Vi såg dig göra sit-ups, säger kollegan försmädligt efter lunchrasten. (Han väntade på att innebandytiden skulle börja, jag friskade och svettades och såg antagligen ut som en elefant, om man nu kan tänka sig en sådan i grå byxor görandes sit-ups).
Grattis till att ha överlevt den synen, svarar jag torrt.
Under min skoltid var jag innerligt lycklig över att skolledningen var bakåtsträvande nog att dela på pojkar och flickor under gymnastiken. Det räckte så bra att tjejerna såg mig skämma ut mig.
Ännu för några år sedan hade jag hellre dött än exponerat min rondör och min taffliga grovmotorik för någon jag inte kände väl och litade på.
Men det finns fördelar med att bli äldre, förståndigare och tryggare.
2009-10-16
Har inte vett att skämmas längre
Vi såg dig göra sit-ups, säger kollegan försmädligt efter lunchrasten. (Han väntade på att innebandytiden skulle börja, jag friskade och svettades och såg antagligen ut som en elefant, om man nu kan tänka sig en sådan i grå byxor görandes sit-ups).
Grattis till att ha överlevt den synen, svarar jag torrt.
Under min skoltid var jag innerligt lycklig över att skolledningen var bakåtsträvande nog att dela på pojkar och flickor under gymnastiken. Det räckte så bra att tjejerna såg mig skämma ut mig.
Ännu för några år sedan hade jag hellre dött än exponerat min rondör och min taffliga grovmotorik för någon jag inte kände väl och litade på.
Men det finns fördelar med att bli äldre, förståndigare och tryggare.
Grattis till att ha överlevt den synen, svarar jag torrt.
Under min skoltid var jag innerligt lycklig över att skolledningen var bakåtsträvande nog att dela på pojkar och flickor under gymnastiken. Det räckte så bra att tjejerna såg mig skämma ut mig.
Ännu för några år sedan hade jag hellre dött än exponerat min rondör och min taffliga grovmotorik för någon jag inte kände väl och litade på.
Men det finns fördelar med att bli äldre, förståndigare och tryggare.
2009-10-15
Lillasyskon
Det går trögt med nummer två. Snart får vi börja med vår ansökan, säger AC. Detta snart har varat i flera veckor nu.
Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.
(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)
Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.
Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.
Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?
Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.
Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.
(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)
Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.
Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.
Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?
Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.
Lillasyskon
Det går trögt med nummer två. Snart får vi börja med vår ansökan, säger AC. Detta snart har varat i flera veckor nu.
Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.
(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)
Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.
Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.
Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?
Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.
Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.
(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)
Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.
Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.
Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?
Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.
2009-10-14
Dimensionen tid
Jag läser i tidningen att Bodil Jönsson kommer ut med en ny bok, tio år efter succén med Tio tankar om tid.
Den läste jag när den kom och var inte särskilt imponerad, än idag minns jag den irriterande baksidestexten att författaren "resonerar finurligt och genomklokt ". Själva boken minns jag som full av plattityder. Men kanske är det den ultimata definitionen av genomkloka finurligheter.
Nog är det värt att fundera över ens förhållande till tiden. Som jag tidigare har skrivit så har det varit en nyttig övning att umgås med Q, för med honom lever jag helt i nuet.
Har man som jag ett barn med god verbal förmåga får man en fascinerande inblick i treåringars tidsuppfattning. Q svänger sig gärna med diverse tidsmarkörer, men det är uppenbart att deras betydelse bara står till hälften klar för honom. Länge har all förfluten tid markerats med igår.
-Det var igår på Sommarön som jag bajsade i blöjan, sa han häromdagen. (Jo, faktiskt. Q är blöjfri sedan mer än ett halvår men inför utedasset på Sommarön regredierade han.)
-Nej, älskling, det var längre sedan.
-Igår var vi på den där lekplatsen med morfar, säger han och pekar.
Jag gör ett försök att förklara begreppet igår. Igår var den dagen som var före den dag som var idag. Igår var vi ute vid sommarstugan, du lekte med K, sedan kom vi hem och du lekte med D, sedan kom moster J och vi åt middag, sedan åt vi lördagsgodis. Allt det hände igår. Det är flera dagar sedan vi var på lekplatsen med morfar, det var i tisdags.
Aha.
-Mamma, kommer du ihåg när vi var på Skansen med morfar och jag fick en såndär lång svart rem att äta?
-Ja, det kommer jag ihåg, det måste vara länge sedan, var det när jag fyllde år förra gången?
-Ja, det var länge sedan, det var nog i tisdags!
Den läste jag när den kom och var inte särskilt imponerad, än idag minns jag den irriterande baksidestexten att författaren "resonerar finurligt och genomklokt ". Själva boken minns jag som full av plattityder. Men kanske är det den ultimata definitionen av genomkloka finurligheter.
Nog är det värt att fundera över ens förhållande till tiden. Som jag tidigare har skrivit så har det varit en nyttig övning att umgås med Q, för med honom lever jag helt i nuet.
Har man som jag ett barn med god verbal förmåga får man en fascinerande inblick i treåringars tidsuppfattning. Q svänger sig gärna med diverse tidsmarkörer, men det är uppenbart att deras betydelse bara står till hälften klar för honom. Länge har all förfluten tid markerats med igår.
-Det var igår på Sommarön som jag bajsade i blöjan, sa han häromdagen. (Jo, faktiskt. Q är blöjfri sedan mer än ett halvår men inför utedasset på Sommarön regredierade han.)
-Nej, älskling, det var längre sedan.
-Igår var vi på den där lekplatsen med morfar, säger han och pekar.
Jag gör ett försök att förklara begreppet igår. Igår var den dagen som var före den dag som var idag. Igår var vi ute vid sommarstugan, du lekte med K, sedan kom vi hem och du lekte med D, sedan kom moster J och vi åt middag, sedan åt vi lördagsgodis. Allt det hände igår. Det är flera dagar sedan vi var på lekplatsen med morfar, det var i tisdags.
Aha.
-Mamma, kommer du ihåg när vi var på Skansen med morfar och jag fick en såndär lång svart rem att äta?
-Ja, det kommer jag ihåg, det måste vara länge sedan, var det när jag fyllde år förra gången?
-Ja, det var länge sedan, det var nog i tisdags!
Dimensionen tid
Jag läser i tidningen att Bodil Jönsson kommer ut med en ny bok, tio år efter succén med Tio tankar om tid.
Den läste jag när den kom och var inte särskilt imponerad, än idag minns jag den irriterande baksidestexten att författaren "resonerar finurligt och genomklokt ". Själva boken minns jag som full av plattityder. Men kanske är det den ultimata definitionen av genomkloka finurligheter.
Nog är det värt att fundera över ens förhållande till tiden. Som jag tidigare har skrivit så har det varit en nyttig övning att umgås med Q, för med honom lever jag helt i nuet.
Har man som jag ett barn med god verbal förmåga får man en fascinerande inblick i treåringars tidsuppfattning. Q svänger sig gärna med diverse tidsmarkörer, men det är uppenbart att deras betydelse bara står till hälften klar för honom. Länge har all förfluten tid markerats med igår.
-Det var igår på Sommarön som jag bajsade i blöjan, sa han häromdagen. (Jo, faktiskt. Q är blöjfri sedan mer än ett halvår men inför utedasset på Sommarön regredierade han.)
-Nej, älskling, det var längre sedan.
-Igår var vi på den där lekplatsen med morfar, säger han och pekar.
Jag gör ett försök att förklara begreppet igår. Igår var den dagen som var före den dag som var idag. Igår var vi ute vid sommarstugan, du lekte med K, sedan kom vi hem och du lekte med D, sedan kom moster J och vi åt middag, sedan åt vi lördagsgodis. Allt det hände igår. Det är flera dagar sedan vi var på lekplatsen med morfar, det var i tisdags.
Aha.
-Mamma, kommer du ihåg när vi var på Skansen med morfar och jag fick en såndär lång svart rem att äta?
-Ja, det kommer jag ihåg, det måste vara länge sedan, var det när jag fyllde år förra gången?
-Ja, det var länge sedan, det var nog i tisdags!
Den läste jag när den kom och var inte särskilt imponerad, än idag minns jag den irriterande baksidestexten att författaren "resonerar finurligt och genomklokt ". Själva boken minns jag som full av plattityder. Men kanske är det den ultimata definitionen av genomkloka finurligheter.
Nog är det värt att fundera över ens förhållande till tiden. Som jag tidigare har skrivit så har det varit en nyttig övning att umgås med Q, för med honom lever jag helt i nuet.
Har man som jag ett barn med god verbal förmåga får man en fascinerande inblick i treåringars tidsuppfattning. Q svänger sig gärna med diverse tidsmarkörer, men det är uppenbart att deras betydelse bara står till hälften klar för honom. Länge har all förfluten tid markerats med igår.
-Det var igår på Sommarön som jag bajsade i blöjan, sa han häromdagen. (Jo, faktiskt. Q är blöjfri sedan mer än ett halvår men inför utedasset på Sommarön regredierade han.)
-Nej, älskling, det var längre sedan.
-Igår var vi på den där lekplatsen med morfar, säger han och pekar.
Jag gör ett försök att förklara begreppet igår. Igår var den dagen som var före den dag som var idag. Igår var vi ute vid sommarstugan, du lekte med K, sedan kom vi hem och du lekte med D, sedan kom moster J och vi åt middag, sedan åt vi lördagsgodis. Allt det hände igår. Det är flera dagar sedan vi var på lekplatsen med morfar, det var i tisdags.
Aha.
-Mamma, kommer du ihåg när vi var på Skansen med morfar och jag fick en såndär lång svart rem att äta?
-Ja, det kommer jag ihåg, det måste vara länge sedan, var det när jag fyllde år förra gången?
-Ja, det var länge sedan, det var nog i tisdags!
2009-10-12
Välmenta aningslösheter
Styvfar ligger på sitt yttersta. Fast hur länge detta yttersta varar, vet vi inte. Mamma och min syster har hållit andan, spänt sig, tänkt nu sker det, nu dör han. Och så har han blivit bättre. Lättnad och glädje. Och ännu större trötthet.
De är båda trötta och ledsna.
Mamma sa i telefon att hon tycker det är jobbigt att tvingas vara så offensiv och petig hela tiden. Vara jobbig anhörig som lägger sig i. Styvfar har fått liggsår, det slarvas med mängden droppvätska, han kräks och har spänd mage och först efter upprepade tillsägelser kollade de hans mage och upptäckte tarmvred.
Värst är, säger min syster, det både hon och mamma får höra av nästan alla. Men han är ju så gammal.
Ja, han är urgammal och lever på nåder och har lurat döden många gånger. Ingen i hans närhet är oförberedd. Men han är också en älskad pappa och make som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Det blir inte mindre för att man är förberedd.
Jag lyssnar på min syster och konstaterar att hon hanterar detta som det mesta annat på ett beundransvärt sunt och onojigt sätt. Det är inte svårt att trösta henne eller vara ett stöd.
Desto svårare med mamma. Tror du hon blir glad om Q och jag kommer, frågar jag syrran. Hon tittar på mig och skrattar, och jag skrattar också. Skiter björnen i skogen?
Jag bokar tågbiljetter, mejlar min chef att jag tar två dagars semester och ringer mamma. Hon gråter nästan, men den här gången av glädje.
De är båda trötta och ledsna.
Mamma sa i telefon att hon tycker det är jobbigt att tvingas vara så offensiv och petig hela tiden. Vara jobbig anhörig som lägger sig i. Styvfar har fått liggsår, det slarvas med mängden droppvätska, han kräks och har spänd mage och först efter upprepade tillsägelser kollade de hans mage och upptäckte tarmvred.
Värst är, säger min syster, det både hon och mamma får höra av nästan alla. Men han är ju så gammal.
Ja, han är urgammal och lever på nåder och har lurat döden många gånger. Ingen i hans närhet är oförberedd. Men han är också en älskad pappa och make som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Det blir inte mindre för att man är förberedd.
Jag lyssnar på min syster och konstaterar att hon hanterar detta som det mesta annat på ett beundransvärt sunt och onojigt sätt. Det är inte svårt att trösta henne eller vara ett stöd.
Desto svårare med mamma. Tror du hon blir glad om Q och jag kommer, frågar jag syrran. Hon tittar på mig och skrattar, och jag skrattar också. Skiter björnen i skogen?
Jag bokar tågbiljetter, mejlar min chef att jag tar två dagars semester och ringer mamma. Hon gråter nästan, men den här gången av glädje.
Välmenta aningslösheter
Styvfar ligger på sitt yttersta. Fast hur länge detta yttersta varar, vet vi inte. Mamma och min syster har hållit andan, spänt sig, tänkt nu sker det, nu dör han. Och så har han blivit bättre. Lättnad och glädje. Och ännu större trötthet.
De är båda trötta och ledsna.
Mamma sa i telefon att hon tycker det är jobbigt att tvingas vara så offensiv och petig hela tiden. Vara jobbig anhörig som lägger sig i. Styvfar har fått liggsår, det slarvas med mängden droppvätska, han kräks och har spänd mage och först efter upprepade tillsägelser kollade de hans mage och upptäckte tarmvred.
Värst är, säger min syster, det både hon och mamma får höra av nästan alla. Men han är ju så gammal.
Ja, han är urgammal och lever på nåder och har lurat döden många gånger. Ingen i hans närhet är oförberedd. Men han är också en älskad pappa och make som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Det blir inte mindre för att man är förberedd.
Jag lyssnar på min syster och konstaterar att hon hanterar detta som det mesta annat på ett beundransvärt sunt och onojigt sätt. Det är inte svårt att trösta henne eller vara ett stöd.
Desto svårare med mamma. Tror du hon blir glad om Q och jag kommer, frågar jag syrran. Hon tittar på mig och skrattar, och jag skrattar också. Skiter björnen i skogen?
Jag bokar tågbiljetter, mejlar min chef att jag tar två dagars semester och ringer mamma. Hon gråter nästan, men den här gången av glädje.
De är båda trötta och ledsna.
Mamma sa i telefon att hon tycker det är jobbigt att tvingas vara så offensiv och petig hela tiden. Vara jobbig anhörig som lägger sig i. Styvfar har fått liggsår, det slarvas med mängden droppvätska, han kräks och har spänd mage och först efter upprepade tillsägelser kollade de hans mage och upptäckte tarmvred.
Värst är, säger min syster, det både hon och mamma får höra av nästan alla. Men han är ju så gammal.
Ja, han är urgammal och lever på nåder och har lurat döden många gånger. Ingen i hans närhet är oförberedd. Men han är också en älskad pappa och make som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Det blir inte mindre för att man är förberedd.
Jag lyssnar på min syster och konstaterar att hon hanterar detta som det mesta annat på ett beundransvärt sunt och onojigt sätt. Det är inte svårt att trösta henne eller vara ett stöd.
Desto svårare med mamma. Tror du hon blir glad om Q och jag kommer, frågar jag syrran. Hon tittar på mig och skrattar, och jag skrattar också. Skiter björnen i skogen?
Jag bokar tågbiljetter, mejlar min chef att jag tar två dagars semester och ringer mamma. Hon gråter nästan, men den här gången av glädje.
2009-10-08
Charmkurs åt en mänsklig buffel
Jag har fått en ny granne i kontorslandskapet. Blide projektledarkollegan som var sist in och följaktligen först ut har ersatts av en tuffing från en helt annan - nedlagd - avdelning.
Min tid på mitt nuvarande jobb delas in i ett före och efter mammaledigheten. Före gick jag på ett gungfly, hade inte koll på något, hade ingen att fråga. Att jag ändå på något sätt lyckades dra runt sju projekt begriper jag inte. Någon bra projektledare var jag säkert inte.
Efter mammaledigheten föll pusselbitarna på plats. Om jag ska fortsätta med den fåniga liknelsen om livspusslet så kan jag säga att mammablivandet var ramen till pusslet, det som är en förutsättning för att eländet ska hänga ihop och inte trilla isär ideligen. Så det var kanske inte så konstigt att även de bitar märkta "jobb" hittade sin plats efter Q:s intåg.
Fast det var ju inte bara det. Kontoret flyttade vilket gjorde att jag slapp åtta mils bilkörning varje dag. Jag gick ner till deltid. Jag fick nya chefer av en helt annan sort än min gamla. Chefer man kan fråga om saker. Som har relevant erfarenhet, som man inte måste hålla garden uppe för.
Jag förlorar mig i minnen, till saken. Min nye kollega, Tuffe Viktor. Före mammaledigheten hade han och jag en del med varann att göra, och vi kom genast på kant. Jag tyckte han var bufflig, otrevlig, ständigt ifrågasättande och krävande gällande mina ansvarsområden, undanglidande gällande sina egna. Hans namn på mobildisplayen eller i mejlkorgen fyllde mig alltid med obehag. Han var en starkt bidragande faktor till den konstanta osäkerhet jag kände.
När min ledighet led mot sitt slut var jag med på en after work där T-Viktor och jag kom i samspråk med varann. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, men erinrade mig att sist jag såg honom hade det snackats om gravid fru, så jag klämde ur mig något om att han väl var tvåbarnspappa nu.
- Nä, svarade han kort. Det gick åt helvete.
Jag studsade, men fann mig. Och honom också. Över glasen, i sorlet, fick vi en sorts kontakt. Han berättade att han fått hålla i sitt andra barn. Jag berättade om mitt efterlängtade barn.
Sedan dess har våra vägar inte korsats annat än ibland framför kaffeautomaten. Tills nu.
Och han är fortfarande alldeles förbannat bufflig och hetsig. Typiska dialoger:
T-Viktor: Hur gör man en riskanalys inför konstruktionsgenomgången?
Helga: (tänker, svarar därför dröjande) Tanken är att -
T-Viktor: Jag vill inte veta vad tanken är, jag vill veta hur man gör! (Vänder på klacken och går)
Helga: ... riskanalysen är något man kommer fram till under konstruktionsgenomgången, inte något man gör innan.
T-Viktor: Finns det någon lathund för hur man fyller i timrapporteringen?
Helga: Ja, fast jag vet inte riktigt var.
T-Viktor: Det var helt värdelös information!
Helga: Okej, vill du att jag ska vara hygglig och leta på den åt dig? I så fall - inte den tonen tack.
Alla som tror att Helga verkligen svarade den sista repliken räcker upp en hand. Nej, det gjorde jag förstås inte. Men jag såg tillräckligt ogillande ut för att budskapet skulle gå hem.
Det är inte första gången jag provoceras av Viktortypen. Det är heller inte första gången en Viktor retar sig på mig, för det tror jag han gör. Hans tonfall är inte lika hetsigt, hans svar inte lika bitska när han vänder sig till någon annan. Denne någon är alltid man. Troligen kan man anlägga ett genusperspektiv på detta, men säker kan jag inte vara eftersom jag är den enda kvinnan - inte på företaget, men i relevant befattning och ålder. Så det finns ingen att jämföra med.
Det intressanta med denna utveckling är att jag inte är så störd av Tuffe Viktor som man skulle kunna tro. Vassa replikskiften irriterar mig för stunden och nog var det trevligare stämning på min blide kollegas tid. Men det finns en viktig skillnad på då och nu: Viktor är inte längre någon som kräver saker av mig. Han är en kollega som jobbar parallellt med mig. Och av allt att döma går han fram som en bulldozer lite varstans.
Jag tänker luta mig bekvämt tillbaka och iaktta Viktors framfart. Han kanske gör succé och då kan jag rentav lära mig några knep. Eller också, om det går som jag tror, ska jag i moderligt bekymrad ton och med enerverande engagemang föreslå - en charmkurs.
Min tid på mitt nuvarande jobb delas in i ett före och efter mammaledigheten. Före gick jag på ett gungfly, hade inte koll på något, hade ingen att fråga. Att jag ändå på något sätt lyckades dra runt sju projekt begriper jag inte. Någon bra projektledare var jag säkert inte.
Efter mammaledigheten föll pusselbitarna på plats. Om jag ska fortsätta med den fåniga liknelsen om livspusslet så kan jag säga att mammablivandet var ramen till pusslet, det som är en förutsättning för att eländet ska hänga ihop och inte trilla isär ideligen. Så det var kanske inte så konstigt att även de bitar märkta "jobb" hittade sin plats efter Q:s intåg.
Fast det var ju inte bara det. Kontoret flyttade vilket gjorde att jag slapp åtta mils bilkörning varje dag. Jag gick ner till deltid. Jag fick nya chefer av en helt annan sort än min gamla. Chefer man kan fråga om saker. Som har relevant erfarenhet, som man inte måste hålla garden uppe för.
Jag förlorar mig i minnen, till saken. Min nye kollega, Tuffe Viktor. Före mammaledigheten hade han och jag en del med varann att göra, och vi kom genast på kant. Jag tyckte han var bufflig, otrevlig, ständigt ifrågasättande och krävande gällande mina ansvarsområden, undanglidande gällande sina egna. Hans namn på mobildisplayen eller i mejlkorgen fyllde mig alltid med obehag. Han var en starkt bidragande faktor till den konstanta osäkerhet jag kände.
När min ledighet led mot sitt slut var jag med på en after work där T-Viktor och jag kom i samspråk med varann. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, men erinrade mig att sist jag såg honom hade det snackats om gravid fru, så jag klämde ur mig något om att han väl var tvåbarnspappa nu.
- Nä, svarade han kort. Det gick åt helvete.
Jag studsade, men fann mig. Och honom också. Över glasen, i sorlet, fick vi en sorts kontakt. Han berättade att han fått hålla i sitt andra barn. Jag berättade om mitt efterlängtade barn.
Sedan dess har våra vägar inte korsats annat än ibland framför kaffeautomaten. Tills nu.
Och han är fortfarande alldeles förbannat bufflig och hetsig. Typiska dialoger:
T-Viktor: Hur gör man en riskanalys inför konstruktionsgenomgången?
Helga: (tänker, svarar därför dröjande) Tanken är att -
T-Viktor: Jag vill inte veta vad tanken är, jag vill veta hur man gör! (Vänder på klacken och går)
Helga: ... riskanalysen är något man kommer fram till under konstruktionsgenomgången, inte något man gör innan.
T-Viktor: Finns det någon lathund för hur man fyller i timrapporteringen?
Helga: Ja, fast jag vet inte riktigt var.
T-Viktor: Det var helt värdelös information!
Helga: Okej, vill du att jag ska vara hygglig och leta på den åt dig? I så fall - inte den tonen tack.
Alla som tror att Helga verkligen svarade den sista repliken räcker upp en hand. Nej, det gjorde jag förstås inte. Men jag såg tillräckligt ogillande ut för att budskapet skulle gå hem.
Det är inte första gången jag provoceras av Viktortypen. Det är heller inte första gången en Viktor retar sig på mig, för det tror jag han gör. Hans tonfall är inte lika hetsigt, hans svar inte lika bitska när han vänder sig till någon annan. Denne någon är alltid man. Troligen kan man anlägga ett genusperspektiv på detta, men säker kan jag inte vara eftersom jag är den enda kvinnan - inte på företaget, men i relevant befattning och ålder. Så det finns ingen att jämföra med.
Det intressanta med denna utveckling är att jag inte är så störd av Tuffe Viktor som man skulle kunna tro. Vassa replikskiften irriterar mig för stunden och nog var det trevligare stämning på min blide kollegas tid. Men det finns en viktig skillnad på då och nu: Viktor är inte längre någon som kräver saker av mig. Han är en kollega som jobbar parallellt med mig. Och av allt att döma går han fram som en bulldozer lite varstans.
Jag tänker luta mig bekvämt tillbaka och iaktta Viktors framfart. Han kanske gör succé och då kan jag rentav lära mig några knep. Eller också, om det går som jag tror, ska jag i moderligt bekymrad ton och med enerverande engagemang föreslå - en charmkurs.
Charmkurs åt en mänsklig buffel
Jag har fått en ny granne i kontorslandskapet. Blide projektledarkollegan som var sist in och följaktligen först ut har ersatts av en tuffing från en helt annan - nedlagd - avdelning.
Min tid på mitt nuvarande jobb delas in i ett före och efter mammaledigheten. Före gick jag på ett gungfly, hade inte koll på något, hade ingen att fråga. Att jag ändå på något sätt lyckades dra runt sju projekt begriper jag inte. Någon bra projektledare var jag säkert inte.
Efter mammaledigheten föll pusselbitarna på plats. Om jag ska fortsätta med den fåniga liknelsen om livspusslet så kan jag säga att mammablivandet var ramen till pusslet, det som är en förutsättning för att eländet ska hänga ihop och inte trilla isär ideligen. Så det var kanske inte så konstigt att även de bitar märkta "jobb" hittade sin plats efter Q:s intåg.
Fast det var ju inte bara det. Kontoret flyttade vilket gjorde att jag slapp åtta mils bilkörning varje dag. Jag gick ner till deltid. Jag fick nya chefer av en helt annan sort än min gamla. Chefer man kan fråga om saker. Som har relevant erfarenhet, som man inte måste hålla garden uppe för.
Jag förlorar mig i minnen, till saken. Min nye kollega, Tuffe Viktor. Före mammaledigheten hade han och jag en del med varann att göra, och vi kom genast på kant. Jag tyckte han var bufflig, otrevlig, ständigt ifrågasättande och krävande gällande mina ansvarsområden, undanglidande gällande sina egna. Hans namn på mobildisplayen eller i mejlkorgen fyllde mig alltid med obehag. Han var en starkt bidragande faktor till den konstanta osäkerhet jag kände.
När min ledighet led mot sitt slut var jag med på en after work där T-Viktor och jag kom i samspråk med varann. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, men erinrade mig att sist jag såg honom hade det snackats om gravid fru, så jag klämde ur mig något om att han väl var tvåbarnspappa nu.
- Nä, svarade han kort. Det gick åt helvete.
Jag studsade, men fann mig. Och honom också. Över glasen, i sorlet, fick vi en sorts kontakt. Han berättade att han fått hålla i sitt andra barn. Jag berättade om mitt efterlängtade barn.
Sedan dess har våra vägar inte korsats annat än ibland framför kaffeautomaten. Tills nu.
Och han är fortfarande alldeles förbannat bufflig och hetsig. Typiska dialoger:
T-Viktor: Hur gör man en riskanalys inför konstruktionsgenomgången?
Helga: (tänker, svarar därför dröjande) Tanken är att -
T-Viktor: Jag vill inte veta vad tanken är, jag vill veta hur man gör! (Vänder på klacken och går)
Helga: ... riskanalysen är något man kommer fram till under konstruktionsgenomgången, inte något man gör innan.
T-Viktor: Finns det någon lathund för hur man fyller i timrapporteringen?
Helga: Ja, fast jag vet inte riktigt var.
T-Viktor: Det var helt värdelös information!
Helga: Okej, vill du att jag ska vara hygglig och leta på den åt dig? I så fall - inte den tonen tack.
Alla som tror att Helga verkligen svarade den sista repliken räcker upp en hand. Nej, det gjorde jag förstås inte. Men jag såg tillräckligt ogillande ut för att budskapet skulle gå hem.
Det är inte första gången jag provoceras av Viktortypen. Det är heller inte första gången en Viktor retar sig på mig, för det tror jag han gör. Hans tonfall är inte lika hetsigt, hans svar inte lika bitska när han vänder sig till någon annan. Denne någon är alltid man. Troligen kan man anlägga ett genusperspektiv på detta, men säker kan jag inte vara eftersom jag är den enda kvinnan - inte på företaget, men i relevant befattning och ålder. Så det finns ingen att jämföra med.
Det intressanta med denna utveckling är att jag inte är så störd av Tuffe Viktor som man skulle kunna tro. Vassa replikskiften irriterar mig för stunden och nog var det trevligare stämning på min blide kollegas tid. Men det finns en viktig skillnad på då och nu: Viktor är inte längre någon som kräver saker av mig. Han är en kollega som jobbar parallellt med mig. Och av allt att döma går han fram som en bulldozer lite varstans.
Jag tänker luta mig bekvämt tillbaka och iaktta Viktors framfart. Han kanske gör succé och då kan jag rentav lära mig några knep. Eller också, om det går som jag tror, ska jag i moderligt bekymrad ton och med enerverande engagemang föreslå - en charmkurs.
Min tid på mitt nuvarande jobb delas in i ett före och efter mammaledigheten. Före gick jag på ett gungfly, hade inte koll på något, hade ingen att fråga. Att jag ändå på något sätt lyckades dra runt sju projekt begriper jag inte. Någon bra projektledare var jag säkert inte.
Efter mammaledigheten föll pusselbitarna på plats. Om jag ska fortsätta med den fåniga liknelsen om livspusslet så kan jag säga att mammablivandet var ramen till pusslet, det som är en förutsättning för att eländet ska hänga ihop och inte trilla isär ideligen. Så det var kanske inte så konstigt att även de bitar märkta "jobb" hittade sin plats efter Q:s intåg.
Fast det var ju inte bara det. Kontoret flyttade vilket gjorde att jag slapp åtta mils bilkörning varje dag. Jag gick ner till deltid. Jag fick nya chefer av en helt annan sort än min gamla. Chefer man kan fråga om saker. Som har relevant erfarenhet, som man inte måste hålla garden uppe för.
Jag förlorar mig i minnen, till saken. Min nye kollega, Tuffe Viktor. Före mammaledigheten hade han och jag en del med varann att göra, och vi kom genast på kant. Jag tyckte han var bufflig, otrevlig, ständigt ifrågasättande och krävande gällande mina ansvarsområden, undanglidande gällande sina egna. Hans namn på mobildisplayen eller i mejlkorgen fyllde mig alltid med obehag. Han var en starkt bidragande faktor till den konstanta osäkerhet jag kände.
När min ledighet led mot sitt slut var jag med på en after work där T-Viktor och jag kom i samspråk med varann. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, men erinrade mig att sist jag såg honom hade det snackats om gravid fru, så jag klämde ur mig något om att han väl var tvåbarnspappa nu.
- Nä, svarade han kort. Det gick åt helvete.
Jag studsade, men fann mig. Och honom också. Över glasen, i sorlet, fick vi en sorts kontakt. Han berättade att han fått hålla i sitt andra barn. Jag berättade om mitt efterlängtade barn.
Sedan dess har våra vägar inte korsats annat än ibland framför kaffeautomaten. Tills nu.
Och han är fortfarande alldeles förbannat bufflig och hetsig. Typiska dialoger:
T-Viktor: Hur gör man en riskanalys inför konstruktionsgenomgången?
Helga: (tänker, svarar därför dröjande) Tanken är att -
T-Viktor: Jag vill inte veta vad tanken är, jag vill veta hur man gör! (Vänder på klacken och går)
Helga: ... riskanalysen är något man kommer fram till under konstruktionsgenomgången, inte något man gör innan.
T-Viktor: Finns det någon lathund för hur man fyller i timrapporteringen?
Helga: Ja, fast jag vet inte riktigt var.
T-Viktor: Det var helt värdelös information!
Helga: Okej, vill du att jag ska vara hygglig och leta på den åt dig? I så fall - inte den tonen tack.
Alla som tror att Helga verkligen svarade den sista repliken räcker upp en hand. Nej, det gjorde jag förstås inte. Men jag såg tillräckligt ogillande ut för att budskapet skulle gå hem.
Det är inte första gången jag provoceras av Viktortypen. Det är heller inte första gången en Viktor retar sig på mig, för det tror jag han gör. Hans tonfall är inte lika hetsigt, hans svar inte lika bitska när han vänder sig till någon annan. Denne någon är alltid man. Troligen kan man anlägga ett genusperspektiv på detta, men säker kan jag inte vara eftersom jag är den enda kvinnan - inte på företaget, men i relevant befattning och ålder. Så det finns ingen att jämföra med.
Det intressanta med denna utveckling är att jag inte är så störd av Tuffe Viktor som man skulle kunna tro. Vassa replikskiften irriterar mig för stunden och nog var det trevligare stämning på min blide kollegas tid. Men det finns en viktig skillnad på då och nu: Viktor är inte längre någon som kräver saker av mig. Han är en kollega som jobbar parallellt med mig. Och av allt att döma går han fram som en bulldozer lite varstans.
Jag tänker luta mig bekvämt tillbaka och iaktta Viktors framfart. Han kanske gör succé och då kan jag rentav lära mig några knep. Eller också, om det går som jag tror, ska jag i moderligt bekymrad ton och med enerverande engagemang föreslå - en charmkurs.
2009-10-02
Gräslig mamma
Q är snorig igen. O vabbade på förmiddagen, jag på eftermiddagen. Följaktligen kommer O att jobba länge så middagen blir sen, och efteråt ska vi för första gången ha fredagsmys med ostbågar, på Q:s initiativ.
Vi lägger oss i dubbelsängen för att vila middag med en gigantisk bokhög. Vad händer? Inget annat än att jag gäspar käkarna ur led efter sju böcker.
Q vet att detta med middagssovandet är en issue, när man hämtar honom hos dagmamman brukar han självmant och glädjestrålande rapportera: Jag har inte sovit idag! Sålunda försöker jag så pedagogiskt jag förmår att förklara att han kommer att bli övertrött ikväll och inte orka med några ostbågar om han inte försöker sova. Redan här är jag på väg åt fanders, hur smart är jag som tror att det går att - ens medelst ostbågar -övertala en treåring att sova?
Men resonabel som han är accepterar han att försöka.
Vem somnar? Inte är det Q och det är faktiskt också skralt med försökandet. Det sparkas, snurras, klappas i händerna, sjungs, kladdas med spott, you name it.
Tålamodet tryter och jag ryter. Q snor iväg som en pil.
Jag låser mig totalt, orkar inte reda upp det, vill inte ens. Är hemsk och försumlig och dricker te och surfar och ignorerar Q. Han är synnerligen förfördelad, vankar omkring med hängande huvud och utstöter djupa suckar.
Jag surfar och ser i ögonvrån Q komma smygande. Så gör han en tjurrusning och klänger upp i mitt knä. Vi kramas ordlöst en lång stund.
Sedan kommer det: Mamma, vet du, den lilla ankan Frasse på TV i Dubbelkvack, han kan cykla utan stödhjul!
Nu ska jag göra det enkelt för mig och strunta i alla goda föresatser om det ena och det andra. Vi tar en vagnpromenad till förortscentret och fikar.
- Q, vill du gå till Förortscentret?
- Jaa!
- Hur ska vi göra med ostbågarna?
-Äta dom!
Vi lägger oss i dubbelsängen för att vila middag med en gigantisk bokhög. Vad händer? Inget annat än att jag gäspar käkarna ur led efter sju böcker.
Q vet att detta med middagssovandet är en issue, när man hämtar honom hos dagmamman brukar han självmant och glädjestrålande rapportera: Jag har inte sovit idag! Sålunda försöker jag så pedagogiskt jag förmår att förklara att han kommer att bli övertrött ikväll och inte orka med några ostbågar om han inte försöker sova. Redan här är jag på väg åt fanders, hur smart är jag som tror att det går att - ens medelst ostbågar -övertala en treåring att sova?
Men resonabel som han är accepterar han att försöka.
Vem somnar? Inte är det Q och det är faktiskt också skralt med försökandet. Det sparkas, snurras, klappas i händerna, sjungs, kladdas med spott, you name it.
Tålamodet tryter och jag ryter. Q snor iväg som en pil.
Jag låser mig totalt, orkar inte reda upp det, vill inte ens. Är hemsk och försumlig och dricker te och surfar och ignorerar Q. Han är synnerligen förfördelad, vankar omkring med hängande huvud och utstöter djupa suckar.
Jag surfar och ser i ögonvrån Q komma smygande. Så gör han en tjurrusning och klänger upp i mitt knä. Vi kramas ordlöst en lång stund.
Sedan kommer det: Mamma, vet du, den lilla ankan Frasse på TV i Dubbelkvack, han kan cykla utan stödhjul!
Nu ska jag göra det enkelt för mig och strunta i alla goda föresatser om det ena och det andra. Vi tar en vagnpromenad till förortscentret och fikar.
- Q, vill du gå till Förortscentret?
- Jaa!
- Hur ska vi göra med ostbågarna?
-Äta dom!
Gräslig mamma
Q är snorig igen. O vabbade på förmiddagen, jag på eftermiddagen. Följaktligen kommer O att jobba länge så middagen blir sen, och efteråt ska vi för första gången ha fredagsmys med ostbågar, på Q:s initiativ.
Vi lägger oss i dubbelsängen för att vila middag med en gigantisk bokhög. Vad händer? Inget annat än att jag gäspar käkarna ur led efter sju böcker.
Q vet att detta med middagssovandet är en issue, när man hämtar honom hos dagmamman brukar han självmant och glädjestrålande rapportera: Jag har inte sovit idag! Sålunda försöker jag så pedagogiskt jag förmår att förklara att han kommer att bli övertrött ikväll och inte orka med några ostbågar om han inte försöker sova. Redan här är jag på väg åt fanders, hur smart är jag som tror att det går att - ens medelst ostbågar -övertala en treåring att sova?
Men resonabel som han är accepterar han att försöka.
Vem somnar? Inte är det Q och det är faktiskt också skralt med försökandet. Det sparkas, snurras, klappas i händerna, sjungs, kladdas med spott, you name it.
Tålamodet tryter och jag ryter. Q snor iväg som en pil.
Jag låser mig totalt, orkar inte reda upp det, vill inte ens. Är hemsk och försumlig och dricker te och surfar och ignorerar Q. Han är synnerligen förfördelad, vankar omkring med hängande huvud och utstöter djupa suckar.
Jag surfar och ser i ögonvrån Q komma smygande. Så gör han en tjurrusning och klänger upp i mitt knä. Vi kramas ordlöst en lång stund.
Sedan kommer det: Mamma, vet du, den lilla ankan Frasse på TV i Dubbelkvack, han kan cykla utan stödhjul!
Nu ska jag göra det enkelt för mig och strunta i alla goda föresatser om det ena och det andra. Vi tar en vagnpromenad till förortscentret och fikar.
- Q, vill du gå till Förortscentret?
- Jaa!
- Hur ska vi göra med ostbågarna?
-Äta dom!
Vi lägger oss i dubbelsängen för att vila middag med en gigantisk bokhög. Vad händer? Inget annat än att jag gäspar käkarna ur led efter sju böcker.
Q vet att detta med middagssovandet är en issue, när man hämtar honom hos dagmamman brukar han självmant och glädjestrålande rapportera: Jag har inte sovit idag! Sålunda försöker jag så pedagogiskt jag förmår att förklara att han kommer att bli övertrött ikväll och inte orka med några ostbågar om han inte försöker sova. Redan här är jag på väg åt fanders, hur smart är jag som tror att det går att - ens medelst ostbågar -övertala en treåring att sova?
Men resonabel som han är accepterar han att försöka.
Vem somnar? Inte är det Q och det är faktiskt också skralt med försökandet. Det sparkas, snurras, klappas i händerna, sjungs, kladdas med spott, you name it.
Tålamodet tryter och jag ryter. Q snor iväg som en pil.
Jag låser mig totalt, orkar inte reda upp det, vill inte ens. Är hemsk och försumlig och dricker te och surfar och ignorerar Q. Han är synnerligen förfördelad, vankar omkring med hängande huvud och utstöter djupa suckar.
Jag surfar och ser i ögonvrån Q komma smygande. Så gör han en tjurrusning och klänger upp i mitt knä. Vi kramas ordlöst en lång stund.
Sedan kommer det: Mamma, vet du, den lilla ankan Frasse på TV i Dubbelkvack, han kan cykla utan stödhjul!
Nu ska jag göra det enkelt för mig och strunta i alla goda föresatser om det ena och det andra. Vi tar en vagnpromenad till förortscentret och fikar.
- Q, vill du gå till Förortscentret?
- Jaa!
- Hur ska vi göra med ostbågarna?
-Äta dom!
2009-09-30
Aktivera mera?
Skriet från kärnfamiljen-Rebecka, vars åsikter jag hyser stor respekt för håller med Linda Skugge - som inte står särskilt högt i min aktning - ifråga om aktiviteter för barn.
Frågan är inte helt aktuell i helgahemmet ännu men det börjar brännas. O pratar om olika idrotter och det verkar onekligen som att Q har stor naturlig fallenhet. Han dribblar utan vidare bort mig i fotboll, det är å andra sidan inte svårt. Han tar hela rutschkanan i ett jätteskutt och landar som en gymnast, den jämnårige kompisens mamma bleknar och säger att hennes son ännu inte kan hoppa jämfota.
Jag älskar som bekant musik och är själaglad att det gick att lyfta på sångens gyllene vingar fast jag inte utövade musik alls förrän vid sjutton års ålder. Men tack vare ett par års slitiga pianolektioner i gymnasiet kan jag idag läsa noter riktigt hyfsat. Det och gehöret gör mig till en medelgod körsångerska.
Visst hade det varit kul att dessutom kunna spela piano som en gudinna, som min syster. Hon som började vid sex års ålder. Och det finns säkert en massa andra förmågor som man måste träna upp tidigt i livet om man ska bli riktigt bra.
För enligt hedonisten Helga är detta den enda anledningen till att bli riktigt bra på något: för att det skänker njutning.
Vilken unge begriper detta när de är sex år gamla? Hur mycket tvång måste man som förälder utöva? Hur mycket av det tvånget har man förträngt när man som vuxen njuter av den upptränade förmågan?
Vidare håller jag inte alls med Skugge när hon menar att barn tidigt måste vänja sig vid ett högt tempo i livet, för det är så det blir sedan också. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att barn behöver leka. Jag tror att de behöver ha frizoner i både tid och rum som vuxna inte lägger sig i och organiserar. Jag tror att detta är livsviktigt.
Sedan jag fick Q har jag blivit väldigt mycket bättre på att leva i nuet, för det är han bra på. Jag tror att de flesta barn är det, och att det är en förmåga som är synd att mista.
Därmed inte sagt att inte Q ska få ägna sig åt aktiviteter om han vill. Eller att jag inte har önskningar och planer för honom. Jag önskar innerligt att han behåller sin rörelseglädje, den som jag förlorade och återerövrade först i vuxen ålder. Om han sedan tränar fotboll i ett lag eller med O på gräsplanen nedanför vårt hus, det spelar mindre roll. Jag är förskräckligt sugen på att utveckla den musikalitet jag tycker mig se hos honom redan nu, han lyssnar intensivt när jag sjunger, och sjunger nästan alltid rätt själv. Men i vilken form det ska göras återstår att se.
Ett är i alla fall säkert, och det är att jag kommer av ren egoism att vilja ta del av Q:s aktiviteter. Så länge jag får vill jag vara nära honom. Tiden går så svindlande fort, han är redan så stor och självständig. Så länge det går kommer min paroll att vara: familjen motionerar och musicerar tillsammans!
Frågan är inte helt aktuell i helgahemmet ännu men det börjar brännas. O pratar om olika idrotter och det verkar onekligen som att Q har stor naturlig fallenhet. Han dribblar utan vidare bort mig i fotboll, det är å andra sidan inte svårt. Han tar hela rutschkanan i ett jätteskutt och landar som en gymnast, den jämnårige kompisens mamma bleknar och säger att hennes son ännu inte kan hoppa jämfota.
Jag älskar som bekant musik och är själaglad att det gick att lyfta på sångens gyllene vingar fast jag inte utövade musik alls förrän vid sjutton års ålder. Men tack vare ett par års slitiga pianolektioner i gymnasiet kan jag idag läsa noter riktigt hyfsat. Det och gehöret gör mig till en medelgod körsångerska.
Visst hade det varit kul att dessutom kunna spela piano som en gudinna, som min syster. Hon som började vid sex års ålder. Och det finns säkert en massa andra förmågor som man måste träna upp tidigt i livet om man ska bli riktigt bra.
För enligt hedonisten Helga är detta den enda anledningen till att bli riktigt bra på något: för att det skänker njutning.
Vilken unge begriper detta när de är sex år gamla? Hur mycket tvång måste man som förälder utöva? Hur mycket av det tvånget har man förträngt när man som vuxen njuter av den upptränade förmågan?
Vidare håller jag inte alls med Skugge när hon menar att barn tidigt måste vänja sig vid ett högt tempo i livet, för det är så det blir sedan också. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att barn behöver leka. Jag tror att de behöver ha frizoner i både tid och rum som vuxna inte lägger sig i och organiserar. Jag tror att detta är livsviktigt.
Sedan jag fick Q har jag blivit väldigt mycket bättre på att leva i nuet, för det är han bra på. Jag tror att de flesta barn är det, och att det är en förmåga som är synd att mista.
Därmed inte sagt att inte Q ska få ägna sig åt aktiviteter om han vill. Eller att jag inte har önskningar och planer för honom. Jag önskar innerligt att han behåller sin rörelseglädje, den som jag förlorade och återerövrade först i vuxen ålder. Om han sedan tränar fotboll i ett lag eller med O på gräsplanen nedanför vårt hus, det spelar mindre roll. Jag är förskräckligt sugen på att utveckla den musikalitet jag tycker mig se hos honom redan nu, han lyssnar intensivt när jag sjunger, och sjunger nästan alltid rätt själv. Men i vilken form det ska göras återstår att se.
Ett är i alla fall säkert, och det är att jag kommer av ren egoism att vilja ta del av Q:s aktiviteter. Så länge jag får vill jag vara nära honom. Tiden går så svindlande fort, han är redan så stor och självständig. Så länge det går kommer min paroll att vara: familjen motionerar och musicerar tillsammans!
Aktivera mera?
Skriet från kärnfamiljen-Rebecka, vars åsikter jag hyser stor respekt för håller med Linda Skugge - som inte står särskilt högt i min aktning - ifråga om aktiviteter för barn.
Frågan är inte helt aktuell i helgahemmet ännu men det börjar brännas. O pratar om olika idrotter och det verkar onekligen som att Q har stor naturlig fallenhet. Han dribblar utan vidare bort mig i fotboll, det är å andra sidan inte svårt. Han tar hela rutschkanan i ett jätteskutt och landar som en gymnast, den jämnårige kompisens mamma bleknar och säger att hennes son ännu inte kan hoppa jämfota.
Jag älskar som bekant musik och är själaglad att det gick att lyfta på sångens gyllene vingar fast jag inte utövade musik alls förrän vid sjutton års ålder. Men tack vare ett par års slitiga pianolektioner i gymnasiet kan jag idag läsa noter riktigt hyfsat. Det och gehöret gör mig till en medelgod körsångerska.
Visst hade det varit kul att dessutom kunna spela piano som en gudinna, som min syster. Hon som började vid sex års ålder. Och det finns säkert en massa andra förmågor som man måste träna upp tidigt i livet om man ska bli riktigt bra.
För enligt hedonisten Helga är detta den enda anledningen till att bli riktigt bra på något: för att det skänker njutning.
Vilken unge begriper detta när de är sex år gamla? Hur mycket tvång måste man som förälder utöva? Hur mycket av det tvånget har man förträngt när man som vuxen njuter av den upptränade förmågan?
Vidare håller jag inte alls med Skugge när hon menar att barn tidigt måste vänja sig vid ett högt tempo i livet, för det är så det blir sedan också. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att barn behöver leka. Jag tror att de behöver ha frizoner i både tid och rum som vuxna inte lägger sig i och organiserar. Jag tror att detta är livsviktigt.
Sedan jag fick Q har jag blivit väldigt mycket bättre på att leva i nuet, för det är han bra på. Jag tror att de flesta barn är det, och att det är en förmåga som är synd att mista.
Därmed inte sagt att inte Q ska få ägna sig åt aktiviteter om han vill. Eller att jag inte har önskningar och planer för honom. Jag önskar innerligt att han behåller sin rörelseglädje, den som jag förlorade och återerövrade först i vuxen ålder. Om han sedan tränar fotboll i ett lag eller med O på gräsplanen nedanför vårt hus, det spelar mindre roll. Jag är förskräckligt sugen på att utveckla den musikalitet jag tycker mig se hos honom redan nu, han lyssnar intensivt när jag sjunger, och sjunger nästan alltid rätt själv. Men i vilken form det ska göras återstår att se.
Ett är i alla fall säkert, och det är att jag kommer av ren egoism att vilja ta del av Q:s aktiviteter. Så länge jag får vill jag vara nära honom. Tiden går så svindlande fort, han är redan så stor och självständig. Så länge det går kommer min paroll att vara: familjen motionerar och musicerar tillsammans!
Frågan är inte helt aktuell i helgahemmet ännu men det börjar brännas. O pratar om olika idrotter och det verkar onekligen som att Q har stor naturlig fallenhet. Han dribblar utan vidare bort mig i fotboll, det är å andra sidan inte svårt. Han tar hela rutschkanan i ett jätteskutt och landar som en gymnast, den jämnårige kompisens mamma bleknar och säger att hennes son ännu inte kan hoppa jämfota.
Jag älskar som bekant musik och är själaglad att det gick att lyfta på sångens gyllene vingar fast jag inte utövade musik alls förrän vid sjutton års ålder. Men tack vare ett par års slitiga pianolektioner i gymnasiet kan jag idag läsa noter riktigt hyfsat. Det och gehöret gör mig till en medelgod körsångerska.
Visst hade det varit kul att dessutom kunna spela piano som en gudinna, som min syster. Hon som började vid sex års ålder. Och det finns säkert en massa andra förmågor som man måste träna upp tidigt i livet om man ska bli riktigt bra.
För enligt hedonisten Helga är detta den enda anledningen till att bli riktigt bra på något: för att det skänker njutning.
Vilken unge begriper detta när de är sex år gamla? Hur mycket tvång måste man som förälder utöva? Hur mycket av det tvånget har man förträngt när man som vuxen njuter av den upptränade förmågan?
Vidare håller jag inte alls med Skugge när hon menar att barn tidigt måste vänja sig vid ett högt tempo i livet, för det är så det blir sedan också. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att barn behöver leka. Jag tror att de behöver ha frizoner i både tid och rum som vuxna inte lägger sig i och organiserar. Jag tror att detta är livsviktigt.
Sedan jag fick Q har jag blivit väldigt mycket bättre på att leva i nuet, för det är han bra på. Jag tror att de flesta barn är det, och att det är en förmåga som är synd att mista.
Därmed inte sagt att inte Q ska få ägna sig åt aktiviteter om han vill. Eller att jag inte har önskningar och planer för honom. Jag önskar innerligt att han behåller sin rörelseglädje, den som jag förlorade och återerövrade först i vuxen ålder. Om han sedan tränar fotboll i ett lag eller med O på gräsplanen nedanför vårt hus, det spelar mindre roll. Jag är förskräckligt sugen på att utveckla den musikalitet jag tycker mig se hos honom redan nu, han lyssnar intensivt när jag sjunger, och sjunger nästan alltid rätt själv. Men i vilken form det ska göras återstår att se.
Ett är i alla fall säkert, och det är att jag kommer av ren egoism att vilja ta del av Q:s aktiviteter. Så länge jag får vill jag vara nära honom. Tiden går så svindlande fort, han är redan så stor och självständig. Så länge det går kommer min paroll att vara: familjen motionerar och musicerar tillsammans!
2009-09-28
Ålderdom
Trött efter en lång måndag som följde på en intensiv och fantastisk helg med kören. Vi gjorde det, vi spelade in en skiva! Fjorton låtar på en och en halv dag. Som mest tolv tagningar, två som minst. Växlingarna mellan total koncentration när det var tagning (den som hostar, klirrar med nycklar eller skrapar med foten, den dör) och att sjunka ihop som en punkterad påse däremellan, snaska torkad frukt och dricka vatten. Så upp igen, rak i ryggen, magstöd, håll tonen uppe.
En kick som jag behövde.
Förutom denna kvardröjande glädje känner jag också vemod över att allt har ett slut, att vi alla ska bli gamla. Några av oss är det redan. En körens trotjänare avtackades i helgen, med ålderns rätt slutar han. Hans röst bröts när han förklarade att han sjungit i många körer genom åren, men att denna är den bästa. Vi var fler som snörvlade.
Hemma på kvällen ser jag Erland Josephson på TV. Hans hår är som spunnet socker, hans kropp är förvriden, hans huvud och blick strävar bort från kameran fast han tvingar dit dem. Men personlighet, intellekt, humor och karisma strålar obehindrat förbi detta och trollbinder mig. Fast vad var det egentligen han sa som var så märkvärdigt, det lät ju enkelt när han sa det?
Och idag opererades min styvfar för bruten lårbenshals. Enligt uppgift klar i huvudet men desto skröpligare i kroppen. Hur länge håller hans gamla hjärta? Hur länge håller mammas hjärta?
Livet är inte enkelt men det är det enda liv vi har.
En kick som jag behövde.
Förutom denna kvardröjande glädje känner jag också vemod över att allt har ett slut, att vi alla ska bli gamla. Några av oss är det redan. En körens trotjänare avtackades i helgen, med ålderns rätt slutar han. Hans röst bröts när han förklarade att han sjungit i många körer genom åren, men att denna är den bästa. Vi var fler som snörvlade.
Hemma på kvällen ser jag Erland Josephson på TV. Hans hår är som spunnet socker, hans kropp är förvriden, hans huvud och blick strävar bort från kameran fast han tvingar dit dem. Men personlighet, intellekt, humor och karisma strålar obehindrat förbi detta och trollbinder mig. Fast vad var det egentligen han sa som var så märkvärdigt, det lät ju enkelt när han sa det?
Och idag opererades min styvfar för bruten lårbenshals. Enligt uppgift klar i huvudet men desto skröpligare i kroppen. Hur länge håller hans gamla hjärta? Hur länge håller mammas hjärta?
Livet är inte enkelt men det är det enda liv vi har.
Ålderdom
Trött efter en lång måndag som följde på en intensiv och fantastisk helg med kören. Vi gjorde det, vi spelade in en skiva! Fjorton låtar på en och en halv dag. Som mest tolv tagningar, två som minst. Växlingarna mellan total koncentration när det var tagning (den som hostar, klirrar med nycklar eller skrapar med foten, den dör) och att sjunka ihop som en punkterad påse däremellan, snaska torkad frukt och dricka vatten. Så upp igen, rak i ryggen, magstöd, håll tonen uppe.
En kick som jag behövde.
Förutom denna kvardröjande glädje känner jag också vemod över att allt har ett slut, att vi alla ska bli gamla. Några av oss är det redan. En körens trotjänare avtackades i helgen, med ålderns rätt slutar han. Hans röst bröts när han förklarade att han sjungit i många körer genom åren, men att denna är den bästa. Vi var fler som snörvlade.
Hemma på kvällen ser jag Erland Josephson på TV. Hans hår är som spunnet socker, hans kropp är förvriden, hans huvud och blick strävar bort från kameran fast han tvingar dit dem. Men personlighet, intellekt, humor och karisma strålar obehindrat förbi detta och trollbinder mig. Fast vad var det egentligen han sa som var så märkvärdigt, det lät ju enkelt när han sa det?
Och idag opererades min styvfar för bruten lårbenshals. Enligt uppgift klar i huvudet men desto skröpligare i kroppen. Hur länge håller hans gamla hjärta? Hur länge håller mammas hjärta?
Livet är inte enkelt men det är det enda liv vi har.
En kick som jag behövde.
Förutom denna kvardröjande glädje känner jag också vemod över att allt har ett slut, att vi alla ska bli gamla. Några av oss är det redan. En körens trotjänare avtackades i helgen, med ålderns rätt slutar han. Hans röst bröts när han förklarade att han sjungit i många körer genom åren, men att denna är den bästa. Vi var fler som snörvlade.
Hemma på kvällen ser jag Erland Josephson på TV. Hans hår är som spunnet socker, hans kropp är förvriden, hans huvud och blick strävar bort från kameran fast han tvingar dit dem. Men personlighet, intellekt, humor och karisma strålar obehindrat förbi detta och trollbinder mig. Fast vad var det egentligen han sa som var så märkvärdigt, det lät ju enkelt när han sa det?
Och idag opererades min styvfar för bruten lårbenshals. Enligt uppgift klar i huvudet men desto skröpligare i kroppen. Hur länge håller hans gamla hjärta? Hur länge håller mammas hjärta?
Livet är inte enkelt men det är det enda liv vi har.
2009-09-24
Dubbeltips
1 Intressant intervju med jämställdhetsforskaren Ingemar Gens finns här. Halleluja, verklig jämställdhet är inte bara en kvinnofråga!
2 Den fantastiska filmen Carmen från Khayelitsha visas ikväll i SVT2 kl 22:30. Se den! Eller gör som jag, spela in den. Carmen är i sig en underbar opera men dramat får oanad sprängkraft av att överföras från 1800-talets Sevilla till dagens Khayelitsha, en av Kapstadens kåkstäder. Jodå, Carmen är tobaksarbeterska men Don José är polis och Escamillo inte tjurfäktare utan - operasångare på besök i sin barndoms kåkstad. Carmens smugglarkumpaner är såklart knarkhandlare. Och så vidare.
Kulturmöte när det är som bäst.
2 Den fantastiska filmen Carmen från Khayelitsha visas ikväll i SVT2 kl 22:30. Se den! Eller gör som jag, spela in den. Carmen är i sig en underbar opera men dramat får oanad sprängkraft av att överföras från 1800-talets Sevilla till dagens Khayelitsha, en av Kapstadens kåkstäder. Jodå, Carmen är tobaksarbeterska men Don José är polis och Escamillo inte tjurfäktare utan - operasångare på besök i sin barndoms kåkstad. Carmens smugglarkumpaner är såklart knarkhandlare. Och så vidare.
Kulturmöte när det är som bäst.
Dubbeltips
1 Intressant intervju med jämställdhetsforskaren Ingemar Gens finns här. Halleluja, verklig jämställdhet är inte bara en kvinnofråga!
2 Den fantastiska filmen Carmen från Khayelitsha visas ikväll i SVT2 kl 22:30. Se den! Eller gör som jag, spela in den. Carmen är i sig en underbar opera men dramat får oanad sprängkraft av att överföras från 1800-talets Sevilla till dagens Khayelitsha, en av Kapstadens kåkstäder. Jodå, Carmen är tobaksarbeterska men Don José är polis och Escamillo inte tjurfäktare utan - operasångare på besök i sin barndoms kåkstad. Carmens smugglarkumpaner är såklart knarkhandlare. Och så vidare.
Kulturmöte när det är som bäst.
2 Den fantastiska filmen Carmen från Khayelitsha visas ikväll i SVT2 kl 22:30. Se den! Eller gör som jag, spela in den. Carmen är i sig en underbar opera men dramat får oanad sprängkraft av att överföras från 1800-talets Sevilla till dagens Khayelitsha, en av Kapstadens kåkstäder. Jodå, Carmen är tobaksarbeterska men Don José är polis och Escamillo inte tjurfäktare utan - operasångare på besök i sin barndoms kåkstad. Carmens smugglarkumpaner är såklart knarkhandlare. Och så vidare.
Kulturmöte när det är som bäst.
Bara för det
Eftersom jag skrev det jag gjorde igår så blev natten såklart rekordtjorvig. Q vaknade megapigg halv elva och somnade sedan inte förrän efter midnatt. Resten av natten klängde och sparkade han på mig. Hans säng var kissblöt så inte kunde jag lägga mig där heller.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
Bara för det
Eftersom jag skrev det jag gjorde igår så blev natten såklart rekordtjorvig. Q vaknade megapigg halv elva och somnade sedan inte förrän efter midnatt. Resten av natten klängde och sparkade han på mig. Hans säng var kissblöt så inte kunde jag lägga mig där heller.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)