Utkastet till vår hemutredning kom med posten i torsdags. Först blev jag glad, sedan fundersam. Hur mycket vågar vi korrigera och ändra i texten? För det första är den full av stavfel, och det går väl an att rätta. Stavning brukar oftast inte gå att ifrågasätta, antingen är ett ord rättstavat eller inte. Men sedan är det grammatikfelen, de kan man ibland diskutera. Värst är de rent stilistiska felen. Jag stör mig oerhört på att läsa uttrycket ”i dagens läge” fem gånger i en text som är tre sidor lång. Hur svårt är det att variera med ”för närvarande”, ”just nu”, eller varför inte helt enkelt skita i tidsangivelsen. ”Helgas mamma arbetar i dagens läge som läkare”. Ja? Det tänker hon göra nästa vecka också såvitt jag vet. Onödiga utvikningar gillar jag inte, och jag retar mig på när det går inflation i formuleringar. Jan Guillou älskar till exempel ordet ”rimligtvis”, det förekommer flera gånger på varje sida i några av Hamiltonböckerna. Henning Mankell och Marianne Fredriksson ska vi bara inte tala om, får rysningar av deras språk. Eller är det för att de är så pretentiösa?
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
2005-09-06
Ett delikat problem
Utkastet till vår hemutredning kom med posten i torsdags. Först blev jag glad, sedan fundersam. Hur mycket vågar vi korrigera och ändra i texten? För det första är den full av stavfel, och det går väl an att rätta. Stavning brukar oftast inte gå att ifrågasätta, antingen är ett ord rättstavat eller inte. Men sedan är det grammatikfelen, de kan man ibland diskutera. Värst är de rent stilistiska felen. Jag stör mig oerhört på att läsa uttrycket ”i dagens läge” fem gånger i en text som är tre sidor lång. Hur svårt är det att variera med ”för närvarande”, ”just nu”, eller varför inte helt enkelt skita i tidsangivelsen. ”Helgas mamma arbetar i dagens läge som läkare”. Ja? Det tänker hon göra nästa vecka också såvitt jag vet. Onödiga utvikningar gillar jag inte, och jag retar mig på när det går inflation i formuleringar. Jan Guillou älskar till exempel ordet ”rimligtvis”, det förekommer flera gånger på varje sida i några av Hamiltonböckerna. Henning Mankell och Marianne Fredriksson ska vi bara inte tala om, får rysningar av deras språk. Eller är det för att de är så pretentiösa?
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
2005-08-24
En mikroskopisk chans till
Idag har vi träffat Doktor Lugn igen. "Jaha, vad vill ni prata om idag då?" frågade han. Han har en rätt cool, lite ironisk stil.
Det vi ville prata om var om vi skulle göra fler IVF eller inte. Han svarade att chansen att lyckas inte är stor, men inte obefintlig. Han avråder inte men uppmuntrar inte direkt heller. Ska vi göra ett försök till ska vi göra det med öppna ögon. Vi frågade vad han trodde om mina extra X-kromosomer, och han svarade att de inte påverkar. Troligen har de flesta människor mer eller mindre vajsing på kromosomerna om man skulle bry sig om att titta efter. Och mina är till 97% normala. "Du är lite extra feminin", sa han. "Javisst, något måste det vara", svarade jag, och så skrattade vi alla tre.
Så nu kör vi. Ett försök till. Alla mediciner är uthämtade, imorgon ska jag prata med en barnmorska om planeringen. Kanske blir det redan i denna cykel, hade mens i helgen. Jag bryr mig inte så himla mycket, en ny känsla. Förr hade jag alltid bråttom som fan.
Till jul är det över. Förr skulle jag ha tänkt: till jul kan jag vara gravid. Men det tänker jag faktiskt inte nu. Till jul är det över, och fy fan vad skönt det ska bli.
Teknikaliteterna
Den här gånger börjar jag på 125 ie Puregon för att få lite färre och kanske bättre ägg. Luveris ska jag också få för att förbättra äggkvalitén. Assisted hatching får vi prova, och redan idag har jag börjat äta Metformin, en diabetesmedicin som sänker blodsockret och därmed på något vis får äggstockarna att fungera bättre. Metformin har den otrevliga biverkningen magknip och diarré. Doktor Lugn kastade en blick neråt min lekamen och sa att det inte är omöjligt att jag går ner några kilo. Nå, det drabbar ju ingen fattig.
Vi hann till och med en vända i stolen, doktor Lugn och jag. Nu är min livmoder inspekterad och den ser helt normal ut inuti. Inga polyper eller konstigheter. Han kollade äggstockarna också och konstaterade att det nog blir bra med Metformin på dem, typiska PCO-äggstockar med många små äggblåsor. Det lät förtroendeingivande.
Kommentatöser
Chisanna, Dina och Moffan, tack!! Era kommentarer gjorde mig jätteglad. Förutom att det alltid är roligt med respons, är det skönt att se att jag inte är ensam om mina tankar. Idag åt jag middag med pappa och relaterade grälet för honom. Pappa är en mossgubbe i vissa avseenden men vad gäller feminism är han rätt skärpt. Och ja, han var hemma med mig, ungefär halva tiden. Redan på 70-talet, det ni!
Det vi ville prata om var om vi skulle göra fler IVF eller inte. Han svarade att chansen att lyckas inte är stor, men inte obefintlig. Han avråder inte men uppmuntrar inte direkt heller. Ska vi göra ett försök till ska vi göra det med öppna ögon. Vi frågade vad han trodde om mina extra X-kromosomer, och han svarade att de inte påverkar. Troligen har de flesta människor mer eller mindre vajsing på kromosomerna om man skulle bry sig om att titta efter. Och mina är till 97% normala. "Du är lite extra feminin", sa han. "Javisst, något måste det vara", svarade jag, och så skrattade vi alla tre.
Så nu kör vi. Ett försök till. Alla mediciner är uthämtade, imorgon ska jag prata med en barnmorska om planeringen. Kanske blir det redan i denna cykel, hade mens i helgen. Jag bryr mig inte så himla mycket, en ny känsla. Förr hade jag alltid bråttom som fan.
Till jul är det över. Förr skulle jag ha tänkt: till jul kan jag vara gravid. Men det tänker jag faktiskt inte nu. Till jul är det över, och fy fan vad skönt det ska bli.
Teknikaliteterna
Den här gånger börjar jag på 125 ie Puregon för att få lite färre och kanske bättre ägg. Luveris ska jag också få för att förbättra äggkvalitén. Assisted hatching får vi prova, och redan idag har jag börjat äta Metformin, en diabetesmedicin som sänker blodsockret och därmed på något vis får äggstockarna att fungera bättre. Metformin har den otrevliga biverkningen magknip och diarré. Doktor Lugn kastade en blick neråt min lekamen och sa att det inte är omöjligt att jag går ner några kilo. Nå, det drabbar ju ingen fattig.
Vi hann till och med en vända i stolen, doktor Lugn och jag. Nu är min livmoder inspekterad och den ser helt normal ut inuti. Inga polyper eller konstigheter. Han kollade äggstockarna också och konstaterade att det nog blir bra med Metformin på dem, typiska PCO-äggstockar med många små äggblåsor. Det lät förtroendeingivande.
Kommentatöser
Chisanna, Dina och Moffan, tack!! Era kommentarer gjorde mig jätteglad. Förutom att det alltid är roligt med respons, är det skönt att se att jag inte är ensam om mina tankar. Idag åt jag middag med pappa och relaterade grälet för honom. Pappa är en mossgubbe i vissa avseenden men vad gäller feminism är han rätt skärpt. Och ja, han var hemma med mig, ungefär halva tiden. Redan på 70-talet, det ni!
En mikroskopisk chans till
Idag har vi träffat Doktor Lugn igen. "Jaha, vad vill ni prata om idag då?" frågade han. Han har en rätt cool, lite ironisk stil.
Det vi ville prata om var om vi skulle göra fler IVF eller inte. Han svarade att chansen att lyckas inte är stor, men inte obefintlig. Han avråder inte men uppmuntrar inte direkt heller. Ska vi göra ett försök till ska vi göra det med öppna ögon. Vi frågade vad han trodde om mina extra X-kromosomer, och han svarade att de inte påverkar. Troligen har de flesta människor mer eller mindre vajsing på kromosomerna om man skulle bry sig om att titta efter. Och mina är till 97% normala. "Du är lite extra feminin", sa han. "Javisst, något måste det vara", svarade jag, och så skrattade vi alla tre.
Så nu kör vi. Ett försök till. Alla mediciner är uthämtade, imorgon ska jag prata med en barnmorska om planeringen. Kanske blir det redan i denna cykel, hade mens i helgen. Jag bryr mig inte så himla mycket, en ny känsla. Förr hade jag alltid bråttom som fan.
Till jul är det över. Förr skulle jag ha tänkt: till jul kan jag vara gravid. Men det tänker jag faktiskt inte nu. Till jul är det över, och fy fan vad skönt det ska bli.
Teknikaliteterna
Den här gånger börjar jag på 125 ie Puregon för att få lite färre och kanske bättre ägg. Luveris ska jag också få för att förbättra äggkvalitén. Assisted hatching får vi prova, och redan idag har jag börjat äta Metformin, en diabetesmedicin som sänker blodsockret och därmed på något vis får äggstockarna att fungera bättre. Metformin har den otrevliga biverkningen magknip och diarré. Doktor Lugn kastade en blick neråt min lekamen och sa att det inte är omöjligt att jag går ner några kilo. Nå, det drabbar ju ingen fattig.
Vi hann till och med en vända i stolen, doktor Lugn och jag. Nu är min livmoder inspekterad och den ser helt normal ut inuti. Inga polyper eller konstigheter. Han kollade äggstockarna också och konstaterade att det nog blir bra med Metformin på dem, typiska PCO-äggstockar med många små äggblåsor. Det lät förtroendeingivande.
Kommentatöser
Chisanna, Dina och Moffan, tack!! Era kommentarer gjorde mig jätteglad. Förutom att det alltid är roligt med respons, är det skönt att se att jag inte är ensam om mina tankar. Idag åt jag middag med pappa och relaterade grälet för honom. Pappa är en mossgubbe i vissa avseenden men vad gäller feminism är han rätt skärpt. Och ja, han var hemma med mig, ungefär halva tiden. Redan på 70-talet, det ni!
Det vi ville prata om var om vi skulle göra fler IVF eller inte. Han svarade att chansen att lyckas inte är stor, men inte obefintlig. Han avråder inte men uppmuntrar inte direkt heller. Ska vi göra ett försök till ska vi göra det med öppna ögon. Vi frågade vad han trodde om mina extra X-kromosomer, och han svarade att de inte påverkar. Troligen har de flesta människor mer eller mindre vajsing på kromosomerna om man skulle bry sig om att titta efter. Och mina är till 97% normala. "Du är lite extra feminin", sa han. "Javisst, något måste det vara", svarade jag, och så skrattade vi alla tre.
Så nu kör vi. Ett försök till. Alla mediciner är uthämtade, imorgon ska jag prata med en barnmorska om planeringen. Kanske blir det redan i denna cykel, hade mens i helgen. Jag bryr mig inte så himla mycket, en ny känsla. Förr hade jag alltid bråttom som fan.
Till jul är det över. Förr skulle jag ha tänkt: till jul kan jag vara gravid. Men det tänker jag faktiskt inte nu. Till jul är det över, och fy fan vad skönt det ska bli.
Teknikaliteterna
Den här gånger börjar jag på 125 ie Puregon för att få lite färre och kanske bättre ägg. Luveris ska jag också få för att förbättra äggkvalitén. Assisted hatching får vi prova, och redan idag har jag börjat äta Metformin, en diabetesmedicin som sänker blodsockret och därmed på något vis får äggstockarna att fungera bättre. Metformin har den otrevliga biverkningen magknip och diarré. Doktor Lugn kastade en blick neråt min lekamen och sa att det inte är omöjligt att jag går ner några kilo. Nå, det drabbar ju ingen fattig.
Vi hann till och med en vända i stolen, doktor Lugn och jag. Nu är min livmoder inspekterad och den ser helt normal ut inuti. Inga polyper eller konstigheter. Han kollade äggstockarna också och konstaterade att det nog blir bra med Metformin på dem, typiska PCO-äggstockar med många små äggblåsor. Det lät förtroendeingivande.
Kommentatöser
Chisanna, Dina och Moffan, tack!! Era kommentarer gjorde mig jätteglad. Förutom att det alltid är roligt med respons, är det skönt att se att jag inte är ensam om mina tankar. Idag åt jag middag med pappa och relaterade grälet för honom. Pappa är en mossgubbe i vissa avseenden men vad gäller feminism är han rätt skärpt. Och ja, han var hemma med mig, ungefär halva tiden. Redan på 70-talet, det ni!
2005-08-20
"Hemma" igen
Nu är vi hemma på våra 52 kvadrat igen. Det känns inget vidare. Lägenheten är stökig, tvättkorgen svämmar över, vi misstänker att vi har fått ohyra i skafferiet. Blä.
Idag körde vi från Göteborg till Stockholm med en släpvagn fylld med möbler från O:s mammas hus. Hon ska sälja det så fort som möjligt. Vi åkte direkt till vår nya lägenhet och lastade av grejerna. Det kändes inte alls roligt. Just nu begriper jag inte vad som flög i oss när vi tackade ja till den. Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte heller stanna kvar där vi bor. Jag vill inte ens flytta tillbaka till vårt hus i Göteborg. Jag kryper ihop i panik och känner mig rotlös, hemlös och eländig.
Bland möblerna vi hämtade finns en spjälsäng och en barnstol som O hade som liten. Svärmor berättade flera gånger om hur söt O var när han satt i stolen och åt smörgåsar med blåbärssylt. Jag tror henne, jag har sett kort på honom och han var verkligen mycket söt som barn. Det gör ont att tänka på att jag inte kommer att få se hans och mina drag blandas i vårt barns ansikte. Det hjälper faktiskt inte ens att tänka på att Oliboli ska få sin pappas säng och stol. Hon känns väldigt långt borta just nu.
Överhuvudtaget känns tillvaron oerhört tung. Imorgon ska jag tillbringa hela dagen med kören, förhoppningsvis blir det roligt men jag är lite orolig för att jag inte ska orka. Sedan ska jag tillbaka till jobbet igen, jobbet som jag är så glad åt att ha, men samtidigt orolig över att inte orka med. På kvällarna måste jag förbereda för vår flytt, i helgen flyttar vi till den jävla lägenheten som jag avskyr, åtminstone just nu.
Orka med. Allt återkommer till det. Jag behöver hitta kraft och energi någonstans ifrån men jag vet inte var.
Sommarön
Veckan där blev okej, inte mer. Vädret var i alla fall underbart. Tyvärr förstördes en del av vistelsen där av gräl, inte helt otippat. Inte mellan O och mig märkligt nog, utan mellan mig och goda vänner. Det hela är verkligen idiotiskt. Ett gott råd: diskutera inte feministisk teori med någon du inte känner väldigt väl, framför allt inte på kvällen efter några glas vin. Mer specifikt handlade grälet om kvoterad föräldraförsäkring, vilket jag tycker är en ganska bra idé. Jag begriper mig inte riktigt på kvinnor som lägger beslag på hela föräldraledigheten själva, lika lite som jag förstår mig på män som inte vill vara hemma med sina barn (men jag var finkänsligare än så i mitt sätt att uttrycka mig). Att det sedan kan finnas en massa praktiska orsaker till att man delar upp det på det ena eller andra sättet kan jag förstå, men rent principiellt tror jag att barn mår bra av att få en nära kontakt med både mamma och pappa och att denna kontakt lämpligtvis grundläggs så tidigt som möjligt.
Men jösses vilken känslig fråga detta visade sig vara. Det tristaste var att diskussionen rätt snabbt sjönk till en låg nivå. Jag kan ärligt säga att det inte var jag som började med slag under bältet, och jag tror att jag avhöll mig från sådana, däremot blev jag rejält arg och högljudd vid ett tillfälle. Det som gjorde mig arg och i efterhand också mycket ledsen var vännernas mening att mina åsikter i den här frågan är mindre värda eftersom jag inte har barn, och att de trodde att anledningen till att jag tyckte som jag gjorde var min sorg över att inte ha fått barn.
Aj. Jag brukar inte vara långsint men just detta har jag svårt att förlåta tror jag. Vi blev sams igen men tyvärr kommer jag inte att se dem på samma sätt som förut.
Idag körde vi från Göteborg till Stockholm med en släpvagn fylld med möbler från O:s mammas hus. Hon ska sälja det så fort som möjligt. Vi åkte direkt till vår nya lägenhet och lastade av grejerna. Det kändes inte alls roligt. Just nu begriper jag inte vad som flög i oss när vi tackade ja till den. Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte heller stanna kvar där vi bor. Jag vill inte ens flytta tillbaka till vårt hus i Göteborg. Jag kryper ihop i panik och känner mig rotlös, hemlös och eländig.
Bland möblerna vi hämtade finns en spjälsäng och en barnstol som O hade som liten. Svärmor berättade flera gånger om hur söt O var när han satt i stolen och åt smörgåsar med blåbärssylt. Jag tror henne, jag har sett kort på honom och han var verkligen mycket söt som barn. Det gör ont att tänka på att jag inte kommer att få se hans och mina drag blandas i vårt barns ansikte. Det hjälper faktiskt inte ens att tänka på att Oliboli ska få sin pappas säng och stol. Hon känns väldigt långt borta just nu.
Överhuvudtaget känns tillvaron oerhört tung. Imorgon ska jag tillbringa hela dagen med kören, förhoppningsvis blir det roligt men jag är lite orolig för att jag inte ska orka. Sedan ska jag tillbaka till jobbet igen, jobbet som jag är så glad åt att ha, men samtidigt orolig över att inte orka med. På kvällarna måste jag förbereda för vår flytt, i helgen flyttar vi till den jävla lägenheten som jag avskyr, åtminstone just nu.
Orka med. Allt återkommer till det. Jag behöver hitta kraft och energi någonstans ifrån men jag vet inte var.
Sommarön
Veckan där blev okej, inte mer. Vädret var i alla fall underbart. Tyvärr förstördes en del av vistelsen där av gräl, inte helt otippat. Inte mellan O och mig märkligt nog, utan mellan mig och goda vänner. Det hela är verkligen idiotiskt. Ett gott råd: diskutera inte feministisk teori med någon du inte känner väldigt väl, framför allt inte på kvällen efter några glas vin. Mer specifikt handlade grälet om kvoterad föräldraförsäkring, vilket jag tycker är en ganska bra idé. Jag begriper mig inte riktigt på kvinnor som lägger beslag på hela föräldraledigheten själva, lika lite som jag förstår mig på män som inte vill vara hemma med sina barn (men jag var finkänsligare än så i mitt sätt att uttrycka mig). Att det sedan kan finnas en massa praktiska orsaker till att man delar upp det på det ena eller andra sättet kan jag förstå, men rent principiellt tror jag att barn mår bra av att få en nära kontakt med både mamma och pappa och att denna kontakt lämpligtvis grundläggs så tidigt som möjligt.
Men jösses vilken känslig fråga detta visade sig vara. Det tristaste var att diskussionen rätt snabbt sjönk till en låg nivå. Jag kan ärligt säga att det inte var jag som började med slag under bältet, och jag tror att jag avhöll mig från sådana, däremot blev jag rejält arg och högljudd vid ett tillfälle. Det som gjorde mig arg och i efterhand också mycket ledsen var vännernas mening att mina åsikter i den här frågan är mindre värda eftersom jag inte har barn, och att de trodde att anledningen till att jag tyckte som jag gjorde var min sorg över att inte ha fått barn.
Aj. Jag brukar inte vara långsint men just detta har jag svårt att förlåta tror jag. Vi blev sams igen men tyvärr kommer jag inte att se dem på samma sätt som förut.
"Hemma" igen
Nu är vi hemma på våra 52 kvadrat igen. Det känns inget vidare. Lägenheten är stökig, tvättkorgen svämmar över, vi misstänker att vi har fått ohyra i skafferiet. Blä.
Idag körde vi från Göteborg till Stockholm med en släpvagn fylld med möbler från O:s mammas hus. Hon ska sälja det så fort som möjligt. Vi åkte direkt till vår nya lägenhet och lastade av grejerna. Det kändes inte alls roligt. Just nu begriper jag inte vad som flög i oss när vi tackade ja till den. Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte heller stanna kvar där vi bor. Jag vill inte ens flytta tillbaka till vårt hus i Göteborg. Jag kryper ihop i panik och känner mig rotlös, hemlös och eländig.
Bland möblerna vi hämtade finns en spjälsäng och en barnstol som O hade som liten. Svärmor berättade flera gånger om hur söt O var när han satt i stolen och åt smörgåsar med blåbärssylt. Jag tror henne, jag har sett kort på honom och han var verkligen mycket söt som barn. Det gör ont att tänka på att jag inte kommer att få se hans och mina drag blandas i vårt barns ansikte. Det hjälper faktiskt inte ens att tänka på att Oliboli ska få sin pappas säng och stol. Hon känns väldigt långt borta just nu.
Överhuvudtaget känns tillvaron oerhört tung. Imorgon ska jag tillbringa hela dagen med kören, förhoppningsvis blir det roligt men jag är lite orolig för att jag inte ska orka. Sedan ska jag tillbaka till jobbet igen, jobbet som jag är så glad åt att ha, men samtidigt orolig över att inte orka med. På kvällarna måste jag förbereda för vår flytt, i helgen flyttar vi till den jävla lägenheten som jag avskyr, åtminstone just nu.
Orka med. Allt återkommer till det. Jag behöver hitta kraft och energi någonstans ifrån men jag vet inte var.
Sommarön
Veckan där blev okej, inte mer. Vädret var i alla fall underbart. Tyvärr förstördes en del av vistelsen där av gräl, inte helt otippat. Inte mellan O och mig märkligt nog, utan mellan mig och goda vänner. Det hela är verkligen idiotiskt. Ett gott råd: diskutera inte feministisk teori med någon du inte känner väldigt väl, framför allt inte på kvällen efter några glas vin. Mer specifikt handlade grälet om kvoterad föräldraförsäkring, vilket jag tycker är en ganska bra idé. Jag begriper mig inte riktigt på kvinnor som lägger beslag på hela föräldraledigheten själva, lika lite som jag förstår mig på män som inte vill vara hemma med sina barn (men jag var finkänsligare än så i mitt sätt att uttrycka mig). Att det sedan kan finnas en massa praktiska orsaker till att man delar upp det på det ena eller andra sättet kan jag förstå, men rent principiellt tror jag att barn mår bra av att få en nära kontakt med både mamma och pappa och att denna kontakt lämpligtvis grundläggs så tidigt som möjligt.
Men jösses vilken känslig fråga detta visade sig vara. Det tristaste var att diskussionen rätt snabbt sjönk till en låg nivå. Jag kan ärligt säga att det inte var jag som började med slag under bältet, och jag tror att jag avhöll mig från sådana, däremot blev jag rejält arg och högljudd vid ett tillfälle. Det som gjorde mig arg och i efterhand också mycket ledsen var vännernas mening att mina åsikter i den här frågan är mindre värda eftersom jag inte har barn, och att de trodde att anledningen till att jag tyckte som jag gjorde var min sorg över att inte ha fått barn.
Aj. Jag brukar inte vara långsint men just detta har jag svårt att förlåta tror jag. Vi blev sams igen men tyvärr kommer jag inte att se dem på samma sätt som förut.
Idag körde vi från Göteborg till Stockholm med en släpvagn fylld med möbler från O:s mammas hus. Hon ska sälja det så fort som möjligt. Vi åkte direkt till vår nya lägenhet och lastade av grejerna. Det kändes inte alls roligt. Just nu begriper jag inte vad som flög i oss när vi tackade ja till den. Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte heller stanna kvar där vi bor. Jag vill inte ens flytta tillbaka till vårt hus i Göteborg. Jag kryper ihop i panik och känner mig rotlös, hemlös och eländig.
Bland möblerna vi hämtade finns en spjälsäng och en barnstol som O hade som liten. Svärmor berättade flera gånger om hur söt O var när han satt i stolen och åt smörgåsar med blåbärssylt. Jag tror henne, jag har sett kort på honom och han var verkligen mycket söt som barn. Det gör ont att tänka på att jag inte kommer att få se hans och mina drag blandas i vårt barns ansikte. Det hjälper faktiskt inte ens att tänka på att Oliboli ska få sin pappas säng och stol. Hon känns väldigt långt borta just nu.
Överhuvudtaget känns tillvaron oerhört tung. Imorgon ska jag tillbringa hela dagen med kören, förhoppningsvis blir det roligt men jag är lite orolig för att jag inte ska orka. Sedan ska jag tillbaka till jobbet igen, jobbet som jag är så glad åt att ha, men samtidigt orolig över att inte orka med. På kvällarna måste jag förbereda för vår flytt, i helgen flyttar vi till den jävla lägenheten som jag avskyr, åtminstone just nu.
Orka med. Allt återkommer till det. Jag behöver hitta kraft och energi någonstans ifrån men jag vet inte var.
Sommarön
Veckan där blev okej, inte mer. Vädret var i alla fall underbart. Tyvärr förstördes en del av vistelsen där av gräl, inte helt otippat. Inte mellan O och mig märkligt nog, utan mellan mig och goda vänner. Det hela är verkligen idiotiskt. Ett gott råd: diskutera inte feministisk teori med någon du inte känner väldigt väl, framför allt inte på kvällen efter några glas vin. Mer specifikt handlade grälet om kvoterad föräldraförsäkring, vilket jag tycker är en ganska bra idé. Jag begriper mig inte riktigt på kvinnor som lägger beslag på hela föräldraledigheten själva, lika lite som jag förstår mig på män som inte vill vara hemma med sina barn (men jag var finkänsligare än så i mitt sätt att uttrycka mig). Att det sedan kan finnas en massa praktiska orsaker till att man delar upp det på det ena eller andra sättet kan jag förstå, men rent principiellt tror jag att barn mår bra av att få en nära kontakt med både mamma och pappa och att denna kontakt lämpligtvis grundläggs så tidigt som möjligt.
Men jösses vilken känslig fråga detta visade sig vara. Det tristaste var att diskussionen rätt snabbt sjönk till en låg nivå. Jag kan ärligt säga att det inte var jag som började med slag under bältet, och jag tror att jag avhöll mig från sådana, däremot blev jag rejält arg och högljudd vid ett tillfälle. Det som gjorde mig arg och i efterhand också mycket ledsen var vännernas mening att mina åsikter i den här frågan är mindre värda eftersom jag inte har barn, och att de trodde att anledningen till att jag tyckte som jag gjorde var min sorg över att inte ha fått barn.
Aj. Jag brukar inte vara långsint men just detta har jag svårt att förlåta tror jag. Vi blev sams igen men tyvärr kommer jag inte att se dem på samma sätt som förut.
2005-08-10
Tycho Brahe-vecka
Veckan som gick har varit motig. I fredags var vi på visning av en lägenhet vi väldigt gärna ville ha. Jag har inte skrivit om detta tidigare för allt har varit så trassligt. Vi bor just nu i en tvåa på 52 kvadrat. Förutom att den är alldeles för liten för oss båda och att en del av grannarna är klart skumma, så är den trevlig. Huset är nybyggt, med allt vad det innebär av praktiska detaljer: internetuttag i alla rum, gott om eluttag, fräscha köksmaskiner och så vidare.
Under vintern och våren har vi bevakat Stockholms hyresmarknad. Läget är inte fullt så hopplöst som många verkar tro. Vill man ha en liten, billig, centralt belägen lägenhet men saknar femton års kötid hos bostadsförmedlingen kan man hälsa hem. Men är man som vi på jakt efter en trea eller fyra på uppemot 100 kvadrat, kan betala en hyra som närmar sig fem siffror, och hellre bor i en förort med skog och vatten än inne i stenstaden, då finns det en del att välja på. Att räntorna är låga just nu gör dessutom att de flesta hellre köper bostadsrätt, men vi tycker att vårt fastighetsbestånd är väl fyllt med tanke på att vi har huset i Göteborg kvar.
Sålunda låg vi i startgroparna för att fixa större lägenhet så snart jag fick jobb. Eftersom mitt jobb ligger en bit norr om Stockholm (O jobbar mitt inne i stan) så föll en del alternativ bort, till exempel nybyggda tjusområdet Hammarby sjöstad. Men vi gillar den förort vi bor i, där vi hamnade av en ren slump. Vi funderade ett slag på att flytta närmare mitt jobb, men då uppstår ett helt annat problem. Vi gör vår adoptionsutredning i Stockholms stad, trots att vi bor ute i spenaten. Stockholms stad sträcker sig långt västerut och långt söderut, men norrut är det tvärstopp. Sundbyberg, Solna, Danderyd och Täby tar över. Skulle vi flytta närmare mitt jobb hamnar vi i en ny kommun och då måste vi krångla med hemutredningen. Det orkar vi inte.
När vi samma vecka som jag fick jobb hittade en fyra på sjunde våningen i vårt hemområde blev vi intresserade. På visningen verkade den fin, framför allt är utsikten storslagen. Vi slog till och tackade ja, och blev godkända, och skrev kontrakt, parallellt med att O pendlade till Göteborg för att träffa sin sjuka pappa. När vi några dagar senare fick nycklarna till lägenheten blev vi lite nerslagna. Plötsligt steg det fram hål och fläckar på tapeterna, märken i golven, repor på dörrarna.
Ytterligare några dagar senare surfade jag in på bostadsförmedlingens hemsida. Sånt som man inte ska göra. Vad hittade jag då om inte en fyra i ett hus där vi en gång varit på visning, och varit intresserade men tackat nej eftersom jag ännu inte hade jobb. Denna lägenhet låg lite närmare stan, med utsikt över en liten sjö, med skog tvärs över gatan. På visningen kunde vi konstatera att standarden var betydligt högre. Trägolv eller kakel i alla rum kontra fula plastmattor, internetuttag i alla rum kontra ett enda i vardagsrummet, keramikhäll på spisen kontra råttiga spisplattor, enorm balkong som löper runt ett hörn kontra en av ordinär storlek, suck, suck, suck.
På visningen var det två familjer förutom oss, båda de andra hade barn. Den ena kvinnan klagade oupphörligt på allt hon såg. Den andra gullade inte fullt lika oupphörligt men mer högljutt med sin unge, mellan gullandet förhörde hon sig om hur långt det var till närmaste lekplats.
Naturligtvis fick vi inte lägenheten, den gullande lekplatsfanatikern knep den för oss. Typiskt. Nu får vi hålla till godo med lägre standard, och brottas med frågan om vi ska kosta på en renovering själva eller inte.
Kanske är vi bortskämda, men eftersom hela Stockholmsäventyret ibland känns som ett nerköp så är åtminstone jag jäkligt petig med hur jag vill bo.
Men nu kan vi i alla fall börja planera för flytten, vilket vi inte har orkat göra tidigare. Förhoppningsvis känns det bra när vi väl är installerade och kan spana ut över takåsar och trädkronor och vinka till Globen och Kaknästornet. Men de praktiska bestyren känns tunga just nu.
BSOD
Nästa förtretlighet inträffade prompt: datorn kraschade, plötsligt visade den det som vi lärt oss kallas för The Blue Screen of Death. Vi är inte helt förvånade, datorn är en gammal häck från slutet av 90-talet som O har uppgraderat allt eftersom genom att köpa till extra minne och annat godis. Och det verkar som att en hårddiskkrasch är en erfarenhet man måste räkna med förr eller senare.
Vi tog alltså saken ganska lugnt, via jobbet har vi tillgång till mejl och internet. Eftersom jag numera använder mig av Blogger kunde jag t o m uppdatera hemsidan (dock inte datumet på första sidan). Det tristaste var att all mejlkorrespondens från de senaste åren gått förlorad. Nästan allt annat hade O gjort backup på.
Men. Igår fick O en snilleblixt, fråga mig inte vad den gick ut på, och en stund senare var datorn frisk igen.
Drömmen om sommaren
Imorse packade vi bilen och i eftermiddag kör vi söderut. Imorgon ska O hjälpa sin mamma med diverse fixande som har med hennes flytt att göra. På fredag knölar vi in oss och några släktingar i bilen och far till Sommarön. Det är med blandade känslor jag åker dit.
Sommarön är på ytan ett paradis. Jag har varit där nästan varje sommar sedan jag var barn, men när jag tänker efter så är det inte många somrar som har varit så där perfekta som man tror och hoppas att de ska vara. Man åker dit med en föreställning om att det är nu i sommar det ska ske. Förväntningarna har växlat med åldern. När jag var liten innehöll drömmarna krabbfiske och midsommardans, utelek på klipporna, båtutflykter och bad. När jag blev lite äldre drömde jag om att sommaren som genom ett mirakel skulle förändra mig till den jag egentligen ville vara, den jag innerst inne var, allra helst omsvärmad och uppvaktad men åtminstone något lite uppskattad och inte utanför. Som vuxen har jag önskat mig avkopplande kravfria veckor, tid för umgänge och reparation av relationer.
Sällan har det blivit som jag har drömt om. Istället har det alltför ofta blivit gräl och konflikter. Det är som om alla oinfriade drömmar satt i väggarna och förgiftar stämningen. Jag är nästan säker på att andra i familjen känner likadant, även om de förmodligen aldrig skulle erkänna det. Jag tror att mycket av detta förklaras av att de flesta av oss har varit på Sommarön som barn, och i någon mening blir barn på nytt när vi åker dit. Barndomens känslor av att vara åsidosatt och överkörd, maktkampen om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet väcks till liv.
Senaste gången jag var där var för två år sedan, och då var jag mycket olycklig. Vår andra IVF hade just misslyckats och jag hade blivit uppsagd från jobbet. Sedan dess har mycket hänt, mestadels sorgligt. Ändå mår jag bättre nu än jag gjorde då. Jag hoppas att den här vistelsen blir bättre än den förra.
Under vintern och våren har vi bevakat Stockholms hyresmarknad. Läget är inte fullt så hopplöst som många verkar tro. Vill man ha en liten, billig, centralt belägen lägenhet men saknar femton års kötid hos bostadsförmedlingen kan man hälsa hem. Men är man som vi på jakt efter en trea eller fyra på uppemot 100 kvadrat, kan betala en hyra som närmar sig fem siffror, och hellre bor i en förort med skog och vatten än inne i stenstaden, då finns det en del att välja på. Att räntorna är låga just nu gör dessutom att de flesta hellre köper bostadsrätt, men vi tycker att vårt fastighetsbestånd är väl fyllt med tanke på att vi har huset i Göteborg kvar.
Sålunda låg vi i startgroparna för att fixa större lägenhet så snart jag fick jobb. Eftersom mitt jobb ligger en bit norr om Stockholm (O jobbar mitt inne i stan) så föll en del alternativ bort, till exempel nybyggda tjusområdet Hammarby sjöstad. Men vi gillar den förort vi bor i, där vi hamnade av en ren slump. Vi funderade ett slag på att flytta närmare mitt jobb, men då uppstår ett helt annat problem. Vi gör vår adoptionsutredning i Stockholms stad, trots att vi bor ute i spenaten. Stockholms stad sträcker sig långt västerut och långt söderut, men norrut är det tvärstopp. Sundbyberg, Solna, Danderyd och Täby tar över. Skulle vi flytta närmare mitt jobb hamnar vi i en ny kommun och då måste vi krångla med hemutredningen. Det orkar vi inte.
När vi samma vecka som jag fick jobb hittade en fyra på sjunde våningen i vårt hemområde blev vi intresserade. På visningen verkade den fin, framför allt är utsikten storslagen. Vi slog till och tackade ja, och blev godkända, och skrev kontrakt, parallellt med att O pendlade till Göteborg för att träffa sin sjuka pappa. När vi några dagar senare fick nycklarna till lägenheten blev vi lite nerslagna. Plötsligt steg det fram hål och fläckar på tapeterna, märken i golven, repor på dörrarna.
Ytterligare några dagar senare surfade jag in på bostadsförmedlingens hemsida. Sånt som man inte ska göra. Vad hittade jag då om inte en fyra i ett hus där vi en gång varit på visning, och varit intresserade men tackat nej eftersom jag ännu inte hade jobb. Denna lägenhet låg lite närmare stan, med utsikt över en liten sjö, med skog tvärs över gatan. På visningen kunde vi konstatera att standarden var betydligt högre. Trägolv eller kakel i alla rum kontra fula plastmattor, internetuttag i alla rum kontra ett enda i vardagsrummet, keramikhäll på spisen kontra råttiga spisplattor, enorm balkong som löper runt ett hörn kontra en av ordinär storlek, suck, suck, suck.
På visningen var det två familjer förutom oss, båda de andra hade barn. Den ena kvinnan klagade oupphörligt på allt hon såg. Den andra gullade inte fullt lika oupphörligt men mer högljutt med sin unge, mellan gullandet förhörde hon sig om hur långt det var till närmaste lekplats.
Naturligtvis fick vi inte lägenheten, den gullande lekplatsfanatikern knep den för oss. Typiskt. Nu får vi hålla till godo med lägre standard, och brottas med frågan om vi ska kosta på en renovering själva eller inte.
Kanske är vi bortskämda, men eftersom hela Stockholmsäventyret ibland känns som ett nerköp så är åtminstone jag jäkligt petig med hur jag vill bo.
Men nu kan vi i alla fall börja planera för flytten, vilket vi inte har orkat göra tidigare. Förhoppningsvis känns det bra när vi väl är installerade och kan spana ut över takåsar och trädkronor och vinka till Globen och Kaknästornet. Men de praktiska bestyren känns tunga just nu.
BSOD
Nästa förtretlighet inträffade prompt: datorn kraschade, plötsligt visade den det som vi lärt oss kallas för The Blue Screen of Death. Vi är inte helt förvånade, datorn är en gammal häck från slutet av 90-talet som O har uppgraderat allt eftersom genom att köpa till extra minne och annat godis. Och det verkar som att en hårddiskkrasch är en erfarenhet man måste räkna med förr eller senare.
Vi tog alltså saken ganska lugnt, via jobbet har vi tillgång till mejl och internet. Eftersom jag numera använder mig av Blogger kunde jag t o m uppdatera hemsidan (dock inte datumet på första sidan). Det tristaste var att all mejlkorrespondens från de senaste åren gått förlorad. Nästan allt annat hade O gjort backup på.
Men. Igår fick O en snilleblixt, fråga mig inte vad den gick ut på, och en stund senare var datorn frisk igen.
Drömmen om sommaren
Imorse packade vi bilen och i eftermiddag kör vi söderut. Imorgon ska O hjälpa sin mamma med diverse fixande som har med hennes flytt att göra. På fredag knölar vi in oss och några släktingar i bilen och far till Sommarön. Det är med blandade känslor jag åker dit.
Sommarön är på ytan ett paradis. Jag har varit där nästan varje sommar sedan jag var barn, men när jag tänker efter så är det inte många somrar som har varit så där perfekta som man tror och hoppas att de ska vara. Man åker dit med en föreställning om att det är nu i sommar det ska ske. Förväntningarna har växlat med åldern. När jag var liten innehöll drömmarna krabbfiske och midsommardans, utelek på klipporna, båtutflykter och bad. När jag blev lite äldre drömde jag om att sommaren som genom ett mirakel skulle förändra mig till den jag egentligen ville vara, den jag innerst inne var, allra helst omsvärmad och uppvaktad men åtminstone något lite uppskattad och inte utanför. Som vuxen har jag önskat mig avkopplande kravfria veckor, tid för umgänge och reparation av relationer.
Sällan har det blivit som jag har drömt om. Istället har det alltför ofta blivit gräl och konflikter. Det är som om alla oinfriade drömmar satt i väggarna och förgiftar stämningen. Jag är nästan säker på att andra i familjen känner likadant, även om de förmodligen aldrig skulle erkänna det. Jag tror att mycket av detta förklaras av att de flesta av oss har varit på Sommarön som barn, och i någon mening blir barn på nytt när vi åker dit. Barndomens känslor av att vara åsidosatt och överkörd, maktkampen om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet väcks till liv.
Senaste gången jag var där var för två år sedan, och då var jag mycket olycklig. Vår andra IVF hade just misslyckats och jag hade blivit uppsagd från jobbet. Sedan dess har mycket hänt, mestadels sorgligt. Ändå mår jag bättre nu än jag gjorde då. Jag hoppas att den här vistelsen blir bättre än den förra.
Tycho Brahe-vecka
Veckan som gick har varit motig. I fredags var vi på visning av en lägenhet vi väldigt gärna ville ha. Jag har inte skrivit om detta tidigare för allt har varit så trassligt. Vi bor just nu i en tvåa på 52 kvadrat. Förutom att den är alldeles för liten för oss båda och att en del av grannarna är klart skumma, så är den trevlig. Huset är nybyggt, med allt vad det innebär av praktiska detaljer: internetuttag i alla rum, gott om eluttag, fräscha köksmaskiner och så vidare.
Under vintern och våren har vi bevakat Stockholms hyresmarknad. Läget är inte fullt så hopplöst som många verkar tro. Vill man ha en liten, billig, centralt belägen lägenhet men saknar femton års kötid hos bostadsförmedlingen kan man hälsa hem. Men är man som vi på jakt efter en trea eller fyra på uppemot 100 kvadrat, kan betala en hyra som närmar sig fem siffror, och hellre bor i en förort med skog och vatten än inne i stenstaden, då finns det en del att välja på. Att räntorna är låga just nu gör dessutom att de flesta hellre köper bostadsrätt, men vi tycker att vårt fastighetsbestånd är väl fyllt med tanke på att vi har huset i Göteborg kvar.
Sålunda låg vi i startgroparna för att fixa större lägenhet så snart jag fick jobb. Eftersom mitt jobb ligger en bit norr om Stockholm (O jobbar mitt inne i stan) så föll en del alternativ bort, till exempel nybyggda tjusområdet Hammarby sjöstad. Men vi gillar den förort vi bor i, där vi hamnade av en ren slump. Vi funderade ett slag på att flytta närmare mitt jobb, men då uppstår ett helt annat problem. Vi gör vår adoptionsutredning i Stockholms stad, trots att vi bor ute i spenaten. Stockholms stad sträcker sig långt västerut och långt söderut, men norrut är det tvärstopp. Sundbyberg, Solna, Danderyd och Täby tar över. Skulle vi flytta närmare mitt jobb hamnar vi i en ny kommun och då måste vi krångla med hemutredningen. Det orkar vi inte.
När vi samma vecka som jag fick jobb hittade en fyra på sjunde våningen i vårt hemområde blev vi intresserade. På visningen verkade den fin, framför allt är utsikten storslagen. Vi slog till och tackade ja, och blev godkända, och skrev kontrakt, parallellt med att O pendlade till Göteborg för att träffa sin sjuka pappa. När vi några dagar senare fick nycklarna till lägenheten blev vi lite nerslagna. Plötsligt steg det fram hål och fläckar på tapeterna, märken i golven, repor på dörrarna.
Ytterligare några dagar senare surfade jag in på bostadsförmedlingens hemsida. Sånt som man inte ska göra. Vad hittade jag då om inte en fyra i ett hus där vi en gång varit på visning, och varit intresserade men tackat nej eftersom jag ännu inte hade jobb. Denna lägenhet låg lite närmare stan, med utsikt över en liten sjö, med skog tvärs över gatan. På visningen kunde vi konstatera att standarden var betydligt högre. Trägolv eller kakel i alla rum kontra fula plastmattor, internetuttag i alla rum kontra ett enda i vardagsrummet, keramikhäll på spisen kontra råttiga spisplattor, enorm balkong som löper runt ett hörn kontra en av ordinär storlek, suck, suck, suck.
På visningen var det två familjer förutom oss, båda de andra hade barn. Den ena kvinnan klagade oupphörligt på allt hon såg. Den andra gullade inte fullt lika oupphörligt men mer högljutt med sin unge, mellan gullandet förhörde hon sig om hur långt det var till närmaste lekplats.
Naturligtvis fick vi inte lägenheten, den gullande lekplatsfanatikern knep den för oss. Typiskt. Nu får vi hålla till godo med lägre standard, och brottas med frågan om vi ska kosta på en renovering själva eller inte.
Kanske är vi bortskämda, men eftersom hela Stockholmsäventyret ibland känns som ett nerköp så är åtminstone jag jäkligt petig med hur jag vill bo.
Men nu kan vi i alla fall börja planera för flytten, vilket vi inte har orkat göra tidigare. Förhoppningsvis känns det bra när vi väl är installerade och kan spana ut över takåsar och trädkronor och vinka till Globen och Kaknästornet. Men de praktiska bestyren känns tunga just nu.
BSOD
Nästa förtretlighet inträffade prompt: datorn kraschade, plötsligt visade den det som vi lärt oss kallas för The Blue Screen of Death. Vi är inte helt förvånade, datorn är en gammal häck från slutet av 90-talet som O har uppgraderat allt eftersom genom att köpa till extra minne och annat godis. Och det verkar som att en hårddiskkrasch är en erfarenhet man måste räkna med förr eller senare.
Vi tog alltså saken ganska lugnt, via jobbet har vi tillgång till mejl och internet. Eftersom jag numera använder mig av Blogger kunde jag t o m uppdatera hemsidan (dock inte datumet på första sidan). Det tristaste var att all mejlkorrespondens från de senaste åren gått förlorad. Nästan allt annat hade O gjort backup på.
Men. Igår fick O en snilleblixt, fråga mig inte vad den gick ut på, och en stund senare var datorn frisk igen.
Drömmen om sommaren
Imorse packade vi bilen och i eftermiddag kör vi söderut. Imorgon ska O hjälpa sin mamma med diverse fixande som har med hennes flytt att göra. På fredag knölar vi in oss och några släktingar i bilen och far till Sommarön. Det är med blandade känslor jag åker dit.
Sommarön är på ytan ett paradis. Jag har varit där nästan varje sommar sedan jag var barn, men när jag tänker efter så är det inte många somrar som har varit så där perfekta som man tror och hoppas att de ska vara. Man åker dit med en föreställning om att det är nu i sommar det ska ske. Förväntningarna har växlat med åldern. När jag var liten innehöll drömmarna krabbfiske och midsommardans, utelek på klipporna, båtutflykter och bad. När jag blev lite äldre drömde jag om att sommaren som genom ett mirakel skulle förändra mig till den jag egentligen ville vara, den jag innerst inne var, allra helst omsvärmad och uppvaktad men åtminstone något lite uppskattad och inte utanför. Som vuxen har jag önskat mig avkopplande kravfria veckor, tid för umgänge och reparation av relationer.
Sällan har det blivit som jag har drömt om. Istället har det alltför ofta blivit gräl och konflikter. Det är som om alla oinfriade drömmar satt i väggarna och förgiftar stämningen. Jag är nästan säker på att andra i familjen känner likadant, även om de förmodligen aldrig skulle erkänna det. Jag tror att mycket av detta förklaras av att de flesta av oss har varit på Sommarön som barn, och i någon mening blir barn på nytt när vi åker dit. Barndomens känslor av att vara åsidosatt och överkörd, maktkampen om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet väcks till liv.
Senaste gången jag var där var för två år sedan, och då var jag mycket olycklig. Vår andra IVF hade just misslyckats och jag hade blivit uppsagd från jobbet. Sedan dess har mycket hänt, mestadels sorgligt. Ändå mår jag bättre nu än jag gjorde då. Jag hoppas att den här vistelsen blir bättre än den förra.
Under vintern och våren har vi bevakat Stockholms hyresmarknad. Läget är inte fullt så hopplöst som många verkar tro. Vill man ha en liten, billig, centralt belägen lägenhet men saknar femton års kötid hos bostadsförmedlingen kan man hälsa hem. Men är man som vi på jakt efter en trea eller fyra på uppemot 100 kvadrat, kan betala en hyra som närmar sig fem siffror, och hellre bor i en förort med skog och vatten än inne i stenstaden, då finns det en del att välja på. Att räntorna är låga just nu gör dessutom att de flesta hellre köper bostadsrätt, men vi tycker att vårt fastighetsbestånd är väl fyllt med tanke på att vi har huset i Göteborg kvar.
Sålunda låg vi i startgroparna för att fixa större lägenhet så snart jag fick jobb. Eftersom mitt jobb ligger en bit norr om Stockholm (O jobbar mitt inne i stan) så föll en del alternativ bort, till exempel nybyggda tjusområdet Hammarby sjöstad. Men vi gillar den förort vi bor i, där vi hamnade av en ren slump. Vi funderade ett slag på att flytta närmare mitt jobb, men då uppstår ett helt annat problem. Vi gör vår adoptionsutredning i Stockholms stad, trots att vi bor ute i spenaten. Stockholms stad sträcker sig långt västerut och långt söderut, men norrut är det tvärstopp. Sundbyberg, Solna, Danderyd och Täby tar över. Skulle vi flytta närmare mitt jobb hamnar vi i en ny kommun och då måste vi krångla med hemutredningen. Det orkar vi inte.
När vi samma vecka som jag fick jobb hittade en fyra på sjunde våningen i vårt hemområde blev vi intresserade. På visningen verkade den fin, framför allt är utsikten storslagen. Vi slog till och tackade ja, och blev godkända, och skrev kontrakt, parallellt med att O pendlade till Göteborg för att träffa sin sjuka pappa. När vi några dagar senare fick nycklarna till lägenheten blev vi lite nerslagna. Plötsligt steg det fram hål och fläckar på tapeterna, märken i golven, repor på dörrarna.
Ytterligare några dagar senare surfade jag in på bostadsförmedlingens hemsida. Sånt som man inte ska göra. Vad hittade jag då om inte en fyra i ett hus där vi en gång varit på visning, och varit intresserade men tackat nej eftersom jag ännu inte hade jobb. Denna lägenhet låg lite närmare stan, med utsikt över en liten sjö, med skog tvärs över gatan. På visningen kunde vi konstatera att standarden var betydligt högre. Trägolv eller kakel i alla rum kontra fula plastmattor, internetuttag i alla rum kontra ett enda i vardagsrummet, keramikhäll på spisen kontra råttiga spisplattor, enorm balkong som löper runt ett hörn kontra en av ordinär storlek, suck, suck, suck.
På visningen var det två familjer förutom oss, båda de andra hade barn. Den ena kvinnan klagade oupphörligt på allt hon såg. Den andra gullade inte fullt lika oupphörligt men mer högljutt med sin unge, mellan gullandet förhörde hon sig om hur långt det var till närmaste lekplats.
Naturligtvis fick vi inte lägenheten, den gullande lekplatsfanatikern knep den för oss. Typiskt. Nu får vi hålla till godo med lägre standard, och brottas med frågan om vi ska kosta på en renovering själva eller inte.
Kanske är vi bortskämda, men eftersom hela Stockholmsäventyret ibland känns som ett nerköp så är åtminstone jag jäkligt petig med hur jag vill bo.
Men nu kan vi i alla fall börja planera för flytten, vilket vi inte har orkat göra tidigare. Förhoppningsvis känns det bra när vi väl är installerade och kan spana ut över takåsar och trädkronor och vinka till Globen och Kaknästornet. Men de praktiska bestyren känns tunga just nu.
BSOD
Nästa förtretlighet inträffade prompt: datorn kraschade, plötsligt visade den det som vi lärt oss kallas för The Blue Screen of Death. Vi är inte helt förvånade, datorn är en gammal häck från slutet av 90-talet som O har uppgraderat allt eftersom genom att köpa till extra minne och annat godis. Och det verkar som att en hårddiskkrasch är en erfarenhet man måste räkna med förr eller senare.
Vi tog alltså saken ganska lugnt, via jobbet har vi tillgång till mejl och internet. Eftersom jag numera använder mig av Blogger kunde jag t o m uppdatera hemsidan (dock inte datumet på första sidan). Det tristaste var att all mejlkorrespondens från de senaste åren gått förlorad. Nästan allt annat hade O gjort backup på.
Men. Igår fick O en snilleblixt, fråga mig inte vad den gick ut på, och en stund senare var datorn frisk igen.
Drömmen om sommaren
Imorse packade vi bilen och i eftermiddag kör vi söderut. Imorgon ska O hjälpa sin mamma med diverse fixande som har med hennes flytt att göra. På fredag knölar vi in oss och några släktingar i bilen och far till Sommarön. Det är med blandade känslor jag åker dit.
Sommarön är på ytan ett paradis. Jag har varit där nästan varje sommar sedan jag var barn, men när jag tänker efter så är det inte många somrar som har varit så där perfekta som man tror och hoppas att de ska vara. Man åker dit med en föreställning om att det är nu i sommar det ska ske. Förväntningarna har växlat med åldern. När jag var liten innehöll drömmarna krabbfiske och midsommardans, utelek på klipporna, båtutflykter och bad. När jag blev lite äldre drömde jag om att sommaren som genom ett mirakel skulle förändra mig till den jag egentligen ville vara, den jag innerst inne var, allra helst omsvärmad och uppvaktad men åtminstone något lite uppskattad och inte utanför. Som vuxen har jag önskat mig avkopplande kravfria veckor, tid för umgänge och reparation av relationer.
Sällan har det blivit som jag har drömt om. Istället har det alltför ofta blivit gräl och konflikter. Det är som om alla oinfriade drömmar satt i väggarna och förgiftar stämningen. Jag är nästan säker på att andra i familjen känner likadant, även om de förmodligen aldrig skulle erkänna det. Jag tror att mycket av detta förklaras av att de flesta av oss har varit på Sommarön som barn, och i någon mening blir barn på nytt när vi åker dit. Barndomens känslor av att vara åsidosatt och överkörd, maktkampen om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet väcks till liv.
Senaste gången jag var där var för två år sedan, och då var jag mycket olycklig. Vår andra IVF hade just misslyckats och jag hade blivit uppsagd från jobbet. Sedan dess har mycket hänt, mestadels sorgligt. Ändå mår jag bättre nu än jag gjorde då. Jag hoppas att den här vistelsen blir bättre än den förra.
2005-08-07
Jo pyttsan
Efter det jag skrev igår, tror någon att det blev passionerad älskog hos herrskapet Helga? Ånä. Passionerat gräl är vad det blev. Som vanligt numera övergick grälet i total härdsmälta. Nu för tiden vet jag inte vad det är som händer när O och jag grälar, men hemskt blir det.
Imorse när jag vaknade hade jag ont i magen, ett sugande svidande fladder. Jag undrade för jag vet inte vilken gång i ordningen vad vi gör tillsammans, när det är så uppenbart att vi gör varann olyckliga, när vi missförstår varann hela tiden, när den andres familj driver oss till vansinne.
Frampå dagen blev det lite bättre, vi var inte arga på varann längre utan bara ledsna. Jag tänkte ytterligare en gammal tanke: om vi lyckas få barn på något sätt, kommer det att vara värt det? Eller borde vi ge upp?
Men nu är det kväll och det känns bra igen. Det finns en aspekt av vår relation som förblivit märkvärdigt oförstörd genom detta helvete, nämligen den sexuella. Detta kanske är det som räddar oss. Det låter inte klokt, men vårt sexliv ger mig hopp om vårt äktenskap när jag tvivlar.
Imorse när jag vaknade hade jag ont i magen, ett sugande svidande fladder. Jag undrade för jag vet inte vilken gång i ordningen vad vi gör tillsammans, när det är så uppenbart att vi gör varann olyckliga, när vi missförstår varann hela tiden, när den andres familj driver oss till vansinne.
Frampå dagen blev det lite bättre, vi var inte arga på varann längre utan bara ledsna. Jag tänkte ytterligare en gammal tanke: om vi lyckas få barn på något sätt, kommer det att vara värt det? Eller borde vi ge upp?
Men nu är det kväll och det känns bra igen. Det finns en aspekt av vår relation som förblivit märkvärdigt oförstörd genom detta helvete, nämligen den sexuella. Detta kanske är det som räddar oss. Det låter inte klokt, men vårt sexliv ger mig hopp om vårt äktenskap när jag tvivlar.
Jo pyttsan
Efter det jag skrev igår, tror någon att det blev passionerad älskog hos herrskapet Helga? Ånä. Passionerat gräl är vad det blev. Som vanligt numera övergick grälet i total härdsmälta. Nu för tiden vet jag inte vad det är som händer när O och jag grälar, men hemskt blir det.
Imorse när jag vaknade hade jag ont i magen, ett sugande svidande fladder. Jag undrade för jag vet inte vilken gång i ordningen vad vi gör tillsammans, när det är så uppenbart att vi gör varann olyckliga, när vi missförstår varann hela tiden, när den andres familj driver oss till vansinne.
Frampå dagen blev det lite bättre, vi var inte arga på varann längre utan bara ledsna. Jag tänkte ytterligare en gammal tanke: om vi lyckas få barn på något sätt, kommer det att vara värt det? Eller borde vi ge upp?
Men nu är det kväll och det känns bra igen. Det finns en aspekt av vår relation som förblivit märkvärdigt oförstörd genom detta helvete, nämligen den sexuella. Detta kanske är det som räddar oss. Det låter inte klokt, men vårt sexliv ger mig hopp om vårt äktenskap när jag tvivlar.
Imorse när jag vaknade hade jag ont i magen, ett sugande svidande fladder. Jag undrade för jag vet inte vilken gång i ordningen vad vi gör tillsammans, när det är så uppenbart att vi gör varann olyckliga, när vi missförstår varann hela tiden, när den andres familj driver oss till vansinne.
Frampå dagen blev det lite bättre, vi var inte arga på varann längre utan bara ledsna. Jag tänkte ytterligare en gammal tanke: om vi lyckas få barn på något sätt, kommer det att vara värt det? Eller borde vi ge upp?
Men nu är det kväll och det känns bra igen. Det finns en aspekt av vår relation som förblivit märkvärdigt oförstörd genom detta helvete, nämligen den sexuella. Detta kanske är det som räddar oss. Det låter inte klokt, men vårt sexliv ger mig hopp om vårt äktenskap när jag tvivlar.
2005-08-06
Mmmm...
Det är länge sedan jag skrev. Jag vet faktiskt inte varför. Jobbet kan jag inte skylla på, det har varit lugnt, för lugnt faktiskt, till och med lite tråkigt. Men den här veckan har tempot ökat något, och det är skönt.
Jag tänker ofta på saker jag vill skriva om, men kommer sällan till skott. Ska försöka bättra mig. Nu ikväll satt jag först och plitade på ett sparat inlägg fyllt att bitterhet och galla. Så som jag fortfarande mår ibland. Jag är fortfarande - ibland - tvärförbannad på världen, Bebisguden, vanliga guden, min man, min mamma, min pappa, alla småbarnsföräldrar och då främst min otäcka kusin och min ohängde svåger.
Men inte just ikväll. Ikväll sänker sig ett moln av frid över mitt hjärta (och jag tror att det inte enbart beror på vinet jag dricker). När jag har postat detta ska jag gå ut till O vid TV:n där han sitter och skrattar sitt fåniga skratt som jag känner så väl sedan tretton år tillbaka och som ömsom får mig att skratta kärleksfullt, ömsom grimasera generat. Jag ska sätta mig i soffan med min bok och äta upp chipsen han har sparat åt mig. Efter en stund kommer han att dra handen genom mitt hår, gripa tag om min nacke. Vi ska se till att komma i säng i kväll, inte för sent.
Vi har bestämt oss för det, precis som vi har bestämt oss för varann. Trots all jävla skit som har kommit i vår väg. Det kanske inte alltid är så romantiskt alla gånger, eller så passionerat. Men här är vi, han och jag, och det är fortfarande han och jag.
Vi är bara två, trots att vi har önskat annorlunda. Men vi är i alla fall två, vi har åtminstone varann. Han har varit bättre på att uppskatta det än jag. Just nu ser jag det, och värderar det, och det ska jag gå och säga honom. Nu.
Jag tänker ofta på saker jag vill skriva om, men kommer sällan till skott. Ska försöka bättra mig. Nu ikväll satt jag först och plitade på ett sparat inlägg fyllt att bitterhet och galla. Så som jag fortfarande mår ibland. Jag är fortfarande - ibland - tvärförbannad på världen, Bebisguden, vanliga guden, min man, min mamma, min pappa, alla småbarnsföräldrar och då främst min otäcka kusin och min ohängde svåger.
Men inte just ikväll. Ikväll sänker sig ett moln av frid över mitt hjärta (och jag tror att det inte enbart beror på vinet jag dricker). När jag har postat detta ska jag gå ut till O vid TV:n där han sitter och skrattar sitt fåniga skratt som jag känner så väl sedan tretton år tillbaka och som ömsom får mig att skratta kärleksfullt, ömsom grimasera generat. Jag ska sätta mig i soffan med min bok och äta upp chipsen han har sparat åt mig. Efter en stund kommer han att dra handen genom mitt hår, gripa tag om min nacke. Vi ska se till att komma i säng i kväll, inte för sent.
Vi har bestämt oss för det, precis som vi har bestämt oss för varann. Trots all jävla skit som har kommit i vår väg. Det kanske inte alltid är så romantiskt alla gånger, eller så passionerat. Men här är vi, han och jag, och det är fortfarande han och jag.
Vi är bara två, trots att vi har önskat annorlunda. Men vi är i alla fall två, vi har åtminstone varann. Han har varit bättre på att uppskatta det än jag. Just nu ser jag det, och värderar det, och det ska jag gå och säga honom. Nu.
Mmmm...
Det är länge sedan jag skrev. Jag vet faktiskt inte varför. Jobbet kan jag inte skylla på, det har varit lugnt, för lugnt faktiskt, till och med lite tråkigt. Men den här veckan har tempot ökat något, och det är skönt.
Jag tänker ofta på saker jag vill skriva om, men kommer sällan till skott. Ska försöka bättra mig. Nu ikväll satt jag först och plitade på ett sparat inlägg fyllt att bitterhet och galla. Så som jag fortfarande mår ibland. Jag är fortfarande - ibland - tvärförbannad på världen, Bebisguden, vanliga guden, min man, min mamma, min pappa, alla småbarnsföräldrar och då främst min otäcka kusin och min ohängde svåger.
Men inte just ikväll. Ikväll sänker sig ett moln av frid över mitt hjärta (och jag tror att det inte enbart beror på vinet jag dricker). När jag har postat detta ska jag gå ut till O vid TV:n där han sitter och skrattar sitt fåniga skratt som jag känner så väl sedan tretton år tillbaka och som ömsom får mig att skratta kärleksfullt, ömsom grimasera generat. Jag ska sätta mig i soffan med min bok och äta upp chipsen han har sparat åt mig. Efter en stund kommer han att dra handen genom mitt hår, gripa tag om min nacke. Vi ska se till att komma i säng i kväll, inte för sent.
Vi har bestämt oss för det, precis som vi har bestämt oss för varann. Trots all jävla skit som har kommit i vår väg. Det kanske inte alltid är så romantiskt alla gånger, eller så passionerat. Men här är vi, han och jag, och det är fortfarande han och jag.
Vi är bara två, trots att vi har önskat annorlunda. Men vi är i alla fall två, vi har åtminstone varann. Han har varit bättre på att uppskatta det än jag. Just nu ser jag det, och värderar det, och det ska jag gå och säga honom. Nu.
Jag tänker ofta på saker jag vill skriva om, men kommer sällan till skott. Ska försöka bättra mig. Nu ikväll satt jag först och plitade på ett sparat inlägg fyllt att bitterhet och galla. Så som jag fortfarande mår ibland. Jag är fortfarande - ibland - tvärförbannad på världen, Bebisguden, vanliga guden, min man, min mamma, min pappa, alla småbarnsföräldrar och då främst min otäcka kusin och min ohängde svåger.
Men inte just ikväll. Ikväll sänker sig ett moln av frid över mitt hjärta (och jag tror att det inte enbart beror på vinet jag dricker). När jag har postat detta ska jag gå ut till O vid TV:n där han sitter och skrattar sitt fåniga skratt som jag känner så väl sedan tretton år tillbaka och som ömsom får mig att skratta kärleksfullt, ömsom grimasera generat. Jag ska sätta mig i soffan med min bok och äta upp chipsen han har sparat åt mig. Efter en stund kommer han att dra handen genom mitt hår, gripa tag om min nacke. Vi ska se till att komma i säng i kväll, inte för sent.
Vi har bestämt oss för det, precis som vi har bestämt oss för varann. Trots all jävla skit som har kommit i vår väg. Det kanske inte alltid är så romantiskt alla gånger, eller så passionerat. Men här är vi, han och jag, och det är fortfarande han och jag.
Vi är bara två, trots att vi har önskat annorlunda. Men vi är i alla fall två, vi har åtminstone varann. Han har varit bättre på att uppskatta det än jag. Just nu ser jag det, och värderar det, och det ska jag gå och säga honom. Nu.
2005-07-19
Normalläge
Livet känns hyfsat normalt igen. De ilskna och obalanserade personer som var O och jag under vår så kallade semester har försvunnit. Hoppas det dröjer ett tag innan de kommer tillbaka.
Faktiskt så var det inte bara begravningen som var påfrestande under förra veckan. Min kusin lyckades med osviklig tajming (hennes graviditets- och förlossningsbesked kommer alltid när jag redan innan känner mig låg) föda sitt andra barn, en dotter, och förkunna att hon ska få ett släktnamn som jag själv bär. Rätt fult, så det skiter jag i. Mina barn ska ha vackra namn. Min styvfar blev mormorsfar på självaste begravningsdagen, och min mans yngsta kusin är också på tjocken. Vart jag mig i världen vänder, står ett preggo med vassa tänder.
Det är rätt skönt att jobba och kunna tänka på något annat. Visserligen är det semester och stendött på jobbet, vilket innebär att jag har urtråkigt, men jag mår i alla fall bättre av att rissla upp mig i jobbkläder och få betalt för att smygsurfa och smygmejla och fejka en min av sträng upptagenhet, än att sitta hemma i mysbyxor och otvättat hår och glo på repriser av Melrose Place.
Idag har O och jag skrivit färdigt våra tio punkter för hemutredningen och skickat in. Jag har också varit inne på Adlibris och beställt en hög med adoptionsböcker. Tvekade i två sekunder - tänk om jag blir gravid på sista IVF:en, som vi nästan bestämt att vi ska göra. Otroligt att jag fortfarande tänker så, kommer jag att göra det när jag är sextifem också?
Jag har också varit inne på Föräldrakanalens IVF-sida för första gången på länge. Den var till stor hjälp för mig när jag gjorde IVF, men nu kan jag knappt förstå det. Nu ser jag en inskränkt kvinnovärld där allt går ut på att bli gravid, där det är det enda man vill, önskar, lever och andas för. Glädje (oj, det lyckades IGEN, tänk det blir inte ens två år mellan barnen) ska samsas med djupaste förtvivlan. Det går naturligtvis inte, men det skriver ingen om utan alla håller god min.
Jag ser verkligen inte fram emot att göra IVF igen. Men jag tror att jag ska tvinga mig igenom det. Säkert kommer jag att börja hoppas under tiden, men då får jag väl bli besviken. Besvikelse har jag överlevt förr. Sedan ska jag slutligen, för alltid, lämna den förbannade fixeringen bakom mig. Jag har levt i snart trettiofem år utan upplevelsen att vara gravid och föda. Mer än halva mänskligheten lever sitt liv utan den. Det ska väl jag kunna också.
Faktiskt så var det inte bara begravningen som var påfrestande under förra veckan. Min kusin lyckades med osviklig tajming (hennes graviditets- och förlossningsbesked kommer alltid när jag redan innan känner mig låg) föda sitt andra barn, en dotter, och förkunna att hon ska få ett släktnamn som jag själv bär. Rätt fult, så det skiter jag i. Mina barn ska ha vackra namn. Min styvfar blev mormorsfar på självaste begravningsdagen, och min mans yngsta kusin är också på tjocken. Vart jag mig i världen vänder, står ett preggo med vassa tänder.
Det är rätt skönt att jobba och kunna tänka på något annat. Visserligen är det semester och stendött på jobbet, vilket innebär att jag har urtråkigt, men jag mår i alla fall bättre av att rissla upp mig i jobbkläder och få betalt för att smygsurfa och smygmejla och fejka en min av sträng upptagenhet, än att sitta hemma i mysbyxor och otvättat hår och glo på repriser av Melrose Place.
Idag har O och jag skrivit färdigt våra tio punkter för hemutredningen och skickat in. Jag har också varit inne på Adlibris och beställt en hög med adoptionsböcker. Tvekade i två sekunder - tänk om jag blir gravid på sista IVF:en, som vi nästan bestämt att vi ska göra. Otroligt att jag fortfarande tänker så, kommer jag att göra det när jag är sextifem också?
Jag har också varit inne på Föräldrakanalens IVF-sida för första gången på länge. Den var till stor hjälp för mig när jag gjorde IVF, men nu kan jag knappt förstå det. Nu ser jag en inskränkt kvinnovärld där allt går ut på att bli gravid, där det är det enda man vill, önskar, lever och andas för. Glädje (oj, det lyckades IGEN, tänk det blir inte ens två år mellan barnen) ska samsas med djupaste förtvivlan. Det går naturligtvis inte, men det skriver ingen om utan alla håller god min.
Jag ser verkligen inte fram emot att göra IVF igen. Men jag tror att jag ska tvinga mig igenom det. Säkert kommer jag att börja hoppas under tiden, men då får jag väl bli besviken. Besvikelse har jag överlevt förr. Sedan ska jag slutligen, för alltid, lämna den förbannade fixeringen bakom mig. Jag har levt i snart trettiofem år utan upplevelsen att vara gravid och föda. Mer än halva mänskligheten lever sitt liv utan den. Det ska väl jag kunna också.
Normalläge
Livet känns hyfsat normalt igen. De ilskna och obalanserade personer som var O och jag under vår så kallade semester har försvunnit. Hoppas det dröjer ett tag innan de kommer tillbaka.
Faktiskt så var det inte bara begravningen som var påfrestande under förra veckan. Min kusin lyckades med osviklig tajming (hennes graviditets- och förlossningsbesked kommer alltid när jag redan innan känner mig låg) föda sitt andra barn, en dotter, och förkunna att hon ska få ett släktnamn som jag själv bär. Rätt fult, så det skiter jag i. Mina barn ska ha vackra namn. Min styvfar blev mormorsfar på självaste begravningsdagen, och min mans yngsta kusin är också på tjocken. Vart jag mig i världen vänder, står ett preggo med vassa tänder.
Det är rätt skönt att jobba och kunna tänka på något annat. Visserligen är det semester och stendött på jobbet, vilket innebär att jag har urtråkigt, men jag mår i alla fall bättre av att rissla upp mig i jobbkläder och få betalt för att smygsurfa och smygmejla och fejka en min av sträng upptagenhet, än att sitta hemma i mysbyxor och otvättat hår och glo på repriser av Melrose Place.
Idag har O och jag skrivit färdigt våra tio punkter för hemutredningen och skickat in. Jag har också varit inne på Adlibris och beställt en hög med adoptionsböcker. Tvekade i två sekunder - tänk om jag blir gravid på sista IVF:en, som vi nästan bestämt att vi ska göra. Otroligt att jag fortfarande tänker så, kommer jag att göra det när jag är sextifem också?
Jag har också varit inne på Föräldrakanalens IVF-sida för första gången på länge. Den var till stor hjälp för mig när jag gjorde IVF, men nu kan jag knappt förstå det. Nu ser jag en inskränkt kvinnovärld där allt går ut på att bli gravid, där det är det enda man vill, önskar, lever och andas för. Glädje (oj, det lyckades IGEN, tänk det blir inte ens två år mellan barnen) ska samsas med djupaste förtvivlan. Det går naturligtvis inte, men det skriver ingen om utan alla håller god min.
Jag ser verkligen inte fram emot att göra IVF igen. Men jag tror att jag ska tvinga mig igenom det. Säkert kommer jag att börja hoppas under tiden, men då får jag väl bli besviken. Besvikelse har jag överlevt förr. Sedan ska jag slutligen, för alltid, lämna den förbannade fixeringen bakom mig. Jag har levt i snart trettiofem år utan upplevelsen att vara gravid och föda. Mer än halva mänskligheten lever sitt liv utan den. Det ska väl jag kunna också.
Faktiskt så var det inte bara begravningen som var påfrestande under förra veckan. Min kusin lyckades med osviklig tajming (hennes graviditets- och förlossningsbesked kommer alltid när jag redan innan känner mig låg) föda sitt andra barn, en dotter, och förkunna att hon ska få ett släktnamn som jag själv bär. Rätt fult, så det skiter jag i. Mina barn ska ha vackra namn. Min styvfar blev mormorsfar på självaste begravningsdagen, och min mans yngsta kusin är också på tjocken. Vart jag mig i världen vänder, står ett preggo med vassa tänder.
Det är rätt skönt att jobba och kunna tänka på något annat. Visserligen är det semester och stendött på jobbet, vilket innebär att jag har urtråkigt, men jag mår i alla fall bättre av att rissla upp mig i jobbkläder och få betalt för att smygsurfa och smygmejla och fejka en min av sträng upptagenhet, än att sitta hemma i mysbyxor och otvättat hår och glo på repriser av Melrose Place.
Idag har O och jag skrivit färdigt våra tio punkter för hemutredningen och skickat in. Jag har också varit inne på Adlibris och beställt en hög med adoptionsböcker. Tvekade i två sekunder - tänk om jag blir gravid på sista IVF:en, som vi nästan bestämt att vi ska göra. Otroligt att jag fortfarande tänker så, kommer jag att göra det när jag är sextifem också?
Jag har också varit inne på Föräldrakanalens IVF-sida för första gången på länge. Den var till stor hjälp för mig när jag gjorde IVF, men nu kan jag knappt förstå det. Nu ser jag en inskränkt kvinnovärld där allt går ut på att bli gravid, där det är det enda man vill, önskar, lever och andas för. Glädje (oj, det lyckades IGEN, tänk det blir inte ens två år mellan barnen) ska samsas med djupaste förtvivlan. Det går naturligtvis inte, men det skriver ingen om utan alla håller god min.
Jag ser verkligen inte fram emot att göra IVF igen. Men jag tror att jag ska tvinga mig igenom det. Säkert kommer jag att börja hoppas under tiden, men då får jag väl bli besviken. Besvikelse har jag överlevt förr. Sedan ska jag slutligen, för alltid, lämna den förbannade fixeringen bakom mig. Jag har levt i snart trettiofem år utan upplevelsen att vara gravid och föda. Mer än halva mänskligheten lever sitt liv utan den. Det ska väl jag kunna också.
2005-07-16
Mardrömmen är över
Veckan som gick var fruktansvärd. Jag är fortfarande för omtumlad för att kunna säga exakt vad det var som blev fel, och när allt började gå åt helvete. Vet inte om jag har lust att skriva om det, det räcker med att säga att O och jag lyckades missförstå varann kapitalt i det mesta. Vi har båda känt oss ensamma och svikna och olyckliga och värdelösa. Vi har båda sagt oförlåtliga saker till varann samtidigt som vi båda har gjort så gott vi har kunnat. Vi har på allvar pratat om att skiljas, fast ingen av oss vill det egentligen. Det är jävligt konstigt, jag fattar inte riktigt vilka mekanismer som driver oss.
Men i alla fall. Svärfar är begravd, och det var en mycket vacker ceremoni som passade honom perfekt. Jag har kramat min svåger och svägerska och tittat snällt på deras dotter. Det är första gången på flera år som vi har träffats. De var ungefär lika nervösa som jag, tror jag.
Det var urjävligt att stå framför kistan, hand i hand med O och inte veta om vi har en framtid tillsammans, och tänka att trots alla år av längtan och alla försök så är det bara vi två, fortfarande, medan brorsdottern kvittrade i svågerns famn.
Men nu är det över. Vi är hemma igen, och det är skönt. Vi är fortfarande stingsliga och lättretade men har lyckats åstadkomma en trevlig dag tillsammans. Alltid något.
Men i alla fall. Svärfar är begravd, och det var en mycket vacker ceremoni som passade honom perfekt. Jag har kramat min svåger och svägerska och tittat snällt på deras dotter. Det är första gången på flera år som vi har träffats. De var ungefär lika nervösa som jag, tror jag.
Det var urjävligt att stå framför kistan, hand i hand med O och inte veta om vi har en framtid tillsammans, och tänka att trots alla år av längtan och alla försök så är det bara vi två, fortfarande, medan brorsdottern kvittrade i svågerns famn.
Men nu är det över. Vi är hemma igen, och det är skönt. Vi är fortfarande stingsliga och lättretade men har lyckats åstadkomma en trevlig dag tillsammans. Alltid något.
Mardrömmen är över
Veckan som gick var fruktansvärd. Jag är fortfarande för omtumlad för att kunna säga exakt vad det var som blev fel, och när allt började gå åt helvete. Vet inte om jag har lust att skriva om det, det räcker med att säga att O och jag lyckades missförstå varann kapitalt i det mesta. Vi har båda känt oss ensamma och svikna och olyckliga och värdelösa. Vi har båda sagt oförlåtliga saker till varann samtidigt som vi båda har gjort så gott vi har kunnat. Vi har på allvar pratat om att skiljas, fast ingen av oss vill det egentligen. Det är jävligt konstigt, jag fattar inte riktigt vilka mekanismer som driver oss.
Men i alla fall. Svärfar är begravd, och det var en mycket vacker ceremoni som passade honom perfekt. Jag har kramat min svåger och svägerska och tittat snällt på deras dotter. Det är första gången på flera år som vi har träffats. De var ungefär lika nervösa som jag, tror jag.
Det var urjävligt att stå framför kistan, hand i hand med O och inte veta om vi har en framtid tillsammans, och tänka att trots alla år av längtan och alla försök så är det bara vi två, fortfarande, medan brorsdottern kvittrade i svågerns famn.
Men nu är det över. Vi är hemma igen, och det är skönt. Vi är fortfarande stingsliga och lättretade men har lyckats åstadkomma en trevlig dag tillsammans. Alltid något.
Men i alla fall. Svärfar är begravd, och det var en mycket vacker ceremoni som passade honom perfekt. Jag har kramat min svåger och svägerska och tittat snällt på deras dotter. Det är första gången på flera år som vi har träffats. De var ungefär lika nervösa som jag, tror jag.
Det var urjävligt att stå framför kistan, hand i hand med O och inte veta om vi har en framtid tillsammans, och tänka att trots alla år av längtan och alla försök så är det bara vi två, fortfarande, medan brorsdottern kvittrade i svågerns famn.
Men nu är det över. Vi är hemma igen, och det är skönt. Vi är fortfarande stingsliga och lättretade men har lyckats åstadkomma en trevlig dag tillsammans. Alltid något.
2005-07-09
Gåvan
Snart är det begravning. Mina känslor är synnerligen blandade. Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för andras. För svärfars skull, han som gärna hade velat vara med några år till. För svärmors skull, hon är fantastiskt tapper och duktig just nu men förmodligen kommer allt ikapp henne när begravningen är över. För O:s skull, han är som vanligt nu men för två veckor sedan grät han som jag aldrig har sett honom gråta förr.
Men ändå. Jag känner mig utanför. Jag känner mig inte som en del av familjen, jag känner mig fel, eftersom jag inte har barn. Jag vet att det är obefogat, att O:s snälla mamma inte skulle drömma om att tycka mindre om mig för att vi inte har lyckats få barn. Jag vet att ingen annan tycker annat än att det är väldigt tråkigt att vi inte har fått barn trots att vi så gärna vill. Jag vet att ingen vill göra mig det minsta illa, och att om jag känner mig sårad och utanför så är det mitt eget fel. Kruxet är att det får mig att känna mig ännu mer utanför.
Lilla brorsdottern kommer att vara där förstås och antagligen kommer hon att bli medelpunkten, som den glädjekälla hon är för alla andra mitt i eländet och sorgen efter svärfar. Jag vet, jag vet, jag är otroligt tjatig som ältar och livnär mina gamla mögliga nojor. Sorry, men jag har inte lyckats skrubba bort dem ännu. De svider ännu, nej ännu värre, de sliter och river i mig. En stund. Sedan skjuter jag undan dem. För tro mig, hur trötta ni än är på mitt tjat om att inte vilja träffa andras barn och att det är så jävla orättvist, så är jag fan så mycket tröttare själv.
Jag försöker verkligen - inte riktigt hela tiden, men oftast - att tänka på att detta är större än annat, att inte bara tänka på mig själv. Problemet är bara att jag har så oerhört lätt för att känna mig oälskad, ouppskattad, undanskuffad och obehövd. Mitt behov av bekräftelse är enormt. Om jag bara vet att jag behövs, att det finns en plats för mig, slår jag ut som en blomma. Då, vågar jag påstå, är jag en bra och empatisk samtalspartner, lyssnare och tröstare. Men om ingen frågar efter mig krymper jag ihop och går undan. Det är det som händer just nu mellan O och mig, och jag är rädd att hela nästa vecka kommer att vara sådan.
Nåja. Två saker har jag i alla fall bidragit med när jag var i Göteborg förra veckan. Jag lotsade ut svärmor på stan och in och ut ur en rad butiker. Det ska vara ljus och färgglad klädsel på begravningen, och jag hittade en klargrön linnejacka som stod perfekt till hennes solbränna och stålgråa hår. I den och i en "sjöjungfrukjol" såg hon inte liten och rund ut, utan nätt och kurvig på samma gång. Gladast blev jag över hennes kommentar: "ja, jag vet vad pappa skulle ha sagt: äntligen får jag se dig i lite färg".
Det andra är att jag valde dikt till dödsannonsen. Min gamle morfar hade för vana att strössla citat omkring sig, det kunde vara påfrestande och pretentiöst ibland. Men det bottnade i en uppriktig kärlek till lyrik, och den kärleken känner jag också. Just den här dikten satt länge på min anslagstavla. För några år sedan när jag genomled en kris på jobbet orsakad av en dyngpråm (tack Krickan för det ordet) till chef, läste jag den ofta för att påminna mig om att det är här och nu som är viktigt. Just här och just nu. Inte all annan skit.
Den får bli min avskedsgåva till svärfar. Det finns mycket annat jag ville ge honom, och dela med honom. Jag ville vara mer delaktig i hans liv under de senaste åren, men jag orkade inte. Jag ville vara mamma till hans barnbarn, men det fick jag inte.
Dikten heter lämpligt nog också Gåvan och är skriven av den polske poeten Czeslaw Milosz.
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
Men ändå. Jag känner mig utanför. Jag känner mig inte som en del av familjen, jag känner mig fel, eftersom jag inte har barn. Jag vet att det är obefogat, att O:s snälla mamma inte skulle drömma om att tycka mindre om mig för att vi inte har lyckats få barn. Jag vet att ingen annan tycker annat än att det är väldigt tråkigt att vi inte har fått barn trots att vi så gärna vill. Jag vet att ingen vill göra mig det minsta illa, och att om jag känner mig sårad och utanför så är det mitt eget fel. Kruxet är att det får mig att känna mig ännu mer utanför.
Lilla brorsdottern kommer att vara där förstås och antagligen kommer hon att bli medelpunkten, som den glädjekälla hon är för alla andra mitt i eländet och sorgen efter svärfar. Jag vet, jag vet, jag är otroligt tjatig som ältar och livnär mina gamla mögliga nojor. Sorry, men jag har inte lyckats skrubba bort dem ännu. De svider ännu, nej ännu värre, de sliter och river i mig. En stund. Sedan skjuter jag undan dem. För tro mig, hur trötta ni än är på mitt tjat om att inte vilja träffa andras barn och att det är så jävla orättvist, så är jag fan så mycket tröttare själv.
Jag försöker verkligen - inte riktigt hela tiden, men oftast - att tänka på att detta är större än annat, att inte bara tänka på mig själv. Problemet är bara att jag har så oerhört lätt för att känna mig oälskad, ouppskattad, undanskuffad och obehövd. Mitt behov av bekräftelse är enormt. Om jag bara vet att jag behövs, att det finns en plats för mig, slår jag ut som en blomma. Då, vågar jag påstå, är jag en bra och empatisk samtalspartner, lyssnare och tröstare. Men om ingen frågar efter mig krymper jag ihop och går undan. Det är det som händer just nu mellan O och mig, och jag är rädd att hela nästa vecka kommer att vara sådan.
Nåja. Två saker har jag i alla fall bidragit med när jag var i Göteborg förra veckan. Jag lotsade ut svärmor på stan och in och ut ur en rad butiker. Det ska vara ljus och färgglad klädsel på begravningen, och jag hittade en klargrön linnejacka som stod perfekt till hennes solbränna och stålgråa hår. I den och i en "sjöjungfrukjol" såg hon inte liten och rund ut, utan nätt och kurvig på samma gång. Gladast blev jag över hennes kommentar: "ja, jag vet vad pappa skulle ha sagt: äntligen får jag se dig i lite färg".
Det andra är att jag valde dikt till dödsannonsen. Min gamle morfar hade för vana att strössla citat omkring sig, det kunde vara påfrestande och pretentiöst ibland. Men det bottnade i en uppriktig kärlek till lyrik, och den kärleken känner jag också. Just den här dikten satt länge på min anslagstavla. För några år sedan när jag genomled en kris på jobbet orsakad av en dyngpråm (tack Krickan för det ordet) till chef, läste jag den ofta för att påminna mig om att det är här och nu som är viktigt. Just här och just nu. Inte all annan skit.
Den får bli min avskedsgåva till svärfar. Det finns mycket annat jag ville ge honom, och dela med honom. Jag ville vara mer delaktig i hans liv under de senaste åren, men jag orkade inte. Jag ville vara mamma till hans barnbarn, men det fick jag inte.
Dikten heter lämpligt nog också Gåvan och är skriven av den polske poeten Czeslaw Milosz.
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
Gåvan
Snart är det begravning. Mina känslor är synnerligen blandade. Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för andras. För svärfars skull, han som gärna hade velat vara med några år till. För svärmors skull, hon är fantastiskt tapper och duktig just nu men förmodligen kommer allt ikapp henne när begravningen är över. För O:s skull, han är som vanligt nu men för två veckor sedan grät han som jag aldrig har sett honom gråta förr.
Men ändå. Jag känner mig utanför. Jag känner mig inte som en del av familjen, jag känner mig fel, eftersom jag inte har barn. Jag vet att det är obefogat, att O:s snälla mamma inte skulle drömma om att tycka mindre om mig för att vi inte har lyckats få barn. Jag vet att ingen annan tycker annat än att det är väldigt tråkigt att vi inte har fått barn trots att vi så gärna vill. Jag vet att ingen vill göra mig det minsta illa, och att om jag känner mig sårad och utanför så är det mitt eget fel. Kruxet är att det får mig att känna mig ännu mer utanför.
Lilla brorsdottern kommer att vara där förstås och antagligen kommer hon att bli medelpunkten, som den glädjekälla hon är för alla andra mitt i eländet och sorgen efter svärfar. Jag vet, jag vet, jag är otroligt tjatig som ältar och livnär mina gamla mögliga nojor. Sorry, men jag har inte lyckats skrubba bort dem ännu. De svider ännu, nej ännu värre, de sliter och river i mig. En stund. Sedan skjuter jag undan dem. För tro mig, hur trötta ni än är på mitt tjat om att inte vilja träffa andras barn och att det är så jävla orättvist, så är jag fan så mycket tröttare själv.
Jag försöker verkligen - inte riktigt hela tiden, men oftast - att tänka på att detta är större än annat, att inte bara tänka på mig själv. Problemet är bara att jag har så oerhört lätt för att känna mig oälskad, ouppskattad, undanskuffad och obehövd. Mitt behov av bekräftelse är enormt. Om jag bara vet att jag behövs, att det finns en plats för mig, slår jag ut som en blomma. Då, vågar jag påstå, är jag en bra och empatisk samtalspartner, lyssnare och tröstare. Men om ingen frågar efter mig krymper jag ihop och går undan. Det är det som händer just nu mellan O och mig, och jag är rädd att hela nästa vecka kommer att vara sådan.
Nåja. Två saker har jag i alla fall bidragit med när jag var i Göteborg förra veckan. Jag lotsade ut svärmor på stan och in och ut ur en rad butiker. Det ska vara ljus och färgglad klädsel på begravningen, och jag hittade en klargrön linnejacka som stod perfekt till hennes solbränna och stålgråa hår. I den och i en "sjöjungfrukjol" såg hon inte liten och rund ut, utan nätt och kurvig på samma gång. Gladast blev jag över hennes kommentar: "ja, jag vet vad pappa skulle ha sagt: äntligen får jag se dig i lite färg".
Det andra är att jag valde dikt till dödsannonsen. Min gamle morfar hade för vana att strössla citat omkring sig, det kunde vara påfrestande och pretentiöst ibland. Men det bottnade i en uppriktig kärlek till lyrik, och den kärleken känner jag också. Just den här dikten satt länge på min anslagstavla. För några år sedan när jag genomled en kris på jobbet orsakad av en dyngpråm (tack Krickan för det ordet) till chef, läste jag den ofta för att påminna mig om att det är här och nu som är viktigt. Just här och just nu. Inte all annan skit.
Den får bli min avskedsgåva till svärfar. Det finns mycket annat jag ville ge honom, och dela med honom. Jag ville vara mer delaktig i hans liv under de senaste åren, men jag orkade inte. Jag ville vara mamma till hans barnbarn, men det fick jag inte.
Dikten heter lämpligt nog också Gåvan och är skriven av den polske poeten Czeslaw Milosz.
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
Men ändå. Jag känner mig utanför. Jag känner mig inte som en del av familjen, jag känner mig fel, eftersom jag inte har barn. Jag vet att det är obefogat, att O:s snälla mamma inte skulle drömma om att tycka mindre om mig för att vi inte har lyckats få barn. Jag vet att ingen annan tycker annat än att det är väldigt tråkigt att vi inte har fått barn trots att vi så gärna vill. Jag vet att ingen vill göra mig det minsta illa, och att om jag känner mig sårad och utanför så är det mitt eget fel. Kruxet är att det får mig att känna mig ännu mer utanför.
Lilla brorsdottern kommer att vara där förstås och antagligen kommer hon att bli medelpunkten, som den glädjekälla hon är för alla andra mitt i eländet och sorgen efter svärfar. Jag vet, jag vet, jag är otroligt tjatig som ältar och livnär mina gamla mögliga nojor. Sorry, men jag har inte lyckats skrubba bort dem ännu. De svider ännu, nej ännu värre, de sliter och river i mig. En stund. Sedan skjuter jag undan dem. För tro mig, hur trötta ni än är på mitt tjat om att inte vilja träffa andras barn och att det är så jävla orättvist, så är jag fan så mycket tröttare själv.
Jag försöker verkligen - inte riktigt hela tiden, men oftast - att tänka på att detta är större än annat, att inte bara tänka på mig själv. Problemet är bara att jag har så oerhört lätt för att känna mig oälskad, ouppskattad, undanskuffad och obehövd. Mitt behov av bekräftelse är enormt. Om jag bara vet att jag behövs, att det finns en plats för mig, slår jag ut som en blomma. Då, vågar jag påstå, är jag en bra och empatisk samtalspartner, lyssnare och tröstare. Men om ingen frågar efter mig krymper jag ihop och går undan. Det är det som händer just nu mellan O och mig, och jag är rädd att hela nästa vecka kommer att vara sådan.
Nåja. Två saker har jag i alla fall bidragit med när jag var i Göteborg förra veckan. Jag lotsade ut svärmor på stan och in och ut ur en rad butiker. Det ska vara ljus och färgglad klädsel på begravningen, och jag hittade en klargrön linnejacka som stod perfekt till hennes solbränna och stålgråa hår. I den och i en "sjöjungfrukjol" såg hon inte liten och rund ut, utan nätt och kurvig på samma gång. Gladast blev jag över hennes kommentar: "ja, jag vet vad pappa skulle ha sagt: äntligen får jag se dig i lite färg".
Det andra är att jag valde dikt till dödsannonsen. Min gamle morfar hade för vana att strössla citat omkring sig, det kunde vara påfrestande och pretentiöst ibland. Men det bottnade i en uppriktig kärlek till lyrik, och den kärleken känner jag också. Just den här dikten satt länge på min anslagstavla. För några år sedan när jag genomled en kris på jobbet orsakad av en dyngpråm (tack Krickan för det ordet) till chef, läste jag den ofta för att påminna mig om att det är här och nu som är viktigt. Just här och just nu. Inte all annan skit.
Den får bli min avskedsgåva till svärfar. Det finns mycket annat jag ville ge honom, och dela med honom. Jag ville vara mer delaktig i hans liv under de senaste åren, men jag orkade inte. Jag ville vara mamma till hans barnbarn, men det fick jag inte.
Dikten heter lämpligt nog också Gåvan och är skriven av den polske poeten Czeslaw Milosz.
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
2005-07-08
Semester!
Det bästa med att ha ett jobb är att man får semester. Nä förresten, det bästa med att jobba är att man får betalt. Det sämsta med att ha jobb är att man måste gå upp tidigt. Jag hatar morgnar, de ingår inte i min repertoar. Varje morgon när jag vacklar ut i duschen svär jag i förtvivlan och undrar hur fan jag ska klara av detta i trettio år till. Men den känslan försvinner efter några minuter.
Nej, det absolut bästa med att ha ett jobb är något helt annat. Det är att bli sedd. Att bli bekräftad, uppskattad. Plötsligt är jag värd inte bara något utan faktiskt en hel del. Till min häpnad visar det sig att mossiga kunskaper från 1996 imponerar på grabbarna på jobbet. De frågar om min åsikt. De behöver mig. Jag är inte en konturlös skugga längre utan Någon. Någon som syns, behövs och är viktig.
Ikväll ska vi sitta på en uteservering på Kungsholmen och bli lite sliriga.
Nej, det absolut bästa med att ha ett jobb är något helt annat. Det är att bli sedd. Att bli bekräftad, uppskattad. Plötsligt är jag värd inte bara något utan faktiskt en hel del. Till min häpnad visar det sig att mossiga kunskaper från 1996 imponerar på grabbarna på jobbet. De frågar om min åsikt. De behöver mig. Jag är inte en konturlös skugga längre utan Någon. Någon som syns, behövs och är viktig.
Ikväll ska vi sitta på en uteservering på Kungsholmen och bli lite sliriga.
Semester!
Det bästa med att ha ett jobb är att man får semester. Nä förresten, det bästa med att jobba är att man får betalt. Det sämsta med att ha jobb är att man måste gå upp tidigt. Jag hatar morgnar, de ingår inte i min repertoar. Varje morgon när jag vacklar ut i duschen svär jag i förtvivlan och undrar hur fan jag ska klara av detta i trettio år till. Men den känslan försvinner efter några minuter.
Nej, det absolut bästa med att ha ett jobb är något helt annat. Det är att bli sedd. Att bli bekräftad, uppskattad. Plötsligt är jag värd inte bara något utan faktiskt en hel del. Till min häpnad visar det sig att mossiga kunskaper från 1996 imponerar på grabbarna på jobbet. De frågar om min åsikt. De behöver mig. Jag är inte en konturlös skugga längre utan Någon. Någon som syns, behövs och är viktig.
Ikväll ska vi sitta på en uteservering på Kungsholmen och bli lite sliriga.
Nej, det absolut bästa med att ha ett jobb är något helt annat. Det är att bli sedd. Att bli bekräftad, uppskattad. Plötsligt är jag värd inte bara något utan faktiskt en hel del. Till min häpnad visar det sig att mossiga kunskaper från 1996 imponerar på grabbarna på jobbet. De frågar om min åsikt. De behöver mig. Jag är inte en konturlös skugga längre utan Någon. Någon som syns, behövs och är viktig.
Ikväll ska vi sitta på en uteservering på Kungsholmen och bli lite sliriga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)