Bearbeta mera

Andra träffen med psykologen idag. Jag vill skriva ner det vi pratade om, så att jag kan återkomma till det.

Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?

Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.

Samma känsla som när han inte äter.

Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?

Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.

Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?

Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?

D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.

Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.

Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.

Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.

Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?

Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.

Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!

Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!

Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.

Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.

Bearbeta mera

Andra träffen med psykologen idag. Jag vill skriva ner det vi pratade om, så att jag kan återkomma till det.

Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?

Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.

Samma känsla som när han inte äter.

Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?

Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.

Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?

Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?

D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.

Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.

Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.

Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.

Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?

Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.

Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!

Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!

Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.

Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.

Bakslag x 2: humör och hälsa

Bara dagen efter att jag har bröstat mig över min nya argstrategi så halkar jag tio steg bakåt.

Vi har haft ett annat bakslag också, och det gäller Y:s sömn och hälsa. Jo, han började sova bättre efter öronrensningen för två veckor sedan. Så blev han snorig för drygt en vecka sedan. Det hann inte gå över innan han hade hög feber igen i söndags kväll. Nu verkar han vara på bättringsvägen, men är långt ifrån återställd. Snart är det fyra veckor sedan han var frisk.

Så vi är lite slitna, bebisen och jag. Det kanske förklarar (men ursäktar absolut inte) att jag fick ett utbrott idag när han spottade ut frukostgröten. Det berodde inte så mycket på kladdet som på min oro för att han inte äter. Ja jag vet att välling är rikt på näring men fyra veckor?

Bli arg på Y som inte provocerar med flit, aj. Mycket mer förbjudet. Fan också. Faan.

Men jag vill minnas att jag tyckte att den här tiden var jobbig med Q också. Kring ett år. Vill så mycket, äta själv, förflytta sig, vara med. Kan inte riktigt. Kan inte gå, måste bäras. Tio kilo bebis, aj min rygg.

Y förstår en hel del av det jag säger. Jag längtar tills han förstår mer, och kan kommunicera själv. Han går runt soffbordet med stöd av detsamma. Jag längtar tills han går själv.

Bakslag x 2: humör och hälsa

Bara dagen efter att jag har bröstat mig över min nya argstrategi så halkar jag tio steg bakåt.

Vi har haft ett annat bakslag också, och det gäller Y:s sömn och hälsa. Jo, han började sova bättre efter öronrensningen för två veckor sedan. Så blev han snorig för drygt en vecka sedan. Det hann inte gå över innan han hade hög feber igen i söndags kväll. Nu verkar han vara på bättringsvägen, men är långt ifrån återställd. Snart är det fyra veckor sedan han var frisk.

Så vi är lite slitna, bebisen och jag. Det kanske förklarar (men ursäktar absolut inte) att jag fick ett utbrott idag när han spottade ut frukostgröten. Det berodde inte så mycket på kladdet som på min oro för att han inte äter. Ja jag vet att välling är rikt på näring men fyra veckor?

Bli arg på Y som inte provocerar med flit, aj. Mycket mer förbjudet. Fan också. Faan.

Men jag vill minnas att jag tyckte att den här tiden var jobbig med Q också. Kring ett år. Vill så mycket, äta själv, förflytta sig, vara med. Kan inte riktigt. Kan inte gå, måste bäras. Tio kilo bebis, aj min rygg.

Y förstår en hel del av det jag säger. Jag längtar tills han förstår mer, och kan kommunicera själv. Han går runt soffbordet med stöd av detsamma. Jag längtar tills han går själv.

Argbestämd

De senaste dagarna har jag övat på att bli arg lite tidigare, kontrollerat. När Q har börjat krångla och konstra har jag spänt ögonen i honom och sagt att nu börjar jag bli arg och irriterad Q, nu kan du välja hur det här ska fortsätta.

Tidigare har jag varit lite tveksam till att göra så, att liksom hota med ilska och vrede. Men efter psykologens ord har jag vågat. Och det funkar! Dels blir jag snällare själv av att få pysa ut lite ånga, dels har Q faktiskt (oftast) tagit reson.

Gudskelov är ingen av oss långsint, vi är snabba att försonas med pussar och kramar. (Q är för övrigt i den allra gosigaste åldern just nu, när han inte är pestigast i stan förstås. Han gosar och kelar och pussas. Han vill gifta sig med mig.)

Jag tänker också, precis som ni läsare, att lite kontrollerad kvinnoilska borde släppas fram både här och där. I arbetslivet. I vissa äktenskap. Istället för att kanaliseras som kroniskt missnöje, stressymptom, sömnproblem, bristande sexlust, negativa tankar om den egna kroppen. Och så vidare.

Argbestämd

De senaste dagarna har jag övat på att bli arg lite tidigare, kontrollerat. När Q har börjat krångla och konstra har jag spänt ögonen i honom och sagt att nu börjar jag bli arg och irriterad Q, nu kan du välja hur det här ska fortsätta.

Tidigare har jag varit lite tveksam till att göra så, att liksom hota med ilska och vrede. Men efter psykologens ord har jag vågat. Och det funkar! Dels blir jag snällare själv av att få pysa ut lite ånga, dels har Q faktiskt (oftast) tagit reson.

Gudskelov är ingen av oss långsint, vi är snabba att försonas med pussar och kramar. (Q är för övrigt i den allra gosigaste åldern just nu, när han inte är pestigast i stan förstås. Han gosar och kelar och pussas. Han vill gifta sig med mig.)

Jag tänker också, precis som ni läsare, att lite kontrollerad kvinnoilska borde släppas fram både här och där. I arbetslivet. I vissa äktenskap. Istället för att kanaliseras som kroniskt missnöje, stressymptom, sömnproblem, bristande sexlust, negativa tankar om den egna kroppen. Och så vidare.

En annan ilska

Y, lilla bebisen som varit så solig och godmodig, börjar visa humör. Q kan inte längre ta nappen eller en leksak ifrån honom utan ljudliga protester.

Y skriker i ilska när han ser storebror borsta tänderna. Han tystnar när han får sin egen tandborste, och tuggar nöjt på den i en kvart. När jag tar den ifrån honom vrålar han igen, kastar sig framstupa, ligger på golvet och sparkar och skriker.

Och jag gläder mig. Han vågar bli arg. Efter fem månader i sin nya familj kräver han sin plats och visar sin vilja.

En annan ilska

Y, lilla bebisen som varit så solig och godmodig, börjar visa humör. Q kan inte längre ta nappen eller en leksak ifrån honom utan ljudliga protester.

Y skriker i ilska när han ser storebror borsta tänderna. Han tystnar när han får sin egen tandborste, och tuggar nöjt på den i en kvart. När jag tar den ifrån honom vrålar han igen, kastar sig framstupa, ligger på golvet och sparkar och skriker.

Och jag gläder mig. Han vågar bli arg. Efter fem månader i sin nya familj kräver han sin plats och visar sin vilja.

Bearbeta

Igår var jag på mitt första samtal med psykologen som jag hittade förra veckan. Det var bra. Det kommer att bli bra. Hon kommer att kunna hjälpa mig.

Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.

När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.

Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.

Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.

Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.

Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.

Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.

Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.

Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.

Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.

Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.

Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.

Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.

Bearbeta

Igår var jag på mitt första samtal med psykologen som jag hittade förra veckan. Det var bra. Det kommer att bli bra. Hon kommer att kunna hjälpa mig.

Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.

När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.

Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.

Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.

Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.

Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.

Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.

Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.

Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.

Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.

Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.

Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.

Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.

Morfar och Q

O är just hemkommen från sin tjänsteresa. Det gick bra, trots revelj klockan sex båda morgnarna och skrik mellan halv tre och fyra inatt. Y sover bättre ja, men har (förhoppningsvis tillfälligt) regredierat på grund av snuva. Han är infernaliskt täppt i näsan.

QY-morfar infann sig igår och sov över. Imorse klockan sju bänkade han och Q sig vid matbordet för att pyssla. Vilket utmynnade i en modell av det tält som morfar sov i när han gjorde lumpen. Konstruerat av hushållspapper och sugrör och målat med vattenfärger. Kompletterat med grönklädda soldater, kamin med skorstenspipa, upphängningsanordning för fotlappar. Allt förklarades och beskrevs sorgfälligt.

Sedan några veckor tillbaka vill Q nämligen gärna höra morfar berätta om hur det är att vara soldat. Morfar älskar att docera, och är dessutom road av modellbygge och militärhistoria.

Vad säger den pacifistiska modern?

Inte så mycket. De båda herrarna har så hjärtligt roligt tillsammans. Och Q har förklarat att han inte längre vill bli soldat, det verkar inte så spännande och dessutom otäckt att behöva skjuta på andra.

Morfar och Q

O är just hemkommen från sin tjänsteresa. Det gick bra, trots revelj klockan sex båda morgnarna och skrik mellan halv tre och fyra inatt. Y sover bättre ja, men har (förhoppningsvis tillfälligt) regredierat på grund av snuva. Han är infernaliskt täppt i näsan.

QY-morfar infann sig igår och sov över. Imorse klockan sju bänkade han och Q sig vid matbordet för att pyssla. Vilket utmynnade i en modell av det tält som morfar sov i när han gjorde lumpen. Konstruerat av hushållspapper och sugrör och målat med vattenfärger. Kompletterat med grönklädda soldater, kamin med skorstenspipa, upphängningsanordning för fotlappar. Allt förklarades och beskrevs sorgfälligt.

Sedan några veckor tillbaka vill Q nämligen gärna höra morfar berätta om hur det är att vara soldat. Morfar älskar att docera, och är dessutom road av modellbygge och militärhistoria.

Vad säger den pacifistiska modern?

Inte så mycket. De båda herrarna har så hjärtligt roligt tillsammans. Och Q har förklarat att han inte längre vill bli soldat, det verkar inte så spännande och dessutom otäckt att behöva skjuta på andra.

Unge herr kolhydrat

Y tycks ha en böjelse för spannmålsprodukter. Det enda han äter just nu är gröt, välling och bröd. Jo, banan också. Så han får inte skörbjugg i alla fall.

Han insisterar på att äta själv. På fyra månader har han gått från att endast äta modersmjölksersättning till att rata barnmatsburkar, till att inte vilja bli matad alls. Jag lockade med löskokt ägg idag. Första tuggan spottade han ut. Därefter vände han bort huvudet. Och snaskade surdegsbröd. Jag la bitarna dubbla med smör och skinka emellan, och åtminstone några skinkbitar fick han i sig. Tror jag. Eller så fastnade de på byxorna.

Gröt går dock bra att bli skedmatad med. Middagen blev alltså gröt, två portioner. Därefter en flaska välling med lite matolja i. (Tack för tipset!)

Jag tröstar mig med Jesper Juuls ord om att barn ända från födseln är kapabla att bedöma hur mycket och vilken mat de behöver. Föräldrarna ska nöja sig med att tillhandahålla den. Eller undersökningen där ettåringar fritt fick välja mat. Under en dag åt alla ungarna oerhört ensidigt. Men när försöket förlängdes över veckor visade det sig att alla barnen åt en i stort sett perfekt balanserad meny.

Imorgon blir det nog blodpudding igen.

Unge herr kolhydrat

Y tycks ha en böjelse för spannmålsprodukter. Det enda han äter just nu är gröt, välling och bröd. Jo, banan också. Så han får inte skörbjugg i alla fall.

Han insisterar på att äta själv. På fyra månader har han gått från att endast äta modersmjölksersättning till att rata barnmatsburkar, till att inte vilja bli matad alls. Jag lockade med löskokt ägg idag. Första tuggan spottade han ut. Därefter vände han bort huvudet. Och snaskade surdegsbröd. Jag la bitarna dubbla med smör och skinka emellan, och åtminstone några skinkbitar fick han i sig. Tror jag. Eller så fastnade de på byxorna.

Gröt går dock bra att bli skedmatad med. Middagen blev alltså gröt, två portioner. Därefter en flaska välling med lite matolja i. (Tack för tipset!)

Jag tröstar mig med Jesper Juuls ord om att barn ända från födseln är kapabla att bedöma hur mycket och vilken mat de behöver. Föräldrarna ska nöja sig med att tillhandahålla den. Eller undersökningen där ettåringar fritt fick välja mat. Under en dag åt alla ungarna oerhört ensidigt. Men när försöket förlängdes över veckor visade det sig att alla barnen åt en i stort sett perfekt balanserad meny.

Imorgon blir det nog blodpudding igen.

Håller andan

Det är knappt så att jag vågar skriva det. Y har börjat sova bättre. Han vaknar fortfarande, men bara en eller två gånger per natt, och är inte lika ledsen, och det går fortare att trösta honom.

I onsdags tjatade jag mig till en tid hos en öronläkare. Då hade jag varit på vårdcentral och hos barnläkare med Y, som hade 39-40 graders feber som kom och gick och som skrek i timmar varje natt. De hittade inget, men konstaterade att de inte kunde bedöma öronen eftersom de var fulla med vax.

Örondoktorn avfärdade mig inte, utan pillrade först ut historiens största vaxpropp ur ena örat. Y satt bom still och mol tyst under tiden. Andra örat var lika igenkorkat det, men där gick hon bet. Örondroppar i en veckas tid och återbesök. Och självklart skriver jag ut antibiotika när han haft hög feber i fem dagar och jag inte kan bedöma örat, sa hon.

Jag föll henne nästan om halsen. Redan nästa dag var Y betydligt bättre, verkade piggare och började äta igen.

Inte vet vi om han hade öroninflammation. Eller om det var vaxet som skavde och irriterade och väckte honom på nätterna.

Men - han - sover. Vilket betyder att jag sover. Vilket betyder att livet är så väldigt mycket lättare.

Har det vänt nu?

Håller andan

Det är knappt så att jag vågar skriva det. Y har börjat sova bättre. Han vaknar fortfarande, men bara en eller två gånger per natt, och är inte lika ledsen, och det går fortare att trösta honom.

I onsdags tjatade jag mig till en tid hos en öronläkare. Då hade jag varit på vårdcentral och hos barnläkare med Y, som hade 39-40 graders feber som kom och gick och som skrek i timmar varje natt. De hittade inget, men konstaterade att de inte kunde bedöma öronen eftersom de var fulla med vax.

Örondoktorn avfärdade mig inte, utan pillrade först ut historiens största vaxpropp ur ena örat. Y satt bom still och mol tyst under tiden. Andra örat var lika igenkorkat det, men där gick hon bet. Örondroppar i en veckas tid och återbesök. Och självklart skriver jag ut antibiotika när han haft hög feber i fem dagar och jag inte kan bedöma örat, sa hon.

Jag föll henne nästan om halsen. Redan nästa dag var Y betydligt bättre, verkade piggare och började äta igen.

Inte vet vi om han hade öroninflammation. Eller om det var vaxet som skavde och irriterade och väckte honom på nätterna.

Men - han - sover. Vilket betyder att jag sover. Vilket betyder att livet är så väldigt mycket lättare.

Har det vänt nu?

Semesterläsningen

Ett senkommet svar på en läsarfråga, jodå, jag hann med alla böcker utom en (Naomi Wolf, ligger på nattduksbordet nu) plus lite till. När man är på Sommarön hör det till att läsa några barnbiblioteket Saga och pappas kvarlämnade Det Bästa från 50-talet.

Läsning är inte alls kopplat till prestation för mig, även om det kan verka så med mina listor. På något konstigt vis så hinner jag nästan alltid läsa. (Kanske är det därför jag sover för lite?) På Sommarön saknas tv så det blir minst ett par timmars läsning varje kväll. Jag tillhör dessutom de lyckliga som kan läsa i bilen vid motorvägskörning - maken kör alltså!

Förutom att läsa tänkte jag, och tankar kan vara bra att skriva ner.

Fem gånger mer kärlek är en bra bok som jag först lånade på biblioteket men sedan köpte, för den vill man återkomma till. Den ger konkreta råd, som dessutom är baserade på forskning. Det första är att tillbringa mer tid med barnet, att leka mer. Nästan ordagrant vad psykologen sa till oss. Vi försöker praktisera det så ofta vi kan, och effekten är omedelbar. Q är en ängel när han är ensam med någon av oss. Så snart den andre föräldern och lillebror kommer inom synhåll börjar han trotsa igen.

Även O läste boken, och vi pratade. O provoceras ibland mer av Q än vad jag gör, och skäller i mitt tycke för mycket på honom. Han är nästan mer lättirriterad och taggig och ljudkänslig än vad jag är, så Q får sin beskärda del av ovett.

Vi bestämde oss för att tagga ner rejält. Q har det jobbigt nu, det är uppenbart att storebrorsblivandet väcker starka och motstridiga känslor hos honom. Grälar vi på honom blir han stridslysten, och det blir bråk. Vi ska försöka anamma rådet att dra ner på konflikterna, släppa fyra av fem konflikter.

Jag har redan tidigare tänkt att det är viktigt att inte båda skäller på Q, att den ene tar över när den andre drar andan. Grälar jag på Q för något han har gjort ska O hålla sig utanför och inte lägga sig i. Då blir han för utsatt. Man märker det inte på honom, för han är tuff och verbal, men jag tror att det tar honom hårdare än vi ser.

The No-Cry Sleep Solution är en bok som utlovar guld och gröna skogar, d v s ostörd nattsömn utan att barnet får ligga och skrika. Jag köpte den redan när Q var liten, han sov oroligt ett tag men det måtte ha gått över. Jag minns att jag tyckte boken var snårig och pratig, och det tycker jag nu också. Upprepade gånger försäkrar författaren att hon inte ska tvinga tröttkörda föräldrar att läsa långa instruktioner, och så mal hon vidare.

Men några slutsatser drog jag i alla fall. Så snart Y är frisk från sin sega förkylning ska jag logga hans sovande och vaknande i några nätter för att försöka hitta ett mönster. Och så ska jag fortsätta jobba på dagsovandet. Ligger jag bredvid honom sover han i över en timme, annars i knappt en halv. Sover han ordentligt på dagen kanske nattsömnen främjas. 

Men en sak gillar jag med boken, och det är dess icke-fördömande inställning till i stort sett allt, utom att låta barnet ligga och skrika. Det finns inga pekpinnar om att man måste sluta samsova eller mata på natten eller något annat. Om man inte själv vill, alltså.  

Uppdrag familj läste jag på en kväll, den var underhållande för stunden men inte revolutionerande. Jo, funderingarna om relationen till olika barn var tänkvärda. Själv är jag överrumplad av hur svårt och annorlunda det är att få ett andra barn. Skriver mer om det en annan gång.

Det starkaste intrycket var ett helt annat, och det blev jag varse först efter avslutad läsning. Tidigare när jag läst föräldraantologier har jag alltid tänkt på biologiska föräldrar som en annan sort än jag själv. Den här gången reflekterade jag inte över det. Naturligt egentligen. Ju längre bort från graviditet, förlossning, spädbarnstid, desto mindre intressant blir det. Jag tänker sällan på att mina söner är adopterade. Bara flera gånger varje dag. Äsch, hur ska jag beskriva det? Klart att de är adopterade, det är den enda sortens föräldraskap jag har erfarenhet av. Men en familj är vi ändå. Och jag kan relatera till andra familjer.

Depression, en vanlig sjukdom var intressant och övertygade mig nästan om att jag nog inte är deprimerad. Däremot rejält utmattad. Och kanske av depressiv läggning. Det kommer och går. Det är inte varje morgon jag känner den där förlamande ledan, gudskelov. Jag läste noggrant råden om självhjälp vid nedstämdhet. De var enkla och självklara och kanske därför lätta att förbise. Boken hjälpte mig också att fatta beslutet att inte försöka åtgärda min övervikt på något drastiskt sätt just nu.

Livet i familjen; Här är jag! Vem är du? (Jesper Juul) Återigen noterar jag att Jesper Juul är svårsmält. Jag smickrar mig med att anse mig tränad att förstå teoretiska resonemang och smälta akademiska texter, men här kippar jag efter andan ibland. Det förvånar mig faktiskt att Juul fått så stort genomslag. Men det han säger är vettigt. Ungefär hälften av Livet i familjen handlar om att vara autentisk i umgänget med barn, det vill säga att det man uttrycker ska bottna i ens egen vilja och personlighet. Ännu en direkt koppling till ett av psykologens råd. När Q trotsar ska vi istället för "du får inte" säga "jag vill inte att du". Barn accepterar lättare någon annans vilja, en vilja som liknar deras egen, än ett abstrakt förbud. Och lo and behold som det heter, det funkar över förväntan!

Det är skönt att det finns böcker. Jag kommer nog aldrig att lära mig att tycka om läsplattor.

Semesterläsningen

Ett senkommet svar på en läsarfråga, jodå, jag hann med alla böcker utom en (Naomi Wolf, ligger på nattduksbordet nu) plus lite till. När man är på Sommarön hör det till att läsa några barnbiblioteket Saga och pappas kvarlämnade Det Bästa från 50-talet.

Läsning är inte alls kopplat till prestation för mig, även om det kan verka så med mina listor. På något konstigt vis så hinner jag nästan alltid läsa. (Kanske är det därför jag sover för lite?) På Sommarön saknas tv så det blir minst ett par timmars läsning varje kväll. Jag tillhör dessutom de lyckliga som kan läsa i bilen vid motorvägskörning - maken kör alltså!

Förutom att läsa tänkte jag, och tankar kan vara bra att skriva ner.

Fem gånger mer kärlek är en bra bok som jag först lånade på biblioteket men sedan köpte, för den vill man återkomma till. Den ger konkreta råd, som dessutom är baserade på forskning. Det första är att tillbringa mer tid med barnet, att leka mer. Nästan ordagrant vad psykologen sa till oss. Vi försöker praktisera det så ofta vi kan, och effekten är omedelbar. Q är en ängel när han är ensam med någon av oss. Så snart den andre föräldern och lillebror kommer inom synhåll börjar han trotsa igen.

Även O läste boken, och vi pratade. O provoceras ibland mer av Q än vad jag gör, och skäller i mitt tycke för mycket på honom. Han är nästan mer lättirriterad och taggig och ljudkänslig än vad jag är, så Q får sin beskärda del av ovett.

Vi bestämde oss för att tagga ner rejält. Q har det jobbigt nu, det är uppenbart att storebrorsblivandet väcker starka och motstridiga känslor hos honom. Grälar vi på honom blir han stridslysten, och det blir bråk. Vi ska försöka anamma rådet att dra ner på konflikterna, släppa fyra av fem konflikter.

Jag har redan tidigare tänkt att det är viktigt att inte båda skäller på Q, att den ene tar över när den andre drar andan. Grälar jag på Q för något han har gjort ska O hålla sig utanför och inte lägga sig i. Då blir han för utsatt. Man märker det inte på honom, för han är tuff och verbal, men jag tror att det tar honom hårdare än vi ser.

The No-Cry Sleep Solution är en bok som utlovar guld och gröna skogar, d v s ostörd nattsömn utan att barnet får ligga och skrika. Jag köpte den redan när Q var liten, han sov oroligt ett tag men det måtte ha gått över. Jag minns att jag tyckte boken var snårig och pratig, och det tycker jag nu också. Upprepade gånger försäkrar författaren att hon inte ska tvinga tröttkörda föräldrar att läsa långa instruktioner, och så mal hon vidare.

Men några slutsatser drog jag i alla fall. Så snart Y är frisk från sin sega förkylning ska jag logga hans sovande och vaknande i några nätter för att försöka hitta ett mönster. Och så ska jag fortsätta jobba på dagsovandet. Ligger jag bredvid honom sover han i över en timme, annars i knappt en halv. Sover han ordentligt på dagen kanske nattsömnen främjas. 

Men en sak gillar jag med boken, och det är dess icke-fördömande inställning till i stort sett allt, utom att låta barnet ligga och skrika. Det finns inga pekpinnar om att man måste sluta samsova eller mata på natten eller något annat. Om man inte själv vill, alltså.  

Uppdrag familj läste jag på en kväll, den var underhållande för stunden men inte revolutionerande. Jo, funderingarna om relationen till olika barn var tänkvärda. Själv är jag överrumplad av hur svårt och annorlunda det är att få ett andra barn. Skriver mer om det en annan gång.

Det starkaste intrycket var ett helt annat, och det blev jag varse först efter avslutad läsning. Tidigare när jag läst föräldraantologier har jag alltid tänkt på biologiska föräldrar som en annan sort än jag själv. Den här gången reflekterade jag inte över det. Naturligt egentligen. Ju längre bort från graviditet, förlossning, spädbarnstid, desto mindre intressant blir det. Jag tänker sällan på att mina söner är adopterade. Bara flera gånger varje dag. Äsch, hur ska jag beskriva det? Klart att de är adopterade, det är den enda sortens föräldraskap jag har erfarenhet av. Men en familj är vi ändå. Och jag kan relatera till andra familjer.

Depression, en vanlig sjukdom var intressant och övertygade mig nästan om att jag nog inte är deprimerad. Däremot rejält utmattad. Och kanske av depressiv läggning. Det kommer och går. Det är inte varje morgon jag känner den där förlamande ledan, gudskelov. Jag läste noggrant råden om självhjälp vid nedstämdhet. De var enkla och självklara och kanske därför lätta att förbise. Boken hjälpte mig också att fatta beslutet att inte försöka åtgärda min övervikt på något drastiskt sätt just nu.

Livet i familjen; Här är jag! Vem är du? (Jesper Juul) Återigen noterar jag att Jesper Juul är svårsmält. Jag smickrar mig med att anse mig tränad att förstå teoretiska resonemang och smälta akademiska texter, men här kippar jag efter andan ibland. Det förvånar mig faktiskt att Juul fått så stort genomslag. Men det han säger är vettigt. Ungefär hälften av Livet i familjen handlar om att vara autentisk i umgänget med barn, det vill säga att det man uttrycker ska bottna i ens egen vilja och personlighet. Ännu en direkt koppling till ett av psykologens råd. När Q trotsar ska vi istället för "du får inte" säga "jag vill inte att du". Barn accepterar lättare någon annans vilja, en vilja som liknar deras egen, än ett abstrakt förbud. Och lo and behold som det heter, det funkar över förväntan!

Det är skönt att det finns böcker. Jag kommer nog aldrig att lära mig att tycka om läsplattor.

Gryende samvete

Morfar är på besök. Som vanligt har han en liten överraskning till Q i sin väska, och Q väntar otåligt på den.

- Morfar, får jag titta i din väska nu?
Morfar grips av plötslig uppfostrariver.
- Jo, men du vet Q, pojkar som sparkar sin mamma får inga överraskningar.
- Det har jag inte gjort heller. Inte på en stund.

På hamburgerrestaurang, Q leker i klätterställningen. Ett annat barns skrik föranleder O att fråga vad han gör.

- Inget dumt i alla fall!

En kväll på Sommarön kom Q pilande och rapporterade att Kaninen pillat på lådvinskranen så att rödvin runnit ut på golvet. Men Kaninen var hygglig nog att stänga kranen och berätta vad han hade gjort.

Gryende samvete

Morfar är på besök. Som vanligt har han en liten överraskning till Q i sin väska, och Q väntar otåligt på den.

- Morfar, får jag titta i din väska nu?
Morfar grips av plötslig uppfostrariver.
- Jo, men du vet Q, pojkar som sparkar sin mamma får inga överraskningar.
- Det har jag inte gjort heller. Inte på en stund.

På hamburgerrestaurang, Q leker i klätterställningen. Ett annat barns skrik föranleder O att fråga vad han gör.

- Inget dumt i alla fall!

En kväll på Sommarön kom Q pilande och rapporterade att Kaninen pillat på lådvinskranen så att rödvin runnit ut på golvet. Men Kaninen var hygglig nog att stänga kranen och berätta vad han hade gjort.