Håller andan

Det är knappt så att jag vågar skriva det. Y har börjat sova bättre. Han vaknar fortfarande, men bara en eller två gånger per natt, och är inte lika ledsen, och det går fortare att trösta honom.

I onsdags tjatade jag mig till en tid hos en öronläkare. Då hade jag varit på vårdcentral och hos barnläkare med Y, som hade 39-40 graders feber som kom och gick och som skrek i timmar varje natt. De hittade inget, men konstaterade att de inte kunde bedöma öronen eftersom de var fulla med vax.

Örondoktorn avfärdade mig inte, utan pillrade först ut historiens största vaxpropp ur ena örat. Y satt bom still och mol tyst under tiden. Andra örat var lika igenkorkat det, men där gick hon bet. Örondroppar i en veckas tid och återbesök. Och självklart skriver jag ut antibiotika när han haft hög feber i fem dagar och jag inte kan bedöma örat, sa hon.

Jag föll henne nästan om halsen. Redan nästa dag var Y betydligt bättre, verkade piggare och började äta igen.

Inte vet vi om han hade öroninflammation. Eller om det var vaxet som skavde och irriterade och väckte honom på nätterna.

Men - han - sover. Vilket betyder att jag sover. Vilket betyder att livet är så väldigt mycket lättare.

Har det vänt nu?

Håller andan

Det är knappt så att jag vågar skriva det. Y har börjat sova bättre. Han vaknar fortfarande, men bara en eller två gånger per natt, och är inte lika ledsen, och det går fortare att trösta honom.

I onsdags tjatade jag mig till en tid hos en öronläkare. Då hade jag varit på vårdcentral och hos barnläkare med Y, som hade 39-40 graders feber som kom och gick och som skrek i timmar varje natt. De hittade inget, men konstaterade att de inte kunde bedöma öronen eftersom de var fulla med vax.

Örondoktorn avfärdade mig inte, utan pillrade först ut historiens största vaxpropp ur ena örat. Y satt bom still och mol tyst under tiden. Andra örat var lika igenkorkat det, men där gick hon bet. Örondroppar i en veckas tid och återbesök. Och självklart skriver jag ut antibiotika när han haft hög feber i fem dagar och jag inte kan bedöma örat, sa hon.

Jag föll henne nästan om halsen. Redan nästa dag var Y betydligt bättre, verkade piggare och började äta igen.

Inte vet vi om han hade öroninflammation. Eller om det var vaxet som skavde och irriterade och väckte honom på nätterna.

Men - han - sover. Vilket betyder att jag sover. Vilket betyder att livet är så väldigt mycket lättare.

Har det vänt nu?

Semesterläsningen

Ett senkommet svar på en läsarfråga, jodå, jag hann med alla böcker utom en (Naomi Wolf, ligger på nattduksbordet nu) plus lite till. När man är på Sommarön hör det till att läsa några barnbiblioteket Saga och pappas kvarlämnade Det Bästa från 50-talet.

Läsning är inte alls kopplat till prestation för mig, även om det kan verka så med mina listor. På något konstigt vis så hinner jag nästan alltid läsa. (Kanske är det därför jag sover för lite?) På Sommarön saknas tv så det blir minst ett par timmars läsning varje kväll. Jag tillhör dessutom de lyckliga som kan läsa i bilen vid motorvägskörning - maken kör alltså!

Förutom att läsa tänkte jag, och tankar kan vara bra att skriva ner.

Fem gånger mer kärlek är en bra bok som jag först lånade på biblioteket men sedan köpte, för den vill man återkomma till. Den ger konkreta råd, som dessutom är baserade på forskning. Det första är att tillbringa mer tid med barnet, att leka mer. Nästan ordagrant vad psykologen sa till oss. Vi försöker praktisera det så ofta vi kan, och effekten är omedelbar. Q är en ängel när han är ensam med någon av oss. Så snart den andre föräldern och lillebror kommer inom synhåll börjar han trotsa igen.

Även O läste boken, och vi pratade. O provoceras ibland mer av Q än vad jag gör, och skäller i mitt tycke för mycket på honom. Han är nästan mer lättirriterad och taggig och ljudkänslig än vad jag är, så Q får sin beskärda del av ovett.

Vi bestämde oss för att tagga ner rejält. Q har det jobbigt nu, det är uppenbart att storebrorsblivandet väcker starka och motstridiga känslor hos honom. Grälar vi på honom blir han stridslysten, och det blir bråk. Vi ska försöka anamma rådet att dra ner på konflikterna, släppa fyra av fem konflikter.

Jag har redan tidigare tänkt att det är viktigt att inte båda skäller på Q, att den ene tar över när den andre drar andan. Grälar jag på Q för något han har gjort ska O hålla sig utanför och inte lägga sig i. Då blir han för utsatt. Man märker det inte på honom, för han är tuff och verbal, men jag tror att det tar honom hårdare än vi ser.

The No-Cry Sleep Solution är en bok som utlovar guld och gröna skogar, d v s ostörd nattsömn utan att barnet får ligga och skrika. Jag köpte den redan när Q var liten, han sov oroligt ett tag men det måtte ha gått över. Jag minns att jag tyckte boken var snårig och pratig, och det tycker jag nu också. Upprepade gånger försäkrar författaren att hon inte ska tvinga tröttkörda föräldrar att läsa långa instruktioner, och så mal hon vidare.

Men några slutsatser drog jag i alla fall. Så snart Y är frisk från sin sega förkylning ska jag logga hans sovande och vaknande i några nätter för att försöka hitta ett mönster. Och så ska jag fortsätta jobba på dagsovandet. Ligger jag bredvid honom sover han i över en timme, annars i knappt en halv. Sover han ordentligt på dagen kanske nattsömnen främjas. 

Men en sak gillar jag med boken, och det är dess icke-fördömande inställning till i stort sett allt, utom att låta barnet ligga och skrika. Det finns inga pekpinnar om att man måste sluta samsova eller mata på natten eller något annat. Om man inte själv vill, alltså.  

Uppdrag familj läste jag på en kväll, den var underhållande för stunden men inte revolutionerande. Jo, funderingarna om relationen till olika barn var tänkvärda. Själv är jag överrumplad av hur svårt och annorlunda det är att få ett andra barn. Skriver mer om det en annan gång.

Det starkaste intrycket var ett helt annat, och det blev jag varse först efter avslutad läsning. Tidigare när jag läst föräldraantologier har jag alltid tänkt på biologiska föräldrar som en annan sort än jag själv. Den här gången reflekterade jag inte över det. Naturligt egentligen. Ju längre bort från graviditet, förlossning, spädbarnstid, desto mindre intressant blir det. Jag tänker sällan på att mina söner är adopterade. Bara flera gånger varje dag. Äsch, hur ska jag beskriva det? Klart att de är adopterade, det är den enda sortens föräldraskap jag har erfarenhet av. Men en familj är vi ändå. Och jag kan relatera till andra familjer.

Depression, en vanlig sjukdom var intressant och övertygade mig nästan om att jag nog inte är deprimerad. Däremot rejält utmattad. Och kanske av depressiv läggning. Det kommer och går. Det är inte varje morgon jag känner den där förlamande ledan, gudskelov. Jag läste noggrant råden om självhjälp vid nedstämdhet. De var enkla och självklara och kanske därför lätta att förbise. Boken hjälpte mig också att fatta beslutet att inte försöka åtgärda min övervikt på något drastiskt sätt just nu.

Livet i familjen; Här är jag! Vem är du? (Jesper Juul) Återigen noterar jag att Jesper Juul är svårsmält. Jag smickrar mig med att anse mig tränad att förstå teoretiska resonemang och smälta akademiska texter, men här kippar jag efter andan ibland. Det förvånar mig faktiskt att Juul fått så stort genomslag. Men det han säger är vettigt. Ungefär hälften av Livet i familjen handlar om att vara autentisk i umgänget med barn, det vill säga att det man uttrycker ska bottna i ens egen vilja och personlighet. Ännu en direkt koppling till ett av psykologens råd. När Q trotsar ska vi istället för "du får inte" säga "jag vill inte att du". Barn accepterar lättare någon annans vilja, en vilja som liknar deras egen, än ett abstrakt förbud. Och lo and behold som det heter, det funkar över förväntan!

Det är skönt att det finns böcker. Jag kommer nog aldrig att lära mig att tycka om läsplattor.

Semesterläsningen

Ett senkommet svar på en läsarfråga, jodå, jag hann med alla böcker utom en (Naomi Wolf, ligger på nattduksbordet nu) plus lite till. När man är på Sommarön hör det till att läsa några barnbiblioteket Saga och pappas kvarlämnade Det Bästa från 50-talet.

Läsning är inte alls kopplat till prestation för mig, även om det kan verka så med mina listor. På något konstigt vis så hinner jag nästan alltid läsa. (Kanske är det därför jag sover för lite?) På Sommarön saknas tv så det blir minst ett par timmars läsning varje kväll. Jag tillhör dessutom de lyckliga som kan läsa i bilen vid motorvägskörning - maken kör alltså!

Förutom att läsa tänkte jag, och tankar kan vara bra att skriva ner.

Fem gånger mer kärlek är en bra bok som jag först lånade på biblioteket men sedan köpte, för den vill man återkomma till. Den ger konkreta råd, som dessutom är baserade på forskning. Det första är att tillbringa mer tid med barnet, att leka mer. Nästan ordagrant vad psykologen sa till oss. Vi försöker praktisera det så ofta vi kan, och effekten är omedelbar. Q är en ängel när han är ensam med någon av oss. Så snart den andre föräldern och lillebror kommer inom synhåll börjar han trotsa igen.

Även O läste boken, och vi pratade. O provoceras ibland mer av Q än vad jag gör, och skäller i mitt tycke för mycket på honom. Han är nästan mer lättirriterad och taggig och ljudkänslig än vad jag är, så Q får sin beskärda del av ovett.

Vi bestämde oss för att tagga ner rejält. Q har det jobbigt nu, det är uppenbart att storebrorsblivandet väcker starka och motstridiga känslor hos honom. Grälar vi på honom blir han stridslysten, och det blir bråk. Vi ska försöka anamma rådet att dra ner på konflikterna, släppa fyra av fem konflikter.

Jag har redan tidigare tänkt att det är viktigt att inte båda skäller på Q, att den ene tar över när den andre drar andan. Grälar jag på Q för något han har gjort ska O hålla sig utanför och inte lägga sig i. Då blir han för utsatt. Man märker det inte på honom, för han är tuff och verbal, men jag tror att det tar honom hårdare än vi ser.

The No-Cry Sleep Solution är en bok som utlovar guld och gröna skogar, d v s ostörd nattsömn utan att barnet får ligga och skrika. Jag köpte den redan när Q var liten, han sov oroligt ett tag men det måtte ha gått över. Jag minns att jag tyckte boken var snårig och pratig, och det tycker jag nu också. Upprepade gånger försäkrar författaren att hon inte ska tvinga tröttkörda föräldrar att läsa långa instruktioner, och så mal hon vidare.

Men några slutsatser drog jag i alla fall. Så snart Y är frisk från sin sega förkylning ska jag logga hans sovande och vaknande i några nätter för att försöka hitta ett mönster. Och så ska jag fortsätta jobba på dagsovandet. Ligger jag bredvid honom sover han i över en timme, annars i knappt en halv. Sover han ordentligt på dagen kanske nattsömnen främjas. 

Men en sak gillar jag med boken, och det är dess icke-fördömande inställning till i stort sett allt, utom att låta barnet ligga och skrika. Det finns inga pekpinnar om att man måste sluta samsova eller mata på natten eller något annat. Om man inte själv vill, alltså.  

Uppdrag familj läste jag på en kväll, den var underhållande för stunden men inte revolutionerande. Jo, funderingarna om relationen till olika barn var tänkvärda. Själv är jag överrumplad av hur svårt och annorlunda det är att få ett andra barn. Skriver mer om det en annan gång.

Det starkaste intrycket var ett helt annat, och det blev jag varse först efter avslutad läsning. Tidigare när jag läst föräldraantologier har jag alltid tänkt på biologiska föräldrar som en annan sort än jag själv. Den här gången reflekterade jag inte över det. Naturligt egentligen. Ju längre bort från graviditet, förlossning, spädbarnstid, desto mindre intressant blir det. Jag tänker sällan på att mina söner är adopterade. Bara flera gånger varje dag. Äsch, hur ska jag beskriva det? Klart att de är adopterade, det är den enda sortens föräldraskap jag har erfarenhet av. Men en familj är vi ändå. Och jag kan relatera till andra familjer.

Depression, en vanlig sjukdom var intressant och övertygade mig nästan om att jag nog inte är deprimerad. Däremot rejält utmattad. Och kanske av depressiv läggning. Det kommer och går. Det är inte varje morgon jag känner den där förlamande ledan, gudskelov. Jag läste noggrant råden om självhjälp vid nedstämdhet. De var enkla och självklara och kanske därför lätta att förbise. Boken hjälpte mig också att fatta beslutet att inte försöka åtgärda min övervikt på något drastiskt sätt just nu.

Livet i familjen; Här är jag! Vem är du? (Jesper Juul) Återigen noterar jag att Jesper Juul är svårsmält. Jag smickrar mig med att anse mig tränad att förstå teoretiska resonemang och smälta akademiska texter, men här kippar jag efter andan ibland. Det förvånar mig faktiskt att Juul fått så stort genomslag. Men det han säger är vettigt. Ungefär hälften av Livet i familjen handlar om att vara autentisk i umgänget med barn, det vill säga att det man uttrycker ska bottna i ens egen vilja och personlighet. Ännu en direkt koppling till ett av psykologens råd. När Q trotsar ska vi istället för "du får inte" säga "jag vill inte att du". Barn accepterar lättare någon annans vilja, en vilja som liknar deras egen, än ett abstrakt förbud. Och lo and behold som det heter, det funkar över förväntan!

Det är skönt att det finns böcker. Jag kommer nog aldrig att lära mig att tycka om läsplattor.

Gryende samvete

Morfar är på besök. Som vanligt har han en liten överraskning till Q i sin väska, och Q väntar otåligt på den.

- Morfar, får jag titta i din väska nu?
Morfar grips av plötslig uppfostrariver.
- Jo, men du vet Q, pojkar som sparkar sin mamma får inga överraskningar.
- Det har jag inte gjort heller. Inte på en stund.

På hamburgerrestaurang, Q leker i klätterställningen. Ett annat barns skrik föranleder O att fråga vad han gör.

- Inget dumt i alla fall!

En kväll på Sommarön kom Q pilande och rapporterade att Kaninen pillat på lådvinskranen så att rödvin runnit ut på golvet. Men Kaninen var hygglig nog att stänga kranen och berätta vad han hade gjort.

Gryende samvete

Morfar är på besök. Som vanligt har han en liten överraskning till Q i sin väska, och Q väntar otåligt på den.

- Morfar, får jag titta i din väska nu?
Morfar grips av plötslig uppfostrariver.
- Jo, men du vet Q, pojkar som sparkar sin mamma får inga överraskningar.
- Det har jag inte gjort heller. Inte på en stund.

På hamburgerrestaurang, Q leker i klätterställningen. Ett annat barns skrik föranleder O att fråga vad han gör.

- Inget dumt i alla fall!

En kväll på Sommarön kom Q pilande och rapporterade att Kaninen pillat på lådvinskranen så att rödvin runnit ut på golvet. Men Kaninen var hygglig nog att stänga kranen och berätta vad han hade gjort.

Sömnprylen

Det är både lättare och svårare att veta hur vi ska sköta sovandet den här gången.

Med Q har allt gått som en dans. Vi samsov trots diverse förfärade kommentarer från omgivningen, för vi hade läst om anknytning och vi tyckte oss omedelbart märka att Q blev trygg av vår närhet. Dessutom visste vi att han sovit hos sin fostermamma och alltså var van vid samsovning.

Idag somnar han i egen säng och vaknar ibland (okej då, nästan varje natt) och kommer in och lägger sig hos oss. Ofta utan att väcka oss, han kryper bara upp i stora sängen och somnar. Perfekt. Detta var precis vad jag ville uppnå. En trygg unge som sover i egen säng, tycker det är okej att gå och lägga sig, men som vet att han har tillgång till vår närhet om han behöver den.

Det händer att Q somnar själv utan att vi ligger hos honom. Men oftast nattar vi honom. Det går på tio minuter så det är ingen större uppoffring, tvärtom.

Med Q följde vi alltså vår tro och vår instinkt och det blev kanonbra. De förfärade kommentarerna har tystnat för länge sedan.

Y är en större utmaning.

O är bestämd, han tycker att vi ska fortsätta med samsovning. Han menar att Y blir lugnare av att ligga nära oss. Jag håller med, men kan inte låta bli att ta intryck av allt tyckande om barnsömn som förekommer både här och där, BVC, välmenande släktingar och vänner, den så kallade expertisen.

Det sägs inte vara bra att ligga hos barnet tills det somnar för att sedan gå därifrån, för då vaknar ungen och kan inte somna om själv.

Eller så kanske vi stör Y när vi vänder oss i sängen, kanske är det därför han sover så oroligt.

Eller så kanske den stora sängen är för ödslig när han ligger där själv, kanske vore det mer ombonat att ligga i spjälsängen. Fast då måste vi först vänja honom vid det, idag fungerar den mest som lekplats.

Eller så gör vi precis rätt. Y har kanske ett större trygghetsbehov än Q. Kanske spelar det in att han är prematur. Kanske är vi på helt rätt väg, som med Q, bara lite längre och slingrigare? Kanske ska vi än en gång strunta i råden och köra på instinkt?

O är bättre på det än jag. Han bestämmer sig för något och så kör han på. Jag velar och funderar och ifrågasätter.

Men en sak ska vi fortsätta med, att jag sover i gästrummet då och då. Inatt gjorde jag det inte, men efter en ostörd natt hade jag ett helt annat tålamod med Y:s krångel. Jag var den milda och goda mamma jag vill vara och som han förtjänar. Det är ju inte hans fel att han är orolig och olycklig och inte kan sova.

Sömnprylen

Det är både lättare och svårare att veta hur vi ska sköta sovandet den här gången.

Med Q har allt gått som en dans. Vi samsov trots diverse förfärade kommentarer från omgivningen, för vi hade läst om anknytning och vi tyckte oss omedelbart märka att Q blev trygg av vår närhet. Dessutom visste vi att han sovit hos sin fostermamma och alltså var van vid samsovning.

Idag somnar han i egen säng och vaknar ibland (okej då, nästan varje natt) och kommer in och lägger sig hos oss. Ofta utan att väcka oss, han kryper bara upp i stora sängen och somnar. Perfekt. Detta var precis vad jag ville uppnå. En trygg unge som sover i egen säng, tycker det är okej att gå och lägga sig, men som vet att han har tillgång till vår närhet om han behöver den.

Det händer att Q somnar själv utan att vi ligger hos honom. Men oftast nattar vi honom. Det går på tio minuter så det är ingen större uppoffring, tvärtom.

Med Q följde vi alltså vår tro och vår instinkt och det blev kanonbra. De förfärade kommentarerna har tystnat för länge sedan.

Y är en större utmaning.

O är bestämd, han tycker att vi ska fortsätta med samsovning. Han menar att Y blir lugnare av att ligga nära oss. Jag håller med, men kan inte låta bli att ta intryck av allt tyckande om barnsömn som förekommer både här och där, BVC, välmenande släktingar och vänner, den så kallade expertisen.

Det sägs inte vara bra att ligga hos barnet tills det somnar för att sedan gå därifrån, för då vaknar ungen och kan inte somna om själv.

Eller så kanske vi stör Y när vi vänder oss i sängen, kanske är det därför han sover så oroligt.

Eller så kanske den stora sängen är för ödslig när han ligger där själv, kanske vore det mer ombonat att ligga i spjälsängen. Fast då måste vi först vänja honom vid det, idag fungerar den mest som lekplats.

Eller så gör vi precis rätt. Y har kanske ett större trygghetsbehov än Q. Kanske spelar det in att han är prematur. Kanske är vi på helt rätt väg, som med Q, bara lite längre och slingrigare? Kanske ska vi än en gång strunta i råden och köra på instinkt?

O är bättre på det än jag. Han bestämmer sig för något och så kör han på. Jag velar och funderar och ifrågasätter.

Men en sak ska vi fortsätta med, att jag sover i gästrummet då och då. Inatt gjorde jag det inte, men efter en ostörd natt hade jag ett helt annat tålamod med Y:s krångel. Jag var den milda och goda mamma jag vill vara och som han förtjänar. Det är ju inte hans fel att han är orolig och olycklig och inte kan sova.

Det ljusnar

Inatt sov jag i gästrummet. Sju timmars ostörd sömn. Tills vidare ska jag göra det varannan natt.

Pappa-morfar har lovat att komma och bo med mig och gossarna nästa vecka. Han lät riktigt förtjust när jag frågade.

O har lyckats utverka att han bara behöver vara borta en natt.

Idag talade jag med en psykolog på telefon. Ett bra samtal. Det kändes som att hon förstod vad jag behöver. Vår första tid är nästa vecka. Y får följa med.

Det känns lättare och ljusare än på länge.

Det ljusnar

Inatt sov jag i gästrummet. Sju timmars ostörd sömn. Tills vidare ska jag göra det varannan natt.

Pappa-morfar har lovat att komma och bo med mig och gossarna nästa vecka. Han lät riktigt förtjust när jag frågade.

O har lyckats utverka att han bara behöver vara borta en natt.

Idag talade jag med en psykolog på telefon. Ett bra samtal. Det kändes som att hon förstod vad jag behöver. Vår första tid är nästa vecka. Y får följa med.

Det känns lättare och ljusare än på länge.

Summa

På pluskontot: mamma är här i en vecka och går långa promenader med Y, läser böcker för Q, passar båda pojkarna så att jag får sova en timme extra på morgonen och kan åka och träna mitt på dagen istället för på kvällen.

På minuskontot: båda pojkarna är snoriga, febriga och mammiga. Y sover ännu sämre än vanligt. Vi trodde inte att det var möjligt men det är det. Senaste nätterna har vi undrat om vi har fått en till med nattskräck. Grattis.

Vad summan är vet jag inte riktigt. Jag är tröttare än vanligt. Hur trött jag hade varit om inte mamma vore här vill jag inte tänka på. Igår grät jag en skvätt i hennes famn över att jag kände mig som den uslaste mamman i historien. Men en sak hon sa värmde: "Dina barn har det bra. Den som far illa är du."

Om två veckor reser O bort i två nätter. Varken mamma eller svärmor kan rycka in. Planering krävs. Jo, så illa är det att jag oroar mig för två nätter ensam med mina barn.

Summa

På pluskontot: mamma är här i en vecka och går långa promenader med Y, läser böcker för Q, passar båda pojkarna så att jag får sova en timme extra på morgonen och kan åka och träna mitt på dagen istället för på kvällen.

På minuskontot: båda pojkarna är snoriga, febriga och mammiga. Y sover ännu sämre än vanligt. Vi trodde inte att det var möjligt men det är det. Senaste nätterna har vi undrat om vi har fått en till med nattskräck. Grattis.

Vad summan är vet jag inte riktigt. Jag är tröttare än vanligt. Hur trött jag hade varit om inte mamma vore här vill jag inte tänka på. Igår grät jag en skvätt i hennes famn över att jag kände mig som den uslaste mamman i historien. Men en sak hon sa värmde: "Dina barn har det bra. Den som far illa är du."

Om två veckor reser O bort i två nätter. Varken mamma eller svärmor kan rycka in. Planering krävs. Jo, så illa är det att jag oroar mig för två nätter ensam med mina barn.

Efterdyningar

Igår berättade en bekant att hon väntar sitt tredje barn. Hon strålade, och jag gratulerade förstås.

Efteråt kände jag mig olustig, och var tvungen att tänka efter och bena upp mina känslor. Vad var det jag kände?

Jo, faktiskt. Avundsjuka.

Jag vill absolut inte ha ett tredje barn. Dessutom är det, av en rad orsaker, alldeles omöjligt.

Men ändå. Avundsjuk på de som kan välja. Som inte behöver spara ihop tvåhundra papp och sätta igång en process som i bästa fall tar cirka två år.

Avundsjuk på den som vill ha ett tredje barn. Som uppenbarligen har ork och kärlek över. Som inte konstant ligger på minus och med jämna mellanrum känner sig usel.

Och för allra första gången, ett sting av avundsjuka på den som har en son vars leende är alldeles detsamma som pappans.

Sedan tittade jag på mina vackra pojkar, finast i världen, och skämdes som en hund.

Men sju ganska svåra år av barnlöshet kanske kan få ge eko ibland, också långt efteråt.

Efterdyningar

Igår berättade en bekant att hon väntar sitt tredje barn. Hon strålade, och jag gratulerade förstås.

Efteråt kände jag mig olustig, och var tvungen att tänka efter och bena upp mina känslor. Vad var det jag kände?

Jo, faktiskt. Avundsjuka.

Jag vill absolut inte ha ett tredje barn. Dessutom är det, av en rad orsaker, alldeles omöjligt.

Men ändå. Avundsjuk på de som kan välja. Som inte behöver spara ihop tvåhundra papp och sätta igång en process som i bästa fall tar cirka två år.

Avundsjuk på den som vill ha ett tredje barn. Som uppenbarligen har ork och kärlek över. Som inte konstant ligger på minus och med jämna mellanrum känner sig usel.

Och för allra första gången, ett sting av avundsjuka på den som har en son vars leende är alldeles detsamma som pappans.

Sedan tittade jag på mina vackra pojkar, finast i världen, och skämdes som en hund.

Men sju ganska svåra år av barnlöshet kanske kan få ge eko ibland, också långt efteråt.

Succé med enkla medel

Jag planerar, inhandlar och lagar faktiskt också dagens middag. Annars lagar O all mat med den äran. Men idag vill jag åka och träna så middagen måste tidigareläggas. Jag gör det enkelt för mig: blodpudding med lingonsylt.

Q ropas ut från sitt rum där han leker med två kompisar.

- Q, det är snart mat!
- Hurra, jag är hungrig!
- Det blir blodpudding.
- Jaa! Igen! Det fick jag till lunch också!

Och så äter han tre skivor. Som om inte det vore nog äter Y en och en halv. Alldeles på egen hand, sedan jag skurit dem i småbitar.

Q: Han har kladdkalas med sig själv!

Ibland är livet förbluffande enkelt.

Succé med enkla medel

Jag planerar, inhandlar och lagar faktiskt också dagens middag. Annars lagar O all mat med den äran. Men idag vill jag åka och träna så middagen måste tidigareläggas. Jag gör det enkelt för mig: blodpudding med lingonsylt.

Q ropas ut från sitt rum där han leker med två kompisar.

- Q, det är snart mat!
- Hurra, jag är hungrig!
- Det blir blodpudding.
- Jaa! Igen! Det fick jag till lunch också!

Och så äter han tre skivor. Som om inte det vore nog äter Y en och en halv. Alldeles på egen hand, sedan jag skurit dem i småbitar.

Q: Han har kladdkalas med sig själv!

Ibland är livet förbluffande enkelt.

Fylla fyrtio

Nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte ställa till med fyrtioårskalas. Jag känner mig för trött, för fet, för sliten. När Y sover lite bättre, när tillvaron känns stabilare, när jag är mer tillfreds med livet och mig själv. Då vill jag ha kalas. Men inte nu.

Men helt obemärkt vill jag inte låta denna tisdag i september passera. Mina senaste födelsedagar har firats med utflykter, till Skansen och till Junibacken. Fina minnen. Nu vill jag göra något liknande, fast lite... mer.

Alltså kära läsare, vad har ni för tips och ideer? Utflyktsmål i rimlig närhet av Stockholm, lämpliga för åldrarna 1, 4, 40 och 43. Vi kan tänka oss en eller högst två övernattningar. 

Svar till Ännu 39.

Fylla fyrtio

Nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte ställa till med fyrtioårskalas. Jag känner mig för trött, för fet, för sliten. När Y sover lite bättre, när tillvaron känns stabilare, när jag är mer tillfreds med livet och mig själv. Då vill jag ha kalas. Men inte nu.

Men helt obemärkt vill jag inte låta denna tisdag i september passera. Mina senaste födelsedagar har firats med utflykter, till Skansen och till Junibacken. Fina minnen. Nu vill jag göra något liknande, fast lite... mer.

Alltså kära läsare, vad har ni för tips och ideer? Utflyktsmål i rimlig närhet av Stockholm, lämpliga för åldrarna 1, 4, 40 och 43. Vi kan tänka oss en eller högst två övernattningar. 

Svar till Ännu 39.

Vardag igen

Det blev bra. 

Det var långt ifrån den vilsammaste semester vi haft. Nattliga skrik, nedkissade sängar, nedbajsade pyjamasar, fästingborttagning från de mest prekära ställen, små händer och ben och ögonlock alldeles svullna av myggbett. Och åtminstone en mammaexplosion.

Men också kantarellplock, krabbfiske, bad, snäcksamlande, båtåkande, glassätande, födelsedagstårta med grädde och färska bär, bollsparkande, sagoläsning, drakflygning.

Igår kväll klockan 22 kom vi hem, två sovande pojkar bars från bilen in till dubbelsängen.

Idag vinkade jag av en Q som strålade av glädje över att komma till sin dagmamma igen och träffa sina kompisar. Han har bokstavligt talat räknat dagarna.

Jag fick några timmar för mig själv, O var ledig och tog hand om Y. Dessa ägnades åt träning. Skönt.

Imorgon blir också en vilsam dag, O är ledig. Nästa vecka kommer mamma.

Det luktar sensommar ute nu. Skolstart, nystart, omstart. Det tycker jag om.

Det blir bättre, tror jag. Det värsta är över, hoppas jag.

V.g. stör ej. Musselskalsätning pågår.

Vardag igen

Det blev bra. 

Det var långt ifrån den vilsammaste semester vi haft. Nattliga skrik, nedkissade sängar, nedbajsade pyjamasar, fästingborttagning från de mest prekära ställen, små händer och ben och ögonlock alldeles svullna av myggbett. Och åtminstone en mammaexplosion.

Men också kantarellplock, krabbfiske, bad, snäcksamlande, båtåkande, glassätande, födelsedagstårta med grädde och färska bär, bollsparkande, sagoläsning, drakflygning.

Igår kväll klockan 22 kom vi hem, två sovande pojkar bars från bilen in till dubbelsängen.

Idag vinkade jag av en Q som strålade av glädje över att komma till sin dagmamma igen och träffa sina kompisar. Han har bokstavligt talat räknat dagarna.

Jag fick några timmar för mig själv, O var ledig och tog hand om Y. Dessa ägnades åt träning. Skönt.

Imorgon blir också en vilsam dag, O är ledig. Nästa vecka kommer mamma.

Det luktar sensommar ute nu. Skolstart, nystart, omstart. Det tycker jag om.

Det blir bättre, tror jag. Det värsta är över, hoppas jag.

V.g. stör ej. Musselskalsätning pågår.