussel, och mitt namn dyker upp ibland för jag har ju många bra egenskaper men sedan är det det där med den tekniska kompetensen som inte är precis klockrent rätt. Definitivt besked dröjer ytterligare några veckor.

Gamla ordstäv ska tas på allvar. De tre jobb jag hade på gång när jag ropade hej för ett tag sedan har diffunderat bort, ett efter ett. Ett bestämt nej, ett njaee, och ett som inte hör av sig alls. Så kan det gå.

När jag ändå hade den mentala störtkrukan på mig ringde jag nuvarande jobbet. Och si, jag hade alldeles rätt i mina aningar. Jag blir uppsagd. Förhandsinformation via facket, officiellt besked inom några dagar. Bäst att låta lagom förvånad när chefen ringer. Undrar vem det är numera?

Och hur förberedd och cool jag än är så borrar sig beskeden in någonstans där jag är mjuk och sårbar. Att det ska vara en sådan evig kamp. En liten stund grät jag, sittande på lekmattan bredvid Y.

Sedan ringde jag O. Dags att aktivera plan B, som innebär att han istället för att gå på pappaledighet den 1 mars, går ner på halvtid då, för att ge mig tid att söka jobb. Han ska banne mig få ta de flesta hämtningar och lämningar av Q också.

Nåja. Värre knipor har jag suttit i. Jag har tre månadslöner att leva på. Det vore väl själva fan om jag inte hittade något på den tiden.

Överst på att-göra listan står nu att städa jobbdatorn och jobbmobilen. Samt att köpa en alldeles egen mobil, för första gången på sex år. Det ska faktiskt bli kul.

Hedonist javisst

Varför nöja sig med en napp när det faktiskt finns plats för två i munnen?

Hedonist javisst

Varför nöja sig med en napp när det faktiskt finns plats för två i munnen?