Jo jag tror faktiskt att min sista ruvning är den värsta. Förutom att det alltid är överjävligt att ruva så har jag denna gång begåvats med en brakförkylning med en hosta som inte är av denna världen. Jag hostar så att både lungor och äggstockar och embryon borde lossna och börja skramla runt inuti mig. Kliniken har försäkrat mig att förkylningen inte spelar någon större roll, men jag undrar jag. Eftersom jag inte har så där värst lätt för att bli gravid i första taget så känns det som att hostan från helvetet effektivt stampar sönder den mikroskopiska chans detta försök eventuellt hade.
Detta sagt så gick de första dagarna ganska bra. Jag jobbade i förra veckan, vilket fick mig att tänka på annat. Sedan slog hostan till och jag har nu tillbringat fyra dagar i sängen och på soffan. Även det har gått hyfsat fram till igår, när den obestämda molvärk som jag haft i flera dagar plötsligt högg sig fast i ryggen. Då grät jag, över att det är många dagar kvar tills vi får besked, och över utsikten att tillbringa dessa dagar i en skärseld av värk och kanske till och med blödningar som kommer och går. Efter alla dessa försök litar jag inte en sekund på min kropp. Den har nämligen hittat på alla möjliga varianter. IVF 1 och 2 slutade på samma sätt, med svår mensvärk ungefär vid dag 12, och mens något dygn senare. När jag vid IVF nr 3 tog mig till dag 13 med bara lite värk och inget blod, hoppades jag stort men blev besviken. Efter IVF nr 4 började jag blöda så smått redan på dag 11, men smärtorna och den riktiga mensen dröjde ytterligare tre dagar.
Imorgon är dag 11, så jag är rädd att de närmaste dygnen kommer att bli förfärliga.
Men jag försöker att se framåt. Igår skrev vi kontrakt och valde tapeter till vår nya lägenhet som vi får i april. Jag anstränger mig för att föreställa mig Oli där. Hans eller hennes rum är beige, det låter otroligt tråkigt men jag tror att det blir en bra bakgrund till färgglada tavlor och gardiner.
Idag går vårt ärende upp i nämnden så förhoppningsvis håller politikerna med om våra utredares åsikt att vi är lämpliga föräldrar. Jag bävar lite för att få vår hemutredning, sedan vi skickade in vår rättade version har vi inte sett slutresultatet. Undrar just hur det ser ut.
Fan vad tungt det är att leva i barnskaffarland.
2005-10-26
Värsta ruvningen?
Jo jag tror faktiskt att min sista ruvning är den värsta. Förutom att det alltid är överjävligt att ruva så har jag denna gång begåvats med en brakförkylning med en hosta som inte är av denna världen. Jag hostar så att både lungor och äggstockar och embryon borde lossna och börja skramla runt inuti mig. Kliniken har försäkrat mig att förkylningen inte spelar någon större roll, men jag undrar jag. Eftersom jag inte har så där värst lätt för att bli gravid i första taget så känns det som att hostan från helvetet effektivt stampar sönder den mikroskopiska chans detta försök eventuellt hade.
Detta sagt så gick de första dagarna ganska bra. Jag jobbade i förra veckan, vilket fick mig att tänka på annat. Sedan slog hostan till och jag har nu tillbringat fyra dagar i sängen och på soffan. Även det har gått hyfsat fram till igår, när den obestämda molvärk som jag haft i flera dagar plötsligt högg sig fast i ryggen. Då grät jag, över att det är många dagar kvar tills vi får besked, och över utsikten att tillbringa dessa dagar i en skärseld av värk och kanske till och med blödningar som kommer och går. Efter alla dessa försök litar jag inte en sekund på min kropp. Den har nämligen hittat på alla möjliga varianter. IVF 1 och 2 slutade på samma sätt, med svår mensvärk ungefär vid dag 12, och mens något dygn senare. När jag vid IVF nr 3 tog mig till dag 13 med bara lite värk och inget blod, hoppades jag stort men blev besviken. Efter IVF nr 4 började jag blöda så smått redan på dag 11, men smärtorna och den riktiga mensen dröjde ytterligare tre dagar.
Imorgon är dag 11, så jag är rädd att de närmaste dygnen kommer att bli förfärliga.
Men jag försöker att se framåt. Igår skrev vi kontrakt och valde tapeter till vår nya lägenhet som vi får i april. Jag anstränger mig för att föreställa mig Oli där. Hans eller hennes rum är beige, det låter otroligt tråkigt men jag tror att det blir en bra bakgrund till färgglada tavlor och gardiner.
Idag går vårt ärende upp i nämnden så förhoppningsvis håller politikerna med om våra utredares åsikt att vi är lämpliga föräldrar. Jag bävar lite för att få vår hemutredning, sedan vi skickade in vår rättade version har vi inte sett slutresultatet. Undrar just hur det ser ut.
Fan vad tungt det är att leva i barnskaffarland.
Detta sagt så gick de första dagarna ganska bra. Jag jobbade i förra veckan, vilket fick mig att tänka på annat. Sedan slog hostan till och jag har nu tillbringat fyra dagar i sängen och på soffan. Även det har gått hyfsat fram till igår, när den obestämda molvärk som jag haft i flera dagar plötsligt högg sig fast i ryggen. Då grät jag, över att det är många dagar kvar tills vi får besked, och över utsikten att tillbringa dessa dagar i en skärseld av värk och kanske till och med blödningar som kommer och går. Efter alla dessa försök litar jag inte en sekund på min kropp. Den har nämligen hittat på alla möjliga varianter. IVF 1 och 2 slutade på samma sätt, med svår mensvärk ungefär vid dag 12, och mens något dygn senare. När jag vid IVF nr 3 tog mig till dag 13 med bara lite värk och inget blod, hoppades jag stort men blev besviken. Efter IVF nr 4 började jag blöda så smått redan på dag 11, men smärtorna och den riktiga mensen dröjde ytterligare tre dagar.
Imorgon är dag 11, så jag är rädd att de närmaste dygnen kommer att bli förfärliga.
Men jag försöker att se framåt. Igår skrev vi kontrakt och valde tapeter till vår nya lägenhet som vi får i april. Jag anstränger mig för att föreställa mig Oli där. Hans eller hennes rum är beige, det låter otroligt tråkigt men jag tror att det blir en bra bakgrund till färgglada tavlor och gardiner.
Idag går vårt ärende upp i nämnden så förhoppningsvis håller politikerna med om våra utredares åsikt att vi är lämpliga föräldrar. Jag bävar lite för att få vår hemutredning, sedan vi skickade in vår rättade version har vi inte sett slutresultatet. Undrar just hur det ser ut.
Fan vad tungt det är att leva i barnskaffarland.
2005-10-17
Ruvdag 1
Nu ruvar jag för nionde och sista gången. Igår var det återföring, och det var jobbigt. Fysiskt gick det enkelt som vanligt, men vi hade oturen att träffa på en av de oförskämt optimistiska läkarna som hade det dåliga omdömet att uppmana oss att tänka positivt. O muttrade surt att det har vi redan gjort åtta gånger, och vad hjälpte det. Då var läkaren från i fredags bättre, hon förklarade att allt såg mycket bra ut, men att hon var medveten om att vi hört precis detta många gånger förut.
Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.
Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.
Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?
Jag vet inte. Jag vet inte.
Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.
Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.
Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.
Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.
Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.
Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.
Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.
Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.
Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?
Jag vet inte. Jag vet inte.
Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.
Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.
Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.
Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.
Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.
Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.
Ruvdag 1
Nu ruvar jag för nionde och sista gången. Igår var det återföring, och det var jobbigt. Fysiskt gick det enkelt som vanligt, men vi hade oturen att träffa på en av de oförskämt optimistiska läkarna som hade det dåliga omdömet att uppmana oss att tänka positivt. O muttrade surt att det har vi redan gjort åtta gånger, och vad hjälpte det. Då var läkaren från i fredags bättre, hon förklarade att allt såg mycket bra ut, men att hon var medveten om att vi hört precis detta många gånger förut.
Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.
Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.
Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?
Jag vet inte. Jag vet inte.
Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.
Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.
Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.
Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.
Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.
Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.
Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.
Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.
Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?
Jag vet inte. Jag vet inte.
Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.
Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.
Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.
Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.
Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.
Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.
2005-10-15
Aldrig mer, aldrig!!
Äggplocket är över, fy fan vad skönt det är. Det är sant som det sägs, att man glömmer smärta snabbt. Tur är väl det.
I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.
Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.
Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.
Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.
Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.
Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.
Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.
I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.
Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.
Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.
Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.
Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.
Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.
Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.
Aldrig mer, aldrig!!
Äggplocket är över, fy fan vad skönt det är. Det är sant som det sägs, att man glömmer smärta snabbt. Tur är väl det.
I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.
Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.
Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.
Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.
Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.
Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.
Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.
I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.
Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.
Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.
Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.
Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.
Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.
Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.
2005-10-13
2003-2005, en sammanfattning
Häromdagen skummade jag genom mina dagböcker de senaste åren. Det är länge nu som jag har tyckt att mitt liv är så jävla fel, ingen ordning på någonting. Är det så här livet ska vara? Efter denna läsning är jag benägen att svara nej. Så här ska inte livet vara, men så här har det varit:
februari 2003
Får besked om att jag ligger i farozonen för att bli uppsagd från mitt jobb (som jag hatar), arbetsgivaren ska säga upp en fjärdedel av personalen. Börjar spraya för vår första IVF. Nervös och hoppfull.
mars 2003
Spray och sprutor. Gråter av lättnad när en läkare säger att med så fina ägg är det bara en tidsfråga innan man lyckas.
april 2003
Blöder och testar negativt. Får samma dag ett brev från min jämnåriga kusin, där hon berättar att hon är gravid i vecka 17. Vi har haft mycket mejlkontakt de senaste månaderna och hon har frågat mycket om vår IVF, men den lilla detaljen att hon själv är med barn har hon undvikit att nämna. Sorgen är nästintill outhärdlig, och skam till sägandes kan jag knappt skilja på sorgen över misslyckandet och bitterheten över att ha blivit lurad och förbisprungen.
maj 2003
Förbereder vårt första frysförsök, vi har två embryon i frysen. Båda dör vid upptining. Börjar direkt att spraya för IVF nr 2. Bestämmer mig för att jag vill bli uppsagd, jag står inte ut på jobbet längre. Stannar hemma från sagda kusins bröllop.
juni 2003
Blir uppsagd. Äggplock.
juli 2003
Testar negativt.
augusti 2003
Arbetar min sista dag. Börjar spraya för IVF nr 3 nu på en ny klinik, vi har kommit fram i landstingskön.
september 2003
Nedregleringen strular och blir en vecka längre än vanligt. Måste ta två sprutor Suprefact om dagen. I efterhand visar det sig att jag troligen var normalt nedreglerad, det var sjukhuset som kalibrerat fel på analysinstrumenten.
oktober 2003
Äggplock. Sju ägg till frysen, rekord.
november 2003
Negativt igen. Blir ledsnare än någonsin. Tar sköldkörtelprover, överläkaren tror att jag kan ha fel på ämnesomsättningen.
december 2003
Provsvaren visar att läkaren hade rätt, jag har en autoimmun sjukdom som kanske – men bara kanske -kan ha påverkat utgången vid de tidigare försöken. Får medicin.
januari 2004
Är på semester för första gången på flera år, och njuter ohejdat.
februari 2004
Förberedelse för frysförsök. Avbryts eftersom ägglossningen aldrig kommer. Blir mycket ledsen.
mars 2004
Frysförsök igen, sex embryon tinas varav två fina överlever.
april 2004
Testar negativt. Vår högt älskade hund dör oväntat och hastigt.
maj 2004
Börjar spraya för IVF nummer fyra. O får jobb i Stockholm, ett bitterljuvt besked. Jobbet är perfekt för honom, men vi bor ju i Göteborg..
juni 2004
O börjar veckopendla. Strulig IVF, min sprutdos ändras ideligen. Äggplock, hotande överstimulering, har mycket ont. Nytt rekord: tretton ägg till frysen. Överläkaren försäkrar att en mer lyckad cykel än så här kan man inte begära, och inskärper att det är stor risk för att det ska bli tvillingar. De sista dagarna i juni börjar jag blöda, och testar negativt.
juli 2004
Sörjer. Världen är insvept i en grå dimma.
augusti 2004
Min morfar dör. Frysförsök, långt och segdraget, ägglossningen mycket försenad. Till sist blir det en återföring samma dag som morfar begravs.
september 2004
Negativt. Flyttar över våra embryon från landstingskliniken till den privata där vi gjorde våra första två försök. Vi har sammanlagt tolv embryon i frysen. Gör ett frysförsök som går smidigt.
oktober 2004
Negativt för sjunde gången. Nytt frysförsök, som blir det sista, endast två embryon överlever upptiningen.
november 2004
Flyttar permanent till en tvåa i Stockholm, huset i Göteborg hyrs ut. Testar negativt för åttonde gången. Frysen är tom och alla landstingsförsök är förverkade, det tredje och sista frös inne i och med att vi flyttade.
december 2004
Konsulterar läkare på både privat- och landstingskliniken där vi har gått. De är båda optimistiska angående våra fortsatta chanser. Den ene tror att jag har endometrios och tycker att detta bör utredas.
januari 2005
Laparoskopi, för att leta efter endometrios. Hittar ingen sådan, men man upptäcker att jag har stopp i ena äggledaren och att livmodern är något missbildad. Svårt att säga hur detta påverkar våra chanser att få barn. Beskedet och framför allt bemötandet gör mig mycket ledsen.
mars 2005
Konsulterar två privatkliniker i Stockholm. På den ena är man villig att göra ett försök till med ändrad medicinering. På den andra vill man först göra en missfallsutredning. Första besöket på socialförvaltningen för att göra hemutredning.
juni 2005
Får svar på missfallsutredningen, att 3% av mina kromosomer är abnorma. Kliniken avråder från fortsatta IVF-försök, men inte med tanke på kromosomerna utan på grund av vår historia. Med så många tekniskt sett lyckade försök utan graviditet måste det finnas ett okänt fel, och därmed är chansen att lyckas minimal. Jag får jobb och börjar jobba. O:s pappa blir oväntat mycket sjuk och dör.
juli 2005
Begravning. O och jag är mycket pressade. Vi grälar och överväger till och med skilsmässa.
augusti 2005
Nytt besök på kliniken som ville ta emot oss i våras. Kromosombeskedet ändrar ingenting. Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök. Flyttar till större lägenhet.
september 2005
Sprayar och sprutar.
oktober 2005
Äggplock.
Och vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte. Jag har starka misstankar, men jag vet inte.
Tänk på mig imorgon. Man blir inte mindre nervös och rädd bara för att det är femte gången, snarare tvärtom.
februari 2003
Får besked om att jag ligger i farozonen för att bli uppsagd från mitt jobb (som jag hatar), arbetsgivaren ska säga upp en fjärdedel av personalen. Börjar spraya för vår första IVF. Nervös och hoppfull.
mars 2003
Spray och sprutor. Gråter av lättnad när en läkare säger att med så fina ägg är det bara en tidsfråga innan man lyckas.
april 2003
Blöder och testar negativt. Får samma dag ett brev från min jämnåriga kusin, där hon berättar att hon är gravid i vecka 17. Vi har haft mycket mejlkontakt de senaste månaderna och hon har frågat mycket om vår IVF, men den lilla detaljen att hon själv är med barn har hon undvikit att nämna. Sorgen är nästintill outhärdlig, och skam till sägandes kan jag knappt skilja på sorgen över misslyckandet och bitterheten över att ha blivit lurad och förbisprungen.
maj 2003
Förbereder vårt första frysförsök, vi har två embryon i frysen. Båda dör vid upptining. Börjar direkt att spraya för IVF nr 2. Bestämmer mig för att jag vill bli uppsagd, jag står inte ut på jobbet längre. Stannar hemma från sagda kusins bröllop.
juni 2003
Blir uppsagd. Äggplock.
juli 2003
Testar negativt.
augusti 2003
Arbetar min sista dag. Börjar spraya för IVF nr 3 nu på en ny klinik, vi har kommit fram i landstingskön.
september 2003
Nedregleringen strular och blir en vecka längre än vanligt. Måste ta två sprutor Suprefact om dagen. I efterhand visar det sig att jag troligen var normalt nedreglerad, det var sjukhuset som kalibrerat fel på analysinstrumenten.
oktober 2003
Äggplock. Sju ägg till frysen, rekord.
november 2003
Negativt igen. Blir ledsnare än någonsin. Tar sköldkörtelprover, överläkaren tror att jag kan ha fel på ämnesomsättningen.
december 2003
Provsvaren visar att läkaren hade rätt, jag har en autoimmun sjukdom som kanske – men bara kanske -kan ha påverkat utgången vid de tidigare försöken. Får medicin.
januari 2004
Är på semester för första gången på flera år, och njuter ohejdat.
februari 2004
Förberedelse för frysförsök. Avbryts eftersom ägglossningen aldrig kommer. Blir mycket ledsen.
mars 2004
Frysförsök igen, sex embryon tinas varav två fina överlever.
april 2004
Testar negativt. Vår högt älskade hund dör oväntat och hastigt.
maj 2004
Börjar spraya för IVF nummer fyra. O får jobb i Stockholm, ett bitterljuvt besked. Jobbet är perfekt för honom, men vi bor ju i Göteborg..
juni 2004
O börjar veckopendla. Strulig IVF, min sprutdos ändras ideligen. Äggplock, hotande överstimulering, har mycket ont. Nytt rekord: tretton ägg till frysen. Överläkaren försäkrar att en mer lyckad cykel än så här kan man inte begära, och inskärper att det är stor risk för att det ska bli tvillingar. De sista dagarna i juni börjar jag blöda, och testar negativt.
juli 2004
Sörjer. Världen är insvept i en grå dimma.
augusti 2004
Min morfar dör. Frysförsök, långt och segdraget, ägglossningen mycket försenad. Till sist blir det en återföring samma dag som morfar begravs.
september 2004
Negativt. Flyttar över våra embryon från landstingskliniken till den privata där vi gjorde våra första två försök. Vi har sammanlagt tolv embryon i frysen. Gör ett frysförsök som går smidigt.
oktober 2004
Negativt för sjunde gången. Nytt frysförsök, som blir det sista, endast två embryon överlever upptiningen.
november 2004
Flyttar permanent till en tvåa i Stockholm, huset i Göteborg hyrs ut. Testar negativt för åttonde gången. Frysen är tom och alla landstingsförsök är förverkade, det tredje och sista frös inne i och med att vi flyttade.
december 2004
Konsulterar läkare på både privat- och landstingskliniken där vi har gått. De är båda optimistiska angående våra fortsatta chanser. Den ene tror att jag har endometrios och tycker att detta bör utredas.
januari 2005
Laparoskopi, för att leta efter endometrios. Hittar ingen sådan, men man upptäcker att jag har stopp i ena äggledaren och att livmodern är något missbildad. Svårt att säga hur detta påverkar våra chanser att få barn. Beskedet och framför allt bemötandet gör mig mycket ledsen.
mars 2005
Konsulterar två privatkliniker i Stockholm. På den ena är man villig att göra ett försök till med ändrad medicinering. På den andra vill man först göra en missfallsutredning. Första besöket på socialförvaltningen för att göra hemutredning.
juni 2005
Får svar på missfallsutredningen, att 3% av mina kromosomer är abnorma. Kliniken avråder från fortsatta IVF-försök, men inte med tanke på kromosomerna utan på grund av vår historia. Med så många tekniskt sett lyckade försök utan graviditet måste det finnas ett okänt fel, och därmed är chansen att lyckas minimal. Jag får jobb och börjar jobba. O:s pappa blir oväntat mycket sjuk och dör.
juli 2005
Begravning. O och jag är mycket pressade. Vi grälar och överväger till och med skilsmässa.
augusti 2005
Nytt besök på kliniken som ville ta emot oss i våras. Kromosombeskedet ändrar ingenting. Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök. Flyttar till större lägenhet.
september 2005
Sprayar och sprutar.
oktober 2005
Äggplock.
Och vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte. Jag har starka misstankar, men jag vet inte.
Tänk på mig imorgon. Man blir inte mindre nervös och rädd bara för att det är femte gången, snarare tvärtom.
2003-2005, en sammanfattning
Häromdagen skummade jag genom mina dagböcker de senaste åren. Det är länge nu som jag har tyckt att mitt liv är så jävla fel, ingen ordning på någonting. Är det så här livet ska vara? Efter denna läsning är jag benägen att svara nej. Så här ska inte livet vara, men så här har det varit:
februari 2003
Får besked om att jag ligger i farozonen för att bli uppsagd från mitt jobb (som jag hatar), arbetsgivaren ska säga upp en fjärdedel av personalen. Börjar spraya för vår första IVF. Nervös och hoppfull.
mars 2003
Spray och sprutor. Gråter av lättnad när en läkare säger att med så fina ägg är det bara en tidsfråga innan man lyckas.
april 2003
Blöder och testar negativt. Får samma dag ett brev från min jämnåriga kusin, där hon berättar att hon är gravid i vecka 17. Vi har haft mycket mejlkontakt de senaste månaderna och hon har frågat mycket om vår IVF, men den lilla detaljen att hon själv är med barn har hon undvikit att nämna. Sorgen är nästintill outhärdlig, och skam till sägandes kan jag knappt skilja på sorgen över misslyckandet och bitterheten över att ha blivit lurad och förbisprungen.
maj 2003
Förbereder vårt första frysförsök, vi har två embryon i frysen. Båda dör vid upptining. Börjar direkt att spraya för IVF nr 2. Bestämmer mig för att jag vill bli uppsagd, jag står inte ut på jobbet längre. Stannar hemma från sagda kusins bröllop.
juni 2003
Blir uppsagd. Äggplock.
juli 2003
Testar negativt.
augusti 2003
Arbetar min sista dag. Börjar spraya för IVF nr 3 nu på en ny klinik, vi har kommit fram i landstingskön.
september 2003
Nedregleringen strular och blir en vecka längre än vanligt. Måste ta två sprutor Suprefact om dagen. I efterhand visar det sig att jag troligen var normalt nedreglerad, det var sjukhuset som kalibrerat fel på analysinstrumenten.
oktober 2003
Äggplock. Sju ägg till frysen, rekord.
november 2003
Negativt igen. Blir ledsnare än någonsin. Tar sköldkörtelprover, överläkaren tror att jag kan ha fel på ämnesomsättningen.
december 2003
Provsvaren visar att läkaren hade rätt, jag har en autoimmun sjukdom som kanske – men bara kanske -kan ha påverkat utgången vid de tidigare försöken. Får medicin.
januari 2004
Är på semester för första gången på flera år, och njuter ohejdat.
februari 2004
Förberedelse för frysförsök. Avbryts eftersom ägglossningen aldrig kommer. Blir mycket ledsen.
mars 2004
Frysförsök igen, sex embryon tinas varav två fina överlever.
april 2004
Testar negativt. Vår högt älskade hund dör oväntat och hastigt.
maj 2004
Börjar spraya för IVF nummer fyra. O får jobb i Stockholm, ett bitterljuvt besked. Jobbet är perfekt för honom, men vi bor ju i Göteborg..
juni 2004
O börjar veckopendla. Strulig IVF, min sprutdos ändras ideligen. Äggplock, hotande överstimulering, har mycket ont. Nytt rekord: tretton ägg till frysen. Överläkaren försäkrar att en mer lyckad cykel än så här kan man inte begära, och inskärper att det är stor risk för att det ska bli tvillingar. De sista dagarna i juni börjar jag blöda, och testar negativt.
juli 2004
Sörjer. Världen är insvept i en grå dimma.
augusti 2004
Min morfar dör. Frysförsök, långt och segdraget, ägglossningen mycket försenad. Till sist blir det en återföring samma dag som morfar begravs.
september 2004
Negativt. Flyttar över våra embryon från landstingskliniken till den privata där vi gjorde våra första två försök. Vi har sammanlagt tolv embryon i frysen. Gör ett frysförsök som går smidigt.
oktober 2004
Negativt för sjunde gången. Nytt frysförsök, som blir det sista, endast två embryon överlever upptiningen.
november 2004
Flyttar permanent till en tvåa i Stockholm, huset i Göteborg hyrs ut. Testar negativt för åttonde gången. Frysen är tom och alla landstingsförsök är förverkade, det tredje och sista frös inne i och med att vi flyttade.
december 2004
Konsulterar läkare på både privat- och landstingskliniken där vi har gått. De är båda optimistiska angående våra fortsatta chanser. Den ene tror att jag har endometrios och tycker att detta bör utredas.
januari 2005
Laparoskopi, för att leta efter endometrios. Hittar ingen sådan, men man upptäcker att jag har stopp i ena äggledaren och att livmodern är något missbildad. Svårt att säga hur detta påverkar våra chanser att få barn. Beskedet och framför allt bemötandet gör mig mycket ledsen.
mars 2005
Konsulterar två privatkliniker i Stockholm. På den ena är man villig att göra ett försök till med ändrad medicinering. På den andra vill man först göra en missfallsutredning. Första besöket på socialförvaltningen för att göra hemutredning.
juni 2005
Får svar på missfallsutredningen, att 3% av mina kromosomer är abnorma. Kliniken avråder från fortsatta IVF-försök, men inte med tanke på kromosomerna utan på grund av vår historia. Med så många tekniskt sett lyckade försök utan graviditet måste det finnas ett okänt fel, och därmed är chansen att lyckas minimal. Jag får jobb och börjar jobba. O:s pappa blir oväntat mycket sjuk och dör.
juli 2005
Begravning. O och jag är mycket pressade. Vi grälar och överväger till och med skilsmässa.
augusti 2005
Nytt besök på kliniken som ville ta emot oss i våras. Kromosombeskedet ändrar ingenting. Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök. Flyttar till större lägenhet.
september 2005
Sprayar och sprutar.
oktober 2005
Äggplock.
Och vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte. Jag har starka misstankar, men jag vet inte.
Tänk på mig imorgon. Man blir inte mindre nervös och rädd bara för att det är femte gången, snarare tvärtom.
februari 2003
Får besked om att jag ligger i farozonen för att bli uppsagd från mitt jobb (som jag hatar), arbetsgivaren ska säga upp en fjärdedel av personalen. Börjar spraya för vår första IVF. Nervös och hoppfull.
mars 2003
Spray och sprutor. Gråter av lättnad när en läkare säger att med så fina ägg är det bara en tidsfråga innan man lyckas.
april 2003
Blöder och testar negativt. Får samma dag ett brev från min jämnåriga kusin, där hon berättar att hon är gravid i vecka 17. Vi har haft mycket mejlkontakt de senaste månaderna och hon har frågat mycket om vår IVF, men den lilla detaljen att hon själv är med barn har hon undvikit att nämna. Sorgen är nästintill outhärdlig, och skam till sägandes kan jag knappt skilja på sorgen över misslyckandet och bitterheten över att ha blivit lurad och förbisprungen.
maj 2003
Förbereder vårt första frysförsök, vi har två embryon i frysen. Båda dör vid upptining. Börjar direkt att spraya för IVF nr 2. Bestämmer mig för att jag vill bli uppsagd, jag står inte ut på jobbet längre. Stannar hemma från sagda kusins bröllop.
juni 2003
Blir uppsagd. Äggplock.
juli 2003
Testar negativt.
augusti 2003
Arbetar min sista dag. Börjar spraya för IVF nr 3 nu på en ny klinik, vi har kommit fram i landstingskön.
september 2003
Nedregleringen strular och blir en vecka längre än vanligt. Måste ta två sprutor Suprefact om dagen. I efterhand visar det sig att jag troligen var normalt nedreglerad, det var sjukhuset som kalibrerat fel på analysinstrumenten.
oktober 2003
Äggplock. Sju ägg till frysen, rekord.
november 2003
Negativt igen. Blir ledsnare än någonsin. Tar sköldkörtelprover, överläkaren tror att jag kan ha fel på ämnesomsättningen.
december 2003
Provsvaren visar att läkaren hade rätt, jag har en autoimmun sjukdom som kanske – men bara kanske -kan ha påverkat utgången vid de tidigare försöken. Får medicin.
januari 2004
Är på semester för första gången på flera år, och njuter ohejdat.
februari 2004
Förberedelse för frysförsök. Avbryts eftersom ägglossningen aldrig kommer. Blir mycket ledsen.
mars 2004
Frysförsök igen, sex embryon tinas varav två fina överlever.
april 2004
Testar negativt. Vår högt älskade hund dör oväntat och hastigt.
maj 2004
Börjar spraya för IVF nummer fyra. O får jobb i Stockholm, ett bitterljuvt besked. Jobbet är perfekt för honom, men vi bor ju i Göteborg..
juni 2004
O börjar veckopendla. Strulig IVF, min sprutdos ändras ideligen. Äggplock, hotande överstimulering, har mycket ont. Nytt rekord: tretton ägg till frysen. Överläkaren försäkrar att en mer lyckad cykel än så här kan man inte begära, och inskärper att det är stor risk för att det ska bli tvillingar. De sista dagarna i juni börjar jag blöda, och testar negativt.
juli 2004
Sörjer. Världen är insvept i en grå dimma.
augusti 2004
Min morfar dör. Frysförsök, långt och segdraget, ägglossningen mycket försenad. Till sist blir det en återföring samma dag som morfar begravs.
september 2004
Negativt. Flyttar över våra embryon från landstingskliniken till den privata där vi gjorde våra första två försök. Vi har sammanlagt tolv embryon i frysen. Gör ett frysförsök som går smidigt.
oktober 2004
Negativt för sjunde gången. Nytt frysförsök, som blir det sista, endast två embryon överlever upptiningen.
november 2004
Flyttar permanent till en tvåa i Stockholm, huset i Göteborg hyrs ut. Testar negativt för åttonde gången. Frysen är tom och alla landstingsförsök är förverkade, det tredje och sista frös inne i och med att vi flyttade.
december 2004
Konsulterar läkare på både privat- och landstingskliniken där vi har gått. De är båda optimistiska angående våra fortsatta chanser. Den ene tror att jag har endometrios och tycker att detta bör utredas.
januari 2005
Laparoskopi, för att leta efter endometrios. Hittar ingen sådan, men man upptäcker att jag har stopp i ena äggledaren och att livmodern är något missbildad. Svårt att säga hur detta påverkar våra chanser att få barn. Beskedet och framför allt bemötandet gör mig mycket ledsen.
mars 2005
Konsulterar två privatkliniker i Stockholm. På den ena är man villig att göra ett försök till med ändrad medicinering. På den andra vill man först göra en missfallsutredning. Första besöket på socialförvaltningen för att göra hemutredning.
juni 2005
Får svar på missfallsutredningen, att 3% av mina kromosomer är abnorma. Kliniken avråder från fortsatta IVF-försök, men inte med tanke på kromosomerna utan på grund av vår historia. Med så många tekniskt sett lyckade försök utan graviditet måste det finnas ett okänt fel, och därmed är chansen att lyckas minimal. Jag får jobb och börjar jobba. O:s pappa blir oväntat mycket sjuk och dör.
juli 2005
Begravning. O och jag är mycket pressade. Vi grälar och överväger till och med skilsmässa.
augusti 2005
Nytt besök på kliniken som ville ta emot oss i våras. Kromosombeskedet ändrar ingenting. Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök. Flyttar till större lägenhet.
september 2005
Sprayar och sprutar.
oktober 2005
Äggplock.
Och vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte. Jag har starka misstankar, men jag vet inte.
Tänk på mig imorgon. Man blir inte mindre nervös och rädd bara för att det är femte gången, snarare tvärtom.
2005-10-12
Det kostar, men det smakar också
Stockholms (och landets?) dyraste klinik är faktiskt värd pengarna. Igår betalade vi räkningen för DASI, några tusen mer än vad landets övriga kliniker tar. Men det är det värt.
Idag var jag på vad som visade sig vara den sista kontrollen. Allt ser bra ut, klartecken för äggplock på fredag. Det var en ny läkare den här gången, och även om han inte gav mig komplimanger för mina äggstockar så var också han optimistisk. Till skillnad från doktor Lugn alltså. Jag gillar inte den där optimismen, har aldrig gjort det. Jag försöker värja mig mot den, men blir motvilligt charmad, och dras med lite grann. Men efteråt är jag kall och arg och känner mig utlämnad och förrådd. Det är så onödigt, särskilt nu, när jag äntligen efter åratal av sorg och besvikelse nästan lyckats landa i insikten att det inte blir mig förunnat att bära fram mina barn till världen, men att jag kanske kan bli mamma till dem ändå.
Efteråt slussades jag in till en rar barnmorska för att planera. En djup suck undslapp mig, som fick henne att titta forskande på mig. Då brast det. Vi pratade länge, jag gav fan i den obetalda parkeringen och att jag skulle komma sent till jobbet. Det var inga märkvärdigheter som sas, det mesta har jag hört eller sagt innan, men det var skönt i alla fall. Hennes engagemang verkade genuint när hon sa att ingen på kliniken förstått hur jobbigt jag tycker att detta försök är, och att jag borde ha sagt det tidigare, så att de kunde tagit hand om mig bättre. Jag svarade att jag inte släppt fram de känslorna riktigt ens för mig själv. Det är inte riktigt sant, de senaste dagarna har jag gråtit lite varje dag. Oftast i bilen, där ingen ser.
(Blir inte irriterad, men förundrad av hennes kommentar. Hur kan de tro annat än att jag tycker att det sista försöket är jobbigt? Hur kan någon tycka något annat? Hur kan de alls bli förvånade när man gråter? Jag skulle snarare bli förvånad över att en IVF-patient inte gråter. Men de blir väl avtrubbade, de som alla andra. Det som är hjärtesorg och ödesbesked för oss är en vanlig dag på jobbet för dem.)
Och så berättade hon det som för mig är värt nästan hela prisskillnaden. Efter ET kommer de att boka tid för ett återbesök, och vid det återbesöket görs ett graviditetstest. Vi kommer alltså att få beskedet av en läkare eller barnmorska, och vi kommer att få prata med dem direkt efteråt. Jag slipper tjuvtestångesten, jag slipper stå som ett fån och stirra på ytterligare ett förbannat test med bara ett streck. Fy fan vad skönt. Det är fortfarande jävligt att göra IVF, men det har varit mycket lättare den här gången. Hittills.
Nu är det bara en spruta och en spraypuff kvar. Sedan, aldrig mer.
Idag var jag på vad som visade sig vara den sista kontrollen. Allt ser bra ut, klartecken för äggplock på fredag. Det var en ny läkare den här gången, och även om han inte gav mig komplimanger för mina äggstockar så var också han optimistisk. Till skillnad från doktor Lugn alltså. Jag gillar inte den där optimismen, har aldrig gjort det. Jag försöker värja mig mot den, men blir motvilligt charmad, och dras med lite grann. Men efteråt är jag kall och arg och känner mig utlämnad och förrådd. Det är så onödigt, särskilt nu, när jag äntligen efter åratal av sorg och besvikelse nästan lyckats landa i insikten att det inte blir mig förunnat att bära fram mina barn till världen, men att jag kanske kan bli mamma till dem ändå.
Efteråt slussades jag in till en rar barnmorska för att planera. En djup suck undslapp mig, som fick henne att titta forskande på mig. Då brast det. Vi pratade länge, jag gav fan i den obetalda parkeringen och att jag skulle komma sent till jobbet. Det var inga märkvärdigheter som sas, det mesta har jag hört eller sagt innan, men det var skönt i alla fall. Hennes engagemang verkade genuint när hon sa att ingen på kliniken förstått hur jobbigt jag tycker att detta försök är, och att jag borde ha sagt det tidigare, så att de kunde tagit hand om mig bättre. Jag svarade att jag inte släppt fram de känslorna riktigt ens för mig själv. Det är inte riktigt sant, de senaste dagarna har jag gråtit lite varje dag. Oftast i bilen, där ingen ser.
(Blir inte irriterad, men förundrad av hennes kommentar. Hur kan de tro annat än att jag tycker att det sista försöket är jobbigt? Hur kan någon tycka något annat? Hur kan de alls bli förvånade när man gråter? Jag skulle snarare bli förvånad över att en IVF-patient inte gråter. Men de blir väl avtrubbade, de som alla andra. Det som är hjärtesorg och ödesbesked för oss är en vanlig dag på jobbet för dem.)
Och så berättade hon det som för mig är värt nästan hela prisskillnaden. Efter ET kommer de att boka tid för ett återbesök, och vid det återbesöket görs ett graviditetstest. Vi kommer alltså att få beskedet av en läkare eller barnmorska, och vi kommer att få prata med dem direkt efteråt. Jag slipper tjuvtestångesten, jag slipper stå som ett fån och stirra på ytterligare ett förbannat test med bara ett streck. Fy fan vad skönt. Det är fortfarande jävligt att göra IVF, men det har varit mycket lättare den här gången. Hittills.
Nu är det bara en spruta och en spraypuff kvar. Sedan, aldrig mer.
Det kostar, men det smakar också
Stockholms (och landets?) dyraste klinik är faktiskt värd pengarna. Igår betalade vi räkningen för DASI, några tusen mer än vad landets övriga kliniker tar. Men det är det värt.
Idag var jag på vad som visade sig vara den sista kontrollen. Allt ser bra ut, klartecken för äggplock på fredag. Det var en ny läkare den här gången, och även om han inte gav mig komplimanger för mina äggstockar så var också han optimistisk. Till skillnad från doktor Lugn alltså. Jag gillar inte den där optimismen, har aldrig gjort det. Jag försöker värja mig mot den, men blir motvilligt charmad, och dras med lite grann. Men efteråt är jag kall och arg och känner mig utlämnad och förrådd. Det är så onödigt, särskilt nu, när jag äntligen efter åratal av sorg och besvikelse nästan lyckats landa i insikten att det inte blir mig förunnat att bära fram mina barn till världen, men att jag kanske kan bli mamma till dem ändå.
Efteråt slussades jag in till en rar barnmorska för att planera. En djup suck undslapp mig, som fick henne att titta forskande på mig. Då brast det. Vi pratade länge, jag gav fan i den obetalda parkeringen och att jag skulle komma sent till jobbet. Det var inga märkvärdigheter som sas, det mesta har jag hört eller sagt innan, men det var skönt i alla fall. Hennes engagemang verkade genuint när hon sa att ingen på kliniken förstått hur jobbigt jag tycker att detta försök är, och att jag borde ha sagt det tidigare, så att de kunde tagit hand om mig bättre. Jag svarade att jag inte släppt fram de känslorna riktigt ens för mig själv. Det är inte riktigt sant, de senaste dagarna har jag gråtit lite varje dag. Oftast i bilen, där ingen ser.
(Blir inte irriterad, men förundrad av hennes kommentar. Hur kan de tro annat än att jag tycker att det sista försöket är jobbigt? Hur kan någon tycka något annat? Hur kan de alls bli förvånade när man gråter? Jag skulle snarare bli förvånad över att en IVF-patient inte gråter. Men de blir väl avtrubbade, de som alla andra. Det som är hjärtesorg och ödesbesked för oss är en vanlig dag på jobbet för dem.)
Och så berättade hon det som för mig är värt nästan hela prisskillnaden. Efter ET kommer de att boka tid för ett återbesök, och vid det återbesöket görs ett graviditetstest. Vi kommer alltså att få beskedet av en läkare eller barnmorska, och vi kommer att få prata med dem direkt efteråt. Jag slipper tjuvtestångesten, jag slipper stå som ett fån och stirra på ytterligare ett förbannat test med bara ett streck. Fy fan vad skönt. Det är fortfarande jävligt att göra IVF, men det har varit mycket lättare den här gången. Hittills.
Nu är det bara en spruta och en spraypuff kvar. Sedan, aldrig mer.
Idag var jag på vad som visade sig vara den sista kontrollen. Allt ser bra ut, klartecken för äggplock på fredag. Det var en ny läkare den här gången, och även om han inte gav mig komplimanger för mina äggstockar så var också han optimistisk. Till skillnad från doktor Lugn alltså. Jag gillar inte den där optimismen, har aldrig gjort det. Jag försöker värja mig mot den, men blir motvilligt charmad, och dras med lite grann. Men efteråt är jag kall och arg och känner mig utlämnad och förrådd. Det är så onödigt, särskilt nu, när jag äntligen efter åratal av sorg och besvikelse nästan lyckats landa i insikten att det inte blir mig förunnat att bära fram mina barn till världen, men att jag kanske kan bli mamma till dem ändå.
Efteråt slussades jag in till en rar barnmorska för att planera. En djup suck undslapp mig, som fick henne att titta forskande på mig. Då brast det. Vi pratade länge, jag gav fan i den obetalda parkeringen och att jag skulle komma sent till jobbet. Det var inga märkvärdigheter som sas, det mesta har jag hört eller sagt innan, men det var skönt i alla fall. Hennes engagemang verkade genuint när hon sa att ingen på kliniken förstått hur jobbigt jag tycker att detta försök är, och att jag borde ha sagt det tidigare, så att de kunde tagit hand om mig bättre. Jag svarade att jag inte släppt fram de känslorna riktigt ens för mig själv. Det är inte riktigt sant, de senaste dagarna har jag gråtit lite varje dag. Oftast i bilen, där ingen ser.
(Blir inte irriterad, men förundrad av hennes kommentar. Hur kan de tro annat än att jag tycker att det sista försöket är jobbigt? Hur kan någon tycka något annat? Hur kan de alls bli förvånade när man gråter? Jag skulle snarare bli förvånad över att en IVF-patient inte gråter. Men de blir väl avtrubbade, de som alla andra. Det som är hjärtesorg och ödesbesked för oss är en vanlig dag på jobbet för dem.)
Och så berättade hon det som för mig är värt nästan hela prisskillnaden. Efter ET kommer de att boka tid för ett återbesök, och vid det återbesöket görs ett graviditetstest. Vi kommer alltså att få beskedet av en läkare eller barnmorska, och vi kommer att få prata med dem direkt efteråt. Jag slipper tjuvtestångesten, jag slipper stå som ett fån och stirra på ytterligare ett förbannat test med bara ett streck. Fy fan vad skönt. Det är fortfarande jävligt att göra IVF, men det har varit mycket lättare den här gången. Hittills.
Nu är det bara en spruta och en spraypuff kvar. Sedan, aldrig mer.
2005-10-10
Ovarium magnificum
Listiga lillsyrran lät lura sig. Såvitt jag vet i alla fall. I detta nu sitter hon på ett plan till sydligare nejder för att backpacka i tio veckor. Jag är en sömnig storasyrra eftersom jag körde henne till ett kriminellt tidigt flyg imorse.
Söndagens koll gick sisådär. Äggblåsor finns det och de växer men det går lite trögt. Ny koll på onsdag, det vete fan när plocket blir av. Detta tär allt mer på mig. Den nervösa spänningen i magen blir allt svårare att ignorera.
När doktorn fick upp de prydliga druvklasarna på ultraljudsskärmen sa hon att jag har magnifika äggstockar. Jaha. Det var ju roligt, antar jag. Eller? Vad fan ska man med magnifika äggstockar och förstklassiga ägg till om fanskapet aldrig vill fästa? Ute i korridoren gluttade jag i journalen, konstaterade att den var välskriven och att doktor Lugn i stort sett håller med om doktor Jubelpitts bedömning att chanserna att lyckas är små, men att ”paret är införstådda med detta och eftersom ingen medicinsk kontraindikation föreligger, avråder jag inte från ytterligare ett fullt IVF”:
Jodå. Paret är så införstådda så. Lugna och samlade. Kvinnan låter sig stickas i armvecket och genomborras med ultraljudsstavar, och ler vänligt hela tiden.
Men kan någon förklara vem det är som sitter i en bil och storgråter på parkeringen utanför?
Söndagens koll gick sisådär. Äggblåsor finns det och de växer men det går lite trögt. Ny koll på onsdag, det vete fan när plocket blir av. Detta tär allt mer på mig. Den nervösa spänningen i magen blir allt svårare att ignorera.
När doktorn fick upp de prydliga druvklasarna på ultraljudsskärmen sa hon att jag har magnifika äggstockar. Jaha. Det var ju roligt, antar jag. Eller? Vad fan ska man med magnifika äggstockar och förstklassiga ägg till om fanskapet aldrig vill fästa? Ute i korridoren gluttade jag i journalen, konstaterade att den var välskriven och att doktor Lugn i stort sett håller med om doktor Jubelpitts bedömning att chanserna att lyckas är små, men att ”paret är införstådda med detta och eftersom ingen medicinsk kontraindikation föreligger, avråder jag inte från ytterligare ett fullt IVF”:
Jodå. Paret är så införstådda så. Lugna och samlade. Kvinnan låter sig stickas i armvecket och genomborras med ultraljudsstavar, och ler vänligt hela tiden.
Men kan någon förklara vem det är som sitter i en bil och storgråter på parkeringen utanför?
Ovarium magnificum
Listiga lillsyrran lät lura sig. Såvitt jag vet i alla fall. I detta nu sitter hon på ett plan till sydligare nejder för att backpacka i tio veckor. Jag är en sömnig storasyrra eftersom jag körde henne till ett kriminellt tidigt flyg imorse.
Söndagens koll gick sisådär. Äggblåsor finns det och de växer men det går lite trögt. Ny koll på onsdag, det vete fan när plocket blir av. Detta tär allt mer på mig. Den nervösa spänningen i magen blir allt svårare att ignorera.
När doktorn fick upp de prydliga druvklasarna på ultraljudsskärmen sa hon att jag har magnifika äggstockar. Jaha. Det var ju roligt, antar jag. Eller? Vad fan ska man med magnifika äggstockar och förstklassiga ägg till om fanskapet aldrig vill fästa? Ute i korridoren gluttade jag i journalen, konstaterade att den var välskriven och att doktor Lugn i stort sett håller med om doktor Jubelpitts bedömning att chanserna att lyckas är små, men att ”paret är införstådda med detta och eftersom ingen medicinsk kontraindikation föreligger, avråder jag inte från ytterligare ett fullt IVF”:
Jodå. Paret är så införstådda så. Lugna och samlade. Kvinnan låter sig stickas i armvecket och genomborras med ultraljudsstavar, och ler vänligt hela tiden.
Men kan någon förklara vem det är som sitter i en bil och storgråter på parkeringen utanför?
Söndagens koll gick sisådär. Äggblåsor finns det och de växer men det går lite trögt. Ny koll på onsdag, det vete fan när plocket blir av. Detta tär allt mer på mig. Den nervösa spänningen i magen blir allt svårare att ignorera.
När doktorn fick upp de prydliga druvklasarna på ultraljudsskärmen sa hon att jag har magnifika äggstockar. Jaha. Det var ju roligt, antar jag. Eller? Vad fan ska man med magnifika äggstockar och förstklassiga ägg till om fanskapet aldrig vill fästa? Ute i korridoren gluttade jag i journalen, konstaterade att den var välskriven och att doktor Lugn i stort sett håller med om doktor Jubelpitts bedömning att chanserna att lyckas är små, men att ”paret är införstådda med detta och eftersom ingen medicinsk kontraindikation föreligger, avråder jag inte från ytterligare ett fullt IVF”:
Jodå. Paret är så införstådda så. Lugna och samlade. Kvinnan låter sig stickas i armvecket och genomborras med ultraljudsstavar, och ler vänligt hela tiden.
Men kan någon förklara vem det är som sitter i en bil och storgråter på parkeringen utanför?
2005-10-06
Glad!
Vi ska flytta! Igen. Är vi kloka? Nä. Inget nytt i det.
Jag har ju gnölat om sunklägenheten så att det räcker. För cirka tre veckor sedan hittade jag ett nybygge på Bostadsförmedlingen som jag raskt anmälde oss till. Fyra stycken fyror, en drös treor och några tvåor skulle fördelas. För en vecka sedan var jag på visning, anmälde sedan vårt intresse för fyrorna. Allra helst ville vi ha den högst upp som vetter mot sydväst, men det vill väl alla andra också, tänkte vi. Sista svarsdag var i tisdags, så det dröjer väl några veckor innan man får besked, tänkte vi.
Men ibland har man fel. Idag ringde en bostadsförmedlare och erbjöd oss just den lägenhet vi vill ha.
Inflyttning i april
Vi får välja tapeter och kakel
Ekparkett i alla rum
Stor balkong som löper runt ett hörn
Nyproducerat med allt var det innebär av fräschör och praktisk planering
Åttonde våningen med utsikt över träd och vatten
Fyra t-banestationer närmare stan
Vad säger man? Ja tack!
Kanske ska man rentav börja tro på ödet, att det ”fanns en mening” med att vi inte fick den andra lägenheten vi ville ha i augusti, den som barnfamiljen knep för oss.
Ikväll ska vi banne mig knäcka min jobbchampagne, den som O köpte när jag fått jobb men som vi inte orkade dricka upp den kvällen. Veckan därpå blev svärfar sjuk, sedan dog han, sedan har vi inte kommit oss för att fira. Men det ska vi göra nu.
Den däringa adoptionen
Idag ringde jag utredaren. Ja, hon har skrivit färdigt, utredningen ligger hos hennes chef för påseende. Men hon visste inte när vi kommer upp i nämnden. Skulle ta reda på det och återkomma.
Den däringa IVF:en
Går hittills som planerat. Jag tar sprutor och inhalerar spray för glatta livet. Funderar som bäst på nödlögner:
Vad smäller man i en besökande klyftig lillasyster så att hon inte begriper att det är IVF-kliniken vi ska besöka på söndag morgon? Som sagt, hon är både klyftig och erfaren och misstänksam så det måste vara något väldigt trovärdigt.
Vad säger man på jobbet när de vill skicka en utomlands på så kallad endagsförrättning när man själv planerar att ligga i gynstol och bli plockad på ägg? Behöver inte vara fullt lika trovärdigt.
Förslag mottages tacksamt.
Jag har ju gnölat om sunklägenheten så att det räcker. För cirka tre veckor sedan hittade jag ett nybygge på Bostadsförmedlingen som jag raskt anmälde oss till. Fyra stycken fyror, en drös treor och några tvåor skulle fördelas. För en vecka sedan var jag på visning, anmälde sedan vårt intresse för fyrorna. Allra helst ville vi ha den högst upp som vetter mot sydväst, men det vill väl alla andra också, tänkte vi. Sista svarsdag var i tisdags, så det dröjer väl några veckor innan man får besked, tänkte vi.
Men ibland har man fel. Idag ringde en bostadsförmedlare och erbjöd oss just den lägenhet vi vill ha.
Inflyttning i april
Vi får välja tapeter och kakel
Ekparkett i alla rum
Stor balkong som löper runt ett hörn
Nyproducerat med allt var det innebär av fräschör och praktisk planering
Åttonde våningen med utsikt över träd och vatten
Fyra t-banestationer närmare stan
Vad säger man? Ja tack!
Kanske ska man rentav börja tro på ödet, att det ”fanns en mening” med att vi inte fick den andra lägenheten vi ville ha i augusti, den som barnfamiljen knep för oss.
Ikväll ska vi banne mig knäcka min jobbchampagne, den som O köpte när jag fått jobb men som vi inte orkade dricka upp den kvällen. Veckan därpå blev svärfar sjuk, sedan dog han, sedan har vi inte kommit oss för att fira. Men det ska vi göra nu.
Den däringa adoptionen
Idag ringde jag utredaren. Ja, hon har skrivit färdigt, utredningen ligger hos hennes chef för påseende. Men hon visste inte när vi kommer upp i nämnden. Skulle ta reda på det och återkomma.
Den däringa IVF:en
Går hittills som planerat. Jag tar sprutor och inhalerar spray för glatta livet. Funderar som bäst på nödlögner:
Vad smäller man i en besökande klyftig lillasyster så att hon inte begriper att det är IVF-kliniken vi ska besöka på söndag morgon? Som sagt, hon är både klyftig och erfaren och misstänksam så det måste vara något väldigt trovärdigt.
Vad säger man på jobbet när de vill skicka en utomlands på så kallad endagsförrättning när man själv planerar att ligga i gynstol och bli plockad på ägg? Behöver inte vara fullt lika trovärdigt.
Förslag mottages tacksamt.
Glad!
Vi ska flytta! Igen. Är vi kloka? Nä. Inget nytt i det.
Jag har ju gnölat om sunklägenheten så att det räcker. För cirka tre veckor sedan hittade jag ett nybygge på Bostadsförmedlingen som jag raskt anmälde oss till. Fyra stycken fyror, en drös treor och några tvåor skulle fördelas. För en vecka sedan var jag på visning, anmälde sedan vårt intresse för fyrorna. Allra helst ville vi ha den högst upp som vetter mot sydväst, men det vill väl alla andra också, tänkte vi. Sista svarsdag var i tisdags, så det dröjer väl några veckor innan man får besked, tänkte vi.
Men ibland har man fel. Idag ringde en bostadsförmedlare och erbjöd oss just den lägenhet vi vill ha.
Inflyttning i april
Vi får välja tapeter och kakel
Ekparkett i alla rum
Stor balkong som löper runt ett hörn
Nyproducerat med allt var det innebär av fräschör och praktisk planering
Åttonde våningen med utsikt över träd och vatten
Fyra t-banestationer närmare stan
Vad säger man? Ja tack!
Kanske ska man rentav börja tro på ödet, att det ”fanns en mening” med att vi inte fick den andra lägenheten vi ville ha i augusti, den som barnfamiljen knep för oss.
Ikväll ska vi banne mig knäcka min jobbchampagne, den som O köpte när jag fått jobb men som vi inte orkade dricka upp den kvällen. Veckan därpå blev svärfar sjuk, sedan dog han, sedan har vi inte kommit oss för att fira. Men det ska vi göra nu.
Den däringa adoptionen
Idag ringde jag utredaren. Ja, hon har skrivit färdigt, utredningen ligger hos hennes chef för påseende. Men hon visste inte när vi kommer upp i nämnden. Skulle ta reda på det och återkomma.
Den däringa IVF:en
Går hittills som planerat. Jag tar sprutor och inhalerar spray för glatta livet. Funderar som bäst på nödlögner:
Vad smäller man i en besökande klyftig lillasyster så att hon inte begriper att det är IVF-kliniken vi ska besöka på söndag morgon? Som sagt, hon är både klyftig och erfaren och misstänksam så det måste vara något väldigt trovärdigt.
Vad säger man på jobbet när de vill skicka en utomlands på så kallad endagsförrättning när man själv planerar att ligga i gynstol och bli plockad på ägg? Behöver inte vara fullt lika trovärdigt.
Förslag mottages tacksamt.
Jag har ju gnölat om sunklägenheten så att det räcker. För cirka tre veckor sedan hittade jag ett nybygge på Bostadsförmedlingen som jag raskt anmälde oss till. Fyra stycken fyror, en drös treor och några tvåor skulle fördelas. För en vecka sedan var jag på visning, anmälde sedan vårt intresse för fyrorna. Allra helst ville vi ha den högst upp som vetter mot sydväst, men det vill väl alla andra också, tänkte vi. Sista svarsdag var i tisdags, så det dröjer väl några veckor innan man får besked, tänkte vi.
Men ibland har man fel. Idag ringde en bostadsförmedlare och erbjöd oss just den lägenhet vi vill ha.
Inflyttning i april
Vi får välja tapeter och kakel
Ekparkett i alla rum
Stor balkong som löper runt ett hörn
Nyproducerat med allt var det innebär av fräschör och praktisk planering
Åttonde våningen med utsikt över träd och vatten
Fyra t-banestationer närmare stan
Vad säger man? Ja tack!
Kanske ska man rentav börja tro på ödet, att det ”fanns en mening” med att vi inte fick den andra lägenheten vi ville ha i augusti, den som barnfamiljen knep för oss.
Ikväll ska vi banne mig knäcka min jobbchampagne, den som O köpte när jag fått jobb men som vi inte orkade dricka upp den kvällen. Veckan därpå blev svärfar sjuk, sedan dog han, sedan har vi inte kommit oss för att fira. Men det ska vi göra nu.
Den däringa adoptionen
Idag ringde jag utredaren. Ja, hon har skrivit färdigt, utredningen ligger hos hennes chef för påseende. Men hon visste inte när vi kommer upp i nämnden. Skulle ta reda på det och återkomma.
Den däringa IVF:en
Går hittills som planerat. Jag tar sprutor och inhalerar spray för glatta livet. Funderar som bäst på nödlögner:
Vad smäller man i en besökande klyftig lillasyster så att hon inte begriper att det är IVF-kliniken vi ska besöka på söndag morgon? Som sagt, hon är både klyftig och erfaren och misstänksam så det måste vara något väldigt trovärdigt.
Vad säger man på jobbet när de vill skicka en utomlands på så kallad endagsförrättning när man själv planerar att ligga i gynstol och bli plockad på ägg? Behöver inte vara fullt lika trovärdigt.
Förslag mottages tacksamt.
2005-10-03
Måndagskoma
Man vet att man har för mycket om sig när man är tröttare på måndag morgon än på fredag kväll. Och i fredags var jag dödstrött.
Nåja. Nu är i alla fall de aprikosrosa tapeterna ett minne blott och sovrummet är snyggt blårandigt. Det blev riktigt, riktigt fint. Så fint att jag knappt vågar borra hål i dem för att sätta upp rullgardin och tavlor. Under dagen och kvällen ska jag fundera på om vi ska köra på direkt den här veckan med att lägga in golv eller om vi ska pausa några veckor. Det känns väldigt frestande att möblera sovrummet redan ikväll för att återigen kunna sova i rätt sängar och rätt rum. Risken med att pausa är förstås att pausen kan bli mycket längre än tänkt. Å andra sidan är det nyttigt att vila ibland.
Jag är fortfarande inte heltänd på vår nya lägenhet, trots tapeter och entusiastiska kommentarer från släkt och vänner. Framför allt är jag skeptisk till grannarna. Blir rädd för mig själv när jag formulerar detta, att jag inte gillar att bo i hyreshus bland det klientel som förekommer där. Men så är det. Det är en väldigt skillnad mot att bo i eget hus, särskilt när man som vi bor i ett hyreshus av den lyhörda sorten. Barnskrik, TV-ljud och musik får man lära sig att stå ut med, men ett par gånger har vi också hört dunsar och skrik som låter väldigt olycksbådande. Igår hördes oartikulerade och rasande vrål från en av lägenheterna ovanpå. Någon där har tydligen väldigt dåligt morgonhumör, kanske också förstärkt av baksmälla...
Adoptionen, status quo
Vi väntar fortfarande på att vår utredning ska bli klar och på att få reda på datum för när den kommer upp i nämnden. På onsdag är det två veckor sedan jag lämnade referensbreven till vår utredare. Den tvättade-och-rättade texten fick hon ytterligare en vecka tidigare. Jag börjar tycka att hon borde bli klar snart, men jag ska ge henne några dagar till innan jag börjar jaga henne.
Häromdagen ringde jag till BFA för att fråga om det finns något vi kan göra redan nu för att påskynda processen för att adoptera, vi har ju redan bestämt oss för Bolivia. Nix, det gör det inte. Papper och stämplar har ett bäst-före-datum så det är ingen idé att börja för tidigt, då riskerar man att allt blir för gammalt och så får man börja om. Dessutom skrämde BFA-tanten upp mig något med att berätta att det nu blivit väntetid på att få skicka ansökan till Bolivia. Suck! Ja, det är väl klart. I över ett år har det inte varit någon väntetid alls, men nu när det börjar dra ihop sig för oss blir det förstås det. Jag bara väntar på att det ska bryta ut inbördeskrig också. Något måste ju hända som stjälper våra barnplaner, det har det alltid gjort hittills.
Ursäkta min självupptagenhet, jag vet att världen inte roterar kring mig och att det finns betydligt starkare skäl än våra adoptionsplaner för att hoppas och be för att det inte blir inbördeskrig i Bolivia eller någon annanstans.
Jag har tröstat mig något med att vi i alla fall har varit medlemmar i BFA i snart ett år, så förmodligen har vi lite hjälp av vår kötid den dag det blir dags. Vad spelar några månader hit eller dit för roll? (HAHAHA = ihåligt sardoniskt och ironiskt avgrundsskratt)
Nåja. Nu är i alla fall de aprikosrosa tapeterna ett minne blott och sovrummet är snyggt blårandigt. Det blev riktigt, riktigt fint. Så fint att jag knappt vågar borra hål i dem för att sätta upp rullgardin och tavlor. Under dagen och kvällen ska jag fundera på om vi ska köra på direkt den här veckan med att lägga in golv eller om vi ska pausa några veckor. Det känns väldigt frestande att möblera sovrummet redan ikväll för att återigen kunna sova i rätt sängar och rätt rum. Risken med att pausa är förstås att pausen kan bli mycket längre än tänkt. Å andra sidan är det nyttigt att vila ibland.
Jag är fortfarande inte heltänd på vår nya lägenhet, trots tapeter och entusiastiska kommentarer från släkt och vänner. Framför allt är jag skeptisk till grannarna. Blir rädd för mig själv när jag formulerar detta, att jag inte gillar att bo i hyreshus bland det klientel som förekommer där. Men så är det. Det är en väldigt skillnad mot att bo i eget hus, särskilt när man som vi bor i ett hyreshus av den lyhörda sorten. Barnskrik, TV-ljud och musik får man lära sig att stå ut med, men ett par gånger har vi också hört dunsar och skrik som låter väldigt olycksbådande. Igår hördes oartikulerade och rasande vrål från en av lägenheterna ovanpå. Någon där har tydligen väldigt dåligt morgonhumör, kanske också förstärkt av baksmälla...
Adoptionen, status quo
Vi väntar fortfarande på att vår utredning ska bli klar och på att få reda på datum för när den kommer upp i nämnden. På onsdag är det två veckor sedan jag lämnade referensbreven till vår utredare. Den tvättade-och-rättade texten fick hon ytterligare en vecka tidigare. Jag börjar tycka att hon borde bli klar snart, men jag ska ge henne några dagar till innan jag börjar jaga henne.
Häromdagen ringde jag till BFA för att fråga om det finns något vi kan göra redan nu för att påskynda processen för att adoptera, vi har ju redan bestämt oss för Bolivia. Nix, det gör det inte. Papper och stämplar har ett bäst-före-datum så det är ingen idé att börja för tidigt, då riskerar man att allt blir för gammalt och så får man börja om. Dessutom skrämde BFA-tanten upp mig något med att berätta att det nu blivit väntetid på att få skicka ansökan till Bolivia. Suck! Ja, det är väl klart. I över ett år har det inte varit någon väntetid alls, men nu när det börjar dra ihop sig för oss blir det förstås det. Jag bara väntar på att det ska bryta ut inbördeskrig också. Något måste ju hända som stjälper våra barnplaner, det har det alltid gjort hittills.
Ursäkta min självupptagenhet, jag vet att världen inte roterar kring mig och att det finns betydligt starkare skäl än våra adoptionsplaner för att hoppas och be för att det inte blir inbördeskrig i Bolivia eller någon annanstans.
Jag har tröstat mig något med att vi i alla fall har varit medlemmar i BFA i snart ett år, så förmodligen har vi lite hjälp av vår kötid den dag det blir dags. Vad spelar några månader hit eller dit för roll? (HAHAHA = ihåligt sardoniskt och ironiskt avgrundsskratt)
Måndagskoma
Man vet att man har för mycket om sig när man är tröttare på måndag morgon än på fredag kväll. Och i fredags var jag dödstrött.
Nåja. Nu är i alla fall de aprikosrosa tapeterna ett minne blott och sovrummet är snyggt blårandigt. Det blev riktigt, riktigt fint. Så fint att jag knappt vågar borra hål i dem för att sätta upp rullgardin och tavlor. Under dagen och kvällen ska jag fundera på om vi ska köra på direkt den här veckan med att lägga in golv eller om vi ska pausa några veckor. Det känns väldigt frestande att möblera sovrummet redan ikväll för att återigen kunna sova i rätt sängar och rätt rum. Risken med att pausa är förstås att pausen kan bli mycket längre än tänkt. Å andra sidan är det nyttigt att vila ibland.
Jag är fortfarande inte heltänd på vår nya lägenhet, trots tapeter och entusiastiska kommentarer från släkt och vänner. Framför allt är jag skeptisk till grannarna. Blir rädd för mig själv när jag formulerar detta, att jag inte gillar att bo i hyreshus bland det klientel som förekommer där. Men så är det. Det är en väldigt skillnad mot att bo i eget hus, särskilt när man som vi bor i ett hyreshus av den lyhörda sorten. Barnskrik, TV-ljud och musik får man lära sig att stå ut med, men ett par gånger har vi också hört dunsar och skrik som låter väldigt olycksbådande. Igår hördes oartikulerade och rasande vrål från en av lägenheterna ovanpå. Någon där har tydligen väldigt dåligt morgonhumör, kanske också förstärkt av baksmälla...
Adoptionen, status quo
Vi väntar fortfarande på att vår utredning ska bli klar och på att få reda på datum för när den kommer upp i nämnden. På onsdag är det två veckor sedan jag lämnade referensbreven till vår utredare. Den tvättade-och-rättade texten fick hon ytterligare en vecka tidigare. Jag börjar tycka att hon borde bli klar snart, men jag ska ge henne några dagar till innan jag börjar jaga henne.
Häromdagen ringde jag till BFA för att fråga om det finns något vi kan göra redan nu för att påskynda processen för att adoptera, vi har ju redan bestämt oss för Bolivia. Nix, det gör det inte. Papper och stämplar har ett bäst-före-datum så det är ingen idé att börja för tidigt, då riskerar man att allt blir för gammalt och så får man börja om. Dessutom skrämde BFA-tanten upp mig något med att berätta att det nu blivit väntetid på att få skicka ansökan till Bolivia. Suck! Ja, det är väl klart. I över ett år har det inte varit någon väntetid alls, men nu när det börjar dra ihop sig för oss blir det förstås det. Jag bara väntar på att det ska bryta ut inbördeskrig också. Något måste ju hända som stjälper våra barnplaner, det har det alltid gjort hittills.
Ursäkta min självupptagenhet, jag vet att världen inte roterar kring mig och att det finns betydligt starkare skäl än våra adoptionsplaner för att hoppas och be för att det inte blir inbördeskrig i Bolivia eller någon annanstans.
Jag har tröstat mig något med att vi i alla fall har varit medlemmar i BFA i snart ett år, så förmodligen har vi lite hjälp av vår kötid den dag det blir dags. Vad spelar några månader hit eller dit för roll? (HAHAHA = ihåligt sardoniskt och ironiskt avgrundsskratt)
Nåja. Nu är i alla fall de aprikosrosa tapeterna ett minne blott och sovrummet är snyggt blårandigt. Det blev riktigt, riktigt fint. Så fint att jag knappt vågar borra hål i dem för att sätta upp rullgardin och tavlor. Under dagen och kvällen ska jag fundera på om vi ska köra på direkt den här veckan med att lägga in golv eller om vi ska pausa några veckor. Det känns väldigt frestande att möblera sovrummet redan ikväll för att återigen kunna sova i rätt sängar och rätt rum. Risken med att pausa är förstås att pausen kan bli mycket längre än tänkt. Å andra sidan är det nyttigt att vila ibland.
Jag är fortfarande inte heltänd på vår nya lägenhet, trots tapeter och entusiastiska kommentarer från släkt och vänner. Framför allt är jag skeptisk till grannarna. Blir rädd för mig själv när jag formulerar detta, att jag inte gillar att bo i hyreshus bland det klientel som förekommer där. Men så är det. Det är en väldigt skillnad mot att bo i eget hus, särskilt när man som vi bor i ett hyreshus av den lyhörda sorten. Barnskrik, TV-ljud och musik får man lära sig att stå ut med, men ett par gånger har vi också hört dunsar och skrik som låter väldigt olycksbådande. Igår hördes oartikulerade och rasande vrål från en av lägenheterna ovanpå. Någon där har tydligen väldigt dåligt morgonhumör, kanske också förstärkt av baksmälla...
Adoptionen, status quo
Vi väntar fortfarande på att vår utredning ska bli klar och på att få reda på datum för när den kommer upp i nämnden. På onsdag är det två veckor sedan jag lämnade referensbreven till vår utredare. Den tvättade-och-rättade texten fick hon ytterligare en vecka tidigare. Jag börjar tycka att hon borde bli klar snart, men jag ska ge henne några dagar till innan jag börjar jaga henne.
Häromdagen ringde jag till BFA för att fråga om det finns något vi kan göra redan nu för att påskynda processen för att adoptera, vi har ju redan bestämt oss för Bolivia. Nix, det gör det inte. Papper och stämplar har ett bäst-före-datum så det är ingen idé att börja för tidigt, då riskerar man att allt blir för gammalt och så får man börja om. Dessutom skrämde BFA-tanten upp mig något med att berätta att det nu blivit väntetid på att få skicka ansökan till Bolivia. Suck! Ja, det är väl klart. I över ett år har det inte varit någon väntetid alls, men nu när det börjar dra ihop sig för oss blir det förstås det. Jag bara väntar på att det ska bryta ut inbördeskrig också. Något måste ju hända som stjälper våra barnplaner, det har det alltid gjort hittills.
Ursäkta min självupptagenhet, jag vet att världen inte roterar kring mig och att det finns betydligt starkare skäl än våra adoptionsplaner för att hoppas och be för att det inte blir inbördeskrig i Bolivia eller någon annanstans.
Jag har tröstat mig något med att vi i alla fall har varit medlemmar i BFA i snart ett år, så förmodligen har vi lite hjälp av vår kötid den dag det blir dags. Vad spelar några månader hit eller dit för roll? (HAHAHA = ihåligt sardoniskt och ironiskt avgrundsskratt)
2005-09-26
Miles to go before I sleep
Jag är trött. Det är inte konstigt, det har varit mycket på sistone. Flytt, tjänsteresa, förkylning, körkonsert, renovering. Men det lär inte bli mindre framöver. Det dröjer länge innan jag får vila. Många mil att gå, många hinder att ta mig över.
Ett av dessa hinder gör jag mitt bästa för att ignorera och lyckas tydligen riktigt bra. Jag sov dåligt i natt, vaknade ömsom svettdränkt, ömsom huttrande. Kunde inte fatta varför, och beklagade mig för O på morgonen. Först vid lunchdags gick det upp ett ljus. Nedreglering, på sextonde dagen. Nu på eftermiddagen har huvudvärken anlänt. På onsdag ska jag lämna blodprov och sedan är det - förhoppningsvis, antar jag - dags för sprutstart.
Tyvärr kan jag inte låtsas som ingenting längre. En titt i almanackan visade att ödestestet verkar hamna farligt nära en helgresa för både O och mig. Han ska till Göteborg för att hjälpa svärmor med husförsäljning, jag ska på internat med kören. Inga bra aktiviteter att kombinera med att testa negativt på Den Allra Sista IVF:en. Å andra sidan, vilka aktiviteter är det? Det är inte bättre att vara ledig och kunna ligga i soffan och stirra i taket hela dagen. Tro mig, jag har provat.
Jag varken vill eller orkar bli ledsen en gång till. Lite ledsen kan jag tänka mig att bli, men inte så förfärligt bottenlöst förtvivlad som jag har blivit de andra gångerna. Jag hoppas att jag slipper.
Ni som nu tänker önska mig lycka till och kanske skriva att ni hoppas att det inte alls blir förtvivlan utan glädje, gör inte det, snälla. Jag uppskattar omtanken, väldigt mycket. Det är inte det. Men jag vill överhuvudtaget inte kännas vid den envisa lilla lågan av hopp som förmodligen brinner långt inne i mig. Ge den inte bränsle, för det gör inte jag.
Vill ni alls hoppas eller önska något för min del, önska att hemutredningen snart blir klar, att O och jag lyckas styra förbi de värsta grälen under de närmaste veckorna, och att jag bara blir lagom ledsen men också ganska lättad i någon gång i slutet av oktober.
Ett av dessa hinder gör jag mitt bästa för att ignorera och lyckas tydligen riktigt bra. Jag sov dåligt i natt, vaknade ömsom svettdränkt, ömsom huttrande. Kunde inte fatta varför, och beklagade mig för O på morgonen. Först vid lunchdags gick det upp ett ljus. Nedreglering, på sextonde dagen. Nu på eftermiddagen har huvudvärken anlänt. På onsdag ska jag lämna blodprov och sedan är det - förhoppningsvis, antar jag - dags för sprutstart.
Tyvärr kan jag inte låtsas som ingenting längre. En titt i almanackan visade att ödestestet verkar hamna farligt nära en helgresa för både O och mig. Han ska till Göteborg för att hjälpa svärmor med husförsäljning, jag ska på internat med kören. Inga bra aktiviteter att kombinera med att testa negativt på Den Allra Sista IVF:en. Å andra sidan, vilka aktiviteter är det? Det är inte bättre att vara ledig och kunna ligga i soffan och stirra i taket hela dagen. Tro mig, jag har provat.
Jag varken vill eller orkar bli ledsen en gång till. Lite ledsen kan jag tänka mig att bli, men inte så förfärligt bottenlöst förtvivlad som jag har blivit de andra gångerna. Jag hoppas att jag slipper.
Ni som nu tänker önska mig lycka till och kanske skriva att ni hoppas att det inte alls blir förtvivlan utan glädje, gör inte det, snälla. Jag uppskattar omtanken, väldigt mycket. Det är inte det. Men jag vill överhuvudtaget inte kännas vid den envisa lilla lågan av hopp som förmodligen brinner långt inne i mig. Ge den inte bränsle, för det gör inte jag.
Vill ni alls hoppas eller önska något för min del, önska att hemutredningen snart blir klar, att O och jag lyckas styra förbi de värsta grälen under de närmaste veckorna, och att jag bara blir lagom ledsen men också ganska lättad i någon gång i slutet av oktober.
Miles to go before I sleep
Jag är trött. Det är inte konstigt, det har varit mycket på sistone. Flytt, tjänsteresa, förkylning, körkonsert, renovering. Men det lär inte bli mindre framöver. Det dröjer länge innan jag får vila. Många mil att gå, många hinder att ta mig över.
Ett av dessa hinder gör jag mitt bästa för att ignorera och lyckas tydligen riktigt bra. Jag sov dåligt i natt, vaknade ömsom svettdränkt, ömsom huttrande. Kunde inte fatta varför, och beklagade mig för O på morgonen. Först vid lunchdags gick det upp ett ljus. Nedreglering, på sextonde dagen. Nu på eftermiddagen har huvudvärken anlänt. På onsdag ska jag lämna blodprov och sedan är det - förhoppningsvis, antar jag - dags för sprutstart.
Tyvärr kan jag inte låtsas som ingenting längre. En titt i almanackan visade att ödestestet verkar hamna farligt nära en helgresa för både O och mig. Han ska till Göteborg för att hjälpa svärmor med husförsäljning, jag ska på internat med kören. Inga bra aktiviteter att kombinera med att testa negativt på Den Allra Sista IVF:en. Å andra sidan, vilka aktiviteter är det? Det är inte bättre att vara ledig och kunna ligga i soffan och stirra i taket hela dagen. Tro mig, jag har provat.
Jag varken vill eller orkar bli ledsen en gång till. Lite ledsen kan jag tänka mig att bli, men inte så förfärligt bottenlöst förtvivlad som jag har blivit de andra gångerna. Jag hoppas att jag slipper.
Ni som nu tänker önska mig lycka till och kanske skriva att ni hoppas att det inte alls blir förtvivlan utan glädje, gör inte det, snälla. Jag uppskattar omtanken, väldigt mycket. Det är inte det. Men jag vill överhuvudtaget inte kännas vid den envisa lilla lågan av hopp som förmodligen brinner långt inne i mig. Ge den inte bränsle, för det gör inte jag.
Vill ni alls hoppas eller önska något för min del, önska att hemutredningen snart blir klar, att O och jag lyckas styra förbi de värsta grälen under de närmaste veckorna, och att jag bara blir lagom ledsen men också ganska lättad i någon gång i slutet av oktober.
Ett av dessa hinder gör jag mitt bästa för att ignorera och lyckas tydligen riktigt bra. Jag sov dåligt i natt, vaknade ömsom svettdränkt, ömsom huttrande. Kunde inte fatta varför, och beklagade mig för O på morgonen. Först vid lunchdags gick det upp ett ljus. Nedreglering, på sextonde dagen. Nu på eftermiddagen har huvudvärken anlänt. På onsdag ska jag lämna blodprov och sedan är det - förhoppningsvis, antar jag - dags för sprutstart.
Tyvärr kan jag inte låtsas som ingenting längre. En titt i almanackan visade att ödestestet verkar hamna farligt nära en helgresa för både O och mig. Han ska till Göteborg för att hjälpa svärmor med husförsäljning, jag ska på internat med kören. Inga bra aktiviteter att kombinera med att testa negativt på Den Allra Sista IVF:en. Å andra sidan, vilka aktiviteter är det? Det är inte bättre att vara ledig och kunna ligga i soffan och stirra i taket hela dagen. Tro mig, jag har provat.
Jag varken vill eller orkar bli ledsen en gång till. Lite ledsen kan jag tänka mig att bli, men inte så förfärligt bottenlöst förtvivlad som jag har blivit de andra gångerna. Jag hoppas att jag slipper.
Ni som nu tänker önska mig lycka till och kanske skriva att ni hoppas att det inte alls blir förtvivlan utan glädje, gör inte det, snälla. Jag uppskattar omtanken, väldigt mycket. Det är inte det. Men jag vill överhuvudtaget inte kännas vid den envisa lilla lågan av hopp som förmodligen brinner långt inne i mig. Ge den inte bränsle, för det gör inte jag.
Vill ni alls hoppas eller önska något för min del, önska att hemutredningen snart blir klar, att O och jag lyckas styra förbi de värsta grälen under de närmaste veckorna, och att jag bara blir lagom ledsen men också ganska lättad i någon gång i slutet av oktober.
2005-09-21
Trettiofem
..jävla år fyller jag idag. Min kropp har gett mig ett helt Kinderegg dagen till ära: hosta, snuva med tillhörande näsblod och mens. Lita på kroppen, den sviker aldrig.
Enligt denna länk säger mitt födelsedatum följande om mig:
Being born on the 21st day of the month (3 energy) is likely to add a good bit of vitality to your life. (mumbo-jumbo-mummel-trams) The energy of 3 (mumbo-jumbo, osv) allows you bounce back rapidly from setbacks, physical or mental (hm?! Kanske ändå). There is a restlessness in your nature (jodå), but you seem to be able to portray an easygoing, "couldn't care less" attitude (haha, inte vad det gäller barnlöshet i alla fall). You have a natural ability to express yourself in public, and you always make a very good impression (hehehe). Good with words, you excel in writing, speaking, and possibly singing (nu börjar det kanske brännas något). You are energetic and always a good conversationalist (*smickrad*). You have a keen imagination, but you tend to scatter your energies and become involved with too many superficial matters. Your mind is practical and rational (just det) despite this tendency to jump about. You are affectionate and loving (o ja), but very sensitive (ack ja). You are subject to rapid ups and downs (fråga O!).
Det är inte så kul att fylla år längre, det var roligare förr. När jag fyllde trettio till exempel. Då hade vi stort kalas i vårt ganska nyinköpta hus. Jag hade visserligen haft det besvärligt på jobbet, men hade ett bra nytt jobb på gång (det visade sig bli ett ganska kasst jobb, men det visste jag inte då). Vi hade försökt få barn i ett år och vi var inte speciellt oroade över att det inte resulterat i något. Vännerna M och J hade med sig sin alldeles nyfödda dotter, hon skickades runt bland alla gäster och beundrades. Vi var övertygade om att vi snart skulle ha en egen bebis. Jag kände mig vacker och lyckad och uppvaktad, jag minns att jag hade en blå klänning på mig.
Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. Livet är bättre idag än vad det har varit men det är inte alls vad jag trodde och hoppades att det skulle vara. Det är inte läge för kalas riktigt än.
Men när jag fyller fyrtio, då jävlar. Då hoppas jag att vi bor i hus med trädgård igen, i Stockholm eller i Göteborg. Jag hoppas att vi har kvar våra jobb som vi trivs med, och att vi har en Ollibolli som är sisådär fyra år och kanske till och med ett litet syskon. Då är ni välkomna på tidernas garden party.
Liten kris, stor kris eller The Road to Destruction?
I söndags var jag övertygad om att jag snart skulle vara singel, och att det var att föredra. Vi började med allmänt småtjafs som under dagen blev allt värre och eskalerade till en härdsmälta på kvällen. Jag grät och O skällde. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är som att våra källardörrar flyger upp och alla demoner och svarta hundar rusar ut. Vi blir konstiga båda två och provoceras att säga saker vi egentligen inte menar. Eller jo, vi menar dem, för vi tänker dem. Men det är som att demonerna förvrider synen på oss så att vi bara ser den andres negativa sidor. Det som är fint och bra sjunker undan. På samma sätt blir hörseln selektiv, varje sårande sak den andre har sagt poppar upp i minnet och ställer sig i vägen, går inte att komma undan, sticker och svider. Jag vet precis hur O ser ut i ansiktet när det blir så här, hans uttryck stelnar liksom till, överläppen kröks på ett speciellt sätt och han spärrar upp ögonen lite grann. Han är inte riktigt sig själv. Säkerligen tar jag på mig en liknande mask.
Vi slöt vapenstillestånd på kvällen, maskerna föll av och vi stängde till källardörrarna. Men en och annan demon spökade för mig även nästa dag och det var riktigt skönt att O var borta en natt på tjänsteresa. Riktigt bra har det inte känts förrän igår när han kom hem igen.
Jag pratade med en god vän om detta och ställde den omöjliga frågan: när vet man att det är nog? När är det dags att ge upp? Hur många sådana gräl kan man ha innan äktenskapet är ohjälpligt förlorat? Passerade vi den gränsen för länge sedan, är det dödsryckningarna som skakar oss? Eller är våra reaktioner högst naturliga med tanke på de bördor vi båda bär? Och värst av allt, är det verkligen rätt att skaffa barn? Alla säger ju att barn frestar på förhållandet ännu mer.
Min vän kunde förstås inte svara, men både hon och jag såg galghumorn i min beskrivning av situationen: söndag i höghusförorten, frun är förkyld och spraydeppig, mannen trött och utarbetad, båda är missnöjda med olika aspekter av livet, båda har dåligt samvete inför den andre. Lägenheten är full av fuktluktande flyttkartonger som måste röjas undan för att få plats för ett ännu större kaos, renovering. Fru och make har diametralt olika åsikter om hur undanröjandet bäst ska gå till. Släng dessutom in lite infertilitet och döda pappor i bagaget. Sagda fuktiga flyttlådor innehöll ärvda verktyg efter sagda döda pappa. Det var först på kvällen som O berättade att han blivit ledsen och tyckt det var jobbigt att gå igenom dem. Jag fick dåligt samvete för att jag inte begripit det och kunnat trösta, samtidigt som jag blev arg och skyllde ifrån mig, jag är väl ingen tankeläsare heller.
Jag väljer just nu att tro på O och min vän när de säger att det kommer att bli bättre. Någon gång, längre fram. När jag är trettiosex kanske. När jag är fyrtio kanske.
Enligt denna länk säger mitt födelsedatum följande om mig:
Being born on the 21st day of the month (3 energy) is likely to add a good bit of vitality to your life. (mumbo-jumbo-mummel-trams) The energy of 3 (mumbo-jumbo, osv) allows you bounce back rapidly from setbacks, physical or mental (hm?! Kanske ändå). There is a restlessness in your nature (jodå), but you seem to be able to portray an easygoing, "couldn't care less" attitude (haha, inte vad det gäller barnlöshet i alla fall). You have a natural ability to express yourself in public, and you always make a very good impression (hehehe). Good with words, you excel in writing, speaking, and possibly singing (nu börjar det kanske brännas något). You are energetic and always a good conversationalist (*smickrad*). You have a keen imagination, but you tend to scatter your energies and become involved with too many superficial matters. Your mind is practical and rational (just det) despite this tendency to jump about. You are affectionate and loving (o ja), but very sensitive (ack ja). You are subject to rapid ups and downs (fråga O!).
Det är inte så kul att fylla år längre, det var roligare förr. När jag fyllde trettio till exempel. Då hade vi stort kalas i vårt ganska nyinköpta hus. Jag hade visserligen haft det besvärligt på jobbet, men hade ett bra nytt jobb på gång (det visade sig bli ett ganska kasst jobb, men det visste jag inte då). Vi hade försökt få barn i ett år och vi var inte speciellt oroade över att det inte resulterat i något. Vännerna M och J hade med sig sin alldeles nyfödda dotter, hon skickades runt bland alla gäster och beundrades. Vi var övertygade om att vi snart skulle ha en egen bebis. Jag kände mig vacker och lyckad och uppvaktad, jag minns att jag hade en blå klänning på mig.
Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. Livet är bättre idag än vad det har varit men det är inte alls vad jag trodde och hoppades att det skulle vara. Det är inte läge för kalas riktigt än.
Men när jag fyller fyrtio, då jävlar. Då hoppas jag att vi bor i hus med trädgård igen, i Stockholm eller i Göteborg. Jag hoppas att vi har kvar våra jobb som vi trivs med, och att vi har en Ollibolli som är sisådär fyra år och kanske till och med ett litet syskon. Då är ni välkomna på tidernas garden party.
Liten kris, stor kris eller The Road to Destruction?
I söndags var jag övertygad om att jag snart skulle vara singel, och att det var att föredra. Vi började med allmänt småtjafs som under dagen blev allt värre och eskalerade till en härdsmälta på kvällen. Jag grät och O skällde. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är som att våra källardörrar flyger upp och alla demoner och svarta hundar rusar ut. Vi blir konstiga båda två och provoceras att säga saker vi egentligen inte menar. Eller jo, vi menar dem, för vi tänker dem. Men det är som att demonerna förvrider synen på oss så att vi bara ser den andres negativa sidor. Det som är fint och bra sjunker undan. På samma sätt blir hörseln selektiv, varje sårande sak den andre har sagt poppar upp i minnet och ställer sig i vägen, går inte att komma undan, sticker och svider. Jag vet precis hur O ser ut i ansiktet när det blir så här, hans uttryck stelnar liksom till, överläppen kröks på ett speciellt sätt och han spärrar upp ögonen lite grann. Han är inte riktigt sig själv. Säkerligen tar jag på mig en liknande mask.
Vi slöt vapenstillestånd på kvällen, maskerna föll av och vi stängde till källardörrarna. Men en och annan demon spökade för mig även nästa dag och det var riktigt skönt att O var borta en natt på tjänsteresa. Riktigt bra har det inte känts förrän igår när han kom hem igen.
Jag pratade med en god vän om detta och ställde den omöjliga frågan: när vet man att det är nog? När är det dags att ge upp? Hur många sådana gräl kan man ha innan äktenskapet är ohjälpligt förlorat? Passerade vi den gränsen för länge sedan, är det dödsryckningarna som skakar oss? Eller är våra reaktioner högst naturliga med tanke på de bördor vi båda bär? Och värst av allt, är det verkligen rätt att skaffa barn? Alla säger ju att barn frestar på förhållandet ännu mer.
Min vän kunde förstås inte svara, men både hon och jag såg galghumorn i min beskrivning av situationen: söndag i höghusförorten, frun är förkyld och spraydeppig, mannen trött och utarbetad, båda är missnöjda med olika aspekter av livet, båda har dåligt samvete inför den andre. Lägenheten är full av fuktluktande flyttkartonger som måste röjas undan för att få plats för ett ännu större kaos, renovering. Fru och make har diametralt olika åsikter om hur undanröjandet bäst ska gå till. Släng dessutom in lite infertilitet och döda pappor i bagaget. Sagda fuktiga flyttlådor innehöll ärvda verktyg efter sagda döda pappa. Det var först på kvällen som O berättade att han blivit ledsen och tyckt det var jobbigt att gå igenom dem. Jag fick dåligt samvete för att jag inte begripit det och kunnat trösta, samtidigt som jag blev arg och skyllde ifrån mig, jag är väl ingen tankeläsare heller.
Jag väljer just nu att tro på O och min vän när de säger att det kommer att bli bättre. Någon gång, längre fram. När jag är trettiosex kanske. När jag är fyrtio kanske.
Trettiofem
..jävla år fyller jag idag. Min kropp har gett mig ett helt Kinderegg dagen till ära: hosta, snuva med tillhörande näsblod och mens. Lita på kroppen, den sviker aldrig.
Enligt denna länk säger mitt födelsedatum följande om mig:
Being born on the 21st day of the month (3 energy) is likely to add a good bit of vitality to your life. (mumbo-jumbo-mummel-trams) The energy of 3 (mumbo-jumbo, osv) allows you bounce back rapidly from setbacks, physical or mental (hm?! Kanske ändå). There is a restlessness in your nature (jodå), but you seem to be able to portray an easygoing, "couldn't care less" attitude (haha, inte vad det gäller barnlöshet i alla fall). You have a natural ability to express yourself in public, and you always make a very good impression (hehehe). Good with words, you excel in writing, speaking, and possibly singing (nu börjar det kanske brännas något). You are energetic and always a good conversationalist (*smickrad*). You have a keen imagination, but you tend to scatter your energies and become involved with too many superficial matters. Your mind is practical and rational (just det) despite this tendency to jump about. You are affectionate and loving (o ja), but very sensitive (ack ja). You are subject to rapid ups and downs (fråga O!).
Det är inte så kul att fylla år längre, det var roligare förr. När jag fyllde trettio till exempel. Då hade vi stort kalas i vårt ganska nyinköpta hus. Jag hade visserligen haft det besvärligt på jobbet, men hade ett bra nytt jobb på gång (det visade sig bli ett ganska kasst jobb, men det visste jag inte då). Vi hade försökt få barn i ett år och vi var inte speciellt oroade över att det inte resulterat i något. Vännerna M och J hade med sig sin alldeles nyfödda dotter, hon skickades runt bland alla gäster och beundrades. Vi var övertygade om att vi snart skulle ha en egen bebis. Jag kände mig vacker och lyckad och uppvaktad, jag minns att jag hade en blå klänning på mig.
Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. Livet är bättre idag än vad det har varit men det är inte alls vad jag trodde och hoppades att det skulle vara. Det är inte läge för kalas riktigt än.
Men när jag fyller fyrtio, då jävlar. Då hoppas jag att vi bor i hus med trädgård igen, i Stockholm eller i Göteborg. Jag hoppas att vi har kvar våra jobb som vi trivs med, och att vi har en Ollibolli som är sisådär fyra år och kanske till och med ett litet syskon. Då är ni välkomna på tidernas garden party.
Liten kris, stor kris eller The Road to Destruction?
I söndags var jag övertygad om att jag snart skulle vara singel, och att det var att föredra. Vi började med allmänt småtjafs som under dagen blev allt värre och eskalerade till en härdsmälta på kvällen. Jag grät och O skällde. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är som att våra källardörrar flyger upp och alla demoner och svarta hundar rusar ut. Vi blir konstiga båda två och provoceras att säga saker vi egentligen inte menar. Eller jo, vi menar dem, för vi tänker dem. Men det är som att demonerna förvrider synen på oss så att vi bara ser den andres negativa sidor. Det som är fint och bra sjunker undan. På samma sätt blir hörseln selektiv, varje sårande sak den andre har sagt poppar upp i minnet och ställer sig i vägen, går inte att komma undan, sticker och svider. Jag vet precis hur O ser ut i ansiktet när det blir så här, hans uttryck stelnar liksom till, överläppen kröks på ett speciellt sätt och han spärrar upp ögonen lite grann. Han är inte riktigt sig själv. Säkerligen tar jag på mig en liknande mask.
Vi slöt vapenstillestånd på kvällen, maskerna föll av och vi stängde till källardörrarna. Men en och annan demon spökade för mig även nästa dag och det var riktigt skönt att O var borta en natt på tjänsteresa. Riktigt bra har det inte känts förrän igår när han kom hem igen.
Jag pratade med en god vän om detta och ställde den omöjliga frågan: när vet man att det är nog? När är det dags att ge upp? Hur många sådana gräl kan man ha innan äktenskapet är ohjälpligt förlorat? Passerade vi den gränsen för länge sedan, är det dödsryckningarna som skakar oss? Eller är våra reaktioner högst naturliga med tanke på de bördor vi båda bär? Och värst av allt, är det verkligen rätt att skaffa barn? Alla säger ju att barn frestar på förhållandet ännu mer.
Min vän kunde förstås inte svara, men både hon och jag såg galghumorn i min beskrivning av situationen: söndag i höghusförorten, frun är förkyld och spraydeppig, mannen trött och utarbetad, båda är missnöjda med olika aspekter av livet, båda har dåligt samvete inför den andre. Lägenheten är full av fuktluktande flyttkartonger som måste röjas undan för att få plats för ett ännu större kaos, renovering. Fru och make har diametralt olika åsikter om hur undanröjandet bäst ska gå till. Släng dessutom in lite infertilitet och döda pappor i bagaget. Sagda fuktiga flyttlådor innehöll ärvda verktyg efter sagda döda pappa. Det var först på kvällen som O berättade att han blivit ledsen och tyckt det var jobbigt att gå igenom dem. Jag fick dåligt samvete för att jag inte begripit det och kunnat trösta, samtidigt som jag blev arg och skyllde ifrån mig, jag är väl ingen tankeläsare heller.
Jag väljer just nu att tro på O och min vän när de säger att det kommer att bli bättre. Någon gång, längre fram. När jag är trettiosex kanske. När jag är fyrtio kanske.
Enligt denna länk säger mitt födelsedatum följande om mig:
Being born on the 21st day of the month (3 energy) is likely to add a good bit of vitality to your life. (mumbo-jumbo-mummel-trams) The energy of 3 (mumbo-jumbo, osv) allows you bounce back rapidly from setbacks, physical or mental (hm?! Kanske ändå). There is a restlessness in your nature (jodå), but you seem to be able to portray an easygoing, "couldn't care less" attitude (haha, inte vad det gäller barnlöshet i alla fall). You have a natural ability to express yourself in public, and you always make a very good impression (hehehe). Good with words, you excel in writing, speaking, and possibly singing (nu börjar det kanske brännas något). You are energetic and always a good conversationalist (*smickrad*). You have a keen imagination, but you tend to scatter your energies and become involved with too many superficial matters. Your mind is practical and rational (just det) despite this tendency to jump about. You are affectionate and loving (o ja), but very sensitive (ack ja). You are subject to rapid ups and downs (fråga O!).
Det är inte så kul att fylla år längre, det var roligare förr. När jag fyllde trettio till exempel. Då hade vi stort kalas i vårt ganska nyinköpta hus. Jag hade visserligen haft det besvärligt på jobbet, men hade ett bra nytt jobb på gång (det visade sig bli ett ganska kasst jobb, men det visste jag inte då). Vi hade försökt få barn i ett år och vi var inte speciellt oroade över att det inte resulterat i något. Vännerna M och J hade med sig sin alldeles nyfödda dotter, hon skickades runt bland alla gäster och beundrades. Vi var övertygade om att vi snart skulle ha en egen bebis. Jag kände mig vacker och lyckad och uppvaktad, jag minns att jag hade en blå klänning på mig.
Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. Livet är bättre idag än vad det har varit men det är inte alls vad jag trodde och hoppades att det skulle vara. Det är inte läge för kalas riktigt än.
Men när jag fyller fyrtio, då jävlar. Då hoppas jag att vi bor i hus med trädgård igen, i Stockholm eller i Göteborg. Jag hoppas att vi har kvar våra jobb som vi trivs med, och att vi har en Ollibolli som är sisådär fyra år och kanske till och med ett litet syskon. Då är ni välkomna på tidernas garden party.
Liten kris, stor kris eller The Road to Destruction?
I söndags var jag övertygad om att jag snart skulle vara singel, och att det var att föredra. Vi började med allmänt småtjafs som under dagen blev allt värre och eskalerade till en härdsmälta på kvällen. Jag grät och O skällde. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är som att våra källardörrar flyger upp och alla demoner och svarta hundar rusar ut. Vi blir konstiga båda två och provoceras att säga saker vi egentligen inte menar. Eller jo, vi menar dem, för vi tänker dem. Men det är som att demonerna förvrider synen på oss så att vi bara ser den andres negativa sidor. Det som är fint och bra sjunker undan. På samma sätt blir hörseln selektiv, varje sårande sak den andre har sagt poppar upp i minnet och ställer sig i vägen, går inte att komma undan, sticker och svider. Jag vet precis hur O ser ut i ansiktet när det blir så här, hans uttryck stelnar liksom till, överläppen kröks på ett speciellt sätt och han spärrar upp ögonen lite grann. Han är inte riktigt sig själv. Säkerligen tar jag på mig en liknande mask.
Vi slöt vapenstillestånd på kvällen, maskerna föll av och vi stängde till källardörrarna. Men en och annan demon spökade för mig även nästa dag och det var riktigt skönt att O var borta en natt på tjänsteresa. Riktigt bra har det inte känts förrän igår när han kom hem igen.
Jag pratade med en god vän om detta och ställde den omöjliga frågan: när vet man att det är nog? När är det dags att ge upp? Hur många sådana gräl kan man ha innan äktenskapet är ohjälpligt förlorat? Passerade vi den gränsen för länge sedan, är det dödsryckningarna som skakar oss? Eller är våra reaktioner högst naturliga med tanke på de bördor vi båda bär? Och värst av allt, är det verkligen rätt att skaffa barn? Alla säger ju att barn frestar på förhållandet ännu mer.
Min vän kunde förstås inte svara, men både hon och jag såg galghumorn i min beskrivning av situationen: söndag i höghusförorten, frun är förkyld och spraydeppig, mannen trött och utarbetad, båda är missnöjda med olika aspekter av livet, båda har dåligt samvete inför den andre. Lägenheten är full av fuktluktande flyttkartonger som måste röjas undan för att få plats för ett ännu större kaos, renovering. Fru och make har diametralt olika åsikter om hur undanröjandet bäst ska gå till. Släng dessutom in lite infertilitet och döda pappor i bagaget. Sagda fuktiga flyttlådor innehöll ärvda verktyg efter sagda döda pappa. Det var först på kvällen som O berättade att han blivit ledsen och tyckt det var jobbigt att gå igenom dem. Jag fick dåligt samvete för att jag inte begripit det och kunnat trösta, samtidigt som jag blev arg och skyllde ifrån mig, jag är väl ingen tankeläsare heller.
Jag väljer just nu att tro på O och min vän när de säger att det kommer att bli bättre. Någon gång, längre fram. När jag är trettiosex kanske. När jag är fyrtio kanske.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)