2009-05-27
Jo det var väl klart
Världen och människorna skrämmer mig ibland.
Då är detta på ett paradoxalt sätt trösterikt att betänka:
Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.
Alexander Solsjenitsyn, jag borde läsa honom någon gång. Citatet finns i Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om bipolär sjukdom. Briljant, berörande och begriplig.
Jo det var väl klart
Världen och människorna skrämmer mig ibland.
Då är detta på ett paradoxalt sätt trösterikt att betänka:
Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.
Alexander Solsjenitsyn, jag borde läsa honom någon gång. Citatet finns i Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om bipolär sjukdom. Briljant, berörande och begriplig.
2009-05-26
Rösta den 7 juni!
Jag röstar alltid. Det är min förbannade skyldighet mot alla dem som genom historien har offrat sina liv i kampen för demokrati, liksom mot de medmänniskor runtom i världen som inte åtnjuter samma rättighet.
Basta.
Frågan är vem jag ska rösta på. Marit diggar jag ju stenhårt, som ni vet. Att hon dessutom konsekvent vägrar att specificera vilka eller ens hur många i hennes stora barnaskara som hon själv har fött, ökar min respekt. Hon är deras mamma, exakt hur har ingen annan med att göra.
Men Marit lär komma in ändå. Kanske skulle jag rösta på Barbro? Hon skriver klokt både om assisterad befruktning och synen på äldre.
Eller kanske Cecilia? Förutom vettiga åsikter verkar hon kulturellt bevandrad, plus i min bok. En präst som skriver så här om påven får min respekt.
Detta var Helgas genomgång av kvinnliga liberala kandidater. Kanske kommer det fler recensioner. Men vill ni läsa om kristdemokrater, vänsterpartister eller - hu! - sverigedemokrater får ni leta annorstädes.
Rösta den 7 juni!
Jag röstar alltid. Det är min förbannade skyldighet mot alla dem som genom historien har offrat sina liv i kampen för demokrati, liksom mot de medmänniskor runtom i världen som inte åtnjuter samma rättighet.
Basta.
Frågan är vem jag ska rösta på. Marit diggar jag ju stenhårt, som ni vet. Att hon dessutom konsekvent vägrar att specificera vilka eller ens hur många i hennes stora barnaskara som hon själv har fött, ökar min respekt. Hon är deras mamma, exakt hur har ingen annan med att göra.
Men Marit lär komma in ändå. Kanske skulle jag rösta på Barbro? Hon skriver klokt både om assisterad befruktning och synen på äldre.
Eller kanske Cecilia? Förutom vettiga åsikter verkar hon kulturellt bevandrad, plus i min bok. En präst som skriver så här om påven får min respekt.
Detta var Helgas genomgång av kvinnliga liberala kandidater. Kanske kommer det fler recensioner. Men vill ni läsa om kristdemokrater, vänsterpartister eller - hu! - sverigedemokrater får ni leta annorstädes.
2009-05-22
Näsduk med tranor
Inte grinig längre, efter en period då jag kände att jag mest var tvungen att uppfostra honom ideligen. Koppla in bredbandet så att du kan läsa (och besvara) mejl hemma. Ha inte telefonen på golvet så att du råkar sparka av luren så att det tutar upptaget i timmar. Ring mig lite oftare, och hjälp mig att ändra vårt telefonbeteende. Vi borde prata tio-femton minuter varannan dag. Inte nittio minuter varannan vecka. Jag har inte tid för dina omständliga utläggningar om vad du gjort idag. Bli inte ledsen, men jag har inte tid! Nu välter Q tekannan över sig snart.
När det var som värst tänkte jag ibland att det blir en lättnad den dagen han dör ifrån mig. Då slipper jag oron, då vet jag var jag har honom.
När vi köpte huset fick vi hjälp av pappa. Min snåla pappa som vänder på varenda krona och aldrig kostar på sig något. Men han är bara snål mot sig själv. Mot mig är han underbart generös och respektfull. Klart jag hjälper er. Och: tycker ni att huset är fint så kommer jag att tycka det också.
När jag flyttpackar mina kläder hittar jag en näsduk med broderade tranor. Pappa var i Kina för fem år sedan, jag varnade honom innan att ta med tom resväska eftersom shoppingen lär ska vara bra. Asch, sa pappa, jag är ändå inte intresserad. Han kom tillbaka med ett ljus i ögonen. Vad billigt det var, sade han andäktigt. Han hade spenderat högst tvåhundra kronor. Jag fick en sidenmålning med en pion och denna näsduk. Tranor betyder långt liv.
Pappa. Min genomsnälla goda kärleksfulla pappa. En dag kommer jag att ställas inför insikten att resten av livet måste jag leva utan honom. Hur ska jag kunna det?
Näsduk med tranor
Inte grinig längre, efter en period då jag kände att jag mest var tvungen att uppfostra honom ideligen. Koppla in bredbandet så att du kan läsa (och besvara) mejl hemma. Ha inte telefonen på golvet så att du råkar sparka av luren så att det tutar upptaget i timmar. Ring mig lite oftare, och hjälp mig att ändra vårt telefonbeteende. Vi borde prata tio-femton minuter varannan dag. Inte nittio minuter varannan vecka. Jag har inte tid för dina omständliga utläggningar om vad du gjort idag. Bli inte ledsen, men jag har inte tid! Nu välter Q tekannan över sig snart.
När det var som värst tänkte jag ibland att det blir en lättnad den dagen han dör ifrån mig. Då slipper jag oron, då vet jag var jag har honom.
När vi köpte huset fick vi hjälp av pappa. Min snåla pappa som vänder på varenda krona och aldrig kostar på sig något. Men han är bara snål mot sig själv. Mot mig är han underbart generös och respektfull. Klart jag hjälper er. Och: tycker ni att huset är fint så kommer jag att tycka det också.
När jag flyttpackar mina kläder hittar jag en näsduk med broderade tranor. Pappa var i Kina för fem år sedan, jag varnade honom innan att ta med tom resväska eftersom shoppingen lär ska vara bra. Asch, sa pappa, jag är ändå inte intresserad. Han kom tillbaka med ett ljus i ögonen. Vad billigt det var, sade han andäktigt. Han hade spenderat högst tvåhundra kronor. Jag fick en sidenmålning med en pion och denna näsduk. Tranor betyder långt liv.
Pappa. Min genomsnälla goda kärleksfulla pappa. En dag kommer jag att ställas inför insikten att resten av livet måste jag leva utan honom. Hur ska jag kunna det?
2009-05-21
Räkmacka
Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta utan att ljuga.
Jag är inte det minsta avundsjuk.
Utan illamående, foglossning, hormonstormar, sprickor, stygn eller smärtor har jag fått världens ljuvligaste barn.
Amma är säkert häftigt, men å andra sidan var O och jag jämställda från första sekund eftersom vi båda hade mat.
Och säkert vet jag inte vad jag pratar om, men jag tycker att riktigt små bebisar egentligen verkar rätt - tråkiga.
Innan vi adopterade var jag övertygad om att jag resten av mitt liv måste leva med en latent saknad, ett hål i mitt hjärta som aldrig skulle fyllas eftersom jag förnekats det stora i att föda mina barn. Lika fast besluten var jag att göra mitt yttersta för att detta inte skulle gå ut över de barn som skulle bli mina.
Idag vet jag bättre. Det finns inget hål, inte ens ett ärr. För mig - jag upprepar - för mig var det perfekt, optimalt och förutbestämt att bli mamma till en glittrande åttamånadersbebis. (En förutsättning för detta var förstås att jag visste att han haft det bra under sina första åtta månader.)
Inte heller längtar jag tillbaka till den glittrande tiden. Det är om möjligt ännu underbarare att ha en treåring som i detta nu sitter fördjupad i sin leksakslåda för att spritta upp när timern ringer - pappa behöver hjälp med middagsmaten!
Vår bästa tid är nu. På räkmackan i full fart mot framtiden.
Räkmacka
Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta utan att ljuga.
Jag är inte det minsta avundsjuk.
Utan illamående, foglossning, hormonstormar, sprickor, stygn eller smärtor har jag fått världens ljuvligaste barn.
Amma är säkert häftigt, men å andra sidan var O och jag jämställda från första sekund eftersom vi båda hade mat.
Och säkert vet jag inte vad jag pratar om, men jag tycker att riktigt små bebisar egentligen verkar rätt - tråkiga.
Innan vi adopterade var jag övertygad om att jag resten av mitt liv måste leva med en latent saknad, ett hål i mitt hjärta som aldrig skulle fyllas eftersom jag förnekats det stora i att föda mina barn. Lika fast besluten var jag att göra mitt yttersta för att detta inte skulle gå ut över de barn som skulle bli mina.
Idag vet jag bättre. Det finns inget hål, inte ens ett ärr. För mig - jag upprepar - för mig var det perfekt, optimalt och förutbestämt att bli mamma till en glittrande åttamånadersbebis. (En förutsättning för detta var förstås att jag visste att han haft det bra under sina första åtta månader.)
Inte heller längtar jag tillbaka till den glittrande tiden. Det är om möjligt ännu underbarare att ha en treåring som i detta nu sitter fördjupad i sin leksakslåda för att spritta upp när timern ringer - pappa behöver hjälp med middagsmaten!
Vår bästa tid är nu. På räkmackan i full fart mot framtiden.
2009-05-19
Textil lycka?
(Kanske för att jag rent objektivt har alldeles för mycket att göra. Kan det vara förklaringen?)
Vi är i Göteborg och fnattar runt mellan inbokade möten hos släkt och vänner. Sånt som borde fylla på men som just nu dränerar mig. Jag känner mig påpassad och avkrävd, fast jag inte är det.
Jag längtar efter att få vara ensam med min man, det känns som om jag inte varit det på evigheter.
Jag längtar efter att få sova djupt och drömlöst och länge.
Jag längtar efter att göra ingenting en hel dag.
Men det finns saker som gör mig glad! Till exempel mina nya svindyra gardintyger, tillika nya något mindre dyra trasmattor (inte med på bilden). Textil i vackra färger gör något med mig.
Eller så håller jag på att förvandlas till en sån där patetisk inredningsdåre som tror att livets högsta lycka är att ha ett perfekt hem.
Textil lycka?
(Kanske för att jag rent objektivt har alldeles för mycket att göra. Kan det vara förklaringen?)
Vi är i Göteborg och fnattar runt mellan inbokade möten hos släkt och vänner. Sånt som borde fylla på men som just nu dränerar mig. Jag känner mig påpassad och avkrävd, fast jag inte är det.
Jag längtar efter att få vara ensam med min man, det känns som om jag inte varit det på evigheter.
Jag längtar efter att få sova djupt och drömlöst och länge.
Jag längtar efter att göra ingenting en hel dag.
Men det finns saker som gör mig glad! Till exempel mina nya svindyra gardintyger, tillika nya något mindre dyra trasmattor (inte med på bilden). Textil i vackra färger gör något med mig.
Eller så håller jag på att förvandlas till en sån där patetisk inredningsdåre som tror att livets högsta lycka är att ha ett perfekt hem.
2009-05-12
Oväntat andrum
Jag är på kurs i tre dagar för att lära mig grunderna i fackligt arbete. Igår förbannade jag mitt beslut och min usla tajming, maj månad är ju alltid fullknökad även utan flytt. Det kändes också tungt att öka på min skuld till O, hans flexkonto har ännu inte hämtat sig från min Kinaresa.Men nu på plats inser jag att detta ger mig lite välbehövlig vila. Mobilen är satt på ljudlös och jobbet tycks klara sig riktigt bra utan mig, möjligen beroende på mina minutiösa förberedelser. Nya bekantskaper, nya diskussioner. Tillfälle att fördjupa mig i saker jag annars måste hasta igenom. God mat, ingen disk. Inga flyttlådor att packa upp.
En kvällspromenad med sval luft, fågelkvitter och fantastisk utsikt gav själen näring, liksom den efterföljande ölen och fnisset med nyfunna vänner framför Eurovisionen.
Nu ska jag läsa och sedan sova.
Oväntat andrum
Jag är på kurs i tre dagar för att lära mig grunderna i fackligt arbete. Igår förbannade jag mitt beslut och min usla tajming, maj månad är ju alltid fullknökad även utan flytt. Det kändes också tungt att öka på min skuld till O, hans flexkonto har ännu inte hämtat sig från min Kinaresa.Men nu på plats inser jag att detta ger mig lite välbehövlig vila. Mobilen är satt på ljudlös och jobbet tycks klara sig riktigt bra utan mig, möjligen beroende på mina minutiösa förberedelser. Nya bekantskaper, nya diskussioner. Tillfälle att fördjupa mig i saker jag annars måste hasta igenom. God mat, ingen disk. Inga flyttlådor att packa upp.
En kvällspromenad med sval luft, fågelkvitter och fantastisk utsikt gav själen näring, liksom den efterföljande ölen och fnisset med nyfunna vänner framför Eurovisionen.
Nu ska jag läsa och sedan sova.
2009-05-11
Vad besviken man blir
Som när Marcus Birro helt motiverat ondgör sig över att män marginaliseras och inte tas på allvar i sin föräldraroll. Men så skyller han det på feminismen, samhället, kvinnorna, alla andra.
Nej Marcus, det räcker inte med att tro att exakt alla män vill vara delaktiga i sina barns liv men "drivs" tillbaka till jobbet av ett oförstående kvinnokollektiv. Så länge vi inte förstår att mäns dominans i samhället och arbetslivet och kvinnors dominans i hemmet och familjen är två sidor av samma förbannade mynt. Så länge vi gräver skyttegravar och slår in kilar och kastar pajer på varann:
"Om feministerna menade allvar med sin strävan efter jämställdhet och inte bara var ute efter makten, borde man slåss lika mycket för mannens rättigheter som kvinnans."
Så länge varken män eller kvinnor vågar släppa greppet om de gamla trygga könsrollerna som talar om för oss hur vi ska vara.
Vi är alla fångar i samma system. Låt oss då bekämpa det gemensamt.
Vad besviken man blir
Som när Marcus Birro helt motiverat ondgör sig över att män marginaliseras och inte tas på allvar i sin föräldraroll. Men så skyller han det på feminismen, samhället, kvinnorna, alla andra.
Nej Marcus, det räcker inte med att tro att exakt alla män vill vara delaktiga i sina barns liv men "drivs" tillbaka till jobbet av ett oförstående kvinnokollektiv. Så länge vi inte förstår att mäns dominans i samhället och arbetslivet och kvinnors dominans i hemmet och familjen är två sidor av samma förbannade mynt. Så länge vi gräver skyttegravar och slår in kilar och kastar pajer på varann:
"Om feministerna menade allvar med sin strävan efter jämställdhet och inte bara var ute efter makten, borde man slåss lika mycket för mannens rättigheter som kvinnans."
Så länge varken män eller kvinnor vågar släppa greppet om de gamla trygga könsrollerna som talar om för oss hur vi ska vara.
Vi är alla fångar i samma system. Låt oss då bekämpa det gemensamt.
2009-05-06
Okej då
Under måndagens projektmöte gick jag ganska hårt åt honom, pressade honom att göra något han varken vill eller kan eller egentligen ens borde behöva göra.
Igår fick jag dåligt samvete och sa i förbigående att jag var kanske lite väl tuff mot dig igår.
Han plirade snällt mot mig och sa "Tycker jag inte."
Okej då
Under måndagens projektmöte gick jag ganska hårt åt honom, pressade honom att göra något han varken vill eller kan eller egentligen ens borde behöva göra.
Igår fick jag dåligt samvete och sa i förbigående att jag var kanske lite väl tuff mot dig igår.
Han plirade snällt mot mig och sa "Tycker jag inte."
2009-05-04
Dödsångest
På flyttdagens kväll pratade jag med mamma och rapporterade hur allt avlöpt, och nämnde i förbigående en sak jag tänkt på den senaste veckan. Sedan sist vi flyttade orkar jag så mycket mindre rent fysiskt. När jag ska lyfta och bära blir händer, handleder och armar som gelé och min urstarke man som står vid andra änden av det som ska lyftas säger milt uppfordrande "Men lyft då!" och det slutar med att han bär själv.
Varsamt säger mamma att det har att göra med det jag har gått igenom, och det tar någon sekund innan jag fattar att hon menar myeliten. Det är tre år sedan nu, jag tänker nästan aldrig på det längre men tydligen finns dess påverkan kvar. Undrar hur länge?
Fel. Jag tänker visst på sjukdomen, till och med ganska ofta. Men endast då jag är nära att somna, bara då dyker den upp ur mitt undermedvetna. Aldrig i dagsljus under full aktivitet.
Ikväll när jag låg för att natta Q brände det i både fötter och ben, en välbekant känsla när jag är riktigt trött, som jag är nu. Då smyger sig rädslan på mig.
Ända sedan jag var liten har jag varit mycket rädd för att dö. Ännu kan jag känna en fläkt av samma skräck som då, skräcken för att utplånas. Det som är jag kommer att försvinna och inte finnas kvar. Eoner av intighet kommer att passera och jag kommer inte att finnas.
Förintelse.
Men skräcken övermannar mig inte längre, som den gjorde när jag var barn. Jag har lärt mig att hantera den, eller förtränga den om man så vill. Man ska leva sitt liv så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. Kanske är det detta jag försöker göra.
Nu är det inte längre besinningslös skräck jag känner, utan isande rädsla. Jag vill aldrig lämna Q. Gode Gud som jag inte tror på, skydda mig och honom från det. Jag får inte får inte bli sjuk.
Det mest ensamma, det jag aldrig har kunnat dela med någon, min dödsskräck, är plötsligt inte bara min längre. Den involverar också min son.
Det är stort.
Dödsångest
På flyttdagens kväll pratade jag med mamma och rapporterade hur allt avlöpt, och nämnde i förbigående en sak jag tänkt på den senaste veckan. Sedan sist vi flyttade orkar jag så mycket mindre rent fysiskt. När jag ska lyfta och bära blir händer, handleder och armar som gelé och min urstarke man som står vid andra änden av det som ska lyftas säger milt uppfordrande "Men lyft då!" och det slutar med att han bär själv.
Varsamt säger mamma att det har att göra med det jag har gått igenom, och det tar någon sekund innan jag fattar att hon menar myeliten. Det är tre år sedan nu, jag tänker nästan aldrig på det längre men tydligen finns dess påverkan kvar. Undrar hur länge?
Fel. Jag tänker visst på sjukdomen, till och med ganska ofta. Men endast då jag är nära att somna, bara då dyker den upp ur mitt undermedvetna. Aldrig i dagsljus under full aktivitet.
Ikväll när jag låg för att natta Q brände det i både fötter och ben, en välbekant känsla när jag är riktigt trött, som jag är nu. Då smyger sig rädslan på mig.
Ända sedan jag var liten har jag varit mycket rädd för att dö. Ännu kan jag känna en fläkt av samma skräck som då, skräcken för att utplånas. Det som är jag kommer att försvinna och inte finnas kvar. Eoner av intighet kommer att passera och jag kommer inte att finnas.
Förintelse.
Men skräcken övermannar mig inte längre, som den gjorde när jag var barn. Jag har lärt mig att hantera den, eller förtränga den om man så vill. Man ska leva sitt liv så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. Kanske är det detta jag försöker göra.
Nu är det inte längre besinningslös skräck jag känner, utan isande rädsla. Jag vill aldrig lämna Q. Gode Gud som jag inte tror på, skydda mig och honom från det. Jag får inte får inte bli sjuk.
Det mest ensamma, det jag aldrig har kunnat dela med någon, min dödsskräck, är plötsligt inte bara min längre. Den involverar också min son.
Det är stort.
2009-05-01
Flyttad
Jag ska aldrig flytta mer, dyrt och heligt lovar jag detta. Det är märkligt att man på tre år hinner glömma hur jävligt det är. Månne samma mekanism som slår till vid barnafödande?
Det går att flytta samtidigt som man vårdar febrig son. Dock inte utan TV och flyttfirma. Det senare är dyrt men värt varenda krona.
Det går nästan att fixa ett nytt kök och renovera väggar och golv i fem rum på en månad. Fast bara nästan.
Hundra flyttlådor räckte ganska precis till vårt samlade bohag. Leve konsumtionssamhället!
Imorse vaknade jag kvart i sju med stressmigrän av O:s hojtande om att det var hantverkare på ingång. Snabb ihoprafsning av kläder och i ilfart ner till duschen. Inget bra uppvaknande för någon som normalt sett lider av uselt morgonhumör.
Detta är min vemodigaste flytt någonsin. Jag kan inte riktigt förklara varför. Detta kommer att bli så bra, jag vet det, jag känner det. Egentligen är jag glad att flytta från den trånga lägenheten som blev så varm vid minsta solglimt. Strålande utsikt, visst, men balkongen gick inte att utnyttja eftersom det alltid blåste och vi var livrädda för att Q skulle klättra över räcket. Imorse drack jag te och läste morgontidning tjugo steg från ytterdörren medan Q grävde i sandlådan.
Min själ behöver kanske några dagar på sig att komma ifatt. Under tiden ska kroppen ägna sig åt utrotning av flyttlådor. Men först ska den sova.
Flyttad
Jag ska aldrig flytta mer, dyrt och heligt lovar jag detta. Det är märkligt att man på tre år hinner glömma hur jävligt det är. Månne samma mekanism som slår till vid barnafödande?
Det går att flytta samtidigt som man vårdar febrig son. Dock inte utan TV och flyttfirma. Det senare är dyrt men värt varenda krona.
Det går nästan att fixa ett nytt kök och renovera väggar och golv i fem rum på en månad. Fast bara nästan.
Hundra flyttlådor räckte ganska precis till vårt samlade bohag. Leve konsumtionssamhället!
Imorse vaknade jag kvart i sju med stressmigrän av O:s hojtande om att det var hantverkare på ingång. Snabb ihoprafsning av kläder och i ilfart ner till duschen. Inget bra uppvaknande för någon som normalt sett lider av uselt morgonhumör.
Detta är min vemodigaste flytt någonsin. Jag kan inte riktigt förklara varför. Detta kommer att bli så bra, jag vet det, jag känner det. Egentligen är jag glad att flytta från den trånga lägenheten som blev så varm vid minsta solglimt. Strålande utsikt, visst, men balkongen gick inte att utnyttja eftersom det alltid blåste och vi var livrädda för att Q skulle klättra över räcket. Imorse drack jag te och läste morgontidning tjugo steg från ytterdörren medan Q grävde i sandlådan.
Min själ behöver kanske några dagar på sig att komma ifatt. Under tiden ska kroppen ägna sig åt utrotning av flyttlådor. Men först ska den sova.