Fan, vad jag gillar mitt jobb. Igår var jag på tjänsteresa hela dagen, en riktig långkörare som jag gruvade mig för. Taxin hämtade mig tjugo över fem på morgonen, och jag var inte hemma förrän strax före elva på kvällen. En bisarrt lång arbetsdag med tanke på att den effektiva arbetstiden var tre timmar, så länge varade mötet.
Men allt gick bra, över förväntan. Kunden vi träffade var intresserad, kunnig och öppen. Mina kollegor som var med mig är fantastiskt duktiga, det är en fröjd att jobba med och leda folk som är så kompetenta och självgående. Jag lärde mig massor under mötet, och flera gånger kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt.
Jag är alldeles häpen över hur bra det har blivit att börja jobba igen. Nog insåg jag att mitt förra jobb inte var bra, men nu står det allt klarare hur dåligt jag mådde och hur illa det passade mig.
Det som störde mig mest och som jag lade märke till nästan genast var attityden till arbete och karriär. Min storchef gillade att då och då, i alla möjliga sammanhang, i förbigående berätta hur mycket han jobbade. Ibland lät han bli att åka hem till sin miljonvilla och tog in på hotell nära kontoret för att kunna jobba riktigt effektivt hela natten och pausa för bara några timmars sömn. Bad jag om ledigt någon dag eller att få gå tidigare så beviljade han detta nådigt men aldrig utan en skämtsam replik. ”Du är här för att jobba, vet du väl.” Hö, hö, hö.
Detta var han förstås inte ensam om. Hans egen chef var likadan, liksom många andra på företaget. Lyckligtvis fick jag så småningom en annan chef mellan mig och honom. Min nya chef var underbar. Hon var inte helt obesmittad av mentaliteten, liksom många andra hade hon arbetat länge på företaget, men hon tänkte själv och satte egna gränser. För henne kunde jag berätta om min privata situation, att vi så gärna ville ha barn men inte kunde, och när det blev dags för IVF visste hon om det. (Det gjorde visserligen de flesta av mina arbetskamrater, vilket var både bra och dåligt. Då tyckte jag att det var skönt att det som uppfyllde mig och som inte lämnade mina tankar för en sekund, också var känt av dem som omgav mig. I efterhand kan jag se att det också var jobbigt. Pressen ökade, när vår första IVF misslyckades visste alla om det.)
Nu efter ett par år kan jag se en annan faktor som var minst lika betydelsefull för min vantrivsel. Jag tyckte aldrig att det jag jobbade med var roligt. Jag gav helt enkelt fan i hur det gick för företaget. Jag kände ingen respekt eller värme för det, jag var inte stolt över att jobba där. Mina chefer gav mig ganska ofta beröm, direkt eller indirekt. Min närmaste chef (som var bra) sa rent ut att jag jobbade snabbt, att det alltid blev rätt, att hon kunde lita på mig. Min dåliga storchef sa aldrig sådant men visade tydligt att mitt arbete var oumbärligt. Helst ville han att jag skulle sitta på min plats hela dagen, nära till hands att utföra tjänster och svara på frågor.
Men själv tyckte jag inte att jag var särskilt duktig. Jodå, jag är snabb i tanke och fingrar, och noggrann. Men det visste jag sedan innan. Jag lärde mig inte mycket nytt, jag utvecklades inte, jag var (för att travestera vår statsminister) varken stolt eller nöjd över det jag åstadkom.
Men det är jag nu, äntligen. Det är en himmelsvid skillnad på det jag gjorde då och det jag gör nu. Jag jobbar självständigt och har mycket kontakt med människor. Tekniken i det vi arbetar med intresserar mig, och jag tycker att hela branschen känns spännande och viktig.
Jag har påmints om att jobbet kan vara roligt, att det kan ge energi och bekräftelse istället för att bara dränera. Jag har haft det så förut, och nu är det så igen. När jag satt fast på mitt förra jobb var jag rädd för att det var så resten av livet skulle vara, men nu ser jag att det faktiskt bara var en parentes.
Här är en länk till en intressant artikel om unga välutbildade kvinnor i yrkeslivet. Jag känner ganska väl igen mig, och förhoppningsvis har jag nu lärt mig att följa råden för att ha ett sunt arbetsliv.
PS
För den som undrar, jag lyckades inte helt undvika att skälla på O i onsdags. Men inte så förskräckligt mycket i alla fall, och lite gräl förtjänade han allt. Vi blev snabbt sams.
2005-09-16
Arbetsglädje
Fan, vad jag gillar mitt jobb. Igår var jag på tjänsteresa hela dagen, en riktig långkörare som jag gruvade mig för. Taxin hämtade mig tjugo över fem på morgonen, och jag var inte hemma förrän strax före elva på kvällen. En bisarrt lång arbetsdag med tanke på att den effektiva arbetstiden var tre timmar, så länge varade mötet.
Men allt gick bra, över förväntan. Kunden vi träffade var intresserad, kunnig och öppen. Mina kollegor som var med mig är fantastiskt duktiga, det är en fröjd att jobba med och leda folk som är så kompetenta och självgående. Jag lärde mig massor under mötet, och flera gånger kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt.
Jag är alldeles häpen över hur bra det har blivit att börja jobba igen. Nog insåg jag att mitt förra jobb inte var bra, men nu står det allt klarare hur dåligt jag mådde och hur illa det passade mig.
Det som störde mig mest och som jag lade märke till nästan genast var attityden till arbete och karriär. Min storchef gillade att då och då, i alla möjliga sammanhang, i förbigående berätta hur mycket han jobbade. Ibland lät han bli att åka hem till sin miljonvilla och tog in på hotell nära kontoret för att kunna jobba riktigt effektivt hela natten och pausa för bara några timmars sömn. Bad jag om ledigt någon dag eller att få gå tidigare så beviljade han detta nådigt men aldrig utan en skämtsam replik. ”Du är här för att jobba, vet du väl.” Hö, hö, hö.
Detta var han förstås inte ensam om. Hans egen chef var likadan, liksom många andra på företaget. Lyckligtvis fick jag så småningom en annan chef mellan mig och honom. Min nya chef var underbar. Hon var inte helt obesmittad av mentaliteten, liksom många andra hade hon arbetat länge på företaget, men hon tänkte själv och satte egna gränser. För henne kunde jag berätta om min privata situation, att vi så gärna ville ha barn men inte kunde, och när det blev dags för IVF visste hon om det. (Det gjorde visserligen de flesta av mina arbetskamrater, vilket var både bra och dåligt. Då tyckte jag att det var skönt att det som uppfyllde mig och som inte lämnade mina tankar för en sekund, också var känt av dem som omgav mig. I efterhand kan jag se att det också var jobbigt. Pressen ökade, när vår första IVF misslyckades visste alla om det.)
Nu efter ett par år kan jag se en annan faktor som var minst lika betydelsefull för min vantrivsel. Jag tyckte aldrig att det jag jobbade med var roligt. Jag gav helt enkelt fan i hur det gick för företaget. Jag kände ingen respekt eller värme för det, jag var inte stolt över att jobba där. Mina chefer gav mig ganska ofta beröm, direkt eller indirekt. Min närmaste chef (som var bra) sa rent ut att jag jobbade snabbt, att det alltid blev rätt, att hon kunde lita på mig. Min dåliga storchef sa aldrig sådant men visade tydligt att mitt arbete var oumbärligt. Helst ville han att jag skulle sitta på min plats hela dagen, nära till hands att utföra tjänster och svara på frågor.
Men själv tyckte jag inte att jag var särskilt duktig. Jodå, jag är snabb i tanke och fingrar, och noggrann. Men det visste jag sedan innan. Jag lärde mig inte mycket nytt, jag utvecklades inte, jag var (för att travestera vår statsminister) varken stolt eller nöjd över det jag åstadkom.
Men det är jag nu, äntligen. Det är en himmelsvid skillnad på det jag gjorde då och det jag gör nu. Jag jobbar självständigt och har mycket kontakt med människor. Tekniken i det vi arbetar med intresserar mig, och jag tycker att hela branschen känns spännande och viktig.
Jag har påmints om att jobbet kan vara roligt, att det kan ge energi och bekräftelse istället för att bara dränera. Jag har haft det så förut, och nu är det så igen. När jag satt fast på mitt förra jobb var jag rädd för att det var så resten av livet skulle vara, men nu ser jag att det faktiskt bara var en parentes.
Här är en länk till en intressant artikel om unga välutbildade kvinnor i yrkeslivet. Jag känner ganska väl igen mig, och förhoppningsvis har jag nu lärt mig att följa råden för att ha ett sunt arbetsliv.
PS
För den som undrar, jag lyckades inte helt undvika att skälla på O i onsdags. Men inte så förskräckligt mycket i alla fall, och lite gräl förtjänade han allt. Vi blev snabbt sams.
Men allt gick bra, över förväntan. Kunden vi träffade var intresserad, kunnig och öppen. Mina kollegor som var med mig är fantastiskt duktiga, det är en fröjd att jobba med och leda folk som är så kompetenta och självgående. Jag lärde mig massor under mötet, och flera gånger kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt.
Jag är alldeles häpen över hur bra det har blivit att börja jobba igen. Nog insåg jag att mitt förra jobb inte var bra, men nu står det allt klarare hur dåligt jag mådde och hur illa det passade mig.
Det som störde mig mest och som jag lade märke till nästan genast var attityden till arbete och karriär. Min storchef gillade att då och då, i alla möjliga sammanhang, i förbigående berätta hur mycket han jobbade. Ibland lät han bli att åka hem till sin miljonvilla och tog in på hotell nära kontoret för att kunna jobba riktigt effektivt hela natten och pausa för bara några timmars sömn. Bad jag om ledigt någon dag eller att få gå tidigare så beviljade han detta nådigt men aldrig utan en skämtsam replik. ”Du är här för att jobba, vet du väl.” Hö, hö, hö.
Detta var han förstås inte ensam om. Hans egen chef var likadan, liksom många andra på företaget. Lyckligtvis fick jag så småningom en annan chef mellan mig och honom. Min nya chef var underbar. Hon var inte helt obesmittad av mentaliteten, liksom många andra hade hon arbetat länge på företaget, men hon tänkte själv och satte egna gränser. För henne kunde jag berätta om min privata situation, att vi så gärna ville ha barn men inte kunde, och när det blev dags för IVF visste hon om det. (Det gjorde visserligen de flesta av mina arbetskamrater, vilket var både bra och dåligt. Då tyckte jag att det var skönt att det som uppfyllde mig och som inte lämnade mina tankar för en sekund, också var känt av dem som omgav mig. I efterhand kan jag se att det också var jobbigt. Pressen ökade, när vår första IVF misslyckades visste alla om det.)
Nu efter ett par år kan jag se en annan faktor som var minst lika betydelsefull för min vantrivsel. Jag tyckte aldrig att det jag jobbade med var roligt. Jag gav helt enkelt fan i hur det gick för företaget. Jag kände ingen respekt eller värme för det, jag var inte stolt över att jobba där. Mina chefer gav mig ganska ofta beröm, direkt eller indirekt. Min närmaste chef (som var bra) sa rent ut att jag jobbade snabbt, att det alltid blev rätt, att hon kunde lita på mig. Min dåliga storchef sa aldrig sådant men visade tydligt att mitt arbete var oumbärligt. Helst ville han att jag skulle sitta på min plats hela dagen, nära till hands att utföra tjänster och svara på frågor.
Men själv tyckte jag inte att jag var särskilt duktig. Jodå, jag är snabb i tanke och fingrar, och noggrann. Men det visste jag sedan innan. Jag lärde mig inte mycket nytt, jag utvecklades inte, jag var (för att travestera vår statsminister) varken stolt eller nöjd över det jag åstadkom.
Men det är jag nu, äntligen. Det är en himmelsvid skillnad på det jag gjorde då och det jag gör nu. Jag jobbar självständigt och har mycket kontakt med människor. Tekniken i det vi arbetar med intresserar mig, och jag tycker att hela branschen känns spännande och viktig.
Jag har påmints om att jobbet kan vara roligt, att det kan ge energi och bekräftelse istället för att bara dränera. Jag har haft det så förut, och nu är det så igen. När jag satt fast på mitt förra jobb var jag rädd för att det var så resten av livet skulle vara, men nu ser jag att det faktiskt bara var en parentes.
Här är en länk till en intressant artikel om unga välutbildade kvinnor i yrkeslivet. Jag känner ganska väl igen mig, och förhoppningsvis har jag nu lärt mig att följa råden för att ha ett sunt arbetsliv.
PS
För den som undrar, jag lyckades inte helt undvika att skälla på O i onsdags. Men inte så förskräckligt mycket i alla fall, och lite gräl förtjänade han allt. Vi blev snabbt sams.
2005-09-14
Skrivet i realtid
Grr, jag är förbannad. Egentligen hade jag tänkt skriva ett tänkvärt inlägg om jobbet men lyckas inte samla tankarna för ilskan.
Det är O som är föremålet förstås, numera tycks han alltid vara det. Det började imorse när jag vaknade av att ytterdörren slogs igen. Halvdöd som vanligt vacklade jag upp och ropade på O, men lägenheten var tom. Han hade gått till jobbet utan att säga något, utan att väcka mig. Det har hänt förr och varje gång blir jag lika arg. ”Jamen jag ville inte väcka dig” – vafan, jag skulle ju ändå upp? Min ilska är något lite berättigad men också orimlig, för egentligen tycker jag att det är rätt skönt att vara ifred på morgonen och inte krocka i duschen eller behöva vänta på att del ett av DN ska bli ledig.
När jag kom iväg en timme senare hade jag en väska med träningskläder och vandringsstavar med mig, O och jag hade nämligen bestämt att träffas efter jobbet och hänga med Friskis & Svettis på en kom-i-gång-kurs i stavgång. Vi provade på egen hand för några veckor sedan, jag tror mig veta hur man gör (har lärt mig av initierad kompis) och försökte lära O men han vägrade lyssna och envisades med att göra på sitt sätt. Tjurskalle. Friskis var förstås min idé, jag tänkte i mitt stilla sinne att han kanske lyssnar på en riktig instruktör, och han accepterade snällt. Han har faktiskt lovat att vi ska skärpa till oss både med mathållning och motion. För vilken gång i ordningen?
Men inte blir det stavgång idag inte. För mycket att göra och för trött, mejlade O, och avslutade med den kanske hänsynsfulla men också lite fega brasklappen ”fast jag gör det gärna om du vill”. Nä, då får det vara.
Så nu sitter jag här och är arg och har ingen lust att åka hem. Ilskan över denna bagatell bubblar över och drar med sig det latenta missnöjet över mitt liv i allmänhet. Jag är förbannad över att jag snart är 35 och barnlös, över att jag bor i ett jävla miljonprogram där det luktar apa i svalen (fastighetsskötaren har anförtrott mig att detta beror på att grannen parkerar sin tvillingvagn framför friskluftsintaget), över att jag sitter åttio minuter i bilköer varje dag, över att vågen visade en rent osannolik siffra när jag klev upp på den häromdagen (Metformin, my ass!), över att min jävla skitkropp inte kan göra ett enda rätt, om den nu inte duger till att föda barn med så kunde jag väl åtminstone få vara smal och snygg. Och så vidare.
Det är otroligt frestande att åka hem och öppna dammluckorna och låta det skölja över O. Att vältra över en del av eländet på honom. Det är orättvist, för nästan inget av detta är hans fel, och framför allt är det destruktivt. Det är verkligen inte vad vi behöver just nu. Jag vet allt det där. Frågan är vad jag ska hitta på istället. Får fundera på saken i bilen hem.
Det är O som är föremålet förstås, numera tycks han alltid vara det. Det började imorse när jag vaknade av att ytterdörren slogs igen. Halvdöd som vanligt vacklade jag upp och ropade på O, men lägenheten var tom. Han hade gått till jobbet utan att säga något, utan att väcka mig. Det har hänt förr och varje gång blir jag lika arg. ”Jamen jag ville inte väcka dig” – vafan, jag skulle ju ändå upp? Min ilska är något lite berättigad men också orimlig, för egentligen tycker jag att det är rätt skönt att vara ifred på morgonen och inte krocka i duschen eller behöva vänta på att del ett av DN ska bli ledig.
När jag kom iväg en timme senare hade jag en väska med träningskläder och vandringsstavar med mig, O och jag hade nämligen bestämt att träffas efter jobbet och hänga med Friskis & Svettis på en kom-i-gång-kurs i stavgång. Vi provade på egen hand för några veckor sedan, jag tror mig veta hur man gör (har lärt mig av initierad kompis) och försökte lära O men han vägrade lyssna och envisades med att göra på sitt sätt. Tjurskalle. Friskis var förstås min idé, jag tänkte i mitt stilla sinne att han kanske lyssnar på en riktig instruktör, och han accepterade snällt. Han har faktiskt lovat att vi ska skärpa till oss både med mathållning och motion. För vilken gång i ordningen?
Men inte blir det stavgång idag inte. För mycket att göra och för trött, mejlade O, och avslutade med den kanske hänsynsfulla men också lite fega brasklappen ”fast jag gör det gärna om du vill”. Nä, då får det vara.
Så nu sitter jag här och är arg och har ingen lust att åka hem. Ilskan över denna bagatell bubblar över och drar med sig det latenta missnöjet över mitt liv i allmänhet. Jag är förbannad över att jag snart är 35 och barnlös, över att jag bor i ett jävla miljonprogram där det luktar apa i svalen (fastighetsskötaren har anförtrott mig att detta beror på att grannen parkerar sin tvillingvagn framför friskluftsintaget), över att jag sitter åttio minuter i bilköer varje dag, över att vågen visade en rent osannolik siffra när jag klev upp på den häromdagen (Metformin, my ass!), över att min jävla skitkropp inte kan göra ett enda rätt, om den nu inte duger till att föda barn med så kunde jag väl åtminstone få vara smal och snygg. Och så vidare.
Det är otroligt frestande att åka hem och öppna dammluckorna och låta det skölja över O. Att vältra över en del av eländet på honom. Det är orättvist, för nästan inget av detta är hans fel, och framför allt är det destruktivt. Det är verkligen inte vad vi behöver just nu. Jag vet allt det där. Frågan är vad jag ska hitta på istället. Får fundera på saken i bilen hem.
Skrivet i realtid
Grr, jag är förbannad. Egentligen hade jag tänkt skriva ett tänkvärt inlägg om jobbet men lyckas inte samla tankarna för ilskan.
Det är O som är föremålet förstås, numera tycks han alltid vara det. Det började imorse när jag vaknade av att ytterdörren slogs igen. Halvdöd som vanligt vacklade jag upp och ropade på O, men lägenheten var tom. Han hade gått till jobbet utan att säga något, utan att väcka mig. Det har hänt förr och varje gång blir jag lika arg. ”Jamen jag ville inte väcka dig” – vafan, jag skulle ju ändå upp? Min ilska är något lite berättigad men också orimlig, för egentligen tycker jag att det är rätt skönt att vara ifred på morgonen och inte krocka i duschen eller behöva vänta på att del ett av DN ska bli ledig.
När jag kom iväg en timme senare hade jag en väska med träningskläder och vandringsstavar med mig, O och jag hade nämligen bestämt att träffas efter jobbet och hänga med Friskis & Svettis på en kom-i-gång-kurs i stavgång. Vi provade på egen hand för några veckor sedan, jag tror mig veta hur man gör (har lärt mig av initierad kompis) och försökte lära O men han vägrade lyssna och envisades med att göra på sitt sätt. Tjurskalle. Friskis var förstås min idé, jag tänkte i mitt stilla sinne att han kanske lyssnar på en riktig instruktör, och han accepterade snällt. Han har faktiskt lovat att vi ska skärpa till oss både med mathållning och motion. För vilken gång i ordningen?
Men inte blir det stavgång idag inte. För mycket att göra och för trött, mejlade O, och avslutade med den kanske hänsynsfulla men också lite fega brasklappen ”fast jag gör det gärna om du vill”. Nä, då får det vara.
Så nu sitter jag här och är arg och har ingen lust att åka hem. Ilskan över denna bagatell bubblar över och drar med sig det latenta missnöjet över mitt liv i allmänhet. Jag är förbannad över att jag snart är 35 och barnlös, över att jag bor i ett jävla miljonprogram där det luktar apa i svalen (fastighetsskötaren har anförtrott mig att detta beror på att grannen parkerar sin tvillingvagn framför friskluftsintaget), över att jag sitter åttio minuter i bilköer varje dag, över att vågen visade en rent osannolik siffra när jag klev upp på den häromdagen (Metformin, my ass!), över att min jävla skitkropp inte kan göra ett enda rätt, om den nu inte duger till att föda barn med så kunde jag väl åtminstone få vara smal och snygg. Och så vidare.
Det är otroligt frestande att åka hem och öppna dammluckorna och låta det skölja över O. Att vältra över en del av eländet på honom. Det är orättvist, för nästan inget av detta är hans fel, och framför allt är det destruktivt. Det är verkligen inte vad vi behöver just nu. Jag vet allt det där. Frågan är vad jag ska hitta på istället. Får fundera på saken i bilen hem.
Det är O som är föremålet förstås, numera tycks han alltid vara det. Det började imorse när jag vaknade av att ytterdörren slogs igen. Halvdöd som vanligt vacklade jag upp och ropade på O, men lägenheten var tom. Han hade gått till jobbet utan att säga något, utan att väcka mig. Det har hänt förr och varje gång blir jag lika arg. ”Jamen jag ville inte väcka dig” – vafan, jag skulle ju ändå upp? Min ilska är något lite berättigad men också orimlig, för egentligen tycker jag att det är rätt skönt att vara ifred på morgonen och inte krocka i duschen eller behöva vänta på att del ett av DN ska bli ledig.
När jag kom iväg en timme senare hade jag en väska med träningskläder och vandringsstavar med mig, O och jag hade nämligen bestämt att träffas efter jobbet och hänga med Friskis & Svettis på en kom-i-gång-kurs i stavgång. Vi provade på egen hand för några veckor sedan, jag tror mig veta hur man gör (har lärt mig av initierad kompis) och försökte lära O men han vägrade lyssna och envisades med att göra på sitt sätt. Tjurskalle. Friskis var förstås min idé, jag tänkte i mitt stilla sinne att han kanske lyssnar på en riktig instruktör, och han accepterade snällt. Han har faktiskt lovat att vi ska skärpa till oss både med mathållning och motion. För vilken gång i ordningen?
Men inte blir det stavgång idag inte. För mycket att göra och för trött, mejlade O, och avslutade med den kanske hänsynsfulla men också lite fega brasklappen ”fast jag gör det gärna om du vill”. Nä, då får det vara.
Så nu sitter jag här och är arg och har ingen lust att åka hem. Ilskan över denna bagatell bubblar över och drar med sig det latenta missnöjet över mitt liv i allmänhet. Jag är förbannad över att jag snart är 35 och barnlös, över att jag bor i ett jävla miljonprogram där det luktar apa i svalen (fastighetsskötaren har anförtrott mig att detta beror på att grannen parkerar sin tvillingvagn framför friskluftsintaget), över att jag sitter åttio minuter i bilköer varje dag, över att vågen visade en rent osannolik siffra när jag klev upp på den häromdagen (Metformin, my ass!), över att min jävla skitkropp inte kan göra ett enda rätt, om den nu inte duger till att föda barn med så kunde jag väl åtminstone få vara smal och snygg. Och så vidare.
Det är otroligt frestande att åka hem och öppna dammluckorna och låta det skölja över O. Att vältra över en del av eländet på honom. Det är orättvist, för nästan inget av detta är hans fel, och framför allt är det destruktivt. Det är verkligen inte vad vi behöver just nu. Jag vet allt det där. Frågan är vad jag ska hitta på istället. Får fundera på saken i bilen hem.
2005-09-11
Synarelasöndag
Japp, idag gick startskottet för Den Absolut Sista IVF:en. Elfte september förresten, vilket jävla datum att välja. Nu kan ni glömma att ni har läst det, för jag tänker göra mitt absolut bästa att glömma att DASI (låter som en korsning av dase och Stasi - inget vidare!) pågår. Inte minst därför att IVF är jordens tjatigaste ämne. Blabla spraya blabla huvudvärk blabla grinig blabla ont i benhinnorna blabla sprutstick blabla blåmärke blabla öm mage blabla äggplock - AJ SOM FAN - blabla nitton ägg blabla elva till frysen blabla nubliretvillingar sörru blabla ruva blabla ångest blabla ångest blabla ÅNGEST blabla negativt test blabla jagvilldö, låtmigdö blablablablablabla....
Vad var det jag sa? Urtråkigt. Jag ska koncentrera mig på jobbet och att få lite ordning på sunklägenheten, och ägna endast en bråkdel av mina synapser åt ni-vet-vad.
Idag har vi flängt vidare och sprätt pengar. Det blev den randiga tapeten. Vi har också köpt två bokhyllor samt en tvättmaskin.
Jag, en dinky
I väntan på Ollibolli (eller stavas det Oli-Boli? Kan inte bestämma mig.) gör vi vårt bästa för att manifestera vår status som dinkies. Nästa helg ska vi på teater på lördagen och ståuppshow på söndagen, i mars ska vi se O:s husgudar Depeche Mode i Globen, och i november ska vi åka till Kapstaden i två veckor. Det senare ser jag verkligen fram emot. Våra två sommarsemesterveckor har inte varit något vidare, under den ena begravde vi svärfar. Först tänkte vi följa med svärmor till USA och hälsa på hennes bror, men bestämde oss för att inte. Vi behöver inte en i och för sig trevlig släktsammankomst. Vi behöver vara för oss själva och ägna oss åt det vi tycker är allra roligast: god mat, gott vin, vackra och intressanta sevärdheter samt varandra.
Vad var det jag sa? Urtråkigt. Jag ska koncentrera mig på jobbet och att få lite ordning på sunklägenheten, och ägna endast en bråkdel av mina synapser åt ni-vet-vad.
Idag har vi flängt vidare och sprätt pengar. Det blev den randiga tapeten. Vi har också köpt två bokhyllor samt en tvättmaskin.
Jag, en dinky
I väntan på Ollibolli (eller stavas det Oli-Boli? Kan inte bestämma mig.) gör vi vårt bästa för att manifestera vår status som dinkies. Nästa helg ska vi på teater på lördagen och ståuppshow på söndagen, i mars ska vi se O:s husgudar Depeche Mode i Globen, och i november ska vi åka till Kapstaden i två veckor. Det senare ser jag verkligen fram emot. Våra två sommarsemesterveckor har inte varit något vidare, under den ena begravde vi svärfar. Först tänkte vi följa med svärmor till USA och hälsa på hennes bror, men bestämde oss för att inte. Vi behöver inte en i och för sig trevlig släktsammankomst. Vi behöver vara för oss själva och ägna oss åt det vi tycker är allra roligast: god mat, gott vin, vackra och intressanta sevärdheter samt varandra.
Synarelasöndag
Japp, idag gick startskottet för Den Absolut Sista IVF:en. Elfte september förresten, vilket jävla datum att välja. Nu kan ni glömma att ni har läst det, för jag tänker göra mitt absolut bästa att glömma att DASI (låter som en korsning av dase och Stasi - inget vidare!) pågår. Inte minst därför att IVF är jordens tjatigaste ämne. Blabla spraya blabla huvudvärk blabla grinig blabla ont i benhinnorna blabla sprutstick blabla blåmärke blabla öm mage blabla äggplock - AJ SOM FAN - blabla nitton ägg blabla elva till frysen blabla nubliretvillingar sörru blabla ruva blabla ångest blabla ångest blabla ÅNGEST blabla negativt test blabla jagvilldö, låtmigdö blablablablablabla....
Vad var det jag sa? Urtråkigt. Jag ska koncentrera mig på jobbet och att få lite ordning på sunklägenheten, och ägna endast en bråkdel av mina synapser åt ni-vet-vad.
Idag har vi flängt vidare och sprätt pengar. Det blev den randiga tapeten. Vi har också köpt två bokhyllor samt en tvättmaskin.
Jag, en dinky
I väntan på Ollibolli (eller stavas det Oli-Boli? Kan inte bestämma mig.) gör vi vårt bästa för att manifestera vår status som dinkies. Nästa helg ska vi på teater på lördagen och ståuppshow på söndagen, i mars ska vi se O:s husgudar Depeche Mode i Globen, och i november ska vi åka till Kapstaden i två veckor. Det senare ser jag verkligen fram emot. Våra två sommarsemesterveckor har inte varit något vidare, under den ena begravde vi svärfar. Först tänkte vi följa med svärmor till USA och hälsa på hennes bror, men bestämde oss för att inte. Vi behöver inte en i och för sig trevlig släktsammankomst. Vi behöver vara för oss själva och ägna oss åt det vi tycker är allra roligast: god mat, gott vin, vackra och intressanta sevärdheter samt varandra.
Vad var det jag sa? Urtråkigt. Jag ska koncentrera mig på jobbet och att få lite ordning på sunklägenheten, och ägna endast en bråkdel av mina synapser åt ni-vet-vad.
Idag har vi flängt vidare och sprätt pengar. Det blev den randiga tapeten. Vi har också köpt två bokhyllor samt en tvättmaskin.
Jag, en dinky
I väntan på Ollibolli (eller stavas det Oli-Boli? Kan inte bestämma mig.) gör vi vårt bästa för att manifestera vår status som dinkies. Nästa helg ska vi på teater på lördagen och ståuppshow på söndagen, i mars ska vi se O:s husgudar Depeche Mode i Globen, och i november ska vi åka till Kapstaden i två veckor. Det senare ser jag verkligen fram emot. Våra två sommarsemesterveckor har inte varit något vidare, under den ena begravde vi svärfar. Först tänkte vi följa med svärmor till USA och hälsa på hennes bror, men bestämde oss för att inte. Vi behöver inte en i och för sig trevlig släktsammankomst. Vi behöver vara för oss själva och ägna oss åt det vi tycker är allra roligast: god mat, gott vin, vackra och intressanta sevärdheter samt varandra.
2005-09-10
Dags att byta färgband
Den gröna färgen var vacker, men jag har tröttnat på den. Jag är alldeles för lat för att orka designa en riktigt snygg hemsida, men färger gillar jag att experimentera med. Lila känns rätt. Det är nog min älsklingsfärg. I alla fall består en stor del av min garderob av lila färgskiftningar, och folk som känner mig brukar skratta när jag köper ytterligare ett plagg i lila.
Flänglördag
Idag har vi flängt hit och dit och fixat saker. Vi har varit i Stockholms största tapetaffär och försökt välja tapet till sovrummet. Det gick inte. Vi har nog bestämt färg: blå. Men vad tycker ni, ska vi ha enfärgad, randig eller mönstrad? Ska sponsra hyresvärden med ett, två eller tretusen för att slippa den horribla nuvarande tapeten i saffransgult med aprikosfärgade fnuttar på? Min syster konstaterade att den tapeten knappast kan ha varit snygg ens på rullen. (För den ambitiöse läsaren: gå in på www.eco.se, klicka på Provtapetsera och välj sedan Decorama 4514 och Fond 5903. Den mönstrade tapeten finns på www.borastapeter.se Tapetguiden och heter Moment V 8754. Visst är ni intresserade av minsta detalj i mitt liv?!)
Nu är det dags för vin och middag.
Flänglördag
Idag har vi flängt hit och dit och fixat saker. Vi har varit i Stockholms största tapetaffär och försökt välja tapet till sovrummet. Det gick inte. Vi har nog bestämt färg: blå. Men vad tycker ni, ska vi ha enfärgad, randig eller mönstrad? Ska sponsra hyresvärden med ett, två eller tretusen för att slippa den horribla nuvarande tapeten i saffransgult med aprikosfärgade fnuttar på? Min syster konstaterade att den tapeten knappast kan ha varit snygg ens på rullen. (För den ambitiöse läsaren: gå in på www.eco.se, klicka på Provtapetsera och välj sedan Decorama 4514 och Fond 5903. Den mönstrade tapeten finns på www.borastapeter.se Tapetguiden och heter Moment V 8754. Visst är ni intresserade av minsta detalj i mitt liv?!)
Nu är det dags för vin och middag.
Dags att byta färgband
Den gröna färgen var vacker, men jag har tröttnat på den. Jag är alldeles för lat för att orka designa en riktigt snygg hemsida, men färger gillar jag att experimentera med. Lila känns rätt. Det är nog min älsklingsfärg. I alla fall består en stor del av min garderob av lila färgskiftningar, och folk som känner mig brukar skratta när jag köper ytterligare ett plagg i lila.
Flänglördag
Idag har vi flängt hit och dit och fixat saker. Vi har varit i Stockholms största tapetaffär och försökt välja tapet till sovrummet. Det gick inte. Vi har nog bestämt färg: blå. Men vad tycker ni, ska vi ha enfärgad, randig eller mönstrad? Ska sponsra hyresvärden med ett, två eller tretusen för att slippa den horribla nuvarande tapeten i saffransgult med aprikosfärgade fnuttar på? Min syster konstaterade att den tapeten knappast kan ha varit snygg ens på rullen. (För den ambitiöse läsaren: gå in på www.eco.se, klicka på Provtapetsera och välj sedan Decorama 4514 och Fond 5903. Den mönstrade tapeten finns på www.borastapeter.se Tapetguiden och heter Moment V 8754. Visst är ni intresserade av minsta detalj i mitt liv?!)
Nu är det dags för vin och middag.
Flänglördag
Idag har vi flängt hit och dit och fixat saker. Vi har varit i Stockholms största tapetaffär och försökt välja tapet till sovrummet. Det gick inte. Vi har nog bestämt färg: blå. Men vad tycker ni, ska vi ha enfärgad, randig eller mönstrad? Ska sponsra hyresvärden med ett, två eller tretusen för att slippa den horribla nuvarande tapeten i saffransgult med aprikosfärgade fnuttar på? Min syster konstaterade att den tapeten knappast kan ha varit snygg ens på rullen. (För den ambitiöse läsaren: gå in på www.eco.se, klicka på Provtapetsera och välj sedan Decorama 4514 och Fond 5903. Den mönstrade tapeten finns på www.borastapeter.se Tapetguiden och heter Moment V 8754. Visst är ni intresserade av minsta detalj i mitt liv?!)
Nu är det dags för vin och middag.
2005-09-06
Ett delikat problem
Utkastet till vår hemutredning kom med posten i torsdags. Först blev jag glad, sedan fundersam. Hur mycket vågar vi korrigera och ändra i texten? För det första är den full av stavfel, och det går väl an att rätta. Stavning brukar oftast inte gå att ifrågasätta, antingen är ett ord rättstavat eller inte. Men sedan är det grammatikfelen, de kan man ibland diskutera. Värst är de rent stilistiska felen. Jag stör mig oerhört på att läsa uttrycket ”i dagens läge” fem gånger i en text som är tre sidor lång. Hur svårt är det att variera med ”för närvarande”, ”just nu”, eller varför inte helt enkelt skita i tidsangivelsen. ”Helgas mamma arbetar i dagens läge som läkare”. Ja? Det tänker hon göra nästa vecka också såvitt jag vet. Onödiga utvikningar gillar jag inte, och jag retar mig på när det går inflation i formuleringar. Jan Guillou älskar till exempel ordet ”rimligtvis”, det förekommer flera gånger på varje sida i några av Hamiltonböckerna. Henning Mankell och Marianne Fredriksson ska vi bara inte tala om, får rysningar av deras språk. Eller är det för att de är så pretentiösa?
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
Ett delikat problem
Utkastet till vår hemutredning kom med posten i torsdags. Först blev jag glad, sedan fundersam. Hur mycket vågar vi korrigera och ändra i texten? För det första är den full av stavfel, och det går väl an att rätta. Stavning brukar oftast inte gå att ifrågasätta, antingen är ett ord rättstavat eller inte. Men sedan är det grammatikfelen, de kan man ibland diskutera. Värst är de rent stilistiska felen. Jag stör mig oerhört på att läsa uttrycket ”i dagens läge” fem gånger i en text som är tre sidor lång. Hur svårt är det att variera med ”för närvarande”, ”just nu”, eller varför inte helt enkelt skita i tidsangivelsen. ”Helgas mamma arbetar i dagens läge som läkare”. Ja? Det tänker hon göra nästa vecka också såvitt jag vet. Onödiga utvikningar gillar jag inte, och jag retar mig på när det går inflation i formuleringar. Jan Guillou älskar till exempel ordet ”rimligtvis”, det förekommer flera gånger på varje sida i några av Hamiltonböckerna. Henning Mankell och Marianne Fredriksson ska vi bara inte tala om, får rysningar av deras språk. Eller är det för att de är så pretentiösa?
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
2005-08-24
En mikroskopisk chans till
Idag har vi träffat Doktor Lugn igen. "Jaha, vad vill ni prata om idag då?" frågade han. Han har en rätt cool, lite ironisk stil.
Det vi ville prata om var om vi skulle göra fler IVF eller inte. Han svarade att chansen att lyckas inte är stor, men inte obefintlig. Han avråder inte men uppmuntrar inte direkt heller. Ska vi göra ett försök till ska vi göra det med öppna ögon. Vi frågade vad han trodde om mina extra X-kromosomer, och han svarade att de inte påverkar. Troligen har de flesta människor mer eller mindre vajsing på kromosomerna om man skulle bry sig om att titta efter. Och mina är till 97% normala. "Du är lite extra feminin", sa han. "Javisst, något måste det vara", svarade jag, och så skrattade vi alla tre.
Så nu kör vi. Ett försök till. Alla mediciner är uthämtade, imorgon ska jag prata med en barnmorska om planeringen. Kanske blir det redan i denna cykel, hade mens i helgen. Jag bryr mig inte så himla mycket, en ny känsla. Förr hade jag alltid bråttom som fan.
Till jul är det över. Förr skulle jag ha tänkt: till jul kan jag vara gravid. Men det tänker jag faktiskt inte nu. Till jul är det över, och fy fan vad skönt det ska bli.
Teknikaliteterna
Den här gånger börjar jag på 125 ie Puregon för att få lite färre och kanske bättre ägg. Luveris ska jag också få för att förbättra äggkvalitén. Assisted hatching får vi prova, och redan idag har jag börjat äta Metformin, en diabetesmedicin som sänker blodsockret och därmed på något vis får äggstockarna att fungera bättre. Metformin har den otrevliga biverkningen magknip och diarré. Doktor Lugn kastade en blick neråt min lekamen och sa att det inte är omöjligt att jag går ner några kilo. Nå, det drabbar ju ingen fattig.
Vi hann till och med en vända i stolen, doktor Lugn och jag. Nu är min livmoder inspekterad och den ser helt normal ut inuti. Inga polyper eller konstigheter. Han kollade äggstockarna också och konstaterade att det nog blir bra med Metformin på dem, typiska PCO-äggstockar med många små äggblåsor. Det lät förtroendeingivande.
Kommentatöser
Chisanna, Dina och Moffan, tack!! Era kommentarer gjorde mig jätteglad. Förutom att det alltid är roligt med respons, är det skönt att se att jag inte är ensam om mina tankar. Idag åt jag middag med pappa och relaterade grälet för honom. Pappa är en mossgubbe i vissa avseenden men vad gäller feminism är han rätt skärpt. Och ja, han var hemma med mig, ungefär halva tiden. Redan på 70-talet, det ni!
Det vi ville prata om var om vi skulle göra fler IVF eller inte. Han svarade att chansen att lyckas inte är stor, men inte obefintlig. Han avråder inte men uppmuntrar inte direkt heller. Ska vi göra ett försök till ska vi göra det med öppna ögon. Vi frågade vad han trodde om mina extra X-kromosomer, och han svarade att de inte påverkar. Troligen har de flesta människor mer eller mindre vajsing på kromosomerna om man skulle bry sig om att titta efter. Och mina är till 97% normala. "Du är lite extra feminin", sa han. "Javisst, något måste det vara", svarade jag, och så skrattade vi alla tre.
Så nu kör vi. Ett försök till. Alla mediciner är uthämtade, imorgon ska jag prata med en barnmorska om planeringen. Kanske blir det redan i denna cykel, hade mens i helgen. Jag bryr mig inte så himla mycket, en ny känsla. Förr hade jag alltid bråttom som fan.
Till jul är det över. Förr skulle jag ha tänkt: till jul kan jag vara gravid. Men det tänker jag faktiskt inte nu. Till jul är det över, och fy fan vad skönt det ska bli.
Teknikaliteterna
Den här gånger börjar jag på 125 ie Puregon för att få lite färre och kanske bättre ägg. Luveris ska jag också få för att förbättra äggkvalitén. Assisted hatching får vi prova, och redan idag har jag börjat äta Metformin, en diabetesmedicin som sänker blodsockret och därmed på något vis får äggstockarna att fungera bättre. Metformin har den otrevliga biverkningen magknip och diarré. Doktor Lugn kastade en blick neråt min lekamen och sa att det inte är omöjligt att jag går ner några kilo. Nå, det drabbar ju ingen fattig.
Vi hann till och med en vända i stolen, doktor Lugn och jag. Nu är min livmoder inspekterad och den ser helt normal ut inuti. Inga polyper eller konstigheter. Han kollade äggstockarna också och konstaterade att det nog blir bra med Metformin på dem, typiska PCO-äggstockar med många små äggblåsor. Det lät förtroendeingivande.
Kommentatöser
Chisanna, Dina och Moffan, tack!! Era kommentarer gjorde mig jätteglad. Förutom att det alltid är roligt med respons, är det skönt att se att jag inte är ensam om mina tankar. Idag åt jag middag med pappa och relaterade grälet för honom. Pappa är en mossgubbe i vissa avseenden men vad gäller feminism är han rätt skärpt. Och ja, han var hemma med mig, ungefär halva tiden. Redan på 70-talet, det ni!
En mikroskopisk chans till
Idag har vi träffat Doktor Lugn igen. "Jaha, vad vill ni prata om idag då?" frågade han. Han har en rätt cool, lite ironisk stil.
Det vi ville prata om var om vi skulle göra fler IVF eller inte. Han svarade att chansen att lyckas inte är stor, men inte obefintlig. Han avråder inte men uppmuntrar inte direkt heller. Ska vi göra ett försök till ska vi göra det med öppna ögon. Vi frågade vad han trodde om mina extra X-kromosomer, och han svarade att de inte påverkar. Troligen har de flesta människor mer eller mindre vajsing på kromosomerna om man skulle bry sig om att titta efter. Och mina är till 97% normala. "Du är lite extra feminin", sa han. "Javisst, något måste det vara", svarade jag, och så skrattade vi alla tre.
Så nu kör vi. Ett försök till. Alla mediciner är uthämtade, imorgon ska jag prata med en barnmorska om planeringen. Kanske blir det redan i denna cykel, hade mens i helgen. Jag bryr mig inte så himla mycket, en ny känsla. Förr hade jag alltid bråttom som fan.
Till jul är det över. Förr skulle jag ha tänkt: till jul kan jag vara gravid. Men det tänker jag faktiskt inte nu. Till jul är det över, och fy fan vad skönt det ska bli.
Teknikaliteterna
Den här gånger börjar jag på 125 ie Puregon för att få lite färre och kanske bättre ägg. Luveris ska jag också få för att förbättra äggkvalitén. Assisted hatching får vi prova, och redan idag har jag börjat äta Metformin, en diabetesmedicin som sänker blodsockret och därmed på något vis får äggstockarna att fungera bättre. Metformin har den otrevliga biverkningen magknip och diarré. Doktor Lugn kastade en blick neråt min lekamen och sa att det inte är omöjligt att jag går ner några kilo. Nå, det drabbar ju ingen fattig.
Vi hann till och med en vända i stolen, doktor Lugn och jag. Nu är min livmoder inspekterad och den ser helt normal ut inuti. Inga polyper eller konstigheter. Han kollade äggstockarna också och konstaterade att det nog blir bra med Metformin på dem, typiska PCO-äggstockar med många små äggblåsor. Det lät förtroendeingivande.
Kommentatöser
Chisanna, Dina och Moffan, tack!! Era kommentarer gjorde mig jätteglad. Förutom att det alltid är roligt med respons, är det skönt att se att jag inte är ensam om mina tankar. Idag åt jag middag med pappa och relaterade grälet för honom. Pappa är en mossgubbe i vissa avseenden men vad gäller feminism är han rätt skärpt. Och ja, han var hemma med mig, ungefär halva tiden. Redan på 70-talet, det ni!
Det vi ville prata om var om vi skulle göra fler IVF eller inte. Han svarade att chansen att lyckas inte är stor, men inte obefintlig. Han avråder inte men uppmuntrar inte direkt heller. Ska vi göra ett försök till ska vi göra det med öppna ögon. Vi frågade vad han trodde om mina extra X-kromosomer, och han svarade att de inte påverkar. Troligen har de flesta människor mer eller mindre vajsing på kromosomerna om man skulle bry sig om att titta efter. Och mina är till 97% normala. "Du är lite extra feminin", sa han. "Javisst, något måste det vara", svarade jag, och så skrattade vi alla tre.
Så nu kör vi. Ett försök till. Alla mediciner är uthämtade, imorgon ska jag prata med en barnmorska om planeringen. Kanske blir det redan i denna cykel, hade mens i helgen. Jag bryr mig inte så himla mycket, en ny känsla. Förr hade jag alltid bråttom som fan.
Till jul är det över. Förr skulle jag ha tänkt: till jul kan jag vara gravid. Men det tänker jag faktiskt inte nu. Till jul är det över, och fy fan vad skönt det ska bli.
Teknikaliteterna
Den här gånger börjar jag på 125 ie Puregon för att få lite färre och kanske bättre ägg. Luveris ska jag också få för att förbättra äggkvalitén. Assisted hatching får vi prova, och redan idag har jag börjat äta Metformin, en diabetesmedicin som sänker blodsockret och därmed på något vis får äggstockarna att fungera bättre. Metformin har den otrevliga biverkningen magknip och diarré. Doktor Lugn kastade en blick neråt min lekamen och sa att det inte är omöjligt att jag går ner några kilo. Nå, det drabbar ju ingen fattig.
Vi hann till och med en vända i stolen, doktor Lugn och jag. Nu är min livmoder inspekterad och den ser helt normal ut inuti. Inga polyper eller konstigheter. Han kollade äggstockarna också och konstaterade att det nog blir bra med Metformin på dem, typiska PCO-äggstockar med många små äggblåsor. Det lät förtroendeingivande.
Kommentatöser
Chisanna, Dina och Moffan, tack!! Era kommentarer gjorde mig jätteglad. Förutom att det alltid är roligt med respons, är det skönt att se att jag inte är ensam om mina tankar. Idag åt jag middag med pappa och relaterade grälet för honom. Pappa är en mossgubbe i vissa avseenden men vad gäller feminism är han rätt skärpt. Och ja, han var hemma med mig, ungefär halva tiden. Redan på 70-talet, det ni!
2005-08-20
"Hemma" igen
Nu är vi hemma på våra 52 kvadrat igen. Det känns inget vidare. Lägenheten är stökig, tvättkorgen svämmar över, vi misstänker att vi har fått ohyra i skafferiet. Blä.
Idag körde vi från Göteborg till Stockholm med en släpvagn fylld med möbler från O:s mammas hus. Hon ska sälja det så fort som möjligt. Vi åkte direkt till vår nya lägenhet och lastade av grejerna. Det kändes inte alls roligt. Just nu begriper jag inte vad som flög i oss när vi tackade ja till den. Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte heller stanna kvar där vi bor. Jag vill inte ens flytta tillbaka till vårt hus i Göteborg. Jag kryper ihop i panik och känner mig rotlös, hemlös och eländig.
Bland möblerna vi hämtade finns en spjälsäng och en barnstol som O hade som liten. Svärmor berättade flera gånger om hur söt O var när han satt i stolen och åt smörgåsar med blåbärssylt. Jag tror henne, jag har sett kort på honom och han var verkligen mycket söt som barn. Det gör ont att tänka på att jag inte kommer att få se hans och mina drag blandas i vårt barns ansikte. Det hjälper faktiskt inte ens att tänka på att Oliboli ska få sin pappas säng och stol. Hon känns väldigt långt borta just nu.
Överhuvudtaget känns tillvaron oerhört tung. Imorgon ska jag tillbringa hela dagen med kören, förhoppningsvis blir det roligt men jag är lite orolig för att jag inte ska orka. Sedan ska jag tillbaka till jobbet igen, jobbet som jag är så glad åt att ha, men samtidigt orolig över att inte orka med. På kvällarna måste jag förbereda för vår flytt, i helgen flyttar vi till den jävla lägenheten som jag avskyr, åtminstone just nu.
Orka med. Allt återkommer till det. Jag behöver hitta kraft och energi någonstans ifrån men jag vet inte var.
Sommarön
Veckan där blev okej, inte mer. Vädret var i alla fall underbart. Tyvärr förstördes en del av vistelsen där av gräl, inte helt otippat. Inte mellan O och mig märkligt nog, utan mellan mig och goda vänner. Det hela är verkligen idiotiskt. Ett gott råd: diskutera inte feministisk teori med någon du inte känner väldigt väl, framför allt inte på kvällen efter några glas vin. Mer specifikt handlade grälet om kvoterad föräldraförsäkring, vilket jag tycker är en ganska bra idé. Jag begriper mig inte riktigt på kvinnor som lägger beslag på hela föräldraledigheten själva, lika lite som jag förstår mig på män som inte vill vara hemma med sina barn (men jag var finkänsligare än så i mitt sätt att uttrycka mig). Att det sedan kan finnas en massa praktiska orsaker till att man delar upp det på det ena eller andra sättet kan jag förstå, men rent principiellt tror jag att barn mår bra av att få en nära kontakt med både mamma och pappa och att denna kontakt lämpligtvis grundläggs så tidigt som möjligt.
Men jösses vilken känslig fråga detta visade sig vara. Det tristaste var att diskussionen rätt snabbt sjönk till en låg nivå. Jag kan ärligt säga att det inte var jag som började med slag under bältet, och jag tror att jag avhöll mig från sådana, däremot blev jag rejält arg och högljudd vid ett tillfälle. Det som gjorde mig arg och i efterhand också mycket ledsen var vännernas mening att mina åsikter i den här frågan är mindre värda eftersom jag inte har barn, och att de trodde att anledningen till att jag tyckte som jag gjorde var min sorg över att inte ha fått barn.
Aj. Jag brukar inte vara långsint men just detta har jag svårt att förlåta tror jag. Vi blev sams igen men tyvärr kommer jag inte att se dem på samma sätt som förut.
Idag körde vi från Göteborg till Stockholm med en släpvagn fylld med möbler från O:s mammas hus. Hon ska sälja det så fort som möjligt. Vi åkte direkt till vår nya lägenhet och lastade av grejerna. Det kändes inte alls roligt. Just nu begriper jag inte vad som flög i oss när vi tackade ja till den. Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte heller stanna kvar där vi bor. Jag vill inte ens flytta tillbaka till vårt hus i Göteborg. Jag kryper ihop i panik och känner mig rotlös, hemlös och eländig.
Bland möblerna vi hämtade finns en spjälsäng och en barnstol som O hade som liten. Svärmor berättade flera gånger om hur söt O var när han satt i stolen och åt smörgåsar med blåbärssylt. Jag tror henne, jag har sett kort på honom och han var verkligen mycket söt som barn. Det gör ont att tänka på att jag inte kommer att få se hans och mina drag blandas i vårt barns ansikte. Det hjälper faktiskt inte ens att tänka på att Oliboli ska få sin pappas säng och stol. Hon känns väldigt långt borta just nu.
Överhuvudtaget känns tillvaron oerhört tung. Imorgon ska jag tillbringa hela dagen med kören, förhoppningsvis blir det roligt men jag är lite orolig för att jag inte ska orka. Sedan ska jag tillbaka till jobbet igen, jobbet som jag är så glad åt att ha, men samtidigt orolig över att inte orka med. På kvällarna måste jag förbereda för vår flytt, i helgen flyttar vi till den jävla lägenheten som jag avskyr, åtminstone just nu.
Orka med. Allt återkommer till det. Jag behöver hitta kraft och energi någonstans ifrån men jag vet inte var.
Sommarön
Veckan där blev okej, inte mer. Vädret var i alla fall underbart. Tyvärr förstördes en del av vistelsen där av gräl, inte helt otippat. Inte mellan O och mig märkligt nog, utan mellan mig och goda vänner. Det hela är verkligen idiotiskt. Ett gott råd: diskutera inte feministisk teori med någon du inte känner väldigt väl, framför allt inte på kvällen efter några glas vin. Mer specifikt handlade grälet om kvoterad föräldraförsäkring, vilket jag tycker är en ganska bra idé. Jag begriper mig inte riktigt på kvinnor som lägger beslag på hela föräldraledigheten själva, lika lite som jag förstår mig på män som inte vill vara hemma med sina barn (men jag var finkänsligare än så i mitt sätt att uttrycka mig). Att det sedan kan finnas en massa praktiska orsaker till att man delar upp det på det ena eller andra sättet kan jag förstå, men rent principiellt tror jag att barn mår bra av att få en nära kontakt med både mamma och pappa och att denna kontakt lämpligtvis grundläggs så tidigt som möjligt.
Men jösses vilken känslig fråga detta visade sig vara. Det tristaste var att diskussionen rätt snabbt sjönk till en låg nivå. Jag kan ärligt säga att det inte var jag som började med slag under bältet, och jag tror att jag avhöll mig från sådana, däremot blev jag rejält arg och högljudd vid ett tillfälle. Det som gjorde mig arg och i efterhand också mycket ledsen var vännernas mening att mina åsikter i den här frågan är mindre värda eftersom jag inte har barn, och att de trodde att anledningen till att jag tyckte som jag gjorde var min sorg över att inte ha fått barn.
Aj. Jag brukar inte vara långsint men just detta har jag svårt att förlåta tror jag. Vi blev sams igen men tyvärr kommer jag inte att se dem på samma sätt som förut.
"Hemma" igen
Nu är vi hemma på våra 52 kvadrat igen. Det känns inget vidare. Lägenheten är stökig, tvättkorgen svämmar över, vi misstänker att vi har fått ohyra i skafferiet. Blä.
Idag körde vi från Göteborg till Stockholm med en släpvagn fylld med möbler från O:s mammas hus. Hon ska sälja det så fort som möjligt. Vi åkte direkt till vår nya lägenhet och lastade av grejerna. Det kändes inte alls roligt. Just nu begriper jag inte vad som flög i oss när vi tackade ja till den. Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte heller stanna kvar där vi bor. Jag vill inte ens flytta tillbaka till vårt hus i Göteborg. Jag kryper ihop i panik och känner mig rotlös, hemlös och eländig.
Bland möblerna vi hämtade finns en spjälsäng och en barnstol som O hade som liten. Svärmor berättade flera gånger om hur söt O var när han satt i stolen och åt smörgåsar med blåbärssylt. Jag tror henne, jag har sett kort på honom och han var verkligen mycket söt som barn. Det gör ont att tänka på att jag inte kommer att få se hans och mina drag blandas i vårt barns ansikte. Det hjälper faktiskt inte ens att tänka på att Oliboli ska få sin pappas säng och stol. Hon känns väldigt långt borta just nu.
Överhuvudtaget känns tillvaron oerhört tung. Imorgon ska jag tillbringa hela dagen med kören, förhoppningsvis blir det roligt men jag är lite orolig för att jag inte ska orka. Sedan ska jag tillbaka till jobbet igen, jobbet som jag är så glad åt att ha, men samtidigt orolig över att inte orka med. På kvällarna måste jag förbereda för vår flytt, i helgen flyttar vi till den jävla lägenheten som jag avskyr, åtminstone just nu.
Orka med. Allt återkommer till det. Jag behöver hitta kraft och energi någonstans ifrån men jag vet inte var.
Sommarön
Veckan där blev okej, inte mer. Vädret var i alla fall underbart. Tyvärr förstördes en del av vistelsen där av gräl, inte helt otippat. Inte mellan O och mig märkligt nog, utan mellan mig och goda vänner. Det hela är verkligen idiotiskt. Ett gott råd: diskutera inte feministisk teori med någon du inte känner väldigt väl, framför allt inte på kvällen efter några glas vin. Mer specifikt handlade grälet om kvoterad föräldraförsäkring, vilket jag tycker är en ganska bra idé. Jag begriper mig inte riktigt på kvinnor som lägger beslag på hela föräldraledigheten själva, lika lite som jag förstår mig på män som inte vill vara hemma med sina barn (men jag var finkänsligare än så i mitt sätt att uttrycka mig). Att det sedan kan finnas en massa praktiska orsaker till att man delar upp det på det ena eller andra sättet kan jag förstå, men rent principiellt tror jag att barn mår bra av att få en nära kontakt med både mamma och pappa och att denna kontakt lämpligtvis grundläggs så tidigt som möjligt.
Men jösses vilken känslig fråga detta visade sig vara. Det tristaste var att diskussionen rätt snabbt sjönk till en låg nivå. Jag kan ärligt säga att det inte var jag som började med slag under bältet, och jag tror att jag avhöll mig från sådana, däremot blev jag rejält arg och högljudd vid ett tillfälle. Det som gjorde mig arg och i efterhand också mycket ledsen var vännernas mening att mina åsikter i den här frågan är mindre värda eftersom jag inte har barn, och att de trodde att anledningen till att jag tyckte som jag gjorde var min sorg över att inte ha fått barn.
Aj. Jag brukar inte vara långsint men just detta har jag svårt att förlåta tror jag. Vi blev sams igen men tyvärr kommer jag inte att se dem på samma sätt som förut.
Idag körde vi från Göteborg till Stockholm med en släpvagn fylld med möbler från O:s mammas hus. Hon ska sälja det så fort som möjligt. Vi åkte direkt till vår nya lägenhet och lastade av grejerna. Det kändes inte alls roligt. Just nu begriper jag inte vad som flög i oss när vi tackade ja till den. Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte heller stanna kvar där vi bor. Jag vill inte ens flytta tillbaka till vårt hus i Göteborg. Jag kryper ihop i panik och känner mig rotlös, hemlös och eländig.
Bland möblerna vi hämtade finns en spjälsäng och en barnstol som O hade som liten. Svärmor berättade flera gånger om hur söt O var när han satt i stolen och åt smörgåsar med blåbärssylt. Jag tror henne, jag har sett kort på honom och han var verkligen mycket söt som barn. Det gör ont att tänka på att jag inte kommer att få se hans och mina drag blandas i vårt barns ansikte. Det hjälper faktiskt inte ens att tänka på att Oliboli ska få sin pappas säng och stol. Hon känns väldigt långt borta just nu.
Överhuvudtaget känns tillvaron oerhört tung. Imorgon ska jag tillbringa hela dagen med kören, förhoppningsvis blir det roligt men jag är lite orolig för att jag inte ska orka. Sedan ska jag tillbaka till jobbet igen, jobbet som jag är så glad åt att ha, men samtidigt orolig över att inte orka med. På kvällarna måste jag förbereda för vår flytt, i helgen flyttar vi till den jävla lägenheten som jag avskyr, åtminstone just nu.
Orka med. Allt återkommer till det. Jag behöver hitta kraft och energi någonstans ifrån men jag vet inte var.
Sommarön
Veckan där blev okej, inte mer. Vädret var i alla fall underbart. Tyvärr förstördes en del av vistelsen där av gräl, inte helt otippat. Inte mellan O och mig märkligt nog, utan mellan mig och goda vänner. Det hela är verkligen idiotiskt. Ett gott råd: diskutera inte feministisk teori med någon du inte känner väldigt väl, framför allt inte på kvällen efter några glas vin. Mer specifikt handlade grälet om kvoterad föräldraförsäkring, vilket jag tycker är en ganska bra idé. Jag begriper mig inte riktigt på kvinnor som lägger beslag på hela föräldraledigheten själva, lika lite som jag förstår mig på män som inte vill vara hemma med sina barn (men jag var finkänsligare än så i mitt sätt att uttrycka mig). Att det sedan kan finnas en massa praktiska orsaker till att man delar upp det på det ena eller andra sättet kan jag förstå, men rent principiellt tror jag att barn mår bra av att få en nära kontakt med både mamma och pappa och att denna kontakt lämpligtvis grundläggs så tidigt som möjligt.
Men jösses vilken känslig fråga detta visade sig vara. Det tristaste var att diskussionen rätt snabbt sjönk till en låg nivå. Jag kan ärligt säga att det inte var jag som började med slag under bältet, och jag tror att jag avhöll mig från sådana, däremot blev jag rejält arg och högljudd vid ett tillfälle. Det som gjorde mig arg och i efterhand också mycket ledsen var vännernas mening att mina åsikter i den här frågan är mindre värda eftersom jag inte har barn, och att de trodde att anledningen till att jag tyckte som jag gjorde var min sorg över att inte ha fått barn.
Aj. Jag brukar inte vara långsint men just detta har jag svårt att förlåta tror jag. Vi blev sams igen men tyvärr kommer jag inte att se dem på samma sätt som förut.
2005-08-10
Tycho Brahe-vecka
Veckan som gick har varit motig. I fredags var vi på visning av en lägenhet vi väldigt gärna ville ha. Jag har inte skrivit om detta tidigare för allt har varit så trassligt. Vi bor just nu i en tvåa på 52 kvadrat. Förutom att den är alldeles för liten för oss båda och att en del av grannarna är klart skumma, så är den trevlig. Huset är nybyggt, med allt vad det innebär av praktiska detaljer: internetuttag i alla rum, gott om eluttag, fräscha köksmaskiner och så vidare.
Under vintern och våren har vi bevakat Stockholms hyresmarknad. Läget är inte fullt så hopplöst som många verkar tro. Vill man ha en liten, billig, centralt belägen lägenhet men saknar femton års kötid hos bostadsförmedlingen kan man hälsa hem. Men är man som vi på jakt efter en trea eller fyra på uppemot 100 kvadrat, kan betala en hyra som närmar sig fem siffror, och hellre bor i en förort med skog och vatten än inne i stenstaden, då finns det en del att välja på. Att räntorna är låga just nu gör dessutom att de flesta hellre köper bostadsrätt, men vi tycker att vårt fastighetsbestånd är väl fyllt med tanke på att vi har huset i Göteborg kvar.
Sålunda låg vi i startgroparna för att fixa större lägenhet så snart jag fick jobb. Eftersom mitt jobb ligger en bit norr om Stockholm (O jobbar mitt inne i stan) så föll en del alternativ bort, till exempel nybyggda tjusområdet Hammarby sjöstad. Men vi gillar den förort vi bor i, där vi hamnade av en ren slump. Vi funderade ett slag på att flytta närmare mitt jobb, men då uppstår ett helt annat problem. Vi gör vår adoptionsutredning i Stockholms stad, trots att vi bor ute i spenaten. Stockholms stad sträcker sig långt västerut och långt söderut, men norrut är det tvärstopp. Sundbyberg, Solna, Danderyd och Täby tar över. Skulle vi flytta närmare mitt jobb hamnar vi i en ny kommun och då måste vi krångla med hemutredningen. Det orkar vi inte.
När vi samma vecka som jag fick jobb hittade en fyra på sjunde våningen i vårt hemområde blev vi intresserade. På visningen verkade den fin, framför allt är utsikten storslagen. Vi slog till och tackade ja, och blev godkända, och skrev kontrakt, parallellt med att O pendlade till Göteborg för att träffa sin sjuka pappa. När vi några dagar senare fick nycklarna till lägenheten blev vi lite nerslagna. Plötsligt steg det fram hål och fläckar på tapeterna, märken i golven, repor på dörrarna.
Ytterligare några dagar senare surfade jag in på bostadsförmedlingens hemsida. Sånt som man inte ska göra. Vad hittade jag då om inte en fyra i ett hus där vi en gång varit på visning, och varit intresserade men tackat nej eftersom jag ännu inte hade jobb. Denna lägenhet låg lite närmare stan, med utsikt över en liten sjö, med skog tvärs över gatan. På visningen kunde vi konstatera att standarden var betydligt högre. Trägolv eller kakel i alla rum kontra fula plastmattor, internetuttag i alla rum kontra ett enda i vardagsrummet, keramikhäll på spisen kontra råttiga spisplattor, enorm balkong som löper runt ett hörn kontra en av ordinär storlek, suck, suck, suck.
På visningen var det två familjer förutom oss, båda de andra hade barn. Den ena kvinnan klagade oupphörligt på allt hon såg. Den andra gullade inte fullt lika oupphörligt men mer högljutt med sin unge, mellan gullandet förhörde hon sig om hur långt det var till närmaste lekplats.
Naturligtvis fick vi inte lägenheten, den gullande lekplatsfanatikern knep den för oss. Typiskt. Nu får vi hålla till godo med lägre standard, och brottas med frågan om vi ska kosta på en renovering själva eller inte.
Kanske är vi bortskämda, men eftersom hela Stockholmsäventyret ibland känns som ett nerköp så är åtminstone jag jäkligt petig med hur jag vill bo.
Men nu kan vi i alla fall börja planera för flytten, vilket vi inte har orkat göra tidigare. Förhoppningsvis känns det bra när vi väl är installerade och kan spana ut över takåsar och trädkronor och vinka till Globen och Kaknästornet. Men de praktiska bestyren känns tunga just nu.
BSOD
Nästa förtretlighet inträffade prompt: datorn kraschade, plötsligt visade den det som vi lärt oss kallas för The Blue Screen of Death. Vi är inte helt förvånade, datorn är en gammal häck från slutet av 90-talet som O har uppgraderat allt eftersom genom att köpa till extra minne och annat godis. Och det verkar som att en hårddiskkrasch är en erfarenhet man måste räkna med förr eller senare.
Vi tog alltså saken ganska lugnt, via jobbet har vi tillgång till mejl och internet. Eftersom jag numera använder mig av Blogger kunde jag t o m uppdatera hemsidan (dock inte datumet på första sidan). Det tristaste var att all mejlkorrespondens från de senaste åren gått förlorad. Nästan allt annat hade O gjort backup på.
Men. Igår fick O en snilleblixt, fråga mig inte vad den gick ut på, och en stund senare var datorn frisk igen.
Drömmen om sommaren
Imorse packade vi bilen och i eftermiddag kör vi söderut. Imorgon ska O hjälpa sin mamma med diverse fixande som har med hennes flytt att göra. På fredag knölar vi in oss och några släktingar i bilen och far till Sommarön. Det är med blandade känslor jag åker dit.
Sommarön är på ytan ett paradis. Jag har varit där nästan varje sommar sedan jag var barn, men när jag tänker efter så är det inte många somrar som har varit så där perfekta som man tror och hoppas att de ska vara. Man åker dit med en föreställning om att det är nu i sommar det ska ske. Förväntningarna har växlat med åldern. När jag var liten innehöll drömmarna krabbfiske och midsommardans, utelek på klipporna, båtutflykter och bad. När jag blev lite äldre drömde jag om att sommaren som genom ett mirakel skulle förändra mig till den jag egentligen ville vara, den jag innerst inne var, allra helst omsvärmad och uppvaktad men åtminstone något lite uppskattad och inte utanför. Som vuxen har jag önskat mig avkopplande kravfria veckor, tid för umgänge och reparation av relationer.
Sällan har det blivit som jag har drömt om. Istället har det alltför ofta blivit gräl och konflikter. Det är som om alla oinfriade drömmar satt i väggarna och förgiftar stämningen. Jag är nästan säker på att andra i familjen känner likadant, även om de förmodligen aldrig skulle erkänna det. Jag tror att mycket av detta förklaras av att de flesta av oss har varit på Sommarön som barn, och i någon mening blir barn på nytt när vi åker dit. Barndomens känslor av att vara åsidosatt och överkörd, maktkampen om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet väcks till liv.
Senaste gången jag var där var för två år sedan, och då var jag mycket olycklig. Vår andra IVF hade just misslyckats och jag hade blivit uppsagd från jobbet. Sedan dess har mycket hänt, mestadels sorgligt. Ändå mår jag bättre nu än jag gjorde då. Jag hoppas att den här vistelsen blir bättre än den förra.
Under vintern och våren har vi bevakat Stockholms hyresmarknad. Läget är inte fullt så hopplöst som många verkar tro. Vill man ha en liten, billig, centralt belägen lägenhet men saknar femton års kötid hos bostadsförmedlingen kan man hälsa hem. Men är man som vi på jakt efter en trea eller fyra på uppemot 100 kvadrat, kan betala en hyra som närmar sig fem siffror, och hellre bor i en förort med skog och vatten än inne i stenstaden, då finns det en del att välja på. Att räntorna är låga just nu gör dessutom att de flesta hellre köper bostadsrätt, men vi tycker att vårt fastighetsbestånd är väl fyllt med tanke på att vi har huset i Göteborg kvar.
Sålunda låg vi i startgroparna för att fixa större lägenhet så snart jag fick jobb. Eftersom mitt jobb ligger en bit norr om Stockholm (O jobbar mitt inne i stan) så föll en del alternativ bort, till exempel nybyggda tjusområdet Hammarby sjöstad. Men vi gillar den förort vi bor i, där vi hamnade av en ren slump. Vi funderade ett slag på att flytta närmare mitt jobb, men då uppstår ett helt annat problem. Vi gör vår adoptionsutredning i Stockholms stad, trots att vi bor ute i spenaten. Stockholms stad sträcker sig långt västerut och långt söderut, men norrut är det tvärstopp. Sundbyberg, Solna, Danderyd och Täby tar över. Skulle vi flytta närmare mitt jobb hamnar vi i en ny kommun och då måste vi krångla med hemutredningen. Det orkar vi inte.
När vi samma vecka som jag fick jobb hittade en fyra på sjunde våningen i vårt hemområde blev vi intresserade. På visningen verkade den fin, framför allt är utsikten storslagen. Vi slog till och tackade ja, och blev godkända, och skrev kontrakt, parallellt med att O pendlade till Göteborg för att träffa sin sjuka pappa. När vi några dagar senare fick nycklarna till lägenheten blev vi lite nerslagna. Plötsligt steg det fram hål och fläckar på tapeterna, märken i golven, repor på dörrarna.
Ytterligare några dagar senare surfade jag in på bostadsförmedlingens hemsida. Sånt som man inte ska göra. Vad hittade jag då om inte en fyra i ett hus där vi en gång varit på visning, och varit intresserade men tackat nej eftersom jag ännu inte hade jobb. Denna lägenhet låg lite närmare stan, med utsikt över en liten sjö, med skog tvärs över gatan. På visningen kunde vi konstatera att standarden var betydligt högre. Trägolv eller kakel i alla rum kontra fula plastmattor, internetuttag i alla rum kontra ett enda i vardagsrummet, keramikhäll på spisen kontra råttiga spisplattor, enorm balkong som löper runt ett hörn kontra en av ordinär storlek, suck, suck, suck.
På visningen var det två familjer förutom oss, båda de andra hade barn. Den ena kvinnan klagade oupphörligt på allt hon såg. Den andra gullade inte fullt lika oupphörligt men mer högljutt med sin unge, mellan gullandet förhörde hon sig om hur långt det var till närmaste lekplats.
Naturligtvis fick vi inte lägenheten, den gullande lekplatsfanatikern knep den för oss. Typiskt. Nu får vi hålla till godo med lägre standard, och brottas med frågan om vi ska kosta på en renovering själva eller inte.
Kanske är vi bortskämda, men eftersom hela Stockholmsäventyret ibland känns som ett nerköp så är åtminstone jag jäkligt petig med hur jag vill bo.
Men nu kan vi i alla fall börja planera för flytten, vilket vi inte har orkat göra tidigare. Förhoppningsvis känns det bra när vi väl är installerade och kan spana ut över takåsar och trädkronor och vinka till Globen och Kaknästornet. Men de praktiska bestyren känns tunga just nu.
BSOD
Nästa förtretlighet inträffade prompt: datorn kraschade, plötsligt visade den det som vi lärt oss kallas för The Blue Screen of Death. Vi är inte helt förvånade, datorn är en gammal häck från slutet av 90-talet som O har uppgraderat allt eftersom genom att köpa till extra minne och annat godis. Och det verkar som att en hårddiskkrasch är en erfarenhet man måste räkna med förr eller senare.
Vi tog alltså saken ganska lugnt, via jobbet har vi tillgång till mejl och internet. Eftersom jag numera använder mig av Blogger kunde jag t o m uppdatera hemsidan (dock inte datumet på första sidan). Det tristaste var att all mejlkorrespondens från de senaste åren gått förlorad. Nästan allt annat hade O gjort backup på.
Men. Igår fick O en snilleblixt, fråga mig inte vad den gick ut på, och en stund senare var datorn frisk igen.
Drömmen om sommaren
Imorse packade vi bilen och i eftermiddag kör vi söderut. Imorgon ska O hjälpa sin mamma med diverse fixande som har med hennes flytt att göra. På fredag knölar vi in oss och några släktingar i bilen och far till Sommarön. Det är med blandade känslor jag åker dit.
Sommarön är på ytan ett paradis. Jag har varit där nästan varje sommar sedan jag var barn, men när jag tänker efter så är det inte många somrar som har varit så där perfekta som man tror och hoppas att de ska vara. Man åker dit med en föreställning om att det är nu i sommar det ska ske. Förväntningarna har växlat med åldern. När jag var liten innehöll drömmarna krabbfiske och midsommardans, utelek på klipporna, båtutflykter och bad. När jag blev lite äldre drömde jag om att sommaren som genom ett mirakel skulle förändra mig till den jag egentligen ville vara, den jag innerst inne var, allra helst omsvärmad och uppvaktad men åtminstone något lite uppskattad och inte utanför. Som vuxen har jag önskat mig avkopplande kravfria veckor, tid för umgänge och reparation av relationer.
Sällan har det blivit som jag har drömt om. Istället har det alltför ofta blivit gräl och konflikter. Det är som om alla oinfriade drömmar satt i väggarna och förgiftar stämningen. Jag är nästan säker på att andra i familjen känner likadant, även om de förmodligen aldrig skulle erkänna det. Jag tror att mycket av detta förklaras av att de flesta av oss har varit på Sommarön som barn, och i någon mening blir barn på nytt när vi åker dit. Barndomens känslor av att vara åsidosatt och överkörd, maktkampen om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet väcks till liv.
Senaste gången jag var där var för två år sedan, och då var jag mycket olycklig. Vår andra IVF hade just misslyckats och jag hade blivit uppsagd från jobbet. Sedan dess har mycket hänt, mestadels sorgligt. Ändå mår jag bättre nu än jag gjorde då. Jag hoppas att den här vistelsen blir bättre än den förra.
Tycho Brahe-vecka
Veckan som gick har varit motig. I fredags var vi på visning av en lägenhet vi väldigt gärna ville ha. Jag har inte skrivit om detta tidigare för allt har varit så trassligt. Vi bor just nu i en tvåa på 52 kvadrat. Förutom att den är alldeles för liten för oss båda och att en del av grannarna är klart skumma, så är den trevlig. Huset är nybyggt, med allt vad det innebär av praktiska detaljer: internetuttag i alla rum, gott om eluttag, fräscha köksmaskiner och så vidare.
Under vintern och våren har vi bevakat Stockholms hyresmarknad. Läget är inte fullt så hopplöst som många verkar tro. Vill man ha en liten, billig, centralt belägen lägenhet men saknar femton års kötid hos bostadsförmedlingen kan man hälsa hem. Men är man som vi på jakt efter en trea eller fyra på uppemot 100 kvadrat, kan betala en hyra som närmar sig fem siffror, och hellre bor i en förort med skog och vatten än inne i stenstaden, då finns det en del att välja på. Att räntorna är låga just nu gör dessutom att de flesta hellre köper bostadsrätt, men vi tycker att vårt fastighetsbestånd är väl fyllt med tanke på att vi har huset i Göteborg kvar.
Sålunda låg vi i startgroparna för att fixa större lägenhet så snart jag fick jobb. Eftersom mitt jobb ligger en bit norr om Stockholm (O jobbar mitt inne i stan) så föll en del alternativ bort, till exempel nybyggda tjusområdet Hammarby sjöstad. Men vi gillar den förort vi bor i, där vi hamnade av en ren slump. Vi funderade ett slag på att flytta närmare mitt jobb, men då uppstår ett helt annat problem. Vi gör vår adoptionsutredning i Stockholms stad, trots att vi bor ute i spenaten. Stockholms stad sträcker sig långt västerut och långt söderut, men norrut är det tvärstopp. Sundbyberg, Solna, Danderyd och Täby tar över. Skulle vi flytta närmare mitt jobb hamnar vi i en ny kommun och då måste vi krångla med hemutredningen. Det orkar vi inte.
När vi samma vecka som jag fick jobb hittade en fyra på sjunde våningen i vårt hemområde blev vi intresserade. På visningen verkade den fin, framför allt är utsikten storslagen. Vi slog till och tackade ja, och blev godkända, och skrev kontrakt, parallellt med att O pendlade till Göteborg för att träffa sin sjuka pappa. När vi några dagar senare fick nycklarna till lägenheten blev vi lite nerslagna. Plötsligt steg det fram hål och fläckar på tapeterna, märken i golven, repor på dörrarna.
Ytterligare några dagar senare surfade jag in på bostadsförmedlingens hemsida. Sånt som man inte ska göra. Vad hittade jag då om inte en fyra i ett hus där vi en gång varit på visning, och varit intresserade men tackat nej eftersom jag ännu inte hade jobb. Denna lägenhet låg lite närmare stan, med utsikt över en liten sjö, med skog tvärs över gatan. På visningen kunde vi konstatera att standarden var betydligt högre. Trägolv eller kakel i alla rum kontra fula plastmattor, internetuttag i alla rum kontra ett enda i vardagsrummet, keramikhäll på spisen kontra råttiga spisplattor, enorm balkong som löper runt ett hörn kontra en av ordinär storlek, suck, suck, suck.
På visningen var det två familjer förutom oss, båda de andra hade barn. Den ena kvinnan klagade oupphörligt på allt hon såg. Den andra gullade inte fullt lika oupphörligt men mer högljutt med sin unge, mellan gullandet förhörde hon sig om hur långt det var till närmaste lekplats.
Naturligtvis fick vi inte lägenheten, den gullande lekplatsfanatikern knep den för oss. Typiskt. Nu får vi hålla till godo med lägre standard, och brottas med frågan om vi ska kosta på en renovering själva eller inte.
Kanske är vi bortskämda, men eftersom hela Stockholmsäventyret ibland känns som ett nerköp så är åtminstone jag jäkligt petig med hur jag vill bo.
Men nu kan vi i alla fall börja planera för flytten, vilket vi inte har orkat göra tidigare. Förhoppningsvis känns det bra när vi väl är installerade och kan spana ut över takåsar och trädkronor och vinka till Globen och Kaknästornet. Men de praktiska bestyren känns tunga just nu.
BSOD
Nästa förtretlighet inträffade prompt: datorn kraschade, plötsligt visade den det som vi lärt oss kallas för The Blue Screen of Death. Vi är inte helt förvånade, datorn är en gammal häck från slutet av 90-talet som O har uppgraderat allt eftersom genom att köpa till extra minne och annat godis. Och det verkar som att en hårddiskkrasch är en erfarenhet man måste räkna med förr eller senare.
Vi tog alltså saken ganska lugnt, via jobbet har vi tillgång till mejl och internet. Eftersom jag numera använder mig av Blogger kunde jag t o m uppdatera hemsidan (dock inte datumet på första sidan). Det tristaste var att all mejlkorrespondens från de senaste åren gått förlorad. Nästan allt annat hade O gjort backup på.
Men. Igår fick O en snilleblixt, fråga mig inte vad den gick ut på, och en stund senare var datorn frisk igen.
Drömmen om sommaren
Imorse packade vi bilen och i eftermiddag kör vi söderut. Imorgon ska O hjälpa sin mamma med diverse fixande som har med hennes flytt att göra. På fredag knölar vi in oss och några släktingar i bilen och far till Sommarön. Det är med blandade känslor jag åker dit.
Sommarön är på ytan ett paradis. Jag har varit där nästan varje sommar sedan jag var barn, men när jag tänker efter så är det inte många somrar som har varit så där perfekta som man tror och hoppas att de ska vara. Man åker dit med en föreställning om att det är nu i sommar det ska ske. Förväntningarna har växlat med åldern. När jag var liten innehöll drömmarna krabbfiske och midsommardans, utelek på klipporna, båtutflykter och bad. När jag blev lite äldre drömde jag om att sommaren som genom ett mirakel skulle förändra mig till den jag egentligen ville vara, den jag innerst inne var, allra helst omsvärmad och uppvaktad men åtminstone något lite uppskattad och inte utanför. Som vuxen har jag önskat mig avkopplande kravfria veckor, tid för umgänge och reparation av relationer.
Sällan har det blivit som jag har drömt om. Istället har det alltför ofta blivit gräl och konflikter. Det är som om alla oinfriade drömmar satt i väggarna och förgiftar stämningen. Jag är nästan säker på att andra i familjen känner likadant, även om de förmodligen aldrig skulle erkänna det. Jag tror att mycket av detta förklaras av att de flesta av oss har varit på Sommarön som barn, och i någon mening blir barn på nytt när vi åker dit. Barndomens känslor av att vara åsidosatt och överkörd, maktkampen om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet väcks till liv.
Senaste gången jag var där var för två år sedan, och då var jag mycket olycklig. Vår andra IVF hade just misslyckats och jag hade blivit uppsagd från jobbet. Sedan dess har mycket hänt, mestadels sorgligt. Ändå mår jag bättre nu än jag gjorde då. Jag hoppas att den här vistelsen blir bättre än den förra.
Under vintern och våren har vi bevakat Stockholms hyresmarknad. Läget är inte fullt så hopplöst som många verkar tro. Vill man ha en liten, billig, centralt belägen lägenhet men saknar femton års kötid hos bostadsförmedlingen kan man hälsa hem. Men är man som vi på jakt efter en trea eller fyra på uppemot 100 kvadrat, kan betala en hyra som närmar sig fem siffror, och hellre bor i en förort med skog och vatten än inne i stenstaden, då finns det en del att välja på. Att räntorna är låga just nu gör dessutom att de flesta hellre köper bostadsrätt, men vi tycker att vårt fastighetsbestånd är väl fyllt med tanke på att vi har huset i Göteborg kvar.
Sålunda låg vi i startgroparna för att fixa större lägenhet så snart jag fick jobb. Eftersom mitt jobb ligger en bit norr om Stockholm (O jobbar mitt inne i stan) så föll en del alternativ bort, till exempel nybyggda tjusområdet Hammarby sjöstad. Men vi gillar den förort vi bor i, där vi hamnade av en ren slump. Vi funderade ett slag på att flytta närmare mitt jobb, men då uppstår ett helt annat problem. Vi gör vår adoptionsutredning i Stockholms stad, trots att vi bor ute i spenaten. Stockholms stad sträcker sig långt västerut och långt söderut, men norrut är det tvärstopp. Sundbyberg, Solna, Danderyd och Täby tar över. Skulle vi flytta närmare mitt jobb hamnar vi i en ny kommun och då måste vi krångla med hemutredningen. Det orkar vi inte.
När vi samma vecka som jag fick jobb hittade en fyra på sjunde våningen i vårt hemområde blev vi intresserade. På visningen verkade den fin, framför allt är utsikten storslagen. Vi slog till och tackade ja, och blev godkända, och skrev kontrakt, parallellt med att O pendlade till Göteborg för att träffa sin sjuka pappa. När vi några dagar senare fick nycklarna till lägenheten blev vi lite nerslagna. Plötsligt steg det fram hål och fläckar på tapeterna, märken i golven, repor på dörrarna.
Ytterligare några dagar senare surfade jag in på bostadsförmedlingens hemsida. Sånt som man inte ska göra. Vad hittade jag då om inte en fyra i ett hus där vi en gång varit på visning, och varit intresserade men tackat nej eftersom jag ännu inte hade jobb. Denna lägenhet låg lite närmare stan, med utsikt över en liten sjö, med skog tvärs över gatan. På visningen kunde vi konstatera att standarden var betydligt högre. Trägolv eller kakel i alla rum kontra fula plastmattor, internetuttag i alla rum kontra ett enda i vardagsrummet, keramikhäll på spisen kontra råttiga spisplattor, enorm balkong som löper runt ett hörn kontra en av ordinär storlek, suck, suck, suck.
På visningen var det två familjer förutom oss, båda de andra hade barn. Den ena kvinnan klagade oupphörligt på allt hon såg. Den andra gullade inte fullt lika oupphörligt men mer högljutt med sin unge, mellan gullandet förhörde hon sig om hur långt det var till närmaste lekplats.
Naturligtvis fick vi inte lägenheten, den gullande lekplatsfanatikern knep den för oss. Typiskt. Nu får vi hålla till godo med lägre standard, och brottas med frågan om vi ska kosta på en renovering själva eller inte.
Kanske är vi bortskämda, men eftersom hela Stockholmsäventyret ibland känns som ett nerköp så är åtminstone jag jäkligt petig med hur jag vill bo.
Men nu kan vi i alla fall börja planera för flytten, vilket vi inte har orkat göra tidigare. Förhoppningsvis känns det bra när vi väl är installerade och kan spana ut över takåsar och trädkronor och vinka till Globen och Kaknästornet. Men de praktiska bestyren känns tunga just nu.
BSOD
Nästa förtretlighet inträffade prompt: datorn kraschade, plötsligt visade den det som vi lärt oss kallas för The Blue Screen of Death. Vi är inte helt förvånade, datorn är en gammal häck från slutet av 90-talet som O har uppgraderat allt eftersom genom att köpa till extra minne och annat godis. Och det verkar som att en hårddiskkrasch är en erfarenhet man måste räkna med förr eller senare.
Vi tog alltså saken ganska lugnt, via jobbet har vi tillgång till mejl och internet. Eftersom jag numera använder mig av Blogger kunde jag t o m uppdatera hemsidan (dock inte datumet på första sidan). Det tristaste var att all mejlkorrespondens från de senaste åren gått förlorad. Nästan allt annat hade O gjort backup på.
Men. Igår fick O en snilleblixt, fråga mig inte vad den gick ut på, och en stund senare var datorn frisk igen.
Drömmen om sommaren
Imorse packade vi bilen och i eftermiddag kör vi söderut. Imorgon ska O hjälpa sin mamma med diverse fixande som har med hennes flytt att göra. På fredag knölar vi in oss och några släktingar i bilen och far till Sommarön. Det är med blandade känslor jag åker dit.
Sommarön är på ytan ett paradis. Jag har varit där nästan varje sommar sedan jag var barn, men när jag tänker efter så är det inte många somrar som har varit så där perfekta som man tror och hoppas att de ska vara. Man åker dit med en föreställning om att det är nu i sommar det ska ske. Förväntningarna har växlat med åldern. När jag var liten innehöll drömmarna krabbfiske och midsommardans, utelek på klipporna, båtutflykter och bad. När jag blev lite äldre drömde jag om att sommaren som genom ett mirakel skulle förändra mig till den jag egentligen ville vara, den jag innerst inne var, allra helst omsvärmad och uppvaktad men åtminstone något lite uppskattad och inte utanför. Som vuxen har jag önskat mig avkopplande kravfria veckor, tid för umgänge och reparation av relationer.
Sällan har det blivit som jag har drömt om. Istället har det alltför ofta blivit gräl och konflikter. Det är som om alla oinfriade drömmar satt i väggarna och förgiftar stämningen. Jag är nästan säker på att andra i familjen känner likadant, även om de förmodligen aldrig skulle erkänna det. Jag tror att mycket av detta förklaras av att de flesta av oss har varit på Sommarön som barn, och i någon mening blir barn på nytt när vi åker dit. Barndomens känslor av att vara åsidosatt och överkörd, maktkampen om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet väcks till liv.
Senaste gången jag var där var för två år sedan, och då var jag mycket olycklig. Vår andra IVF hade just misslyckats och jag hade blivit uppsagd från jobbet. Sedan dess har mycket hänt, mestadels sorgligt. Ändå mår jag bättre nu än jag gjorde då. Jag hoppas att den här vistelsen blir bättre än den förra.
2005-08-07
Jo pyttsan
Efter det jag skrev igår, tror någon att det blev passionerad älskog hos herrskapet Helga? Ånä. Passionerat gräl är vad det blev. Som vanligt numera övergick grälet i total härdsmälta. Nu för tiden vet jag inte vad det är som händer när O och jag grälar, men hemskt blir det.
Imorse när jag vaknade hade jag ont i magen, ett sugande svidande fladder. Jag undrade för jag vet inte vilken gång i ordningen vad vi gör tillsammans, när det är så uppenbart att vi gör varann olyckliga, när vi missförstår varann hela tiden, när den andres familj driver oss till vansinne.
Frampå dagen blev det lite bättre, vi var inte arga på varann längre utan bara ledsna. Jag tänkte ytterligare en gammal tanke: om vi lyckas få barn på något sätt, kommer det att vara värt det? Eller borde vi ge upp?
Men nu är det kväll och det känns bra igen. Det finns en aspekt av vår relation som förblivit märkvärdigt oförstörd genom detta helvete, nämligen den sexuella. Detta kanske är det som räddar oss. Det låter inte klokt, men vårt sexliv ger mig hopp om vårt äktenskap när jag tvivlar.
Imorse när jag vaknade hade jag ont i magen, ett sugande svidande fladder. Jag undrade för jag vet inte vilken gång i ordningen vad vi gör tillsammans, när det är så uppenbart att vi gör varann olyckliga, när vi missförstår varann hela tiden, när den andres familj driver oss till vansinne.
Frampå dagen blev det lite bättre, vi var inte arga på varann längre utan bara ledsna. Jag tänkte ytterligare en gammal tanke: om vi lyckas få barn på något sätt, kommer det att vara värt det? Eller borde vi ge upp?
Men nu är det kväll och det känns bra igen. Det finns en aspekt av vår relation som förblivit märkvärdigt oförstörd genom detta helvete, nämligen den sexuella. Detta kanske är det som räddar oss. Det låter inte klokt, men vårt sexliv ger mig hopp om vårt äktenskap när jag tvivlar.
Jo pyttsan
Efter det jag skrev igår, tror någon att det blev passionerad älskog hos herrskapet Helga? Ånä. Passionerat gräl är vad det blev. Som vanligt numera övergick grälet i total härdsmälta. Nu för tiden vet jag inte vad det är som händer när O och jag grälar, men hemskt blir det.
Imorse när jag vaknade hade jag ont i magen, ett sugande svidande fladder. Jag undrade för jag vet inte vilken gång i ordningen vad vi gör tillsammans, när det är så uppenbart att vi gör varann olyckliga, när vi missförstår varann hela tiden, när den andres familj driver oss till vansinne.
Frampå dagen blev det lite bättre, vi var inte arga på varann längre utan bara ledsna. Jag tänkte ytterligare en gammal tanke: om vi lyckas få barn på något sätt, kommer det att vara värt det? Eller borde vi ge upp?
Men nu är det kväll och det känns bra igen. Det finns en aspekt av vår relation som förblivit märkvärdigt oförstörd genom detta helvete, nämligen den sexuella. Detta kanske är det som räddar oss. Det låter inte klokt, men vårt sexliv ger mig hopp om vårt äktenskap när jag tvivlar.
Imorse när jag vaknade hade jag ont i magen, ett sugande svidande fladder. Jag undrade för jag vet inte vilken gång i ordningen vad vi gör tillsammans, när det är så uppenbart att vi gör varann olyckliga, när vi missförstår varann hela tiden, när den andres familj driver oss till vansinne.
Frampå dagen blev det lite bättre, vi var inte arga på varann längre utan bara ledsna. Jag tänkte ytterligare en gammal tanke: om vi lyckas få barn på något sätt, kommer det att vara värt det? Eller borde vi ge upp?
Men nu är det kväll och det känns bra igen. Det finns en aspekt av vår relation som förblivit märkvärdigt oförstörd genom detta helvete, nämligen den sexuella. Detta kanske är det som räddar oss. Det låter inte klokt, men vårt sexliv ger mig hopp om vårt äktenskap när jag tvivlar.
2005-08-06
Mmmm...
Det är länge sedan jag skrev. Jag vet faktiskt inte varför. Jobbet kan jag inte skylla på, det har varit lugnt, för lugnt faktiskt, till och med lite tråkigt. Men den här veckan har tempot ökat något, och det är skönt.
Jag tänker ofta på saker jag vill skriva om, men kommer sällan till skott. Ska försöka bättra mig. Nu ikväll satt jag först och plitade på ett sparat inlägg fyllt att bitterhet och galla. Så som jag fortfarande mår ibland. Jag är fortfarande - ibland - tvärförbannad på världen, Bebisguden, vanliga guden, min man, min mamma, min pappa, alla småbarnsföräldrar och då främst min otäcka kusin och min ohängde svåger.
Men inte just ikväll. Ikväll sänker sig ett moln av frid över mitt hjärta (och jag tror att det inte enbart beror på vinet jag dricker). När jag har postat detta ska jag gå ut till O vid TV:n där han sitter och skrattar sitt fåniga skratt som jag känner så väl sedan tretton år tillbaka och som ömsom får mig att skratta kärleksfullt, ömsom grimasera generat. Jag ska sätta mig i soffan med min bok och äta upp chipsen han har sparat åt mig. Efter en stund kommer han att dra handen genom mitt hår, gripa tag om min nacke. Vi ska se till att komma i säng i kväll, inte för sent.
Vi har bestämt oss för det, precis som vi har bestämt oss för varann. Trots all jävla skit som har kommit i vår väg. Det kanske inte alltid är så romantiskt alla gånger, eller så passionerat. Men här är vi, han och jag, och det är fortfarande han och jag.
Vi är bara två, trots att vi har önskat annorlunda. Men vi är i alla fall två, vi har åtminstone varann. Han har varit bättre på att uppskatta det än jag. Just nu ser jag det, och värderar det, och det ska jag gå och säga honom. Nu.
Jag tänker ofta på saker jag vill skriva om, men kommer sällan till skott. Ska försöka bättra mig. Nu ikväll satt jag först och plitade på ett sparat inlägg fyllt att bitterhet och galla. Så som jag fortfarande mår ibland. Jag är fortfarande - ibland - tvärförbannad på världen, Bebisguden, vanliga guden, min man, min mamma, min pappa, alla småbarnsföräldrar och då främst min otäcka kusin och min ohängde svåger.
Men inte just ikväll. Ikväll sänker sig ett moln av frid över mitt hjärta (och jag tror att det inte enbart beror på vinet jag dricker). När jag har postat detta ska jag gå ut till O vid TV:n där han sitter och skrattar sitt fåniga skratt som jag känner så väl sedan tretton år tillbaka och som ömsom får mig att skratta kärleksfullt, ömsom grimasera generat. Jag ska sätta mig i soffan med min bok och äta upp chipsen han har sparat åt mig. Efter en stund kommer han att dra handen genom mitt hår, gripa tag om min nacke. Vi ska se till att komma i säng i kväll, inte för sent.
Vi har bestämt oss för det, precis som vi har bestämt oss för varann. Trots all jävla skit som har kommit i vår väg. Det kanske inte alltid är så romantiskt alla gånger, eller så passionerat. Men här är vi, han och jag, och det är fortfarande han och jag.
Vi är bara två, trots att vi har önskat annorlunda. Men vi är i alla fall två, vi har åtminstone varann. Han har varit bättre på att uppskatta det än jag. Just nu ser jag det, och värderar det, och det ska jag gå och säga honom. Nu.
Mmmm...
Det är länge sedan jag skrev. Jag vet faktiskt inte varför. Jobbet kan jag inte skylla på, det har varit lugnt, för lugnt faktiskt, till och med lite tråkigt. Men den här veckan har tempot ökat något, och det är skönt.
Jag tänker ofta på saker jag vill skriva om, men kommer sällan till skott. Ska försöka bättra mig. Nu ikväll satt jag först och plitade på ett sparat inlägg fyllt att bitterhet och galla. Så som jag fortfarande mår ibland. Jag är fortfarande - ibland - tvärförbannad på världen, Bebisguden, vanliga guden, min man, min mamma, min pappa, alla småbarnsföräldrar och då främst min otäcka kusin och min ohängde svåger.
Men inte just ikväll. Ikväll sänker sig ett moln av frid över mitt hjärta (och jag tror att det inte enbart beror på vinet jag dricker). När jag har postat detta ska jag gå ut till O vid TV:n där han sitter och skrattar sitt fåniga skratt som jag känner så väl sedan tretton år tillbaka och som ömsom får mig att skratta kärleksfullt, ömsom grimasera generat. Jag ska sätta mig i soffan med min bok och äta upp chipsen han har sparat åt mig. Efter en stund kommer han att dra handen genom mitt hår, gripa tag om min nacke. Vi ska se till att komma i säng i kväll, inte för sent.
Vi har bestämt oss för det, precis som vi har bestämt oss för varann. Trots all jävla skit som har kommit i vår väg. Det kanske inte alltid är så romantiskt alla gånger, eller så passionerat. Men här är vi, han och jag, och det är fortfarande han och jag.
Vi är bara två, trots att vi har önskat annorlunda. Men vi är i alla fall två, vi har åtminstone varann. Han har varit bättre på att uppskatta det än jag. Just nu ser jag det, och värderar det, och det ska jag gå och säga honom. Nu.
Jag tänker ofta på saker jag vill skriva om, men kommer sällan till skott. Ska försöka bättra mig. Nu ikväll satt jag först och plitade på ett sparat inlägg fyllt att bitterhet och galla. Så som jag fortfarande mår ibland. Jag är fortfarande - ibland - tvärförbannad på världen, Bebisguden, vanliga guden, min man, min mamma, min pappa, alla småbarnsföräldrar och då främst min otäcka kusin och min ohängde svåger.
Men inte just ikväll. Ikväll sänker sig ett moln av frid över mitt hjärta (och jag tror att det inte enbart beror på vinet jag dricker). När jag har postat detta ska jag gå ut till O vid TV:n där han sitter och skrattar sitt fåniga skratt som jag känner så väl sedan tretton år tillbaka och som ömsom får mig att skratta kärleksfullt, ömsom grimasera generat. Jag ska sätta mig i soffan med min bok och äta upp chipsen han har sparat åt mig. Efter en stund kommer han att dra handen genom mitt hår, gripa tag om min nacke. Vi ska se till att komma i säng i kväll, inte för sent.
Vi har bestämt oss för det, precis som vi har bestämt oss för varann. Trots all jävla skit som har kommit i vår väg. Det kanske inte alltid är så romantiskt alla gånger, eller så passionerat. Men här är vi, han och jag, och det är fortfarande han och jag.
Vi är bara två, trots att vi har önskat annorlunda. Men vi är i alla fall två, vi har åtminstone varann. Han har varit bättre på att uppskatta det än jag. Just nu ser jag det, och värderar det, och det ska jag gå och säga honom. Nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)