När vi skulle åka till Gotland för att fira min 40-årsdag i september kunde jag inte hitta tygdelarna till vår ihopfällbara sulky. Jag hade tvättat dem och lagt dem i en papperspåse som jag ställt i källaren. Kvällen blev nästan förstörd, jag var så arg. Till slut sansade jag mig och lyssnade på O som försäkrade att vi skulle klara oss utan sulky. Och det gjorde vi förstås.
Någon månad senare åkte vi till Sommarön och direkt därifrån till Göteborg där jag stannade ett par dagar med barnen medan O åkte hem och jobbade. När vi kom hem insåg jag att jag saknade Y:s galonbyxor och ett par av hans mjukisbyxor. Som jag letade! Under detta letande snubblade jag plötsligt över en papperskasse. Som innehöll delarna till sulkyn. Jo, för O hade röjt lite i källaren under vår bortavaro. Flyttat på några lådor hit och dit, lyft på någon kasse, ställt den på ett annat ställe.
Men byxorna förblev borta.
Jaha, så blev det december och plötsligt funkade inte kameran längre. Batterierna behövde laddas. Jag tar alltid med mig batteriladdaren när vi reser, sa O. Den ligger säkert kvar i någon slarvigt urpackad väska sedan besöket på Sommarön. Förresten, är inte bebisvakten också försvunnen? Den hade vi säkert med oss dit.
Alla väskor letades fram och rotades igenom. Tji batteriladdare, dito bebisvakt. Däremot hittade vi de försvunna regnbyxorna. Och mjukisbyxorna, de låg längst ner i tvättkorgen under O:s tjocktröjor som han aldrig kommit sig för att tvätta.
Nu har vi köpt en ny batteriladdare, för vi ville förstås kunna använda kameran på Y:s ettårskalas.
Men bebisvakten är borta.
Hoppas det snart försvinner någon ny grej som vi kan leta efter istället. Då hittar vi den säkert.
2010-12-21
Sakletarrondo
När vi skulle åka till Gotland för att fira min 40-årsdag i september kunde jag inte hitta tygdelarna till vår ihopfällbara sulky. Jag hade tvättat dem och lagt dem i en papperspåse som jag ställt i källaren. Kvällen blev nästan förstörd, jag var så arg. Till slut sansade jag mig och lyssnade på O som försäkrade att vi skulle klara oss utan sulky. Och det gjorde vi förstås.
Någon månad senare åkte vi till Sommarön och direkt därifrån till Göteborg där jag stannade ett par dagar med barnen medan O åkte hem och jobbade. När vi kom hem insåg jag att jag saknade Y:s galonbyxor och ett par av hans mjukisbyxor. Som jag letade! Under detta letande snubblade jag plötsligt över en papperskasse. Som innehöll delarna till sulkyn. Jo, för O hade röjt lite i källaren under vår bortavaro. Flyttat på några lådor hit och dit, lyft på någon kasse, ställt den på ett annat ställe.
Men byxorna förblev borta.
Jaha, så blev det december och plötsligt funkade inte kameran längre. Batterierna behövde laddas. Jag tar alltid med mig batteriladdaren när vi reser, sa O. Den ligger säkert kvar i någon slarvigt urpackad väska sedan besöket på Sommarön. Förresten, är inte bebisvakten också försvunnen? Den hade vi säkert med oss dit.
Alla väskor letades fram och rotades igenom. Tji batteriladdare, dito bebisvakt. Däremot hittade vi de försvunna regnbyxorna. Och mjukisbyxorna, de låg längst ner i tvättkorgen under O:s tjocktröjor som han aldrig kommit sig för att tvätta.
Nu har vi köpt en ny batteriladdare, för vi ville förstås kunna använda kameran på Y:s ettårskalas.
Men bebisvakten är borta.
Hoppas det snart försvinner någon ny grej som vi kan leta efter istället. Då hittar vi den säkert.
Någon månad senare åkte vi till Sommarön och direkt därifrån till Göteborg där jag stannade ett par dagar med barnen medan O åkte hem och jobbade. När vi kom hem insåg jag att jag saknade Y:s galonbyxor och ett par av hans mjukisbyxor. Som jag letade! Under detta letande snubblade jag plötsligt över en papperskasse. Som innehöll delarna till sulkyn. Jo, för O hade röjt lite i källaren under vår bortavaro. Flyttat på några lådor hit och dit, lyft på någon kasse, ställt den på ett annat ställe.
Men byxorna förblev borta.
Jaha, så blev det december och plötsligt funkade inte kameran längre. Batterierna behövde laddas. Jag tar alltid med mig batteriladdaren när vi reser, sa O. Den ligger säkert kvar i någon slarvigt urpackad väska sedan besöket på Sommarön. Förresten, är inte bebisvakten också försvunnen? Den hade vi säkert med oss dit.
Alla väskor letades fram och rotades igenom. Tji batteriladdare, dito bebisvakt. Däremot hittade vi de försvunna regnbyxorna. Och mjukisbyxorna, de låg längst ner i tvättkorgen under O:s tjocktröjor som han aldrig kommit sig för att tvätta.
Nu har vi köpt en ny batteriladdare, för vi ville förstås kunna använda kameran på Y:s ettårskalas.
Men bebisvakten är borta.
Hoppas det snart försvinner någon ny grej som vi kan leta efter istället. Då hittar vi den säkert.
2010-12-20
Några Q-repliker
Förra veckan, i Göteborg:
-Q, när vi är på Liseberg kan vi leta efter en julklapp till din dagmamma. En fin julgranskula kanske.
-Jaa! Eller ett gott vin kanske!
Idag hämtade vi Q:s glasögon hos optikern. De satt på hela kvällen, han kommenterade dem inte ens. Jag håller andan och hoppas att det går lika bra framöver. På sängkanten tar han av sig dem och lägger dem nästan ömt i det nya fodralet med dinosaurier på.
Jag (berömmande): Vad duktig du är med dina glasögon.
Q (belåtet): Jag sköter dem så bra. Det är nästan som att ha ett husdjur faktiskt.
-Q, när vi är på Liseberg kan vi leta efter en julklapp till din dagmamma. En fin julgranskula kanske.
-Jaa! Eller ett gott vin kanske!
Idag hämtade vi Q:s glasögon hos optikern. De satt på hela kvällen, han kommenterade dem inte ens. Jag håller andan och hoppas att det går lika bra framöver. På sängkanten tar han av sig dem och lägger dem nästan ömt i det nya fodralet med dinosaurier på.
Jag (berömmande): Vad duktig du är med dina glasögon.
Q (belåtet): Jag sköter dem så bra. Det är nästan som att ha ett husdjur faktiskt.
Några Q-repliker
Förra veckan, i Göteborg:
-Q, när vi är på Liseberg kan vi leta efter en julklapp till din dagmamma. En fin julgranskula kanske.
-Jaa! Eller ett gott vin kanske!
Idag hämtade vi Q:s glasögon hos optikern. De satt på hela kvällen, han kommenterade dem inte ens. Jag håller andan och hoppas att det går lika bra framöver. På sängkanten tar han av sig dem och lägger dem nästan ömt i det nya fodralet med dinosaurier på.
Jag (berömmande): Vad duktig du är med dina glasögon.
Q (belåtet): Jag sköter dem så bra. Det är nästan som att ha ett husdjur faktiskt.
-Q, när vi är på Liseberg kan vi leta efter en julklapp till din dagmamma. En fin julgranskula kanske.
-Jaa! Eller ett gott vin kanske!
Idag hämtade vi Q:s glasögon hos optikern. De satt på hela kvällen, han kommenterade dem inte ens. Jag håller andan och hoppas att det går lika bra framöver. På sängkanten tar han av sig dem och lägger dem nästan ömt i det nya fodralet med dinosaurier på.
Jag (berömmande): Vad duktig du är med dina glasögon.
Q (belåtet): Jag sköter dem så bra. Det är nästan som att ha ett husdjur faktiskt.
Citatquiz - en gammal bekant
Jag gjorde en djupdykning i mammas källare och rotade igenom det som jag trodde var min systers kvarlämnade böcker. Och si, då träffade jag en gammal vän som jag trott gått förlorad. Nej, vad säger jag förresten, vän? Denne man har alltför stor integritet för att kallas min vän. Men en kär gammal bekant är han, många trivsamma timmar har jag tillbringat i hans sällskap. Så här introduceras han i världslitteraturen:
Snart hördes ljudet av reglar, som drogs ifrån, dörren gick upp, och två män steg in.
Den ene var undersätsig, bredaxlad och kraftigt byggd. Han hade tjockt svart hår och stora mustascher. Hela hans uppträdande karaktäriserades av sydländsk livlighet. Den andre var en av de ståtligaste karlar jag någonsin sett. Han var högrest, med blek hy och ett ansikte som tydde på själsstyrka och mod. Pannan var hög och bred, näsan rak, munnen fint formad. Blicken i hans mörka ögon var lugn och stolt. Åldern var svår att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 35 och 50 år.
Båda männen hade stövlar av sälskinn och praktiska kläder, som gav dem stor rörelsefrihet.
Den längste av dem, som tydligen var befälhavaren ombord, granskade oss uppmärksamt utan att säga ett ord. Sedan vände han sig till sin följeslagare och sade några ord på ett välklingande språk, som jag inte kände till. Den andre skakade på huvudet och yttrade något obegripligt. Sedan riktade han en frågande blick på mig.
Nå, vem är han, den långe vackre mannen med själsstyrka och mod?
Snart hördes ljudet av reglar, som drogs ifrån, dörren gick upp, och två män steg in.
Den ene var undersätsig, bredaxlad och kraftigt byggd. Han hade tjockt svart hår och stora mustascher. Hela hans uppträdande karaktäriserades av sydländsk livlighet. Den andre var en av de ståtligaste karlar jag någonsin sett. Han var högrest, med blek hy och ett ansikte som tydde på själsstyrka och mod. Pannan var hög och bred, näsan rak, munnen fint formad. Blicken i hans mörka ögon var lugn och stolt. Åldern var svår att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 35 och 50 år.
Båda männen hade stövlar av sälskinn och praktiska kläder, som gav dem stor rörelsefrihet.
Den längste av dem, som tydligen var befälhavaren ombord, granskade oss uppmärksamt utan att säga ett ord. Sedan vände han sig till sin följeslagare och sade några ord på ett välklingande språk, som jag inte kände till. Den andre skakade på huvudet och yttrade något obegripligt. Sedan riktade han en frågande blick på mig.
Nå, vem är han, den långe vackre mannen med själsstyrka och mod?
Citatquiz - en gammal bekant
Jag gjorde en djupdykning i mammas källare och rotade igenom det som jag trodde var min systers kvarlämnade böcker. Och si, då träffade jag en gammal vän som jag trott gått förlorad. Nej, vad säger jag förresten, vän? Denne man har alltför stor integritet för att kallas min vän. Men en kär gammal bekant är han, många trivsamma timmar har jag tillbringat i hans sällskap. Så här introduceras han i världslitteraturen:
Snart hördes ljudet av reglar, som drogs ifrån, dörren gick upp, och två män steg in.
Den ene var undersätsig, bredaxlad och kraftigt byggd. Han hade tjockt svart hår och stora mustascher. Hela hans uppträdande karaktäriserades av sydländsk livlighet. Den andre var en av de ståtligaste karlar jag någonsin sett. Han var högrest, med blek hy och ett ansikte som tydde på själsstyrka och mod. Pannan var hög och bred, näsan rak, munnen fint formad. Blicken i hans mörka ögon var lugn och stolt. Åldern var svår att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 35 och 50 år.
Båda männen hade stövlar av sälskinn och praktiska kläder, som gav dem stor rörelsefrihet.
Den längste av dem, som tydligen var befälhavaren ombord, granskade oss uppmärksamt utan att säga ett ord. Sedan vände han sig till sin följeslagare och sade några ord på ett välklingande språk, som jag inte kände till. Den andre skakade på huvudet och yttrade något obegripligt. Sedan riktade han en frågande blick på mig.
Nå, vem är han, den långe vackre mannen med själsstyrka och mod?
Snart hördes ljudet av reglar, som drogs ifrån, dörren gick upp, och två män steg in.
Den ene var undersätsig, bredaxlad och kraftigt byggd. Han hade tjockt svart hår och stora mustascher. Hela hans uppträdande karaktäriserades av sydländsk livlighet. Den andre var en av de ståtligaste karlar jag någonsin sett. Han var högrest, med blek hy och ett ansikte som tydde på själsstyrka och mod. Pannan var hög och bred, näsan rak, munnen fint formad. Blicken i hans mörka ögon var lugn och stolt. Åldern var svår att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 35 och 50 år.
Båda männen hade stövlar av sälskinn och praktiska kläder, som gav dem stor rörelsefrihet.
Den längste av dem, som tydligen var befälhavaren ombord, granskade oss uppmärksamt utan att säga ett ord. Sedan vände han sig till sin följeslagare och sade några ord på ett välklingande språk, som jag inte kände till. Den andre skakade på huvudet och yttrade något obegripligt. Sedan riktade han en frågande blick på mig.
Nå, vem är han, den långe vackre mannen med själsstyrka och mod?
2010-12-19
Hemma igen
Å så skönt det är.
Två tågresor tvärs över Sverige, i bägge fallen utan förseningar. Q var himmelskt snäll och pysslade och lyssnade på musik, Y något mindre gudalik men inte värre än vilken normal ettåring som helst.
Timmarna sedan vi kom hem: barnkalas, middag med syster och blivande svåger. Många skratt.
Nu sover hela huset. Ute lyser snön. Snart sover även jag. I min alldeles egna säng.
Två tågresor tvärs över Sverige, i bägge fallen utan förseningar. Q var himmelskt snäll och pysslade och lyssnade på musik, Y något mindre gudalik men inte värre än vilken normal ettåring som helst.
Timmarna sedan vi kom hem: barnkalas, middag med syster och blivande svåger. Många skratt.
Nu sover hela huset. Ute lyser snön. Snart sover även jag. I min alldeles egna säng.
Hemma igen
Å så skönt det är.
Två tågresor tvärs över Sverige, i bägge fallen utan förseningar. Q var himmelskt snäll och pysslade och lyssnade på musik, Y något mindre gudalik men inte värre än vilken normal ettåring som helst.
Timmarna sedan vi kom hem: barnkalas, middag med syster och blivande svåger. Många skratt.
Nu sover hela huset. Ute lyser snön. Snart sover även jag. I min alldeles egna säng.
Två tågresor tvärs över Sverige, i bägge fallen utan förseningar. Q var himmelskt snäll och pysslade och lyssnade på musik, Y något mindre gudalik men inte värre än vilken normal ettåring som helst.
Timmarna sedan vi kom hem: barnkalas, middag med syster och blivande svåger. Många skratt.
Nu sover hela huset. Ute lyser snön. Snart sover även jag. I min alldeles egna säng.
2010-12-12
Snöig söndag
Ett inlägg om inget särskilt, livet i största allmänhet en kall decembersöndag, tredje advent. Skrivet alldeles för sent, jag borde verkligen gå och lägga mig. Jag ska sova i gästrummet i två nätter för att ladda upp för vistelsen hos mamma senare i veckan.
Vi åkte pulka och snowracer idag, jag och pojkarna medan O sov middag. Y satt på fårskinn i bebispulkan, med outgrundligt ansiktsuttryck. Q ville dra honom, och när han gjorde en av sina stoppsladdar fladdrade skymten av ett leende över Y:s ansikte.
Vi åkte i backen som ligger inom synhåll från huset, i den sista eftermiddagssolens sken. Y satt fullkomligt tyst, men hans ögon lyste.
Q tjoade desto mer. Man vet att man behöver censurera sitt språk när man hör sonen ropa så det skallar över nejden: Satan! Det var snowracern som fastnade i buskarna.
Sedan gick vi hem, storebror drog lillebror, som fortfarande inte yttrade ett pip. Jag var nästan bekymrad, undrade om han blivit för kall. Vi skalade av oss alla ytterkläder och smög in i sovrummet, nu är det dags att väcka pappa. Q kom snabbt ur resten av kläderna och kröp in under täcket, och utbrast njutningsfullt: Vad det är skönt att värma sig i en varm säng när man kommer in från kylan!
Y var inte tyst längre. Med blossande kinder och glitter i ögonen krälade han över hela sängen, vräkte sig över knän och ben och axlar och ryggar, och skrattade så han kiknade.
Senare på kvällen sa han sina första begripliga ord.
Jag: Kan du säga mamma?
Y: Mamma.
Jag: O, hörde du? Y sa mamma!
O: Det tror jag inte på. Y, kan du säga pappa?
Y: Pappa.
Han blir nog diplomat den gossen.
Vi åkte pulka och snowracer idag, jag och pojkarna medan O sov middag. Y satt på fårskinn i bebispulkan, med outgrundligt ansiktsuttryck. Q ville dra honom, och när han gjorde en av sina stoppsladdar fladdrade skymten av ett leende över Y:s ansikte.
Vi åkte i backen som ligger inom synhåll från huset, i den sista eftermiddagssolens sken. Y satt fullkomligt tyst, men hans ögon lyste.
Q tjoade desto mer. Man vet att man behöver censurera sitt språk när man hör sonen ropa så det skallar över nejden: Satan! Det var snowracern som fastnade i buskarna.
Sedan gick vi hem, storebror drog lillebror, som fortfarande inte yttrade ett pip. Jag var nästan bekymrad, undrade om han blivit för kall. Vi skalade av oss alla ytterkläder och smög in i sovrummet, nu är det dags att väcka pappa. Q kom snabbt ur resten av kläderna och kröp in under täcket, och utbrast njutningsfullt: Vad det är skönt att värma sig i en varm säng när man kommer in från kylan!
Y var inte tyst längre. Med blossande kinder och glitter i ögonen krälade han över hela sängen, vräkte sig över knän och ben och axlar och ryggar, och skrattade så han kiknade.
Senare på kvällen sa han sina första begripliga ord.
Jag: Kan du säga mamma?
Y: Mamma.
Jag: O, hörde du? Y sa mamma!
O: Det tror jag inte på. Y, kan du säga pappa?
Y: Pappa.
Han blir nog diplomat den gossen.
Snöig söndag
Ett inlägg om inget särskilt, livet i största allmänhet en kall decembersöndag, tredje advent. Skrivet alldeles för sent, jag borde verkligen gå och lägga mig. Jag ska sova i gästrummet i två nätter för att ladda upp för vistelsen hos mamma senare i veckan.
Vi åkte pulka och snowracer idag, jag och pojkarna medan O sov middag. Y satt på fårskinn i bebispulkan, med outgrundligt ansiktsuttryck. Q ville dra honom, och när han gjorde en av sina stoppsladdar fladdrade skymten av ett leende över Y:s ansikte.
Vi åkte i backen som ligger inom synhåll från huset, i den sista eftermiddagssolens sken. Y satt fullkomligt tyst, men hans ögon lyste.
Q tjoade desto mer. Man vet att man behöver censurera sitt språk när man hör sonen ropa så det skallar över nejden: Satan! Det var snowracern som fastnade i buskarna.
Sedan gick vi hem, storebror drog lillebror, som fortfarande inte yttrade ett pip. Jag var nästan bekymrad, undrade om han blivit för kall. Vi skalade av oss alla ytterkläder och smög in i sovrummet, nu är det dags att väcka pappa. Q kom snabbt ur resten av kläderna och kröp in under täcket, och utbrast njutningsfullt: Vad det är skönt att värma sig i en varm säng när man kommer in från kylan!
Y var inte tyst längre. Med blossande kinder och glitter i ögonen krälade han över hela sängen, vräkte sig över knän och ben och axlar och ryggar, och skrattade så han kiknade.
Senare på kvällen sa han sina första begripliga ord.
Jag: Kan du säga mamma?
Y: Mamma.
Jag: O, hörde du? Y sa mamma!
O: Det tror jag inte på. Y, kan du säga pappa?
Y: Pappa.
Han blir nog diplomat den gossen.
Vi åkte pulka och snowracer idag, jag och pojkarna medan O sov middag. Y satt på fårskinn i bebispulkan, med outgrundligt ansiktsuttryck. Q ville dra honom, och när han gjorde en av sina stoppsladdar fladdrade skymten av ett leende över Y:s ansikte.
Vi åkte i backen som ligger inom synhåll från huset, i den sista eftermiddagssolens sken. Y satt fullkomligt tyst, men hans ögon lyste.
Q tjoade desto mer. Man vet att man behöver censurera sitt språk när man hör sonen ropa så det skallar över nejden: Satan! Det var snowracern som fastnade i buskarna.
Sedan gick vi hem, storebror drog lillebror, som fortfarande inte yttrade ett pip. Jag var nästan bekymrad, undrade om han blivit för kall. Vi skalade av oss alla ytterkläder och smög in i sovrummet, nu är det dags att väcka pappa. Q kom snabbt ur resten av kläderna och kröp in under täcket, och utbrast njutningsfullt: Vad det är skönt att värma sig i en varm säng när man kommer in från kylan!
Y var inte tyst längre. Med blossande kinder och glitter i ögonen krälade han över hela sängen, vräkte sig över knän och ben och axlar och ryggar, och skrattade så han kiknade.
Senare på kvällen sa han sina första begripliga ord.
Jag: Kan du säga mamma?
Y: Mamma.
Jag: O, hörde du? Y sa mamma!
O: Det tror jag inte på. Y, kan du säga pappa?
Y: Pappa.
Han blir nog diplomat den gossen.
2010-12-11
Några ögonblick
På tunnelbanan tar jag fram vällingflaskan. Storebror ber att få mata lillebror. Han hänger över vagnen för att kunna lägga sin kind mot lillebrors huvud. Efteråt kittlar han honom på halsen. Båda skriker av skratt. (Och vällingen stannar faktiskt i magen.)
I väntrummet på ögonsjukhuset där många barn har svåra synfel och i vissa fall också kognitiva störningar. Och så mina pojkar. Snabba som pilar i tanke och lemmar. Kvicksilver i både huvud och kropp. Herregud vilken tur jag har haft.
"Får jag en puss?" säger jag till Y, ännu inte ett och ett halvt år. Eller femton månader, beroende på hur man räknar. Han tar nappen ur munnen och planterar med duktigt smackande en blöt puss på min kind.
Utvecklingssamtal med dagmamman. Eller snarare lovsång. Allt funkar hur bra som helst. Han hjälper de som är mindre, gillar att sjunga, gillar att höra saga, är fysiskt mycket försigkommen. Mycket spring i benen men kan ändå verkligen koncentrera sig när det gäller. Bästa ordförrådet hon hört någon fyraåring ha. Kan resonera. Frimodig och social. Inte minst är lättnaden stor eftersom vi med jämna mellanrum har rejäla duster här hemma.
Y sätter resolut nappen i mungipan och biter ihop om den, släpper pallen han hållit sig i, sträcker ut armarna för balans och går - ett, två, tre, upp till tio steg innan benen viker sig. Han gapskrattar och slår ihop händerna och tittar uppfordrande på oss. Dags för applåd!
"Anknytning är att svara på barnets signaler" säger psykologen. "Ibland betonar vi närheten för mycket, men det är inte det viktiga. Det är att svara. Jag har observerat dig med Y. Du svarar honom mycket bra. När han skriker tar du honom, men efter en stund sätter du ner honom och uppmuntrar honom att försöka själv. Det är ett gummiband som ska sträckas ut mer och mer. En ständig frigörelse, rörelse bort från föräldern."
"Jo", säger jag. "Jag är inte så van vid barn men jag tycker nog att mina barn är ovanligt frimodiga och självständiga. Men det kanske mest är deras personlighet, även om de inte är släkt."
"Inte bara", säger hon. Och ler.
Att vara mamma. När det funkar är det inget mindre än ett himmelrike. Allt jag hade hoppats på och mer.
Mycket gnäll blir det på den här bloggen. Men egentligen har jag det ju oförskämt bra. Se här bara. Männen i mitt liv lagar mat.
I väntrummet på ögonsjukhuset där många barn har svåra synfel och i vissa fall också kognitiva störningar. Och så mina pojkar. Snabba som pilar i tanke och lemmar. Kvicksilver i både huvud och kropp. Herregud vilken tur jag har haft.
"Får jag en puss?" säger jag till Y, ännu inte ett och ett halvt år. Eller femton månader, beroende på hur man räknar. Han tar nappen ur munnen och planterar med duktigt smackande en blöt puss på min kind.
Utvecklingssamtal med dagmamman. Eller snarare lovsång. Allt funkar hur bra som helst. Han hjälper de som är mindre, gillar att sjunga, gillar att höra saga, är fysiskt mycket försigkommen. Mycket spring i benen men kan ändå verkligen koncentrera sig när det gäller. Bästa ordförrådet hon hört någon fyraåring ha. Kan resonera. Frimodig och social. Inte minst är lättnaden stor eftersom vi med jämna mellanrum har rejäla duster här hemma.
Y sätter resolut nappen i mungipan och biter ihop om den, släpper pallen han hållit sig i, sträcker ut armarna för balans och går - ett, två, tre, upp till tio steg innan benen viker sig. Han gapskrattar och slår ihop händerna och tittar uppfordrande på oss. Dags för applåd!
"Anknytning är att svara på barnets signaler" säger psykologen. "Ibland betonar vi närheten för mycket, men det är inte det viktiga. Det är att svara. Jag har observerat dig med Y. Du svarar honom mycket bra. När han skriker tar du honom, men efter en stund sätter du ner honom och uppmuntrar honom att försöka själv. Det är ett gummiband som ska sträckas ut mer och mer. En ständig frigörelse, rörelse bort från föräldern."
"Jo", säger jag. "Jag är inte så van vid barn men jag tycker nog att mina barn är ovanligt frimodiga och självständiga. Men det kanske mest är deras personlighet, även om de inte är släkt."
"Inte bara", säger hon. Och ler.
Att vara mamma. När det funkar är det inget mindre än ett himmelrike. Allt jag hade hoppats på och mer.
Mycket gnäll blir det på den här bloggen. Men egentligen har jag det ju oförskämt bra. Se här bara. Männen i mitt liv lagar mat.
Några ögonblick
På tunnelbanan tar jag fram vällingflaskan. Storebror ber att få mata lillebror. Han hänger över vagnen för att kunna lägga sin kind mot lillebrors huvud. Efteråt kittlar han honom på halsen. Båda skriker av skratt. (Och vällingen stannar faktiskt i magen.)
I väntrummet på ögonsjukhuset där många barn har svåra synfel och i vissa fall också kognitiva störningar. Och så mina pojkar. Snabba som pilar i tanke och lemmar. Kvicksilver i både huvud och kropp. Herregud vilken tur jag har haft.
"Får jag en puss?" säger jag till Y, ännu inte ett och ett halvt år. Eller femton månader, beroende på hur man räknar. Han tar nappen ur munnen och planterar med duktigt smackande en blöt puss på min kind.
Utvecklingssamtal med dagmamman. Eller snarare lovsång. Allt funkar hur bra som helst. Han hjälper de som är mindre, gillar att sjunga, gillar att höra saga, är fysiskt mycket försigkommen. Mycket spring i benen men kan ändå verkligen koncentrera sig när det gäller. Bästa ordförrådet hon hört någon fyraåring ha. Kan resonera. Frimodig och social. Inte minst är lättnaden stor eftersom vi med jämna mellanrum har rejäla duster här hemma.
Y sätter resolut nappen i mungipan och biter ihop om den, släpper pallen han hållit sig i, sträcker ut armarna för balans och går - ett, två, tre, upp till tio steg innan benen viker sig. Han gapskrattar och slår ihop händerna och tittar uppfordrande på oss. Dags för applåd!
"Anknytning är att svara på barnets signaler" säger psykologen. "Ibland betonar vi närheten för mycket, men det är inte det viktiga. Det är att svara. Jag har observerat dig med Y. Du svarar honom mycket bra. När han skriker tar du honom, men efter en stund sätter du ner honom och uppmuntrar honom att försöka själv. Det är ett gummiband som ska sträckas ut mer och mer. En ständig frigörelse, rörelse bort från föräldern."
"Jo", säger jag. "Jag är inte så van vid barn men jag tycker nog att mina barn är ovanligt frimodiga och självständiga. Men det kanske mest är deras personlighet, även om de inte är släkt."
"Inte bara", säger hon. Och ler.
Att vara mamma. När det funkar är det inget mindre än ett himmelrike. Allt jag hade hoppats på och mer.
Mycket gnäll blir det på den här bloggen. Men egentligen har jag det ju oförskämt bra. Se här bara. Männen i mitt liv lagar mat.
I väntrummet på ögonsjukhuset där många barn har svåra synfel och i vissa fall också kognitiva störningar. Och så mina pojkar. Snabba som pilar i tanke och lemmar. Kvicksilver i både huvud och kropp. Herregud vilken tur jag har haft.
"Får jag en puss?" säger jag till Y, ännu inte ett och ett halvt år. Eller femton månader, beroende på hur man räknar. Han tar nappen ur munnen och planterar med duktigt smackande en blöt puss på min kind.
Utvecklingssamtal med dagmamman. Eller snarare lovsång. Allt funkar hur bra som helst. Han hjälper de som är mindre, gillar att sjunga, gillar att höra saga, är fysiskt mycket försigkommen. Mycket spring i benen men kan ändå verkligen koncentrera sig när det gäller. Bästa ordförrådet hon hört någon fyraåring ha. Kan resonera. Frimodig och social. Inte minst är lättnaden stor eftersom vi med jämna mellanrum har rejäla duster här hemma.
Y sätter resolut nappen i mungipan och biter ihop om den, släpper pallen han hållit sig i, sträcker ut armarna för balans och går - ett, två, tre, upp till tio steg innan benen viker sig. Han gapskrattar och slår ihop händerna och tittar uppfordrande på oss. Dags för applåd!
"Anknytning är att svara på barnets signaler" säger psykologen. "Ibland betonar vi närheten för mycket, men det är inte det viktiga. Det är att svara. Jag har observerat dig med Y. Du svarar honom mycket bra. När han skriker tar du honom, men efter en stund sätter du ner honom och uppmuntrar honom att försöka själv. Det är ett gummiband som ska sträckas ut mer och mer. En ständig frigörelse, rörelse bort från föräldern."
"Jo", säger jag. "Jag är inte så van vid barn men jag tycker nog att mina barn är ovanligt frimodiga och självständiga. Men det kanske mest är deras personlighet, även om de inte är släkt."
"Inte bara", säger hon. Och ler.
Att vara mamma. När det funkar är det inget mindre än ett himmelrike. Allt jag hade hoppats på och mer.
Mycket gnäll blir det på den här bloggen. Men egentligen har jag det ju oförskämt bra. Se här bara. Männen i mitt liv lagar mat.
Ny sorts lussebullar
Jag älskar lussebullar. Och nu har jag faktiskt överträffat mig själv. Saffranssmaken förstärks av socker, så när russinen tog slut hittade jag på att doppa bullarna i pärlsocker. Himmel vad gott.
Q hjälpte till, han var förste russindittryckare, bullrullare och äggpenslare. Under det att han sjöng en ny variant på Hej tomtegubbar:
En liten tid vi leva här, med mycket mögel och stort besvär..
Ny sorts lussebullar
Jag älskar lussebullar. Och nu har jag faktiskt överträffat mig själv. Saffranssmaken förstärks av socker, så när russinen tog slut hittade jag på att doppa bullarna i pärlsocker. Himmel vad gott.
Q hjälpte till, han var förste russindittryckare, bullrullare och äggpenslare. Under det att han sjöng en ny variant på Hej tomtegubbar:
En liten tid vi leva här, med mycket mögel och stort besvär..
2010-12-10
Facit
Mammabesöket blev ganska bra. Eftersom helgen var minst sagt fullmatad (körkonsert och ettårskalas) blev det inte mycket fokus på mamma, vilket var bra. Även för henne, tror jag faktiskt. Hon glömde sin vardag och gick upp i barnbarnsbestyr.
En gång blev jag arg på henne, och det var när Y vrålade en kväll. Som alltid gick O eller jag in till honom för att trösta och lugna, och vi övervägde också att ta ut honom i vardagsrummet en stund. Så blev det till slut också, men efter viss tvekan. Vi tycker oss nämligen ha märkt att Y förväntar sig det. Han är ibland rädd och förtvivlad, det är sant. Men inte alltid. Ibland verkar han helt enkelt irriterad och uttråkad. Skit samma att klockan är elva eller ett eller tre på natten, han vill komma upp och leka och umgås. Men se, det där vill vi sätta stopp för. Trygghet, närhet och välling får han på natten så mycket han behöver men banne mig inte underhållning.
Det där resonemanget verkade inte mamma förstå. Förmodligen hörde hon inte riktigt på, för hon trumpetade på i vanlig stil om att hon med sin traumatiska bakgrund som sjukhusbarn minsann visste vad det ville säga att ligga och skrika, och att hon aldrig lät något av sina barn göra det.
Gud vad arg jag blev. Av flera orsaker. Att bli kritiserad i välmening är okej, men här var det inte det, utan bara självcentrerat, obetänksamt babbel. För att inte tala om den usla historieskrivningen. Tala om selektivt minne. Hon hade slagit ihjäl mig om jag betett mig som Y gör, och det sa jag till henne också.
Nästa dag teg vi om incidenten.
Men det var faktiskt det enda. Annars tycker jag att vi reparerade. Inte minst sista kvällen då bara hon och jag var vakna och delade en lugn stund över Dubbelkrysset i DN. Ömsesidigt erkännande och delad triumf när vi knäckte det.
En gång blev jag arg på henne, och det var när Y vrålade en kväll. Som alltid gick O eller jag in till honom för att trösta och lugna, och vi övervägde också att ta ut honom i vardagsrummet en stund. Så blev det till slut också, men efter viss tvekan. Vi tycker oss nämligen ha märkt att Y förväntar sig det. Han är ibland rädd och förtvivlad, det är sant. Men inte alltid. Ibland verkar han helt enkelt irriterad och uttråkad. Skit samma att klockan är elva eller ett eller tre på natten, han vill komma upp och leka och umgås. Men se, det där vill vi sätta stopp för. Trygghet, närhet och välling får han på natten så mycket han behöver men banne mig inte underhållning.
Det där resonemanget verkade inte mamma förstå. Förmodligen hörde hon inte riktigt på, för hon trumpetade på i vanlig stil om att hon med sin traumatiska bakgrund som sjukhusbarn minsann visste vad det ville säga att ligga och skrika, och att hon aldrig lät något av sina barn göra det.
Gud vad arg jag blev. Av flera orsaker. Att bli kritiserad i välmening är okej, men här var det inte det, utan bara självcentrerat, obetänksamt babbel. För att inte tala om den usla historieskrivningen. Tala om selektivt minne. Hon hade slagit ihjäl mig om jag betett mig som Y gör, och det sa jag till henne också.
Nästa dag teg vi om incidenten.
Men det var faktiskt det enda. Annars tycker jag att vi reparerade. Inte minst sista kvällen då bara hon och jag var vakna och delade en lugn stund över Dubbelkrysset i DN. Ömsesidigt erkännande och delad triumf när vi knäckte det.
Facit
Mammabesöket blev ganska bra. Eftersom helgen var minst sagt fullmatad (körkonsert och ettårskalas) blev det inte mycket fokus på mamma, vilket var bra. Även för henne, tror jag faktiskt. Hon glömde sin vardag och gick upp i barnbarnsbestyr.
En gång blev jag arg på henne, och det var när Y vrålade en kväll. Som alltid gick O eller jag in till honom för att trösta och lugna, och vi övervägde också att ta ut honom i vardagsrummet en stund. Så blev det till slut också, men efter viss tvekan. Vi tycker oss nämligen ha märkt att Y förväntar sig det. Han är ibland rädd och förtvivlad, det är sant. Men inte alltid. Ibland verkar han helt enkelt irriterad och uttråkad. Skit samma att klockan är elva eller ett eller tre på natten, han vill komma upp och leka och umgås. Men se, det där vill vi sätta stopp för. Trygghet, närhet och välling får han på natten så mycket han behöver men banne mig inte underhållning.
Det där resonemanget verkade inte mamma förstå. Förmodligen hörde hon inte riktigt på, för hon trumpetade på i vanlig stil om att hon med sin traumatiska bakgrund som sjukhusbarn minsann visste vad det ville säga att ligga och skrika, och att hon aldrig lät något av sina barn göra det.
Gud vad arg jag blev. Av flera orsaker. Att bli kritiserad i välmening är okej, men här var det inte det, utan bara självcentrerat, obetänksamt babbel. För att inte tala om den usla historieskrivningen. Tala om selektivt minne. Hon hade slagit ihjäl mig om jag betett mig som Y gör, och det sa jag till henne också.
Nästa dag teg vi om incidenten.
Men det var faktiskt det enda. Annars tycker jag att vi reparerade. Inte minst sista kvällen då bara hon och jag var vakna och delade en lugn stund över Dubbelkrysset i DN. Ömsesidigt erkännande och delad triumf när vi knäckte det.
En gång blev jag arg på henne, och det var när Y vrålade en kväll. Som alltid gick O eller jag in till honom för att trösta och lugna, och vi övervägde också att ta ut honom i vardagsrummet en stund. Så blev det till slut också, men efter viss tvekan. Vi tycker oss nämligen ha märkt att Y förväntar sig det. Han är ibland rädd och förtvivlad, det är sant. Men inte alltid. Ibland verkar han helt enkelt irriterad och uttråkad. Skit samma att klockan är elva eller ett eller tre på natten, han vill komma upp och leka och umgås. Men se, det där vill vi sätta stopp för. Trygghet, närhet och välling får han på natten så mycket han behöver men banne mig inte underhållning.
Det där resonemanget verkade inte mamma förstå. Förmodligen hörde hon inte riktigt på, för hon trumpetade på i vanlig stil om att hon med sin traumatiska bakgrund som sjukhusbarn minsann visste vad det ville säga att ligga och skrika, och att hon aldrig lät något av sina barn göra det.
Gud vad arg jag blev. Av flera orsaker. Att bli kritiserad i välmening är okej, men här var det inte det, utan bara självcentrerat, obetänksamt babbel. För att inte tala om den usla historieskrivningen. Tala om selektivt minne. Hon hade slagit ihjäl mig om jag betett mig som Y gör, och det sa jag till henne också.
Nästa dag teg vi om incidenten.
Men det var faktiskt det enda. Annars tycker jag att vi reparerade. Inte minst sista kvällen då bara hon och jag var vakna och delade en lugn stund över Dubbelkrysset i DN. Ömsesidigt erkännande och delad triumf när vi knäckte det.
2010-12-09
Klapp på axeln
Jag fixade det. En natt ensam med mina söner utan O. Förvisso med en morfar i källaren, men ändå.
Jag laddade upp med två nätter i gästrummet, och en halv sömntablett för att somna ordentligt. Båda nätterna fick jag fem-sex timmars ostörd sömn innan Q kom tassande. Jo, för han visste att mamma sov i källaren och var företagsam nog att söka upp mig.
Igår var jag hos min psykolog, och berättade då att jag sovit ordentligt två nätter. "Jag såg faktiskt direkt att något var annorlunda med dig", sa hon. "Du är mer avslappnad." Konstigt nog tog sig denna avslappning uttrycket att jag hade förfärligt svårt att koncentrera mig på det hon sa. Y distraherade mig hela tiden, jag ville bara leka och prata med honom.
Hur som helst, natten gick bra. Y snurrade och stökade och skrek och det kändes som att jag knappt sov någonting. Men jag var aldrig ens i närheten av att bli arg på honom. Irriterad och trött, ja. Men aldrig några kräldjurstankar. Det känns som en enorm trygghet och triumf. Jag kan! Jag klarade det!
Halv fem anslöt sig Q till oss. Efter visst krångel om vem som skulle ligga närmast mamma (Y vaknade gudskelov inte) somnade vi om. Klockan sju tyckte Y att det var morgon. Det hörs direkt, för då är det glatt joller istället för skrik. Då tog jag honom på armen och gick ner till morfar, som villigt tog över.
Faktiskt är jag ganska imponerad av pappa också. I tre timmar fick jag sova medan han passade barn. Visst, en tomtekula (sån där som snöar när man vänder på den) sveptes i golvet och miljoner glasbitar fick plockas upp. Dammsugaren valde att gå sönder just då. Alla fick vi småskråmor på fingrarna. Men det är världsliga ting.
O är hemma igen och nattar barn. Själv ska jag äta saltlakrits.
Jag klarade det!
Jag laddade upp med två nätter i gästrummet, och en halv sömntablett för att somna ordentligt. Båda nätterna fick jag fem-sex timmars ostörd sömn innan Q kom tassande. Jo, för han visste att mamma sov i källaren och var företagsam nog att söka upp mig.
Igår var jag hos min psykolog, och berättade då att jag sovit ordentligt två nätter. "Jag såg faktiskt direkt att något var annorlunda med dig", sa hon. "Du är mer avslappnad." Konstigt nog tog sig denna avslappning uttrycket att jag hade förfärligt svårt att koncentrera mig på det hon sa. Y distraherade mig hela tiden, jag ville bara leka och prata med honom.
Hur som helst, natten gick bra. Y snurrade och stökade och skrek och det kändes som att jag knappt sov någonting. Men jag var aldrig ens i närheten av att bli arg på honom. Irriterad och trött, ja. Men aldrig några kräldjurstankar. Det känns som en enorm trygghet och triumf. Jag kan! Jag klarade det!
Halv fem anslöt sig Q till oss. Efter visst krångel om vem som skulle ligga närmast mamma (Y vaknade gudskelov inte) somnade vi om. Klockan sju tyckte Y att det var morgon. Det hörs direkt, för då är det glatt joller istället för skrik. Då tog jag honom på armen och gick ner till morfar, som villigt tog över.
Faktiskt är jag ganska imponerad av pappa också. I tre timmar fick jag sova medan han passade barn. Visst, en tomtekula (sån där som snöar när man vänder på den) sveptes i golvet och miljoner glasbitar fick plockas upp. Dammsugaren valde att gå sönder just då. Alla fick vi småskråmor på fingrarna. Men det är världsliga ting.
O är hemma igen och nattar barn. Själv ska jag äta saltlakrits.
Jag klarade det!
Klapp på axeln
Jag fixade det. En natt ensam med mina söner utan O. Förvisso med en morfar i källaren, men ändå.
Jag laddade upp med två nätter i gästrummet, och en halv sömntablett för att somna ordentligt. Båda nätterna fick jag fem-sex timmars ostörd sömn innan Q kom tassande. Jo, för han visste att mamma sov i källaren och var företagsam nog att söka upp mig.
Igår var jag hos min psykolog, och berättade då att jag sovit ordentligt två nätter. "Jag såg faktiskt direkt att något var annorlunda med dig", sa hon. "Du är mer avslappnad." Konstigt nog tog sig denna avslappning uttrycket att jag hade förfärligt svårt att koncentrera mig på det hon sa. Y distraherade mig hela tiden, jag ville bara leka och prata med honom.
Hur som helst, natten gick bra. Y snurrade och stökade och skrek och det kändes som att jag knappt sov någonting. Men jag var aldrig ens i närheten av att bli arg på honom. Irriterad och trött, ja. Men aldrig några kräldjurstankar. Det känns som en enorm trygghet och triumf. Jag kan! Jag klarade det!
Halv fem anslöt sig Q till oss. Efter visst krångel om vem som skulle ligga närmast mamma (Y vaknade gudskelov inte) somnade vi om. Klockan sju tyckte Y att det var morgon. Det hörs direkt, för då är det glatt joller istället för skrik. Då tog jag honom på armen och gick ner till morfar, som villigt tog över.
Faktiskt är jag ganska imponerad av pappa också. I tre timmar fick jag sova medan han passade barn. Visst, en tomtekula (sån där som snöar när man vänder på den) sveptes i golvet och miljoner glasbitar fick plockas upp. Dammsugaren valde att gå sönder just då. Alla fick vi småskråmor på fingrarna. Men det är världsliga ting.
O är hemma igen och nattar barn. Själv ska jag äta saltlakrits.
Jag klarade det!
Jag laddade upp med två nätter i gästrummet, och en halv sömntablett för att somna ordentligt. Båda nätterna fick jag fem-sex timmars ostörd sömn innan Q kom tassande. Jo, för han visste att mamma sov i källaren och var företagsam nog att söka upp mig.
Igår var jag hos min psykolog, och berättade då att jag sovit ordentligt två nätter. "Jag såg faktiskt direkt att något var annorlunda med dig", sa hon. "Du är mer avslappnad." Konstigt nog tog sig denna avslappning uttrycket att jag hade förfärligt svårt att koncentrera mig på det hon sa. Y distraherade mig hela tiden, jag ville bara leka och prata med honom.
Hur som helst, natten gick bra. Y snurrade och stökade och skrek och det kändes som att jag knappt sov någonting. Men jag var aldrig ens i närheten av att bli arg på honom. Irriterad och trött, ja. Men aldrig några kräldjurstankar. Det känns som en enorm trygghet och triumf. Jag kan! Jag klarade det!
Halv fem anslöt sig Q till oss. Efter visst krångel om vem som skulle ligga närmast mamma (Y vaknade gudskelov inte) somnade vi om. Klockan sju tyckte Y att det var morgon. Det hörs direkt, för då är det glatt joller istället för skrik. Då tog jag honom på armen och gick ner till morfar, som villigt tog över.
Faktiskt är jag ganska imponerad av pappa också. I tre timmar fick jag sova medan han passade barn. Visst, en tomtekula (sån där som snöar när man vänder på den) sveptes i golvet och miljoner glasbitar fick plockas upp. Dammsugaren valde att gå sönder just då. Alla fick vi småskråmor på fingrarna. Men det är världsliga ting.
O är hemma igen och nattar barn. Själv ska jag äta saltlakrits.
Jag klarade det!
2010-12-07
Spontant citatquiz
Konventionellt pliktumgänge var hans sämsta gren. Han var dålig på att kallprata och hade svårt att låtsas vara intresserad av människor som tråkade ut honom. På släktmiddagar kunde värdinnorna bekymra sig över att X helt nonchalerade sin bordsdam för ett glatt samtal med en spännande person tre platser bort... Denna blyghet eller arrogans - det är ofta olika sidor av samma mynt - stack av mot hans sociala förmåga i andra sammanhang. Gentemot medarbetare var han omtänksam och höll sig informerad om deras familjeförhållanden. Han var också fullkomligt orädd när det gällde främmande människor. Hans otåliga medarbetare fick ofta dra loss honom ur intensiva samtal med .... personer han råkat träffa på tåget eller på gatan. Han var nyfiken på det prestigelösa sätt som endast människor med mycket stort självförtroende kan vara.
Nå, vem är det som beskrivs på detta levande sätt?
Nå, vem är det som beskrivs på detta levande sätt?
Spontant citatquiz
Konventionellt pliktumgänge var hans sämsta gren. Han var dålig på att kallprata och hade svårt att låtsas vara intresserad av människor som tråkade ut honom. På släktmiddagar kunde värdinnorna bekymra sig över att X helt nonchalerade sin bordsdam för ett glatt samtal med en spännande person tre platser bort... Denna blyghet eller arrogans - det är ofta olika sidor av samma mynt - stack av mot hans sociala förmåga i andra sammanhang. Gentemot medarbetare var han omtänksam och höll sig informerad om deras familjeförhållanden. Han var också fullkomligt orädd när det gällde främmande människor. Hans otåliga medarbetare fick ofta dra loss honom ur intensiva samtal med .... personer han råkat träffa på tåget eller på gatan. Han var nyfiken på det prestigelösa sätt som endast människor med mycket stort självförtroende kan vara.
Nå, vem är det som beskrivs på detta levande sätt?
Nå, vem är det som beskrivs på detta levande sätt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)