En av få fördelar med att vara sjukskriven och trött är att man får förskräckligt mycket tid att läsa och titta på film och tv. De senaste veckorna har Vänner och Cityakuten varit nära nog obligatoriska. Vänner är ingen ny bekantskap, tvärtom. De avsnitt som går just nu har jag sett så många gånger att jag kan dialogen utantill, pinsamt med sant. En annan pinsamhet: när jag ser de tio år gamla avsnitten tycker jag att Monica och Rachel har skitfula kläder men är väldigt snygga i håret. Det måste betyda att jag har otroligt mossig frisyrsmak.
Två filmer som jag har sett och kan rekommendera är Dålig uppfostran (Almodóvar) och Vera Drake.
Men det var ju böcker jag skulle tipsa om. De senaste veckorna har jag läst följande:
Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga 4+
Inte illa alls. Bra historia, bra språk, suggestiv stämning. En bok för bokälskare som definitivt håller för en omläsning (det måste bra böcker göra).
Jan Guillou: Tjuvarnas marknad 3+
Jodå, den gamle positivhalaren vet hur man totar ihop en historia, och han kan vara rolig också. Men som alltid med Guillou får jag en känsla av att det går lite för fort när han skriver. Läser han verkligen igenom sina texter? Gör någon annan det? Denna hör varken till hans bästa eller sämsta. (De bra är enligt min mening Coq Rouge-serien. De rosade Arnböckerna var en besvikelse för mig, jag orkade bara ta mig igenom den första.)
Leif GW Persson: Linda som i Lindamordet 3+
Inte oäven deckare, lite för lång. Har månne Piratförlaget så stor respekt för sina författare att de inte törs korta ner deras alster? Boken är dedicerad med stor beundran till Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag delar GW:s beundran och konstaterar att han har en bit kvar.
Joanna Trollope: Syster och bror 3+
Mamma lånade mig den här boken, hon var mycket fascinerad och tyckte att den beskrev adoptionsproblematik på ett bra sätt. Jag är mer svårflirtad. Titelns syster och bror är adopterade och står varann mycket nära, även sedan de har blivit vuxna och bildat egna familjer. Ingen av dem har funderat över sitt ursprung, systern har alltid protesterat mot att omvärlden sätter en etikett på henne som adopterad. Men allt detta ändras när hon en dag bestämmer sig för att leta på sin biologiska mamma, och övertalar brodern att göra detsamma. Hela familjen råkar i gungning och alla känner sig plötsligt osäkra på sina roller. Starkast reagerar adoptivmamman som känner sig ifrågasatt. Från att ha varit den storsinta som har räddat två små barn till ett bättre liv, känner hon sig nu som en tjuv.
Under hela läsningen undrade jag när poängen skulle komma, den som förklarade alla obegripliga reaktioner. För mig är det högst naturligt att en vuxen adopterad vill ta reda på sitt ursprung. Jag tyckte också att adoptivmamman hade ett underligt och outrett förhållande till hela dilemmat att varje adoption börjar med en tragedi.
Oj vad präktig man kan vara då, jag börjar kanske bli väl politiskt korrekt. Nåja, den här boken var något av en besvikelse, jag har läst annat av Joanna Trollope som jag har gillat mer.
Lillemor Östlin: Hinsehäxan 3+
En helt klart intressant och läsvärd bok skriven av en kvinna som suttit på anstalt större delen av sitt liv. I början var jag fascinerad och kände ganska stor beundran. Mot slutet började jag dock tröttna lite på jargongen, den enorma svadan och hävdandet att allt alltid var någon annans fel.
Minette Walters: The Devil's Feather 5
Deckare är inte min favoritgenre, fast jag inte kan motstå att läsa dem. Jag tycker oftast att både historierna och språket är lite för dåliga för att förtjäna utgivning och stora upplagor. Minette Walters är ett lysande undantag. Hennes böcker är oförutsägbara, välskrivna och psykologiskt väldigt intressanta. Denna är riktigt otäck, men fängslande. Det brukar ofta sägas, men den här gången är det sant: jag hade svårt att lägga den ifrån mig.
Inger Alfvén: Livets vatten 3-
Något av en besvikelse från en författare jag annars gillar (hennes bästa är nog Ur kackerlackors levnad). Historien som i och för sig är väl berättad handlar om en medelålders kvinna som förälskar sig i en alkoholist. Säkert helt trovärdigt beskrivet, och det är det som är problemet. Läsningen var nästan plågsam, ända från början var jag arg på huvudpersonen för att hon lät sig luras och förnedras av en självupptagen psykopat.
Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden 3+
Jag läste föregångaren Män som hatar kvinnor i höstas. De är båda bra, men denna är något sämre. Båda är lite för långa, särskilt Flickan. Kanske är jag för påverkad av de översvallande recensionerna, jag hade väntat mig något mer. Men den var väldigt spännande och funkade utmärkt som distraktion under långa timmar i akutens väntrum.
Gail Godwin: The Good Husband 5
En av mina älsklingsförfattare, jag tror inte att hon är så värst känd i Sverige. Jag har läst den här boken flera gånger och har svårt att förklara varför jag tycker så mycket om den. Kanske för att den handlar om allt. Kärlek, sorg, liv och död. Den skildrar slutet på två äktenskap, det ena lyckligt, det andra olyckligt. Den innehåller en av de märkligaste beskrivningar av sjukdom och död jag har läst. (Å andra sidan har jag nog inte läst så många, kanske därför denna är märkvärdig?). De fyra huvudpersonerna skildras så levande att det känns som om jag kände dem.
Gail Godwin: A Mother and Two Daughters 4+
Inte riktigt lika bra som den förra, men nästan. Boken handlar om vad som händer när en äldre man hastigt dör i hjärtinfarkt. Hans änka ser tillbaka på sitt liv, och den undertryckta rivaliteten mellan hans vuxna döttrar blossar upp. (Hm, det här låter verkligen inte kul, men det är det faktiskt!)
John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda 4
Ytterligare en uppföljare, och en sträckläsare. Jag läste vampyrboken Låt den rätte komma in när jag var på Sommarön förra året. Det är ett bra ställe att läsa skräckromaner på, av någon anledning blir jag inte lika rädd när jag är där. Om jag ska vara riktigt gnällig så klagar jag på att författaren bygger upp en del förväntningar som sedan aldrig infrias. Man får aldrig någon förklaring till läskigheterna. Fast, nä. Jag är för gnällig och logisk. Det här är en bra bok.
Liza Marklund: Böckerna om Annika Bengtzon 3
Det kanske är löjligt att recensera dem, för vem har missat de här böckerna? Den senaste går som följetong i DN just nu och är otroligt seg. Det som intresserar mig mest är hur det ska gå för Annikas äktenskap. Vilken skitstövel hennes karl har utvecklats till. Jag gillar också att yrkeslivet skildras så ingående, man får verkligen en känsla för hur det är att jobba på en tidning. De tidiga böckerna är bäst, sedan börjar det gå på tomgång. Min logiska mani får mig att undra hur många gånger det är rimligt att Annika drullar rakt in i deckardramer, så kriminalreporter hon är. Och så blir det lite tjatigt i längden när hon luktar på sina barn och blåser dem i håret och vilar i deras värme och allt det där. Ja, jag fattar. Du älskar dina barn. Variera formuleringarna lite åtminstone.
Lena Einhorn: Ninas resa 4+
Sedan jag bodde i Berlin några månader 1998 hyser jag ett lätt knasigt intresse för judeförföljelserna under andra världskriget. Frågan som varken jag eller någon annan lär få svar på är hur det kunde hända. Men det känns nästan som en skyldighet att försöka förstå eller i alla fall ta del av en liten del av de ögonvittnesskildringar som finns. Lena Einhorn berättar sin mamma Ninas historia, hur hon genom en osannolik räcka av sammanträffanden undkom Förintelsen och överlevde kriget. Ninas personlighet lyser igenom och gör mig ödmjuk och får mig att tro på mänskligheten. Det finns alltid hopp om att det ska bli bättre på något sätt.
2006-08-20
Ninaninaninanna... Helgas boktips
En av få fördelar med att vara sjukskriven och trött är att man får förskräckligt mycket tid att läsa och titta på film och tv. De senaste veckorna har Vänner och Cityakuten varit nära nog obligatoriska. Vänner är ingen ny bekantskap, tvärtom. De avsnitt som går just nu har jag sett så många gånger att jag kan dialogen utantill, pinsamt med sant. En annan pinsamhet: när jag ser de tio år gamla avsnitten tycker jag att Monica och Rachel har skitfula kläder men är väldigt snygga i håret. Det måste betyda att jag har otroligt mossig frisyrsmak.
Två filmer som jag har sett och kan rekommendera är Dålig uppfostran (Almodóvar) och Vera Drake.
Men det var ju böcker jag skulle tipsa om. De senaste veckorna har jag läst följande:
Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga 4+
Inte illa alls. Bra historia, bra språk, suggestiv stämning. En bok för bokälskare som definitivt håller för en omläsning (det måste bra böcker göra).
Jan Guillou: Tjuvarnas marknad 3+
Jodå, den gamle positivhalaren vet hur man totar ihop en historia, och han kan vara rolig också. Men som alltid med Guillou får jag en känsla av att det går lite för fort när han skriver. Läser han verkligen igenom sina texter? Gör någon annan det? Denna hör varken till hans bästa eller sämsta. (De bra är enligt min mening Coq Rouge-serien. De rosade Arnböckerna var en besvikelse för mig, jag orkade bara ta mig igenom den första.)
Leif GW Persson: Linda som i Lindamordet 3+
Inte oäven deckare, lite för lång. Har månne Piratförlaget så stor respekt för sina författare att de inte törs korta ner deras alster? Boken är dedicerad med stor beundran till Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag delar GW:s beundran och konstaterar att han har en bit kvar.
Joanna Trollope: Syster och bror 3+
Mamma lånade mig den här boken, hon var mycket fascinerad och tyckte att den beskrev adoptionsproblematik på ett bra sätt. Jag är mer svårflirtad. Titelns syster och bror är adopterade och står varann mycket nära, även sedan de har blivit vuxna och bildat egna familjer. Ingen av dem har funderat över sitt ursprung, systern har alltid protesterat mot att omvärlden sätter en etikett på henne som adopterad. Men allt detta ändras när hon en dag bestämmer sig för att leta på sin biologiska mamma, och övertalar brodern att göra detsamma. Hela familjen råkar i gungning och alla känner sig plötsligt osäkra på sina roller. Starkast reagerar adoptivmamman som känner sig ifrågasatt. Från att ha varit den storsinta som har räddat två små barn till ett bättre liv, känner hon sig nu som en tjuv.
Under hela läsningen undrade jag när poängen skulle komma, den som förklarade alla obegripliga reaktioner. För mig är det högst naturligt att en vuxen adopterad vill ta reda på sitt ursprung. Jag tyckte också att adoptivmamman hade ett underligt och outrett förhållande till hela dilemmat att varje adoption börjar med en tragedi.
Oj vad präktig man kan vara då, jag börjar kanske bli väl politiskt korrekt. Nåja, den här boken var något av en besvikelse, jag har läst annat av Joanna Trollope som jag har gillat mer.
Lillemor Östlin: Hinsehäxan 3+
En helt klart intressant och läsvärd bok skriven av en kvinna som suttit på anstalt större delen av sitt liv. I början var jag fascinerad och kände ganska stor beundran. Mot slutet började jag dock tröttna lite på jargongen, den enorma svadan och hävdandet att allt alltid var någon annans fel.
Minette Walters: The Devil's Feather 5
Deckare är inte min favoritgenre, fast jag inte kan motstå att läsa dem. Jag tycker oftast att både historierna och språket är lite för dåliga för att förtjäna utgivning och stora upplagor. Minette Walters är ett lysande undantag. Hennes böcker är oförutsägbara, välskrivna och psykologiskt väldigt intressanta. Denna är riktigt otäck, men fängslande. Det brukar ofta sägas, men den här gången är det sant: jag hade svårt att lägga den ifrån mig.
Inger Alfvén: Livets vatten 3-
Något av en besvikelse från en författare jag annars gillar (hennes bästa är nog Ur kackerlackors levnad). Historien som i och för sig är väl berättad handlar om en medelålders kvinna som förälskar sig i en alkoholist. Säkert helt trovärdigt beskrivet, och det är det som är problemet. Läsningen var nästan plågsam, ända från början var jag arg på huvudpersonen för att hon lät sig luras och förnedras av en självupptagen psykopat.
Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden 3+
Jag läste föregångaren Män som hatar kvinnor i höstas. De är båda bra, men denna är något sämre. Båda är lite för långa, särskilt Flickan. Kanske är jag för påverkad av de översvallande recensionerna, jag hade väntat mig något mer. Men den var väldigt spännande och funkade utmärkt som distraktion under långa timmar i akutens väntrum.
Gail Godwin: The Good Husband 5
En av mina älsklingsförfattare, jag tror inte att hon är så värst känd i Sverige. Jag har läst den här boken flera gånger och har svårt att förklara varför jag tycker så mycket om den. Kanske för att den handlar om allt. Kärlek, sorg, liv och död. Den skildrar slutet på två äktenskap, det ena lyckligt, det andra olyckligt. Den innehåller en av de märkligaste beskrivningar av sjukdom och död jag har läst. (Å andra sidan har jag nog inte läst så många, kanske därför denna är märkvärdig?). De fyra huvudpersonerna skildras så levande att det känns som om jag kände dem.
Gail Godwin: A Mother and Two Daughters 4+
Inte riktigt lika bra som den förra, men nästan. Boken handlar om vad som händer när en äldre man hastigt dör i hjärtinfarkt. Hans änka ser tillbaka på sitt liv, och den undertryckta rivaliteten mellan hans vuxna döttrar blossar upp. (Hm, det här låter verkligen inte kul, men det är det faktiskt!)
John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda 4
Ytterligare en uppföljare, och en sträckläsare. Jag läste vampyrboken Låt den rätte komma in när jag var på Sommarön förra året. Det är ett bra ställe att läsa skräckromaner på, av någon anledning blir jag inte lika rädd när jag är där. Om jag ska vara riktigt gnällig så klagar jag på att författaren bygger upp en del förväntningar som sedan aldrig infrias. Man får aldrig någon förklaring till läskigheterna. Fast, nä. Jag är för gnällig och logisk. Det här är en bra bok.
Liza Marklund: Böckerna om Annika Bengtzon 3
Det kanske är löjligt att recensera dem, för vem har missat de här böckerna? Den senaste går som följetong i DN just nu och är otroligt seg. Det som intresserar mig mest är hur det ska gå för Annikas äktenskap. Vilken skitstövel hennes karl har utvecklats till. Jag gillar också att yrkeslivet skildras så ingående, man får verkligen en känsla för hur det är att jobba på en tidning. De tidiga böckerna är bäst, sedan börjar det gå på tomgång. Min logiska mani får mig att undra hur många gånger det är rimligt att Annika drullar rakt in i deckardramer, så kriminalreporter hon är. Och så blir det lite tjatigt i längden när hon luktar på sina barn och blåser dem i håret och vilar i deras värme och allt det där. Ja, jag fattar. Du älskar dina barn. Variera formuleringarna lite åtminstone.
Lena Einhorn: Ninas resa 4+
Sedan jag bodde i Berlin några månader 1998 hyser jag ett lätt knasigt intresse för judeförföljelserna under andra världskriget. Frågan som varken jag eller någon annan lär få svar på är hur det kunde hända. Men det känns nästan som en skyldighet att försöka förstå eller i alla fall ta del av en liten del av de ögonvittnesskildringar som finns. Lena Einhorn berättar sin mamma Ninas historia, hur hon genom en osannolik räcka av sammanträffanden undkom Förintelsen och överlevde kriget. Ninas personlighet lyser igenom och gör mig ödmjuk och får mig att tro på mänskligheten. Det finns alltid hopp om att det ska bli bättre på något sätt.
Två filmer som jag har sett och kan rekommendera är Dålig uppfostran (Almodóvar) och Vera Drake.
Men det var ju böcker jag skulle tipsa om. De senaste veckorna har jag läst följande:
Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga 4+
Inte illa alls. Bra historia, bra språk, suggestiv stämning. En bok för bokälskare som definitivt håller för en omläsning (det måste bra böcker göra).
Jan Guillou: Tjuvarnas marknad 3+
Jodå, den gamle positivhalaren vet hur man totar ihop en historia, och han kan vara rolig också. Men som alltid med Guillou får jag en känsla av att det går lite för fort när han skriver. Läser han verkligen igenom sina texter? Gör någon annan det? Denna hör varken till hans bästa eller sämsta. (De bra är enligt min mening Coq Rouge-serien. De rosade Arnböckerna var en besvikelse för mig, jag orkade bara ta mig igenom den första.)
Leif GW Persson: Linda som i Lindamordet 3+
Inte oäven deckare, lite för lång. Har månne Piratförlaget så stor respekt för sina författare att de inte törs korta ner deras alster? Boken är dedicerad med stor beundran till Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag delar GW:s beundran och konstaterar att han har en bit kvar.
Joanna Trollope: Syster och bror 3+
Mamma lånade mig den här boken, hon var mycket fascinerad och tyckte att den beskrev adoptionsproblematik på ett bra sätt. Jag är mer svårflirtad. Titelns syster och bror är adopterade och står varann mycket nära, även sedan de har blivit vuxna och bildat egna familjer. Ingen av dem har funderat över sitt ursprung, systern har alltid protesterat mot att omvärlden sätter en etikett på henne som adopterad. Men allt detta ändras när hon en dag bestämmer sig för att leta på sin biologiska mamma, och övertalar brodern att göra detsamma. Hela familjen råkar i gungning och alla känner sig plötsligt osäkra på sina roller. Starkast reagerar adoptivmamman som känner sig ifrågasatt. Från att ha varit den storsinta som har räddat två små barn till ett bättre liv, känner hon sig nu som en tjuv.
Under hela läsningen undrade jag när poängen skulle komma, den som förklarade alla obegripliga reaktioner. För mig är det högst naturligt att en vuxen adopterad vill ta reda på sitt ursprung. Jag tyckte också att adoptivmamman hade ett underligt och outrett förhållande till hela dilemmat att varje adoption börjar med en tragedi.
Oj vad präktig man kan vara då, jag börjar kanske bli väl politiskt korrekt. Nåja, den här boken var något av en besvikelse, jag har läst annat av Joanna Trollope som jag har gillat mer.
Lillemor Östlin: Hinsehäxan 3+
En helt klart intressant och läsvärd bok skriven av en kvinna som suttit på anstalt större delen av sitt liv. I början var jag fascinerad och kände ganska stor beundran. Mot slutet började jag dock tröttna lite på jargongen, den enorma svadan och hävdandet att allt alltid var någon annans fel.
Minette Walters: The Devil's Feather 5
Deckare är inte min favoritgenre, fast jag inte kan motstå att läsa dem. Jag tycker oftast att både historierna och språket är lite för dåliga för att förtjäna utgivning och stora upplagor. Minette Walters är ett lysande undantag. Hennes böcker är oförutsägbara, välskrivna och psykologiskt väldigt intressanta. Denna är riktigt otäck, men fängslande. Det brukar ofta sägas, men den här gången är det sant: jag hade svårt att lägga den ifrån mig.
Inger Alfvén: Livets vatten 3-
Något av en besvikelse från en författare jag annars gillar (hennes bästa är nog Ur kackerlackors levnad). Historien som i och för sig är väl berättad handlar om en medelålders kvinna som förälskar sig i en alkoholist. Säkert helt trovärdigt beskrivet, och det är det som är problemet. Läsningen var nästan plågsam, ända från början var jag arg på huvudpersonen för att hon lät sig luras och förnedras av en självupptagen psykopat.
Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden 3+
Jag läste föregångaren Män som hatar kvinnor i höstas. De är båda bra, men denna är något sämre. Båda är lite för långa, särskilt Flickan. Kanske är jag för påverkad av de översvallande recensionerna, jag hade väntat mig något mer. Men den var väldigt spännande och funkade utmärkt som distraktion under långa timmar i akutens väntrum.
Gail Godwin: The Good Husband 5
En av mina älsklingsförfattare, jag tror inte att hon är så värst känd i Sverige. Jag har läst den här boken flera gånger och har svårt att förklara varför jag tycker så mycket om den. Kanske för att den handlar om allt. Kärlek, sorg, liv och död. Den skildrar slutet på två äktenskap, det ena lyckligt, det andra olyckligt. Den innehåller en av de märkligaste beskrivningar av sjukdom och död jag har läst. (Å andra sidan har jag nog inte läst så många, kanske därför denna är märkvärdig?). De fyra huvudpersonerna skildras så levande att det känns som om jag kände dem.
Gail Godwin: A Mother and Two Daughters 4+
Inte riktigt lika bra som den förra, men nästan. Boken handlar om vad som händer när en äldre man hastigt dör i hjärtinfarkt. Hans änka ser tillbaka på sitt liv, och den undertryckta rivaliteten mellan hans vuxna döttrar blossar upp. (Hm, det här låter verkligen inte kul, men det är det faktiskt!)
John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda 4
Ytterligare en uppföljare, och en sträckläsare. Jag läste vampyrboken Låt den rätte komma in när jag var på Sommarön förra året. Det är ett bra ställe att läsa skräckromaner på, av någon anledning blir jag inte lika rädd när jag är där. Om jag ska vara riktigt gnällig så klagar jag på att författaren bygger upp en del förväntningar som sedan aldrig infrias. Man får aldrig någon förklaring till läskigheterna. Fast, nä. Jag är för gnällig och logisk. Det här är en bra bok.
Liza Marklund: Böckerna om Annika Bengtzon 3
Det kanske är löjligt att recensera dem, för vem har missat de här böckerna? Den senaste går som följetong i DN just nu och är otroligt seg. Det som intresserar mig mest är hur det ska gå för Annikas äktenskap. Vilken skitstövel hennes karl har utvecklats till. Jag gillar också att yrkeslivet skildras så ingående, man får verkligen en känsla för hur det är att jobba på en tidning. De tidiga böckerna är bäst, sedan börjar det gå på tomgång. Min logiska mani får mig att undra hur många gånger det är rimligt att Annika drullar rakt in i deckardramer, så kriminalreporter hon är. Och så blir det lite tjatigt i längden när hon luktar på sina barn och blåser dem i håret och vilar i deras värme och allt det där. Ja, jag fattar. Du älskar dina barn. Variera formuleringarna lite åtminstone.
Lena Einhorn: Ninas resa 4+
Sedan jag bodde i Berlin några månader 1998 hyser jag ett lätt knasigt intresse för judeförföljelserna under andra världskriget. Frågan som varken jag eller någon annan lär få svar på är hur det kunde hända. Men det känns nästan som en skyldighet att försöka förstå eller i alla fall ta del av en liten del av de ögonvittnesskildringar som finns. Lena Einhorn berättar sin mamma Ninas historia, hur hon genom en osannolik räcka av sammanträffanden undkom Förintelsen och överlevde kriget. Ninas personlighet lyser igenom och gör mig ödmjuk och får mig att tro på mänskligheten. Det finns alltid hopp om att det ska bli bättre på något sätt.
2006-08-18
Schampanjskojemoje
Idag fick vi brev från AC. Våra handlingar gick till Korea den 16 augusti. Det har varit många om och men på vägen, förra veckan fick vi beskedet att de inte skulle kunna skicka dem förrän i slutet av året. Då skulle en del papper, som exempelvis läkarintygen, ha blivit för gamla. Men nu har SWS i Korea alltså ändrat sig och accepterat också vår ansökan. Det känns bra.
Tidsmässigt ändrar det ingenting. Vi får inte barn fortare för att ansökan har skickats. AC har varit tydliga med detta. Men det känns i alla fall förbaskat skönt att ha fått skicka iväg den bibba som vi faktiskt ansträngde oss ganska mycket för att sammanställa.
Så ikväll har vi knäckt en flaska champagne. Det gäller att ta vara på tillfällena att fira.
Tidsmässigt ändrar det ingenting. Vi får inte barn fortare för att ansökan har skickats. AC har varit tydliga med detta. Men det känns i alla fall förbaskat skönt att ha fått skicka iväg den bibba som vi faktiskt ansträngde oss ganska mycket för att sammanställa.
Så ikväll har vi knäckt en flaska champagne. Det gäller att ta vara på tillfällena att fira.
Schampanjskojemoje
Idag fick vi brev från AC. Våra handlingar gick till Korea den 16 augusti. Det har varit många om och men på vägen, förra veckan fick vi beskedet att de inte skulle kunna skicka dem förrän i slutet av året. Då skulle en del papper, som exempelvis läkarintygen, ha blivit för gamla. Men nu har SWS i Korea alltså ändrat sig och accepterat också vår ansökan. Det känns bra.
Tidsmässigt ändrar det ingenting. Vi får inte barn fortare för att ansökan har skickats. AC har varit tydliga med detta. Men det känns i alla fall förbaskat skönt att ha fått skicka iväg den bibba som vi faktiskt ansträngde oss ganska mycket för att sammanställa.
Så ikväll har vi knäckt en flaska champagne. Det gäller att ta vara på tillfällena att fira.
Tidsmässigt ändrar det ingenting. Vi får inte barn fortare för att ansökan har skickats. AC har varit tydliga med detta. Men det känns i alla fall förbaskat skönt att ha fått skicka iväg den bibba som vi faktiskt ansträngde oss ganska mycket för att sammanställa.
Så ikväll har vi knäckt en flaska champagne. Det gäller att ta vara på tillfällena att fira.
2006-08-14
Min kusin och jag
Vi har varit på Sommarön en vecka, och som alltid när jag har varit där så finns min kusin i mina tankar. Helt mot min vilja, eftersom mitt medvetna jag anser att hon inte är värd att lägga energi på. Men mitt undermedvetna håller inte med, så idag gör jag det till viljes och tänker efter.
Min kusin. Vi är nästan lika gamla och så olika som två personer kan vara, både till kropp och själ. De flesta av vår barndoms somrar tillbringade vi tillsammans hos farmor och farfar på Sommarön. Vad känner jag egentligen för henne?
Jag är arg på henne.
För att hon är pretentiös och beskäftig och tillgjord och en riktig syster duktig.
För att hon brer ut sig för mycket på Sommarön. Hon är där mer än hon har rätt till, hon beter sig som om det vore hennes sommarställe och inte ett gemensamt, hon ställer till med renoveringar och gör inköp utan att fråga den övriga släkten.
För att hon lurade ur mig massor om vår infertilitet och vår första IVF utan att återgälda mina förtroenden med ett minimum av information - att hon själv var gravid.
För det kvarglömda brevet jag hittade efter ett av hennes besök när vi var femton år. Det var skrivet till en kompis och uttryckte tydligt hur trist hon tyckte det var att vara strandsatt hos tråkiga kusinen medan polarna festade om.
För att hon aldrig någonsin tog mitt parti när de andra ungarna på Sommarön en dag fick för sig att gadda ihop sig mot mig och kalla mig Skräcködlan.
För att hon ibland också när vi var ensamma kallade mig Skräcködlan.
Allt detta finns det säkert ursäkter för från hennes synpunkt och kanske har mitt minne förvrängt och överdrivit en del. Men alltihop är saker hon har gjort.
Men. Det jag är allra mest arg på henne för är sådant som inte alls är hennes fel. Att hon med lätthet blivit gravid och med nästan lika stor lätthet fött två barn på kortare tid än jag har krälat i infertilitetsträsket. Att hon utifrån sett lever ett kväljande idylliskt sockersött liv medan mitt tycks ha blivit en rundgång av elände, nästan komiskt om det inte varit på riktigt. Att min urgamla farmor har sitt rum tapetserat av bilder på hennes ungar och glömmer sig ibland och snattrar på om hur söta de är (jo, för farmor är annars ganska uppfylld av hur synd det är om mig. Jag kan ju inte föda barn nämligen, en kvinnas högsta kall. Då får man inte prata om andras ungar. Vilket passar mig rätt bra.). Att min mamma klantar sig och glömmer bort att städa undan bilder på sagda ungar när jag kommer dit. (Nå. Hur ädel jag än försöker vara kan jag tycka att min kusin kan lägga lite band på sig med detta jävla bildskickande. Min mamma kan hon väl låta vara i alla fall. Hon har faktiskt en egen.)
Ilskorna bygger på varann. I botten finns den gamla från barndomen och tonåren. Nu kan jag tydligt se att vi alltid konkurrerat med varann ända sedan vi var små. En i familjen omhuldad sanning var att vi tyckte så mycket om varann och kom så bra överens. Idag undrar jag om det någonsin var sant. Två barn med helt olika personligheter tussades ihop för att det passade de vuxna så bra. I själva verket var vi inte vänner utan avundsjuka konkurrenter.
Varför märkte jag då inte detta när jag var barn? Enkelt. För att jag alltid ledde tävlingen. Den som utan vidare ligger flera längder före ser inte medtävlarnas ansträngningar, märker kanske inte ens att det pågår en tävling.
Jag var länge enda barnet. Mycket kan man säga om mina föräldrar (exempelvis "självupptagna galningar"), men de älskar mig och jag är det viktigaste i deras liv. Det har jag alltid vetat, med en självklarhet som jag hoppas kunna förmedla till mina barn. En anledning till att jag så starkt vill ha barn är att båda mina föräldrar ständigt och jämt på olika sätt talat om för mig och visat mig hur märkvärdigt de tyckte det var att ha fått mig, och att ha mig.
Min kusin är mellanbarn i en strulig familj, där alltid någon annan kom i första hand. Storasyskonet var bråkigt och lillasyskonet var minst. Hennes föräldrar var båda olyckliga och otrygga personer. Precis som för mina föräldrar slutade äktenskapet i skilsmässa, men mycket bittrare. Min mamma och pappa är idag någorlunda goda vänner, hennes kunde aldrig tala med varann.
Bara detta skulle ha räckt, men till råga på allt är vi födda in i en familj där man fokuserar på studieresultat och karriärer och inte drar sig för högljudda jämförelser och utnämningar, där jag alltid kom långt före henne.
"Länge ansåg jag att Helga var det mest begåvade av mina barnbarn men nu inser jag att J (min lillasyster, bloggarens anmärkning) inte kommer långt efter". Eller: "Ö var ju ett underbarn, men sedan blev han inte mer än fil kand." Autentiska citat.
Det är först under de senaste åren som jag har reagerat mot den fruktansvärda mentaliteten i detta. Att ens värde mäts i studieresultat och examina. Sedan vi började tänka på adoption blir jag ännu räddare. Om man faktiskt inte är så jävla smart, finns det plats för en då? Eller om man visst är begåh-vad men så upptagen av sina föräldrars skilsmässa eller funderingar om sin biologiska bakgrund att det inte finns tankar över att lägga på att sköta skolan och uppföra sig väl? Vem älskar en då?
Det infertiliteten som har gett mig de här insikterna. För plötsligt leder jag inte tävlingen längre. Jag är ohjälpligt omsprungen. Min kusin har tagit en gruvlig revansch. Innerst inne är vi alla primitiva och har en drift att föröka oss. Barnbarnsbarn smäller bra mycket högre än betyg och bokstäver på ett visitkort.
Så jag är arg, och bitter, och avundsjuk och missunnsam. Jag har ingen kontakt med henne längre för jag vet att jag inte hade klarat av att hålla masken, och för att jag inte hade stått ut med att se hennes liv. De brottstycken jag får reda på räcker så väl. Jag vet att hon nogsamt följer min historias utveckling genom mamma och farmor och att hon precis som alla andra ojar sig över hur synd det är om mig.
Men på sista tiden har mina svarta känslostormar börjat lägga sig och skymmer inte längre en annan sida av min kusin. Hon, mellanbarnet, som alltid har pepprat farmor med foton på sig själv, långt innan hon fick barn. Som alltid varit beskäftig och brett ut sig och tagit plats för att höras och synas till varje pris. Som i vuxen ålder försöker fylla ett hål i sin barndom.
Jag inser också att en del av de då obegripliga elakheter hon gjorde mot mig när vi var små berodde på avundsjuka, samma avundsjuka som jag känner idag. Varför ska du ha allt när jag ingenting har?
Jag känner ingen ömhet för henne, det är ett för stort ord, men det börjar likna förståelse.
Min kusin. Vi är nästan lika gamla och så olika som två personer kan vara, både till kropp och själ. De flesta av vår barndoms somrar tillbringade vi tillsammans hos farmor och farfar på Sommarön. Vad känner jag egentligen för henne?
Jag är arg på henne.
För att hon är pretentiös och beskäftig och tillgjord och en riktig syster duktig.
För att hon brer ut sig för mycket på Sommarön. Hon är där mer än hon har rätt till, hon beter sig som om det vore hennes sommarställe och inte ett gemensamt, hon ställer till med renoveringar och gör inköp utan att fråga den övriga släkten.
För att hon lurade ur mig massor om vår infertilitet och vår första IVF utan att återgälda mina förtroenden med ett minimum av information - att hon själv var gravid.
För det kvarglömda brevet jag hittade efter ett av hennes besök när vi var femton år. Det var skrivet till en kompis och uttryckte tydligt hur trist hon tyckte det var att vara strandsatt hos tråkiga kusinen medan polarna festade om.
För att hon aldrig någonsin tog mitt parti när de andra ungarna på Sommarön en dag fick för sig att gadda ihop sig mot mig och kalla mig Skräcködlan.
För att hon ibland också när vi var ensamma kallade mig Skräcködlan.
Allt detta finns det säkert ursäkter för från hennes synpunkt och kanske har mitt minne förvrängt och överdrivit en del. Men alltihop är saker hon har gjort.
Men. Det jag är allra mest arg på henne för är sådant som inte alls är hennes fel. Att hon med lätthet blivit gravid och med nästan lika stor lätthet fött två barn på kortare tid än jag har krälat i infertilitetsträsket. Att hon utifrån sett lever ett kväljande idylliskt sockersött liv medan mitt tycks ha blivit en rundgång av elände, nästan komiskt om det inte varit på riktigt. Att min urgamla farmor har sitt rum tapetserat av bilder på hennes ungar och glömmer sig ibland och snattrar på om hur söta de är (jo, för farmor är annars ganska uppfylld av hur synd det är om mig. Jag kan ju inte föda barn nämligen, en kvinnas högsta kall. Då får man inte prata om andras ungar. Vilket passar mig rätt bra.). Att min mamma klantar sig och glömmer bort att städa undan bilder på sagda ungar när jag kommer dit. (Nå. Hur ädel jag än försöker vara kan jag tycka att min kusin kan lägga lite band på sig med detta jävla bildskickande. Min mamma kan hon väl låta vara i alla fall. Hon har faktiskt en egen.)
Ilskorna bygger på varann. I botten finns den gamla från barndomen och tonåren. Nu kan jag tydligt se att vi alltid konkurrerat med varann ända sedan vi var små. En i familjen omhuldad sanning var att vi tyckte så mycket om varann och kom så bra överens. Idag undrar jag om det någonsin var sant. Två barn med helt olika personligheter tussades ihop för att det passade de vuxna så bra. I själva verket var vi inte vänner utan avundsjuka konkurrenter.
Varför märkte jag då inte detta när jag var barn? Enkelt. För att jag alltid ledde tävlingen. Den som utan vidare ligger flera längder före ser inte medtävlarnas ansträngningar, märker kanske inte ens att det pågår en tävling.
Jag var länge enda barnet. Mycket kan man säga om mina föräldrar (exempelvis "självupptagna galningar"), men de älskar mig och jag är det viktigaste i deras liv. Det har jag alltid vetat, med en självklarhet som jag hoppas kunna förmedla till mina barn. En anledning till att jag så starkt vill ha barn är att båda mina föräldrar ständigt och jämt på olika sätt talat om för mig och visat mig hur märkvärdigt de tyckte det var att ha fått mig, och att ha mig.
Min kusin är mellanbarn i en strulig familj, där alltid någon annan kom i första hand. Storasyskonet var bråkigt och lillasyskonet var minst. Hennes föräldrar var båda olyckliga och otrygga personer. Precis som för mina föräldrar slutade äktenskapet i skilsmässa, men mycket bittrare. Min mamma och pappa är idag någorlunda goda vänner, hennes kunde aldrig tala med varann.
Bara detta skulle ha räckt, men till råga på allt är vi födda in i en familj där man fokuserar på studieresultat och karriärer och inte drar sig för högljudda jämförelser och utnämningar, där jag alltid kom långt före henne.
"Länge ansåg jag att Helga var det mest begåvade av mina barnbarn men nu inser jag att J (min lillasyster, bloggarens anmärkning) inte kommer långt efter". Eller: "Ö var ju ett underbarn, men sedan blev han inte mer än fil kand." Autentiska citat.
Det är först under de senaste åren som jag har reagerat mot den fruktansvärda mentaliteten i detta. Att ens värde mäts i studieresultat och examina. Sedan vi började tänka på adoption blir jag ännu räddare. Om man faktiskt inte är så jävla smart, finns det plats för en då? Eller om man visst är begåh-vad men så upptagen av sina föräldrars skilsmässa eller funderingar om sin biologiska bakgrund att det inte finns tankar över att lägga på att sköta skolan och uppföra sig väl? Vem älskar en då?
Det infertiliteten som har gett mig de här insikterna. För plötsligt leder jag inte tävlingen längre. Jag är ohjälpligt omsprungen. Min kusin har tagit en gruvlig revansch. Innerst inne är vi alla primitiva och har en drift att föröka oss. Barnbarnsbarn smäller bra mycket högre än betyg och bokstäver på ett visitkort.
Så jag är arg, och bitter, och avundsjuk och missunnsam. Jag har ingen kontakt med henne längre för jag vet att jag inte hade klarat av att hålla masken, och för att jag inte hade stått ut med att se hennes liv. De brottstycken jag får reda på räcker så väl. Jag vet att hon nogsamt följer min historias utveckling genom mamma och farmor och att hon precis som alla andra ojar sig över hur synd det är om mig.
Men på sista tiden har mina svarta känslostormar börjat lägga sig och skymmer inte längre en annan sida av min kusin. Hon, mellanbarnet, som alltid har pepprat farmor med foton på sig själv, långt innan hon fick barn. Som alltid varit beskäftig och brett ut sig och tagit plats för att höras och synas till varje pris. Som i vuxen ålder försöker fylla ett hål i sin barndom.
Jag inser också att en del av de då obegripliga elakheter hon gjorde mot mig när vi var små berodde på avundsjuka, samma avundsjuka som jag känner idag. Varför ska du ha allt när jag ingenting har?
Jag känner ingen ömhet för henne, det är ett för stort ord, men det börjar likna förståelse.
Min kusin och jag
Vi har varit på Sommarön en vecka, och som alltid när jag har varit där så finns min kusin i mina tankar. Helt mot min vilja, eftersom mitt medvetna jag anser att hon inte är värd att lägga energi på. Men mitt undermedvetna håller inte med, så idag gör jag det till viljes och tänker efter.
Min kusin. Vi är nästan lika gamla och så olika som två personer kan vara, både till kropp och själ. De flesta av vår barndoms somrar tillbringade vi tillsammans hos farmor och farfar på Sommarön. Vad känner jag egentligen för henne?
Jag är arg på henne.
För att hon är pretentiös och beskäftig och tillgjord och en riktig syster duktig.
För att hon brer ut sig för mycket på Sommarön. Hon är där mer än hon har rätt till, hon beter sig som om det vore hennes sommarställe och inte ett gemensamt, hon ställer till med renoveringar och gör inköp utan att fråga den övriga släkten.
För att hon lurade ur mig massor om vår infertilitet och vår första IVF utan att återgälda mina förtroenden med ett minimum av information - att hon själv var gravid.
För det kvarglömda brevet jag hittade efter ett av hennes besök när vi var femton år. Det var skrivet till en kompis och uttryckte tydligt hur trist hon tyckte det var att vara strandsatt hos tråkiga kusinen medan polarna festade om.
För att hon aldrig någonsin tog mitt parti när de andra ungarna på Sommarön en dag fick för sig att gadda ihop sig mot mig och kalla mig Skräcködlan.
För att hon ibland också när vi var ensamma kallade mig Skräcködlan.
Allt detta finns det säkert ursäkter för från hennes synpunkt och kanske har mitt minne förvrängt och överdrivit en del. Men alltihop är saker hon har gjort.
Men. Det jag är allra mest arg på henne för är sådant som inte alls är hennes fel. Att hon med lätthet blivit gravid och med nästan lika stor lätthet fött två barn på kortare tid än jag har krälat i infertilitetsträsket. Att hon utifrån sett lever ett kväljande idylliskt sockersött liv medan mitt tycks ha blivit en rundgång av elände, nästan komiskt om det inte varit på riktigt. Att min urgamla farmor har sitt rum tapetserat av bilder på hennes ungar och glömmer sig ibland och snattrar på om hur söta de är (jo, för farmor är annars ganska uppfylld av hur synd det är om mig. Jag kan ju inte föda barn nämligen, en kvinnas högsta kall. Då får man inte prata om andras ungar. Vilket passar mig rätt bra.). Att min mamma klantar sig och glömmer bort att städa undan bilder på sagda ungar när jag kommer dit. (Nå. Hur ädel jag än försöker vara kan jag tycka att min kusin kan lägga lite band på sig med detta jävla bildskickande. Min mamma kan hon väl låta vara i alla fall. Hon har faktiskt en egen.)
Ilskorna bygger på varann. I botten finns den gamla från barndomen och tonåren. Nu kan jag tydligt se att vi alltid konkurrerat med varann ända sedan vi var små. En i familjen omhuldad sanning var att vi tyckte så mycket om varann och kom så bra överens. Idag undrar jag om det någonsin var sant. Två barn med helt olika personligheter tussades ihop för att det passade de vuxna så bra. I själva verket var vi inte vänner utan avundsjuka konkurrenter.
Varför märkte jag då inte detta när jag var barn? Enkelt. För att jag alltid ledde tävlingen. Den som utan vidare ligger flera längder före ser inte medtävlarnas ansträngningar, märker kanske inte ens att det pågår en tävling.
Jag var länge enda barnet. Mycket kan man säga om mina föräldrar (exempelvis "självupptagna galningar"), men de älskar mig och jag är det viktigaste i deras liv. Det har jag alltid vetat, med en självklarhet som jag hoppas kunna förmedla till mina barn. En anledning till att jag så starkt vill ha barn är att båda mina föräldrar ständigt och jämt på olika sätt talat om för mig och visat mig hur märkvärdigt de tyckte det var att ha fått mig, och att ha mig.
Min kusin är mellanbarn i en strulig familj, där alltid någon annan kom i första hand. Storasyskonet var bråkigt och lillasyskonet var minst. Hennes föräldrar var båda olyckliga och otrygga personer. Precis som för mina föräldrar slutade äktenskapet i skilsmässa, men mycket bittrare. Min mamma och pappa är idag någorlunda goda vänner, hennes kunde aldrig tala med varann.
Bara detta skulle ha räckt, men till råga på allt är vi födda in i en familj där man fokuserar på studieresultat och karriärer och inte drar sig för högljudda jämförelser och utnämningar, där jag alltid kom långt före henne.
"Länge ansåg jag att Helga var det mest begåvade av mina barnbarn men nu inser jag att J (min lillasyster, bloggarens anmärkning) inte kommer långt efter". Eller: "Ö var ju ett underbarn, men sedan blev han inte mer än fil kand." Autentiska citat.
Det är först under de senaste åren som jag har reagerat mot den fruktansvärda mentaliteten i detta. Att ens värde mäts i studieresultat och examina. Sedan vi började tänka på adoption blir jag ännu räddare. Om man faktiskt inte är så jävla smart, finns det plats för en då? Eller om man visst är begåh-vad men så upptagen av sina föräldrars skilsmässa eller funderingar om sin biologiska bakgrund att det inte finns tankar över att lägga på att sköta skolan och uppföra sig väl? Vem älskar en då?
Det infertiliteten som har gett mig de här insikterna. För plötsligt leder jag inte tävlingen längre. Jag är ohjälpligt omsprungen. Min kusin har tagit en gruvlig revansch. Innerst inne är vi alla primitiva och har en drift att föröka oss. Barnbarnsbarn smäller bra mycket högre än betyg och bokstäver på ett visitkort.
Så jag är arg, och bitter, och avundsjuk och missunnsam. Jag har ingen kontakt med henne längre för jag vet att jag inte hade klarat av att hålla masken, och för att jag inte hade stått ut med att se hennes liv. De brottstycken jag får reda på räcker så väl. Jag vet att hon nogsamt följer min historias utveckling genom mamma och farmor och att hon precis som alla andra ojar sig över hur synd det är om mig.
Men på sista tiden har mina svarta känslostormar börjat lägga sig och skymmer inte längre en annan sida av min kusin. Hon, mellanbarnet, som alltid har pepprat farmor med foton på sig själv, långt innan hon fick barn. Som alltid varit beskäftig och brett ut sig och tagit plats för att höras och synas till varje pris. Som i vuxen ålder försöker fylla ett hål i sin barndom.
Jag inser också att en del av de då obegripliga elakheter hon gjorde mot mig när vi var små berodde på avundsjuka, samma avundsjuka som jag känner idag. Varför ska du ha allt när jag ingenting har?
Jag känner ingen ömhet för henne, det är ett för stort ord, men det börjar likna förståelse.
Min kusin. Vi är nästan lika gamla och så olika som två personer kan vara, både till kropp och själ. De flesta av vår barndoms somrar tillbringade vi tillsammans hos farmor och farfar på Sommarön. Vad känner jag egentligen för henne?
Jag är arg på henne.
För att hon är pretentiös och beskäftig och tillgjord och en riktig syster duktig.
För att hon brer ut sig för mycket på Sommarön. Hon är där mer än hon har rätt till, hon beter sig som om det vore hennes sommarställe och inte ett gemensamt, hon ställer till med renoveringar och gör inköp utan att fråga den övriga släkten.
För att hon lurade ur mig massor om vår infertilitet och vår första IVF utan att återgälda mina förtroenden med ett minimum av information - att hon själv var gravid.
För det kvarglömda brevet jag hittade efter ett av hennes besök när vi var femton år. Det var skrivet till en kompis och uttryckte tydligt hur trist hon tyckte det var att vara strandsatt hos tråkiga kusinen medan polarna festade om.
För att hon aldrig någonsin tog mitt parti när de andra ungarna på Sommarön en dag fick för sig att gadda ihop sig mot mig och kalla mig Skräcködlan.
För att hon ibland också när vi var ensamma kallade mig Skräcködlan.
Allt detta finns det säkert ursäkter för från hennes synpunkt och kanske har mitt minne förvrängt och överdrivit en del. Men alltihop är saker hon har gjort.
Men. Det jag är allra mest arg på henne för är sådant som inte alls är hennes fel. Att hon med lätthet blivit gravid och med nästan lika stor lätthet fött två barn på kortare tid än jag har krälat i infertilitetsträsket. Att hon utifrån sett lever ett kväljande idylliskt sockersött liv medan mitt tycks ha blivit en rundgång av elände, nästan komiskt om det inte varit på riktigt. Att min urgamla farmor har sitt rum tapetserat av bilder på hennes ungar och glömmer sig ibland och snattrar på om hur söta de är (jo, för farmor är annars ganska uppfylld av hur synd det är om mig. Jag kan ju inte föda barn nämligen, en kvinnas högsta kall. Då får man inte prata om andras ungar. Vilket passar mig rätt bra.). Att min mamma klantar sig och glömmer bort att städa undan bilder på sagda ungar när jag kommer dit. (Nå. Hur ädel jag än försöker vara kan jag tycka att min kusin kan lägga lite band på sig med detta jävla bildskickande. Min mamma kan hon väl låta vara i alla fall. Hon har faktiskt en egen.)
Ilskorna bygger på varann. I botten finns den gamla från barndomen och tonåren. Nu kan jag tydligt se att vi alltid konkurrerat med varann ända sedan vi var små. En i familjen omhuldad sanning var att vi tyckte så mycket om varann och kom så bra överens. Idag undrar jag om det någonsin var sant. Två barn med helt olika personligheter tussades ihop för att det passade de vuxna så bra. I själva verket var vi inte vänner utan avundsjuka konkurrenter.
Varför märkte jag då inte detta när jag var barn? Enkelt. För att jag alltid ledde tävlingen. Den som utan vidare ligger flera längder före ser inte medtävlarnas ansträngningar, märker kanske inte ens att det pågår en tävling.
Jag var länge enda barnet. Mycket kan man säga om mina föräldrar (exempelvis "självupptagna galningar"), men de älskar mig och jag är det viktigaste i deras liv. Det har jag alltid vetat, med en självklarhet som jag hoppas kunna förmedla till mina barn. En anledning till att jag så starkt vill ha barn är att båda mina föräldrar ständigt och jämt på olika sätt talat om för mig och visat mig hur märkvärdigt de tyckte det var att ha fått mig, och att ha mig.
Min kusin är mellanbarn i en strulig familj, där alltid någon annan kom i första hand. Storasyskonet var bråkigt och lillasyskonet var minst. Hennes föräldrar var båda olyckliga och otrygga personer. Precis som för mina föräldrar slutade äktenskapet i skilsmässa, men mycket bittrare. Min mamma och pappa är idag någorlunda goda vänner, hennes kunde aldrig tala med varann.
Bara detta skulle ha räckt, men till råga på allt är vi födda in i en familj där man fokuserar på studieresultat och karriärer och inte drar sig för högljudda jämförelser och utnämningar, där jag alltid kom långt före henne.
"Länge ansåg jag att Helga var det mest begåvade av mina barnbarn men nu inser jag att J (min lillasyster, bloggarens anmärkning) inte kommer långt efter". Eller: "Ö var ju ett underbarn, men sedan blev han inte mer än fil kand." Autentiska citat.
Det är först under de senaste åren som jag har reagerat mot den fruktansvärda mentaliteten i detta. Att ens värde mäts i studieresultat och examina. Sedan vi började tänka på adoption blir jag ännu räddare. Om man faktiskt inte är så jävla smart, finns det plats för en då? Eller om man visst är begåh-vad men så upptagen av sina föräldrars skilsmässa eller funderingar om sin biologiska bakgrund att det inte finns tankar över att lägga på att sköta skolan och uppföra sig väl? Vem älskar en då?
Det infertiliteten som har gett mig de här insikterna. För plötsligt leder jag inte tävlingen längre. Jag är ohjälpligt omsprungen. Min kusin har tagit en gruvlig revansch. Innerst inne är vi alla primitiva och har en drift att föröka oss. Barnbarnsbarn smäller bra mycket högre än betyg och bokstäver på ett visitkort.
Så jag är arg, och bitter, och avundsjuk och missunnsam. Jag har ingen kontakt med henne längre för jag vet att jag inte hade klarat av att hålla masken, och för att jag inte hade stått ut med att se hennes liv. De brottstycken jag får reda på räcker så väl. Jag vet att hon nogsamt följer min historias utveckling genom mamma och farmor och att hon precis som alla andra ojar sig över hur synd det är om mig.
Men på sista tiden har mina svarta känslostormar börjat lägga sig och skymmer inte längre en annan sida av min kusin. Hon, mellanbarnet, som alltid har pepprat farmor med foton på sig själv, långt innan hon fick barn. Som alltid varit beskäftig och brett ut sig och tagit plats för att höras och synas till varje pris. Som i vuxen ålder försöker fylla ett hål i sin barndom.
Jag inser också att en del av de då obegripliga elakheter hon gjorde mot mig när vi var små berodde på avundsjuka, samma avundsjuka som jag känner idag. Varför ska du ha allt när jag ingenting har?
Jag känner ingen ömhet för henne, det är ett för stort ord, men det börjar likna förståelse.
2006-08-05
Tyda tecknen
Jag har skojat om detta ibland genom åren, att det är tur att man inte är vidskeplig eftersom det tycks råda så stort kosmiskt motstånd mot att O och jag ska bilda familj tillsammans.
Det är bara det att nu är det plötsligt inte så kul längre. Jag antar att det till största delen är ett uttryck för min stora och berättigade trötthet att jag börjar överväga att göra makterna till viljes. Två dråpslag på kort tid börjar övertyga mig.
Problemet är att begripa vad fan det är de vill. Tyda tecknen i skyn.
IVF var ju uppenbarligen inte vår grej, det har jag fattat nu. Tack för tipset. Ska inte prova det igen. Det var aldrig särskilt kul heller.
Adoption var det naturliga alternativet. Skaffa barn utan att använda min sopiga kropp, triumf! Tja, vi vet ju vad kroppen svarade. En ganska magnifik replik måste jag säga. Hatten av, 1-0 till kroppen.
Därefter susade Bebisgudens hantlangare Adoptionsguden in och gjorde vad han kunde, resultat: avsevärt längre väntetider i Korea.
Nu till mina frågor, jag ställer dem till Livet, Bebisguden, Ödet och alla andra makter och gudar som har lust att höra på:
1 Är detta ett test? Är det vår uthållighet som ska prövas nu igen? Betyder det att om vi biter ihop och härdar ut så kommer vi hem med världens finaste Olliskrutt i början av nästa år och lever lyckliga resten av våra dagar?
2 Eller har vi valt fel väg nu igen. Vi kanske inte alls ska adoptera? När det inte räckte med min sjukdom för att få oss trögskallar på rätt väg fick ni knipsa av ansökningsflödet till Korea. (Stackars de övriga familjer som drabbades av era försök att få oss att fatta läget, det var väl onödigt. Lite snyggare kunde ni allt ha skött det.) Eller är det möjligen rätt att adoptera men fel land vi har snöat in på? Sitter Olliskrutt och väntar på oss i ett helt annat land?
3 Finns det ett tredje, hemligt alternativ som är förborgat för oss kortsynta stackare? Är det i själva verket så att vi borde skilja oss eftersom vi var fel för varann från första början? Skilja oss för att kunna följa våra sanna kallelser och förverkliga oss själva? Det kanske visar sig att O är förutbestämd att träffa en trevlig systembolagskassörska som bor på en husbåt och bli styvpappa åt hennes tre barn och starta sjörestaurang? Meningen med mitt liv kanske är att besegra min truliga kropp genom att cykla från Eldslandet till Alaska och sedan skriva en bok om det?
Ni är ju inte särskilt talträngda av er, så något verbalt svar kan jag väl inte förvänta mig. Men hur vore det med åskknallar? En för alternativ ett, två för alternativ två och så vidare. Just to strike up the conversation, liksom.
Det är bara det att nu är det plötsligt inte så kul längre. Jag antar att det till största delen är ett uttryck för min stora och berättigade trötthet att jag börjar överväga att göra makterna till viljes. Två dråpslag på kort tid börjar övertyga mig.
Problemet är att begripa vad fan det är de vill. Tyda tecknen i skyn.
IVF var ju uppenbarligen inte vår grej, det har jag fattat nu. Tack för tipset. Ska inte prova det igen. Det var aldrig särskilt kul heller.
Adoption var det naturliga alternativet. Skaffa barn utan att använda min sopiga kropp, triumf! Tja, vi vet ju vad kroppen svarade. En ganska magnifik replik måste jag säga. Hatten av, 1-0 till kroppen.
Därefter susade Bebisgudens hantlangare Adoptionsguden in och gjorde vad han kunde, resultat: avsevärt längre väntetider i Korea.
Nu till mina frågor, jag ställer dem till Livet, Bebisguden, Ödet och alla andra makter och gudar som har lust att höra på:
1 Är detta ett test? Är det vår uthållighet som ska prövas nu igen? Betyder det att om vi biter ihop och härdar ut så kommer vi hem med världens finaste Olliskrutt i början av nästa år och lever lyckliga resten av våra dagar?
2 Eller har vi valt fel väg nu igen. Vi kanske inte alls ska adoptera? När det inte räckte med min sjukdom för att få oss trögskallar på rätt väg fick ni knipsa av ansökningsflödet till Korea. (Stackars de övriga familjer som drabbades av era försök att få oss att fatta läget, det var väl onödigt. Lite snyggare kunde ni allt ha skött det.) Eller är det möjligen rätt att adoptera men fel land vi har snöat in på? Sitter Olliskrutt och väntar på oss i ett helt annat land?
3 Finns det ett tredje, hemligt alternativ som är förborgat för oss kortsynta stackare? Är det i själva verket så att vi borde skilja oss eftersom vi var fel för varann från första början? Skilja oss för att kunna följa våra sanna kallelser och förverkliga oss själva? Det kanske visar sig att O är förutbestämd att träffa en trevlig systembolagskassörska som bor på en husbåt och bli styvpappa åt hennes tre barn och starta sjörestaurang? Meningen med mitt liv kanske är att besegra min truliga kropp genom att cykla från Eldslandet till Alaska och sedan skriva en bok om det?
Ni är ju inte särskilt talträngda av er, så något verbalt svar kan jag väl inte förvänta mig. Men hur vore det med åskknallar? En för alternativ ett, två för alternativ två och så vidare. Just to strike up the conversation, liksom.
Tyda tecknen
Jag har skojat om detta ibland genom åren, att det är tur att man inte är vidskeplig eftersom det tycks råda så stort kosmiskt motstånd mot att O och jag ska bilda familj tillsammans.
Det är bara det att nu är det plötsligt inte så kul längre. Jag antar att det till största delen är ett uttryck för min stora och berättigade trötthet att jag börjar överväga att göra makterna till viljes. Två dråpslag på kort tid börjar övertyga mig.
Problemet är att begripa vad fan det är de vill. Tyda tecknen i skyn.
IVF var ju uppenbarligen inte vår grej, det har jag fattat nu. Tack för tipset. Ska inte prova det igen. Det var aldrig särskilt kul heller.
Adoption var det naturliga alternativet. Skaffa barn utan att använda min sopiga kropp, triumf! Tja, vi vet ju vad kroppen svarade. En ganska magnifik replik måste jag säga. Hatten av, 1-0 till kroppen.
Därefter susade Bebisgudens hantlangare Adoptionsguden in och gjorde vad han kunde, resultat: avsevärt längre väntetider i Korea.
Nu till mina frågor, jag ställer dem till Livet, Bebisguden, Ödet och alla andra makter och gudar som har lust att höra på:
1 Är detta ett test? Är det vår uthållighet som ska prövas nu igen? Betyder det att om vi biter ihop och härdar ut så kommer vi hem med världens finaste Olliskrutt i början av nästa år och lever lyckliga resten av våra dagar?
2 Eller har vi valt fel väg nu igen. Vi kanske inte alls ska adoptera? När det inte räckte med min sjukdom för att få oss trögskallar på rätt väg fick ni knipsa av ansökningsflödet till Korea. (Stackars de övriga familjer som drabbades av era försök att få oss att fatta läget, det var väl onödigt. Lite snyggare kunde ni allt ha skött det.) Eller är det möjligen rätt att adoptera men fel land vi har snöat in på? Sitter Olliskrutt och väntar på oss i ett helt annat land?
3 Finns det ett tredje, hemligt alternativ som är förborgat för oss kortsynta stackare? Är det i själva verket så att vi borde skilja oss eftersom vi var fel för varann från första början? Skilja oss för att kunna följa våra sanna kallelser och förverkliga oss själva? Det kanske visar sig att O är förutbestämd att träffa en trevlig systembolagskassörska som bor på en husbåt och bli styvpappa åt hennes tre barn och starta sjörestaurang? Meningen med mitt liv kanske är att besegra min truliga kropp genom att cykla från Eldslandet till Alaska och sedan skriva en bok om det?
Ni är ju inte särskilt talträngda av er, så något verbalt svar kan jag väl inte förvänta mig. Men hur vore det med åskknallar? En för alternativ ett, två för alternativ två och så vidare. Just to strike up the conversation, liksom.
Det är bara det att nu är det plötsligt inte så kul längre. Jag antar att det till största delen är ett uttryck för min stora och berättigade trötthet att jag börjar överväga att göra makterna till viljes. Två dråpslag på kort tid börjar övertyga mig.
Problemet är att begripa vad fan det är de vill. Tyda tecknen i skyn.
IVF var ju uppenbarligen inte vår grej, det har jag fattat nu. Tack för tipset. Ska inte prova det igen. Det var aldrig särskilt kul heller.
Adoption var det naturliga alternativet. Skaffa barn utan att använda min sopiga kropp, triumf! Tja, vi vet ju vad kroppen svarade. En ganska magnifik replik måste jag säga. Hatten av, 1-0 till kroppen.
Därefter susade Bebisgudens hantlangare Adoptionsguden in och gjorde vad han kunde, resultat: avsevärt längre väntetider i Korea.
Nu till mina frågor, jag ställer dem till Livet, Bebisguden, Ödet och alla andra makter och gudar som har lust att höra på:
1 Är detta ett test? Är det vår uthållighet som ska prövas nu igen? Betyder det att om vi biter ihop och härdar ut så kommer vi hem med världens finaste Olliskrutt i början av nästa år och lever lyckliga resten av våra dagar?
2 Eller har vi valt fel väg nu igen. Vi kanske inte alls ska adoptera? När det inte räckte med min sjukdom för att få oss trögskallar på rätt väg fick ni knipsa av ansökningsflödet till Korea. (Stackars de övriga familjer som drabbades av era försök att få oss att fatta läget, det var väl onödigt. Lite snyggare kunde ni allt ha skött det.) Eller är det möjligen rätt att adoptera men fel land vi har snöat in på? Sitter Olliskrutt och väntar på oss i ett helt annat land?
3 Finns det ett tredje, hemligt alternativ som är förborgat för oss kortsynta stackare? Är det i själva verket så att vi borde skilja oss eftersom vi var fel för varann från första början? Skilja oss för att kunna följa våra sanna kallelser och förverkliga oss själva? Det kanske visar sig att O är förutbestämd att träffa en trevlig systembolagskassörska som bor på en husbåt och bli styvpappa åt hennes tre barn och starta sjörestaurang? Meningen med mitt liv kanske är att besegra min truliga kropp genom att cykla från Eldslandet till Alaska och sedan skriva en bok om det?
Ni är ju inte särskilt talträngda av er, så något verbalt svar kan jag väl inte förvänta mig. Men hur vore det med åskknallar? En för alternativ ett, två för alternativ två och så vidare. Just to strike up the conversation, liksom.
2006-08-04
Inte i år heller
Det känns lite bättre idag. Till att börja med så gör en natts sömn och dagsljus sitt till. Dessutom har jag pratat med vår AC-kontakt.
Hon betonade att det inte är stopp i Korea. Idag kom ett barnbesked, för några dagar sedan kom ett par resebesked. Men det går mycket långsammare, och det är därför de har valt att stoppa nya ansökningar. Den brännande frågan, om vi får skicka vår ansökan nu eller måste vänta, är i själva verket inte så brännande. Vi får inte barn fortare för att ansökan skickas nu. Antingen så får den ligga hos AC och vänta eller så får den ligga i Korea. Hon tyckte absolut inte att vi skulle byta land, nu när vi har kommit så långt. Det var skönt att höra, då slipper vi vela och ha ångest över det. På min direkta fråga svarade hon att vi med största säkerhet inte kommer att få barn i år.
Inte i år heller. Jag vet inte varför just det känns så oöverstigligt. En födelsedag till (jag fyller år i september, jag var övertygad om att vi skulle ha hunnit få barnbesked då). En jul till. Vad spelar det för roll egentligen? Det är ju bara en formsak om det står 2006 eller 2007 på almanackan.
Men just detta känns väldigt svårt. Ett år till. De sju år som har gått rasar över mig, de fem IVF:erna också, varenda mens då jag har gråtit bittert av besvikelse. Det som har hållit mig uppe är att det kan ju inte ta hur lång tid som helst, någon gång måste det ta slut, någon gång i framtiden. Men detta "någon gång" flyttas fram hela tiden.
Inte i år heller.
Hon betonade att det inte är stopp i Korea. Idag kom ett barnbesked, för några dagar sedan kom ett par resebesked. Men det går mycket långsammare, och det är därför de har valt att stoppa nya ansökningar. Den brännande frågan, om vi får skicka vår ansökan nu eller måste vänta, är i själva verket inte så brännande. Vi får inte barn fortare för att ansökan skickas nu. Antingen så får den ligga hos AC och vänta eller så får den ligga i Korea. Hon tyckte absolut inte att vi skulle byta land, nu när vi har kommit så långt. Det var skönt att höra, då slipper vi vela och ha ångest över det. På min direkta fråga svarade hon att vi med största säkerhet inte kommer att få barn i år.
Inte i år heller. Jag vet inte varför just det känns så oöverstigligt. En födelsedag till (jag fyller år i september, jag var övertygad om att vi skulle ha hunnit få barnbesked då). En jul till. Vad spelar det för roll egentligen? Det är ju bara en formsak om det står 2006 eller 2007 på almanackan.
Men just detta känns väldigt svårt. Ett år till. De sju år som har gått rasar över mig, de fem IVF:erna också, varenda mens då jag har gråtit bittert av besvikelse. Det som har hållit mig uppe är att det kan ju inte ta hur lång tid som helst, någon gång måste det ta slut, någon gång i framtiden. Men detta "någon gång" flyttas fram hela tiden.
Inte i år heller.
Inte i år heller
Det känns lite bättre idag. Till att börja med så gör en natts sömn och dagsljus sitt till. Dessutom har jag pratat med vår AC-kontakt.
Hon betonade att det inte är stopp i Korea. Idag kom ett barnbesked, för några dagar sedan kom ett par resebesked. Men det går mycket långsammare, och det är därför de har valt att stoppa nya ansökningar. Den brännande frågan, om vi får skicka vår ansökan nu eller måste vänta, är i själva verket inte så brännande. Vi får inte barn fortare för att ansökan skickas nu. Antingen så får den ligga hos AC och vänta eller så får den ligga i Korea. Hon tyckte absolut inte att vi skulle byta land, nu när vi har kommit så långt. Det var skönt att höra, då slipper vi vela och ha ångest över det. På min direkta fråga svarade hon att vi med största säkerhet inte kommer att få barn i år.
Inte i år heller. Jag vet inte varför just det känns så oöverstigligt. En födelsedag till (jag fyller år i september, jag var övertygad om att vi skulle ha hunnit få barnbesked då). En jul till. Vad spelar det för roll egentligen? Det är ju bara en formsak om det står 2006 eller 2007 på almanackan.
Men just detta känns väldigt svårt. Ett år till. De sju år som har gått rasar över mig, de fem IVF:erna också, varenda mens då jag har gråtit bittert av besvikelse. Det som har hållit mig uppe är att det kan ju inte ta hur lång tid som helst, någon gång måste det ta slut, någon gång i framtiden. Men detta "någon gång" flyttas fram hela tiden.
Inte i år heller.
Hon betonade att det inte är stopp i Korea. Idag kom ett barnbesked, för några dagar sedan kom ett par resebesked. Men det går mycket långsammare, och det är därför de har valt att stoppa nya ansökningar. Den brännande frågan, om vi får skicka vår ansökan nu eller måste vänta, är i själva verket inte så brännande. Vi får inte barn fortare för att ansökan skickas nu. Antingen så får den ligga hos AC och vänta eller så får den ligga i Korea. Hon tyckte absolut inte att vi skulle byta land, nu när vi har kommit så långt. Det var skönt att höra, då slipper vi vela och ha ångest över det. På min direkta fråga svarade hon att vi med största säkerhet inte kommer att få barn i år.
Inte i år heller. Jag vet inte varför just det känns så oöverstigligt. En födelsedag till (jag fyller år i september, jag var övertygad om att vi skulle ha hunnit få barnbesked då). En jul till. Vad spelar det för roll egentligen? Det är ju bara en formsak om det står 2006 eller 2007 på almanackan.
Men just detta känns väldigt svårt. Ett år till. De sju år som har gått rasar över mig, de fem IVF:erna också, varenda mens då jag har gråtit bittert av besvikelse. Det som har hållit mig uppe är att det kan ju inte ta hur lång tid som helst, någon gång måste det ta slut, någon gång i framtiden. Men detta "någon gång" flyttas fram hela tiden.
Inte i år heller.
2006-08-03
Mer dramatik
Gudarna verkar tycka att vi har det lite för lugnt och skönt, O och jag.
Idag kom det ett brev från AC som meddelade att det på grund av ändrade regler råder omedelbart stopp för att skicka ansökningar till Korea. Sedan ganska många år försöker man i Korea att öka antalet inhemska adoptioner och minska antalet internationella. Men koreaner är tydligen inte så värst pigga på att adoptera barn, varför man istället väljer att tvinga adoptionsorganisationerna att dra ner på de internationella adoptionerna. Behovet, d v s antalet barn, tycks vara konstant.
Jag blev förstås alldeles knäsvag. Inte detta också. Ringde O och läste upp brevet men började gråta någonstans halvvägs. Efter mycket telefonerande fick vi tag på en dam på AC som var mycket deltagande. Hon förklarade att just våra namn finns på en exklusiv lista: ansökningar som är klara (och avgifter som är betalda) men ännu inte skickade. AC har vädjat till Korea att acceptera också dessa ansökningshandlingar innan de stoppar. De väntar på svar.
Vänta på svar. Gode gud, det börjar bli en vana. Varför har jag då så svårt att stå ut?
Värst är att jag känner att jag börjar svikta, jag är ytterst nära att ge upp nu. Nästan lika illa är att O och jag har så svårt att mötas just nu, när allt är så tungt. Motgångarna sliter på oss och driver oss isär.
Men jag ska ta ett andetag till, och efter det ännu ett och sedan ett till. Strax ska jag ta min sömntablett och lägga mig med en bok och hoppas att jag får sova. Imorgon kanske vi får besked, men jag vill inte hoppas för mycket. Sedan är det helg och sedan måndag, kanske vet AC något då. På tisdag ska vi till Sommarön, jag skulle vilja åka redan nu. Jag måste låta bli att surfa, mår dåligt av att läsa alla panikslagna, korkade, oempatiska kommentarer på nätet.
En minimal gnista i mörkret är att jag alldeles säkert börjar bli bättre nu, känseln är på väg tillbaka. Men till vilken nytta?
Idag kom det ett brev från AC som meddelade att det på grund av ändrade regler råder omedelbart stopp för att skicka ansökningar till Korea. Sedan ganska många år försöker man i Korea att öka antalet inhemska adoptioner och minska antalet internationella. Men koreaner är tydligen inte så värst pigga på att adoptera barn, varför man istället väljer att tvinga adoptionsorganisationerna att dra ner på de internationella adoptionerna. Behovet, d v s antalet barn, tycks vara konstant.
Jag blev förstås alldeles knäsvag. Inte detta också. Ringde O och läste upp brevet men började gråta någonstans halvvägs. Efter mycket telefonerande fick vi tag på en dam på AC som var mycket deltagande. Hon förklarade att just våra namn finns på en exklusiv lista: ansökningar som är klara (och avgifter som är betalda) men ännu inte skickade. AC har vädjat till Korea att acceptera också dessa ansökningshandlingar innan de stoppar. De väntar på svar.
Vänta på svar. Gode gud, det börjar bli en vana. Varför har jag då så svårt att stå ut?
Värst är att jag känner att jag börjar svikta, jag är ytterst nära att ge upp nu. Nästan lika illa är att O och jag har så svårt att mötas just nu, när allt är så tungt. Motgångarna sliter på oss och driver oss isär.
Men jag ska ta ett andetag till, och efter det ännu ett och sedan ett till. Strax ska jag ta min sömntablett och lägga mig med en bok och hoppas att jag får sova. Imorgon kanske vi får besked, men jag vill inte hoppas för mycket. Sedan är det helg och sedan måndag, kanske vet AC något då. På tisdag ska vi till Sommarön, jag skulle vilja åka redan nu. Jag måste låta bli att surfa, mår dåligt av att läsa alla panikslagna, korkade, oempatiska kommentarer på nätet.
En minimal gnista i mörkret är att jag alldeles säkert börjar bli bättre nu, känseln är på väg tillbaka. Men till vilken nytta?
Mer dramatik
Gudarna verkar tycka att vi har det lite för lugnt och skönt, O och jag.
Idag kom det ett brev från AC som meddelade att det på grund av ändrade regler råder omedelbart stopp för att skicka ansökningar till Korea. Sedan ganska många år försöker man i Korea att öka antalet inhemska adoptioner och minska antalet internationella. Men koreaner är tydligen inte så värst pigga på att adoptera barn, varför man istället väljer att tvinga adoptionsorganisationerna att dra ner på de internationella adoptionerna. Behovet, d v s antalet barn, tycks vara konstant.
Jag blev förstås alldeles knäsvag. Inte detta också. Ringde O och läste upp brevet men började gråta någonstans halvvägs. Efter mycket telefonerande fick vi tag på en dam på AC som var mycket deltagande. Hon förklarade att just våra namn finns på en exklusiv lista: ansökningar som är klara (och avgifter som är betalda) men ännu inte skickade. AC har vädjat till Korea att acceptera också dessa ansökningshandlingar innan de stoppar. De väntar på svar.
Vänta på svar. Gode gud, det börjar bli en vana. Varför har jag då så svårt att stå ut?
Värst är att jag känner att jag börjar svikta, jag är ytterst nära att ge upp nu. Nästan lika illa är att O och jag har så svårt att mötas just nu, när allt är så tungt. Motgångarna sliter på oss och driver oss isär.
Men jag ska ta ett andetag till, och efter det ännu ett och sedan ett till. Strax ska jag ta min sömntablett och lägga mig med en bok och hoppas att jag får sova. Imorgon kanske vi får besked, men jag vill inte hoppas för mycket. Sedan är det helg och sedan måndag, kanske vet AC något då. På tisdag ska vi till Sommarön, jag skulle vilja åka redan nu. Jag måste låta bli att surfa, mår dåligt av att läsa alla panikslagna, korkade, oempatiska kommentarer på nätet.
En minimal gnista i mörkret är att jag alldeles säkert börjar bli bättre nu, känseln är på väg tillbaka. Men till vilken nytta?
Idag kom det ett brev från AC som meddelade att det på grund av ändrade regler råder omedelbart stopp för att skicka ansökningar till Korea. Sedan ganska många år försöker man i Korea att öka antalet inhemska adoptioner och minska antalet internationella. Men koreaner är tydligen inte så värst pigga på att adoptera barn, varför man istället väljer att tvinga adoptionsorganisationerna att dra ner på de internationella adoptionerna. Behovet, d v s antalet barn, tycks vara konstant.
Jag blev förstås alldeles knäsvag. Inte detta också. Ringde O och läste upp brevet men började gråta någonstans halvvägs. Efter mycket telefonerande fick vi tag på en dam på AC som var mycket deltagande. Hon förklarade att just våra namn finns på en exklusiv lista: ansökningar som är klara (och avgifter som är betalda) men ännu inte skickade. AC har vädjat till Korea att acceptera också dessa ansökningshandlingar innan de stoppar. De väntar på svar.
Vänta på svar. Gode gud, det börjar bli en vana. Varför har jag då så svårt att stå ut?
Värst är att jag känner att jag börjar svikta, jag är ytterst nära att ge upp nu. Nästan lika illa är att O och jag har så svårt att mötas just nu, när allt är så tungt. Motgångarna sliter på oss och driver oss isär.
Men jag ska ta ett andetag till, och efter det ännu ett och sedan ett till. Strax ska jag ta min sömntablett och lägga mig med en bok och hoppas att jag får sova. Imorgon kanske vi får besked, men jag vill inte hoppas för mycket. Sedan är det helg och sedan måndag, kanske vet AC något då. På tisdag ska vi till Sommarön, jag skulle vilja åka redan nu. Jag måste låta bli att surfa, mår dåligt av att läsa alla panikslagna, korkade, oempatiska kommentarer på nätet.
En minimal gnista i mörkret är att jag alldeles säkert börjar bli bättre nu, känseln är på väg tillbaka. Men till vilken nytta?
2006-08-01
På förekommen anledning, ett förtydligande
En fråga på AC svarar har gjort mig lite paranoid. Om det finns något troll med världssamvete därute, som känner sig kallat att bevaka små koreabarns intressen (eller kanske bara drivet av devisen Rätt ska vara Rätt) så vill jag meddela detta:
Vi har inte för avsikt att mygla oss igenom en adoption. Om det visar sig att min sjukdom är kronisk och inte går över inom de närmaste veckorna, kommer vi att avbryta adoptionen. (Det är ju för fan därför jag är så jävla ledsen och orolig.)
O och jag har en mer eller mindre konstant diskussion om det lämpliga i mitt bloggande. Han tycker inte om att jag lämnar ut mig själv och mina tankar, och indirekt också honom på internet. Men han tolererar det. Jag kan förstå honom, man behöver bara kasta en blick på exempelvis adoptera.nu för att konstatera att det finns gott om knäppskallar som får en kick av att såra andra i cybervärlden. Men hittills har bloggandet bara gett mig positiva kontakter. Alla som jag vet läser min sida och som lämnar spår efter sig är genuint trevliga personer.
Ännu viktigare är jag mår bättre av att skriva av mig och få reaktioner på det jag skriver. Verkligheten blir lättare att leva med när jag sätter ord på den och dessutom får veta att det jag tänker och känner har en betydelse för andra. Den innersta drömmen är att detta ska bli en bok en dag. (Blygsam som jag är så tycker jag att många - inte alla! - Berättelser Ur Livet om infertilitet, IVF och adoption är rätt sopiga och jag tror att min skulle bli bättre. Om jag bara fick tummen ur att snitsa till den. Allra helst med ett lyckligt slut.)
Det är en balansgång, och den är inte alltid lätt.
För övrigt så mår jag lite bättre sedan jag sist skrev. Inte mycket, men lite. Jag är inte lika trött längre och domningarna har blivit marginellt bättre. Det är så lite att det nästan kan vara inbillning, men jag tror inte det. The only way is up.
Vi har inte för avsikt att mygla oss igenom en adoption. Om det visar sig att min sjukdom är kronisk och inte går över inom de närmaste veckorna, kommer vi att avbryta adoptionen. (Det är ju för fan därför jag är så jävla ledsen och orolig.)
O och jag har en mer eller mindre konstant diskussion om det lämpliga i mitt bloggande. Han tycker inte om att jag lämnar ut mig själv och mina tankar, och indirekt också honom på internet. Men han tolererar det. Jag kan förstå honom, man behöver bara kasta en blick på exempelvis adoptera.nu för att konstatera att det finns gott om knäppskallar som får en kick av att såra andra i cybervärlden. Men hittills har bloggandet bara gett mig positiva kontakter. Alla som jag vet läser min sida och som lämnar spår efter sig är genuint trevliga personer.
Ännu viktigare är jag mår bättre av att skriva av mig och få reaktioner på det jag skriver. Verkligheten blir lättare att leva med när jag sätter ord på den och dessutom får veta att det jag tänker och känner har en betydelse för andra. Den innersta drömmen är att detta ska bli en bok en dag. (Blygsam som jag är så tycker jag att många - inte alla! - Berättelser Ur Livet om infertilitet, IVF och adoption är rätt sopiga och jag tror att min skulle bli bättre. Om jag bara fick tummen ur att snitsa till den. Allra helst med ett lyckligt slut.)
Det är en balansgång, och den är inte alltid lätt.
För övrigt så mår jag lite bättre sedan jag sist skrev. Inte mycket, men lite. Jag är inte lika trött längre och domningarna har blivit marginellt bättre. Det är så lite att det nästan kan vara inbillning, men jag tror inte det. The only way is up.
På förekommen anledning, ett förtydligande
En fråga på AC svarar har gjort mig lite paranoid. Om det finns något troll med världssamvete därute, som känner sig kallat att bevaka små koreabarns intressen (eller kanske bara drivet av devisen Rätt ska vara Rätt) så vill jag meddela detta:
Vi har inte för avsikt att mygla oss igenom en adoption. Om det visar sig att min sjukdom är kronisk och inte går över inom de närmaste veckorna, kommer vi att avbryta adoptionen. (Det är ju för fan därför jag är så jävla ledsen och orolig.)
O och jag har en mer eller mindre konstant diskussion om det lämpliga i mitt bloggande. Han tycker inte om att jag lämnar ut mig själv och mina tankar, och indirekt också honom på internet. Men han tolererar det. Jag kan förstå honom, man behöver bara kasta en blick på exempelvis adoptera.nu för att konstatera att det finns gott om knäppskallar som får en kick av att såra andra i cybervärlden. Men hittills har bloggandet bara gett mig positiva kontakter. Alla som jag vet läser min sida och som lämnar spår efter sig är genuint trevliga personer.
Ännu viktigare är jag mår bättre av att skriva av mig och få reaktioner på det jag skriver. Verkligheten blir lättare att leva med när jag sätter ord på den och dessutom får veta att det jag tänker och känner har en betydelse för andra. Den innersta drömmen är att detta ska bli en bok en dag. (Blygsam som jag är så tycker jag att många - inte alla! - Berättelser Ur Livet om infertilitet, IVF och adoption är rätt sopiga och jag tror att min skulle bli bättre. Om jag bara fick tummen ur att snitsa till den. Allra helst med ett lyckligt slut.)
Det är en balansgång, och den är inte alltid lätt.
För övrigt så mår jag lite bättre sedan jag sist skrev. Inte mycket, men lite. Jag är inte lika trött längre och domningarna har blivit marginellt bättre. Det är så lite att det nästan kan vara inbillning, men jag tror inte det. The only way is up.
Vi har inte för avsikt att mygla oss igenom en adoption. Om det visar sig att min sjukdom är kronisk och inte går över inom de närmaste veckorna, kommer vi att avbryta adoptionen. (Det är ju för fan därför jag är så jävla ledsen och orolig.)
O och jag har en mer eller mindre konstant diskussion om det lämpliga i mitt bloggande. Han tycker inte om att jag lämnar ut mig själv och mina tankar, och indirekt också honom på internet. Men han tolererar det. Jag kan förstå honom, man behöver bara kasta en blick på exempelvis adoptera.nu för att konstatera att det finns gott om knäppskallar som får en kick av att såra andra i cybervärlden. Men hittills har bloggandet bara gett mig positiva kontakter. Alla som jag vet läser min sida och som lämnar spår efter sig är genuint trevliga personer.
Ännu viktigare är jag mår bättre av att skriva av mig och få reaktioner på det jag skriver. Verkligheten blir lättare att leva med när jag sätter ord på den och dessutom får veta att det jag tänker och känner har en betydelse för andra. Den innersta drömmen är att detta ska bli en bok en dag. (Blygsam som jag är så tycker jag att många - inte alla! - Berättelser Ur Livet om infertilitet, IVF och adoption är rätt sopiga och jag tror att min skulle bli bättre. Om jag bara fick tummen ur att snitsa till den. Allra helst med ett lyckligt slut.)
Det är en balansgång, och den är inte alltid lätt.
För övrigt så mår jag lite bättre sedan jag sist skrev. Inte mycket, men lite. Jag är inte lika trött längre och domningarna har blivit marginellt bättre. Det är så lite att det nästan kan vara inbillning, men jag tror inte det. The only way is up.
2006-07-27
Limbo
Jag har inga nyheter alls att komma med. För ett par timmar sedan pratade jag med läkaren och fick veta att det avgörande provet som vi väntat på inte alls var taget. Någon har visst glömt att kryssa i en ruta, semestertider, bla bla bla. Arbetshypotesen är fortfarande att det är en inflammation i ryggmärgen som kommer att läka ut av sig själv på ungefär åtta veckor. Har jag tur kommer den aldrig tillbaka. Har jag otur är det MS, kronisk sjukdom, och då kan vi se oss i månen efter att adoptera den närmaste tiden. Läkaren sjukskrev mig hela augusti månad ut, och så ska vi träffas om tio dagar. Då kanske hon vet lite mer, eller så mår jag bättre då.
Fysiskt mår jag.. tja inte precis bra men okej. Jag har inte ett dugg ont, alltid något. Jag har börjat vänja mig vid att halva kroppen är domnad. Jag är tröttare än jag varit någon gång i hela mitt liv. Jag orkar gå upp och gå på toaletten och jag orkar sitta uppe och äta, men sedan måste jag lägga mig igen. Märkligt nog är min aptit oförändrad. Den lär vara det sista som lämnar mig.
Gudskelov sover jag på nätterna nu, sedan läkaren skrev ut sömntabletter. Sömn är viktigt, konstaterade jag under förra veckan då jag knappt sov något alls. Kunde inte komma till ro och slappna av, allt var så förbannat obekvämt och mina domnade hopplösa ben ville inte ligga still. Restless legs kallas det visst, det är en neurologisk åkomma och låter mycket harmlösare än det är.
Sover man inte blir man förr eller senare psykotisk, sägs det. Jag tror på det. Man blir ledsen och får ångest också.
Humöret går upp och ner. Just i detta nu är det ganska nära bottennivå. Jag har nyss surfat runt på adoptionssidor och tittat på asiatiska barn, och känner mig allt mer övertygad om att alltihop kommer att gå åt helvete. Det verkar förutbestämt på något sätt.
Jag hatar mitt förbannade skitliv. Tjusigare än så uttrycker jag mig inte idag.
Fysiskt mår jag.. tja inte precis bra men okej. Jag har inte ett dugg ont, alltid något. Jag har börjat vänja mig vid att halva kroppen är domnad. Jag är tröttare än jag varit någon gång i hela mitt liv. Jag orkar gå upp och gå på toaletten och jag orkar sitta uppe och äta, men sedan måste jag lägga mig igen. Märkligt nog är min aptit oförändrad. Den lär vara det sista som lämnar mig.
Gudskelov sover jag på nätterna nu, sedan läkaren skrev ut sömntabletter. Sömn är viktigt, konstaterade jag under förra veckan då jag knappt sov något alls. Kunde inte komma till ro och slappna av, allt var så förbannat obekvämt och mina domnade hopplösa ben ville inte ligga still. Restless legs kallas det visst, det är en neurologisk åkomma och låter mycket harmlösare än det är.
Sover man inte blir man förr eller senare psykotisk, sägs det. Jag tror på det. Man blir ledsen och får ångest också.
Humöret går upp och ner. Just i detta nu är det ganska nära bottennivå. Jag har nyss surfat runt på adoptionssidor och tittat på asiatiska barn, och känner mig allt mer övertygad om att alltihop kommer att gå åt helvete. Det verkar förutbestämt på något sätt.
Jag hatar mitt förbannade skitliv. Tjusigare än så uttrycker jag mig inte idag.
Limbo
Jag har inga nyheter alls att komma med. För ett par timmar sedan pratade jag med läkaren och fick veta att det avgörande provet som vi väntat på inte alls var taget. Någon har visst glömt att kryssa i en ruta, semestertider, bla bla bla. Arbetshypotesen är fortfarande att det är en inflammation i ryggmärgen som kommer att läka ut av sig själv på ungefär åtta veckor. Har jag tur kommer den aldrig tillbaka. Har jag otur är det MS, kronisk sjukdom, och då kan vi se oss i månen efter att adoptera den närmaste tiden. Läkaren sjukskrev mig hela augusti månad ut, och så ska vi träffas om tio dagar. Då kanske hon vet lite mer, eller så mår jag bättre då.
Fysiskt mår jag.. tja inte precis bra men okej. Jag har inte ett dugg ont, alltid något. Jag har börjat vänja mig vid att halva kroppen är domnad. Jag är tröttare än jag varit någon gång i hela mitt liv. Jag orkar gå upp och gå på toaletten och jag orkar sitta uppe och äta, men sedan måste jag lägga mig igen. Märkligt nog är min aptit oförändrad. Den lär vara det sista som lämnar mig.
Gudskelov sover jag på nätterna nu, sedan läkaren skrev ut sömntabletter. Sömn är viktigt, konstaterade jag under förra veckan då jag knappt sov något alls. Kunde inte komma till ro och slappna av, allt var så förbannat obekvämt och mina domnade hopplösa ben ville inte ligga still. Restless legs kallas det visst, det är en neurologisk åkomma och låter mycket harmlösare än det är.
Sover man inte blir man förr eller senare psykotisk, sägs det. Jag tror på det. Man blir ledsen och får ångest också.
Humöret går upp och ner. Just i detta nu är det ganska nära bottennivå. Jag har nyss surfat runt på adoptionssidor och tittat på asiatiska barn, och känner mig allt mer övertygad om att alltihop kommer att gå åt helvete. Det verkar förutbestämt på något sätt.
Jag hatar mitt förbannade skitliv. Tjusigare än så uttrycker jag mig inte idag.
Fysiskt mår jag.. tja inte precis bra men okej. Jag har inte ett dugg ont, alltid något. Jag har börjat vänja mig vid att halva kroppen är domnad. Jag är tröttare än jag varit någon gång i hela mitt liv. Jag orkar gå upp och gå på toaletten och jag orkar sitta uppe och äta, men sedan måste jag lägga mig igen. Märkligt nog är min aptit oförändrad. Den lär vara det sista som lämnar mig.
Gudskelov sover jag på nätterna nu, sedan läkaren skrev ut sömntabletter. Sömn är viktigt, konstaterade jag under förra veckan då jag knappt sov något alls. Kunde inte komma till ro och slappna av, allt var så förbannat obekvämt och mina domnade hopplösa ben ville inte ligga still. Restless legs kallas det visst, det är en neurologisk åkomma och låter mycket harmlösare än det är.
Sover man inte blir man förr eller senare psykotisk, sägs det. Jag tror på det. Man blir ledsen och får ångest också.
Humöret går upp och ner. Just i detta nu är det ganska nära bottennivå. Jag har nyss surfat runt på adoptionssidor och tittat på asiatiska barn, och känner mig allt mer övertygad om att alltihop kommer att gå åt helvete. Det verkar förutbestämt på något sätt.
Jag hatar mitt förbannade skitliv. Tjusigare än så uttrycker jag mig inte idag.
2006-07-19
Både för sjuk och för frisk
Den sinnesro jag uttryckte i förra inlägget har jag tyvärr inte lyckats behålla. Jag njuter inte alls av att vara sjukskriven och ledig. Det är förbannat svårt att hålla hoppet och modet uppe.
Jag är för sjuk och trött för att göra något trevligt. Läsa bra böcker, skriva brev, organisera upp det resterande flyttkaoset. Nä. Orkar inte. Å andra sidan är jag tillräckligt frisk för att klättra på väggarna av tristess. Hjärnan rusar, behöver något att tänka på och sysselsätta den med, något som inte rör sjukdom och adoption. Jag loggar in på jobbmejlen fast jag egentligen inte orkar, och blir så trött att jag måste vila på soffan en stund. På eller av, jag hittar inget mellanläge.
Inget nytt har egentligen inträffat. Jag mår ungefär som i förra veckan, vilket väl är bra antar jag. Jag har inte blivit sämre. Eller har jag det? Kan inte sätta fingret på det. Jag mår helt klart sämre än förra veckan men varför vet jag inte. Sover sämre. Är oroligare, tröttare. Doktor mamma försäkrar att tröttheten är fullkomligt naturlig och beror på inflammationen. Jag är otålig och längtar efter att bli bättre, det är så frustrerande att inte märka några framsteg. Tyvärr kan jag nog inte förvänta mig några sådana. Har jag tur blir jag bättre på några veckor, har jag otur tar det månader.
I slutet av veckan borde provsvaren komma som bekräftar att det rör sig om en inflammation i ryggmärgen. Ungefär samtidigt borde jag få tid för magnetröntgen av hjärnan, den ska göras för säkerhets skull.
Alltså är det inte läge att skicka några papper till Korea ännu. Undrar just när det blir det. Första frågan är avgörande för om det blir någon adoption överhuvudtaget: är jag allvarligt sjuk? Förhoppningsvis får vi svar på den inom någon vecka. Andra frågan: om jag inte är allvarligt sjuk utan "bara" har domningar i halva kroppen, när blir jag bra? Eller när börjar jag bli bra, när vågar vi starta adoptionen? Förmodligen finns inget annat svar än att vänta och se.
Ovisshet alltså. Igen. The story of my life.
Jag är inte vidskeplig och jag försöker tänka positivt och jag vet att man inte ska ta ut elände i förskott, men jag kan inte låta bli att undra. Har någon - ödet? Gud? Bebisguden? - bestämt sig för att jag inte ska få barn? Har jag gjort något urjävligt i ett tidigare liv som jag nu straffas för?
Eller är det min kropp som än en gång besegrar mig? I åratal försökte jag tvinga den att bli med barn. Nu när jag hittat ett sätt att få barn utan kroppens hjälp lyckas den ändå sabotera för mig. Jag tror egentligen inte på det där, kroppen är en del av mig likaväl som sinnet och viljan. Jag vill gärna tycka bra om min kropp och sköta om den, men just nu är det fan så svårt.
Jag är för sjuk och trött för att göra något trevligt. Läsa bra böcker, skriva brev, organisera upp det resterande flyttkaoset. Nä. Orkar inte. Å andra sidan är jag tillräckligt frisk för att klättra på väggarna av tristess. Hjärnan rusar, behöver något att tänka på och sysselsätta den med, något som inte rör sjukdom och adoption. Jag loggar in på jobbmejlen fast jag egentligen inte orkar, och blir så trött att jag måste vila på soffan en stund. På eller av, jag hittar inget mellanläge.
Inget nytt har egentligen inträffat. Jag mår ungefär som i förra veckan, vilket väl är bra antar jag. Jag har inte blivit sämre. Eller har jag det? Kan inte sätta fingret på det. Jag mår helt klart sämre än förra veckan men varför vet jag inte. Sover sämre. Är oroligare, tröttare. Doktor mamma försäkrar att tröttheten är fullkomligt naturlig och beror på inflammationen. Jag är otålig och längtar efter att bli bättre, det är så frustrerande att inte märka några framsteg. Tyvärr kan jag nog inte förvänta mig några sådana. Har jag tur blir jag bättre på några veckor, har jag otur tar det månader.
I slutet av veckan borde provsvaren komma som bekräftar att det rör sig om en inflammation i ryggmärgen. Ungefär samtidigt borde jag få tid för magnetröntgen av hjärnan, den ska göras för säkerhets skull.
Alltså är det inte läge att skicka några papper till Korea ännu. Undrar just när det blir det. Första frågan är avgörande för om det blir någon adoption överhuvudtaget: är jag allvarligt sjuk? Förhoppningsvis får vi svar på den inom någon vecka. Andra frågan: om jag inte är allvarligt sjuk utan "bara" har domningar i halva kroppen, när blir jag bra? Eller när börjar jag bli bra, när vågar vi starta adoptionen? Förmodligen finns inget annat svar än att vänta och se.
Ovisshet alltså. Igen. The story of my life.
Jag är inte vidskeplig och jag försöker tänka positivt och jag vet att man inte ska ta ut elände i förskott, men jag kan inte låta bli att undra. Har någon - ödet? Gud? Bebisguden? - bestämt sig för att jag inte ska få barn? Har jag gjort något urjävligt i ett tidigare liv som jag nu straffas för?
Eller är det min kropp som än en gång besegrar mig? I åratal försökte jag tvinga den att bli med barn. Nu när jag hittat ett sätt att få barn utan kroppens hjälp lyckas den ändå sabotera för mig. Jag tror egentligen inte på det där, kroppen är en del av mig likaväl som sinnet och viljan. Jag vill gärna tycka bra om min kropp och sköta om den, men just nu är det fan så svårt.
Både för sjuk och för frisk
Den sinnesro jag uttryckte i förra inlägget har jag tyvärr inte lyckats behålla. Jag njuter inte alls av att vara sjukskriven och ledig. Det är förbannat svårt att hålla hoppet och modet uppe.
Jag är för sjuk och trött för att göra något trevligt. Läsa bra böcker, skriva brev, organisera upp det resterande flyttkaoset. Nä. Orkar inte. Å andra sidan är jag tillräckligt frisk för att klättra på väggarna av tristess. Hjärnan rusar, behöver något att tänka på och sysselsätta den med, något som inte rör sjukdom och adoption. Jag loggar in på jobbmejlen fast jag egentligen inte orkar, och blir så trött att jag måste vila på soffan en stund. På eller av, jag hittar inget mellanläge.
Inget nytt har egentligen inträffat. Jag mår ungefär som i förra veckan, vilket väl är bra antar jag. Jag har inte blivit sämre. Eller har jag det? Kan inte sätta fingret på det. Jag mår helt klart sämre än förra veckan men varför vet jag inte. Sover sämre. Är oroligare, tröttare. Doktor mamma försäkrar att tröttheten är fullkomligt naturlig och beror på inflammationen. Jag är otålig och längtar efter att bli bättre, det är så frustrerande att inte märka några framsteg. Tyvärr kan jag nog inte förvänta mig några sådana. Har jag tur blir jag bättre på några veckor, har jag otur tar det månader.
I slutet av veckan borde provsvaren komma som bekräftar att det rör sig om en inflammation i ryggmärgen. Ungefär samtidigt borde jag få tid för magnetröntgen av hjärnan, den ska göras för säkerhets skull.
Alltså är det inte läge att skicka några papper till Korea ännu. Undrar just när det blir det. Första frågan är avgörande för om det blir någon adoption överhuvudtaget: är jag allvarligt sjuk? Förhoppningsvis får vi svar på den inom någon vecka. Andra frågan: om jag inte är allvarligt sjuk utan "bara" har domningar i halva kroppen, när blir jag bra? Eller när börjar jag bli bra, när vågar vi starta adoptionen? Förmodligen finns inget annat svar än att vänta och se.
Ovisshet alltså. Igen. The story of my life.
Jag är inte vidskeplig och jag försöker tänka positivt och jag vet att man inte ska ta ut elände i förskott, men jag kan inte låta bli att undra. Har någon - ödet? Gud? Bebisguden? - bestämt sig för att jag inte ska få barn? Har jag gjort något urjävligt i ett tidigare liv som jag nu straffas för?
Eller är det min kropp som än en gång besegrar mig? I åratal försökte jag tvinga den att bli med barn. Nu när jag hittat ett sätt att få barn utan kroppens hjälp lyckas den ändå sabotera för mig. Jag tror egentligen inte på det där, kroppen är en del av mig likaväl som sinnet och viljan. Jag vill gärna tycka bra om min kropp och sköta om den, men just nu är det fan så svårt.
Jag är för sjuk och trött för att göra något trevligt. Läsa bra böcker, skriva brev, organisera upp det resterande flyttkaoset. Nä. Orkar inte. Å andra sidan är jag tillräckligt frisk för att klättra på väggarna av tristess. Hjärnan rusar, behöver något att tänka på och sysselsätta den med, något som inte rör sjukdom och adoption. Jag loggar in på jobbmejlen fast jag egentligen inte orkar, och blir så trött att jag måste vila på soffan en stund. På eller av, jag hittar inget mellanläge.
Inget nytt har egentligen inträffat. Jag mår ungefär som i förra veckan, vilket väl är bra antar jag. Jag har inte blivit sämre. Eller har jag det? Kan inte sätta fingret på det. Jag mår helt klart sämre än förra veckan men varför vet jag inte. Sover sämre. Är oroligare, tröttare. Doktor mamma försäkrar att tröttheten är fullkomligt naturlig och beror på inflammationen. Jag är otålig och längtar efter att bli bättre, det är så frustrerande att inte märka några framsteg. Tyvärr kan jag nog inte förvänta mig några sådana. Har jag tur blir jag bättre på några veckor, har jag otur tar det månader.
I slutet av veckan borde provsvaren komma som bekräftar att det rör sig om en inflammation i ryggmärgen. Ungefär samtidigt borde jag få tid för magnetröntgen av hjärnan, den ska göras för säkerhets skull.
Alltså är det inte läge att skicka några papper till Korea ännu. Undrar just när det blir det. Första frågan är avgörande för om det blir någon adoption överhuvudtaget: är jag allvarligt sjuk? Förhoppningsvis får vi svar på den inom någon vecka. Andra frågan: om jag inte är allvarligt sjuk utan "bara" har domningar i halva kroppen, när blir jag bra? Eller när börjar jag bli bra, när vågar vi starta adoptionen? Förmodligen finns inget annat svar än att vänta och se.
Ovisshet alltså. Igen. The story of my life.
Jag är inte vidskeplig och jag försöker tänka positivt och jag vet att man inte ska ta ut elände i förskott, men jag kan inte låta bli att undra. Har någon - ödet? Gud? Bebisguden? - bestämt sig för att jag inte ska få barn? Har jag gjort något urjävligt i ett tidigare liv som jag nu straffas för?
Eller är det min kropp som än en gång besegrar mig? I åratal försökte jag tvinga den att bli med barn. Nu när jag hittat ett sätt att få barn utan kroppens hjälp lyckas den ändå sabotera för mig. Jag tror egentligen inte på det där, kroppen är en del av mig likaväl som sinnet och viljan. Jag vill gärna tycka bra om min kropp och sköta om den, men just nu är det fan så svårt.
2006-07-14
Time on my hands
Idag träffade jag en riktigt bra läkare, en neurolog. En del provsvar är färdiga men inte alla, och fler utredningar ska göras för att säkert utesluta alla läskiga neurologiska sjukdomar. Men nu är jag i goda händer. Denna doktor tror att jag har en inflammation i ryggmärgen. Hur den har börjat är svårt att svara på, men den kommer att läka ut av sig själv, och det är den som orsakar ryggsmärtan och domningarna. Alla tidigare teorier (diskbråck, tumörer, borrelia) förkastas.
Jag känner mig lättad, både över att få någorlunda raka besked och av att träffa en bra läkare. Hon sjukskrev mig i två veckor framåt och även det känns som en lättnad. En nära nog oändlig tidrymd ligger framför mig. Tid att läsa böcker, att sitta på balkongen, att ta långsamma skogspromenader, att titta på film och sticka babykoftor, att packa upp de sista flyttlådorna med böcker, och inte minst att koncentrera mig på att bli frisk. Det ska bli så skönt.
Ikväll är jag faktiskt ensam, för O har åkt bort över helgen för att fira sin farbror som fyller år. Det är idag jämnt ett år sedan vi begravde svärfar. Bland annat därför är det viktigt för O att närvara på kalaset. Han ville först inte åka och lämna mig, men jag försäkrade att jag har både pappa, mamma och syster redo att rycka in, de kommer hit bara jag ringer.
Det är till och med riktigt skönt att vara ensam.
Jag känner mig lättad, både över att få någorlunda raka besked och av att träffa en bra läkare. Hon sjukskrev mig i två veckor framåt och även det känns som en lättnad. En nära nog oändlig tidrymd ligger framför mig. Tid att läsa böcker, att sitta på balkongen, att ta långsamma skogspromenader, att titta på film och sticka babykoftor, att packa upp de sista flyttlådorna med böcker, och inte minst att koncentrera mig på att bli frisk. Det ska bli så skönt.
Ikväll är jag faktiskt ensam, för O har åkt bort över helgen för att fira sin farbror som fyller år. Det är idag jämnt ett år sedan vi begravde svärfar. Bland annat därför är det viktigt för O att närvara på kalaset. Han ville först inte åka och lämna mig, men jag försäkrade att jag har både pappa, mamma och syster redo att rycka in, de kommer hit bara jag ringer.
Det är till och med riktigt skönt att vara ensam.
Time on my hands
Idag träffade jag en riktigt bra läkare, en neurolog. En del provsvar är färdiga men inte alla, och fler utredningar ska göras för att säkert utesluta alla läskiga neurologiska sjukdomar. Men nu är jag i goda händer. Denna doktor tror att jag har en inflammation i ryggmärgen. Hur den har börjat är svårt att svara på, men den kommer att läka ut av sig själv, och det är den som orsakar ryggsmärtan och domningarna. Alla tidigare teorier (diskbråck, tumörer, borrelia) förkastas.
Jag känner mig lättad, både över att få någorlunda raka besked och av att träffa en bra läkare. Hon sjukskrev mig i två veckor framåt och även det känns som en lättnad. En nära nog oändlig tidrymd ligger framför mig. Tid att läsa böcker, att sitta på balkongen, att ta långsamma skogspromenader, att titta på film och sticka babykoftor, att packa upp de sista flyttlådorna med böcker, och inte minst att koncentrera mig på att bli frisk. Det ska bli så skönt.
Ikväll är jag faktiskt ensam, för O har åkt bort över helgen för att fira sin farbror som fyller år. Det är idag jämnt ett år sedan vi begravde svärfar. Bland annat därför är det viktigt för O att närvara på kalaset. Han ville först inte åka och lämna mig, men jag försäkrade att jag har både pappa, mamma och syster redo att rycka in, de kommer hit bara jag ringer.
Det är till och med riktigt skönt att vara ensam.
Jag känner mig lättad, både över att få någorlunda raka besked och av att träffa en bra läkare. Hon sjukskrev mig i två veckor framåt och även det känns som en lättnad. En nära nog oändlig tidrymd ligger framför mig. Tid att läsa böcker, att sitta på balkongen, att ta långsamma skogspromenader, att titta på film och sticka babykoftor, att packa upp de sista flyttlådorna med böcker, och inte minst att koncentrera mig på att bli frisk. Det ska bli så skönt.
Ikväll är jag faktiskt ensam, för O har åkt bort över helgen för att fira sin farbror som fyller år. Det är idag jämnt ett år sedan vi begravde svärfar. Bland annat därför är det viktigt för O att närvara på kalaset. Han ville först inte åka och lämna mig, men jag försäkrade att jag har både pappa, mamma och syster redo att rycka in, de kommer hit bara jag ringer.
Det är till och med riktigt skönt att vara ensam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)