Jag sitter i sängen med datorn i knät och försöker skriva jobbansökningar. Ackompanjeras av tröskverksljud från sovande bebis.*
Lusläser annonser och hemsidor och försöker snickra till säljande brev. Sållar fram det som företaget verkar tycka är viktigt och skriver samma sak, fast lite omformulerat.
Tidigare har jag fnyst åt det entusiastiska uttrycket "brinna för" och misantropiskt konstaterat att jag nog inte brinner för något.
Men nu, när gårdagens rep och söndagens konsert ännu ringer i öronen på mig, inser jag till min egen häpnad att kören blivit en passion. Jag älskar att sjunga! Och jag börjar faktiskt bli riktigt bra på det. Jag hör min egen röst, jag hör att det är rätt, jag hör ibland att de andra altarna hakar på mig. Att sjunga på konsert är roligt, att sjunga något man kan och bara ge järnet. Nästan lika roligt är att lära ett nytt stycke. Att upptäcka harmonierna. Att transformera det man ser på pappret till musik. Att gissa, låter det såhär månne? Att konstatera att gehöret blir bättre och bättre.
Dessutom låter det bra i en ansökan att vara passionerat intresserad av något. Förutom sovmorgnar, saltlakrits och Sopranos, då.
* Jo, han är snorig IGEN. Och sover inte. Vaknade säkert tio gånger inatt. Jag blir galen. Vi har i alla fall fått kallelse till en riktig barnläkare i november. Då ska jag stå på mig och kräva en ordentlig utredning om varför han sover så jäkla dåligt. Han snarkar en del, även oförkyld. Kan småbarn ha sömnapné?
2010-10-12
Brinner för?
Jag sitter i sängen med datorn i knät och försöker skriva jobbansökningar. Ackompanjeras av tröskverksljud från sovande bebis.*
Lusläser annonser och hemsidor och försöker snickra till säljande brev. Sållar fram det som företaget verkar tycka är viktigt och skriver samma sak, fast lite omformulerat.
Tidigare har jag fnyst åt det entusiastiska uttrycket "brinna för" och misantropiskt konstaterat att jag nog inte brinner för något.
Men nu, när gårdagens rep och söndagens konsert ännu ringer i öronen på mig, inser jag till min egen häpnad att kören blivit en passion. Jag älskar att sjunga! Och jag börjar faktiskt bli riktigt bra på det. Jag hör min egen röst, jag hör att det är rätt, jag hör ibland att de andra altarna hakar på mig. Att sjunga på konsert är roligt, att sjunga något man kan och bara ge järnet. Nästan lika roligt är att lära ett nytt stycke. Att upptäcka harmonierna. Att transformera det man ser på pappret till musik. Att gissa, låter det såhär månne? Att konstatera att gehöret blir bättre och bättre.
Dessutom låter det bra i en ansökan att vara passionerat intresserad av något. Förutom sovmorgnar, saltlakrits och Sopranos, då.
* Jo, han är snorig IGEN. Och sover inte. Vaknade säkert tio gånger inatt. Jag blir galen. Vi har i alla fall fått kallelse till en riktig barnläkare i november. Då ska jag stå på mig och kräva en ordentlig utredning om varför han sover så jäkla dåligt. Han snarkar en del, även oförkyld. Kan småbarn ha sömnapné?
Lusläser annonser och hemsidor och försöker snickra till säljande brev. Sållar fram det som företaget verkar tycka är viktigt och skriver samma sak, fast lite omformulerat.
Tidigare har jag fnyst åt det entusiastiska uttrycket "brinna för" och misantropiskt konstaterat att jag nog inte brinner för något.
Men nu, när gårdagens rep och söndagens konsert ännu ringer i öronen på mig, inser jag till min egen häpnad att kören blivit en passion. Jag älskar att sjunga! Och jag börjar faktiskt bli riktigt bra på det. Jag hör min egen röst, jag hör att det är rätt, jag hör ibland att de andra altarna hakar på mig. Att sjunga på konsert är roligt, att sjunga något man kan och bara ge järnet. Nästan lika roligt är att lära ett nytt stycke. Att upptäcka harmonierna. Att transformera det man ser på pappret till musik. Att gissa, låter det såhär månne? Att konstatera att gehöret blir bättre och bättre.
Dessutom låter det bra i en ansökan att vara passionerat intresserad av något. Förutom sovmorgnar, saltlakrits och Sopranos, då.
* Jo, han är snorig IGEN. Och sover inte. Vaknade säkert tio gånger inatt. Jag blir galen. Vi har i alla fall fått kallelse till en riktig barnläkare i november. Då ska jag stå på mig och kräva en ordentlig utredning om varför han sover så jäkla dåligt. Han snarkar en del, även oförkyld. Kan småbarn ha sömnapné?
2010-10-11
Urladdning
Den här veckan är det för ovanlighetens skull jag som har lagat maten. Med tröttskrikig Y hängande i byxbenen. Stresshormoner upp över öronen. Q:s dagmamma har varit sjuk så Q har varit hemma.
Hur skulle du vilja ändra ditt liv, frågade psykologen häromveckan. (Nej, hon formulerade det inte så utan mycket tjusigare, men det var andemeningen). Att O är hemma mer, svarade jag utan att tveka.
O jobbar heltid, och har haft mycket att göra på sistone. Y:s nattjorv har gjort att han kommit sent till jobbet. Följden har förstås blivit att han kommit sent hem.
Sent, det är i min bok klockan halv sju, som idag. Om vi äter halv sju är båda barnen, särskilt Y, alldeles för trötta. Om vi äter halv sju och han kommer hem halv sju, betyder det dessutom att vår decennielånga arbetsuppdelning rubbas: det är inte han som lagar maten.
Ikväll exploderade jag. Det här går inte längre!
Jag visste ungefär vad O skulle svara, för han har sagt det innan. Objektivt kan jag förstå honom. Jag kräver för mycket av honom. Både att han ska stanna hemma längre på morgnarna, och hjälpa mig med morgonrusningen, och att han dessutom ska komma hem tidigt på eftermiddagarna. Han fattar inte vad problemet är. Okej om jag måste laga maten, än sen då? När han är föräldraledig kommer ju han att stå för matlagningen.
Jag blev arg. Skit i hur det blir sen eller hur det har varit, sluta dra upp gamla ostar ur gömmorna. Situationen är som den är. Vi har de barn vi har. Jag har den ork jag har. Det finns mycket tydliga tecken på att jag inte riktigt klarar av tillvaron med barnen, att pressen på mig är för stark. Då måste vi TILLSAMMANS reda ut situationen. Analysera problemen, hitta lösningar. Se bortom millimeterrättvisan. Inte göra som vi alltid gör i krissituationer, regrediera till våra gamla barnsliga personligheter. Jag blir hysterisk och härjar och ifrågasätter och vill ändra på allt. Han blir motvalls och tigande och vill inte ändra något utan bara bita ihop. Proaktiv och reaktiv. Alldeles för mycket. Polariserande och extremt.
En stund tjafsade vi och bråkade och grävde ner oss i varsin skyttegrav. Men på något sätt lyfte vi varann och oss själva i håret och började prata.
Arbetsfördelningen består. O fortsätter att ha huvudansvar för matlagningen. Middag serveras halv sex. För att detta ska vara möjligt måste han komma hem tidigare, och vi måste båda bli bättre på att planera.
Om O kommer hem tidigare och avlastar mig under tidig kväll, kan jag natta båda barnen så att han får en timmes arbetsro på kvällen.
Och jag måste sköta mitt sovande bättre. Se till att komma i säng på kvällarna. Kanske ta en natt i gästrummet då och då.
O fortsätter att jobba heltid. Han vill det, och han tycker att vi inte har råd med annat. Det senare argumentet köper jag, men inte det förra. Men jag la ner just den striden just nu. När vi båda ska jobba, då ska vi båda jobba deltid. Något annat kommer jag inte att acceptera.
De är bara små en gång, sa jag vid något tillfälle. Den här tiden går så fort förbi. Jag är väl inte den första pappan i historien som har jobbat heltid, svarade O med hetta. Säger du att jag är en dålig pappa?
(Nej, det är snarare jag som är en dålig mamma som inte orkar. Som inte hänger sig och ohämmat njuter av varje stund med de efterlängtade barnen.)
Men du har aldrig gillat att vara som alla andra, invände jag. Vi måste hitta vårt eget sätt att vara.
Senare utbytte jag några SMS med min bästis L, som har en ettårig dotter. Hennes lakoniska svar: Konstigt att inte ALLA småbarnsföräldrar skiljer sig.
Hur skulle du vilja ändra ditt liv, frågade psykologen häromveckan. (Nej, hon formulerade det inte så utan mycket tjusigare, men det var andemeningen). Att O är hemma mer, svarade jag utan att tveka.
O jobbar heltid, och har haft mycket att göra på sistone. Y:s nattjorv har gjort att han kommit sent till jobbet. Följden har förstås blivit att han kommit sent hem.
Sent, det är i min bok klockan halv sju, som idag. Om vi äter halv sju är båda barnen, särskilt Y, alldeles för trötta. Om vi äter halv sju och han kommer hem halv sju, betyder det dessutom att vår decennielånga arbetsuppdelning rubbas: det är inte han som lagar maten.
Ikväll exploderade jag. Det här går inte längre!
Jag visste ungefär vad O skulle svara, för han har sagt det innan. Objektivt kan jag förstå honom. Jag kräver för mycket av honom. Både att han ska stanna hemma längre på morgnarna, och hjälpa mig med morgonrusningen, och att han dessutom ska komma hem tidigt på eftermiddagarna. Han fattar inte vad problemet är. Okej om jag måste laga maten, än sen då? När han är föräldraledig kommer ju han att stå för matlagningen.
Jag blev arg. Skit i hur det blir sen eller hur det har varit, sluta dra upp gamla ostar ur gömmorna. Situationen är som den är. Vi har de barn vi har. Jag har den ork jag har. Det finns mycket tydliga tecken på att jag inte riktigt klarar av tillvaron med barnen, att pressen på mig är för stark. Då måste vi TILLSAMMANS reda ut situationen. Analysera problemen, hitta lösningar. Se bortom millimeterrättvisan. Inte göra som vi alltid gör i krissituationer, regrediera till våra gamla barnsliga personligheter. Jag blir hysterisk och härjar och ifrågasätter och vill ändra på allt. Han blir motvalls och tigande och vill inte ändra något utan bara bita ihop. Proaktiv och reaktiv. Alldeles för mycket. Polariserande och extremt.
En stund tjafsade vi och bråkade och grävde ner oss i varsin skyttegrav. Men på något sätt lyfte vi varann och oss själva i håret och började prata.
Arbetsfördelningen består. O fortsätter att ha huvudansvar för matlagningen. Middag serveras halv sex. För att detta ska vara möjligt måste han komma hem tidigare, och vi måste båda bli bättre på att planera.
Om O kommer hem tidigare och avlastar mig under tidig kväll, kan jag natta båda barnen så att han får en timmes arbetsro på kvällen.
Och jag måste sköta mitt sovande bättre. Se till att komma i säng på kvällarna. Kanske ta en natt i gästrummet då och då.
O fortsätter att jobba heltid. Han vill det, och han tycker att vi inte har råd med annat. Det senare argumentet köper jag, men inte det förra. Men jag la ner just den striden just nu. När vi båda ska jobba, då ska vi båda jobba deltid. Något annat kommer jag inte att acceptera.
De är bara små en gång, sa jag vid något tillfälle. Den här tiden går så fort förbi. Jag är väl inte den första pappan i historien som har jobbat heltid, svarade O med hetta. Säger du att jag är en dålig pappa?
(Nej, det är snarare jag som är en dålig mamma som inte orkar. Som inte hänger sig och ohämmat njuter av varje stund med de efterlängtade barnen.)
Men du har aldrig gillat att vara som alla andra, invände jag. Vi måste hitta vårt eget sätt att vara.
Senare utbytte jag några SMS med min bästis L, som har en ettårig dotter. Hennes lakoniska svar: Konstigt att inte ALLA småbarnsföräldrar skiljer sig.
Urladdning
Den här veckan är det för ovanlighetens skull jag som har lagat maten. Med tröttskrikig Y hängande i byxbenen. Stresshormoner upp över öronen. Q:s dagmamma har varit sjuk så Q har varit hemma.
Hur skulle du vilja ändra ditt liv, frågade psykologen häromveckan. (Nej, hon formulerade det inte så utan mycket tjusigare, men det var andemeningen). Att O är hemma mer, svarade jag utan att tveka.
O jobbar heltid, och har haft mycket att göra på sistone. Y:s nattjorv har gjort att han kommit sent till jobbet. Följden har förstås blivit att han kommit sent hem.
Sent, det är i min bok klockan halv sju, som idag. Om vi äter halv sju är båda barnen, särskilt Y, alldeles för trötta. Om vi äter halv sju och han kommer hem halv sju, betyder det dessutom att vår decennielånga arbetsuppdelning rubbas: det är inte han som lagar maten.
Ikväll exploderade jag. Det här går inte längre!
Jag visste ungefär vad O skulle svara, för han har sagt det innan. Objektivt kan jag förstå honom. Jag kräver för mycket av honom. Både att han ska stanna hemma längre på morgnarna, och hjälpa mig med morgonrusningen, och att han dessutom ska komma hem tidigt på eftermiddagarna. Han fattar inte vad problemet är. Okej om jag måste laga maten, än sen då? När han är föräldraledig kommer ju han att stå för matlagningen.
Jag blev arg. Skit i hur det blir sen eller hur det har varit, sluta dra upp gamla ostar ur gömmorna. Situationen är som den är. Vi har de barn vi har. Jag har den ork jag har. Det finns mycket tydliga tecken på att jag inte riktigt klarar av tillvaron med barnen, att pressen på mig är för stark. Då måste vi TILLSAMMANS reda ut situationen. Analysera problemen, hitta lösningar. Se bortom millimeterrättvisan. Inte göra som vi alltid gör i krissituationer, regrediera till våra gamla barnsliga personligheter. Jag blir hysterisk och härjar och ifrågasätter och vill ändra på allt. Han blir motvalls och tigande och vill inte ändra något utan bara bita ihop. Proaktiv och reaktiv. Alldeles för mycket. Polariserande och extremt.
En stund tjafsade vi och bråkade och grävde ner oss i varsin skyttegrav. Men på något sätt lyfte vi varann och oss själva i håret och började prata.
Arbetsfördelningen består. O fortsätter att ha huvudansvar för matlagningen. Middag serveras halv sex. För att detta ska vara möjligt måste han komma hem tidigare, och vi måste båda bli bättre på att planera.
Om O kommer hem tidigare och avlastar mig under tidig kväll, kan jag natta båda barnen så att han får en timmes arbetsro på kvällen.
Och jag måste sköta mitt sovande bättre. Se till att komma i säng på kvällarna. Kanske ta en natt i gästrummet då och då.
O fortsätter att jobba heltid. Han vill det, och han tycker att vi inte har råd med annat. Det senare argumentet köper jag, men inte det förra. Men jag la ner just den striden just nu. När vi båda ska jobba, då ska vi båda jobba deltid. Något annat kommer jag inte att acceptera.
De är bara små en gång, sa jag vid något tillfälle. Den här tiden går så fort förbi. Jag är väl inte den första pappan i historien som har jobbat heltid, svarade O med hetta. Säger du att jag är en dålig pappa?
(Nej, det är snarare jag som är en dålig mamma som inte orkar. Som inte hänger sig och ohämmat njuter av varje stund med de efterlängtade barnen.)
Men du har aldrig gillat att vara som alla andra, invände jag. Vi måste hitta vårt eget sätt att vara.
Senare utbytte jag några SMS med min bästis L, som har en ettårig dotter. Hennes lakoniska svar: Konstigt att inte ALLA småbarnsföräldrar skiljer sig.
Hur skulle du vilja ändra ditt liv, frågade psykologen häromveckan. (Nej, hon formulerade det inte så utan mycket tjusigare, men det var andemeningen). Att O är hemma mer, svarade jag utan att tveka.
O jobbar heltid, och har haft mycket att göra på sistone. Y:s nattjorv har gjort att han kommit sent till jobbet. Följden har förstås blivit att han kommit sent hem.
Sent, det är i min bok klockan halv sju, som idag. Om vi äter halv sju är båda barnen, särskilt Y, alldeles för trötta. Om vi äter halv sju och han kommer hem halv sju, betyder det dessutom att vår decennielånga arbetsuppdelning rubbas: det är inte han som lagar maten.
Ikväll exploderade jag. Det här går inte längre!
Jag visste ungefär vad O skulle svara, för han har sagt det innan. Objektivt kan jag förstå honom. Jag kräver för mycket av honom. Både att han ska stanna hemma längre på morgnarna, och hjälpa mig med morgonrusningen, och att han dessutom ska komma hem tidigt på eftermiddagarna. Han fattar inte vad problemet är. Okej om jag måste laga maten, än sen då? När han är föräldraledig kommer ju han att stå för matlagningen.
Jag blev arg. Skit i hur det blir sen eller hur det har varit, sluta dra upp gamla ostar ur gömmorna. Situationen är som den är. Vi har de barn vi har. Jag har den ork jag har. Det finns mycket tydliga tecken på att jag inte riktigt klarar av tillvaron med barnen, att pressen på mig är för stark. Då måste vi TILLSAMMANS reda ut situationen. Analysera problemen, hitta lösningar. Se bortom millimeterrättvisan. Inte göra som vi alltid gör i krissituationer, regrediera till våra gamla barnsliga personligheter. Jag blir hysterisk och härjar och ifrågasätter och vill ändra på allt. Han blir motvalls och tigande och vill inte ändra något utan bara bita ihop. Proaktiv och reaktiv. Alldeles för mycket. Polariserande och extremt.
En stund tjafsade vi och bråkade och grävde ner oss i varsin skyttegrav. Men på något sätt lyfte vi varann och oss själva i håret och började prata.
Arbetsfördelningen består. O fortsätter att ha huvudansvar för matlagningen. Middag serveras halv sex. För att detta ska vara möjligt måste han komma hem tidigare, och vi måste båda bli bättre på att planera.
Om O kommer hem tidigare och avlastar mig under tidig kväll, kan jag natta båda barnen så att han får en timmes arbetsro på kvällen.
Och jag måste sköta mitt sovande bättre. Se till att komma i säng på kvällarna. Kanske ta en natt i gästrummet då och då.
O fortsätter att jobba heltid. Han vill det, och han tycker att vi inte har råd med annat. Det senare argumentet köper jag, men inte det förra. Men jag la ner just den striden just nu. När vi båda ska jobba, då ska vi båda jobba deltid. Något annat kommer jag inte att acceptera.
De är bara små en gång, sa jag vid något tillfälle. Den här tiden går så fort förbi. Jag är väl inte den första pappan i historien som har jobbat heltid, svarade O med hetta. Säger du att jag är en dålig pappa?
(Nej, det är snarare jag som är en dålig mamma som inte orkar. Som inte hänger sig och ohämmat njuter av varje stund med de efterlängtade barnen.)
Men du har aldrig gillat att vara som alla andra, invände jag. Vi måste hitta vårt eget sätt att vara.
Senare utbytte jag några SMS med min bästis L, som har en ettårig dotter. Hennes lakoniska svar: Konstigt att inte ALLA småbarnsföräldrar skiljer sig.
2010-10-10
Muminhus
Q är nöjd. Inte minst med det faktum att morfar bryr sig mycket lite om Y.
Muminhus
Q är nöjd. Inte minst med det faktum att morfar bryr sig mycket lite om Y.
2010-10-04
Men inte mina barn
När jag körde till kören idag pratades det IVF på radion, med anledning av Nobelpriset. Jag lyssnade på intervjuer med en IVF-patient och med en professor. Mitt i en mening stängde jag av. För det gjorde ont.
Fem år efter det sista försöket överrumplas jag av smärtan. För mig är IVF förknippat med enbart lidande. Förfärligt, utdraget lidande.
Om folk frågar brukar jag svara att IVF nog är fantastiskt för de som lyckas, men för oss som misslyckas är det helt för jävligt och något man borde sluta med snarast möjligt.
Betyder detta att jag missunnar IVF-föräldrar deras lycka, eller för den delen Robert Edwards hans Nobelpris? Naturligtvis inte.
Det betyder inte heller att jag är olycklig över misslyckandena eller min oförmåga att bli gravid och föda barn. Jag tror faktiskt att jag har lagt det där bakom mig nu.
Mina samtal med psykologen har fått mig att förstå att den otillräcklighet jag ibland känner just nu som mamma till den viljestarke trotsande fyraåringen och den bestämde högröstade "sömn är underskattat" ettåringen, har samma klangbotten som de känslor som uppfyllde mig under IVF-åren. Att göra så jävla gott man kan. Att sträcka sig till det yttersta. Men att ändå inte räcka till.
Otillräckliga är det nog många som känner sig. För mig råkar det vara infertiliteten som ljuder. Andra har säkert andra spöken.
Jag är inte bitter, även om det kan låta så. Jag är faktiskt inte arg över att läkarna förbisåg min missbildade livmoder. Jag är inte arg över att vi gjorde fem IVF och fyra FET och betalade cirka hundratusen i onödan. Det enda som fortfarande gör mig arg är bemötandet vi fick genom hela resan. Nonchalansen. Oförståelsen för hur jävla jobbigt det var. Att vi fick noll och intet stöd i att fatta det tyngsta beslutet: när det var dags att lägga av.
Men det är inte IVF-teknikens fel. Så skål på dig Robert Edwards. Fyra millioner barn ska ha fötts med IVF.
Men inte mina.
Fem år efter det sista försöket överrumplas jag av smärtan. För mig är IVF förknippat med enbart lidande. Förfärligt, utdraget lidande.
Om folk frågar brukar jag svara att IVF nog är fantastiskt för de som lyckas, men för oss som misslyckas är det helt för jävligt och något man borde sluta med snarast möjligt.
Betyder detta att jag missunnar IVF-föräldrar deras lycka, eller för den delen Robert Edwards hans Nobelpris? Naturligtvis inte.
Det betyder inte heller att jag är olycklig över misslyckandena eller min oförmåga att bli gravid och föda barn. Jag tror faktiskt att jag har lagt det där bakom mig nu.
Mina samtal med psykologen har fått mig att förstå att den otillräcklighet jag ibland känner just nu som mamma till den viljestarke trotsande fyraåringen och den bestämde högröstade "sömn är underskattat" ettåringen, har samma klangbotten som de känslor som uppfyllde mig under IVF-åren. Att göra så jävla gott man kan. Att sträcka sig till det yttersta. Men att ändå inte räcka till.
Otillräckliga är det nog många som känner sig. För mig råkar det vara infertiliteten som ljuder. Andra har säkert andra spöken.
Jag är inte bitter, även om det kan låta så. Jag är faktiskt inte arg över att läkarna förbisåg min missbildade livmoder. Jag är inte arg över att vi gjorde fem IVF och fyra FET och betalade cirka hundratusen i onödan. Det enda som fortfarande gör mig arg är bemötandet vi fick genom hela resan. Nonchalansen. Oförståelsen för hur jävla jobbigt det var. Att vi fick noll och intet stöd i att fatta det tyngsta beslutet: när det var dags att lägga av.
Men det är inte IVF-teknikens fel. Så skål på dig Robert Edwards. Fyra millioner barn ska ha fötts med IVF.
Men inte mina.
Men inte mina barn
När jag körde till kören idag pratades det IVF på radion, med anledning av Nobelpriset. Jag lyssnade på intervjuer med en IVF-patient och med en professor. Mitt i en mening stängde jag av. För det gjorde ont.
Fem år efter det sista försöket överrumplas jag av smärtan. För mig är IVF förknippat med enbart lidande. Förfärligt, utdraget lidande.
Om folk frågar brukar jag svara att IVF nog är fantastiskt för de som lyckas, men för oss som misslyckas är det helt för jävligt och något man borde sluta med snarast möjligt.
Betyder detta att jag missunnar IVF-föräldrar deras lycka, eller för den delen Robert Edwards hans Nobelpris? Naturligtvis inte.
Det betyder inte heller att jag är olycklig över misslyckandena eller min oförmåga att bli gravid och föda barn. Jag tror faktiskt att jag har lagt det där bakom mig nu.
Mina samtal med psykologen har fått mig att förstå att den otillräcklighet jag ibland känner just nu som mamma till den viljestarke trotsande fyraåringen och den bestämde högröstade "sömn är underskattat" ettåringen, har samma klangbotten som de känslor som uppfyllde mig under IVF-åren. Att göra så jävla gott man kan. Att sträcka sig till det yttersta. Men att ändå inte räcka till.
Otillräckliga är det nog många som känner sig. För mig råkar det vara infertiliteten som ljuder. Andra har säkert andra spöken.
Jag är inte bitter, även om det kan låta så. Jag är faktiskt inte arg över att läkarna förbisåg min missbildade livmoder. Jag är inte arg över att vi gjorde fem IVF och fyra FET och betalade cirka hundratusen i onödan. Det enda som fortfarande gör mig arg är bemötandet vi fick genom hela resan. Nonchalansen. Oförståelsen för hur jävla jobbigt det var. Att vi fick noll och intet stöd i att fatta det tyngsta beslutet: när det var dags att lägga av.
Men det är inte IVF-teknikens fel. Så skål på dig Robert Edwards. Fyra millioner barn ska ha fötts med IVF.
Men inte mina.
Fem år efter det sista försöket överrumplas jag av smärtan. För mig är IVF förknippat med enbart lidande. Förfärligt, utdraget lidande.
Om folk frågar brukar jag svara att IVF nog är fantastiskt för de som lyckas, men för oss som misslyckas är det helt för jävligt och något man borde sluta med snarast möjligt.
Betyder detta att jag missunnar IVF-föräldrar deras lycka, eller för den delen Robert Edwards hans Nobelpris? Naturligtvis inte.
Det betyder inte heller att jag är olycklig över misslyckandena eller min oförmåga att bli gravid och föda barn. Jag tror faktiskt att jag har lagt det där bakom mig nu.
Mina samtal med psykologen har fått mig att förstå att den otillräcklighet jag ibland känner just nu som mamma till den viljestarke trotsande fyraåringen och den bestämde högröstade "sömn är underskattat" ettåringen, har samma klangbotten som de känslor som uppfyllde mig under IVF-åren. Att göra så jävla gott man kan. Att sträcka sig till det yttersta. Men att ändå inte räcka till.
Otillräckliga är det nog många som känner sig. För mig råkar det vara infertiliteten som ljuder. Andra har säkert andra spöken.
Jag är inte bitter, även om det kan låta så. Jag är faktiskt inte arg över att läkarna förbisåg min missbildade livmoder. Jag är inte arg över att vi gjorde fem IVF och fyra FET och betalade cirka hundratusen i onödan. Det enda som fortfarande gör mig arg är bemötandet vi fick genom hela resan. Nonchalansen. Oförståelsen för hur jävla jobbigt det var. Att vi fick noll och intet stöd i att fatta det tyngsta beslutet: när det var dags att lägga av.
Men det är inte IVF-teknikens fel. Så skål på dig Robert Edwards. Fyra millioner barn ska ha fötts med IVF.
Men inte mina.
2010-09-29
Nattbalans
Y sover dåligt igen och har så gjort i några nätter. Det var nästan en lättnad när snuvan bröt ut, då har vi en förklaring åtminstone.
Men det kändes uppgivet också. Vi är inne på sjätte veckan nu. Han har kanske inte precis varit sjuk hela tiden men banne mig inte frisk heller. Snuva, feber eller hosta i varierande grader. Förkylningssäsongen har ju börjat. Herregud, är det såhär vi ska ha det i sju månader till?
En ljuspunkt är dock att tillsammans har O och jag hittat en hyfsad strategi för att överleva sömstrulet, och den ser ut såhär.
Y:s spjälsäng som han förr aldrig sov i, är flyttad. Ena långsidan är borttagen och spjälsängen står inklämd mellan O:s sida av dubbelsängen och väggen. Y somnar i famnen, sedan lägger vi ner honom i spjälsängen och boar in honom med gosedjur på ömse sidor. Då ligger han still i några timmar, vilket han inte gjorde när han sov i stora sängen. Kanske den var för ödslig? Ungefär när vi lägger oss brukar han vakna och vilja komma upp till oss, och då får han det.
Välling får Y så mycket han vill på natten. Vid skrik klockan tre håller inte jag hårt på principerna. Oftast blir det en flaska per natt, ibland ingen alls.
O försöker komma i säng tidigt på kvällarna. Han somnar inom tjugo sekunder och sover tungt. Jag har svårt att komma till ro. Därför tar jag första strulpasset. Inatt satt jag vid köksbordet och löste korsord med halvvaken och olycklig Y i famnen, som till sist somnade.
Sedan är det jag som klappar om Y så fort han vaknar, jag har ändå svårt att somna eller sover lätt. Tills jag inte står ut längre någon gång på småtimmarna och ber O ta över. Eventuellt har också Q anslutit sig då och jag ligger inklämd mellan gossarna. Ofta går jag över till Q:s säng, med eller utan honom.
Ett av de bästa köp vi har gjort är en så kallad familjesäng till Q. Det är en våningssäng med extrabred underslaf, hela 120 cm. Där ryms både mor och son och en försvarlig mängd gosedjur. Jag sover gott hos Q. Han är den enda människa jag faktiskt kan sova nära, jag som annars är en riktig ensamsovare.
När reveljen går vid sextiden (eller sju om man har tur) stiger O upp och serverar frukost. Jag sover så länge det går. I riktiga krislägen, som igår, stannar O hemma en extra timme. Då fick jag sova ostört från sex till nio. Vid den tiden sover jag sju kvart i timmen, sömnkvaliten då är enormt mycket bättre än på natten.
Vi överlever. Det är inte bra, vi hoppas fortfarande på bättring, men vi överlever.
Men det kändes uppgivet också. Vi är inne på sjätte veckan nu. Han har kanske inte precis varit sjuk hela tiden men banne mig inte frisk heller. Snuva, feber eller hosta i varierande grader. Förkylningssäsongen har ju börjat. Herregud, är det såhär vi ska ha det i sju månader till?
En ljuspunkt är dock att tillsammans har O och jag hittat en hyfsad strategi för att överleva sömstrulet, och den ser ut såhär.
Y:s spjälsäng som han förr aldrig sov i, är flyttad. Ena långsidan är borttagen och spjälsängen står inklämd mellan O:s sida av dubbelsängen och väggen. Y somnar i famnen, sedan lägger vi ner honom i spjälsängen och boar in honom med gosedjur på ömse sidor. Då ligger han still i några timmar, vilket han inte gjorde när han sov i stora sängen. Kanske den var för ödslig? Ungefär när vi lägger oss brukar han vakna och vilja komma upp till oss, och då får han det.
Välling får Y så mycket han vill på natten. Vid skrik klockan tre håller inte jag hårt på principerna. Oftast blir det en flaska per natt, ibland ingen alls.
O försöker komma i säng tidigt på kvällarna. Han somnar inom tjugo sekunder och sover tungt. Jag har svårt att komma till ro. Därför tar jag första strulpasset. Inatt satt jag vid köksbordet och löste korsord med halvvaken och olycklig Y i famnen, som till sist somnade.
Sedan är det jag som klappar om Y så fort han vaknar, jag har ändå svårt att somna eller sover lätt. Tills jag inte står ut längre någon gång på småtimmarna och ber O ta över. Eventuellt har också Q anslutit sig då och jag ligger inklämd mellan gossarna. Ofta går jag över till Q:s säng, med eller utan honom.
Ett av de bästa köp vi har gjort är en så kallad familjesäng till Q. Det är en våningssäng med extrabred underslaf, hela 120 cm. Där ryms både mor och son och en försvarlig mängd gosedjur. Jag sover gott hos Q. Han är den enda människa jag faktiskt kan sova nära, jag som annars är en riktig ensamsovare.
När reveljen går vid sextiden (eller sju om man har tur) stiger O upp och serverar frukost. Jag sover så länge det går. I riktiga krislägen, som igår, stannar O hemma en extra timme. Då fick jag sova ostört från sex till nio. Vid den tiden sover jag sju kvart i timmen, sömnkvaliten då är enormt mycket bättre än på natten.
Vi överlever. Det är inte bra, vi hoppas fortfarande på bättring, men vi överlever.
Nattbalans
Y sover dåligt igen och har så gjort i några nätter. Det var nästan en lättnad när snuvan bröt ut, då har vi en förklaring åtminstone.
Men det kändes uppgivet också. Vi är inne på sjätte veckan nu. Han har kanske inte precis varit sjuk hela tiden men banne mig inte frisk heller. Snuva, feber eller hosta i varierande grader. Förkylningssäsongen har ju börjat. Herregud, är det såhär vi ska ha det i sju månader till?
En ljuspunkt är dock att tillsammans har O och jag hittat en hyfsad strategi för att överleva sömstrulet, och den ser ut såhär.
Y:s spjälsäng som han förr aldrig sov i, är flyttad. Ena långsidan är borttagen och spjälsängen står inklämd mellan O:s sida av dubbelsängen och väggen. Y somnar i famnen, sedan lägger vi ner honom i spjälsängen och boar in honom med gosedjur på ömse sidor. Då ligger han still i några timmar, vilket han inte gjorde när han sov i stora sängen. Kanske den var för ödslig? Ungefär när vi lägger oss brukar han vakna och vilja komma upp till oss, och då får han det.
Välling får Y så mycket han vill på natten. Vid skrik klockan tre håller inte jag hårt på principerna. Oftast blir det en flaska per natt, ibland ingen alls.
O försöker komma i säng tidigt på kvällarna. Han somnar inom tjugo sekunder och sover tungt. Jag har svårt att komma till ro. Därför tar jag första strulpasset. Inatt satt jag vid köksbordet och löste korsord med halvvaken och olycklig Y i famnen, som till sist somnade.
Sedan är det jag som klappar om Y så fort han vaknar, jag har ändå svårt att somna eller sover lätt. Tills jag inte står ut längre någon gång på småtimmarna och ber O ta över. Eventuellt har också Q anslutit sig då och jag ligger inklämd mellan gossarna. Ofta går jag över till Q:s säng, med eller utan honom.
Ett av de bästa köp vi har gjort är en så kallad familjesäng till Q. Det är en våningssäng med extrabred underslaf, hela 120 cm. Där ryms både mor och son och en försvarlig mängd gosedjur. Jag sover gott hos Q. Han är den enda människa jag faktiskt kan sova nära, jag som annars är en riktig ensamsovare.
När reveljen går vid sextiden (eller sju om man har tur) stiger O upp och serverar frukost. Jag sover så länge det går. I riktiga krislägen, som igår, stannar O hemma en extra timme. Då fick jag sova ostört från sex till nio. Vid den tiden sover jag sju kvart i timmen, sömnkvaliten då är enormt mycket bättre än på natten.
Vi överlever. Det är inte bra, vi hoppas fortfarande på bättring, men vi överlever.
Men det kändes uppgivet också. Vi är inne på sjätte veckan nu. Han har kanske inte precis varit sjuk hela tiden men banne mig inte frisk heller. Snuva, feber eller hosta i varierande grader. Förkylningssäsongen har ju börjat. Herregud, är det såhär vi ska ha det i sju månader till?
En ljuspunkt är dock att tillsammans har O och jag hittat en hyfsad strategi för att överleva sömstrulet, och den ser ut såhär.
Y:s spjälsäng som han förr aldrig sov i, är flyttad. Ena långsidan är borttagen och spjälsängen står inklämd mellan O:s sida av dubbelsängen och väggen. Y somnar i famnen, sedan lägger vi ner honom i spjälsängen och boar in honom med gosedjur på ömse sidor. Då ligger han still i några timmar, vilket han inte gjorde när han sov i stora sängen. Kanske den var för ödslig? Ungefär när vi lägger oss brukar han vakna och vilja komma upp till oss, och då får han det.
Välling får Y så mycket han vill på natten. Vid skrik klockan tre håller inte jag hårt på principerna. Oftast blir det en flaska per natt, ibland ingen alls.
O försöker komma i säng tidigt på kvällarna. Han somnar inom tjugo sekunder och sover tungt. Jag har svårt att komma till ro. Därför tar jag första strulpasset. Inatt satt jag vid köksbordet och löste korsord med halvvaken och olycklig Y i famnen, som till sist somnade.
Sedan är det jag som klappar om Y så fort han vaknar, jag har ändå svårt att somna eller sover lätt. Tills jag inte står ut längre någon gång på småtimmarna och ber O ta över. Eventuellt har också Q anslutit sig då och jag ligger inklämd mellan gossarna. Ofta går jag över till Q:s säng, med eller utan honom.
Ett av de bästa köp vi har gjort är en så kallad familjesäng till Q. Det är en våningssäng med extrabred underslaf, hela 120 cm. Där ryms både mor och son och en försvarlig mängd gosedjur. Jag sover gott hos Q. Han är den enda människa jag faktiskt kan sova nära, jag som annars är en riktig ensamsovare.
När reveljen går vid sextiden (eller sju om man har tur) stiger O upp och serverar frukost. Jag sover så länge det går. I riktiga krislägen, som igår, stannar O hemma en extra timme. Då fick jag sova ostört från sex till nio. Vid den tiden sover jag sju kvart i timmen, sömnkvaliten då är enormt mycket bättre än på natten.
Vi överlever. Det är inte bra, vi hoppas fortfarande på bättring, men vi överlever.
2010-09-28
Jobbsök med förhinder
Y är för tillfället sysselsatt, med rinnande näsa men gott humör rotar han i leksakslådan under stilla pladder.
Jag borde söka jobb men orkar inte riktigt.
Jobbet. Det finns hela tiden som ett gnag i bakhuvudet.
För det är så här att jag har kvar min anställning men inte min tjänst. Det finns inga projektledare kvar på mitt jobb. Istället finns en konstig ersättning, en blandning av flera funktioner. Men i den gruppen ingår inte jag, och inte hade jag velat det heller.
Jag har istället erbjudit mig att gå tillbaka till min ursprungliga kompetens som tekniker. Företagsledningen nappade direkt, och förmodligen var det orsaken till att jag inte blev uppsagd som flera av mina kollegor, däribland Tuffe Viktor.
Jag har inte för ett ögonblick tänkt gå ner i labbet igen och börja mäta. Det är det tråkigaste jag vet. Förslaget var ren taktik från min sida, en lyckosam sådan. Jag ville behålla mitt jobb för att hinna söka ett nytt under mammaledigheten. För som minnesgoda läsare vet hade jag redan bestämt mig i våras.
Och nu börjar det bli dags. Någon gång under kommande vårvinter ska O ta min plats här hemma. Till hösten ska Y skolas in hos dagmamman, så får Y och Q ett år tillsammans där innan Q börjar skolan.
Jag både längtar och inte efter att börja jobba. Inte, eftersom det på många sätt är bekvämt att vara hemma. Ta dagen som den kommer, gå långa promenader. Inte tänka och grubbla så mycket (fast det gör jag ju ändå). Vara närvarande i vardagen. Det lilla livet.
Just närvaron är så mycket svårare den här gången. Det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Storebror Q till exempel. Jobbet till exempel.
Jag känner för mammaledigheten lite som jag brukar göra för sommaren. Ett vemod fast jag är mitt uppe i den. Lite plågat tänker jag att jag måste passa på att njuta för det försvinner alltför fort. Vart tog sommaren förresten vägen? Det känns som förra veckan vi kom hem från Korea och björkarna var nyutspruckna. Nu är de gula.
Fast egentligen njuter jag inte. Ärligt talat har det varit mycket jobbigare den här gången.
Jag minns så väl det första halvåret jag jobbade när Q var liten. O var hemma, och jobbet hade väl inte snurrat igång ordentligt ännu. Balansen var perfekt, jobb och småbarnsliv kompletterade varann. Varje morgon fick jag en serie grötkladdiga pussar och njöt sedan av en ostörd halvtimme på tunnelbanan.
Alltså. Det blir nog bra att börja jobba igen. Om jag bara hade ett jobb att gå till.
I somras när jag hängde löst på mitt nuvarande, dammade jag i ren panik iväg en ansökan till en tjänst som Senior Project Manager, inom en ny bransch - ny för mig alltså. Till min förvåning och tillfredsställelse blev jag prompt kallad till intervju.
Det var intressant. Intervjun gjordes inte av någon personalansvarig eller inhyrd konsult utan av VD:n själv. Han slösade inte med leendena. Större delen av tiden ägnade han åt problemet att jag inte hade relevant branscherfarenhet. Jag svarade att visst, det blir en utmaning men att jag å andra sidan alltid fått lära mig en massa nytt på alla jobb jag har haft. Det ingår i rollen. Till slut tröttnade jag lite på hans tjat och frågade varför han velat intervjua mig. Då kom skymten av ett leende, faktiskt.
Även om jag inte fick jobbet är jag ganska nöjd. Det är fem år sedan jag sökte jobb sist, jag är lite ringrostig men å andra sidan mycket mer erfaren. Jag behöver vässa argumenten och formulera lite nya floskler.
(Floskler? Ja, som till exempel svaret på frågan: hur får du saker att hända i dina projekt?)
Inventeringen av intressanta företag har börjat. Svårast av allt är att få en känsla för kulturen och klimatet. Jobbar folk ihjäl sig? Är det okej att flexa för att klara dagistiderna? Måste man hals över huvud ge sig iväg på resor över halva jordklotet?
Ett bra företag som vill anställa en bra projektledare. Förslag mottages gärna. Självklart får man mejla, till helgaqocho@gmail.com
Jag borde söka jobb men orkar inte riktigt.
Jobbet. Det finns hela tiden som ett gnag i bakhuvudet.
För det är så här att jag har kvar min anställning men inte min tjänst. Det finns inga projektledare kvar på mitt jobb. Istället finns en konstig ersättning, en blandning av flera funktioner. Men i den gruppen ingår inte jag, och inte hade jag velat det heller.
Jag har istället erbjudit mig att gå tillbaka till min ursprungliga kompetens som tekniker. Företagsledningen nappade direkt, och förmodligen var det orsaken till att jag inte blev uppsagd som flera av mina kollegor, däribland Tuffe Viktor.
Jag har inte för ett ögonblick tänkt gå ner i labbet igen och börja mäta. Det är det tråkigaste jag vet. Förslaget var ren taktik från min sida, en lyckosam sådan. Jag ville behålla mitt jobb för att hinna söka ett nytt under mammaledigheten. För som minnesgoda läsare vet hade jag redan bestämt mig i våras.
Och nu börjar det bli dags. Någon gång under kommande vårvinter ska O ta min plats här hemma. Till hösten ska Y skolas in hos dagmamman, så får Y och Q ett år tillsammans där innan Q börjar skolan.
Jag både längtar och inte efter att börja jobba. Inte, eftersom det på många sätt är bekvämt att vara hemma. Ta dagen som den kommer, gå långa promenader. Inte tänka och grubbla så mycket (fast det gör jag ju ändå). Vara närvarande i vardagen. Det lilla livet.
Just närvaron är så mycket svårare den här gången. Det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Storebror Q till exempel. Jobbet till exempel.
Jag känner för mammaledigheten lite som jag brukar göra för sommaren. Ett vemod fast jag är mitt uppe i den. Lite plågat tänker jag att jag måste passa på att njuta för det försvinner alltför fort. Vart tog sommaren förresten vägen? Det känns som förra veckan vi kom hem från Korea och björkarna var nyutspruckna. Nu är de gula.
Fast egentligen njuter jag inte. Ärligt talat har det varit mycket jobbigare den här gången.
Jag minns så väl det första halvåret jag jobbade när Q var liten. O var hemma, och jobbet hade väl inte snurrat igång ordentligt ännu. Balansen var perfekt, jobb och småbarnsliv kompletterade varann. Varje morgon fick jag en serie grötkladdiga pussar och njöt sedan av en ostörd halvtimme på tunnelbanan.
Alltså. Det blir nog bra att börja jobba igen. Om jag bara hade ett jobb att gå till.
I somras när jag hängde löst på mitt nuvarande, dammade jag i ren panik iväg en ansökan till en tjänst som Senior Project Manager, inom en ny bransch - ny för mig alltså. Till min förvåning och tillfredsställelse blev jag prompt kallad till intervju.
Det var intressant. Intervjun gjordes inte av någon personalansvarig eller inhyrd konsult utan av VD:n själv. Han slösade inte med leendena. Större delen av tiden ägnade han åt problemet att jag inte hade relevant branscherfarenhet. Jag svarade att visst, det blir en utmaning men att jag å andra sidan alltid fått lära mig en massa nytt på alla jobb jag har haft. Det ingår i rollen. Till slut tröttnade jag lite på hans tjat och frågade varför han velat intervjua mig. Då kom skymten av ett leende, faktiskt.
Även om jag inte fick jobbet är jag ganska nöjd. Det är fem år sedan jag sökte jobb sist, jag är lite ringrostig men å andra sidan mycket mer erfaren. Jag behöver vässa argumenten och formulera lite nya floskler.
(Floskler? Ja, som till exempel svaret på frågan: hur får du saker att hända i dina projekt?)
Inventeringen av intressanta företag har börjat. Svårast av allt är att få en känsla för kulturen och klimatet. Jobbar folk ihjäl sig? Är det okej att flexa för att klara dagistiderna? Måste man hals över huvud ge sig iväg på resor över halva jordklotet?
Ett bra företag som vill anställa en bra projektledare. Förslag mottages gärna. Självklart får man mejla, till helgaqocho@gmail.com
Jobbsök med förhinder
Y är för tillfället sysselsatt, med rinnande näsa men gott humör rotar han i leksakslådan under stilla pladder.
Jag borde söka jobb men orkar inte riktigt.
Jobbet. Det finns hela tiden som ett gnag i bakhuvudet.
För det är så här att jag har kvar min anställning men inte min tjänst. Det finns inga projektledare kvar på mitt jobb. Istället finns en konstig ersättning, en blandning av flera funktioner. Men i den gruppen ingår inte jag, och inte hade jag velat det heller.
Jag har istället erbjudit mig att gå tillbaka till min ursprungliga kompetens som tekniker. Företagsledningen nappade direkt, och förmodligen var det orsaken till att jag inte blev uppsagd som flera av mina kollegor, däribland Tuffe Viktor.
Jag har inte för ett ögonblick tänkt gå ner i labbet igen och börja mäta. Det är det tråkigaste jag vet. Förslaget var ren taktik från min sida, en lyckosam sådan. Jag ville behålla mitt jobb för att hinna söka ett nytt under mammaledigheten. För som minnesgoda läsare vet hade jag redan bestämt mig i våras.
Och nu börjar det bli dags. Någon gång under kommande vårvinter ska O ta min plats här hemma. Till hösten ska Y skolas in hos dagmamman, så får Y och Q ett år tillsammans där innan Q börjar skolan.
Jag både längtar och inte efter att börja jobba. Inte, eftersom det på många sätt är bekvämt att vara hemma. Ta dagen som den kommer, gå långa promenader. Inte tänka och grubbla så mycket (fast det gör jag ju ändå). Vara närvarande i vardagen. Det lilla livet.
Just närvaron är så mycket svårare den här gången. Det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Storebror Q till exempel. Jobbet till exempel.
Jag känner för mammaledigheten lite som jag brukar göra för sommaren. Ett vemod fast jag är mitt uppe i den. Lite plågat tänker jag att jag måste passa på att njuta för det försvinner alltför fort. Vart tog sommaren förresten vägen? Det känns som förra veckan vi kom hem från Korea och björkarna var nyutspruckna. Nu är de gula.
Fast egentligen njuter jag inte. Ärligt talat har det varit mycket jobbigare den här gången.
Jag minns så väl det första halvåret jag jobbade när Q var liten. O var hemma, och jobbet hade väl inte snurrat igång ordentligt ännu. Balansen var perfekt, jobb och småbarnsliv kompletterade varann. Varje morgon fick jag en serie grötkladdiga pussar och njöt sedan av en ostörd halvtimme på tunnelbanan.
Alltså. Det blir nog bra att börja jobba igen. Om jag bara hade ett jobb att gå till.
I somras när jag hängde löst på mitt nuvarande, dammade jag i ren panik iväg en ansökan till en tjänst som Senior Project Manager, inom en ny bransch - ny för mig alltså. Till min förvåning och tillfredsställelse blev jag prompt kallad till intervju.
Det var intressant. Intervjun gjordes inte av någon personalansvarig eller inhyrd konsult utan av VD:n själv. Han slösade inte med leendena. Större delen av tiden ägnade han åt problemet att jag inte hade relevant branscherfarenhet. Jag svarade att visst, det blir en utmaning men att jag å andra sidan alltid fått lära mig en massa nytt på alla jobb jag har haft. Det ingår i rollen. Till slut tröttnade jag lite på hans tjat och frågade varför han velat intervjua mig. Då kom skymten av ett leende, faktiskt.
Även om jag inte fick jobbet är jag ganska nöjd. Det är fem år sedan jag sökte jobb sist, jag är lite ringrostig men å andra sidan mycket mer erfaren. Jag behöver vässa argumenten och formulera lite nya floskler.
(Floskler? Ja, som till exempel svaret på frågan: hur får du saker att hända i dina projekt?)
Inventeringen av intressanta företag har börjat. Svårast av allt är att få en känsla för kulturen och klimatet. Jobbar folk ihjäl sig? Är det okej att flexa för att klara dagistiderna? Måste man hals över huvud ge sig iväg på resor över halva jordklotet?
Ett bra företag som vill anställa en bra projektledare. Förslag mottages gärna. Självklart får man mejla, till helgaqocho@gmail.com
Jag borde söka jobb men orkar inte riktigt.
Jobbet. Det finns hela tiden som ett gnag i bakhuvudet.
För det är så här att jag har kvar min anställning men inte min tjänst. Det finns inga projektledare kvar på mitt jobb. Istället finns en konstig ersättning, en blandning av flera funktioner. Men i den gruppen ingår inte jag, och inte hade jag velat det heller.
Jag har istället erbjudit mig att gå tillbaka till min ursprungliga kompetens som tekniker. Företagsledningen nappade direkt, och förmodligen var det orsaken till att jag inte blev uppsagd som flera av mina kollegor, däribland Tuffe Viktor.
Jag har inte för ett ögonblick tänkt gå ner i labbet igen och börja mäta. Det är det tråkigaste jag vet. Förslaget var ren taktik från min sida, en lyckosam sådan. Jag ville behålla mitt jobb för att hinna söka ett nytt under mammaledigheten. För som minnesgoda läsare vet hade jag redan bestämt mig i våras.
Och nu börjar det bli dags. Någon gång under kommande vårvinter ska O ta min plats här hemma. Till hösten ska Y skolas in hos dagmamman, så får Y och Q ett år tillsammans där innan Q börjar skolan.
Jag både längtar och inte efter att börja jobba. Inte, eftersom det på många sätt är bekvämt att vara hemma. Ta dagen som den kommer, gå långa promenader. Inte tänka och grubbla så mycket (fast det gör jag ju ändå). Vara närvarande i vardagen. Det lilla livet.
Just närvaron är så mycket svårare den här gången. Det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Storebror Q till exempel. Jobbet till exempel.
Jag känner för mammaledigheten lite som jag brukar göra för sommaren. Ett vemod fast jag är mitt uppe i den. Lite plågat tänker jag att jag måste passa på att njuta för det försvinner alltför fort. Vart tog sommaren förresten vägen? Det känns som förra veckan vi kom hem från Korea och björkarna var nyutspruckna. Nu är de gula.
Fast egentligen njuter jag inte. Ärligt talat har det varit mycket jobbigare den här gången.
Jag minns så väl det första halvåret jag jobbade när Q var liten. O var hemma, och jobbet hade väl inte snurrat igång ordentligt ännu. Balansen var perfekt, jobb och småbarnsliv kompletterade varann. Varje morgon fick jag en serie grötkladdiga pussar och njöt sedan av en ostörd halvtimme på tunnelbanan.
Alltså. Det blir nog bra att börja jobba igen. Om jag bara hade ett jobb att gå till.
I somras när jag hängde löst på mitt nuvarande, dammade jag i ren panik iväg en ansökan till en tjänst som Senior Project Manager, inom en ny bransch - ny för mig alltså. Till min förvåning och tillfredsställelse blev jag prompt kallad till intervju.
Det var intressant. Intervjun gjordes inte av någon personalansvarig eller inhyrd konsult utan av VD:n själv. Han slösade inte med leendena. Större delen av tiden ägnade han åt problemet att jag inte hade relevant branscherfarenhet. Jag svarade att visst, det blir en utmaning men att jag å andra sidan alltid fått lära mig en massa nytt på alla jobb jag har haft. Det ingår i rollen. Till slut tröttnade jag lite på hans tjat och frågade varför han velat intervjua mig. Då kom skymten av ett leende, faktiskt.
Även om jag inte fick jobbet är jag ganska nöjd. Det är fem år sedan jag sökte jobb sist, jag är lite ringrostig men å andra sidan mycket mer erfaren. Jag behöver vässa argumenten och formulera lite nya floskler.
(Floskler? Ja, som till exempel svaret på frågan: hur får du saker att hända i dina projekt?)
Inventeringen av intressanta företag har börjat. Svårast av allt är att få en känsla för kulturen och klimatet. Jobbar folk ihjäl sig? Är det okej att flexa för att klara dagistiderna? Måste man hals över huvud ge sig iväg på resor över halva jordklotet?
Ett bra företag som vill anställa en bra projektledare. Förslag mottages gärna. Självklart får man mejla, till helgaqocho@gmail.com
2010-09-27
Good enough
Det blir mycket terapisnack just nu, ber om ursäkt för ensidigheten. Naturligtvis tänker jag på mycket annat också, inte minst det sorgliga valresultatet. Men det har andra kommenterat så mycket bättre än jag.
-----
Good enough mother är ett begrepp som jag vill skicka med dig hem, sa terapeuten sist.
Rationellt, intellektuellt begriper jag att jag är good enough. Oftast är jag mer än så, vid enstaka tillfällen inte. Men på det hela taget.
Emotionellt är det inte lika enkelt. Det är först nu jag har börjat begripa det. Samtidigt kommer insikten att jag måste lära mig att skilja på det som försiggår inuti mig och hur det objektivt faktiskt är.
Objektivt så är Y en väl anknuten och trygg unge som uppenbarligen har fått och får precis det han behöver. Det har jag nu fått bekräftat från flera experter, däribland min terapeut. Och jag ser det själv. Han beter sig exakt som ett väl anknutet barn. Kommer vi till ett nytt ställe med nya människor, så stannar han hos mig en stund. Sedan blir han nyfiken och vill ner på golvet. Så börjar han utforska i allt vidare cirklar. Regelbundet stämmer han av med mig att allt är okej. Ibland räcker det med en blick, ibland vill han upp i knät igen för att tanka lite närhet.
Han har sedan länge utökat förtroendet att även gälla O. Han strålar av glädje när O kommer hem från jobbet. Oftast när han vaknar på kvällen och gråter är O bättre på att lugna honom än jag. Det räcker med att höra pappas röst, eller känna hans hand på ryggen, så somnar Y om.
Ibland regredierar han, oklart varför, och då är det bara jag som duger. Häromnatten vaknade han och skrek förtvivlat. Inga tröstförsök hjälpte, förrän jag steg upp, satte mig vid köksbordet med lampan tänd, och höll honom i famnen. Då blev han lugn och somnade, och när han sov tillräckligt djupt kunde jag smyga in och lägga honom (och mig).
Alltså. Ett barn som vet vad trygghet är, som kan uttrycka sina behov, som vet att det är idé att uttrycka sig eftersom han då får det han behöver. Föräldrar som är kompetenta. Jag är den primära, tätt uppbackad av O.
I mitt huvud då - alltså den icke-rationella delen. Där ser det inte riktigt likadant ut.
Sanningen är att jag blev lite chockad av Y:s tvärsäkra val av mig den där majkvällen i Seoul, när han hade varit vår i några timmar. Då när han eventuellt tänkte jaha, mina protester hjälper tydligen inte. Ska det vara på det här sättet vill jag åtminstone vara hos henne här. Hela tiden.
Chocken sitter fortfarande i. När han äntligen kommit till ro och somnat, sitter jag och ser på honom, de docklika dragen, den pyttelilla näsan, ögonfransarna som är obegripligt långa och täta, alldeles för stora för hans små ögon.
Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?
Kärleken till honom växer för varje dag. Nu kan jag ärligt säga att jag älskar honom. (Såklart. Hur kan man göra annat? Han är en förtjusande ettåring som dessutom älskar mig.) Han känns som min. Hans lena kind mot min, formen av hans huvud i min hand, lukten av hans duniga hår. Hans förtjusande småleenden. Hans flatskratt, rena asgarven. Jag visste inte att bebisar kunde flabba så.
Ändå, och det tar emot att skriva det, är det långt kvar till den omvälvande kärlek som nära nog omedelbart drabbade mig när jag fick Q. Som fortfarande kan köra över mig och få mig att kippa efter andan. Efter nästan fyra år kan jag ännu få flashbacks av den gamla onda tiden och vilja nypa mig själv i armen. Det är sant, han är här nu. Jag är mamma nu.
Det känns så jävla orättvist mot stackars lille Y, och därför skäms jag. Han är världens finaste bebis, låt vara med sömnproblem. Varför fick inte han bli någons första barn, någons första mirakel, förvandla någons tillvaro? Kanske dessutom någon vars marginaler var lite större. Någon som inte var så förbannat morgontrött.
Ja. Jag fattar att det inte är konstruktivt att tänka så. Det har många sagt mig. Den bästa responsen på de här tankarna är nog den jag har fått från min terapeut. Hon tyckte att jag var modig som formulerade dem. Och så ställde hon den intressanta frågan:
Vad händer med dig när du tycker att du inte är den mamma du vill vara?
Jag visste nästan genast vad svaret var. Då är jag inte jag. Då tappar jag bort mig själv.
Intressant nog gav jag precis samma svar på en fråga ställd för flera år sedan, vad skulle hända med dig om du aldrig får barn?
Jag tror att vi är något på spåren här, och kanske får jag dessutom svar på en annan fråga. Jag vet fortfarande inte varför det var så förtvivlat viktigt för mig att få barn. Men jag har mina aningar. Det är svårt att formulera på ett vettigt sätt det här. Det är som att jag ville vara mamma åt mig själv på något vis. Ge någon annan det som jag saknade. Återuppleva min barndom.
För när det funkar, när jag ser att Q och Y växer och utvecklas, när jag känner att jag gör rätt och är en bra mamma åt dem, den känslan, den tillfredsställelsen liknar inget annat jag har upplevt.
Inget annat.
-----
Good enough mother är ett begrepp som jag vill skicka med dig hem, sa terapeuten sist.
Rationellt, intellektuellt begriper jag att jag är good enough. Oftast är jag mer än så, vid enstaka tillfällen inte. Men på det hela taget.
Emotionellt är det inte lika enkelt. Det är först nu jag har börjat begripa det. Samtidigt kommer insikten att jag måste lära mig att skilja på det som försiggår inuti mig och hur det objektivt faktiskt är.
Objektivt så är Y en väl anknuten och trygg unge som uppenbarligen har fått och får precis det han behöver. Det har jag nu fått bekräftat från flera experter, däribland min terapeut. Och jag ser det själv. Han beter sig exakt som ett väl anknutet barn. Kommer vi till ett nytt ställe med nya människor, så stannar han hos mig en stund. Sedan blir han nyfiken och vill ner på golvet. Så börjar han utforska i allt vidare cirklar. Regelbundet stämmer han av med mig att allt är okej. Ibland räcker det med en blick, ibland vill han upp i knät igen för att tanka lite närhet.
Han har sedan länge utökat förtroendet att även gälla O. Han strålar av glädje när O kommer hem från jobbet. Oftast när han vaknar på kvällen och gråter är O bättre på att lugna honom än jag. Det räcker med att höra pappas röst, eller känna hans hand på ryggen, så somnar Y om.
Ibland regredierar han, oklart varför, och då är det bara jag som duger. Häromnatten vaknade han och skrek förtvivlat. Inga tröstförsök hjälpte, förrän jag steg upp, satte mig vid köksbordet med lampan tänd, och höll honom i famnen. Då blev han lugn och somnade, och när han sov tillräckligt djupt kunde jag smyga in och lägga honom (och mig).
Alltså. Ett barn som vet vad trygghet är, som kan uttrycka sina behov, som vet att det är idé att uttrycka sig eftersom han då får det han behöver. Föräldrar som är kompetenta. Jag är den primära, tätt uppbackad av O.
I mitt huvud då - alltså den icke-rationella delen. Där ser det inte riktigt likadant ut.
Sanningen är att jag blev lite chockad av Y:s tvärsäkra val av mig den där majkvällen i Seoul, när han hade varit vår i några timmar. Då när han eventuellt tänkte jaha, mina protester hjälper tydligen inte. Ska det vara på det här sättet vill jag åtminstone vara hos henne här. Hela tiden.
Chocken sitter fortfarande i. När han äntligen kommit till ro och somnat, sitter jag och ser på honom, de docklika dragen, den pyttelilla näsan, ögonfransarna som är obegripligt långa och täta, alldeles för stora för hans små ögon.
Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?
Kärleken till honom växer för varje dag. Nu kan jag ärligt säga att jag älskar honom. (Såklart. Hur kan man göra annat? Han är en förtjusande ettåring som dessutom älskar mig.) Han känns som min. Hans lena kind mot min, formen av hans huvud i min hand, lukten av hans duniga hår. Hans förtjusande småleenden. Hans flatskratt, rena asgarven. Jag visste inte att bebisar kunde flabba så.
Ändå, och det tar emot att skriva det, är det långt kvar till den omvälvande kärlek som nära nog omedelbart drabbade mig när jag fick Q. Som fortfarande kan köra över mig och få mig att kippa efter andan. Efter nästan fyra år kan jag ännu få flashbacks av den gamla onda tiden och vilja nypa mig själv i armen. Det är sant, han är här nu. Jag är mamma nu.
Det känns så jävla orättvist mot stackars lille Y, och därför skäms jag. Han är världens finaste bebis, låt vara med sömnproblem. Varför fick inte han bli någons första barn, någons första mirakel, förvandla någons tillvaro? Kanske dessutom någon vars marginaler var lite större. Någon som inte var så förbannat morgontrött.
Ja. Jag fattar att det inte är konstruktivt att tänka så. Det har många sagt mig. Den bästa responsen på de här tankarna är nog den jag har fått från min terapeut. Hon tyckte att jag var modig som formulerade dem. Och så ställde hon den intressanta frågan:
Vad händer med dig när du tycker att du inte är den mamma du vill vara?
Jag visste nästan genast vad svaret var. Då är jag inte jag. Då tappar jag bort mig själv.
Intressant nog gav jag precis samma svar på en fråga ställd för flera år sedan, vad skulle hända med dig om du aldrig får barn?
Jag tror att vi är något på spåren här, och kanske får jag dessutom svar på en annan fråga. Jag vet fortfarande inte varför det var så förtvivlat viktigt för mig att få barn. Men jag har mina aningar. Det är svårt att formulera på ett vettigt sätt det här. Det är som att jag ville vara mamma åt mig själv på något vis. Ge någon annan det som jag saknade. Återuppleva min barndom.
För när det funkar, när jag ser att Q och Y växer och utvecklas, när jag känner att jag gör rätt och är en bra mamma åt dem, den känslan, den tillfredsställelsen liknar inget annat jag har upplevt.
Inget annat.
Good enough
Det blir mycket terapisnack just nu, ber om ursäkt för ensidigheten. Naturligtvis tänker jag på mycket annat också, inte minst det sorgliga valresultatet. Men det har andra kommenterat så mycket bättre än jag.
-----
Good enough mother är ett begrepp som jag vill skicka med dig hem, sa terapeuten sist.
Rationellt, intellektuellt begriper jag att jag är good enough. Oftast är jag mer än så, vid enstaka tillfällen inte. Men på det hela taget.
Emotionellt är det inte lika enkelt. Det är först nu jag har börjat begripa det. Samtidigt kommer insikten att jag måste lära mig att skilja på det som försiggår inuti mig och hur det objektivt faktiskt är.
Objektivt så är Y en väl anknuten och trygg unge som uppenbarligen har fått och får precis det han behöver. Det har jag nu fått bekräftat från flera experter, däribland min terapeut. Och jag ser det själv. Han beter sig exakt som ett väl anknutet barn. Kommer vi till ett nytt ställe med nya människor, så stannar han hos mig en stund. Sedan blir han nyfiken och vill ner på golvet. Så börjar han utforska i allt vidare cirklar. Regelbundet stämmer han av med mig att allt är okej. Ibland räcker det med en blick, ibland vill han upp i knät igen för att tanka lite närhet.
Han har sedan länge utökat förtroendet att även gälla O. Han strålar av glädje när O kommer hem från jobbet. Oftast när han vaknar på kvällen och gråter är O bättre på att lugna honom än jag. Det räcker med att höra pappas röst, eller känna hans hand på ryggen, så somnar Y om.
Ibland regredierar han, oklart varför, och då är det bara jag som duger. Häromnatten vaknade han och skrek förtvivlat. Inga tröstförsök hjälpte, förrän jag steg upp, satte mig vid köksbordet med lampan tänd, och höll honom i famnen. Då blev han lugn och somnade, och när han sov tillräckligt djupt kunde jag smyga in och lägga honom (och mig).
Alltså. Ett barn som vet vad trygghet är, som kan uttrycka sina behov, som vet att det är idé att uttrycka sig eftersom han då får det han behöver. Föräldrar som är kompetenta. Jag är den primära, tätt uppbackad av O.
I mitt huvud då - alltså den icke-rationella delen. Där ser det inte riktigt likadant ut.
Sanningen är att jag blev lite chockad av Y:s tvärsäkra val av mig den där majkvällen i Seoul, när han hade varit vår i några timmar. Då när han eventuellt tänkte jaha, mina protester hjälper tydligen inte. Ska det vara på det här sättet vill jag åtminstone vara hos henne här. Hela tiden.
Chocken sitter fortfarande i. När han äntligen kommit till ro och somnat, sitter jag och ser på honom, de docklika dragen, den pyttelilla näsan, ögonfransarna som är obegripligt långa och täta, alldeles för stora för hans små ögon.
Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?
Kärleken till honom växer för varje dag. Nu kan jag ärligt säga att jag älskar honom. (Såklart. Hur kan man göra annat? Han är en förtjusande ettåring som dessutom älskar mig.) Han känns som min. Hans lena kind mot min, formen av hans huvud i min hand, lukten av hans duniga hår. Hans förtjusande småleenden. Hans flatskratt, rena asgarven. Jag visste inte att bebisar kunde flabba så.
Ändå, och det tar emot att skriva det, är det långt kvar till den omvälvande kärlek som nära nog omedelbart drabbade mig när jag fick Q. Som fortfarande kan köra över mig och få mig att kippa efter andan. Efter nästan fyra år kan jag ännu få flashbacks av den gamla onda tiden och vilja nypa mig själv i armen. Det är sant, han är här nu. Jag är mamma nu.
Det känns så jävla orättvist mot stackars lille Y, och därför skäms jag. Han är världens finaste bebis, låt vara med sömnproblem. Varför fick inte han bli någons första barn, någons första mirakel, förvandla någons tillvaro? Kanske dessutom någon vars marginaler var lite större. Någon som inte var så förbannat morgontrött.
Ja. Jag fattar att det inte är konstruktivt att tänka så. Det har många sagt mig. Den bästa responsen på de här tankarna är nog den jag har fått från min terapeut. Hon tyckte att jag var modig som formulerade dem. Och så ställde hon den intressanta frågan:
Vad händer med dig när du tycker att du inte är den mamma du vill vara?
Jag visste nästan genast vad svaret var. Då är jag inte jag. Då tappar jag bort mig själv.
Intressant nog gav jag precis samma svar på en fråga ställd för flera år sedan, vad skulle hända med dig om du aldrig får barn?
Jag tror att vi är något på spåren här, och kanske får jag dessutom svar på en annan fråga. Jag vet fortfarande inte varför det var så förtvivlat viktigt för mig att få barn. Men jag har mina aningar. Det är svårt att formulera på ett vettigt sätt det här. Det är som att jag ville vara mamma åt mig själv på något vis. Ge någon annan det som jag saknade. Återuppleva min barndom.
För när det funkar, när jag ser att Q och Y växer och utvecklas, när jag känner att jag gör rätt och är en bra mamma åt dem, den känslan, den tillfredsställelsen liknar inget annat jag har upplevt.
Inget annat.
-----
Good enough mother är ett begrepp som jag vill skicka med dig hem, sa terapeuten sist.
Rationellt, intellektuellt begriper jag att jag är good enough. Oftast är jag mer än så, vid enstaka tillfällen inte. Men på det hela taget.
Emotionellt är det inte lika enkelt. Det är först nu jag har börjat begripa det. Samtidigt kommer insikten att jag måste lära mig att skilja på det som försiggår inuti mig och hur det objektivt faktiskt är.
Objektivt så är Y en väl anknuten och trygg unge som uppenbarligen har fått och får precis det han behöver. Det har jag nu fått bekräftat från flera experter, däribland min terapeut. Och jag ser det själv. Han beter sig exakt som ett väl anknutet barn. Kommer vi till ett nytt ställe med nya människor, så stannar han hos mig en stund. Sedan blir han nyfiken och vill ner på golvet. Så börjar han utforska i allt vidare cirklar. Regelbundet stämmer han av med mig att allt är okej. Ibland räcker det med en blick, ibland vill han upp i knät igen för att tanka lite närhet.
Han har sedan länge utökat förtroendet att även gälla O. Han strålar av glädje när O kommer hem från jobbet. Oftast när han vaknar på kvällen och gråter är O bättre på att lugna honom än jag. Det räcker med att höra pappas röst, eller känna hans hand på ryggen, så somnar Y om.
Ibland regredierar han, oklart varför, och då är det bara jag som duger. Häromnatten vaknade han och skrek förtvivlat. Inga tröstförsök hjälpte, förrän jag steg upp, satte mig vid köksbordet med lampan tänd, och höll honom i famnen. Då blev han lugn och somnade, och när han sov tillräckligt djupt kunde jag smyga in och lägga honom (och mig).
Alltså. Ett barn som vet vad trygghet är, som kan uttrycka sina behov, som vet att det är idé att uttrycka sig eftersom han då får det han behöver. Föräldrar som är kompetenta. Jag är den primära, tätt uppbackad av O.
I mitt huvud då - alltså den icke-rationella delen. Där ser det inte riktigt likadant ut.
Sanningen är att jag blev lite chockad av Y:s tvärsäkra val av mig den där majkvällen i Seoul, när han hade varit vår i några timmar. Då när han eventuellt tänkte jaha, mina protester hjälper tydligen inte. Ska det vara på det här sättet vill jag åtminstone vara hos henne här. Hela tiden.
Chocken sitter fortfarande i. När han äntligen kommit till ro och somnat, sitter jag och ser på honom, de docklika dragen, den pyttelilla näsan, ögonfransarna som är obegripligt långa och täta, alldeles för stora för hans små ögon.
Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?
Kärleken till honom växer för varje dag. Nu kan jag ärligt säga att jag älskar honom. (Såklart. Hur kan man göra annat? Han är en förtjusande ettåring som dessutom älskar mig.) Han känns som min. Hans lena kind mot min, formen av hans huvud i min hand, lukten av hans duniga hår. Hans förtjusande småleenden. Hans flatskratt, rena asgarven. Jag visste inte att bebisar kunde flabba så.
Ändå, och det tar emot att skriva det, är det långt kvar till den omvälvande kärlek som nära nog omedelbart drabbade mig när jag fick Q. Som fortfarande kan köra över mig och få mig att kippa efter andan. Efter nästan fyra år kan jag ännu få flashbacks av den gamla onda tiden och vilja nypa mig själv i armen. Det är sant, han är här nu. Jag är mamma nu.
Det känns så jävla orättvist mot stackars lille Y, och därför skäms jag. Han är världens finaste bebis, låt vara med sömnproblem. Varför fick inte han bli någons första barn, någons första mirakel, förvandla någons tillvaro? Kanske dessutom någon vars marginaler var lite större. Någon som inte var så förbannat morgontrött.
Ja. Jag fattar att det inte är konstruktivt att tänka så. Det har många sagt mig. Den bästa responsen på de här tankarna är nog den jag har fått från min terapeut. Hon tyckte att jag var modig som formulerade dem. Och så ställde hon den intressanta frågan:
Vad händer med dig när du tycker att du inte är den mamma du vill vara?
Jag visste nästan genast vad svaret var. Då är jag inte jag. Då tappar jag bort mig själv.
Intressant nog gav jag precis samma svar på en fråga ställd för flera år sedan, vad skulle hända med dig om du aldrig får barn?
Jag tror att vi är något på spåren här, och kanske får jag dessutom svar på en annan fråga. Jag vet fortfarande inte varför det var så förtvivlat viktigt för mig att få barn. Men jag har mina aningar. Det är svårt att formulera på ett vettigt sätt det här. Det är som att jag ville vara mamma åt mig själv på något vis. Ge någon annan det som jag saknade. Återuppleva min barndom.
För när det funkar, när jag ser att Q och Y växer och utvecklas, när jag känner att jag gör rätt och är en bra mamma åt dem, den känslan, den tillfredsställelsen liknar inget annat jag har upplevt.
Inget annat.
2010-09-24
Dä ôrner sä
Så sa alltid min farmor, född och uppväxt i Karlstad. Farmor som på mer än ett sätt tyranniserade sin närmaste familj, men som efterlämnade åtminstone ett gott arv: hon var en varm och kärleksfull småbarnsmamma. Jag har tänkt en del på det på sistone. Hur kunde pappa veta så väl hur han skulle bemöta mig när jag var ett litet barn. Han var ju karl, och ovan vid småbarn, och tafflig och osäker på sin förmåga. Men han visste, och han vågade följa sina instinkter.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
Dä ôrner sä
Så sa alltid min farmor, född och uppväxt i Karlstad. Farmor som på mer än ett sätt tyranniserade sin närmaste familj, men som efterlämnade åtminstone ett gott arv: hon var en varm och kärleksfull småbarnsmamma. Jag har tänkt en del på det på sistone. Hur kunde pappa veta så väl hur han skulle bemöta mig när jag var ett litet barn. Han var ju karl, och ovan vid småbarn, och tafflig och osäker på sin förmåga. Men han visste, och han vågade följa sina instinkter.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
2010-09-23
Färgrika presenter
En svart klänning
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
Färgrika presenter
En svart klänning
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
2010-09-18
Var är Helga?
Här firar jag min fyrtioårsdag. Eller strängt taget inte, på dagen D reser vi hem. Här firar jag mina sista dagar som trettinånting.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
Var är Helga?
Här firar jag min fyrtioårsdag. Eller strängt taget inte, på dagen D reser vi hem. Här firar jag mina sista dagar som trettinånting.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)