Så sa alltid min farmor, född och uppväxt i Karlstad. Farmor som på mer än ett sätt tyranniserade sin närmaste familj, men som efterlämnade åtminstone ett gott arv: hon var en varm och kärleksfull småbarnsmamma. Jag har tänkt en del på det på sistone. Hur kunde pappa veta så väl hur han skulle bemöta mig när jag var ett litet barn. Han var ju karl, och ovan vid småbarn, och tafflig och osäker på sin förmåga. Men han visste, och han vågade följa sina instinkter.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
2010-09-24
Dä ôrner sä
Så sa alltid min farmor, född och uppväxt i Karlstad. Farmor som på mer än ett sätt tyranniserade sin närmaste familj, men som efterlämnade åtminstone ett gott arv: hon var en varm och kärleksfull småbarnsmamma. Jag har tänkt en del på det på sistone. Hur kunde pappa veta så väl hur han skulle bemöta mig när jag var ett litet barn. Han var ju karl, och ovan vid småbarn, och tafflig och osäker på sin förmåga. Men han visste, och han vågade följa sina instinkter.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
2010-09-23
Färgrika presenter
En svart klänning
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
Färgrika presenter
En svart klänning
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
2010-09-18
Var är Helga?
Här firar jag min fyrtioårsdag. Eller strängt taget inte, på dagen D reser vi hem. Här firar jag mina sista dagar som trettinånting.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
Var är Helga?
Här firar jag min fyrtioårsdag. Eller strängt taget inte, på dagen D reser vi hem. Här firar jag mina sista dagar som trettinånting.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
2010-09-15
Bearbeta mera
Andra träffen med psykologen idag. Jag vill skriva ner det vi pratade om, så att jag kan återkomma till det.
Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?
Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.
Samma känsla som när han inte äter.
Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?
Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.
Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?
Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?
D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.
Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.
Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.
Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.
Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?
Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.
Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!
Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!
Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.
Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.
Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?
Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.
Samma känsla som när han inte äter.
Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?
Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.
Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?
Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?
D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.
Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.
Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.
Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.
Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?
Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.
Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!
Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!
Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.
Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.
Bearbeta mera
Andra träffen med psykologen idag. Jag vill skriva ner det vi pratade om, så att jag kan återkomma till det.
Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?
Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.
Samma känsla som när han inte äter.
Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?
Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.
Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?
Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?
D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.
Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.
Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.
Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.
Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?
Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.
Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!
Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!
Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.
Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.
Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?
Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.
Samma känsla som när han inte äter.
Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?
Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.
Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?
Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?
D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.
Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.
Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.
Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.
Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?
Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.
Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!
Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!
Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.
Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.
2010-09-14
Bakslag x 2: humör och hälsa
Bara dagen efter att jag har bröstat mig över min nya argstrategi så halkar jag tio steg bakåt.
Vi har haft ett annat bakslag också, och det gäller Y:s sömn och hälsa. Jo, han började sova bättre efter öronrensningen för två veckor sedan. Så blev han snorig för drygt en vecka sedan. Det hann inte gå över innan han hade hög feber igen i söndags kväll. Nu verkar han vara på bättringsvägen, men är långt ifrån återställd. Snart är det fyra veckor sedan han var frisk.
Så vi är lite slitna, bebisen och jag. Det kanske förklarar (men ursäktar absolut inte) att jag fick ett utbrott idag när han spottade ut frukostgröten. Det berodde inte så mycket på kladdet som på min oro för att han inte äter. Ja jag vet att välling är rikt på näring men fyra veckor?
Bli arg på Y som inte provocerar med flit, aj. Mycket mer förbjudet. Fan också. Faan.
Men jag vill minnas att jag tyckte att den här tiden var jobbig med Q också. Kring ett år. Vill så mycket, äta själv, förflytta sig, vara med. Kan inte riktigt. Kan inte gå, måste bäras. Tio kilo bebis, aj min rygg.
Y förstår en hel del av det jag säger. Jag längtar tills han förstår mer, och kan kommunicera själv. Han går runt soffbordet med stöd av detsamma. Jag längtar tills han går själv.
Vi har haft ett annat bakslag också, och det gäller Y:s sömn och hälsa. Jo, han började sova bättre efter öronrensningen för två veckor sedan. Så blev han snorig för drygt en vecka sedan. Det hann inte gå över innan han hade hög feber igen i söndags kväll. Nu verkar han vara på bättringsvägen, men är långt ifrån återställd. Snart är det fyra veckor sedan han var frisk.
Så vi är lite slitna, bebisen och jag. Det kanske förklarar (men ursäktar absolut inte) att jag fick ett utbrott idag när han spottade ut frukostgröten. Det berodde inte så mycket på kladdet som på min oro för att han inte äter. Ja jag vet att välling är rikt på näring men fyra veckor?
Bli arg på Y som inte provocerar med flit, aj. Mycket mer förbjudet. Fan också. Faan.
Men jag vill minnas att jag tyckte att den här tiden var jobbig med Q också. Kring ett år. Vill så mycket, äta själv, förflytta sig, vara med. Kan inte riktigt. Kan inte gå, måste bäras. Tio kilo bebis, aj min rygg.
Y förstår en hel del av det jag säger. Jag längtar tills han förstår mer, och kan kommunicera själv. Han går runt soffbordet med stöd av detsamma. Jag längtar tills han går själv.
Bakslag x 2: humör och hälsa
Bara dagen efter att jag har bröstat mig över min nya argstrategi så halkar jag tio steg bakåt.
Vi har haft ett annat bakslag också, och det gäller Y:s sömn och hälsa. Jo, han började sova bättre efter öronrensningen för två veckor sedan. Så blev han snorig för drygt en vecka sedan. Det hann inte gå över innan han hade hög feber igen i söndags kväll. Nu verkar han vara på bättringsvägen, men är långt ifrån återställd. Snart är det fyra veckor sedan han var frisk.
Så vi är lite slitna, bebisen och jag. Det kanske förklarar (men ursäktar absolut inte) att jag fick ett utbrott idag när han spottade ut frukostgröten. Det berodde inte så mycket på kladdet som på min oro för att han inte äter. Ja jag vet att välling är rikt på näring men fyra veckor?
Bli arg på Y som inte provocerar med flit, aj. Mycket mer förbjudet. Fan också. Faan.
Men jag vill minnas att jag tyckte att den här tiden var jobbig med Q också. Kring ett år. Vill så mycket, äta själv, förflytta sig, vara med. Kan inte riktigt. Kan inte gå, måste bäras. Tio kilo bebis, aj min rygg.
Y förstår en hel del av det jag säger. Jag längtar tills han förstår mer, och kan kommunicera själv. Han går runt soffbordet med stöd av detsamma. Jag längtar tills han går själv.
Vi har haft ett annat bakslag också, och det gäller Y:s sömn och hälsa. Jo, han började sova bättre efter öronrensningen för två veckor sedan. Så blev han snorig för drygt en vecka sedan. Det hann inte gå över innan han hade hög feber igen i söndags kväll. Nu verkar han vara på bättringsvägen, men är långt ifrån återställd. Snart är det fyra veckor sedan han var frisk.
Så vi är lite slitna, bebisen och jag. Det kanske förklarar (men ursäktar absolut inte) att jag fick ett utbrott idag när han spottade ut frukostgröten. Det berodde inte så mycket på kladdet som på min oro för att han inte äter. Ja jag vet att välling är rikt på näring men fyra veckor?
Bli arg på Y som inte provocerar med flit, aj. Mycket mer förbjudet. Fan också. Faan.
Men jag vill minnas att jag tyckte att den här tiden var jobbig med Q också. Kring ett år. Vill så mycket, äta själv, förflytta sig, vara med. Kan inte riktigt. Kan inte gå, måste bäras. Tio kilo bebis, aj min rygg.
Y förstår en hel del av det jag säger. Jag längtar tills han förstår mer, och kan kommunicera själv. Han går runt soffbordet med stöd av detsamma. Jag längtar tills han går själv.
2010-09-13
Argbestämd
De senaste dagarna har jag övat på att bli arg lite tidigare, kontrollerat. När Q har börjat krångla och konstra har jag spänt ögonen i honom och sagt att nu börjar jag bli arg och irriterad Q, nu kan du välja hur det här ska fortsätta.
Tidigare har jag varit lite tveksam till att göra så, att liksom hota med ilska och vrede. Men efter psykologens ord har jag vågat. Och det funkar! Dels blir jag snällare själv av att få pysa ut lite ånga, dels har Q faktiskt (oftast) tagit reson.
Gudskelov är ingen av oss långsint, vi är snabba att försonas med pussar och kramar. (Q är för övrigt i den allra gosigaste åldern just nu, när han inte är pestigast i stan förstås. Han gosar och kelar och pussas. Han vill gifta sig med mig.)
Jag tänker också, precis som ni läsare, att lite kontrollerad kvinnoilska borde släppas fram både här och där. I arbetslivet. I vissa äktenskap. Istället för att kanaliseras som kroniskt missnöje, stressymptom, sömnproblem, bristande sexlust, negativa tankar om den egna kroppen. Och så vidare.
Tidigare har jag varit lite tveksam till att göra så, att liksom hota med ilska och vrede. Men efter psykologens ord har jag vågat. Och det funkar! Dels blir jag snällare själv av att få pysa ut lite ånga, dels har Q faktiskt (oftast) tagit reson.
Gudskelov är ingen av oss långsint, vi är snabba att försonas med pussar och kramar. (Q är för övrigt i den allra gosigaste åldern just nu, när han inte är pestigast i stan förstås. Han gosar och kelar och pussas. Han vill gifta sig med mig.)
Jag tänker också, precis som ni läsare, att lite kontrollerad kvinnoilska borde släppas fram både här och där. I arbetslivet. I vissa äktenskap. Istället för att kanaliseras som kroniskt missnöje, stressymptom, sömnproblem, bristande sexlust, negativa tankar om den egna kroppen. Och så vidare.
Argbestämd
De senaste dagarna har jag övat på att bli arg lite tidigare, kontrollerat. När Q har börjat krångla och konstra har jag spänt ögonen i honom och sagt att nu börjar jag bli arg och irriterad Q, nu kan du välja hur det här ska fortsätta.
Tidigare har jag varit lite tveksam till att göra så, att liksom hota med ilska och vrede. Men efter psykologens ord har jag vågat. Och det funkar! Dels blir jag snällare själv av att få pysa ut lite ånga, dels har Q faktiskt (oftast) tagit reson.
Gudskelov är ingen av oss långsint, vi är snabba att försonas med pussar och kramar. (Q är för övrigt i den allra gosigaste åldern just nu, när han inte är pestigast i stan förstås. Han gosar och kelar och pussas. Han vill gifta sig med mig.)
Jag tänker också, precis som ni läsare, att lite kontrollerad kvinnoilska borde släppas fram både här och där. I arbetslivet. I vissa äktenskap. Istället för att kanaliseras som kroniskt missnöje, stressymptom, sömnproblem, bristande sexlust, negativa tankar om den egna kroppen. Och så vidare.
Tidigare har jag varit lite tveksam till att göra så, att liksom hota med ilska och vrede. Men efter psykologens ord har jag vågat. Och det funkar! Dels blir jag snällare själv av att få pysa ut lite ånga, dels har Q faktiskt (oftast) tagit reson.
Gudskelov är ingen av oss långsint, vi är snabba att försonas med pussar och kramar. (Q är för övrigt i den allra gosigaste åldern just nu, när han inte är pestigast i stan förstås. Han gosar och kelar och pussas. Han vill gifta sig med mig.)
Jag tänker också, precis som ni läsare, att lite kontrollerad kvinnoilska borde släppas fram både här och där. I arbetslivet. I vissa äktenskap. Istället för att kanaliseras som kroniskt missnöje, stressymptom, sömnproblem, bristande sexlust, negativa tankar om den egna kroppen. Och så vidare.
2010-09-11
En annan ilska
Y, lilla bebisen som varit så solig och godmodig, börjar visa humör. Q kan inte längre ta nappen eller en leksak ifrån honom utan ljudliga protester.
Y skriker i ilska när han ser storebror borsta tänderna. Han tystnar när han får sin egen tandborste, och tuggar nöjt på den i en kvart. När jag tar den ifrån honom vrålar han igen, kastar sig framstupa, ligger på golvet och sparkar och skriker.
Och jag gläder mig. Han vågar bli arg. Efter fem månader i sin nya familj kräver han sin plats och visar sin vilja.
Y skriker i ilska när han ser storebror borsta tänderna. Han tystnar när han får sin egen tandborste, och tuggar nöjt på den i en kvart. När jag tar den ifrån honom vrålar han igen, kastar sig framstupa, ligger på golvet och sparkar och skriker.
Och jag gläder mig. Han vågar bli arg. Efter fem månader i sin nya familj kräver han sin plats och visar sin vilja.
En annan ilska
Y, lilla bebisen som varit så solig och godmodig, börjar visa humör. Q kan inte längre ta nappen eller en leksak ifrån honom utan ljudliga protester.
Y skriker i ilska när han ser storebror borsta tänderna. Han tystnar när han får sin egen tandborste, och tuggar nöjt på den i en kvart. När jag tar den ifrån honom vrålar han igen, kastar sig framstupa, ligger på golvet och sparkar och skriker.
Och jag gläder mig. Han vågar bli arg. Efter fem månader i sin nya familj kräver han sin plats och visar sin vilja.
Y skriker i ilska när han ser storebror borsta tänderna. Han tystnar när han får sin egen tandborste, och tuggar nöjt på den i en kvart. När jag tar den ifrån honom vrålar han igen, kastar sig framstupa, ligger på golvet och sparkar och skriker.
Och jag gläder mig. Han vågar bli arg. Efter fem månader i sin nya familj kräver han sin plats och visar sin vilja.
2010-09-10
Bearbeta
Igår var jag på mitt första samtal med psykologen som jag hittade förra veckan. Det var bra. Det kommer att bli bra. Hon kommer att kunna hjälpa mig.
Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.
När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.
Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.
Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.
Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.
Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.
Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.
Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.
Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.
Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.
Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.
Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.
Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.
Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.
När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.
Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.
Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.
Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.
Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.
Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.
Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.
Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.
Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.
Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.
Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.
Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.
Bearbeta
Igår var jag på mitt första samtal med psykologen som jag hittade förra veckan. Det var bra. Det kommer att bli bra. Hon kommer att kunna hjälpa mig.
Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.
När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.
Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.
Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.
Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.
Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.
Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.
Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.
Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.
Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.
Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.
Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.
Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.
Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.
När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.
Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.
Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.
Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.
Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.
Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.
Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.
Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.
Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.
Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.
Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.
Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.
2010-09-09
Morfar och Q
O är just hemkommen från sin tjänsteresa. Det gick bra, trots revelj klockan sex båda morgnarna och skrik mellan halv tre och fyra inatt. Y sover bättre ja, men har (förhoppningsvis tillfälligt) regredierat på grund av snuva. Han är infernaliskt täppt i näsan.
QY-morfar infann sig igår och sov över. Imorse klockan sju bänkade han och Q sig vid matbordet för att pyssla. Vilket utmynnade i en modell av det tält som morfar sov i när han gjorde lumpen. Konstruerat av hushållspapper och sugrör och målat med vattenfärger. Kompletterat med grönklädda soldater, kamin med skorstenspipa, upphängningsanordning för fotlappar. Allt förklarades och beskrevs sorgfälligt.
Sedan några veckor tillbaka vill Q nämligen gärna höra morfar berätta om hur det är att vara soldat. Morfar älskar att docera, och är dessutom road av modellbygge och militärhistoria.
Vad säger den pacifistiska modern?
Inte så mycket. De båda herrarna har så hjärtligt roligt tillsammans. Och Q har förklarat att han inte längre vill bli soldat, det verkar inte så spännande och dessutom otäckt att behöva skjuta på andra.
Morfar och Q
O är just hemkommen från sin tjänsteresa. Det gick bra, trots revelj klockan sex båda morgnarna och skrik mellan halv tre och fyra inatt. Y sover bättre ja, men har (förhoppningsvis tillfälligt) regredierat på grund av snuva. Han är infernaliskt täppt i näsan.
QY-morfar infann sig igår och sov över. Imorse klockan sju bänkade han och Q sig vid matbordet för att pyssla. Vilket utmynnade i en modell av det tält som morfar sov i när han gjorde lumpen. Konstruerat av hushållspapper och sugrör och målat med vattenfärger. Kompletterat med grönklädda soldater, kamin med skorstenspipa, upphängningsanordning för fotlappar. Allt förklarades och beskrevs sorgfälligt.
Sedan några veckor tillbaka vill Q nämligen gärna höra morfar berätta om hur det är att vara soldat. Morfar älskar att docera, och är dessutom road av modellbygge och militärhistoria.
Vad säger den pacifistiska modern?
Inte så mycket. De båda herrarna har så hjärtligt roligt tillsammans. Och Q har förklarat att han inte längre vill bli soldat, det verkar inte så spännande och dessutom otäckt att behöva skjuta på andra.
2010-09-07
Unge herr kolhydrat
Y tycks ha en böjelse för spannmålsprodukter. Det enda han äter just nu är gröt, välling och bröd. Jo, banan också. Så han får inte skörbjugg i alla fall.
Han insisterar på att äta själv. På fyra månader har han gått från att endast äta modersmjölksersättning till att rata barnmatsburkar, till att inte vilja bli matad alls. Jag lockade med löskokt ägg idag. Första tuggan spottade han ut. Därefter vände han bort huvudet. Och snaskade surdegsbröd. Jag la bitarna dubbla med smör och skinka emellan, och åtminstone några skinkbitar fick han i sig. Tror jag. Eller så fastnade de på byxorna.
Gröt går dock bra att bli skedmatad med. Middagen blev alltså gröt, två portioner. Därefter en flaska välling med lite matolja i. (Tack för tipset!)
Jag tröstar mig med Jesper Juuls ord om att barn ända från födseln är kapabla att bedöma hur mycket och vilken mat de behöver. Föräldrarna ska nöja sig med att tillhandahålla den. Eller undersökningen där ettåringar fritt fick välja mat. Under en dag åt alla ungarna oerhört ensidigt. Men när försöket förlängdes över veckor visade det sig att alla barnen åt en i stort sett perfekt balanserad meny.
Imorgon blir det nog blodpudding igen.
Han insisterar på att äta själv. På fyra månader har han gått från att endast äta modersmjölksersättning till att rata barnmatsburkar, till att inte vilja bli matad alls. Jag lockade med löskokt ägg idag. Första tuggan spottade han ut. Därefter vände han bort huvudet. Och snaskade surdegsbröd. Jag la bitarna dubbla med smör och skinka emellan, och åtminstone några skinkbitar fick han i sig. Tror jag. Eller så fastnade de på byxorna.
Gröt går dock bra att bli skedmatad med. Middagen blev alltså gröt, två portioner. Därefter en flaska välling med lite matolja i. (Tack för tipset!)
Jag tröstar mig med Jesper Juuls ord om att barn ända från födseln är kapabla att bedöma hur mycket och vilken mat de behöver. Föräldrarna ska nöja sig med att tillhandahålla den. Eller undersökningen där ettåringar fritt fick välja mat. Under en dag åt alla ungarna oerhört ensidigt. Men när försöket förlängdes över veckor visade det sig att alla barnen åt en i stort sett perfekt balanserad meny.
Imorgon blir det nog blodpudding igen.
Unge herr kolhydrat
Y tycks ha en böjelse för spannmålsprodukter. Det enda han äter just nu är gröt, välling och bröd. Jo, banan också. Så han får inte skörbjugg i alla fall.
Han insisterar på att äta själv. På fyra månader har han gått från att endast äta modersmjölksersättning till att rata barnmatsburkar, till att inte vilja bli matad alls. Jag lockade med löskokt ägg idag. Första tuggan spottade han ut. Därefter vände han bort huvudet. Och snaskade surdegsbröd. Jag la bitarna dubbla med smör och skinka emellan, och åtminstone några skinkbitar fick han i sig. Tror jag. Eller så fastnade de på byxorna.
Gröt går dock bra att bli skedmatad med. Middagen blev alltså gröt, två portioner. Därefter en flaska välling med lite matolja i. (Tack för tipset!)
Jag tröstar mig med Jesper Juuls ord om att barn ända från födseln är kapabla att bedöma hur mycket och vilken mat de behöver. Föräldrarna ska nöja sig med att tillhandahålla den. Eller undersökningen där ettåringar fritt fick välja mat. Under en dag åt alla ungarna oerhört ensidigt. Men när försöket förlängdes över veckor visade det sig att alla barnen åt en i stort sett perfekt balanserad meny.
Imorgon blir det nog blodpudding igen.
Han insisterar på att äta själv. På fyra månader har han gått från att endast äta modersmjölksersättning till att rata barnmatsburkar, till att inte vilja bli matad alls. Jag lockade med löskokt ägg idag. Första tuggan spottade han ut. Därefter vände han bort huvudet. Och snaskade surdegsbröd. Jag la bitarna dubbla med smör och skinka emellan, och åtminstone några skinkbitar fick han i sig. Tror jag. Eller så fastnade de på byxorna.
Gröt går dock bra att bli skedmatad med. Middagen blev alltså gröt, två portioner. Därefter en flaska välling med lite matolja i. (Tack för tipset!)
Jag tröstar mig med Jesper Juuls ord om att barn ända från födseln är kapabla att bedöma hur mycket och vilken mat de behöver. Föräldrarna ska nöja sig med att tillhandahålla den. Eller undersökningen där ettåringar fritt fick välja mat. Under en dag åt alla ungarna oerhört ensidigt. Men när försöket förlängdes över veckor visade det sig att alla barnen åt en i stort sett perfekt balanserad meny.
Imorgon blir det nog blodpudding igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)