Vi har en konsult på jobbet, en gänglig kille med rolig dialekt. Vi har hejat på varann men aldrig pratat förrän idag, då vi av en händelse hamnade vi mitt emot varann vid lunchbordet.
På den korta tid vi satte i oss våra lammfärsbiffar hann vi prata om
Fördelar och nackdelar med att jobba på små eller stora företag
Exempel på tekniska innovationer som gömts och glömts i någon byrålåda för att återupptäckas, göra succé och generera vinst
De bedrövliga tvärförbindelserna i Stockholm, fram för fler tvärbanor!
Hur man övervinner blod- och sprutskräck
Könsfördelningen på de tekniska högskolorna och dess sorgliga konstans över decennierna
Mysteriet att betydligt fler brudar väljer att läsa maskinteknik än elektro- eller datateknik (why? Stora maskiner är väl himla mycket mer macho än små kretsar?)
Småbarns fascination av grävskopor (apropå stora maskiner - ett barnprogram med denna titel är favorit i bådas våra hem)
Hur det kom sig att man blev civilingenjör och inte undersköterska och vad man har för tankar kring det tjugo år senare
Jösses ja. Det var ju så här det kändes att ha någon att snacka med. Ändå verkade han inte särskilt mycket klyftigare eller trevligare än mina kollegor, som är båda delarna. Han var bara - med.
2008-05-22
Oj
Vi har en konsult på jobbet, en gänglig kille med rolig dialekt. Vi har hejat på varann men aldrig pratat förrän idag, då vi av en händelse hamnade vi mitt emot varann vid lunchbordet.
På den korta tid vi satte i oss våra lammfärsbiffar hann vi prata om
Fördelar och nackdelar med att jobba på små eller stora företag
Exempel på tekniska innovationer som gömts och glömts i någon byrålåda för att återupptäckas, göra succé och generera vinst
De bedrövliga tvärförbindelserna i Stockholm, fram för fler tvärbanor!
Hur man övervinner blod- och sprutskräck
Könsfördelningen på de tekniska högskolorna och dess sorgliga konstans över decennierna
Mysteriet att betydligt fler brudar väljer att läsa maskinteknik än elektro- eller datateknik (why? Stora maskiner är väl himla mycket mer macho än små kretsar?)
Småbarns fascination av grävskopor (apropå stora maskiner - ett barnprogram med denna titel är favorit i bådas våra hem)
Hur det kom sig att man blev civilingenjör och inte undersköterska och vad man har för tankar kring det tjugo år senare
Jösses ja. Det var ju så här det kändes att ha någon att snacka med. Ändå verkade han inte särskilt mycket klyftigare eller trevligare än mina kollegor, som är båda delarna. Han var bara - med.
På den korta tid vi satte i oss våra lammfärsbiffar hann vi prata om
Fördelar och nackdelar med att jobba på små eller stora företag
Exempel på tekniska innovationer som gömts och glömts i någon byrålåda för att återupptäckas, göra succé och generera vinst
De bedrövliga tvärförbindelserna i Stockholm, fram för fler tvärbanor!
Hur man övervinner blod- och sprutskräck
Könsfördelningen på de tekniska högskolorna och dess sorgliga konstans över decennierna
Mysteriet att betydligt fler brudar väljer att läsa maskinteknik än elektro- eller datateknik (why? Stora maskiner är väl himla mycket mer macho än små kretsar?)
Småbarns fascination av grävskopor (apropå stora maskiner - ett barnprogram med denna titel är favorit i bådas våra hem)
Hur det kom sig att man blev civilingenjör och inte undersköterska och vad man har för tankar kring det tjugo år senare
Jösses ja. Det var ju så här det kändes att ha någon att snacka med. Ändå verkade han inte särskilt mycket klyftigare eller trevligare än mina kollegor, som är båda delarna. Han var bara - med.
2008-05-21
Över sommaren i alla fall
Nå hur gick det då, undrar ni kanske. (Eller inte).
Jovars. Det kunde ha gått både bättre och sämre. Fienden är identifierad, kontakt är etablerad med en allierad. Detaljerad försvarsplan saknas, liksom anfallsdito.
Vi får se. Jag tror inte att vi i längden kommer att kunna behålla huset på Sommarön. För att det ska kunna ske krävs att några av mina släktingar ändrar sig ganska rejält i fråga om beteende och synsätt. Och folk gör ju som bekant sällan det.
Några år till kan vi förmodligen hanka oss fram. Ingen vill hålla i yxan och kräva försäljning av det som varit paradiset för ganska många av oss.
Egentligen har jag behov av att skriva mycket mer, bena ut och analysera och fundera och hoppas på kloka kommentarer. Men jag gör inte det, av flera skäl. Jag vill inte lämna ut folk mer än nödvändigt, och jag börjar bli ganska trött på hela eländet. Jag önskar att jag kunde stänga av tankarna som snurrar.
Men en plus-och minuslista kan jag i alla fall göra. För och emot att sluta kämpa för Sommarön, att ge upp och sälja det till utomstående:
För:
Att slippa alla besvärliga känslor. Beslutsvåndan. Stressen. Irritationen gentemot släktingarna.
Att få loss en ansenlig summa pengar. Tänk vad vi kunde göra för dem. Köpa hus här i Stockholm kanske, något vi förmodligen aldrig kommer att ha råd med annars.
Emot:
Det går aldrig att göras ogjort. Sommarön är unik och speciell, även utan barndomsminnen.
Det är underbart att vara barn på Sommarön. Det tycker Q redan, så liten han är. Jag vill hemskt gärna kunna ge honom fler somrar där.
Alltså: förnuft mot känsla. Rationell eller emotionell. Vilket ska jag lyssna till, vad ska jag vara?
.jpg)
Jovars. Det kunde ha gått både bättre och sämre. Fienden är identifierad, kontakt är etablerad med en allierad. Detaljerad försvarsplan saknas, liksom anfallsdito.
Vi får se. Jag tror inte att vi i längden kommer att kunna behålla huset på Sommarön. För att det ska kunna ske krävs att några av mina släktingar ändrar sig ganska rejält i fråga om beteende och synsätt. Och folk gör ju som bekant sällan det.
Några år till kan vi förmodligen hanka oss fram. Ingen vill hålla i yxan och kräva försäljning av det som varit paradiset för ganska många av oss.
Egentligen har jag behov av att skriva mycket mer, bena ut och analysera och fundera och hoppas på kloka kommentarer. Men jag gör inte det, av flera skäl. Jag vill inte lämna ut folk mer än nödvändigt, och jag börjar bli ganska trött på hela eländet. Jag önskar att jag kunde stänga av tankarna som snurrar.
Men en plus-och minuslista kan jag i alla fall göra. För och emot att sluta kämpa för Sommarön, att ge upp och sälja det till utomstående:
För:
Att slippa alla besvärliga känslor. Beslutsvåndan. Stressen. Irritationen gentemot släktingarna.
Att få loss en ansenlig summa pengar. Tänk vad vi kunde göra för dem. Köpa hus här i Stockholm kanske, något vi förmodligen aldrig kommer att ha råd med annars.
Emot:
Det går aldrig att göras ogjort. Sommarön är unik och speciell, även utan barndomsminnen.
Det är underbart att vara barn på Sommarön. Det tycker Q redan, så liten han är. Jag vill hemskt gärna kunna ge honom fler somrar där.
Alltså: förnuft mot känsla. Rationell eller emotionell. Vilket ska jag lyssna till, vad ska jag vara?
.jpg)
Över sommaren i alla fall
Nå hur gick det då, undrar ni kanske. (Eller inte).
Jovars. Det kunde ha gått både bättre och sämre. Fienden är identifierad, kontakt är etablerad med en allierad. Detaljerad försvarsplan saknas, liksom anfallsdito.
Vi får se. Jag tror inte att vi i längden kommer att kunna behålla huset på Sommarön. För att det ska kunna ske krävs att några av mina släktingar ändrar sig ganska rejält i fråga om beteende och synsätt. Och folk gör ju som bekant sällan det.
Några år till kan vi förmodligen hanka oss fram. Ingen vill hålla i yxan och kräva försäljning av det som varit paradiset för ganska många av oss.
Egentligen har jag behov av att skriva mycket mer, bena ut och analysera och fundera och hoppas på kloka kommentarer. Men jag gör inte det, av flera skäl. Jag vill inte lämna ut folk mer än nödvändigt, och jag börjar bli ganska trött på hela eländet. Jag önskar att jag kunde stänga av tankarna som snurrar.
Men en plus-och minuslista kan jag i alla fall göra. För och emot att sluta kämpa för Sommarön, att ge upp och sälja det till utomstående:
För:
Att slippa alla besvärliga känslor. Beslutsvåndan. Stressen. Irritationen gentemot släktingarna.
Att få loss en ansenlig summa pengar. Tänk vad vi kunde göra för dem. Köpa hus här i Stockholm kanske, något vi förmodligen aldrig kommer att ha råd med annars.
Emot:
Det går aldrig att göras ogjort. Sommarön är unik och speciell, även utan barndomsminnen.
Det är underbart att vara barn på Sommarön. Det tycker Q redan, så liten han är. Jag vill hemskt gärna kunna ge honom fler somrar där.
Alltså: förnuft mot känsla. Rationell eller emotionell. Vilket ska jag lyssna till, vad ska jag vara?
Jovars. Det kunde ha gått både bättre och sämre. Fienden är identifierad, kontakt är etablerad med en allierad. Detaljerad försvarsplan saknas, liksom anfallsdito.
Vi får se. Jag tror inte att vi i längden kommer att kunna behålla huset på Sommarön. För att det ska kunna ske krävs att några av mina släktingar ändrar sig ganska rejält i fråga om beteende och synsätt. Och folk gör ju som bekant sällan det.
Några år till kan vi förmodligen hanka oss fram. Ingen vill hålla i yxan och kräva försäljning av det som varit paradiset för ganska många av oss.
Egentligen har jag behov av att skriva mycket mer, bena ut och analysera och fundera och hoppas på kloka kommentarer. Men jag gör inte det, av flera skäl. Jag vill inte lämna ut folk mer än nödvändigt, och jag börjar bli ganska trött på hela eländet. Jag önskar att jag kunde stänga av tankarna som snurrar.
Men en plus-och minuslista kan jag i alla fall göra. För och emot att sluta kämpa för Sommarön, att ge upp och sälja det till utomstående:
För:
Att slippa alla besvärliga känslor. Beslutsvåndan. Stressen. Irritationen gentemot släktingarna.
Att få loss en ansenlig summa pengar. Tänk vad vi kunde göra för dem. Köpa hus här i Stockholm kanske, något vi förmodligen aldrig kommer att ha råd med annars.
Emot:
Det går aldrig att göras ogjort. Sommarön är unik och speciell, även utan barndomsminnen.
Det är underbart att vara barn på Sommarön. Det tycker Q redan, så liten han är. Jag vill hemskt gärna kunna ge honom fler somrar där.
Alltså: förnuft mot känsla. Rationell eller emotionell. Vilket ska jag lyssna till, vad ska jag vara?
2008-05-15
Dagens skratt + femårsplan i fara
Har ni inte hittat sidan med arga lappar förut så har ni något roligt kvar. Dagens arga lapp om absorberade bajsångor var en höjdare i sin omedvetna självupptagenhet.
Den gjorde mig på bättre humör, för idag vaknade jag definitivt på fel sida. Stressnivån är högre än den brukar vara och jag vet varför. Det drar ihop sig till planeringsmöte på Sommarön. Ingen är intresserad av att göra de investeringar i tid, pengar och engagemang som behövs. Jag har tidigare föresatt mig att kämpa i fem år innan jag ger upp. För att Q ska få en chans att minnas Sommarön, men allra mest för min egen skull, för att jag ska veta att jag försökte.
Men nu vete fan om jag orkar ens ett år till.
Den gjorde mig på bättre humör, för idag vaknade jag definitivt på fel sida. Stressnivån är högre än den brukar vara och jag vet varför. Det drar ihop sig till planeringsmöte på Sommarön. Ingen är intresserad av att göra de investeringar i tid, pengar och engagemang som behövs. Jag har tidigare föresatt mig att kämpa i fem år innan jag ger upp. För att Q ska få en chans att minnas Sommarön, men allra mest för min egen skull, för att jag ska veta att jag försökte.
Men nu vete fan om jag orkar ens ett år till.
Dagens skratt + femårsplan i fara
Har ni inte hittat sidan med arga lappar förut så har ni något roligt kvar. Dagens arga lapp om absorberade bajsångor var en höjdare i sin omedvetna självupptagenhet.
Den gjorde mig på bättre humör, för idag vaknade jag definitivt på fel sida. Stressnivån är högre än den brukar vara och jag vet varför. Det drar ihop sig till planeringsmöte på Sommarön. Ingen är intresserad av att göra de investeringar i tid, pengar och engagemang som behövs. Jag har tidigare föresatt mig att kämpa i fem år innan jag ger upp. För att Q ska få en chans att minnas Sommarön, men allra mest för min egen skull, för att jag ska veta att jag försökte.
Men nu vete fan om jag orkar ens ett år till.
Den gjorde mig på bättre humör, för idag vaknade jag definitivt på fel sida. Stressnivån är högre än den brukar vara och jag vet varför. Det drar ihop sig till planeringsmöte på Sommarön. Ingen är intresserad av att göra de investeringar i tid, pengar och engagemang som behövs. Jag har tidigare föresatt mig att kämpa i fem år innan jag ger upp. För att Q ska få en chans att minnas Sommarön, men allra mest för min egen skull, för att jag ska veta att jag försökte.
Men nu vete fan om jag orkar ens ett år till.
2008-05-13
Mamma när jag inte kunde
Jag ska berätta om mamma och mig och barnlösheten. Jag kan bara inte bestämma mig för när det började, eller hur mycket jag ska berätta. Det är svårt att hålla sig till bara barnlöshetsåren, för det är så mycket annat som är viktigt i vår relation.
Jag börjar från början när jag var liten, för det var då som jag märkte att mamma hade en gräns.
Oftast, nästan alltid, var hon mycket bra på att trösta och förklara och reda ut komplicerade känslor. Hon är i grunden en empatisk och emotionellt intelligent person, och intresserad av sina medmänniskor. När jag var liten och ledsen gjorde det gott att prata med henne. Hon försäkrade att det inte var konstigt att jag kände som jag gjorde. Det var för jävligt att vara tretton år, minns jag att hon sa en gång. Det var skönt att höra, för det tyckte nämligen jag också, men bland mina kompisar verkade ingen hålla med, och inte heller någon i den uppsjö av fåniga böcker och tidningar som vände sig till trettonåringar.
Men. Mamma hade en gräns som jag ibland överskred. När jag var för ledsen och för svartsynt blev hon inte tröstande utan istället provocerad. Det hände inte många gånger men det gjorde starkt intryck på mig. Förstås. Det gör ont att behöva tröst men istället bli grälad på.
För övrigt hade vi en harmonisk relation. Jag var ett lugnt och snällt barn och dito tonåring. Jag undrade själv ibland varför mitt tonårsuppror uteblev. Men kanske var det inte så konstigt, för visserligen var jag ett mönster av gott uppförande, men mamma var heller inte den som lockade till revolt.
Till exempel kom hon väldigt sällan med kritik, något som annars är ganska vanligt mödrar och döttrar emellan. I högstadiet hade jag en period när jag sydde kläder och gjorde egna smycken, och såg säkerligen ganska anskrämlig ut. Påsiga byxor sydda av rosa lakan målade med textilfärg, örhängen som såg ut som gröna blixtar, den ena kreationen vildare än den andra. Aldrig ett nedsättande ord från mamma, istället beröm för att jag var kreativ, duktig och påhittig. Aldrig att hon skulle ha ens drömt om att yttra något negativt om mitt utseende eller vikt. Det kom som en chock för mig när jag förstod att några av mina kompisars mammor skällde på dem för att de åt för mycket eller klädde sig fult eller var för tjocka.
I gymnasiet började jag allt oftare komma på kant med min styvfar, men jag minns att jag tyckte att mamma backade upp mig. Hon tog kanske inte direkt mitt parti men hon accepterade att jag tyckte att han var en skitgubbe ibland. Det var tillåtet för mig att tycka så. Det var ändå en lättnad att flytta hemifrån. Jag glömmer aldrig den första tidens berusande frihetskänsla. Att sätta nyckeln i dörren till mitt studentrum och tänka, detta är mitt, bara mitt!
Först i tjugofemårsåldern började jag se på mamma med kritiska ögon. Det började med att jag formulerade det jag egentligen alltid tyckt och vetat, att det var hon som orsakat de två omvälvningar som präglade min barndom mer än något annat: skilsmässan då pappa flyttade ut och flytten till USA. Jag tänkte och skrev dagbok och pratade med pappa som med tiden fått en försonlig inställning till händelserna. Jag försökte några gånger fråga mamma med mer eller mindre katastrofala resultat. Hon blev defensiv och gällröstad och kom med underliga anklagelser (som tog ytterligare några år att bena ut). Till sist gav jag upp och accepterade att jag aldrig kommer att få höra hennes version av händelserna. Men det spelar ingen roll. Det var bra att som vuxen få rota lite lagom i vad som hände och få bekräftat saker jag egentligen alltid vetat - barn har en sällsam intuition. De begriper mycket mer än vuxna tror av gräl och gråt bakom stängda dörrar.
Detta tog som sagt några år att komma fram till och riktigt färdig var jag nog inte förrän O och jag var en bit inne i barnskafferiet, på väg att gå rejält vilse.
Jag kan nästan på dagen säga när mammas och min relation började skeva. Det var på vårvintern 2002 då jag mått dåligt ett tag över att jag inte blev med barn. Vi hade fått en första förklaring (som senare skulle komma att ändras) och var remitterade till IVF-kliniken, dock ännu inte uppsatta i IVF-kö. Förutom barnafrågan var jag också tyngd av jobbet, jag hade en krävande tjänst som jag vantrivdes med och som jag från början inte alls velat ha. Mamma ordnade så att vi fick komma på ett första besök till en gynekolog som direkt satte upp oss i kön och som föreslog Pergotime, ägglossningsstimulerande medicin under väntetiden.
När mamma ringde för att få rapport om detta möte blev hon mycket bestört över att jag inte var gladare. Hon tyckte att jag borde vara glad och hoppfull inför framtiden och eftersom jag inte var det och inte kunde se någon ljusning i tillvaron drog hon slutsatsen att jag var deprimerad och borde medicinera.
Egentligen kan det räcka här, för detta är representativt för det som skulle prägla vår relation de närmaste åren. Bara att allt blev så mycket värre.
Snabbt stod det klart att mamma hade mycket svårt att hantera att jag var så ledsen. Jag tror att detta berodde på att hon kände sig hjälplös och att det väckte stark ångest hos henne. Hennes försök att hjälpa mig (glatt prata om annat för att distrahera, eller föreslå antidepressiv medicin) avvisades bryskt av mig varpå hon kände sig missförstådd och kränkt.
Vi hade några förskräckliga gräl där hon fullständigt tappade sans och vett och beskyllde mig för att mura in mig i ledsnad, att leka martyr, att vilja styra och diktera hur jag vill bli bemött. Säkert var jag inte lätt att ha att göra med, men de anklagelserna var orättvisa.
De gräsligaste grälen involverade oftast en tredje part. Mamma ringde mig när min kusin (ja, just hon) fött sitt första barn. Hon halvgrät i telefonen. Är kusin död? frågade jag. Är ungen död? Får de men för livet? Nej alla mår bra, men det var ju så svårt och så långt och gjorde så ont och så är det skandal att en förstföderska får ligga så länge innan de snittar.
Just då sprayade jag för IVF nr tre och var inte precis upplagd för att delta i dylika klagosånger, så jag fräste. Mamma fick antagligen dåligt samvete för hon blev förbannad och skällde över min attityd och tog sedan ett djupt andetag och förklarade att hon var så GLAD för min kusins skull att hon nu fått föda barn eftersom hon i tonåren hade - ja, ni kan säkert gissa. Vilket inte precis gjorde mig mer försonligt inställd. Visst kan jag idag se att jag var självcentrerad i mitt elände men jag vidhåller att det är för mycket begärt att man som infertil (och spraypåverkad) ska glädjas extra åt andras lycka just därför att de tidigare klantat sig.
Håhåjaja. Sådär höll vi på. Igen och igen.
Det är en sak till, som jag har svårt att komma ihåg nu några korta år senare. Under den här tiden upplevde jag mamma som krävande och dominerande. Var det inte hunden som skulle passas så skulle styvfar eller syster skjutsas eller så skulle vi vara med på fest och se glada ut. Jag kände mig pressad och dränerad men hade samtidigt väldigt svårt att säga nej.
Från min uppväxt minns jag inte de här kraven. Var hon annorlunda, var jag mer följsam? Idag har jag som sagt nästan svårt att minnas hur det var. Utan tvivel var det nyttigt för vår relation att jag flyttade till Stockholm. Numera kommer hon och hälsar på och passar Q och anpassar sig till oss. Visst finns de gamla dominerande takterna kvar men inte alls på samma sätt.
Jag har läst den här texten flera gånger och ändrat lite här och där. Jag tvekar att publicera den, för den ger mig dåligt samvete. Fast jag har ansträngt mig för att ge en rättvis bild. Det var så här det var. Men nu är det över.
Sedan jag fick Q har det tillkommit en ny dimension i min bild av de gamla konflikterna med mamma. Det är lättare att förstå den vanmakt hon kände inför min förtvivlan. Det är lättare att förstå hennes aggressivitet, hennes dåliga samvete. Jag vet numera hur arg man kan bli på den man älskar mest, hur nära kärleken har till ilskan. Glödande, röda känslor, motsatsen till sval likgiltighet.
Mamma är inte ett mammaideal för mig i alla avseenden, det är mycket jag kommer att försöka göra annorlunda. Men det allra viktigaste gjorde hon precis rätt: jag har alltid vetat att hon älskar mig.
Jag börjar från början när jag var liten, för det var då som jag märkte att mamma hade en gräns.
Oftast, nästan alltid, var hon mycket bra på att trösta och förklara och reda ut komplicerade känslor. Hon är i grunden en empatisk och emotionellt intelligent person, och intresserad av sina medmänniskor. När jag var liten och ledsen gjorde det gott att prata med henne. Hon försäkrade att det inte var konstigt att jag kände som jag gjorde. Det var för jävligt att vara tretton år, minns jag att hon sa en gång. Det var skönt att höra, för det tyckte nämligen jag också, men bland mina kompisar verkade ingen hålla med, och inte heller någon i den uppsjö av fåniga böcker och tidningar som vände sig till trettonåringar.
Men. Mamma hade en gräns som jag ibland överskred. När jag var för ledsen och för svartsynt blev hon inte tröstande utan istället provocerad. Det hände inte många gånger men det gjorde starkt intryck på mig. Förstås. Det gör ont att behöva tröst men istället bli grälad på.
För övrigt hade vi en harmonisk relation. Jag var ett lugnt och snällt barn och dito tonåring. Jag undrade själv ibland varför mitt tonårsuppror uteblev. Men kanske var det inte så konstigt, för visserligen var jag ett mönster av gott uppförande, men mamma var heller inte den som lockade till revolt.
Till exempel kom hon väldigt sällan med kritik, något som annars är ganska vanligt mödrar och döttrar emellan. I högstadiet hade jag en period när jag sydde kläder och gjorde egna smycken, och såg säkerligen ganska anskrämlig ut. Påsiga byxor sydda av rosa lakan målade med textilfärg, örhängen som såg ut som gröna blixtar, den ena kreationen vildare än den andra. Aldrig ett nedsättande ord från mamma, istället beröm för att jag var kreativ, duktig och påhittig. Aldrig att hon skulle ha ens drömt om att yttra något negativt om mitt utseende eller vikt. Det kom som en chock för mig när jag förstod att några av mina kompisars mammor skällde på dem för att de åt för mycket eller klädde sig fult eller var för tjocka.
I gymnasiet började jag allt oftare komma på kant med min styvfar, men jag minns att jag tyckte att mamma backade upp mig. Hon tog kanske inte direkt mitt parti men hon accepterade att jag tyckte att han var en skitgubbe ibland. Det var tillåtet för mig att tycka så. Det var ändå en lättnad att flytta hemifrån. Jag glömmer aldrig den första tidens berusande frihetskänsla. Att sätta nyckeln i dörren till mitt studentrum och tänka, detta är mitt, bara mitt!
Först i tjugofemårsåldern började jag se på mamma med kritiska ögon. Det började med att jag formulerade det jag egentligen alltid tyckt och vetat, att det var hon som orsakat de två omvälvningar som präglade min barndom mer än något annat: skilsmässan då pappa flyttade ut och flytten till USA. Jag tänkte och skrev dagbok och pratade med pappa som med tiden fått en försonlig inställning till händelserna. Jag försökte några gånger fråga mamma med mer eller mindre katastrofala resultat. Hon blev defensiv och gällröstad och kom med underliga anklagelser (som tog ytterligare några år att bena ut). Till sist gav jag upp och accepterade att jag aldrig kommer att få höra hennes version av händelserna. Men det spelar ingen roll. Det var bra att som vuxen få rota lite lagom i vad som hände och få bekräftat saker jag egentligen alltid vetat - barn har en sällsam intuition. De begriper mycket mer än vuxna tror av gräl och gråt bakom stängda dörrar.
Detta tog som sagt några år att komma fram till och riktigt färdig var jag nog inte förrän O och jag var en bit inne i barnskafferiet, på väg att gå rejält vilse.
Jag kan nästan på dagen säga när mammas och min relation började skeva. Det var på vårvintern 2002 då jag mått dåligt ett tag över att jag inte blev med barn. Vi hade fått en första förklaring (som senare skulle komma att ändras) och var remitterade till IVF-kliniken, dock ännu inte uppsatta i IVF-kö. Förutom barnafrågan var jag också tyngd av jobbet, jag hade en krävande tjänst som jag vantrivdes med och som jag från början inte alls velat ha. Mamma ordnade så att vi fick komma på ett första besök till en gynekolog som direkt satte upp oss i kön och som föreslog Pergotime, ägglossningsstimulerande medicin under väntetiden.
När mamma ringde för att få rapport om detta möte blev hon mycket bestört över att jag inte var gladare. Hon tyckte att jag borde vara glad och hoppfull inför framtiden och eftersom jag inte var det och inte kunde se någon ljusning i tillvaron drog hon slutsatsen att jag var deprimerad och borde medicinera.
Egentligen kan det räcka här, för detta är representativt för det som skulle prägla vår relation de närmaste åren. Bara att allt blev så mycket värre.
Snabbt stod det klart att mamma hade mycket svårt att hantera att jag var så ledsen. Jag tror att detta berodde på att hon kände sig hjälplös och att det väckte stark ångest hos henne. Hennes försök att hjälpa mig (glatt prata om annat för att distrahera, eller föreslå antidepressiv medicin) avvisades bryskt av mig varpå hon kände sig missförstådd och kränkt.
Vi hade några förskräckliga gräl där hon fullständigt tappade sans och vett och beskyllde mig för att mura in mig i ledsnad, att leka martyr, att vilja styra och diktera hur jag vill bli bemött. Säkert var jag inte lätt att ha att göra med, men de anklagelserna var orättvisa.
De gräsligaste grälen involverade oftast en tredje part. Mamma ringde mig när min kusin (ja, just hon) fött sitt första barn. Hon halvgrät i telefonen. Är kusin död? frågade jag. Är ungen död? Får de men för livet? Nej alla mår bra, men det var ju så svårt och så långt och gjorde så ont och så är det skandal att en förstföderska får ligga så länge innan de snittar.
Just då sprayade jag för IVF nr tre och var inte precis upplagd för att delta i dylika klagosånger, så jag fräste. Mamma fick antagligen dåligt samvete för hon blev förbannad och skällde över min attityd och tog sedan ett djupt andetag och förklarade att hon var så GLAD för min kusins skull att hon nu fått föda barn eftersom hon i tonåren hade - ja, ni kan säkert gissa. Vilket inte precis gjorde mig mer försonligt inställd. Visst kan jag idag se att jag var självcentrerad i mitt elände men jag vidhåller att det är för mycket begärt att man som infertil (och spraypåverkad) ska glädjas extra åt andras lycka just därför att de tidigare klantat sig.
Håhåjaja. Sådär höll vi på. Igen och igen.
Det är en sak till, som jag har svårt att komma ihåg nu några korta år senare. Under den här tiden upplevde jag mamma som krävande och dominerande. Var det inte hunden som skulle passas så skulle styvfar eller syster skjutsas eller så skulle vi vara med på fest och se glada ut. Jag kände mig pressad och dränerad men hade samtidigt väldigt svårt att säga nej.
Från min uppväxt minns jag inte de här kraven. Var hon annorlunda, var jag mer följsam? Idag har jag som sagt nästan svårt att minnas hur det var. Utan tvivel var det nyttigt för vår relation att jag flyttade till Stockholm. Numera kommer hon och hälsar på och passar Q och anpassar sig till oss. Visst finns de gamla dominerande takterna kvar men inte alls på samma sätt.
Jag har läst den här texten flera gånger och ändrat lite här och där. Jag tvekar att publicera den, för den ger mig dåligt samvete. Fast jag har ansträngt mig för att ge en rättvis bild. Det var så här det var. Men nu är det över.
Sedan jag fick Q har det tillkommit en ny dimension i min bild av de gamla konflikterna med mamma. Det är lättare att förstå den vanmakt hon kände inför min förtvivlan. Det är lättare att förstå hennes aggressivitet, hennes dåliga samvete. Jag vet numera hur arg man kan bli på den man älskar mest, hur nära kärleken har till ilskan. Glödande, röda känslor, motsatsen till sval likgiltighet.
Mamma är inte ett mammaideal för mig i alla avseenden, det är mycket jag kommer att försöka göra annorlunda. Men det allra viktigaste gjorde hon precis rätt: jag har alltid vetat att hon älskar mig.
Mamma när jag inte kunde
Jag ska berätta om mamma och mig och barnlösheten. Jag kan bara inte bestämma mig för när det började, eller hur mycket jag ska berätta. Det är svårt att hålla sig till bara barnlöshetsåren, för det är så mycket annat som är viktigt i vår relation.
Jag börjar från början när jag var liten, för det var då som jag märkte att mamma hade en gräns.
Oftast, nästan alltid, var hon mycket bra på att trösta och förklara och reda ut komplicerade känslor. Hon är i grunden en empatisk och emotionellt intelligent person, och intresserad av sina medmänniskor. När jag var liten och ledsen gjorde det gott att prata med henne. Hon försäkrade att det inte var konstigt att jag kände som jag gjorde. Det var för jävligt att vara tretton år, minns jag att hon sa en gång. Det var skönt att höra, för det tyckte nämligen jag också, men bland mina kompisar verkade ingen hålla med, och inte heller någon i den uppsjö av fåniga böcker och tidningar som vände sig till trettonåringar.
Men. Mamma hade en gräns som jag ibland överskred. När jag var för ledsen och för svartsynt blev hon inte tröstande utan istället provocerad. Det hände inte många gånger men det gjorde starkt intryck på mig. Förstås. Det gör ont att behöva tröst men istället bli grälad på.
För övrigt hade vi en harmonisk relation. Jag var ett lugnt och snällt barn och dito tonåring. Jag undrade själv ibland varför mitt tonårsuppror uteblev. Men kanske var det inte så konstigt, för visserligen var jag ett mönster av gott uppförande, men mamma var heller inte den som lockade till revolt.
Till exempel kom hon väldigt sällan med kritik, något som annars är ganska vanligt mödrar och döttrar emellan. I högstadiet hade jag en period när jag sydde kläder och gjorde egna smycken, och såg säkerligen ganska anskrämlig ut. Påsiga byxor sydda av rosa lakan målade med textilfärg, örhängen som såg ut som gröna blixtar, den ena kreationen vildare än den andra. Aldrig ett nedsättande ord från mamma, istället beröm för att jag var kreativ, duktig och påhittig. Aldrig att hon skulle ha ens drömt om att yttra något negativt om mitt utseende eller vikt. Det kom som en chock för mig när jag förstod att några av mina kompisars mammor skällde på dem för att de åt för mycket eller klädde sig fult eller var för tjocka.
I gymnasiet började jag allt oftare komma på kant med min styvfar, men jag minns att jag tyckte att mamma backade upp mig. Hon tog kanske inte direkt mitt parti men hon accepterade att jag tyckte att han var en skitgubbe ibland. Det var tillåtet för mig att tycka så. Det var ändå en lättnad att flytta hemifrån. Jag glömmer aldrig den första tidens berusande frihetskänsla. Att sätta nyckeln i dörren till mitt studentrum och tänka, detta är mitt, bara mitt!
Först i tjugofemårsåldern började jag se på mamma med kritiska ögon. Det började med att jag formulerade det jag egentligen alltid tyckt och vetat, att det var hon som orsakat de två omvälvningar som präglade min barndom mer än något annat: skilsmässan då pappa flyttade ut och flytten till USA. Jag tänkte och skrev dagbok och pratade med pappa som med tiden fått en försonlig inställning till händelserna. Jag försökte några gånger fråga mamma med mer eller mindre katastrofala resultat. Hon blev defensiv och gällröstad och kom med underliga anklagelser (som tog ytterligare några år att bena ut). Till sist gav jag upp och accepterade att jag aldrig kommer att få höra hennes version av händelserna. Men det spelar ingen roll. Det var bra att som vuxen få rota lite lagom i vad som hände och få bekräftat saker jag egentligen alltid vetat - barn har en sällsam intuition. De begriper mycket mer än vuxna tror av gräl och gråt bakom stängda dörrar.
Detta tog som sagt några år att komma fram till och riktigt färdig var jag nog inte förrän O och jag var en bit inne i barnskafferiet, på väg att gå rejält vilse.
Jag kan nästan på dagen säga när mammas och min relation började skeva. Det var på vårvintern 2002 då jag mått dåligt ett tag över att jag inte blev med barn. Vi hade fått en första förklaring (som senare skulle komma att ändras) och var remitterade till IVF-kliniken, dock ännu inte uppsatta i IVF-kö. Förutom barnafrågan var jag också tyngd av jobbet, jag hade en krävande tjänst som jag vantrivdes med och som jag från början inte alls velat ha. Mamma ordnade så att vi fick komma på ett första besök till en gynekolog som direkt satte upp oss i kön och som föreslog Pergotime, ägglossningsstimulerande medicin under väntetiden.
När mamma ringde för att få rapport om detta möte blev hon mycket bestört över att jag inte var gladare. Hon tyckte att jag borde vara glad och hoppfull inför framtiden och eftersom jag inte var det och inte kunde se någon ljusning i tillvaron drog hon slutsatsen att jag var deprimerad och borde medicinera.
Egentligen kan det räcka här, för detta är representativt för det som skulle prägla vår relation de närmaste åren. Bara att allt blev så mycket värre.
Snabbt stod det klart att mamma hade mycket svårt att hantera att jag var så ledsen. Jag tror att detta berodde på att hon kände sig hjälplös och att det väckte stark ångest hos henne. Hennes försök att hjälpa mig (glatt prata om annat för att distrahera, eller föreslå antidepressiv medicin) avvisades bryskt av mig varpå hon kände sig missförstådd och kränkt.
Vi hade några förskräckliga gräl där hon fullständigt tappade sans och vett och beskyllde mig för att mura in mig i ledsnad, att leka martyr, att vilja styra och diktera hur jag vill bli bemött. Säkert var jag inte lätt att ha att göra med, men de anklagelserna var orättvisa.
De gräsligaste grälen involverade oftast en tredje part. Mamma ringde mig när min kusin (ja, just hon) fött sitt första barn. Hon halvgrät i telefonen. Är kusin död? frågade jag. Är ungen död? Får de men för livet? Nej alla mår bra, men det var ju så svårt och så långt och gjorde så ont och så är det skandal att en förstföderska får ligga så länge innan de snittar.
Just då sprayade jag för IVF nr tre och var inte precis upplagd för att delta i dylika klagosånger, så jag fräste. Mamma fick antagligen dåligt samvete för hon blev förbannad och skällde över min attityd och tog sedan ett djupt andetag och förklarade att hon var så GLAD för min kusins skull att hon nu fått föda barn eftersom hon i tonåren hade - ja, ni kan säkert gissa. Vilket inte precis gjorde mig mer försonligt inställd. Visst kan jag idag se att jag var självcentrerad i mitt elände men jag vidhåller att det är för mycket begärt att man som infertil (och spraypåverkad) ska glädjas extra åt andras lycka just därför att de tidigare klantat sig.
Håhåjaja. Sådär höll vi på. Igen och igen.
Det är en sak till, som jag har svårt att komma ihåg nu några korta år senare. Under den här tiden upplevde jag mamma som krävande och dominerande. Var det inte hunden som skulle passas så skulle styvfar eller syster skjutsas eller så skulle vi vara med på fest och se glada ut. Jag kände mig pressad och dränerad men hade samtidigt väldigt svårt att säga nej.
Från min uppväxt minns jag inte de här kraven. Var hon annorlunda, var jag mer följsam? Idag har jag som sagt nästan svårt att minnas hur det var. Utan tvivel var det nyttigt för vår relation att jag flyttade till Stockholm. Numera kommer hon och hälsar på och passar Q och anpassar sig till oss. Visst finns de gamla dominerande takterna kvar men inte alls på samma sätt.
Jag har läst den här texten flera gånger och ändrat lite här och där. Jag tvekar att publicera den, för den ger mig dåligt samvete. Fast jag har ansträngt mig för att ge en rättvis bild. Det var så här det var. Men nu är det över.
Sedan jag fick Q har det tillkommit en ny dimension i min bild av de gamla konflikterna med mamma. Det är lättare att förstå den vanmakt hon kände inför min förtvivlan. Det är lättare att förstå hennes aggressivitet, hennes dåliga samvete. Jag vet numera hur arg man kan bli på den man älskar mest, hur nära kärleken har till ilskan. Glödande, röda känslor, motsatsen till sval likgiltighet.
Mamma är inte ett mammaideal för mig i alla avseenden, det är mycket jag kommer att försöka göra annorlunda. Men det allra viktigaste gjorde hon precis rätt: jag har alltid vetat att hon älskar mig.
Jag börjar från början när jag var liten, för det var då som jag märkte att mamma hade en gräns.
Oftast, nästan alltid, var hon mycket bra på att trösta och förklara och reda ut komplicerade känslor. Hon är i grunden en empatisk och emotionellt intelligent person, och intresserad av sina medmänniskor. När jag var liten och ledsen gjorde det gott att prata med henne. Hon försäkrade att det inte var konstigt att jag kände som jag gjorde. Det var för jävligt att vara tretton år, minns jag att hon sa en gång. Det var skönt att höra, för det tyckte nämligen jag också, men bland mina kompisar verkade ingen hålla med, och inte heller någon i den uppsjö av fåniga böcker och tidningar som vände sig till trettonåringar.
Men. Mamma hade en gräns som jag ibland överskred. När jag var för ledsen och för svartsynt blev hon inte tröstande utan istället provocerad. Det hände inte många gånger men det gjorde starkt intryck på mig. Förstås. Det gör ont att behöva tröst men istället bli grälad på.
För övrigt hade vi en harmonisk relation. Jag var ett lugnt och snällt barn och dito tonåring. Jag undrade själv ibland varför mitt tonårsuppror uteblev. Men kanske var det inte så konstigt, för visserligen var jag ett mönster av gott uppförande, men mamma var heller inte den som lockade till revolt.
Till exempel kom hon väldigt sällan med kritik, något som annars är ganska vanligt mödrar och döttrar emellan. I högstadiet hade jag en period när jag sydde kläder och gjorde egna smycken, och såg säkerligen ganska anskrämlig ut. Påsiga byxor sydda av rosa lakan målade med textilfärg, örhängen som såg ut som gröna blixtar, den ena kreationen vildare än den andra. Aldrig ett nedsättande ord från mamma, istället beröm för att jag var kreativ, duktig och påhittig. Aldrig att hon skulle ha ens drömt om att yttra något negativt om mitt utseende eller vikt. Det kom som en chock för mig när jag förstod att några av mina kompisars mammor skällde på dem för att de åt för mycket eller klädde sig fult eller var för tjocka.
I gymnasiet började jag allt oftare komma på kant med min styvfar, men jag minns att jag tyckte att mamma backade upp mig. Hon tog kanske inte direkt mitt parti men hon accepterade att jag tyckte att han var en skitgubbe ibland. Det var tillåtet för mig att tycka så. Det var ändå en lättnad att flytta hemifrån. Jag glömmer aldrig den första tidens berusande frihetskänsla. Att sätta nyckeln i dörren till mitt studentrum och tänka, detta är mitt, bara mitt!
Först i tjugofemårsåldern började jag se på mamma med kritiska ögon. Det började med att jag formulerade det jag egentligen alltid tyckt och vetat, att det var hon som orsakat de två omvälvningar som präglade min barndom mer än något annat: skilsmässan då pappa flyttade ut och flytten till USA. Jag tänkte och skrev dagbok och pratade med pappa som med tiden fått en försonlig inställning till händelserna. Jag försökte några gånger fråga mamma med mer eller mindre katastrofala resultat. Hon blev defensiv och gällröstad och kom med underliga anklagelser (som tog ytterligare några år att bena ut). Till sist gav jag upp och accepterade att jag aldrig kommer att få höra hennes version av händelserna. Men det spelar ingen roll. Det var bra att som vuxen få rota lite lagom i vad som hände och få bekräftat saker jag egentligen alltid vetat - barn har en sällsam intuition. De begriper mycket mer än vuxna tror av gräl och gråt bakom stängda dörrar.
Detta tog som sagt några år att komma fram till och riktigt färdig var jag nog inte förrän O och jag var en bit inne i barnskafferiet, på väg att gå rejält vilse.
Jag kan nästan på dagen säga när mammas och min relation började skeva. Det var på vårvintern 2002 då jag mått dåligt ett tag över att jag inte blev med barn. Vi hade fått en första förklaring (som senare skulle komma att ändras) och var remitterade till IVF-kliniken, dock ännu inte uppsatta i IVF-kö. Förutom barnafrågan var jag också tyngd av jobbet, jag hade en krävande tjänst som jag vantrivdes med och som jag från början inte alls velat ha. Mamma ordnade så att vi fick komma på ett första besök till en gynekolog som direkt satte upp oss i kön och som föreslog Pergotime, ägglossningsstimulerande medicin under väntetiden.
När mamma ringde för att få rapport om detta möte blev hon mycket bestört över att jag inte var gladare. Hon tyckte att jag borde vara glad och hoppfull inför framtiden och eftersom jag inte var det och inte kunde se någon ljusning i tillvaron drog hon slutsatsen att jag var deprimerad och borde medicinera.
Egentligen kan det räcka här, för detta är representativt för det som skulle prägla vår relation de närmaste åren. Bara att allt blev så mycket värre.
Snabbt stod det klart att mamma hade mycket svårt att hantera att jag var så ledsen. Jag tror att detta berodde på att hon kände sig hjälplös och att det väckte stark ångest hos henne. Hennes försök att hjälpa mig (glatt prata om annat för att distrahera, eller föreslå antidepressiv medicin) avvisades bryskt av mig varpå hon kände sig missförstådd och kränkt.
Vi hade några förskräckliga gräl där hon fullständigt tappade sans och vett och beskyllde mig för att mura in mig i ledsnad, att leka martyr, att vilja styra och diktera hur jag vill bli bemött. Säkert var jag inte lätt att ha att göra med, men de anklagelserna var orättvisa.
De gräsligaste grälen involverade oftast en tredje part. Mamma ringde mig när min kusin (ja, just hon) fött sitt första barn. Hon halvgrät i telefonen. Är kusin död? frågade jag. Är ungen död? Får de men för livet? Nej alla mår bra, men det var ju så svårt och så långt och gjorde så ont och så är det skandal att en förstföderska får ligga så länge innan de snittar.
Just då sprayade jag för IVF nr tre och var inte precis upplagd för att delta i dylika klagosånger, så jag fräste. Mamma fick antagligen dåligt samvete för hon blev förbannad och skällde över min attityd och tog sedan ett djupt andetag och förklarade att hon var så GLAD för min kusins skull att hon nu fått föda barn eftersom hon i tonåren hade - ja, ni kan säkert gissa. Vilket inte precis gjorde mig mer försonligt inställd. Visst kan jag idag se att jag var självcentrerad i mitt elände men jag vidhåller att det är för mycket begärt att man som infertil (och spraypåverkad) ska glädjas extra åt andras lycka just därför att de tidigare klantat sig.
Håhåjaja. Sådär höll vi på. Igen och igen.
Det är en sak till, som jag har svårt att komma ihåg nu några korta år senare. Under den här tiden upplevde jag mamma som krävande och dominerande. Var det inte hunden som skulle passas så skulle styvfar eller syster skjutsas eller så skulle vi vara med på fest och se glada ut. Jag kände mig pressad och dränerad men hade samtidigt väldigt svårt att säga nej.
Från min uppväxt minns jag inte de här kraven. Var hon annorlunda, var jag mer följsam? Idag har jag som sagt nästan svårt att minnas hur det var. Utan tvivel var det nyttigt för vår relation att jag flyttade till Stockholm. Numera kommer hon och hälsar på och passar Q och anpassar sig till oss. Visst finns de gamla dominerande takterna kvar men inte alls på samma sätt.
Jag har läst den här texten flera gånger och ändrat lite här och där. Jag tvekar att publicera den, för den ger mig dåligt samvete. Fast jag har ansträngt mig för att ge en rättvis bild. Det var så här det var. Men nu är det över.
Sedan jag fick Q har det tillkommit en ny dimension i min bild av de gamla konflikterna med mamma. Det är lättare att förstå den vanmakt hon kände inför min förtvivlan. Det är lättare att förstå hennes aggressivitet, hennes dåliga samvete. Jag vet numera hur arg man kan bli på den man älskar mest, hur nära kärleken har till ilskan. Glödande, röda känslor, motsatsen till sval likgiltighet.
Mamma är inte ett mammaideal för mig i alla avseenden, det är mycket jag kommer att försöka göra annorlunda. Men det allra viktigaste gjorde hon precis rätt: jag har alltid vetat att hon älskar mig.
2008-05-07
Ett vardagsdrama
I rollerna: Jag själv, Q iklädd sin Hello Kitty-tröja, fem pojkar i sjuårsåldern anförda av en fräknig ledare med stubbat hår, röd tröja och ring i örat.
Scenen: En förortslekplats
(Q springer ivrigt fram emot pojkarna, jag tiotalet steg efter. De betraktar honom med nådigt nedlåtande.)
Ledarpojken (får syn på mig): Mäh! Ni ser ju inte likadana ut!
Jag (med upplysningsiver): Nej, och det du vad det beror på? Han är adopterad. Det heter så. Han har inte legat i min mage, utan vi åkte till ett land som heter Korea och hämtade honom.
(Alla pojkarna lyssnar uppmärksamt utom Q som intresserar sig för gruset på marken.)
Ledarpojken: Är hans riktiga familj död?
Jag: Nej, det är de inte, men de kunde inte ta hand om honom.
Ledarpojken (vänd till Q, med en plötslig utmanande glimt i ögonen): Ta och stick hem till din riktiga mamma!
Jag (arg, går rakt i fällan): Jag ÄR hans riktiga mamma!
Pojke nr 2 (bjäbbande): Nä, de-erunte! För du är bara en plastmamma!
Jag (barnsligt värdig): Plastmamma är samma sak som styvmamma och det är INTE samma sak som adoptivmamma, så det så.
Tystnad.
Ledarpojken (tittar på Q): Är det en kille eller tjej?
Jag (vänligt): Vad tror du?
Ledarpojken: Kille. Fast killar kan inte ha rosa.
Jag (går i nästa fälla, tröjan är för fan grön, det är trycket som är rosa): Kan de väl. Du har ju röd tröja, det är inte så stor skillnad.
Ledarpojken (eftersinnande): Rött och rosa är inte samma. Men vad får man om man blandar rött och rosa?
Jag: Vet inte. Det blir nog ännu mera rosa.
Tystnad förutom Q som nynnar och småpratar för sig själv.
Jag (slagen av snilleblixt): Men vet du en sak? När jag var liten kunde inte pojkar ha örhänge som du har, det hade bara flickor då.
Ledarpojken (häpet): Nähä!? Vaffö då?
Jag: Det bara var så. Fånigt va.
Ledarpojken: Mm.
Jag (tar Q i handen): Hejdå!
Ledarpojken: Hejdå.
Efteråt var jag fundersam, beslutsam, vemodig och faktiskt också lite rörd. Av följande anledningar.
Fundersam: Här fick jag en inblick i något kommer att ingå i Q:s vardag. Hur ska jag på bästa sätt vaccinera honom så att han kan skaka av sig elakheterna, inte bli arg eller ledsen, och kanske ge svar på tal?
Beslutsam: Nästa gång måste jag komma ihåg att inte bli arg utan istället fråga: "Varför säger du så?" Världens bästa motreplik.
Vemodig: Javisstja, det var ju så här det var att vara barn. Det hade jag nästan glömt.
Motvilligt rörd: Av pojkarnas ambivalenta attityd. Deras uppenbara lust att retas och provocera var lika tydligt uppblandad med en längtan efter kontakt. Undrar varför? Var de ovana vid att en vuxen pratar med dem och tar dem på allvar?
Jag önskar att jag kunde fortsätta ha den här inblicken i Q:s liv och den omvärld som möter honom men det går förstås inte. Han är redan på väg ut i livet och det är precis som det ska vara. Men ändå.
Scenen: En förortslekplats
(Q springer ivrigt fram emot pojkarna, jag tiotalet steg efter. De betraktar honom med nådigt nedlåtande.)
Ledarpojken (får syn på mig): Mäh! Ni ser ju inte likadana ut!
Jag (med upplysningsiver): Nej, och det du vad det beror på? Han är adopterad. Det heter så. Han har inte legat i min mage, utan vi åkte till ett land som heter Korea och hämtade honom.
(Alla pojkarna lyssnar uppmärksamt utom Q som intresserar sig för gruset på marken.)
Ledarpojken: Är hans riktiga familj död?
Jag: Nej, det är de inte, men de kunde inte ta hand om honom.
Ledarpojken (vänd till Q, med en plötslig utmanande glimt i ögonen): Ta och stick hem till din riktiga mamma!
Jag (arg, går rakt i fällan): Jag ÄR hans riktiga mamma!
Pojke nr 2 (bjäbbande): Nä, de-erunte! För du är bara en plastmamma!
Jag (barnsligt värdig): Plastmamma är samma sak som styvmamma och det är INTE samma sak som adoptivmamma, så det så.
Tystnad.
Ledarpojken (tittar på Q): Är det en kille eller tjej?
Jag (vänligt): Vad tror du?
Ledarpojken: Kille. Fast killar kan inte ha rosa.
Jag (går i nästa fälla, tröjan är för fan grön, det är trycket som är rosa): Kan de väl. Du har ju röd tröja, det är inte så stor skillnad.
Ledarpojken (eftersinnande): Rött och rosa är inte samma. Men vad får man om man blandar rött och rosa?
Jag: Vet inte. Det blir nog ännu mera rosa.
Tystnad förutom Q som nynnar och småpratar för sig själv.
Jag (slagen av snilleblixt): Men vet du en sak? När jag var liten kunde inte pojkar ha örhänge som du har, det hade bara flickor då.
Ledarpojken (häpet): Nähä!? Vaffö då?
Jag: Det bara var så. Fånigt va.
Ledarpojken: Mm.
Jag (tar Q i handen): Hejdå!
Ledarpojken: Hejdå.
Efteråt var jag fundersam, beslutsam, vemodig och faktiskt också lite rörd. Av följande anledningar.
Fundersam: Här fick jag en inblick i något kommer att ingå i Q:s vardag. Hur ska jag på bästa sätt vaccinera honom så att han kan skaka av sig elakheterna, inte bli arg eller ledsen, och kanske ge svar på tal?
Beslutsam: Nästa gång måste jag komma ihåg att inte bli arg utan istället fråga: "Varför säger du så?" Världens bästa motreplik.
Vemodig: Javisstja, det var ju så här det var att vara barn. Det hade jag nästan glömt.
Motvilligt rörd: Av pojkarnas ambivalenta attityd. Deras uppenbara lust att retas och provocera var lika tydligt uppblandad med en längtan efter kontakt. Undrar varför? Var de ovana vid att en vuxen pratar med dem och tar dem på allvar?
Jag önskar att jag kunde fortsätta ha den här inblicken i Q:s liv och den omvärld som möter honom men det går förstås inte. Han är redan på väg ut i livet och det är precis som det ska vara. Men ändå.
Ett vardagsdrama
I rollerna: Jag själv, Q iklädd sin Hello Kitty-tröja, fem pojkar i sjuårsåldern anförda av en fräknig ledare med stubbat hår, röd tröja och ring i örat.
Scenen: En förortslekplats
(Q springer ivrigt fram emot pojkarna, jag tiotalet steg efter. De betraktar honom med nådigt nedlåtande.)
Ledarpojken (får syn på mig): Mäh! Ni ser ju inte likadana ut!
Jag (med upplysningsiver): Nej, och det du vad det beror på? Han är adopterad. Det heter så. Han har inte legat i min mage, utan vi åkte till ett land som heter Korea och hämtade honom.
(Alla pojkarna lyssnar uppmärksamt utom Q som intresserar sig för gruset på marken.)
Ledarpojken: Är hans riktiga familj död?
Jag: Nej, det är de inte, men de kunde inte ta hand om honom.
Ledarpojken (vänd till Q, med en plötslig utmanande glimt i ögonen): Ta och stick hem till din riktiga mamma!
Jag (arg, går rakt i fällan): Jag ÄR hans riktiga mamma!
Pojke nr 2 (bjäbbande): Nä, de-erunte! För du är bara en plastmamma!
Jag (barnsligt värdig): Plastmamma är samma sak som styvmamma och det är INTE samma sak som adoptivmamma, så det så.
Tystnad.
Ledarpojken (tittar på Q): Är det en kille eller tjej?
Jag (vänligt): Vad tror du?
Ledarpojken: Kille. Fast killar kan inte ha rosa.
Jag (går i nästa fälla, tröjan är för fan grön, det är trycket som är rosa): Kan de väl. Du har ju röd tröja, det är inte så stor skillnad.
Ledarpojken (eftersinnande): Rött och rosa är inte samma. Men vad får man om man blandar rött och rosa?
Jag: Vet inte. Det blir nog ännu mera rosa.
Tystnad förutom Q som nynnar och småpratar för sig själv.
Jag (slagen av snilleblixt): Men vet du en sak? När jag var liten kunde inte pojkar ha örhänge som du har, det hade bara flickor då.
Ledarpojken (häpet): Nähä!? Vaffö då?
Jag: Det bara var så. Fånigt va.
Ledarpojken: Mm.
Jag (tar Q i handen): Hejdå!
Ledarpojken: Hejdå.
Efteråt var jag fundersam, beslutsam, vemodig och faktiskt också lite rörd. Av följande anledningar.
Fundersam: Här fick jag en inblick i något kommer att ingå i Q:s vardag. Hur ska jag på bästa sätt vaccinera honom så att han kan skaka av sig elakheterna, inte bli arg eller ledsen, och kanske ge svar på tal?
Beslutsam: Nästa gång måste jag komma ihåg att inte bli arg utan istället fråga: "Varför säger du så?" Världens bästa motreplik.
Vemodig: Javisstja, det var ju så här det var att vara barn. Det hade jag nästan glömt.
Motvilligt rörd: Av pojkarnas ambivalenta attityd. Deras uppenbara lust att retas och provocera var lika tydligt uppblandad med en längtan efter kontakt. Undrar varför? Var de ovana vid att en vuxen pratar med dem och tar dem på allvar?
Jag önskar att jag kunde fortsätta ha den här inblicken i Q:s liv och den omvärld som möter honom men det går förstås inte. Han är redan på väg ut i livet och det är precis som det ska vara. Men ändå.
Scenen: En förortslekplats
(Q springer ivrigt fram emot pojkarna, jag tiotalet steg efter. De betraktar honom med nådigt nedlåtande.)
Ledarpojken (får syn på mig): Mäh! Ni ser ju inte likadana ut!
Jag (med upplysningsiver): Nej, och det du vad det beror på? Han är adopterad. Det heter så. Han har inte legat i min mage, utan vi åkte till ett land som heter Korea och hämtade honom.
(Alla pojkarna lyssnar uppmärksamt utom Q som intresserar sig för gruset på marken.)
Ledarpojken: Är hans riktiga familj död?
Jag: Nej, det är de inte, men de kunde inte ta hand om honom.
Ledarpojken (vänd till Q, med en plötslig utmanande glimt i ögonen): Ta och stick hem till din riktiga mamma!
Jag (arg, går rakt i fällan): Jag ÄR hans riktiga mamma!
Pojke nr 2 (bjäbbande): Nä, de-erunte! För du är bara en plastmamma!
Jag (barnsligt värdig): Plastmamma är samma sak som styvmamma och det är INTE samma sak som adoptivmamma, så det så.
Tystnad.
Ledarpojken (tittar på Q): Är det en kille eller tjej?
Jag (vänligt): Vad tror du?
Ledarpojken: Kille. Fast killar kan inte ha rosa.
Jag (går i nästa fälla, tröjan är för fan grön, det är trycket som är rosa): Kan de väl. Du har ju röd tröja, det är inte så stor skillnad.
Ledarpojken (eftersinnande): Rött och rosa är inte samma. Men vad får man om man blandar rött och rosa?
Jag: Vet inte. Det blir nog ännu mera rosa.
Tystnad förutom Q som nynnar och småpratar för sig själv.
Jag (slagen av snilleblixt): Men vet du en sak? När jag var liten kunde inte pojkar ha örhänge som du har, det hade bara flickor då.
Ledarpojken (häpet): Nähä!? Vaffö då?
Jag: Det bara var så. Fånigt va.
Ledarpojken: Mm.
Jag (tar Q i handen): Hejdå!
Ledarpojken: Hejdå.
Efteråt var jag fundersam, beslutsam, vemodig och faktiskt också lite rörd. Av följande anledningar.
Fundersam: Här fick jag en inblick i något kommer att ingå i Q:s vardag. Hur ska jag på bästa sätt vaccinera honom så att han kan skaka av sig elakheterna, inte bli arg eller ledsen, och kanske ge svar på tal?
Beslutsam: Nästa gång måste jag komma ihåg att inte bli arg utan istället fråga: "Varför säger du så?" Världens bästa motreplik.
Vemodig: Javisstja, det var ju så här det var att vara barn. Det hade jag nästan glömt.
Motvilligt rörd: Av pojkarnas ambivalenta attityd. Deras uppenbara lust att retas och provocera var lika tydligt uppblandad med en längtan efter kontakt. Undrar varför? Var de ovana vid att en vuxen pratar med dem och tar dem på allvar?
Jag önskar att jag kunde fortsätta ha den här inblicken i Q:s liv och den omvärld som möter honom men det går förstås inte. Han är redan på väg ut i livet och det är precis som det ska vara. Men ändå.
2008-05-05
Sköna maj
På valborgsmässoafton var jag trött och arg. Nu börjar den här förbannade årstiden igen, den då båtar ska i sjön och sommarstugor ska öppnas och städas och inte har jag hunnit utnyttja vinterhelgerna till kulturella barnaktiviteter som dockteater eller museibesök. Nu börjar stugsäsongen med ett ständigt åkande fram och tillbaka, med glömda grejer som alltid ligger på fel ställe, med otvättat hår och fläckiga kläder.
Värst är känslan av instängdhet, av att vara fast i något som kräver mer än det ger. Som vanligt är det ofriheten som får mig att flippa ur.
Det jäste alltså under ytan, och O:s korta svar på min arga fråga om något städrelaterat (har nu faktiskt glömt vad!) var det som behövdes för att jag skulle explodera. Så vi grälade. Och blev så småningom sams. Och packade in oss och Q och tretusen kollin i bilen och åkte ut till stugan.
På kvällen fick jag ont i halsen och feber. Hela första maj tillbringade jag i nerbäddad i soffan. Men därefter fick vi en bra helg. Solen sken och fåglarna kvittrade. Bokstavligt talat. O byggde en trappa och grävde ut rabatter. Jag sådde vallmo och rosenskära. Q sprang kors och tvärs, alternerande mellan allehanda sysselsättningar. "Hälpa pappa pygga tjappa", vattna rabatterna (och sig själv) med trädgårdsslangen, undersöka sniglar och humlor, plocka gullvivor, ropa långa konversationer över staketet till grannflickan.
Själv fick jag tillbaka trädgårdslusten vilket är en viktig förutsättning för att jag ska gilla idén med sommarstuga. Men allra viktigast är att se Q:s glädje. Detta kommer att bli hans paradis.
Och så svindlar det till igen. Jösses, han är här nu. Här hos mig. Jag fick ett barn till slut. Och vilket barn sedan!
.jpg)
Skutt, skutt i full karriär nerför backen. Ologiskt nog är bilden tagen inne i stan, tro det eller ej. Ett par hundra meter från vårt hus, välkommen till förorten!
Värst är känslan av instängdhet, av att vara fast i något som kräver mer än det ger. Som vanligt är det ofriheten som får mig att flippa ur.
Det jäste alltså under ytan, och O:s korta svar på min arga fråga om något städrelaterat (har nu faktiskt glömt vad!) var det som behövdes för att jag skulle explodera. Så vi grälade. Och blev så småningom sams. Och packade in oss och Q och tretusen kollin i bilen och åkte ut till stugan.
På kvällen fick jag ont i halsen och feber. Hela första maj tillbringade jag i nerbäddad i soffan. Men därefter fick vi en bra helg. Solen sken och fåglarna kvittrade. Bokstavligt talat. O byggde en trappa och grävde ut rabatter. Jag sådde vallmo och rosenskära. Q sprang kors och tvärs, alternerande mellan allehanda sysselsättningar. "Hälpa pappa pygga tjappa", vattna rabatterna (och sig själv) med trädgårdsslangen, undersöka sniglar och humlor, plocka gullvivor, ropa långa konversationer över staketet till grannflickan.
Själv fick jag tillbaka trädgårdslusten vilket är en viktig förutsättning för att jag ska gilla idén med sommarstuga. Men allra viktigast är att se Q:s glädje. Detta kommer att bli hans paradis.
Och så svindlar det till igen. Jösses, han är här nu. Här hos mig. Jag fick ett barn till slut. Och vilket barn sedan!
.jpg)
Skutt, skutt i full karriär nerför backen. Ologiskt nog är bilden tagen inne i stan, tro det eller ej. Ett par hundra meter från vårt hus, välkommen till förorten!
Sköna maj
På valborgsmässoafton var jag trött och arg. Nu börjar den här förbannade årstiden igen, den då båtar ska i sjön och sommarstugor ska öppnas och städas och inte har jag hunnit utnyttja vinterhelgerna till kulturella barnaktiviteter som dockteater eller museibesök. Nu börjar stugsäsongen med ett ständigt åkande fram och tillbaka, med glömda grejer som alltid ligger på fel ställe, med otvättat hår och fläckiga kläder.
Värst är känslan av instängdhet, av att vara fast i något som kräver mer än det ger. Som vanligt är det ofriheten som får mig att flippa ur.
Det jäste alltså under ytan, och O:s korta svar på min arga fråga om något städrelaterat (har nu faktiskt glömt vad!) var det som behövdes för att jag skulle explodera. Så vi grälade. Och blev så småningom sams. Och packade in oss och Q och tretusen kollin i bilen och åkte ut till stugan.
På kvällen fick jag ont i halsen och feber. Hela första maj tillbringade jag i nerbäddad i soffan. Men därefter fick vi en bra helg. Solen sken och fåglarna kvittrade. Bokstavligt talat. O byggde en trappa och grävde ut rabatter. Jag sådde vallmo och rosenskära. Q sprang kors och tvärs, alternerande mellan allehanda sysselsättningar. "Hälpa pappa pygga tjappa", vattna rabatterna (och sig själv) med trädgårdsslangen, undersöka sniglar och humlor, plocka gullvivor, ropa långa konversationer över staketet till grannflickan.
Själv fick jag tillbaka trädgårdslusten vilket är en viktig förutsättning för att jag ska gilla idén med sommarstuga. Men allra viktigast är att se Q:s glädje. Detta kommer att bli hans paradis.
Och så svindlar det till igen. Jösses, han är här nu. Här hos mig. Jag fick ett barn till slut. Och vilket barn sedan!
Skutt, skutt i full karriär nerför backen. Ologiskt nog är bilden tagen inne i stan, tro det eller ej. Ett par hundra meter från vårt hus, välkommen till förorten!
Värst är känslan av instängdhet, av att vara fast i något som kräver mer än det ger. Som vanligt är det ofriheten som får mig att flippa ur.
Det jäste alltså under ytan, och O:s korta svar på min arga fråga om något städrelaterat (har nu faktiskt glömt vad!) var det som behövdes för att jag skulle explodera. Så vi grälade. Och blev så småningom sams. Och packade in oss och Q och tretusen kollin i bilen och åkte ut till stugan.
På kvällen fick jag ont i halsen och feber. Hela första maj tillbringade jag i nerbäddad i soffan. Men därefter fick vi en bra helg. Solen sken och fåglarna kvittrade. Bokstavligt talat. O byggde en trappa och grävde ut rabatter. Jag sådde vallmo och rosenskära. Q sprang kors och tvärs, alternerande mellan allehanda sysselsättningar. "Hälpa pappa pygga tjappa", vattna rabatterna (och sig själv) med trädgårdsslangen, undersöka sniglar och humlor, plocka gullvivor, ropa långa konversationer över staketet till grannflickan.
Själv fick jag tillbaka trädgårdslusten vilket är en viktig förutsättning för att jag ska gilla idén med sommarstuga. Men allra viktigast är att se Q:s glädje. Detta kommer att bli hans paradis.
Och så svindlar det till igen. Jösses, han är här nu. Här hos mig. Jag fick ett barn till slut. Och vilket barn sedan!
Skutt, skutt i full karriär nerför backen. Ologiskt nog är bilden tagen inne i stan, tro det eller ej. Ett par hundra meter från vårt hus, välkommen till förorten!
2008-04-30
Mobbad
Jag läser om den mobbade pojken på Gotland, som blev slagen och trakasserad tills han inte ville leva längre. Skolpersonalen uppmanade honom att ange sina plågoandar (vilket han inte vågade) och att ringa sin mamma när något hände. Något annat stöd fick han inte.
Jag ser både oroligt och förväntansfullt fram emot filmatiseringen av Låt den rätte komma in. För det otäckaste och bästa i boken var inte alls vampyrerna utan skildringen av Oskars vardag i skolan med skräcken som ständig följeslagare. Undra på att han välkomnar en vampyr som granne!
Jag minns hur det var att kila som en förskrämd råtta förbi busshållplatsen på Kapellplatsen, där han ofta stod. Han var några år äldre än jag, huvudet längre och hade blågrå täckjacka och rödbrunt lockigt hår. Hur hans ansikte såg ut vet jag inte för jag vågade aldrig se efter. Fastän jag stirrade rakt upp i det när han högg tag i min jacka, och ruskade mig och väste: "Du är så ful att du inte borde få gå ute på stan".
Då som nu bubblar ilskan upp i mig. Jag vill bli en hämndängel, vida värre än vampyrerna. Jag vill fälla honom till marken, pojken med täckjackan, se honom bli lika rädd som jag var. Men inte bara det. Jag vill skrämma och straffa dem alla, då och nu. De vuxna väntande bussresenärerna som såg men aldrig ingrep. Skolpersonalen på Gotland. Föräldrarna till ungarna som mobbar. Ynkliga och fega kräk som väljer att titta bort och strunta i ansvaret som föräldrar, lärare, medmänniskor.
Sedan ska jag svepa mina svarta vingar kring pojken och trösta och skydda och stärka honom. De kommer aldrig att göra dig illa mer. Den skatt som är du kommer de aldrig åt.
Jag ser både oroligt och förväntansfullt fram emot filmatiseringen av Låt den rätte komma in. För det otäckaste och bästa i boken var inte alls vampyrerna utan skildringen av Oskars vardag i skolan med skräcken som ständig följeslagare. Undra på att han välkomnar en vampyr som granne!
Jag minns hur det var att kila som en förskrämd råtta förbi busshållplatsen på Kapellplatsen, där han ofta stod. Han var några år äldre än jag, huvudet längre och hade blågrå täckjacka och rödbrunt lockigt hår. Hur hans ansikte såg ut vet jag inte för jag vågade aldrig se efter. Fastän jag stirrade rakt upp i det när han högg tag i min jacka, och ruskade mig och väste: "Du är så ful att du inte borde få gå ute på stan".
Då som nu bubblar ilskan upp i mig. Jag vill bli en hämndängel, vida värre än vampyrerna. Jag vill fälla honom till marken, pojken med täckjackan, se honom bli lika rädd som jag var. Men inte bara det. Jag vill skrämma och straffa dem alla, då och nu. De vuxna väntande bussresenärerna som såg men aldrig ingrep. Skolpersonalen på Gotland. Föräldrarna till ungarna som mobbar. Ynkliga och fega kräk som väljer att titta bort och strunta i ansvaret som föräldrar, lärare, medmänniskor.
Sedan ska jag svepa mina svarta vingar kring pojken och trösta och skydda och stärka honom. De kommer aldrig att göra dig illa mer. Den skatt som är du kommer de aldrig åt.
Mobbad
Jag läser om den mobbade pojken på Gotland, som blev slagen och trakasserad tills han inte ville leva längre. Skolpersonalen uppmanade honom att ange sina plågoandar (vilket han inte vågade) och att ringa sin mamma när något hände. Något annat stöd fick han inte.
Jag ser både oroligt och förväntansfullt fram emot filmatiseringen av Låt den rätte komma in. För det otäckaste och bästa i boken var inte alls vampyrerna utan skildringen av Oskars vardag i skolan med skräcken som ständig följeslagare. Undra på att han välkomnar en vampyr som granne!
Jag minns hur det var att kila som en förskrämd råtta förbi busshållplatsen på Kapellplatsen, där han ofta stod. Han var några år äldre än jag, huvudet längre och hade blågrå täckjacka och rödbrunt lockigt hår. Hur hans ansikte såg ut vet jag inte för jag vågade aldrig se efter. Fastän jag stirrade rakt upp i det när han högg tag i min jacka, och ruskade mig och väste: "Du är så ful att du inte borde få gå ute på stan".
Då som nu bubblar ilskan upp i mig. Jag vill bli en hämndängel, vida värre än vampyrerna. Jag vill fälla honom till marken, pojken med täckjackan, se honom bli lika rädd som jag var. Men inte bara det. Jag vill skrämma och straffa dem alla, då och nu. De vuxna väntande bussresenärerna som såg men aldrig ingrep. Skolpersonalen på Gotland. Föräldrarna till ungarna som mobbar. Ynkliga och fega kräk som väljer att titta bort och strunta i ansvaret som föräldrar, lärare, medmänniskor.
Sedan ska jag svepa mina svarta vingar kring pojken och trösta och skydda och stärka honom. De kommer aldrig att göra dig illa mer. Den skatt som är du kommer de aldrig åt.
Jag ser både oroligt och förväntansfullt fram emot filmatiseringen av Låt den rätte komma in. För det otäckaste och bästa i boken var inte alls vampyrerna utan skildringen av Oskars vardag i skolan med skräcken som ständig följeslagare. Undra på att han välkomnar en vampyr som granne!
Jag minns hur det var att kila som en förskrämd råtta förbi busshållplatsen på Kapellplatsen, där han ofta stod. Han var några år äldre än jag, huvudet längre och hade blågrå täckjacka och rödbrunt lockigt hår. Hur hans ansikte såg ut vet jag inte för jag vågade aldrig se efter. Fastän jag stirrade rakt upp i det när han högg tag i min jacka, och ruskade mig och väste: "Du är så ful att du inte borde få gå ute på stan".
Då som nu bubblar ilskan upp i mig. Jag vill bli en hämndängel, vida värre än vampyrerna. Jag vill fälla honom till marken, pojken med täckjackan, se honom bli lika rädd som jag var. Men inte bara det. Jag vill skrämma och straffa dem alla, då och nu. De vuxna väntande bussresenärerna som såg men aldrig ingrep. Skolpersonalen på Gotland. Föräldrarna till ungarna som mobbar. Ynkliga och fega kräk som väljer att titta bort och strunta i ansvaret som föräldrar, lärare, medmänniskor.
Sedan ska jag svepa mina svarta vingar kring pojken och trösta och skydda och stärka honom. De kommer aldrig att göra dig illa mer. Den skatt som är du kommer de aldrig åt.
2008-04-29
Berusande makt
Gårdagens samtalsämne även för mina världsfrånvända kollegor var händelserna i Österrike. (Jag vägrar att skriva 73-åringen eller Joseph, fast nu gjorde jag det i alla fall. Jag avskyr rubriker av typen Här höll han familjen fången. Fast å andra sidan, hur skulle rubriken se ut för att duga? Jag vet inte.)
Nu finns det alltså en ny person att hata, jämsides med lastbilschauffören från Torsåker, den tyska exflickvännen eller varför inte gamle Adolf själv.
Antagligen är det mest ett uttryck för min allmänna motvallighet, men jag blir trött av det där. Hur kunde det hända, hur kan människor vara så hemska, hur kan man göra så mot ett barn.
Att ta avstånd är enkelt och självklart och därmed ointressant. Jag tycker att det är viktigare och mer lärorikt att försöka förstå. Att närma sig, att försöka hitta paralleller till egna känslor. För det finns svarta stråk i oss alla, och jag tror att världen skulle vara bättre om det vore lättare att uttrycka dem i ord.
Ord säger jag, märk väl. Inte gärningar. Tala om det svarta. Inte göra. Förstå. Inte acceptera.
Själv tänker jag ofta på den makt man har som förälder. Tur att den för de flesta av oss balanseras av en kärlek så stark att man ibland känner sig utlämnad. För hur diktatoriskt ett litet barn än kan vara så är det ändå MAMMA (i vissa fall PAPPA) som har haft den största makten och präglat de flesta människor allra mest.
Ibland kan jag snudda vid en sorts förståelse för att det hos vissa olyckligt funtade individer kan gå helt snett, att de kan låta sig berusas av denna absoluta makt.
Nu finns det alltså en ny person att hata, jämsides med lastbilschauffören från Torsåker, den tyska exflickvännen eller varför inte gamle Adolf själv.
Antagligen är det mest ett uttryck för min allmänna motvallighet, men jag blir trött av det där. Hur kunde det hända, hur kan människor vara så hemska, hur kan man göra så mot ett barn.
Att ta avstånd är enkelt och självklart och därmed ointressant. Jag tycker att det är viktigare och mer lärorikt att försöka förstå. Att närma sig, att försöka hitta paralleller till egna känslor. För det finns svarta stråk i oss alla, och jag tror att världen skulle vara bättre om det vore lättare att uttrycka dem i ord.
Ord säger jag, märk väl. Inte gärningar. Tala om det svarta. Inte göra. Förstå. Inte acceptera.
Själv tänker jag ofta på den makt man har som förälder. Tur att den för de flesta av oss balanseras av en kärlek så stark att man ibland känner sig utlämnad. För hur diktatoriskt ett litet barn än kan vara så är det ändå MAMMA (i vissa fall PAPPA) som har haft den största makten och präglat de flesta människor allra mest.
Ibland kan jag snudda vid en sorts förståelse för att det hos vissa olyckligt funtade individer kan gå helt snett, att de kan låta sig berusas av denna absoluta makt.
Berusande makt
Gårdagens samtalsämne även för mina världsfrånvända kollegor var händelserna i Österrike. (Jag vägrar att skriva 73-åringen eller Joseph, fast nu gjorde jag det i alla fall. Jag avskyr rubriker av typen Här höll han familjen fången. Fast å andra sidan, hur skulle rubriken se ut för att duga? Jag vet inte.)
Nu finns det alltså en ny person att hata, jämsides med lastbilschauffören från Torsåker, den tyska exflickvännen eller varför inte gamle Adolf själv.
Antagligen är det mest ett uttryck för min allmänna motvallighet, men jag blir trött av det där. Hur kunde det hända, hur kan människor vara så hemska, hur kan man göra så mot ett barn.
Att ta avstånd är enkelt och självklart och därmed ointressant. Jag tycker att det är viktigare och mer lärorikt att försöka förstå. Att närma sig, att försöka hitta paralleller till egna känslor. För det finns svarta stråk i oss alla, och jag tror att världen skulle vara bättre om det vore lättare att uttrycka dem i ord.
Ord säger jag, märk väl. Inte gärningar. Tala om det svarta. Inte göra. Förstå. Inte acceptera.
Själv tänker jag ofta på den makt man har som förälder. Tur att den för de flesta av oss balanseras av en kärlek så stark att man ibland känner sig utlämnad. För hur diktatoriskt ett litet barn än kan vara så är det ändå MAMMA (i vissa fall PAPPA) som har haft den största makten och präglat de flesta människor allra mest.
Ibland kan jag snudda vid en sorts förståelse för att det hos vissa olyckligt funtade individer kan gå helt snett, att de kan låta sig berusas av denna absoluta makt.
Nu finns det alltså en ny person att hata, jämsides med lastbilschauffören från Torsåker, den tyska exflickvännen eller varför inte gamle Adolf själv.
Antagligen är det mest ett uttryck för min allmänna motvallighet, men jag blir trött av det där. Hur kunde det hända, hur kan människor vara så hemska, hur kan man göra så mot ett barn.
Att ta avstånd är enkelt och självklart och därmed ointressant. Jag tycker att det är viktigare och mer lärorikt att försöka förstå. Att närma sig, att försöka hitta paralleller till egna känslor. För det finns svarta stråk i oss alla, och jag tror att världen skulle vara bättre om det vore lättare att uttrycka dem i ord.
Ord säger jag, märk väl. Inte gärningar. Tala om det svarta. Inte göra. Förstå. Inte acceptera.
Själv tänker jag ofta på den makt man har som förälder. Tur att den för de flesta av oss balanseras av en kärlek så stark att man ibland känner sig utlämnad. För hur diktatoriskt ett litet barn än kan vara så är det ändå MAMMA (i vissa fall PAPPA) som har haft den största makten och präglat de flesta människor allra mest.
Ibland kan jag snudda vid en sorts förståelse för att det hos vissa olyckligt funtade individer kan gå helt snett, att de kan låta sig berusas av denna absoluta makt.
2008-04-28
Fråga inte
Jag har länge gillat Magdalena Ribbing. Hennes etikettspalt i DN är perfekt lektyr under min diskreta fikapaus vid datorn (ja, ni läste rätt. Det är ett minus med jobbet: vi har inga gemensamma kafferaster. Det är sant! Och väldigt dumt!). Jag förvånas över folks märkliga problem ("jag får så många krukväxter i present och dignar under skötselansvaret men är rädd att såra givarna om jag låter växterna dö") och hennes elegant formulerade roliga svar. De bygger aldrig på unkna floskler utan på vanligt enkelt folkvett. Hur man ska bära sig åt för att undvika att göra sina medmänniskor ledsna, generade eller besvärade.
Min respekt för henne ökade för några år sedan då jag såg en TV-intervju då hon talade om frågor som man helst inte bör ställa och som exempel tog frågan om barn. Varför man inte har några, om man tänker skaffa några, och så vidare. Just de frågor som jag fasade för. Det gjorde så ont att få dem. Och vad fan ska man svara? Jag slutade med p-piller för två år sedan och det har inte hänt något och den gnagande oron i mig växer för varje dag. Eller: vi håller på att gräla sönder vårt äktenskap, grälen handlar om petitesser men bottnar i sorg och känslor av otillräcklighet över att vi inte kan få barn. Känslor som i sin tur kommer av att det är så jävla självklart och naturligt att skaffa barn, ett synsätt som du kära frågeställare ger ett utmärkt exempel på genom ditt ogenerade krav på att vi ska lämna ut vårt innersta.
Nä. Tror inte det.
Förra helgen hade DN en stor intervju med Magdalena Ribbing och på sedvanligt vis innehöll denna en så kallad faktaruta. Familj: man, systrar, syskonbarn. Kanske vet hon alldeles för väl hur det känns.
När jag läst mejlade jag henne och tackade för att hon hjälpt till att öka förståelsen för ofrivilligt barnlösa, och jag fick nästan genast ett uppskattande svar. Och igår läste jag detta i tidningen.
Full pott.
Min respekt för henne ökade för några år sedan då jag såg en TV-intervju då hon talade om frågor som man helst inte bör ställa och som exempel tog frågan om barn. Varför man inte har några, om man tänker skaffa några, och så vidare. Just de frågor som jag fasade för. Det gjorde så ont att få dem. Och vad fan ska man svara? Jag slutade med p-piller för två år sedan och det har inte hänt något och den gnagande oron i mig växer för varje dag. Eller: vi håller på att gräla sönder vårt äktenskap, grälen handlar om petitesser men bottnar i sorg och känslor av otillräcklighet över att vi inte kan få barn. Känslor som i sin tur kommer av att det är så jävla självklart och naturligt att skaffa barn, ett synsätt som du kära frågeställare ger ett utmärkt exempel på genom ditt ogenerade krav på att vi ska lämna ut vårt innersta.
Nä. Tror inte det.
Förra helgen hade DN en stor intervju med Magdalena Ribbing och på sedvanligt vis innehöll denna en så kallad faktaruta. Familj: man, systrar, syskonbarn. Kanske vet hon alldeles för väl hur det känns.
När jag läst mejlade jag henne och tackade för att hon hjälpt till att öka förståelsen för ofrivilligt barnlösa, och jag fick nästan genast ett uppskattande svar. Och igår läste jag detta i tidningen.
Full pott.
Fråga inte
Jag har länge gillat Magdalena Ribbing. Hennes etikettspalt i DN är perfekt lektyr under min diskreta fikapaus vid datorn (ja, ni läste rätt. Det är ett minus med jobbet: vi har inga gemensamma kafferaster. Det är sant! Och väldigt dumt!). Jag förvånas över folks märkliga problem ("jag får så många krukväxter i present och dignar under skötselansvaret men är rädd att såra givarna om jag låter växterna dö") och hennes elegant formulerade roliga svar. De bygger aldrig på unkna floskler utan på vanligt enkelt folkvett. Hur man ska bära sig åt för att undvika att göra sina medmänniskor ledsna, generade eller besvärade.
Min respekt för henne ökade för några år sedan då jag såg en TV-intervju då hon talade om frågor som man helst inte bör ställa och som exempel tog frågan om barn. Varför man inte har några, om man tänker skaffa några, och så vidare. Just de frågor som jag fasade för. Det gjorde så ont att få dem. Och vad fan ska man svara? Jag slutade med p-piller för två år sedan och det har inte hänt något och den gnagande oron i mig växer för varje dag. Eller: vi håller på att gräla sönder vårt äktenskap, grälen handlar om petitesser men bottnar i sorg och känslor av otillräcklighet över att vi inte kan få barn. Känslor som i sin tur kommer av att det är så jävla självklart och naturligt att skaffa barn, ett synsätt som du kära frågeställare ger ett utmärkt exempel på genom ditt ogenerade krav på att vi ska lämna ut vårt innersta.
Nä. Tror inte det.
Förra helgen hade DN en stor intervju med Magdalena Ribbing och på sedvanligt vis innehöll denna en så kallad faktaruta. Familj: man, systrar, syskonbarn. Kanske vet hon alldeles för väl hur det känns.
När jag läst mejlade jag henne och tackade för att hon hjälpt till att öka förståelsen för ofrivilligt barnlösa, och jag fick nästan genast ett uppskattande svar. Och igår läste jag detta i tidningen.
Full pott.
Min respekt för henne ökade för några år sedan då jag såg en TV-intervju då hon talade om frågor som man helst inte bör ställa och som exempel tog frågan om barn. Varför man inte har några, om man tänker skaffa några, och så vidare. Just de frågor som jag fasade för. Det gjorde så ont att få dem. Och vad fan ska man svara? Jag slutade med p-piller för två år sedan och det har inte hänt något och den gnagande oron i mig växer för varje dag. Eller: vi håller på att gräla sönder vårt äktenskap, grälen handlar om petitesser men bottnar i sorg och känslor av otillräcklighet över att vi inte kan få barn. Känslor som i sin tur kommer av att det är så jävla självklart och naturligt att skaffa barn, ett synsätt som du kära frågeställare ger ett utmärkt exempel på genom ditt ogenerade krav på att vi ska lämna ut vårt innersta.
Nä. Tror inte det.
Förra helgen hade DN en stor intervju med Magdalena Ribbing och på sedvanligt vis innehöll denna en så kallad faktaruta. Familj: man, systrar, syskonbarn. Kanske vet hon alldeles för väl hur det känns.
När jag läst mejlade jag henne och tackade för att hon hjälpt till att öka förståelsen för ofrivilligt barnlösa, och jag fick nästan genast ett uppskattande svar. Och igår läste jag detta i tidningen.
Full pott.
2008-04-25
Som en pärla i guld
När jag kom hem från jobbet igår var O och Q inte hemma utan på playdate hos en kompis. Jag tog tillfället i akt att ta en långpromenad i skogen och överväldigades av intryck. Blått, så blått att det sjunger i ögonen - vattenblänk mellan träden, blåsippsskimmer i skuggan under höga träd. Öronbedövande fåglalåt, svirr och drill och kvitter. Och så lukterna. Våt jord. Sjövatten. Båttvättkemikalier. En plötslig pust av - kan det vara hägg?
Förmodligen var detta mer än vad mitt vintertrötta sinne klarade av för på kvällen hade jag blixtrande spänningshuvudvärk. Jag somnade påklädd bredvid Q vid åttatiden, väcktes av O klockan tio och somnade för natten en timme senare. Imorse vaknade jag av att jag låg utträngd på yttersta kanten av vår breda säng med Q:s hand över ansiktet. Blixtarna på lur bakom höger öga. Jag hoppas att jag kan lura dem. O reser bort över helgen, Q och jag är ensamma tills Q-mormor kommer imorgon.
Trots huvudvärken och (om jag tänker efter) diverse annat småskräp i tillvaron så är min övervägande känsla - lycka.
Det var ju så här det kändes. Det var några år sedan sist. Jag är lycklig. Äntligen. Jag saknar inget, allt som är viktigt finns. Barnet, mannen, jobbet, bostaden. Jag är hel och uppfylld. Mitt hjärta är bräddfullt och svämmar över.
Vad som än händer i livet ska jag alltid minnas detta, att på våren i mitt trettioåttonde år var jag totalt lycklig.
Förmodligen var detta mer än vad mitt vintertrötta sinne klarade av för på kvällen hade jag blixtrande spänningshuvudvärk. Jag somnade påklädd bredvid Q vid åttatiden, väcktes av O klockan tio och somnade för natten en timme senare. Imorse vaknade jag av att jag låg utträngd på yttersta kanten av vår breda säng med Q:s hand över ansiktet. Blixtarna på lur bakom höger öga. Jag hoppas att jag kan lura dem. O reser bort över helgen, Q och jag är ensamma tills Q-mormor kommer imorgon.
Trots huvudvärken och (om jag tänker efter) diverse annat småskräp i tillvaron så är min övervägande känsla - lycka.
Det var ju så här det kändes. Det var några år sedan sist. Jag är lycklig. Äntligen. Jag saknar inget, allt som är viktigt finns. Barnet, mannen, jobbet, bostaden. Jag är hel och uppfylld. Mitt hjärta är bräddfullt och svämmar över.
Vad som än händer i livet ska jag alltid minnas detta, att på våren i mitt trettioåttonde år var jag totalt lycklig.
Som en pärla i guld
När jag kom hem från jobbet igår var O och Q inte hemma utan på playdate hos en kompis. Jag tog tillfället i akt att ta en långpromenad i skogen och överväldigades av intryck. Blått, så blått att det sjunger i ögonen - vattenblänk mellan träden, blåsippsskimmer i skuggan under höga träd. Öronbedövande fåglalåt, svirr och drill och kvitter. Och så lukterna. Våt jord. Sjövatten. Båttvättkemikalier. En plötslig pust av - kan det vara hägg?
Förmodligen var detta mer än vad mitt vintertrötta sinne klarade av för på kvällen hade jag blixtrande spänningshuvudvärk. Jag somnade påklädd bredvid Q vid åttatiden, väcktes av O klockan tio och somnade för natten en timme senare. Imorse vaknade jag av att jag låg utträngd på yttersta kanten av vår breda säng med Q:s hand över ansiktet. Blixtarna på lur bakom höger öga. Jag hoppas att jag kan lura dem. O reser bort över helgen, Q och jag är ensamma tills Q-mormor kommer imorgon.
Trots huvudvärken och (om jag tänker efter) diverse annat småskräp i tillvaron så är min övervägande känsla - lycka.
Det var ju så här det kändes. Det var några år sedan sist. Jag är lycklig. Äntligen. Jag saknar inget, allt som är viktigt finns. Barnet, mannen, jobbet, bostaden. Jag är hel och uppfylld. Mitt hjärta är bräddfullt och svämmar över.
Vad som än händer i livet ska jag alltid minnas detta, att på våren i mitt trettioåttonde år var jag totalt lycklig.
Förmodligen var detta mer än vad mitt vintertrötta sinne klarade av för på kvällen hade jag blixtrande spänningshuvudvärk. Jag somnade påklädd bredvid Q vid åttatiden, väcktes av O klockan tio och somnade för natten en timme senare. Imorse vaknade jag av att jag låg utträngd på yttersta kanten av vår breda säng med Q:s hand över ansiktet. Blixtarna på lur bakom höger öga. Jag hoppas att jag kan lura dem. O reser bort över helgen, Q och jag är ensamma tills Q-mormor kommer imorgon.
Trots huvudvärken och (om jag tänker efter) diverse annat småskräp i tillvaron så är min övervägande känsla - lycka.
Det var ju så här det kändes. Det var några år sedan sist. Jag är lycklig. Äntligen. Jag saknar inget, allt som är viktigt finns. Barnet, mannen, jobbet, bostaden. Jag är hel och uppfylld. Mitt hjärta är bräddfullt och svämmar över.
Vad som än händer i livet ska jag alltid minnas detta, att på våren i mitt trettioåttonde år var jag totalt lycklig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)