Smygande

Den börjar komma nu. Den har låtit vänta på sig, nästan ett halvår.

Förälskelsen.

Smygande

Den börjar komma nu. Den har låtit vänta på sig, nästan ett halvår.

Förälskelsen.

Det var ju så det var

Jag har sedan länge misströstat angående Y:s ätande. Experten som sa att prematura barn ofta är petiga med mat tycks ha blivit sannspådd. Regelbundet har jag erbjudit mat, lika regelbundet har han med suverän likgiltighet vänt bort huvudet. Han får väl leva på välling, bananer och bröd tills han börjar skolan, tänkte jag. Han är rund och god om magen så svälter gör han inte i alla fall.

Men så igår lunch provade jag återigen. Denna gång pasta med köttfärssås. Och plötsligt har det hänt saker. Y som vägrat haklapp accepterar Babybjörn-förklädet. Jag spetsar pasta på hans gaffel, han gapar stort och sträcker sig efter både gaffel och skål. Han får äta själv under det att övriga familjen äter. Pipmuggen dricker han plötsligt koncentrerat ur, istället för att skvätta och spotta.

När måltiden går mot sitt slut konstaterar jag förvånat att ingen mat ligger på golvet. Nå, tänker jag rutinerat, det mesta ligger förstås i hans knä. Men inte. Bebisen har ätit en hel portion alldeles själv! Och som osannolik bonus behövs heller inget klädbyte eller golvsanering.

Gårdagens middag och dagens lunch blev repris av succéföreställningen.

Och så minns jag. Det var ju så det var med Q också. Aldrig ta för givet att något är för evigt. Utvecklingen går så snabbt. Är det något som inte funkar, prova igen någon vecka senare.

Hur kunde jag glömma det?

Det var ju så det var

Jag har sedan länge misströstat angående Y:s ätande. Experten som sa att prematura barn ofta är petiga med mat tycks ha blivit sannspådd. Regelbundet har jag erbjudit mat, lika regelbundet har han med suverän likgiltighet vänt bort huvudet. Han får väl leva på välling, bananer och bröd tills han börjar skolan, tänkte jag. Han är rund och god om magen så svälter gör han inte i alla fall.

Men så igår lunch provade jag återigen. Denna gång pasta med köttfärssås. Och plötsligt har det hänt saker. Y som vägrat haklapp accepterar Babybjörn-förklädet. Jag spetsar pasta på hans gaffel, han gapar stort och sträcker sig efter både gaffel och skål. Han får äta själv under det att övriga familjen äter. Pipmuggen dricker han plötsligt koncentrerat ur, istället för att skvätta och spotta.

När måltiden går mot sitt slut konstaterar jag förvånat att ingen mat ligger på golvet. Nå, tänker jag rutinerat, det mesta ligger förstås i hans knä. Men inte. Bebisen har ätit en hel portion alldeles själv! Och som osannolik bonus behövs heller inget klädbyte eller golvsanering.

Gårdagens middag och dagens lunch blev repris av succéföreställningen.

Och så minns jag. Det var ju så det var med Q också. Aldrig ta för givet att något är för evigt. Utvecklingen går så snabbt. Är det något som inte funkar, prova igen någon vecka senare.

Hur kunde jag glömma det?

Spindelmannen, nagellack och pälsboa

I fredags fick Q lila glitternagellack påmålat av sin snälla moster. Idag när vi var på Åhléns för att köpa vinterjacka åt lillebror, greps Q av häftig kärlek till en vit boa/halsduk i fuskpäls. Först övervägde han att ta den chockrosa, men valde den vita. Jag uppmuntrade, och föreslog i min dumhet att han kunde ha den i utklädningslådan.

- Nej den vill jag ha imorgon när jag ska till dagmamman, svarade Q förvånat.

Nu sover han, min älskade pojke. Imorgon kommer han att ha sin Spindelmannentröja från Korea, sin vita pälsboa och förstås sina lila naglar. Jag hoppas innerligt att han inte möts av dumma kommentarer. Lite försiktigt har jag förberett honom på att någon kanske säger att pojkar inte kan ha nagellack.

- Vad svarar du då, Q?
- Jag har ju nagellack, och jag är pojke!

Uppdatering: Samma kväll anförtrodde Q sin far (inte mig) att bästa kompisen sagt att nagellack var löjligt. Men nu några dagar senare berättar Q istället att kompisen ändrat sig. Inte löjligt längre. Se där.

Spindelmannen, nagellack och pälsboa

I fredags fick Q lila glitternagellack påmålat av sin snälla moster. Idag när vi var på Åhléns för att köpa vinterjacka åt lillebror, greps Q av häftig kärlek till en vit boa/halsduk i fuskpäls. Först övervägde han att ta den chockrosa, men valde den vita. Jag uppmuntrade, och föreslog i min dumhet att han kunde ha den i utklädningslådan.

- Nej den vill jag ha imorgon när jag ska till dagmamman, svarade Q förvånat.

Nu sover han, min älskade pojke. Imorgon kommer han att ha sin Spindelmannentröja från Korea, sin vita pälsboa och förstås sina lila naglar. Jag hoppas innerligt att han inte möts av dumma kommentarer. Lite försiktigt har jag förberett honom på att någon kanske säger att pojkar inte kan ha nagellack.

- Vad svarar du då, Q?
- Jag har ju nagellack, och jag är pojke!

Uppdatering: Samma kväll anförtrodde Q sin far (inte mig) att bästa kompisen sagt att nagellack var löjligt. Men nu några dagar senare berättar Q istället att kompisen ändrat sig. Inte löjligt längre. Se där.

Det där med metoder

Nej, jag raderar absolut inga av era kommentarer. Jag är tacksam för dem och över intresset och engagemanget. Jag tar inte ett dugg illa upp, tvärtom!

Min sömnbrist har definitivt gått ut över min impulskontroll, mer än en gång. Inatt var jag så förbannad på Y som höll mig vaken att Q som sov i samma rum vaknade och blev rädd. (Eller vänta nu, när jag tänker efter var det rimligtvis Y:s gallskrik som väckte honom. Fast det orsakades ju å andra sidan av att jag var arg.)

Det är tidvis helt för jävligt. Inatt var en sådan natt. Tills mamma ingrep som en räddande ängel och tog hand om Y. Det tog henne ett par timmar att lugna honom, under tiden tröstade jag Q (och grät en skvätt själv) och sov tillsammans med honom.

Jag förstår den som föreslår en sömnmetod. Såklart. Jag funderar själv.

Men ärligt talat vet jag inte var vi skulle börja. Lära Y somna själv? Visst. Fast det är inte där problemet ligger. Han somnar gott på mycket kort tid. Lära honom somna om själv, trösta sig själv? Men hur gör man det med en unge som far upp ur sängen och skriker förtvivlat och ångestfyllt? BVC-sköterskan frågar varje gång vi pratas vid om han sover i vår säng, och om vi är säkra på att det är en bra idé, kanske vi stör honom när han sover? Men han vill ligga nära, nära, och blir trygg först när han ligger nästan ovanpå någon av oss och känner våra hjärtslag. Ofta duger O lika bra, de senaste nätterna har han fått hålla till godo med mormor, men ibland vill han bara ha mig.

Y har varit med om många separationer. Vi är inte säkra på hur många. Under det halvår han bodde hos sin fostermamma låg han på sjukhus två gånger, en vecka varje gång. Innan han kom till henne bodde han i ett tillfälligt fosterhem. Dessförinnan sjukhus, prematurvård.

På dagen är han trygg. Men det var han inte i början. Kanske blev han det för att han fick vad han behövde? Kanske behöver han mer trygghet, fler försäkringar om att det kommer någon, det finns tröst att få, men nu på natten?

Jag önskar att jag visste. Nu behöver jag komma hem till min man, min trogne allierade, till vår breda säng. Till Y:s invanda miljö där han förhoppningvis blir lugnare. Till mitt eget hem där jag inte anpassar mig efter mamma hela tiden, och biter mig i tungan eftersom hon tycker att hon gör allt för mig och mina söner.

Det kan vara något fysiskt också. Som Y skriker ibland är det svårt att bortse från det. I november har vi tid hos en barnläkare. Då ska jag kräva att de utreder, och jag tänker inte låta mig avfärdas av bullshit som att det är normalt att barn inte sover eller att sömnbrist hör föräldraskapet till. Så är det, det fattar jag också. Kanske är Y:s sömnkrångel helt normalt och övergående. Jag hoppas såklart det. Men jag vill utesluta att han har ont någonstans.

Det där med metoder

Nej, jag raderar absolut inga av era kommentarer. Jag är tacksam för dem och över intresset och engagemanget. Jag tar inte ett dugg illa upp, tvärtom!

Min sömnbrist har definitivt gått ut över min impulskontroll, mer än en gång. Inatt var jag så förbannad på Y som höll mig vaken att Q som sov i samma rum vaknade och blev rädd. (Eller vänta nu, när jag tänker efter var det rimligtvis Y:s gallskrik som väckte honom. Fast det orsakades ju å andra sidan av att jag var arg.)

Det är tidvis helt för jävligt. Inatt var en sådan natt. Tills mamma ingrep som en räddande ängel och tog hand om Y. Det tog henne ett par timmar att lugna honom, under tiden tröstade jag Q (och grät en skvätt själv) och sov tillsammans med honom.

Jag förstår den som föreslår en sömnmetod. Såklart. Jag funderar själv.

Men ärligt talat vet jag inte var vi skulle börja. Lära Y somna själv? Visst. Fast det är inte där problemet ligger. Han somnar gott på mycket kort tid. Lära honom somna om själv, trösta sig själv? Men hur gör man det med en unge som far upp ur sängen och skriker förtvivlat och ångestfyllt? BVC-sköterskan frågar varje gång vi pratas vid om han sover i vår säng, och om vi är säkra på att det är en bra idé, kanske vi stör honom när han sover? Men han vill ligga nära, nära, och blir trygg först när han ligger nästan ovanpå någon av oss och känner våra hjärtslag. Ofta duger O lika bra, de senaste nätterna har han fått hålla till godo med mormor, men ibland vill han bara ha mig.

Y har varit med om många separationer. Vi är inte säkra på hur många. Under det halvår han bodde hos sin fostermamma låg han på sjukhus två gånger, en vecka varje gång. Innan han kom till henne bodde han i ett tillfälligt fosterhem. Dessförinnan sjukhus, prematurvård.

På dagen är han trygg. Men det var han inte i början. Kanske blev han det för att han fick vad han behövde? Kanske behöver han mer trygghet, fler försäkringar om att det kommer någon, det finns tröst att få, men nu på natten?

Jag önskar att jag visste. Nu behöver jag komma hem till min man, min trogne allierade, till vår breda säng. Till Y:s invanda miljö där han förhoppningvis blir lugnare. Till mitt eget hem där jag inte anpassar mig efter mamma hela tiden, och biter mig i tungan eftersom hon tycker att hon gör allt för mig och mina söner.

Det kan vara något fysiskt också. Som Y skriker ibland är det svårt att bortse från det. I november har vi tid hos en barnläkare. Då ska jag kräva att de utreder, och jag tänker inte låta mig avfärdas av bullshit som att det är normalt att barn inte sover eller att sömnbrist hör föräldraskapet till. Så är det, det fattar jag också. Kanske är Y:s sömnkrångel helt normalt och övergående. Jag hoppas såklart det. Men jag vill utesluta att han har ont någonstans.

Dränerad

Klockan är snart tolv, jag är hemma hos mamma och bloggar i största hemlighet medan alla andra sover.

Jag är helt slut. Dränerad, tömd.

Q har varit ganska vidrig tidvis idag. Mest mot sin mormor, men även mot mig.

Det är förstås jobbigt men bekymrar mig inte särskilt, av flera skäl. Ja, han kan vara infernalisk när han så vill. Men visst samarbetar han.

På väg hem från lekplatsen, uppförsbacke och regn. Alla vill hem så fort som möjligt, men Q konstrar, säger att han är trött och inte vill gå. Efter en stunds lirkande ilsknar jag till och säger att nu tröttnar jag, nu går jag hem.

Illvrål. "Mamma, man får faktiskt inte gå ifrån sina barn!" Och, en stund senare, trumpet: "Du bryr dig bara om Y hela tiden!"

Båda replikerna fick mig att stanna upp, att bli lite full i skratt men mer av beundran. Ilskan försvann, och jag försäkrade Q om att jag varken går ifrån honom eller älskar Y mer.

Han hjälper mig genom att visa vad han behöver just då. Lite stolt blir jag allt också över att han kommunicerar så bra.

Det är en annan sak också. Relationen mellan mig och Q håller för ganska stora påfrestningar. Jag älskar honom vad han än gör. Jag vet det. Och han vet det.

Med Y är det annorlunda. Vi är på väg men inte framme. Lilla bebisen som är rena drömmen dagtid. Pigg och glad och inte så lite bestämd. Jag önskar att han vore besvärligare och ocharmigare på dagen mot att han sov lite bättre.

Några lugna nätter avlöstes av en helvetisk, skrik varje timme. Likadant nu ikväll några timmar efter att han somnat. Ny blöja, välling, bära, trösta, inget hjälpte. Till sist somnade han. Jag bävar för natten.

Om jag bara kunde begripa vad det är som är fel. Om han bara kunde prata. Om jag bara kunde slippa kräldjurstankarna som kommer efter ett tag, att han bara vill jävlas, att han skriker på pin kiv.

Det finns föräldrar som skulle lägga honom ensam i hans säng, ensam i ett rum. Vi gör inte det. Jag gör inte det. Jag bär och vaggar. Jag gör banne mig så gott jag kan, men det hjälper inte. Mina marginaler är slut. Det finns inte mer att ta av.

Men nu sover han, och nu är det tyst. Snart sover jag.

Dränerad

Klockan är snart tolv, jag är hemma hos mamma och bloggar i största hemlighet medan alla andra sover.

Jag är helt slut. Dränerad, tömd.

Q har varit ganska vidrig tidvis idag. Mest mot sin mormor, men även mot mig.

Det är förstås jobbigt men bekymrar mig inte särskilt, av flera skäl. Ja, han kan vara infernalisk när han så vill. Men visst samarbetar han.

På väg hem från lekplatsen, uppförsbacke och regn. Alla vill hem så fort som möjligt, men Q konstrar, säger att han är trött och inte vill gå. Efter en stunds lirkande ilsknar jag till och säger att nu tröttnar jag, nu går jag hem.

Illvrål. "Mamma, man får faktiskt inte gå ifrån sina barn!" Och, en stund senare, trumpet: "Du bryr dig bara om Y hela tiden!"

Båda replikerna fick mig att stanna upp, att bli lite full i skratt men mer av beundran. Ilskan försvann, och jag försäkrade Q om att jag varken går ifrån honom eller älskar Y mer.

Han hjälper mig genom att visa vad han behöver just då. Lite stolt blir jag allt också över att han kommunicerar så bra.

Det är en annan sak också. Relationen mellan mig och Q håller för ganska stora påfrestningar. Jag älskar honom vad han än gör. Jag vet det. Och han vet det.

Med Y är det annorlunda. Vi är på väg men inte framme. Lilla bebisen som är rena drömmen dagtid. Pigg och glad och inte så lite bestämd. Jag önskar att han vore besvärligare och ocharmigare på dagen mot att han sov lite bättre.

Några lugna nätter avlöstes av en helvetisk, skrik varje timme. Likadant nu ikväll några timmar efter att han somnat. Ny blöja, välling, bära, trösta, inget hjälpte. Till sist somnade han. Jag bävar för natten.

Om jag bara kunde begripa vad det är som är fel. Om han bara kunde prata. Om jag bara kunde slippa kräldjurstankarna som kommer efter ett tag, att han bara vill jävlas, att han skriker på pin kiv.

Det finns föräldrar som skulle lägga honom ensam i hans säng, ensam i ett rum. Vi gör inte det. Jag gör inte det. Jag bär och vaggar. Jag gör banne mig så gott jag kan, men det hjälper inte. Mina marginaler är slut. Det finns inte mer att ta av.

Men nu sover han, och nu är det tyst. Snart sover jag.

Försoning

Helgen som gick tillbringades på Sommarön. En på alla sätt fantastisk helg. Vädret - strålande klart och kallt. Umgänget. Q och Y hade så roligt, särskilt Q. Han utsåg en ny idol i sin tre år äldre syssling som bland annat visade honom hur man klättrar i träd och plockar äpplen för att mata korna med. Å andra sidan fick han visa sysslingen hur man vittjar krabburar. Tre präktiga krabbor blev fångsten.

Det är långt ifrån klart ännu, men det verkar som att vi kommer att kunna behålla Sommarön. Det mest osannolika alternativet tycks vara möjligt. Min kusin och jag delar på det. Och initiativet kom från mig.

Inte nog med det. På lördagkvällen talade vi ut om brytningen oss emellan för några år sedan. Idag med några års perspektiv (och två ljuvliga söner, inte att förglömma) var det inte alls svårt att prata om det på ett neutralt och sakligt sätt.

(Det som hände var att kusin och jag hade börjat hitta tillbaka till varann efter en lång paus. Vi förde många samtal om O:s och min infertilitet. Hon var mycket intresserad av vår allra första IVF, och jag öppnade mig. Omisstänksamt trodde jag henne när hon berättade att hon och blivande maken inte alls var säkra på om de ville ha barn. Samma dag som jag började blöda fick jag ett brev från henne där hon berättade att hon var gravid i vecka 17. Just då krossade det mig, och det bräckliga förtroende jag hade börjat känna för henne. Jag bröt all närmare kontakt.)

Idag kan jag utan vidare se att hennes liv inte varit helt enkelt heller. Och den usla tajmingen på brevet var förstås inte hennes fel. Och jag tror att hon också förstod hur jag tänkt och känt.

Vi är väldigt olika. Men vi har känt varann hela våra liv. När vi var små var vi nästan som systrar.

Jag tror att det kommer att funka. Det känns som en oväntad present från livet självt. En relation som jag totalt gett upp. Ett paradis som jag nästan släppt.

Försoning

Helgen som gick tillbringades på Sommarön. En på alla sätt fantastisk helg. Vädret - strålande klart och kallt. Umgänget. Q och Y hade så roligt, särskilt Q. Han utsåg en ny idol i sin tre år äldre syssling som bland annat visade honom hur man klättrar i träd och plockar äpplen för att mata korna med. Å andra sidan fick han visa sysslingen hur man vittjar krabburar. Tre präktiga krabbor blev fångsten.

Det är långt ifrån klart ännu, men det verkar som att vi kommer att kunna behålla Sommarön. Det mest osannolika alternativet tycks vara möjligt. Min kusin och jag delar på det. Och initiativet kom från mig.

Inte nog med det. På lördagkvällen talade vi ut om brytningen oss emellan för några år sedan. Idag med några års perspektiv (och två ljuvliga söner, inte att förglömma) var det inte alls svårt att prata om det på ett neutralt och sakligt sätt.

(Det som hände var att kusin och jag hade börjat hitta tillbaka till varann efter en lång paus. Vi förde många samtal om O:s och min infertilitet. Hon var mycket intresserad av vår allra första IVF, och jag öppnade mig. Omisstänksamt trodde jag henne när hon berättade att hon och blivande maken inte alls var säkra på om de ville ha barn. Samma dag som jag började blöda fick jag ett brev från henne där hon berättade att hon var gravid i vecka 17. Just då krossade det mig, och det bräckliga förtroende jag hade börjat känna för henne. Jag bröt all närmare kontakt.)

Idag kan jag utan vidare se att hennes liv inte varit helt enkelt heller. Och den usla tajmingen på brevet var förstås inte hennes fel. Och jag tror att hon också förstod hur jag tänkt och känt.

Vi är väldigt olika. Men vi har känt varann hela våra liv. När vi var små var vi nästan som systrar.

Jag tror att det kommer att funka. Det känns som en oväntad present från livet självt. En relation som jag totalt gett upp. Ett paradis som jag nästan släppt.

Aber doch

Veckan som gick var påfrestande. Q var hemma från dagmamman i mer än en vecka, eftersom både hon och han var sjuka. Y har som sagt varit sjuk, två rejäla förkylningar direkt efter varann. O har jobbat mycket. Farmor åkte hem förra onsdagen, och även om morfar inkallades som tillfällig support blev det flera långa dagar ensam med båda barnen.

Det låter jobbigt, sa terapeuten. Hur har det gått då? Har du blivit arg, och hur blev det då?

Jag blev alldeles tyst, och började skratta efter en stund. Det har ju gått bra! Men det har jag inte sett. Jag har varit så uppfylld av mina egna känslor. Är det jobbigt känner jag mig automatiskt otillräcklig, och missar att jag faktiskt klarat påfrestningen bra. Att resultatet var bra.

En gång minns jag att jag var på väg att bli tvärarg på Q, men sansade mig. Jag hade hårda ord på tungan, var på väg att ryta till, hade till och med spänt musklerna för att göra - något. Men det var som att ilskan steg lite långsammare än den brukar. Jag hann tänka. Inte mycket, men det jag tänkte var: nej.

Framsteg alltså. Hurra!

Aber doch

Veckan som gick var påfrestande. Q var hemma från dagmamman i mer än en vecka, eftersom både hon och han var sjuka. Y har som sagt varit sjuk, två rejäla förkylningar direkt efter varann. O har jobbat mycket. Farmor åkte hem förra onsdagen, och även om morfar inkallades som tillfällig support blev det flera långa dagar ensam med båda barnen.

Det låter jobbigt, sa terapeuten. Hur har det gått då? Har du blivit arg, och hur blev det då?

Jag blev alldeles tyst, och började skratta efter en stund. Det har ju gått bra! Men det har jag inte sett. Jag har varit så uppfylld av mina egna känslor. Är det jobbigt känner jag mig automatiskt otillräcklig, och missar att jag faktiskt klarat påfrestningen bra. Att resultatet var bra.

En gång minns jag att jag var på väg att bli tvärarg på Q, men sansade mig. Jag hade hårda ord på tungan, var på väg att ryta till, hade till och med spänt musklerna för att göra - något. Men det var som att ilskan steg lite långsammare än den brukar. Jag hann tänka. Inte mycket, men det jag tänkte var: nej.

Framsteg alltså. Hurra!

Som flickan sa

Ur Y:s öra utplockades igår efter ganska stora ansträngningar en minst lika stor vaxpropp som den som satt fast i det andra örat. Obegripligt att de fick plats. De måste ha mötts på mitten nånstans inne i hans söta lilla huvud.

Nu är båda öronen rena och fina, trumhinnorna likaså. Att han (troligen) inte fått öroninflammation trots upprepade förkylningar är ett gott tecken. Öronbarn är han förmodligen inte.

Jag lanserade min teori om polyper och körtlar för örondoktorn. Hon lyssnade, och tittade Y i halsen. Nix. Hon uppdrog åt mig att iaktta honom när han sover oförkyld, har han sömnapnéer så märks det. Men, sa hon i det att hon betraktade honom, en kille som suger ihärdigt på sin napp och faktiskt lyckas andas genom näsan trots att den är täppt, har troligen inte polyper.

Igår kväll preparerades Y med nässköljning, nässpray och Ipren. Han somnade på en minut och sov sedan lugnt i flera timmar. Totalt vaknade han tre gånger under natten. En av våra bästa nätter således.

Men är det inte det ena så är det det andra. Jag somnade snabbt och sov djupt. Efter ett par timmars sömn vaknade jag och tänkte förvirrat att något känns inte som det ska. Jag är ju blöt?

Q hade krupit upp bredvid mig och sov tätt tryckt intill mig. Han var också blöt, och inte lite heller. Närmare inspektion avslöjade att han inte hade någon blöja på sig. Den hade hans fader glömt vid nattningen.

Så det var bara att gå upp och duscha och byta på mig och ungen, byta lakan i hans säng, slänga in madrasskyddet i tvättmaskinen så att det hinner torka under dagen.

Men OK. Ikväll försöker vi igen. Nässkölj, nässpray, Ipren och så NATTBLÖJA.

Som flickan sa

Ur Y:s öra utplockades igår efter ganska stora ansträngningar en minst lika stor vaxpropp som den som satt fast i det andra örat. Obegripligt att de fick plats. De måste ha mötts på mitten nånstans inne i hans söta lilla huvud.

Nu är båda öronen rena och fina, trumhinnorna likaså. Att han (troligen) inte fått öroninflammation trots upprepade förkylningar är ett gott tecken. Öronbarn är han förmodligen inte.

Jag lanserade min teori om polyper och körtlar för örondoktorn. Hon lyssnade, och tittade Y i halsen. Nix. Hon uppdrog åt mig att iaktta honom när han sover oförkyld, har han sömnapnéer så märks det. Men, sa hon i det att hon betraktade honom, en kille som suger ihärdigt på sin napp och faktiskt lyckas andas genom näsan trots att den är täppt, har troligen inte polyper.

Igår kväll preparerades Y med nässköljning, nässpray och Ipren. Han somnade på en minut och sov sedan lugnt i flera timmar. Totalt vaknade han tre gånger under natten. En av våra bästa nätter således.

Men är det inte det ena så är det det andra. Jag somnade snabbt och sov djupt. Efter ett par timmars sömn vaknade jag och tänkte förvirrat att något känns inte som det ska. Jag är ju blöt?

Q hade krupit upp bredvid mig och sov tätt tryckt intill mig. Han var också blöt, och inte lite heller. Närmare inspektion avslöjade att han inte hade någon blöja på sig. Den hade hans fader glömt vid nattningen.

Så det var bara att gå upp och duscha och byta på mig och ungen, byta lakan i hans säng, slänga in madrasskyddet i tvättmaskinen så att det hinner torka under dagen.

Men OK. Ikväll försöker vi igen. Nässkölj, nässpray, Ipren och så NATTBLÖJA.

Ignorerad

Fortsättning på gårdagens inlägg.

Alldeles på egen hand har jag kommit på att det som gör mig allra argast på Q är när han struntar i mig. Det är ganska länge sedan jag noterade det. Hos terapeuten konstaterade jag att Q märkligt nog är ganska lik sin far i det avseendet, trots avsaknaden av genetisk koppling dem emellan. Q och O har båda sina huvuden för sig. De är nog de egensinnigaste personer jag känner. De vill göra saker på sitt eget sätt, och ger gärna fan i mig när jag tycker annorlunda.

Olidligt, säger ni. Ja, ibland, svarar jag. För självständigheten, driftigheten, dugligheten har mycket attraktiva sidor också. Det är skönt att ha en unge som klär sig själv och har så gjort sedan han var två. Jag blir omåttligt stolt och glad när jag ser hur han försöker, kämpar, aldrig ger sig, utvecklas. Han är så jäkla smart, stark och fin!

Och O. Han kan ordna det mesta. Så roligt som vi har haft tillsammans!

Men det förklarar styrkan i din reaktion, sa psykologen. Alla vill vi bli sedda. Men du upplever att de som står dig närmast inte alltid ser dig och dina behov. Är det någon mer i din närhet?

Gud ja. Mamma såklart. Det vet jag ju sedan gammalt.

Så pratade vi om annat. Jag nämnde att jag känner för mammaledigheten som för somrarna när jag var liten. Tiden är utmätt, se till att ha roligt. Vemod redan innan det är slut.

En sista fråga innan vi slutar. Varför njöt du inte mer av somrarna när du var barn?

Nu kommer jag att gråta, svarade jag. Det har nog att göra med pappa. Och inte bara på somrarna, utan alla lov. Jag minns en jul när jag skulle åka hem till USA. Sista dagen fick jag allt jag pekade på. Godis, popcorn, bio. Vi såg Bernard och Bianca. Ändå var jag inte det minsta glad, för jag skulle åka ifrån pappa. Och jag såg hur ledsen han var, fast han försökte dölja det.

Vad arg jag blir på mamma när jag tänker på det. Hur kunde hon? Hur kunde hon flytta med mig till USA när pappa var kvar? Hur i helvete tänkte hon?

Men jag varken vill eller behöver konfrontera henne med detta. Det är som det är. Förhoppningsvis fattar hon inte vad hon gjorde. Men det är bra för mig att begripa vilka ekon som väcks i mig när Q går in med leriga stövlar eller när Y vägrar sova och äta.

Ignorerad

Fortsättning på gårdagens inlägg.

Alldeles på egen hand har jag kommit på att det som gör mig allra argast på Q är när han struntar i mig. Det är ganska länge sedan jag noterade det. Hos terapeuten konstaterade jag att Q märkligt nog är ganska lik sin far i det avseendet, trots avsaknaden av genetisk koppling dem emellan. Q och O har båda sina huvuden för sig. De är nog de egensinnigaste personer jag känner. De vill göra saker på sitt eget sätt, och ger gärna fan i mig när jag tycker annorlunda.

Olidligt, säger ni. Ja, ibland, svarar jag. För självständigheten, driftigheten, dugligheten har mycket attraktiva sidor också. Det är skönt att ha en unge som klär sig själv och har så gjort sedan han var två. Jag blir omåttligt stolt och glad när jag ser hur han försöker, kämpar, aldrig ger sig, utvecklas. Han är så jäkla smart, stark och fin!

Och O. Han kan ordna det mesta. Så roligt som vi har haft tillsammans!

Men det förklarar styrkan i din reaktion, sa psykologen. Alla vill vi bli sedda. Men du upplever att de som står dig närmast inte alltid ser dig och dina behov. Är det någon mer i din närhet?

Gud ja. Mamma såklart. Det vet jag ju sedan gammalt.

Så pratade vi om annat. Jag nämnde att jag känner för mammaledigheten som för somrarna när jag var liten. Tiden är utmätt, se till att ha roligt. Vemod redan innan det är slut.

En sista fråga innan vi slutar. Varför njöt du inte mer av somrarna när du var barn?

Nu kommer jag att gråta, svarade jag. Det har nog att göra med pappa. Och inte bara på somrarna, utan alla lov. Jag minns en jul när jag skulle åka hem till USA. Sista dagen fick jag allt jag pekade på. Godis, popcorn, bio. Vi såg Bernard och Bianca. Ändå var jag inte det minsta glad, för jag skulle åka ifrån pappa. Och jag såg hur ledsen han var, fast han försökte dölja det.

Vad arg jag blir på mamma när jag tänker på det. Hur kunde hon? Hur kunde hon flytta med mig till USA när pappa var kvar? Hur i helvete tänkte hon?

Men jag varken vill eller behöver konfrontera henne med detta. Det är som det är. Förhoppningsvis fattar hon inte vad hon gjorde. Men det är bra för mig att begripa vilka ekon som väcks i mig när Q går in med leriga stövlar eller när Y vägrar sova och äta.

Samarbete

Vid senaste terapin beskrev jag ett tillfälle då jag blivit oresonligt arg på, och varit dum mot Q.

Han beter sig som om jag inte fanns, inget kan provocera mig mera. Jag skriker nej, stopp, stanna och han stövlar rakt förbi mig med leriga stövlar, leriga leksaker i handen, in i sovrummet där Y sover.

Naturligtvis både såg och hörde han mig. Vad är det jag vill att han ska göra, lyssna? Lyda?

Du vill att han ska samarbeta, sa psykologen enkelt.

Ja. Precis.

Men Q samarbetade verkligen inte. När han väl uppmärksammade mig var det genom att räcka ut tungan och ropa njä-njä-njä-njä-njänjä. Jag blev ännu argare, så arg att jag gav honom en hård knack på hjässan när han snodde förbi mig. Vilket resulterade i gråt, förstås. Försoning en stund senare.

Men jag var upprörd länge efteråt, hjärtklappning och heta kinder, och min upprördhet gällde mitt eget beteende, inte Q:s.

När jag beskrev det hela grät jag själv. Över Q:s lojalitet som skär i mitt hjärta. Försoningen skedde inför farmor som var på besök. Jag tog Q i knät och bad om förlåtelse för att jag varit dum. Men först när farmor gått därifrån lyfte Q ansiktet från min hals och sa förebrående: man får inte slåss!

Älskade unge. Den lojaliteten ska du inte behöva ge mig.

Samarbete

Vid senaste terapin beskrev jag ett tillfälle då jag blivit oresonligt arg på, och varit dum mot Q.

Han beter sig som om jag inte fanns, inget kan provocera mig mera. Jag skriker nej, stopp, stanna och han stövlar rakt förbi mig med leriga stövlar, leriga leksaker i handen, in i sovrummet där Y sover.

Naturligtvis både såg och hörde han mig. Vad är det jag vill att han ska göra, lyssna? Lyda?

Du vill att han ska samarbeta, sa psykologen enkelt.

Ja. Precis.

Men Q samarbetade verkligen inte. När han väl uppmärksammade mig var det genom att räcka ut tungan och ropa njä-njä-njä-njä-njänjä. Jag blev ännu argare, så arg att jag gav honom en hård knack på hjässan när han snodde förbi mig. Vilket resulterade i gråt, förstås. Försoning en stund senare.

Men jag var upprörd länge efteråt, hjärtklappning och heta kinder, och min upprördhet gällde mitt eget beteende, inte Q:s.

När jag beskrev det hela grät jag själv. Över Q:s lojalitet som skär i mitt hjärta. Försoningen skedde inför farmor som var på besök. Jag tog Q i knät och bad om förlåtelse för att jag varit dum. Men först när farmor gått därifrån lyfte Q ansiktet från min hals och sa förebrående: man får inte slåss!

Älskade unge. Den lojaliteten ska du inte behöva ge mig.