Häromnatten hände en sak som jag aldrig varit med om förut. Jag vaknade av att jag grät. Klockan var fem eller sex på morgonen, jag var knappt vaken men jag insåg att jag snyftade och att jag var alldeles våt i ansiktet.
Jag drömmer nästan aldrig. Eller, det vill säga, det gör jag säkert eftersom forskningen säger att alla människor drömmer i stort sett varje natt, och varför skulle jag vara ett undantag. Jag skulle tro att min goda morgonsömn är förklaringen. Jag sover alltid djupt och tungt på morgnarna och har hemskt svårt att vakna så förmodligen glömmer jag alla drömmar då. Under de senaste jobbiga åren med IVF:er och stress på jobbet har jag ibland varit förvånad över att jag inte har drömt mer, men jag har också varit tacksam att slippa.
Men den här drömmen minns jag. Jag var ute och gick någonstans, på stan eller i en köpgalleria. Plötsligt blir jag träffad bakifrån av någonting, jag tappar balansen och ramlar. Den som kör på mig är en kvinna med barnvagn, och när jag ramlar gör jag det rakt över barnvagnen, så att jag är nära att krossa barnet. Jag blir rädd och arg, och avreagerar mig och skriker åt kvinnan att hon inte är riktigt klok, hon måste för fan se sig för. Jag har aldrig sett henne förut, men hon vet uppenbarligen allt om mig för hon avbryter mig och skäller ännu värre, att det minsann var mitt fel och inte hennes och att jag är patetisk och misslyckad som går omkring och tror att jag är något fast jag i själva verket skulle göra vad som helst för ett barn, ett barn som hon har, men inte jag, ha-ha-ha. Jag tittar ner i vagnen på barnet som ligger där, alldeles tyst, och ser att det har ett stort födelsemärke över halva ansiktet. Det ser otäckt ut men jag tycker ändå att ungen är söt, jag fylls av en vilja att beskydda den. Jag lyfter upp den - jag vet inte om det är en pojke eller flicka - och när jag känner den lilla kroppen intill mig börjar jag gråta. Och vaknar.
Tja. Jag behöver knappast konsultera doktor Freud, drömmen är närmast pinsamt enkelt att tyda.
Utredningen som kom av sig
Missfallsutredningen vi började med för någon månad sedan har stannat upp. Jag ska lämna blodprov cykeldag 3, men jag har inte fått någon mens ännu. Två veckor över tiden, och nej, jag är naturligtvis inte gravid. Gick till apoteket i veckan och kände mig som en idiot när jag köpte gravtest, darrade på händerna när jag drog skyddsomslaget av stickan, fick nästan hjärtstillestånd när jag för bråkdelen av en sekund tyckte mig se två streck. Men det var en synvilla som vanligt. Den vanliga vita rutan glodde hånfullt på mig, som den alltid har gjort.
Jag är inte särskilt ledsen, men jag är jävligt trött och lite uppgiven. Detta är en liten förtretlighet kan tyckas men jag orkar inte med hur många sådana som helst på en gång.
2005-04-23
En dröm
Häromnatten hände en sak som jag aldrig varit med om förut. Jag vaknade av att jag grät. Klockan var fem eller sex på morgonen, jag var knappt vaken men jag insåg att jag snyftade och att jag var alldeles våt i ansiktet.
Jag drömmer nästan aldrig. Eller, det vill säga, det gör jag säkert eftersom forskningen säger att alla människor drömmer i stort sett varje natt, och varför skulle jag vara ett undantag. Jag skulle tro att min goda morgonsömn är förklaringen. Jag sover alltid djupt och tungt på morgnarna och har hemskt svårt att vakna så förmodligen glömmer jag alla drömmar då. Under de senaste jobbiga åren med IVF:er och stress på jobbet har jag ibland varit förvånad över att jag inte har drömt mer, men jag har också varit tacksam att slippa.
Men den här drömmen minns jag. Jag var ute och gick någonstans, på stan eller i en köpgalleria. Plötsligt blir jag träffad bakifrån av någonting, jag tappar balansen och ramlar. Den som kör på mig är en kvinna med barnvagn, och när jag ramlar gör jag det rakt över barnvagnen, så att jag är nära att krossa barnet. Jag blir rädd och arg, och avreagerar mig och skriker åt kvinnan att hon inte är riktigt klok, hon måste för fan se sig för. Jag har aldrig sett henne förut, men hon vet uppenbarligen allt om mig för hon avbryter mig och skäller ännu värre, att det minsann var mitt fel och inte hennes och att jag är patetisk och misslyckad som går omkring och tror att jag är något fast jag i själva verket skulle göra vad som helst för ett barn, ett barn som hon har, men inte jag, ha-ha-ha. Jag tittar ner i vagnen på barnet som ligger där, alldeles tyst, och ser att det har ett stort födelsemärke över halva ansiktet. Det ser otäckt ut men jag tycker ändå att ungen är söt, jag fylls av en vilja att beskydda den. Jag lyfter upp den - jag vet inte om det är en pojke eller flicka - och när jag känner den lilla kroppen intill mig börjar jag gråta. Och vaknar.
Tja. Jag behöver knappast konsultera doktor Freud, drömmen är närmast pinsamt enkelt att tyda.
Utredningen som kom av sig
Missfallsutredningen vi började med för någon månad sedan har stannat upp. Jag ska lämna blodprov cykeldag 3, men jag har inte fått någon mens ännu. Två veckor över tiden, och nej, jag är naturligtvis inte gravid. Gick till apoteket i veckan och kände mig som en idiot när jag köpte gravtest, darrade på händerna när jag drog skyddsomslaget av stickan, fick nästan hjärtstillestånd när jag för bråkdelen av en sekund tyckte mig se två streck. Men det var en synvilla som vanligt. Den vanliga vita rutan glodde hånfullt på mig, som den alltid har gjort.
Jag är inte särskilt ledsen, men jag är jävligt trött och lite uppgiven. Detta är en liten förtretlighet kan tyckas men jag orkar inte med hur många sådana som helst på en gång.
Jag drömmer nästan aldrig. Eller, det vill säga, det gör jag säkert eftersom forskningen säger att alla människor drömmer i stort sett varje natt, och varför skulle jag vara ett undantag. Jag skulle tro att min goda morgonsömn är förklaringen. Jag sover alltid djupt och tungt på morgnarna och har hemskt svårt att vakna så förmodligen glömmer jag alla drömmar då. Under de senaste jobbiga åren med IVF:er och stress på jobbet har jag ibland varit förvånad över att jag inte har drömt mer, men jag har också varit tacksam att slippa.
Men den här drömmen minns jag. Jag var ute och gick någonstans, på stan eller i en köpgalleria. Plötsligt blir jag träffad bakifrån av någonting, jag tappar balansen och ramlar. Den som kör på mig är en kvinna med barnvagn, och när jag ramlar gör jag det rakt över barnvagnen, så att jag är nära att krossa barnet. Jag blir rädd och arg, och avreagerar mig och skriker åt kvinnan att hon inte är riktigt klok, hon måste för fan se sig för. Jag har aldrig sett henne förut, men hon vet uppenbarligen allt om mig för hon avbryter mig och skäller ännu värre, att det minsann var mitt fel och inte hennes och att jag är patetisk och misslyckad som går omkring och tror att jag är något fast jag i själva verket skulle göra vad som helst för ett barn, ett barn som hon har, men inte jag, ha-ha-ha. Jag tittar ner i vagnen på barnet som ligger där, alldeles tyst, och ser att det har ett stort födelsemärke över halva ansiktet. Det ser otäckt ut men jag tycker ändå att ungen är söt, jag fylls av en vilja att beskydda den. Jag lyfter upp den - jag vet inte om det är en pojke eller flicka - och när jag känner den lilla kroppen intill mig börjar jag gråta. Och vaknar.
Tja. Jag behöver knappast konsultera doktor Freud, drömmen är närmast pinsamt enkelt att tyda.
Utredningen som kom av sig
Missfallsutredningen vi började med för någon månad sedan har stannat upp. Jag ska lämna blodprov cykeldag 3, men jag har inte fått någon mens ännu. Två veckor över tiden, och nej, jag är naturligtvis inte gravid. Gick till apoteket i veckan och kände mig som en idiot när jag köpte gravtest, darrade på händerna när jag drog skyddsomslaget av stickan, fick nästan hjärtstillestånd när jag för bråkdelen av en sekund tyckte mig se två streck. Men det var en synvilla som vanligt. Den vanliga vita rutan glodde hånfullt på mig, som den alltid har gjort.
Jag är inte särskilt ledsen, men jag är jävligt trött och lite uppgiven. Detta är en liten förtretlighet kan tyckas men jag orkar inte med hur många sådana som helst på en gång.
2005-04-15
En text vari knappt något vettigt sägs
Jag är förälskad i min nya hemstad, har jag nämnt det? Lite skäms jag över det, för det känns som att överge en trogen gammal vän, nämligen min uppväxtstad Göteborg. Men vafan, kan man inte tycka om båda städerna samtidigt? (Fast Stockholm är vackrare, och mer fascinerande.)
Hur som helst så finns det skillnader på att bo i Stockholm jämfört med att bo i Göteborg. Till exempel:
Stockholmare köar vid busshållplatser. Först anländ gubbe ställer sig intill stolpen, nästa gubbe ställer sig bakom honom, och så vidare. När bussen stannar kliver man på i turordning. I Göteborg myllrar man och låter det hela ge sig självt.
Stockholmare kallar lekpark för parklek. Jag har inte lyckats skönja logiken bakom detta. En lek-park är en park som man leker i, men vad fan är en park-lek? En lek man leker i parker? Blottarvarning. Förresten säger vi nog lekplats hemma, inser jag när jag tänker efter.
I Stockholm kallar man vitt bröd med frön på för bergis och inte barkis. Dessutom finns här ett bakverk som heter katalan. Har aldrig sett det i Göteborg. Vidare kan man köpa en del konstiga finska och åländska delikatesser i stockholmsaffärerna. Som memma till exempel, åländsk påskefterrätt, huvudsakligen bestående av sirap och rågmjöl. Visst blir ni avundsjuka därhemma på västkusten?
Bussarna är röda och inte blå. Jo, det finns speciella blå bussar som går under den helt otippade benämningen blåbussar.
Stockholmare kan inte praktiska ord som knö, åpen, tyken, svale - för att inte tala om uttrycksfulla ord som tjötröv. Bamba pratar man inte så ofta om som vuxen, men visst fasen låter det mycket trevligare än matan? Det är lite trist också att aldrig bli kallad för lella dockan eller hjättat. Fast å andra sidan händer det sällan i Göteborg numera.
Stockholmare tjuvåker på tunnelbanan (eller "plankar" som de själva säger). Så in i helvete. Hade jag jobbat som spärrvakt hade jag blivit komplett galen. Jag förstår inte hur de stackarna står ut med att sitta i sina burar och se finnig tonåring efter hårdsminkad tonåring slinka genom spärrarna. Det ser skitenkelt ut, de drar spärren mot sig med en liten knyck, och så tränger de sig igenom. Jag har all möda att inte morra åt dem. Det värsta är alla lama ursäkter man får läsa på insändarsidorna. "Det är för dyrt med månadskort". Vah?? Den som inte betalar ska heller inte åka, så enkelt är det. Cykla eller gå eller stanna hemma era lata ungjävlar. Basta. Jag förstår inte heller varför inte SL åtminstone försöker göra något åt det. Sedan jag flyttade hit i november har jag en (1) gång råkat ut för kontroll (idag!!). Alla som bodde i Göteborg på 80-talet vet vad jag menar när jag säger Tensonjackor. När tre sådana klev på vagnen, en vid varje dörr, var det bäst att passa sig. Jackorna innehöll alltid kontrollanter.
Mer tjat om lokaltrafik: i Stockholm är det lite sådär tämligen hemligt vart bussarna går. Jodå, när bussen väl kommer står det exempelvis Waldemarsudde på den. Men exakt vilken väg den tar för att komma dit, är förborgat. För att begripa det måste man vara kodknäckare eller knyppelexpert, för kartan som sitter i busskuren är minst sagt svårtolkad. Röda streck överallt, mest ovanpå varandra. I Göteborg finns det en lista på alla hållplatser bredvid tidtabellen. Enkelt och genialt.
Det finns inga fiskvagnar. Katastrof. Alltså, varje litet göteborgstorg med självaktning har en fiskvagn eller ett fiskstånd. Och fisken som säljs är färsk (därför är alla fiskvagnar stängda på måndagar, för på söndagar går inga fiskare ut, enkelt va) och inte så värst dyr. Tycker ni det, kom hit till Stockholm. Och gråt blod. Plötsligt fattar jag varför folk köper fryst fisk, det gjorde jag aldrig förr. Hälleflundra, havskatt, piggvar, jag saknar er!
Men annars så är det faktiskt tämligen underbart att vara stockholmare.Topografin upphör inte att fascinera mig. Det finns vatten överallt, vikar av Mälaren och Saltsjön spränger sig långt in i landet. Det finns öar och broar att hålla reda på. Stadsbebyggelsen liknar en bläckfisk där tunnelbanenätet utgör armarna. Men mellan armarna finns skog och fält och närapå vildmark, helt nära staden. Och det finns massor av böcker att läsa om Stockholm och känna igen sig i. Varför har ingen skrivit om Göteborg?
Kanske beror min förälskelse till största delen på att jag för första gången sedan jag var fyra år bor permanent någon annanstans än i Göteborg. Jag har bott i USA, i Spanien, Tyskland och Italien, men det har alltid varit tidsbestämt. Jag har alltid vetat att jag skulle hem, men nu för första gången vet jag inte det. Det är läskigt men också väldigt spännande.
Hur som helst så finns det skillnader på att bo i Stockholm jämfört med att bo i Göteborg. Till exempel:
Stockholmare köar vid busshållplatser. Först anländ gubbe ställer sig intill stolpen, nästa gubbe ställer sig bakom honom, och så vidare. När bussen stannar kliver man på i turordning. I Göteborg myllrar man och låter det hela ge sig självt.
Stockholmare kallar lekpark för parklek. Jag har inte lyckats skönja logiken bakom detta. En lek-park är en park som man leker i, men vad fan är en park-lek? En lek man leker i parker? Blottarvarning. Förresten säger vi nog lekplats hemma, inser jag när jag tänker efter.
I Stockholm kallar man vitt bröd med frön på för bergis och inte barkis. Dessutom finns här ett bakverk som heter katalan. Har aldrig sett det i Göteborg. Vidare kan man köpa en del konstiga finska och åländska delikatesser i stockholmsaffärerna. Som memma till exempel, åländsk påskefterrätt, huvudsakligen bestående av sirap och rågmjöl. Visst blir ni avundsjuka därhemma på västkusten?
Bussarna är röda och inte blå. Jo, det finns speciella blå bussar som går under den helt otippade benämningen blåbussar.
Stockholmare kan inte praktiska ord som knö, åpen, tyken, svale - för att inte tala om uttrycksfulla ord som tjötröv. Bamba pratar man inte så ofta om som vuxen, men visst fasen låter det mycket trevligare än matan? Det är lite trist också att aldrig bli kallad för lella dockan eller hjättat. Fast å andra sidan händer det sällan i Göteborg numera.
Stockholmare tjuvåker på tunnelbanan (eller "plankar" som de själva säger). Så in i helvete. Hade jag jobbat som spärrvakt hade jag blivit komplett galen. Jag förstår inte hur de stackarna står ut med att sitta i sina burar och se finnig tonåring efter hårdsminkad tonåring slinka genom spärrarna. Det ser skitenkelt ut, de drar spärren mot sig med en liten knyck, och så tränger de sig igenom. Jag har all möda att inte morra åt dem. Det värsta är alla lama ursäkter man får läsa på insändarsidorna. "Det är för dyrt med månadskort". Vah?? Den som inte betalar ska heller inte åka, så enkelt är det. Cykla eller gå eller stanna hemma era lata ungjävlar. Basta. Jag förstår inte heller varför inte SL åtminstone försöker göra något åt det. Sedan jag flyttade hit i november har jag en (1) gång råkat ut för kontroll (idag!!). Alla som bodde i Göteborg på 80-talet vet vad jag menar när jag säger Tensonjackor. När tre sådana klev på vagnen, en vid varje dörr, var det bäst att passa sig. Jackorna innehöll alltid kontrollanter.
Mer tjat om lokaltrafik: i Stockholm är det lite sådär tämligen hemligt vart bussarna går. Jodå, när bussen väl kommer står det exempelvis Waldemarsudde på den. Men exakt vilken väg den tar för att komma dit, är förborgat. För att begripa det måste man vara kodknäckare eller knyppelexpert, för kartan som sitter i busskuren är minst sagt svårtolkad. Röda streck överallt, mest ovanpå varandra. I Göteborg finns det en lista på alla hållplatser bredvid tidtabellen. Enkelt och genialt.
Det finns inga fiskvagnar. Katastrof. Alltså, varje litet göteborgstorg med självaktning har en fiskvagn eller ett fiskstånd. Och fisken som säljs är färsk (därför är alla fiskvagnar stängda på måndagar, för på söndagar går inga fiskare ut, enkelt va) och inte så värst dyr. Tycker ni det, kom hit till Stockholm. Och gråt blod. Plötsligt fattar jag varför folk köper fryst fisk, det gjorde jag aldrig förr. Hälleflundra, havskatt, piggvar, jag saknar er!
Men annars så är det faktiskt tämligen underbart att vara stockholmare.Topografin upphör inte att fascinera mig. Det finns vatten överallt, vikar av Mälaren och Saltsjön spränger sig långt in i landet. Det finns öar och broar att hålla reda på. Stadsbebyggelsen liknar en bläckfisk där tunnelbanenätet utgör armarna. Men mellan armarna finns skog och fält och närapå vildmark, helt nära staden. Och det finns massor av böcker att läsa om Stockholm och känna igen sig i. Varför har ingen skrivit om Göteborg?
Kanske beror min förälskelse till största delen på att jag för första gången sedan jag var fyra år bor permanent någon annanstans än i Göteborg. Jag har bott i USA, i Spanien, Tyskland och Italien, men det har alltid varit tidsbestämt. Jag har alltid vetat att jag skulle hem, men nu för första gången vet jag inte det. Det är läskigt men också väldigt spännande.
En text vari knappt något vettigt sägs
Jag är förälskad i min nya hemstad, har jag nämnt det? Lite skäms jag över det, för det känns som att överge en trogen gammal vän, nämligen min uppväxtstad Göteborg. Men vafan, kan man inte tycka om båda städerna samtidigt? (Fast Stockholm är vackrare, och mer fascinerande.)
Hur som helst så finns det skillnader på att bo i Stockholm jämfört med att bo i Göteborg. Till exempel:
Stockholmare köar vid busshållplatser. Först anländ gubbe ställer sig intill stolpen, nästa gubbe ställer sig bakom honom, och så vidare. När bussen stannar kliver man på i turordning. I Göteborg myllrar man och låter det hela ge sig självt.
Stockholmare kallar lekpark för parklek. Jag har inte lyckats skönja logiken bakom detta. En lek-park är en park som man leker i, men vad fan är en park-lek? En lek man leker i parker? Blottarvarning. Förresten säger vi nog lekplats hemma, inser jag när jag tänker efter.
I Stockholm kallar man vitt bröd med frön på för bergis och inte barkis. Dessutom finns här ett bakverk som heter katalan. Har aldrig sett det i Göteborg. Vidare kan man köpa en del konstiga finska och åländska delikatesser i stockholmsaffärerna. Som memma till exempel, åländsk påskefterrätt, huvudsakligen bestående av sirap och rågmjöl. Visst blir ni avundsjuka därhemma på västkusten?
Bussarna är röda och inte blå. Jo, det finns speciella blå bussar som går under den helt otippade benämningen blåbussar.
Stockholmare kan inte praktiska ord som knö, åpen, tyken, svale - för att inte tala om uttrycksfulla ord som tjötröv. Bamba pratar man inte så ofta om som vuxen, men visst fasen låter det mycket trevligare än matan? Det är lite trist också att aldrig bli kallad för lella dockan eller hjättat. Fast å andra sidan händer det sällan i Göteborg numera.
Stockholmare tjuvåker på tunnelbanan (eller "plankar" som de själva säger). Så in i helvete. Hade jag jobbat som spärrvakt hade jag blivit komplett galen. Jag förstår inte hur de stackarna står ut med att sitta i sina burar och se finnig tonåring efter hårdsminkad tonåring slinka genom spärrarna. Det ser skitenkelt ut, de drar spärren mot sig med en liten knyck, och så tränger de sig igenom. Jag har all möda att inte morra åt dem. Det värsta är alla lama ursäkter man får läsa på insändarsidorna. "Det är för dyrt med månadskort". Vah?? Den som inte betalar ska heller inte åka, så enkelt är det. Cykla eller gå eller stanna hemma era lata ungjävlar. Basta. Jag förstår inte heller varför inte SL åtminstone försöker göra något åt det. Sedan jag flyttade hit i november har jag en (1) gång råkat ut för kontroll (idag!!). Alla som bodde i Göteborg på 80-talet vet vad jag menar när jag säger Tensonjackor. När tre sådana klev på vagnen, en vid varje dörr, var det bäst att passa sig. Jackorna innehöll alltid kontrollanter.
Mer tjat om lokaltrafik: i Stockholm är det lite sådär tämligen hemligt vart bussarna går. Jodå, när bussen väl kommer står det exempelvis Waldemarsudde på den. Men exakt vilken väg den tar för att komma dit, är förborgat. För att begripa det måste man vara kodknäckare eller knyppelexpert, för kartan som sitter i busskuren är minst sagt svårtolkad. Röda streck överallt, mest ovanpå varandra. I Göteborg finns det en lista på alla hållplatser bredvid tidtabellen. Enkelt och genialt.
Det finns inga fiskvagnar. Katastrof. Alltså, varje litet göteborgstorg med självaktning har en fiskvagn eller ett fiskstånd. Och fisken som säljs är färsk (därför är alla fiskvagnar stängda på måndagar, för på söndagar går inga fiskare ut, enkelt va) och inte så värst dyr. Tycker ni det, kom hit till Stockholm. Och gråt blod. Plötsligt fattar jag varför folk köper fryst fisk, det gjorde jag aldrig förr. Hälleflundra, havskatt, piggvar, jag saknar er!
Men annars så är det faktiskt tämligen underbart att vara stockholmare.Topografin upphör inte att fascinera mig. Det finns vatten överallt, vikar av Mälaren och Saltsjön spränger sig långt in i landet. Det finns öar och broar att hålla reda på. Stadsbebyggelsen liknar en bläckfisk där tunnelbanenätet utgör armarna. Men mellan armarna finns skog och fält och närapå vildmark, helt nära staden. Och det finns massor av böcker att läsa om Stockholm och känna igen sig i. Varför har ingen skrivit om Göteborg?
Kanske beror min förälskelse till största delen på att jag för första gången sedan jag var fyra år bor permanent någon annanstans än i Göteborg. Jag har bott i USA, i Spanien, Tyskland och Italien, men det har alltid varit tidsbestämt. Jag har alltid vetat att jag skulle hem, men nu för första gången vet jag inte det. Det är läskigt men också väldigt spännande.
Hur som helst så finns det skillnader på att bo i Stockholm jämfört med att bo i Göteborg. Till exempel:
Stockholmare köar vid busshållplatser. Först anländ gubbe ställer sig intill stolpen, nästa gubbe ställer sig bakom honom, och så vidare. När bussen stannar kliver man på i turordning. I Göteborg myllrar man och låter det hela ge sig självt.
Stockholmare kallar lekpark för parklek. Jag har inte lyckats skönja logiken bakom detta. En lek-park är en park som man leker i, men vad fan är en park-lek? En lek man leker i parker? Blottarvarning. Förresten säger vi nog lekplats hemma, inser jag när jag tänker efter.
I Stockholm kallar man vitt bröd med frön på för bergis och inte barkis. Dessutom finns här ett bakverk som heter katalan. Har aldrig sett det i Göteborg. Vidare kan man köpa en del konstiga finska och åländska delikatesser i stockholmsaffärerna. Som memma till exempel, åländsk påskefterrätt, huvudsakligen bestående av sirap och rågmjöl. Visst blir ni avundsjuka därhemma på västkusten?
Bussarna är röda och inte blå. Jo, det finns speciella blå bussar som går under den helt otippade benämningen blåbussar.
Stockholmare kan inte praktiska ord som knö, åpen, tyken, svale - för att inte tala om uttrycksfulla ord som tjötröv. Bamba pratar man inte så ofta om som vuxen, men visst fasen låter det mycket trevligare än matan? Det är lite trist också att aldrig bli kallad för lella dockan eller hjättat. Fast å andra sidan händer det sällan i Göteborg numera.
Stockholmare tjuvåker på tunnelbanan (eller "plankar" som de själva säger). Så in i helvete. Hade jag jobbat som spärrvakt hade jag blivit komplett galen. Jag förstår inte hur de stackarna står ut med att sitta i sina burar och se finnig tonåring efter hårdsminkad tonåring slinka genom spärrarna. Det ser skitenkelt ut, de drar spärren mot sig med en liten knyck, och så tränger de sig igenom. Jag har all möda att inte morra åt dem. Det värsta är alla lama ursäkter man får läsa på insändarsidorna. "Det är för dyrt med månadskort". Vah?? Den som inte betalar ska heller inte åka, så enkelt är det. Cykla eller gå eller stanna hemma era lata ungjävlar. Basta. Jag förstår inte heller varför inte SL åtminstone försöker göra något åt det. Sedan jag flyttade hit i november har jag en (1) gång råkat ut för kontroll (idag!!). Alla som bodde i Göteborg på 80-talet vet vad jag menar när jag säger Tensonjackor. När tre sådana klev på vagnen, en vid varje dörr, var det bäst att passa sig. Jackorna innehöll alltid kontrollanter.
Mer tjat om lokaltrafik: i Stockholm är det lite sådär tämligen hemligt vart bussarna går. Jodå, när bussen väl kommer står det exempelvis Waldemarsudde på den. Men exakt vilken väg den tar för att komma dit, är förborgat. För att begripa det måste man vara kodknäckare eller knyppelexpert, för kartan som sitter i busskuren är minst sagt svårtolkad. Röda streck överallt, mest ovanpå varandra. I Göteborg finns det en lista på alla hållplatser bredvid tidtabellen. Enkelt och genialt.
Det finns inga fiskvagnar. Katastrof. Alltså, varje litet göteborgstorg med självaktning har en fiskvagn eller ett fiskstånd. Och fisken som säljs är färsk (därför är alla fiskvagnar stängda på måndagar, för på söndagar går inga fiskare ut, enkelt va) och inte så värst dyr. Tycker ni det, kom hit till Stockholm. Och gråt blod. Plötsligt fattar jag varför folk köper fryst fisk, det gjorde jag aldrig förr. Hälleflundra, havskatt, piggvar, jag saknar er!
Men annars så är det faktiskt tämligen underbart att vara stockholmare.Topografin upphör inte att fascinera mig. Det finns vatten överallt, vikar av Mälaren och Saltsjön spränger sig långt in i landet. Det finns öar och broar att hålla reda på. Stadsbebyggelsen liknar en bläckfisk där tunnelbanenätet utgör armarna. Men mellan armarna finns skog och fält och närapå vildmark, helt nära staden. Och det finns massor av böcker att läsa om Stockholm och känna igen sig i. Varför har ingen skrivit om Göteborg?
Kanske beror min förälskelse till största delen på att jag för första gången sedan jag var fyra år bor permanent någon annanstans än i Göteborg. Jag har bott i USA, i Spanien, Tyskland och Italien, men det har alltid varit tidsbestämt. Jag har alltid vetat att jag skulle hem, men nu för första gången vet jag inte det. Det är läskigt men också väldigt spännande.
2005-04-11
Den mörka vågen, det svarta hålet
Jag har haft ett återfall och det är lika desillusionerande varje gång. Mellan återfallen orkar jag resa mig och tro att livet faktiskt kommer att bli bra någon gång. Inte precis som jag hade tänkt mig, men bra.
Men i lördags vällde det över mig igen. Sorgen slog ihop över mitt huvud, fyllde mina ögon, öron och mun så att jag inte kunde andas, kastade omkull mig, slog runt mig och visade än en gång att det är den och inte jag som bestämmer.
Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.
Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.
Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig. Vi hade kunnat ha en femåring nu, vi hade kunnat ha två barn nu. Vi hade kunnat ha hund, inte Sidney kanske, för han började bli gammal, men en annan hund, eller en liten katt.
Istället bor jag i en förortslägenhet där grannen spelar Pink Floyd med öppen balkongdörr så att vi måste ha vår stängd. Basgångarna dunkar, orkar jag gå upp och säga till eller ska jag hämnas med Kent på högsta volym? På natten har jag öronproppar som kliar eftersom min man snarkar så att det inte går att sova, och det inte finns något gästrum att lägga sig i. Vardagsrummet är överbelamrat med möbler, det går heller inte att gå genom sovrummet utan att stöta i något. På dagarna går jag de två stegen från sängen till datorn och spelar bullshitbingo med mina jobbansökningar. Systemvana, affärssinne, drive och servicekänsla. Yessir. Förmåga att hålla många bollar i luften, inte rädd för att hitta nya lösningar, tar gärna egna initiativ. Yeah babe. Framåttänkande, lönsamhetsorienterad, en doer. Jomän.
Och på kvällarna lagar min man god mat åt mig och honom, för det är det bästa sätt han känner till att visa att han älskar mig. Vi är båda svårt frestade att öppna en flaska vin fast det inte är helg, bara för att få ha något roligt. God mat och vin, det enda roliga vi har gör oss ännu olyckligare, för vi blir ännu fetare, och snarkar ännu mer, och föraktar oss själva ännu mer.
Men. Det går ju inte att ge upp, hur gärna jag än skulle vilja. Jag vet helt enkelt inte hur det skulle gå till. Fast jag egentligen inte vill ha det här livet så fortsätter jag att spela tjurskitbingo, och hoppas att någon jobbansökan träffar rätt. Det vore första steget på vägen mot ett drägligt liv.
På onsdag ska O till tandläkaren för att prova ut bettskena mot snarkningar. Ytterligare ett myrsteg. Vi går på lägenhetsvisningar både för att muntra upp oss och för att förbereda oss, så att vi ska orka hålla ut lite till på våra femtio kvadrat, och så att vi ska känna till utbudet och kunna slå till snabbt när det äntligen är dags. I helgen lanserade O dessutom en bot mot min trädgårdsmelankoli: när jag har jobb och vår inkomst är högre, kanske vi skulle köpa oss en liten sommarstuga. En stuga som bara är vår, där vi slipper barnafödande beskäftiga kusiner och stöddiga svågrar. Vi kanske till och med kan bo där under sommarhalvåret, och åka dit på helgerna under vår och höst. Kanske fira jul där. Kanske nästa sommar, och hösten och julen efter den, med vårt barn.
Men i lördags vällde det över mig igen. Sorgen slog ihop över mitt huvud, fyllde mina ögon, öron och mun så att jag inte kunde andas, kastade omkull mig, slog runt mig och visade än en gång att det är den och inte jag som bestämmer.
Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.
Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.
Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig. Vi hade kunnat ha en femåring nu, vi hade kunnat ha två barn nu. Vi hade kunnat ha hund, inte Sidney kanske, för han började bli gammal, men en annan hund, eller en liten katt.
Istället bor jag i en förortslägenhet där grannen spelar Pink Floyd med öppen balkongdörr så att vi måste ha vår stängd. Basgångarna dunkar, orkar jag gå upp och säga till eller ska jag hämnas med Kent på högsta volym? På natten har jag öronproppar som kliar eftersom min man snarkar så att det inte går att sova, och det inte finns något gästrum att lägga sig i. Vardagsrummet är överbelamrat med möbler, det går heller inte att gå genom sovrummet utan att stöta i något. På dagarna går jag de två stegen från sängen till datorn och spelar bullshitbingo med mina jobbansökningar. Systemvana, affärssinne, drive och servicekänsla. Yessir. Förmåga att hålla många bollar i luften, inte rädd för att hitta nya lösningar, tar gärna egna initiativ. Yeah babe. Framåttänkande, lönsamhetsorienterad, en doer. Jomän.
Och på kvällarna lagar min man god mat åt mig och honom, för det är det bästa sätt han känner till att visa att han älskar mig. Vi är båda svårt frestade att öppna en flaska vin fast det inte är helg, bara för att få ha något roligt. God mat och vin, det enda roliga vi har gör oss ännu olyckligare, för vi blir ännu fetare, och snarkar ännu mer, och föraktar oss själva ännu mer.
Men. Det går ju inte att ge upp, hur gärna jag än skulle vilja. Jag vet helt enkelt inte hur det skulle gå till. Fast jag egentligen inte vill ha det här livet så fortsätter jag att spela tjurskitbingo, och hoppas att någon jobbansökan träffar rätt. Det vore första steget på vägen mot ett drägligt liv.
På onsdag ska O till tandläkaren för att prova ut bettskena mot snarkningar. Ytterligare ett myrsteg. Vi går på lägenhetsvisningar både för att muntra upp oss och för att förbereda oss, så att vi ska orka hålla ut lite till på våra femtio kvadrat, och så att vi ska känna till utbudet och kunna slå till snabbt när det äntligen är dags. I helgen lanserade O dessutom en bot mot min trädgårdsmelankoli: när jag har jobb och vår inkomst är högre, kanske vi skulle köpa oss en liten sommarstuga. En stuga som bara är vår, där vi slipper barnafödande beskäftiga kusiner och stöddiga svågrar. Vi kanske till och med kan bo där under sommarhalvåret, och åka dit på helgerna under vår och höst. Kanske fira jul där. Kanske nästa sommar, och hösten och julen efter den, med vårt barn.
Den mörka vågen, det svarta hålet
Jag har haft ett återfall och det är lika desillusionerande varje gång. Mellan återfallen orkar jag resa mig och tro att livet faktiskt kommer att bli bra någon gång. Inte precis som jag hade tänkt mig, men bra.
Men i lördags vällde det över mig igen. Sorgen slog ihop över mitt huvud, fyllde mina ögon, öron och mun så att jag inte kunde andas, kastade omkull mig, slog runt mig och visade än en gång att det är den och inte jag som bestämmer.
Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.
Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.
Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig. Vi hade kunnat ha en femåring nu, vi hade kunnat ha två barn nu. Vi hade kunnat ha hund, inte Sidney kanske, för han började bli gammal, men en annan hund, eller en liten katt.
Istället bor jag i en förortslägenhet där grannen spelar Pink Floyd med öppen balkongdörr så att vi måste ha vår stängd. Basgångarna dunkar, orkar jag gå upp och säga till eller ska jag hämnas med Kent på högsta volym? På natten har jag öronproppar som kliar eftersom min man snarkar så att det inte går att sova, och det inte finns något gästrum att lägga sig i. Vardagsrummet är överbelamrat med möbler, det går heller inte att gå genom sovrummet utan att stöta i något. På dagarna går jag de två stegen från sängen till datorn och spelar bullshitbingo med mina jobbansökningar. Systemvana, affärssinne, drive och servicekänsla. Yessir. Förmåga att hålla många bollar i luften, inte rädd för att hitta nya lösningar, tar gärna egna initiativ. Yeah babe. Framåttänkande, lönsamhetsorienterad, en doer. Jomän.
Och på kvällarna lagar min man god mat åt mig och honom, för det är det bästa sätt han känner till att visa att han älskar mig. Vi är båda svårt frestade att öppna en flaska vin fast det inte är helg, bara för att få ha något roligt. God mat och vin, det enda roliga vi har gör oss ännu olyckligare, för vi blir ännu fetare, och snarkar ännu mer, och föraktar oss själva ännu mer.
Men. Det går ju inte att ge upp, hur gärna jag än skulle vilja. Jag vet helt enkelt inte hur det skulle gå till. Fast jag egentligen inte vill ha det här livet så fortsätter jag att spela tjurskitbingo, och hoppas att någon jobbansökan träffar rätt. Det vore första steget på vägen mot ett drägligt liv.
På onsdag ska O till tandläkaren för att prova ut bettskena mot snarkningar. Ytterligare ett myrsteg. Vi går på lägenhetsvisningar både för att muntra upp oss och för att förbereda oss, så att vi ska orka hålla ut lite till på våra femtio kvadrat, och så att vi ska känna till utbudet och kunna slå till snabbt när det äntligen är dags. I helgen lanserade O dessutom en bot mot min trädgårdsmelankoli: när jag har jobb och vår inkomst är högre, kanske vi skulle köpa oss en liten sommarstuga. En stuga som bara är vår, där vi slipper barnafödande beskäftiga kusiner och stöddiga svågrar. Vi kanske till och med kan bo där under sommarhalvåret, och åka dit på helgerna under vår och höst. Kanske fira jul där. Kanske nästa sommar, och hösten och julen efter den, med vårt barn.
Men i lördags vällde det över mig igen. Sorgen slog ihop över mitt huvud, fyllde mina ögon, öron och mun så att jag inte kunde andas, kastade omkull mig, slog runt mig och visade än en gång att det är den och inte jag som bestämmer.
Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.
Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.
Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig. Vi hade kunnat ha en femåring nu, vi hade kunnat ha två barn nu. Vi hade kunnat ha hund, inte Sidney kanske, för han började bli gammal, men en annan hund, eller en liten katt.
Istället bor jag i en förortslägenhet där grannen spelar Pink Floyd med öppen balkongdörr så att vi måste ha vår stängd. Basgångarna dunkar, orkar jag gå upp och säga till eller ska jag hämnas med Kent på högsta volym? På natten har jag öronproppar som kliar eftersom min man snarkar så att det inte går att sova, och det inte finns något gästrum att lägga sig i. Vardagsrummet är överbelamrat med möbler, det går heller inte att gå genom sovrummet utan att stöta i något. På dagarna går jag de två stegen från sängen till datorn och spelar bullshitbingo med mina jobbansökningar. Systemvana, affärssinne, drive och servicekänsla. Yessir. Förmåga att hålla många bollar i luften, inte rädd för att hitta nya lösningar, tar gärna egna initiativ. Yeah babe. Framåttänkande, lönsamhetsorienterad, en doer. Jomän.
Och på kvällarna lagar min man god mat åt mig och honom, för det är det bästa sätt han känner till att visa att han älskar mig. Vi är båda svårt frestade att öppna en flaska vin fast det inte är helg, bara för att få ha något roligt. God mat och vin, det enda roliga vi har gör oss ännu olyckligare, för vi blir ännu fetare, och snarkar ännu mer, och föraktar oss själva ännu mer.
Men. Det går ju inte att ge upp, hur gärna jag än skulle vilja. Jag vet helt enkelt inte hur det skulle gå till. Fast jag egentligen inte vill ha det här livet så fortsätter jag att spela tjurskitbingo, och hoppas att någon jobbansökan träffar rätt. Det vore första steget på vägen mot ett drägligt liv.
På onsdag ska O till tandläkaren för att prova ut bettskena mot snarkningar. Ytterligare ett myrsteg. Vi går på lägenhetsvisningar både för att muntra upp oss och för att förbereda oss, så att vi ska orka hålla ut lite till på våra femtio kvadrat, och så att vi ska känna till utbudet och kunna slå till snabbt när det äntligen är dags. I helgen lanserade O dessutom en bot mot min trädgårdsmelankoli: när jag har jobb och vår inkomst är högre, kanske vi skulle köpa oss en liten sommarstuga. En stuga som bara är vår, där vi slipper barnafödande beskäftiga kusiner och stöddiga svågrar. Vi kanske till och med kan bo där under sommarhalvåret, och åka dit på helgerna under vår och höst. Kanske fira jul där. Kanske nästa sommar, och hösten och julen efter den, med vårt barn.
2005-04-05
Host, snörvel, host
Jag har haft mellan 38 och 39 graders feber i fyra dagar nu. Urk, blä, fy. Det är andra gången den här vårvintern som jag är rejält sjuk, och då räknar jag inte konvalescensen efter laparoskopin. Har varken tid eller lust med detta. Vill kunna söka jobb, gå på körrepetition, på adoptionskurs och jobbintervjuer. Istället kan jag bara ligga i sängen, dricka juice och äta halstabletter och tycka synd om mig själv. Bäst att fortsätta med det nu.
Host, snörvel, host
Jag har haft mellan 38 och 39 graders feber i fyra dagar nu. Urk, blä, fy. Det är andra gången den här vårvintern som jag är rejält sjuk, och då räknar jag inte konvalescensen efter laparoskopin. Har varken tid eller lust med detta. Vill kunna söka jobb, gå på körrepetition, på adoptionskurs och jobbintervjuer. Istället kan jag bara ligga i sängen, dricka juice och äta halstabletter och tycka synd om mig själv. Bäst att fortsätta med det nu.
2005-03-30
Adoptionsutredning påbörjad
Många utredningar blir det.. Imorse var jag och O hos soc och hade vårt första samtal i hemutredningen. På väg dit - fem minuters gångavstånd - var jag på konstigt humör, arg och orolig. Irriterad på O, allt han gjorde och inte gjorde denna morgon retade mig. Olustig över att behöva presentera mig och mitt lidande för ännu en främmande människa. Ytterligare någon som ska in och rota i mitt innersta liv. Inte underlivet den här gången, men känslolivet. Ovanpå alltihop hade jag dåligt samvete över att jag är så förbannat gnatig och tjatig på O. Men det är sant, just nu driver han mig till vansinne. Ibland. Men rätt vad det är får han mig att skratta, och så kommer jag ihåg att jag älskar honom och vilket jävla underverk det är att vi är kvar hos varann efter allt detta.
Mitt första intryck av soctanten var sisådär, men när samtalet var över tyckte jag rätt bra om henne. Hon inledde med att förklara att hon och hennes kollegor förutom adoptionsutredningar också ansvarar för vårdnadstvister och omhändertagande av barn. Sådana ärenden är mer akuta än adoptioner och prioriteras före dem. Det kan till och med en galen barnlös längterska som jag förstå. Vi skickade in vår ansökan om hemutredning i mitten av november, vilket vi tycker är en OK väntetid, men hon verkade tycka att det var ganska långt väntat. Men vi är ju rutinerade väntare.
Hon fortsatte med att beskriva processen. Nu närmast ska O och jag skriva varsin beskrivning av oss själva, där följande punkter ska behandlas:
Tidigare förhållanden
Inte gamla pojkvänner alltså utan uppväxt, relationer med föräldrar, syskon och syskonbarn.
Hick! Just syskonbarn kanske vi inte ska tala så högt om, jag har ju fortfarande inte förmått mig att träffa O:s brorsdotter.
Nuvarande förhållanden
Hem, arbete och ekonomi.
Här måste vi på ett smidigt sätt förklara att vi trots arbetslöshet och en boendeyta på 52 kvm kommer att bli alldeles utmärkta föräldrar. Fast det underlättas av att vi tror på det själva. För övrigt kommer vi inte att sätta igång adoptionen innan jag har jobb och vi har flyttat till större.
Personlighet och intressen
Ska väl inte vara så svårt att tota ihop något som låter tilltalande. Men sedan kommer nästa punkt..
Religion och livsåskådning
Ajaj. Odöpt hedning låter kanske inte så bra? Men jag är medlem i Svenska Kyrkan i alla fall (bisarrt nog, är medlem sedan födseln och har aldrig brytt mig om att gå ur). O är visserligen döpt men minst lika mycket hedning han. Vi får väl hitta på något bra i stil med agnostisk livssyn med humanistiska inslag, tilltro till demokratiska principer samt stark övertygelse om alla människors lika värde. Eller nåt.
Äktenskap/samlevnad
Tillbakablick på äktenskapet, relationer mellan familjemedlemmar, inställning till den planerade adoptionen hos omgivningen.
Mmm. Vi kan tryggt säga att vi har ett långt och stabilt förhållande bakom oss. Barnlösheten har varit ett stålbad för äktenskapet, frågan är hur mycket vi ska prata om den saken. Det gäller också relationerna inom familjen, barnasorgen har varit det som har fått tidigare lugna förhållanden att svaja. Men vi kan i alla fall med gott samvete framhålla att det är en stor krets av människor inom och utanför familjen som väntar på detta barn.
Motiv till adoption
Tja, att man vill ha barn kanske?
Inställning till barn
Erfarenhet, uppfostringsideal, förväntningar och förberedelser för rollen som förälder.
Vår erfarenhet av barn är ganska begränsad. Men vi har i alla fall varit barnvakter åt kompisarna M och J:s barn, och de har velat anlita oss igen. Och jag var extramamma åt min lillasyster som är elva år yngre. Hon var tio år när O kom in i familjen, så han har varit något av en storebror för henne. Vad gäller förväntningar och förberedelser så tror jag faktiskt att jag kommer att bli en annorlunda mamma nu jämfört med om vi fått barn på vanligt sätt efter att ha försökt i några år. Mer förberedd, definitivt. Jag har också hunnit fundera grundligt på varför jag vill ha barn, och på vilken sorts mamma jag vill vara.
Referenser
Två referenser, endast den ena får vara släkt, och de måste själva ha barn.
Det sista gör mig faktiskt lite putt, även om det är ett begripligt krav. Mina bästa vänner, som känner mig sedan jag var liten och som följt vår längtan och vånda, de diskvalificeras som referenser eftersom de inte själva har barn? Som tur är har vi andra vi kan ta till. Ovan nämnda M och J är självskrivna. Lillasyster får nog komma med på ett hörn som extra referens, av de skäl jag skrev om ovan.
Jaha, pust. Det blir en del skrivarbete framöver. Mellan två och fyra sidor ska det vara. Läkarundersökning ska vi också göra. Sedan har vi ytterligare två träffar inbokade, och utöver dem ett hembesök då vi kommer att intervjuas var och en för sig under några timmar.
Efter denna processbeskrivning började själva utredningen med att Tant Soc frågade hur vi träffats. Det var ett trevligt minne att berätta om, och vi spann vidare om bröllop och bröllopsresa innan vi kom in på sorgligheterna. Jag frågade O efteråt om han tyckte att jag var för öppen med hur ledsen jag varit över att inte få barn, men han tyckte inte det.
Vit lögn
Den känsligaste frågan, där vi måste hålla tungan rätt i mun, är att vi inte tänker berätta att vi troligen kommer att göra en IVF till. Istället är den officiella versionen att IVF var något vi gjorde medan vi bodde i Göteborg, men här i Stockholm vill vi stryka ett streck över det förflutna och börja ett nytt liv. O och jag har diskuterat saken och fast ingen av oss gillar att ljuga är vi överens om att detta är en någorlunda vit eller åtminstone inte alltför solkig lögn. Förmodligen kommer vi att ha gjort IVF innan vi har vårt medgivande. Den dagen våra papper skickas till Bolivia kommer vi definitivt ha slutat med IVF.
Att börja en resa
Det borde kännas stort och högtidligt att vi äntligen har börjat med detta nu, detta som vi har pratat om i så många år. Men det gör det inte. Det känns overkligt och nästan lite fånigt. Ska vi ha barn? För fem år sedan hade jag trott på det, innan jag blev luttrad och desillusionerad, men inte nu. Att jag ska bli mamma till någon känns ungefär lika osannolikt som att en bit av månen skulle lossna och trilla ner och landa på just vår balkong. Sånt trams orkar jag inte tänka på, jag skjuter det ifrån mig. Ett tag till i alla fall.
Mitt första intryck av soctanten var sisådär, men när samtalet var över tyckte jag rätt bra om henne. Hon inledde med att förklara att hon och hennes kollegor förutom adoptionsutredningar också ansvarar för vårdnadstvister och omhändertagande av barn. Sådana ärenden är mer akuta än adoptioner och prioriteras före dem. Det kan till och med en galen barnlös längterska som jag förstå. Vi skickade in vår ansökan om hemutredning i mitten av november, vilket vi tycker är en OK väntetid, men hon verkade tycka att det var ganska långt väntat. Men vi är ju rutinerade väntare.
Hon fortsatte med att beskriva processen. Nu närmast ska O och jag skriva varsin beskrivning av oss själva, där följande punkter ska behandlas:
Tidigare förhållanden
Inte gamla pojkvänner alltså utan uppväxt, relationer med föräldrar, syskon och syskonbarn.
Hick! Just syskonbarn kanske vi inte ska tala så högt om, jag har ju fortfarande inte förmått mig att träffa O:s brorsdotter.
Nuvarande förhållanden
Hem, arbete och ekonomi.
Här måste vi på ett smidigt sätt förklara att vi trots arbetslöshet och en boendeyta på 52 kvm kommer att bli alldeles utmärkta föräldrar. Fast det underlättas av att vi tror på det själva. För övrigt kommer vi inte att sätta igång adoptionen innan jag har jobb och vi har flyttat till större.
Personlighet och intressen
Ska väl inte vara så svårt att tota ihop något som låter tilltalande. Men sedan kommer nästa punkt..
Religion och livsåskådning
Ajaj. Odöpt hedning låter kanske inte så bra? Men jag är medlem i Svenska Kyrkan i alla fall (bisarrt nog, är medlem sedan födseln och har aldrig brytt mig om att gå ur). O är visserligen döpt men minst lika mycket hedning han. Vi får väl hitta på något bra i stil med agnostisk livssyn med humanistiska inslag, tilltro till demokratiska principer samt stark övertygelse om alla människors lika värde. Eller nåt.
Äktenskap/samlevnad
Tillbakablick på äktenskapet, relationer mellan familjemedlemmar, inställning till den planerade adoptionen hos omgivningen.
Mmm. Vi kan tryggt säga att vi har ett långt och stabilt förhållande bakom oss. Barnlösheten har varit ett stålbad för äktenskapet, frågan är hur mycket vi ska prata om den saken. Det gäller också relationerna inom familjen, barnasorgen har varit det som har fått tidigare lugna förhållanden att svaja. Men vi kan i alla fall med gott samvete framhålla att det är en stor krets av människor inom och utanför familjen som väntar på detta barn.
Motiv till adoption
Tja, att man vill ha barn kanske?
Inställning till barn
Erfarenhet, uppfostringsideal, förväntningar och förberedelser för rollen som förälder.
Vår erfarenhet av barn är ganska begränsad. Men vi har i alla fall varit barnvakter åt kompisarna M och J:s barn, och de har velat anlita oss igen. Och jag var extramamma åt min lillasyster som är elva år yngre. Hon var tio år när O kom in i familjen, så han har varit något av en storebror för henne. Vad gäller förväntningar och förberedelser så tror jag faktiskt att jag kommer att bli en annorlunda mamma nu jämfört med om vi fått barn på vanligt sätt efter att ha försökt i några år. Mer förberedd, definitivt. Jag har också hunnit fundera grundligt på varför jag vill ha barn, och på vilken sorts mamma jag vill vara.
Referenser
Två referenser, endast den ena får vara släkt, och de måste själva ha barn.
Det sista gör mig faktiskt lite putt, även om det är ett begripligt krav. Mina bästa vänner, som känner mig sedan jag var liten och som följt vår längtan och vånda, de diskvalificeras som referenser eftersom de inte själva har barn? Som tur är har vi andra vi kan ta till. Ovan nämnda M och J är självskrivna. Lillasyster får nog komma med på ett hörn som extra referens, av de skäl jag skrev om ovan.
Jaha, pust. Det blir en del skrivarbete framöver. Mellan två och fyra sidor ska det vara. Läkarundersökning ska vi också göra. Sedan har vi ytterligare två träffar inbokade, och utöver dem ett hembesök då vi kommer att intervjuas var och en för sig under några timmar.
Efter denna processbeskrivning började själva utredningen med att Tant Soc frågade hur vi träffats. Det var ett trevligt minne att berätta om, och vi spann vidare om bröllop och bröllopsresa innan vi kom in på sorgligheterna. Jag frågade O efteråt om han tyckte att jag var för öppen med hur ledsen jag varit över att inte få barn, men han tyckte inte det.
Vit lögn
Den känsligaste frågan, där vi måste hålla tungan rätt i mun, är att vi inte tänker berätta att vi troligen kommer att göra en IVF till. Istället är den officiella versionen att IVF var något vi gjorde medan vi bodde i Göteborg, men här i Stockholm vill vi stryka ett streck över det förflutna och börja ett nytt liv. O och jag har diskuterat saken och fast ingen av oss gillar att ljuga är vi överens om att detta är en någorlunda vit eller åtminstone inte alltför solkig lögn. Förmodligen kommer vi att ha gjort IVF innan vi har vårt medgivande. Den dagen våra papper skickas till Bolivia kommer vi definitivt ha slutat med IVF.
Att börja en resa
Det borde kännas stort och högtidligt att vi äntligen har börjat med detta nu, detta som vi har pratat om i så många år. Men det gör det inte. Det känns overkligt och nästan lite fånigt. Ska vi ha barn? För fem år sedan hade jag trott på det, innan jag blev luttrad och desillusionerad, men inte nu. Att jag ska bli mamma till någon känns ungefär lika osannolikt som att en bit av månen skulle lossna och trilla ner och landa på just vår balkong. Sånt trams orkar jag inte tänka på, jag skjuter det ifrån mig. Ett tag till i alla fall.
Adoptionsutredning påbörjad
Många utredningar blir det.. Imorse var jag och O hos soc och hade vårt första samtal i hemutredningen. På väg dit - fem minuters gångavstånd - var jag på konstigt humör, arg och orolig. Irriterad på O, allt han gjorde och inte gjorde denna morgon retade mig. Olustig över att behöva presentera mig och mitt lidande för ännu en främmande människa. Ytterligare någon som ska in och rota i mitt innersta liv. Inte underlivet den här gången, men känslolivet. Ovanpå alltihop hade jag dåligt samvete över att jag är så förbannat gnatig och tjatig på O. Men det är sant, just nu driver han mig till vansinne. Ibland. Men rätt vad det är får han mig att skratta, och så kommer jag ihåg att jag älskar honom och vilket jävla underverk det är att vi är kvar hos varann efter allt detta.
Mitt första intryck av soctanten var sisådär, men när samtalet var över tyckte jag rätt bra om henne. Hon inledde med att förklara att hon och hennes kollegor förutom adoptionsutredningar också ansvarar för vårdnadstvister och omhändertagande av barn. Sådana ärenden är mer akuta än adoptioner och prioriteras före dem. Det kan till och med en galen barnlös längterska som jag förstå. Vi skickade in vår ansökan om hemutredning i mitten av november, vilket vi tycker är en OK väntetid, men hon verkade tycka att det var ganska långt väntat. Men vi är ju rutinerade väntare.
Hon fortsatte med att beskriva processen. Nu närmast ska O och jag skriva varsin beskrivning av oss själva, där följande punkter ska behandlas:
Tidigare förhållanden
Inte gamla pojkvänner alltså utan uppväxt, relationer med föräldrar, syskon och syskonbarn.
Hick! Just syskonbarn kanske vi inte ska tala så högt om, jag har ju fortfarande inte förmått mig att träffa O:s brorsdotter.
Nuvarande förhållanden
Hem, arbete och ekonomi.
Här måste vi på ett smidigt sätt förklara att vi trots arbetslöshet och en boendeyta på 52 kvm kommer att bli alldeles utmärkta föräldrar. Fast det underlättas av att vi tror på det själva. För övrigt kommer vi inte att sätta igång adoptionen innan jag har jobb och vi har flyttat till större.
Personlighet och intressen
Ska väl inte vara så svårt att tota ihop något som låter tilltalande. Men sedan kommer nästa punkt..
Religion och livsåskådning
Ajaj. Odöpt hedning låter kanske inte så bra? Men jag är medlem i Svenska Kyrkan i alla fall (bisarrt nog, är medlem sedan födseln och har aldrig brytt mig om att gå ur). O är visserligen döpt men minst lika mycket hedning han. Vi får väl hitta på något bra i stil med agnostisk livssyn med humanistiska inslag, tilltro till demokratiska principer samt stark övertygelse om alla människors lika värde. Eller nåt.
Äktenskap/samlevnad
Tillbakablick på äktenskapet, relationer mellan familjemedlemmar, inställning till den planerade adoptionen hos omgivningen.
Mmm. Vi kan tryggt säga att vi har ett långt och stabilt förhållande bakom oss. Barnlösheten har varit ett stålbad för äktenskapet, frågan är hur mycket vi ska prata om den saken. Det gäller också relationerna inom familjen, barnasorgen har varit det som har fått tidigare lugna förhållanden att svaja. Men vi kan i alla fall med gott samvete framhålla att det är en stor krets av människor inom och utanför familjen som väntar på detta barn.
Motiv till adoption
Tja, att man vill ha barn kanske?
Inställning till barn
Erfarenhet, uppfostringsideal, förväntningar och förberedelser för rollen som förälder.
Vår erfarenhet av barn är ganska begränsad. Men vi har i alla fall varit barnvakter åt kompisarna M och J:s barn, och de har velat anlita oss igen. Och jag var extramamma åt min lillasyster som är elva år yngre. Hon var tio år när O kom in i familjen, så han har varit något av en storebror för henne. Vad gäller förväntningar och förberedelser så tror jag faktiskt att jag kommer att bli en annorlunda mamma nu jämfört med om vi fått barn på vanligt sätt efter att ha försökt i några år. Mer förberedd, definitivt. Jag har också hunnit fundera grundligt på varför jag vill ha barn, och på vilken sorts mamma jag vill vara.
Referenser
Två referenser, endast den ena får vara släkt, och de måste själva ha barn.
Det sista gör mig faktiskt lite putt, även om det är ett begripligt krav. Mina bästa vänner, som känner mig sedan jag var liten och som följt vår längtan och vånda, de diskvalificeras som referenser eftersom de inte själva har barn? Som tur är har vi andra vi kan ta till. Ovan nämnda M och J är självskrivna. Lillasyster får nog komma med på ett hörn som extra referens, av de skäl jag skrev om ovan.
Jaha, pust. Det blir en del skrivarbete framöver. Mellan två och fyra sidor ska det vara. Läkarundersökning ska vi också göra. Sedan har vi ytterligare två träffar inbokade, och utöver dem ett hembesök då vi kommer att intervjuas var och en för sig under några timmar.
Efter denna processbeskrivning började själva utredningen med att Tant Soc frågade hur vi träffats. Det var ett trevligt minne att berätta om, och vi spann vidare om bröllop och bröllopsresa innan vi kom in på sorgligheterna. Jag frågade O efteråt om han tyckte att jag var för öppen med hur ledsen jag varit över att inte få barn, men han tyckte inte det.
Vit lögn
Den känsligaste frågan, där vi måste hålla tungan rätt i mun, är att vi inte tänker berätta att vi troligen kommer att göra en IVF till. Istället är den officiella versionen att IVF var något vi gjorde medan vi bodde i Göteborg, men här i Stockholm vill vi stryka ett streck över det förflutna och börja ett nytt liv. O och jag har diskuterat saken och fast ingen av oss gillar att ljuga är vi överens om att detta är en någorlunda vit eller åtminstone inte alltför solkig lögn. Förmodligen kommer vi att ha gjort IVF innan vi har vårt medgivande. Den dagen våra papper skickas till Bolivia kommer vi definitivt ha slutat med IVF.
Att börja en resa
Det borde kännas stort och högtidligt att vi äntligen har börjat med detta nu, detta som vi har pratat om i så många år. Men det gör det inte. Det känns overkligt och nästan lite fånigt. Ska vi ha barn? För fem år sedan hade jag trott på det, innan jag blev luttrad och desillusionerad, men inte nu. Att jag ska bli mamma till någon känns ungefär lika osannolikt som att en bit av månen skulle lossna och trilla ner och landa på just vår balkong. Sånt trams orkar jag inte tänka på, jag skjuter det ifrån mig. Ett tag till i alla fall.
Mitt första intryck av soctanten var sisådär, men när samtalet var över tyckte jag rätt bra om henne. Hon inledde med att förklara att hon och hennes kollegor förutom adoptionsutredningar också ansvarar för vårdnadstvister och omhändertagande av barn. Sådana ärenden är mer akuta än adoptioner och prioriteras före dem. Det kan till och med en galen barnlös längterska som jag förstå. Vi skickade in vår ansökan om hemutredning i mitten av november, vilket vi tycker är en OK väntetid, men hon verkade tycka att det var ganska långt väntat. Men vi är ju rutinerade väntare.
Hon fortsatte med att beskriva processen. Nu närmast ska O och jag skriva varsin beskrivning av oss själva, där följande punkter ska behandlas:
Tidigare förhållanden
Inte gamla pojkvänner alltså utan uppväxt, relationer med föräldrar, syskon och syskonbarn.
Hick! Just syskonbarn kanske vi inte ska tala så högt om, jag har ju fortfarande inte förmått mig att träffa O:s brorsdotter.
Nuvarande förhållanden
Hem, arbete och ekonomi.
Här måste vi på ett smidigt sätt förklara att vi trots arbetslöshet och en boendeyta på 52 kvm kommer att bli alldeles utmärkta föräldrar. Fast det underlättas av att vi tror på det själva. För övrigt kommer vi inte att sätta igång adoptionen innan jag har jobb och vi har flyttat till större.
Personlighet och intressen
Ska väl inte vara så svårt att tota ihop något som låter tilltalande. Men sedan kommer nästa punkt..
Religion och livsåskådning
Ajaj. Odöpt hedning låter kanske inte så bra? Men jag är medlem i Svenska Kyrkan i alla fall (bisarrt nog, är medlem sedan födseln och har aldrig brytt mig om att gå ur). O är visserligen döpt men minst lika mycket hedning han. Vi får väl hitta på något bra i stil med agnostisk livssyn med humanistiska inslag, tilltro till demokratiska principer samt stark övertygelse om alla människors lika värde. Eller nåt.
Äktenskap/samlevnad
Tillbakablick på äktenskapet, relationer mellan familjemedlemmar, inställning till den planerade adoptionen hos omgivningen.
Mmm. Vi kan tryggt säga att vi har ett långt och stabilt förhållande bakom oss. Barnlösheten har varit ett stålbad för äktenskapet, frågan är hur mycket vi ska prata om den saken. Det gäller också relationerna inom familjen, barnasorgen har varit det som har fått tidigare lugna förhållanden att svaja. Men vi kan i alla fall med gott samvete framhålla att det är en stor krets av människor inom och utanför familjen som väntar på detta barn.
Motiv till adoption
Tja, att man vill ha barn kanske?
Inställning till barn
Erfarenhet, uppfostringsideal, förväntningar och förberedelser för rollen som förälder.
Vår erfarenhet av barn är ganska begränsad. Men vi har i alla fall varit barnvakter åt kompisarna M och J:s barn, och de har velat anlita oss igen. Och jag var extramamma åt min lillasyster som är elva år yngre. Hon var tio år när O kom in i familjen, så han har varit något av en storebror för henne. Vad gäller förväntningar och förberedelser så tror jag faktiskt att jag kommer att bli en annorlunda mamma nu jämfört med om vi fått barn på vanligt sätt efter att ha försökt i några år. Mer förberedd, definitivt. Jag har också hunnit fundera grundligt på varför jag vill ha barn, och på vilken sorts mamma jag vill vara.
Referenser
Två referenser, endast den ena får vara släkt, och de måste själva ha barn.
Det sista gör mig faktiskt lite putt, även om det är ett begripligt krav. Mina bästa vänner, som känner mig sedan jag var liten och som följt vår längtan och vånda, de diskvalificeras som referenser eftersom de inte själva har barn? Som tur är har vi andra vi kan ta till. Ovan nämnda M och J är självskrivna. Lillasyster får nog komma med på ett hörn som extra referens, av de skäl jag skrev om ovan.
Jaha, pust. Det blir en del skrivarbete framöver. Mellan två och fyra sidor ska det vara. Läkarundersökning ska vi också göra. Sedan har vi ytterligare två träffar inbokade, och utöver dem ett hembesök då vi kommer att intervjuas var och en för sig under några timmar.
Efter denna processbeskrivning började själva utredningen med att Tant Soc frågade hur vi träffats. Det var ett trevligt minne att berätta om, och vi spann vidare om bröllop och bröllopsresa innan vi kom in på sorgligheterna. Jag frågade O efteråt om han tyckte att jag var för öppen med hur ledsen jag varit över att inte få barn, men han tyckte inte det.
Vit lögn
Den känsligaste frågan, där vi måste hålla tungan rätt i mun, är att vi inte tänker berätta att vi troligen kommer att göra en IVF till. Istället är den officiella versionen att IVF var något vi gjorde medan vi bodde i Göteborg, men här i Stockholm vill vi stryka ett streck över det förflutna och börja ett nytt liv. O och jag har diskuterat saken och fast ingen av oss gillar att ljuga är vi överens om att detta är en någorlunda vit eller åtminstone inte alltför solkig lögn. Förmodligen kommer vi att ha gjort IVF innan vi har vårt medgivande. Den dagen våra papper skickas till Bolivia kommer vi definitivt ha slutat med IVF.
Att börja en resa
Det borde kännas stort och högtidligt att vi äntligen har börjat med detta nu, detta som vi har pratat om i så många år. Men det gör det inte. Det känns overkligt och nästan lite fånigt. Ska vi ha barn? För fem år sedan hade jag trott på det, innan jag blev luttrad och desillusionerad, men inte nu. Att jag ska bli mamma till någon känns ungefär lika osannolikt som att en bit av månen skulle lossna och trilla ner och landa på just vår balkong. Sånt trams orkar jag inte tänka på, jag skjuter det ifrån mig. Ett tag till i alla fall.
2005-03-24
Missfallsutredning
Igår var det dags igen, O och jag var hos en ny doktor. Jag förstår om ni blir yra i huvudet, det blir jag med. Denna doktor fanns på det sjukhus där min laparoskopi utfördes. Läkaren som gjorde den (a.k.a. Dr Donator) var jag ju inte överdrivet förtjust i. Dessutom var (och är) jag så nöjd med besöket hos dr Lugn, jag hade närapå bestämt mig för att lita fullt och fast på honom och köra vårt sista försök där.
Alltså gick vi till mötet igår med låga förväntningar. Men si, ibland blir man förvånad. Doktor Snabb, som han nu får heta, överraskade och övertygade oss. Han uppehöll sig länge vid mina TPO-antikroppar*. Han tror att jag eventuellt kan ha någon störning i immunsystemet, och innan man utrett vidare tycker han inte att vi ska göra någon IVF, chanserna att lyckas är alltför låga. Tjosan. Det var ju andra bud än vad vi hört tidigare. Doktor Snabb tjänade in sitt namn genom att omedelbart fylla i en remiss på missfallsutredning och skicka ner O och mig till labbet för att lämna blod. O kom lindrigt undan, på honom ska de bara göra en kromosomanalys. På mig kollar de dessutom alla upptänkliga hormonvärden, inklusive testosteron (har jag PCO-S eller inte?) och alla sköldkörtelvärden, och en hel del koaguleringsgrejsimojs. Fråga mig inte vad det sista innebär, men det har visst med missfallsrisk att göra. Doktor Snabb tyckte nämligen att alla våra IVF:er med utmärkta förutsättningar och inte ett endaste litet positivt test var att jämställa med upprepade missfall.
Vi var trötta när vi gick därifrån, bara tanken på IVF-karusellen dränerar oss. Jag emotser provsvaren med viss bävan, med vår (min) otur lär de väl hitta någon förbannad skit. Det skulle inte förvåna mig om jag har någon jävla translokation på någon ynklig liten kromosom, något extremt ovanligt som läkarna aldrig sett maken till. Är man unik så är man. I slutet av april får vi besked och då ska vi träffa doktor Snabb igen.
Nåja. Jag antar att det är bra att få besked även om de är dåliga. Tills vidare tänker jag faktiskt inte så mycket på hela saken.
Fast. Ja, jo. Jag tycker att det är bra att få en missfallsutredning. Idogt surfande har lärt mig att det är något man måste tjata sig till. Förresten får det mig att känna mig lite märkvärdig. Upprepade missfall minsann. Jag kanske får vara med i kvinnoklubben ändå.
Adoptionskurs
Häromkvällen träffades vi utanför O:s jobb, åt middag på restaurang och åkte sedan till Sundbyberg för att gå på adoptionskurs. För några veckor sedan fick vi ett mejl från AC där de undrade om vi fortfarande var intresserade, kursen skulle börja den 22, snabbt svar önskas. Vi svarade ja och skrev in datumet i almanackan. Men inte var det någon adoptionskurs där inte. Istället mötte vi två generade damer som förklarade att det hela blivit försenat, studiecirkeln börjar istället nästa vecka, ni får papper om det med posten imorgon. Hrm. Detta tillsammans med det jag tidigare sett av adoptionsorganisationer är inte alltför imponerande. Administration verkar inte vara deras starka sida. Men samtidigt ska man väl komma ihåg att det mesta bedrivs på ideell bas, så kanske ska jag inte döma för hårt.
Bloggetiblogg
Min dagbok har lite nytt utseende, som synes. Jag provar mig fram, kanske återgår jag till mitt gamla system. Men än så länge känns detta bra. Till exempel slipper jag själv mecka ihop en arkivfunktion, det sköter Blogger åt mig. Och nu finns det också utrymme för er läsare att kommentera det jag skriver. Nudge, nudge, you know what I mean? Själv är jag alldeles bedrövligt dålig på att kommentera och skriva i gästböcker så jag ska försöka att inte bli - sniff - alltför sårad om ingen kommenterar.... snörvel.
Jag jobbar på att flytta över mina gamla inlägg till denna nya dagbok, men det kanske tar någon vecka.
*TPO-antikroppar är ett tecken på att kroppen av någon mystisk anledning reagerar och vill förstöra den egna sköldkörteln. Varför vet man inte. I mitt fall upptäcktes detta efter IVF nummer tre, en läkare på Sahlgrenska reagerade på att min sköldkörtel (sitter i halsen vid struphuvudet ungefär) var svullen. Jag hade ett skyhögt värde på över 3000, normalt anses vara cirka 60. För detta äter jag Levaxin, som är ett sköldkörtelhormon. Medicinen avlastar sköldkörteln så att den inte behöver arbeta så hårt, men åt antikropparna finns egentligen inget att göra. I alla fall enligt de läkare jag träffat hittills.
Alltså gick vi till mötet igår med låga förväntningar. Men si, ibland blir man förvånad. Doktor Snabb, som han nu får heta, överraskade och övertygade oss. Han uppehöll sig länge vid mina TPO-antikroppar*. Han tror att jag eventuellt kan ha någon störning i immunsystemet, och innan man utrett vidare tycker han inte att vi ska göra någon IVF, chanserna att lyckas är alltför låga. Tjosan. Det var ju andra bud än vad vi hört tidigare. Doktor Snabb tjänade in sitt namn genom att omedelbart fylla i en remiss på missfallsutredning och skicka ner O och mig till labbet för att lämna blod. O kom lindrigt undan, på honom ska de bara göra en kromosomanalys. På mig kollar de dessutom alla upptänkliga hormonvärden, inklusive testosteron (har jag PCO-S eller inte?) och alla sköldkörtelvärden, och en hel del koaguleringsgrejsimojs. Fråga mig inte vad det sista innebär, men det har visst med missfallsrisk att göra. Doktor Snabb tyckte nämligen att alla våra IVF:er med utmärkta förutsättningar och inte ett endaste litet positivt test var att jämställa med upprepade missfall.
Vi var trötta när vi gick därifrån, bara tanken på IVF-karusellen dränerar oss. Jag emotser provsvaren med viss bävan, med vår (min) otur lär de väl hitta någon förbannad skit. Det skulle inte förvåna mig om jag har någon jävla translokation på någon ynklig liten kromosom, något extremt ovanligt som läkarna aldrig sett maken till. Är man unik så är man. I slutet av april får vi besked och då ska vi träffa doktor Snabb igen.
Nåja. Jag antar att det är bra att få besked även om de är dåliga. Tills vidare tänker jag faktiskt inte så mycket på hela saken.
Fast. Ja, jo. Jag tycker att det är bra att få en missfallsutredning. Idogt surfande har lärt mig att det är något man måste tjata sig till. Förresten får det mig att känna mig lite märkvärdig. Upprepade missfall minsann. Jag kanske får vara med i kvinnoklubben ändå.
Adoptionskurs
Häromkvällen träffades vi utanför O:s jobb, åt middag på restaurang och åkte sedan till Sundbyberg för att gå på adoptionskurs. För några veckor sedan fick vi ett mejl från AC där de undrade om vi fortfarande var intresserade, kursen skulle börja den 22, snabbt svar önskas. Vi svarade ja och skrev in datumet i almanackan. Men inte var det någon adoptionskurs där inte. Istället mötte vi två generade damer som förklarade att det hela blivit försenat, studiecirkeln börjar istället nästa vecka, ni får papper om det med posten imorgon. Hrm. Detta tillsammans med det jag tidigare sett av adoptionsorganisationer är inte alltför imponerande. Administration verkar inte vara deras starka sida. Men samtidigt ska man väl komma ihåg att det mesta bedrivs på ideell bas, så kanske ska jag inte döma för hårt.
Bloggetiblogg
Min dagbok har lite nytt utseende, som synes. Jag provar mig fram, kanske återgår jag till mitt gamla system. Men än så länge känns detta bra. Till exempel slipper jag själv mecka ihop en arkivfunktion, det sköter Blogger åt mig. Och nu finns det också utrymme för er läsare att kommentera det jag skriver. Nudge, nudge, you know what I mean? Själv är jag alldeles bedrövligt dålig på att kommentera och skriva i gästböcker så jag ska försöka att inte bli - sniff - alltför sårad om ingen kommenterar.... snörvel.
Jag jobbar på att flytta över mina gamla inlägg till denna nya dagbok, men det kanske tar någon vecka.
*TPO-antikroppar är ett tecken på att kroppen av någon mystisk anledning reagerar och vill förstöra den egna sköldkörteln. Varför vet man inte. I mitt fall upptäcktes detta efter IVF nummer tre, en läkare på Sahlgrenska reagerade på att min sköldkörtel (sitter i halsen vid struphuvudet ungefär) var svullen. Jag hade ett skyhögt värde på över 3000, normalt anses vara cirka 60. För detta äter jag Levaxin, som är ett sköldkörtelhormon. Medicinen avlastar sköldkörteln så att den inte behöver arbeta så hårt, men åt antikropparna finns egentligen inget att göra. I alla fall enligt de läkare jag träffat hittills.
Missfallsutredning
Igår var det dags igen, O och jag var hos en ny doktor. Jag förstår om ni blir yra i huvudet, det blir jag med. Denna doktor fanns på det sjukhus där min laparoskopi utfördes. Läkaren som gjorde den (a.k.a. Dr Donator) var jag ju inte överdrivet förtjust i. Dessutom var (och är) jag så nöjd med besöket hos dr Lugn, jag hade närapå bestämt mig för att lita fullt och fast på honom och köra vårt sista försök där.
Alltså gick vi till mötet igår med låga förväntningar. Men si, ibland blir man förvånad. Doktor Snabb, som han nu får heta, överraskade och övertygade oss. Han uppehöll sig länge vid mina TPO-antikroppar*. Han tror att jag eventuellt kan ha någon störning i immunsystemet, och innan man utrett vidare tycker han inte att vi ska göra någon IVF, chanserna att lyckas är alltför låga. Tjosan. Det var ju andra bud än vad vi hört tidigare. Doktor Snabb tjänade in sitt namn genom att omedelbart fylla i en remiss på missfallsutredning och skicka ner O och mig till labbet för att lämna blod. O kom lindrigt undan, på honom ska de bara göra en kromosomanalys. På mig kollar de dessutom alla upptänkliga hormonvärden, inklusive testosteron (har jag PCO-S eller inte?) och alla sköldkörtelvärden, och en hel del koaguleringsgrejsimojs. Fråga mig inte vad det sista innebär, men det har visst med missfallsrisk att göra. Doktor Snabb tyckte nämligen att alla våra IVF:er med utmärkta förutsättningar och inte ett endaste litet positivt test var att jämställa med upprepade missfall.
Vi var trötta när vi gick därifrån, bara tanken på IVF-karusellen dränerar oss. Jag emotser provsvaren med viss bävan, med vår (min) otur lär de väl hitta någon förbannad skit. Det skulle inte förvåna mig om jag har någon jävla translokation på någon ynklig liten kromosom, något extremt ovanligt som läkarna aldrig sett maken till. Är man unik så är man. I slutet av april får vi besked och då ska vi träffa doktor Snabb igen.
Nåja. Jag antar att det är bra att få besked även om de är dåliga. Tills vidare tänker jag faktiskt inte så mycket på hela saken.
Fast. Ja, jo. Jag tycker att det är bra att få en missfallsutredning. Idogt surfande har lärt mig att det är något man måste tjata sig till. Förresten får det mig att känna mig lite märkvärdig. Upprepade missfall minsann. Jag kanske får vara med i kvinnoklubben ändå.
Adoptionskurs
Häromkvällen träffades vi utanför O:s jobb, åt middag på restaurang och åkte sedan till Sundbyberg för att gå på adoptionskurs. För några veckor sedan fick vi ett mejl från AC där de undrade om vi fortfarande var intresserade, kursen skulle börja den 22, snabbt svar önskas. Vi svarade ja och skrev in datumet i almanackan. Men inte var det någon adoptionskurs där inte. Istället mötte vi två generade damer som förklarade att det hela blivit försenat, studiecirkeln börjar istället nästa vecka, ni får papper om det med posten imorgon. Hrm. Detta tillsammans med det jag tidigare sett av adoptionsorganisationer är inte alltför imponerande. Administration verkar inte vara deras starka sida. Men samtidigt ska man väl komma ihåg att det mesta bedrivs på ideell bas, så kanske ska jag inte döma för hårt.
Bloggetiblogg
Min dagbok har lite nytt utseende, som synes. Jag provar mig fram, kanske återgår jag till mitt gamla system. Men än så länge känns detta bra. Till exempel slipper jag själv mecka ihop en arkivfunktion, det sköter Blogger åt mig. Och nu finns det också utrymme för er läsare att kommentera det jag skriver. Nudge, nudge, you know what I mean? Själv är jag alldeles bedrövligt dålig på att kommentera och skriva i gästböcker så jag ska försöka att inte bli - sniff - alltför sårad om ingen kommenterar.... snörvel.
Jag jobbar på att flytta över mina gamla inlägg till denna nya dagbok, men det kanske tar någon vecka.
*TPO-antikroppar är ett tecken på att kroppen av någon mystisk anledning reagerar och vill förstöra den egna sköldkörteln. Varför vet man inte. I mitt fall upptäcktes detta efter IVF nummer tre, en läkare på Sahlgrenska reagerade på att min sköldkörtel (sitter i halsen vid struphuvudet ungefär) var svullen. Jag hade ett skyhögt värde på över 3000, normalt anses vara cirka 60. För detta äter jag Levaxin, som är ett sköldkörtelhormon. Medicinen avlastar sköldkörteln så att den inte behöver arbeta så hårt, men åt antikropparna finns egentligen inget att göra. I alla fall enligt de läkare jag träffat hittills.
Alltså gick vi till mötet igår med låga förväntningar. Men si, ibland blir man förvånad. Doktor Snabb, som han nu får heta, överraskade och övertygade oss. Han uppehöll sig länge vid mina TPO-antikroppar*. Han tror att jag eventuellt kan ha någon störning i immunsystemet, och innan man utrett vidare tycker han inte att vi ska göra någon IVF, chanserna att lyckas är alltför låga. Tjosan. Det var ju andra bud än vad vi hört tidigare. Doktor Snabb tjänade in sitt namn genom att omedelbart fylla i en remiss på missfallsutredning och skicka ner O och mig till labbet för att lämna blod. O kom lindrigt undan, på honom ska de bara göra en kromosomanalys. På mig kollar de dessutom alla upptänkliga hormonvärden, inklusive testosteron (har jag PCO-S eller inte?) och alla sköldkörtelvärden, och en hel del koaguleringsgrejsimojs. Fråga mig inte vad det sista innebär, men det har visst med missfallsrisk att göra. Doktor Snabb tyckte nämligen att alla våra IVF:er med utmärkta förutsättningar och inte ett endaste litet positivt test var att jämställa med upprepade missfall.
Vi var trötta när vi gick därifrån, bara tanken på IVF-karusellen dränerar oss. Jag emotser provsvaren med viss bävan, med vår (min) otur lär de väl hitta någon förbannad skit. Det skulle inte förvåna mig om jag har någon jävla translokation på någon ynklig liten kromosom, något extremt ovanligt som läkarna aldrig sett maken till. Är man unik så är man. I slutet av april får vi besked och då ska vi träffa doktor Snabb igen.
Nåja. Jag antar att det är bra att få besked även om de är dåliga. Tills vidare tänker jag faktiskt inte så mycket på hela saken.
Fast. Ja, jo. Jag tycker att det är bra att få en missfallsutredning. Idogt surfande har lärt mig att det är något man måste tjata sig till. Förresten får det mig att känna mig lite märkvärdig. Upprepade missfall minsann. Jag kanske får vara med i kvinnoklubben ändå.
Adoptionskurs
Häromkvällen träffades vi utanför O:s jobb, åt middag på restaurang och åkte sedan till Sundbyberg för att gå på adoptionskurs. För några veckor sedan fick vi ett mejl från AC där de undrade om vi fortfarande var intresserade, kursen skulle börja den 22, snabbt svar önskas. Vi svarade ja och skrev in datumet i almanackan. Men inte var det någon adoptionskurs där inte. Istället mötte vi två generade damer som förklarade att det hela blivit försenat, studiecirkeln börjar istället nästa vecka, ni får papper om det med posten imorgon. Hrm. Detta tillsammans med det jag tidigare sett av adoptionsorganisationer är inte alltför imponerande. Administration verkar inte vara deras starka sida. Men samtidigt ska man väl komma ihåg att det mesta bedrivs på ideell bas, så kanske ska jag inte döma för hårt.
Bloggetiblogg
Min dagbok har lite nytt utseende, som synes. Jag provar mig fram, kanske återgår jag till mitt gamla system. Men än så länge känns detta bra. Till exempel slipper jag själv mecka ihop en arkivfunktion, det sköter Blogger åt mig. Och nu finns det också utrymme för er läsare att kommentera det jag skriver. Nudge, nudge, you know what I mean? Själv är jag alldeles bedrövligt dålig på att kommentera och skriva i gästböcker så jag ska försöka att inte bli - sniff - alltför sårad om ingen kommenterar.... snörvel.
Jag jobbar på att flytta över mina gamla inlägg till denna nya dagbok, men det kanske tar någon vecka.
*TPO-antikroppar är ett tecken på att kroppen av någon mystisk anledning reagerar och vill förstöra den egna sköldkörteln. Varför vet man inte. I mitt fall upptäcktes detta efter IVF nummer tre, en läkare på Sahlgrenska reagerade på att min sköldkörtel (sitter i halsen vid struphuvudet ungefär) var svullen. Jag hade ett skyhögt värde på över 3000, normalt anses vara cirka 60. För detta äter jag Levaxin, som är ett sköldkörtelhormon. Medicinen avlastar sköldkörteln så att den inte behöver arbeta så hårt, men åt antikropparna finns egentligen inget att göra. I alla fall enligt de läkare jag träffat hittills.
2005-03-18
Får jag presentera doktor Lugn
Dags för nästa kapitel i såpan Helgas och O:s IVF-resa. Tidigare i veckan var vi på landets dyraste IVF-klinik för en konsultation. Jag skriver inte här vad den heter, om någon är tillräckligt nyfiken och intresserad så kan ni ta reda på det. Hur som helst, igår träffade vi doktor Lugn för första gången. O och jag är överens om att vi nog gillar honom bäst av alla läkare vi träffat. Han var lågmäld och sansad, han behandlade oss med respekt och förutsatte att vi var ordentligt pålästa. Han försökte överhuvudtaget inte sälja in sin egen klinik, och han baktalade heller inte någon annan. Stilpoäng. Men framför allt: han lät oss tala till punkt. En timme satt vi där och han visade inte med ett ord eller en min att han var stressad, utan det var vi som avslutade mötet när vi kände oss färdiga.
Doktor Lugn tycker inte att jag ska behandla eventuell endometrios innan vi gör IVF. Han tror inte att utgången vid IVF påverkas av endometriosen, och för övrigt verkar det inte som att jag har speciellt mycket endometrios heller. Det var skönt att få ett så rakt besked.
Istället tycker doktor Lugn att vi så fort som möjligt ska se till att bli färdiga med IVF och inte förlora mer tid på det. Jag frågade om han tyckte att det kunde räcka med ett försök till, och då svarade han ja. Han har en intressant teori som jag inte hört förut. Vid alla våra IVF:er har det ju blivit många ägg, rentav onödigt många. Doktor Lugn tror att vi kan få bättre (och färre) ägg och embryon om de stimulerar mig lite försiktigare. Det finns forskning som tyder på att det blir sämre kvalitet på äggen när man stimulerar fram många. Eventuellt skulle man kunna prova andra mediciner också, Luveris och Metformin. Luveris stimulerar (eller tillför, har inte fattat vilket) inte bara hormonet FSH utan också LH, medan Puregon som jag fått hittills bara påverkar FSH. Jag trodde att man bara gav Luveris till svårstimulerade kvinnor, men då svarade doktor Lugn att jag är svårstimulerad i den bemärkelsen att det inte blivit några graviditeter. Touché. Han noterade min övervikt och att jag har PCO och sa att detta kan vara relaterat till insulinresistens, alltså att man inte reagerar på insulin, vilket gör att kroppen producerar för mycket av det, och detta är inte bra för äggstockarna, men det kan man rätta till med Metformin. Både LH och insulinresistens kollar man med blodprov. Vidare ville han göra en undersökning av min livmoder (kanske den tidigare omtalade hysteroskopin - är inte riktigt säker) som görs med lokalbedövning och tar en minut. Till sist föreslog han assisted hatching. Det bästa med alla dessa förslag är att inget av dem kommer att försämra eller förstöra något.
Vi har inte pratat så mycket om det efteråt. Men kanske har ett litet hopp tänts. Vi har ju pratat om att göra en sista IVF (även om jag i mörka stunder har sagt aldrig mer). Det känns bra att ha träffat en läkare som vi båda gillar, och det känns bra att han har idéer om vad som kan göras annorlunda. Till sist, det känns konstigt nog också bra att han tycker att vi ska sluta efter nästa försök. Det skulle vara alltför lätt att fastna i detta och tänka jamen nästa försök, kanske...
Jobbsök
Jodå, det rullar på. Har varit på en intervju den här veckan. Idag var jag hos min rådgivare på Trygghetsrådet som berömde mig väldigt för att jag söker så många jobb, och hon fick mig att lova att jag skulle vila under påsk åtminstone. Det är nog ett klokt råd, för det här tempot orkar jag inte hålla så länge till. Jag tror att jag är ganska bra på att inte ta det personligt, men i längden är det jobbigt att presentera sig själv och sin person, sin kompetens och sin erfarenhet och bli avvisad gång efter gång.
TGIF
Men nu är det fredag, veckans bästa dag. Jag har just blivit serverad en egenhändigt ihopskakad Margarita av min man (han har jobbat som bartender) och till middag blir det mexikansk biff kryddad med kanel och kryddnejlika. Har jag det bra, eller?
Doktor Lugn tycker inte att jag ska behandla eventuell endometrios innan vi gör IVF. Han tror inte att utgången vid IVF påverkas av endometriosen, och för övrigt verkar det inte som att jag har speciellt mycket endometrios heller. Det var skönt att få ett så rakt besked.
Istället tycker doktor Lugn att vi så fort som möjligt ska se till att bli färdiga med IVF och inte förlora mer tid på det. Jag frågade om han tyckte att det kunde räcka med ett försök till, och då svarade han ja. Han har en intressant teori som jag inte hört förut. Vid alla våra IVF:er har det ju blivit många ägg, rentav onödigt många. Doktor Lugn tror att vi kan få bättre (och färre) ägg och embryon om de stimulerar mig lite försiktigare. Det finns forskning som tyder på att det blir sämre kvalitet på äggen när man stimulerar fram många. Eventuellt skulle man kunna prova andra mediciner också, Luveris och Metformin. Luveris stimulerar (eller tillför, har inte fattat vilket) inte bara hormonet FSH utan också LH, medan Puregon som jag fått hittills bara påverkar FSH. Jag trodde att man bara gav Luveris till svårstimulerade kvinnor, men då svarade doktor Lugn att jag är svårstimulerad i den bemärkelsen att det inte blivit några graviditeter. Touché. Han noterade min övervikt och att jag har PCO och sa att detta kan vara relaterat till insulinresistens, alltså att man inte reagerar på insulin, vilket gör att kroppen producerar för mycket av det, och detta är inte bra för äggstockarna, men det kan man rätta till med Metformin. Både LH och insulinresistens kollar man med blodprov. Vidare ville han göra en undersökning av min livmoder (kanske den tidigare omtalade hysteroskopin - är inte riktigt säker) som görs med lokalbedövning och tar en minut. Till sist föreslog han assisted hatching. Det bästa med alla dessa förslag är att inget av dem kommer att försämra eller förstöra något.
Vi har inte pratat så mycket om det efteråt. Men kanske har ett litet hopp tänts. Vi har ju pratat om att göra en sista IVF (även om jag i mörka stunder har sagt aldrig mer). Det känns bra att ha träffat en läkare som vi båda gillar, och det känns bra att han har idéer om vad som kan göras annorlunda. Till sist, det känns konstigt nog också bra att han tycker att vi ska sluta efter nästa försök. Det skulle vara alltför lätt att fastna i detta och tänka jamen nästa försök, kanske...
Jobbsök
Jodå, det rullar på. Har varit på en intervju den här veckan. Idag var jag hos min rådgivare på Trygghetsrådet som berömde mig väldigt för att jag söker så många jobb, och hon fick mig att lova att jag skulle vila under påsk åtminstone. Det är nog ett klokt råd, för det här tempot orkar jag inte hålla så länge till. Jag tror att jag är ganska bra på att inte ta det personligt, men i längden är det jobbigt att presentera sig själv och sin person, sin kompetens och sin erfarenhet och bli avvisad gång efter gång.
TGIF
Men nu är det fredag, veckans bästa dag. Jag har just blivit serverad en egenhändigt ihopskakad Margarita av min man (han har jobbat som bartender) och till middag blir det mexikansk biff kryddad med kanel och kryddnejlika. Har jag det bra, eller?
Får jag presentera doktor Lugn
Dags för nästa kapitel i såpan Helgas och O:s IVF-resa. Tidigare i veckan var vi på landets dyraste IVF-klinik för en konsultation. Jag skriver inte här vad den heter, om någon är tillräckligt nyfiken och intresserad så kan ni ta reda på det. Hur som helst, igår träffade vi doktor Lugn för första gången. O och jag är överens om att vi nog gillar honom bäst av alla läkare vi träffat. Han var lågmäld och sansad, han behandlade oss med respekt och förutsatte att vi var ordentligt pålästa. Han försökte överhuvudtaget inte sälja in sin egen klinik, och han baktalade heller inte någon annan. Stilpoäng. Men framför allt: han lät oss tala till punkt. En timme satt vi där och han visade inte med ett ord eller en min att han var stressad, utan det var vi som avslutade mötet när vi kände oss färdiga.
Doktor Lugn tycker inte att jag ska behandla eventuell endometrios innan vi gör IVF. Han tror inte att utgången vid IVF påverkas av endometriosen, och för övrigt verkar det inte som att jag har speciellt mycket endometrios heller. Det var skönt att få ett så rakt besked.
Istället tycker doktor Lugn att vi så fort som möjligt ska se till att bli färdiga med IVF och inte förlora mer tid på det. Jag frågade om han tyckte att det kunde räcka med ett försök till, och då svarade han ja. Han har en intressant teori som jag inte hört förut. Vid alla våra IVF:er har det ju blivit många ägg, rentav onödigt många. Doktor Lugn tror att vi kan få bättre (och färre) ägg och embryon om de stimulerar mig lite försiktigare. Det finns forskning som tyder på att det blir sämre kvalitet på äggen när man stimulerar fram många. Eventuellt skulle man kunna prova andra mediciner också, Luveris och Metformin. Luveris stimulerar (eller tillför, har inte fattat vilket) inte bara hormonet FSH utan också LH, medan Puregon som jag fått hittills bara påverkar FSH. Jag trodde att man bara gav Luveris till svårstimulerade kvinnor, men då svarade doktor Lugn att jag är svårstimulerad i den bemärkelsen att det inte blivit några graviditeter. Touché. Han noterade min övervikt och att jag har PCO och sa att detta kan vara relaterat till insulinresistens, alltså att man inte reagerar på insulin, vilket gör att kroppen producerar för mycket av det, och detta är inte bra för äggstockarna, men det kan man rätta till med Metformin. Både LH och insulinresistens kollar man med blodprov. Vidare ville han göra en undersökning av min livmoder (kanske den tidigare omtalade hysteroskopin - är inte riktigt säker) som görs med lokalbedövning och tar en minut. Till sist föreslog han assisted hatching. Det bästa med alla dessa förslag är att inget av dem kommer att försämra eller förstöra något.
Vi har inte pratat så mycket om det efteråt. Men kanske har ett litet hopp tänts. Vi har ju pratat om att göra en sista IVF (även om jag i mörka stunder har sagt aldrig mer). Det känns bra att ha träffat en läkare som vi båda gillar, och det känns bra att han har idéer om vad som kan göras annorlunda. Till sist, det känns konstigt nog också bra att han tycker att vi ska sluta efter nästa försök. Det skulle vara alltför lätt att fastna i detta och tänka jamen nästa försök, kanske...
Jobbsök
Jodå, det rullar på. Har varit på en intervju den här veckan. Idag var jag hos min rådgivare på Trygghetsrådet som berömde mig väldigt för att jag söker så många jobb, och hon fick mig att lova att jag skulle vila under påsk åtminstone. Det är nog ett klokt råd, för det här tempot orkar jag inte hålla så länge till. Jag tror att jag är ganska bra på att inte ta det personligt, men i längden är det jobbigt att presentera sig själv och sin person, sin kompetens och sin erfarenhet och bli avvisad gång efter gång.
TGIF
Men nu är det fredag, veckans bästa dag. Jag har just blivit serverad en egenhändigt ihopskakad Margarita av min man (han har jobbat som bartender) och till middag blir det mexikansk biff kryddad med kanel och kryddnejlika. Har jag det bra, eller?
Doktor Lugn tycker inte att jag ska behandla eventuell endometrios innan vi gör IVF. Han tror inte att utgången vid IVF påverkas av endometriosen, och för övrigt verkar det inte som att jag har speciellt mycket endometrios heller. Det var skönt att få ett så rakt besked.
Istället tycker doktor Lugn att vi så fort som möjligt ska se till att bli färdiga med IVF och inte förlora mer tid på det. Jag frågade om han tyckte att det kunde räcka med ett försök till, och då svarade han ja. Han har en intressant teori som jag inte hört förut. Vid alla våra IVF:er har det ju blivit många ägg, rentav onödigt många. Doktor Lugn tror att vi kan få bättre (och färre) ägg och embryon om de stimulerar mig lite försiktigare. Det finns forskning som tyder på att det blir sämre kvalitet på äggen när man stimulerar fram många. Eventuellt skulle man kunna prova andra mediciner också, Luveris och Metformin. Luveris stimulerar (eller tillför, har inte fattat vilket) inte bara hormonet FSH utan också LH, medan Puregon som jag fått hittills bara påverkar FSH. Jag trodde att man bara gav Luveris till svårstimulerade kvinnor, men då svarade doktor Lugn att jag är svårstimulerad i den bemärkelsen att det inte blivit några graviditeter. Touché. Han noterade min övervikt och att jag har PCO och sa att detta kan vara relaterat till insulinresistens, alltså att man inte reagerar på insulin, vilket gör att kroppen producerar för mycket av det, och detta är inte bra för äggstockarna, men det kan man rätta till med Metformin. Både LH och insulinresistens kollar man med blodprov. Vidare ville han göra en undersökning av min livmoder (kanske den tidigare omtalade hysteroskopin - är inte riktigt säker) som görs med lokalbedövning och tar en minut. Till sist föreslog han assisted hatching. Det bästa med alla dessa förslag är att inget av dem kommer att försämra eller förstöra något.
Vi har inte pratat så mycket om det efteråt. Men kanske har ett litet hopp tänts. Vi har ju pratat om att göra en sista IVF (även om jag i mörka stunder har sagt aldrig mer). Det känns bra att ha träffat en läkare som vi båda gillar, och det känns bra att han har idéer om vad som kan göras annorlunda. Till sist, det känns konstigt nog också bra att han tycker att vi ska sluta efter nästa försök. Det skulle vara alltför lätt att fastna i detta och tänka jamen nästa försök, kanske...
Jobbsök
Jodå, det rullar på. Har varit på en intervju den här veckan. Idag var jag hos min rådgivare på Trygghetsrådet som berömde mig väldigt för att jag söker så många jobb, och hon fick mig att lova att jag skulle vila under påsk åtminstone. Det är nog ett klokt råd, för det här tempot orkar jag inte hålla så länge till. Jag tror att jag är ganska bra på att inte ta det personligt, men i längden är det jobbigt att presentera sig själv och sin person, sin kompetens och sin erfarenhet och bli avvisad gång efter gång.
TGIF
Men nu är det fredag, veckans bästa dag. Jag har just blivit serverad en egenhändigt ihopskakad Margarita av min man (han har jobbat som bartender) och till middag blir det mexikansk biff kryddad med kanel och kryddnejlika. Har jag det bra, eller?
2005-03-11
Tungt och grått
Nu är det jobbigt. Svårt att andas, svårt att känna glädje. Vad pratar jag om, svårt? Omöjligt att känna glädje. Jag ser inte fram emot någonting. Hela livet känns som den vitgråa dimma jag ser när jag tittar ut genom fönstret.
O och jag har det jobbigt nu. Vi grälar mycket, tjafsar, gnager och nöter på varandra. Det är ingens fel, jo kanske lite mera mitt än hans. Vi borde verkligen försöka låta bli det och försöka vara snälla mot varann, försöka ta fram det som är bra. Men jag orkar inte just nu, och förmodligen inte han heller. Han säger att också han börjar tröttna på vår tillvaro.
Jag önskar så att något enda litet trevligt eller roligt kunde inträffa, något som lyfter mig lite. Något som bara kommer, dimper ner från ovan. Jag vill fan ta mig ha något gratis nu. Jag orkar inte föra krig mot livet på fyra fronter samtidigt.
Senare
Det känns lite bättre. O och jag är sams, och i helgen får vi lite andrum från varann eftersom jag åker på internat med kören. Jag undrar om inte denna kör är min livlina. När jag mår riktigt sopigt sätter jag mig vid pianot och klinkar på mina stämmor, och oftast blir jag lite gladare. Det är också skönt att umgås ytligt med ett gäng snälla människor som inte vet så mycket om mig. De ser inte den misslyckade svartsynta arbetslösa Helga med en hög resultatlösa provrörsbefruktningar i bagaget. De ser bara Helga, första alt, nyinflyttad till Stockholm, hon sjunger inte så starkt men rent, hon pluggar duktigt och läser noter hjälpligt. Det är skönt att slippa dra på min sorgliga historia.
Just nu förbereder O middagen, delikat som vanligt, medan jag har bestämt mig för att få iväg två jobbansökningar. Efter det ska jag låta jobbsökandet vila i några dagar och tänka på annat. Jag tror att jag behöver det nu.
Och till sist, två saker som är spännande och lite skrämmande: vår hemutredning ska börja. Första samtalet är den 30 mars. Igår fick vi dessutom mejl om en riktig adoptionskurs - lajv denna gång - som börjar den 22 mars.
O och jag har det jobbigt nu. Vi grälar mycket, tjafsar, gnager och nöter på varandra. Det är ingens fel, jo kanske lite mera mitt än hans. Vi borde verkligen försöka låta bli det och försöka vara snälla mot varann, försöka ta fram det som är bra. Men jag orkar inte just nu, och förmodligen inte han heller. Han säger att också han börjar tröttna på vår tillvaro.
Jag önskar så att något enda litet trevligt eller roligt kunde inträffa, något som lyfter mig lite. Något som bara kommer, dimper ner från ovan. Jag vill fan ta mig ha något gratis nu. Jag orkar inte föra krig mot livet på fyra fronter samtidigt.
Senare
Det känns lite bättre. O och jag är sams, och i helgen får vi lite andrum från varann eftersom jag åker på internat med kören. Jag undrar om inte denna kör är min livlina. När jag mår riktigt sopigt sätter jag mig vid pianot och klinkar på mina stämmor, och oftast blir jag lite gladare. Det är också skönt att umgås ytligt med ett gäng snälla människor som inte vet så mycket om mig. De ser inte den misslyckade svartsynta arbetslösa Helga med en hög resultatlösa provrörsbefruktningar i bagaget. De ser bara Helga, första alt, nyinflyttad till Stockholm, hon sjunger inte så starkt men rent, hon pluggar duktigt och läser noter hjälpligt. Det är skönt att slippa dra på min sorgliga historia.
Just nu förbereder O middagen, delikat som vanligt, medan jag har bestämt mig för att få iväg två jobbansökningar. Efter det ska jag låta jobbsökandet vila i några dagar och tänka på annat. Jag tror att jag behöver det nu.
Och till sist, två saker som är spännande och lite skrämmande: vår hemutredning ska börja. Första samtalet är den 30 mars. Igår fick vi dessutom mejl om en riktig adoptionskurs - lajv denna gång - som börjar den 22 mars.
Tungt och grått
Nu är det jobbigt. Svårt att andas, svårt att känna glädje. Vad pratar jag om, svårt? Omöjligt att känna glädje. Jag ser inte fram emot någonting. Hela livet känns som den vitgråa dimma jag ser när jag tittar ut genom fönstret.
O och jag har det jobbigt nu. Vi grälar mycket, tjafsar, gnager och nöter på varandra. Det är ingens fel, jo kanske lite mera mitt än hans. Vi borde verkligen försöka låta bli det och försöka vara snälla mot varann, försöka ta fram det som är bra. Men jag orkar inte just nu, och förmodligen inte han heller. Han säger att också han börjar tröttna på vår tillvaro.
Jag önskar så att något enda litet trevligt eller roligt kunde inträffa, något som lyfter mig lite. Något som bara kommer, dimper ner från ovan. Jag vill fan ta mig ha något gratis nu. Jag orkar inte föra krig mot livet på fyra fronter samtidigt.
Senare
Det känns lite bättre. O och jag är sams, och i helgen får vi lite andrum från varann eftersom jag åker på internat med kören. Jag undrar om inte denna kör är min livlina. När jag mår riktigt sopigt sätter jag mig vid pianot och klinkar på mina stämmor, och oftast blir jag lite gladare. Det är också skönt att umgås ytligt med ett gäng snälla människor som inte vet så mycket om mig. De ser inte den misslyckade svartsynta arbetslösa Helga med en hög resultatlösa provrörsbefruktningar i bagaget. De ser bara Helga, första alt, nyinflyttad till Stockholm, hon sjunger inte så starkt men rent, hon pluggar duktigt och läser noter hjälpligt. Det är skönt att slippa dra på min sorgliga historia.
Just nu förbereder O middagen, delikat som vanligt, medan jag har bestämt mig för att få iväg två jobbansökningar. Efter det ska jag låta jobbsökandet vila i några dagar och tänka på annat. Jag tror att jag behöver det nu.
Och till sist, två saker som är spännande och lite skrämmande: vår hemutredning ska börja. Första samtalet är den 30 mars. Igår fick vi dessutom mejl om en riktig adoptionskurs - lajv denna gång - som börjar den 22 mars.
O och jag har det jobbigt nu. Vi grälar mycket, tjafsar, gnager och nöter på varandra. Det är ingens fel, jo kanske lite mera mitt än hans. Vi borde verkligen försöka låta bli det och försöka vara snälla mot varann, försöka ta fram det som är bra. Men jag orkar inte just nu, och förmodligen inte han heller. Han säger att också han börjar tröttna på vår tillvaro.
Jag önskar så att något enda litet trevligt eller roligt kunde inträffa, något som lyfter mig lite. Något som bara kommer, dimper ner från ovan. Jag vill fan ta mig ha något gratis nu. Jag orkar inte föra krig mot livet på fyra fronter samtidigt.
Senare
Det känns lite bättre. O och jag är sams, och i helgen får vi lite andrum från varann eftersom jag åker på internat med kören. Jag undrar om inte denna kör är min livlina. När jag mår riktigt sopigt sätter jag mig vid pianot och klinkar på mina stämmor, och oftast blir jag lite gladare. Det är också skönt att umgås ytligt med ett gäng snälla människor som inte vet så mycket om mig. De ser inte den misslyckade svartsynta arbetslösa Helga med en hög resultatlösa provrörsbefruktningar i bagaget. De ser bara Helga, första alt, nyinflyttad till Stockholm, hon sjunger inte så starkt men rent, hon pluggar duktigt och läser noter hjälpligt. Det är skönt att slippa dra på min sorgliga historia.
Just nu förbereder O middagen, delikat som vanligt, medan jag har bestämt mig för att få iväg två jobbansökningar. Efter det ska jag låta jobbsökandet vila i några dagar och tänka på annat. Jag tror att jag behöver det nu.
Och till sist, två saker som är spännande och lite skrämmande: vår hemutredning ska börja. Första samtalet är den 30 mars. Igår fick vi dessutom mejl om en riktig adoptionskurs - lajv denna gång - som börjar den 22 mars.
2005-03-06
Se sån stil hon har
Idag har jag åkt skidor. Det, mina vänner, händer inte ofta. Senast jag stod på skidor var 2002, då O efter idogt tjatande lyckades få mig att följa med upp till Värmland en vecka tillsammans med kompisar. Det var första gången i modern tid som jag åkte. Dessförinnan minns jag inte riktigt när det hände. Men min styvfar (född i Västerbotten, I say no more) glömmer aldrig en skidtur med mig runt Mossens idrottsplats då han fick stanna vid varje buske och trassla loss mig. Då var jag tolv år. Det är ingen bra idé att ha en västerbottning till skidlärare. De tror att allt är så himla enkelt.
O är bättre, även om han också påstår att det är enkelt att åka skidor. Och javisst, det ser enkelt ut när han gör det. Mitt största problem är att jag inte kommit på något riktigt bra sätt att få stopp på skidorna, annat än att ramla. Helst på vänster sida, med foten lite vikt under mig. Problemet är att det är så jämmerligt svårt att ta sig upp. Det är inte lätt att vara baktung.
Men i alla fall, när vi tagit oss ut ur skogen med otäcka träd och backar, och ner på slänten mot sjön, för att inte tala om ut på isen, då blev det verkligt roligt. Vi stannade två gånger och drack choklad ur termos. Vädret var nästan parodiskt vackert, strålande sol från knallblå himmel. Vi kunde rentav titta försonligt på familjerna med barnvagn, pulka och golden retriever och säga till varann att så där har vi det om några år. Men det blir nog O som får hålla ordning på ungar och hundar så ansvarar jag för mina skidor och stavar.
Annars
Jag har hämtat mig från jobbeskeden och bestämt mig för att jag nog inte ville ha de där dumma jobben i alla fall. Något ligger det i det faktiskt. Inget av dem var klockrent rätt, men så fick jag dem inte heller. Tråkigt nog har jag inga andra klockrena jobb på gång heller, fast jag letar och söker som en galning. O tycker att jag är närmast manisk i mitt jobbsökande. Det är precis som att bli med barn, hade jag bara vetat att jag skulle ha jobb säg i september, hade jag kunnat slappna av och njuta av tillvaron, passa på att göra sånt som jag inte skulle hinna när jag jobbar. Träna och komma i form, sy kläder, gå på museum, skriva. Nu lever jag istället någon sorts konstig halvtillvaro. Limbo, skärseld, utan facit. Jag försöker trösta mig med att jag både ifråga om barn och jobb gör så gott jag kan, faktiskt allt jag kan. Jag hoppas bara att det räcker.
O är bättre, även om han också påstår att det är enkelt att åka skidor. Och javisst, det ser enkelt ut när han gör det. Mitt största problem är att jag inte kommit på något riktigt bra sätt att få stopp på skidorna, annat än att ramla. Helst på vänster sida, med foten lite vikt under mig. Problemet är att det är så jämmerligt svårt att ta sig upp. Det är inte lätt att vara baktung.
Men i alla fall, när vi tagit oss ut ur skogen med otäcka träd och backar, och ner på slänten mot sjön, för att inte tala om ut på isen, då blev det verkligt roligt. Vi stannade två gånger och drack choklad ur termos. Vädret var nästan parodiskt vackert, strålande sol från knallblå himmel. Vi kunde rentav titta försonligt på familjerna med barnvagn, pulka och golden retriever och säga till varann att så där har vi det om några år. Men det blir nog O som får hålla ordning på ungar och hundar så ansvarar jag för mina skidor och stavar.
Annars
Jag har hämtat mig från jobbeskeden och bestämt mig för att jag nog inte ville ha de där dumma jobben i alla fall. Något ligger det i det faktiskt. Inget av dem var klockrent rätt, men så fick jag dem inte heller. Tråkigt nog har jag inga andra klockrena jobb på gång heller, fast jag letar och söker som en galning. O tycker att jag är närmast manisk i mitt jobbsökande. Det är precis som att bli med barn, hade jag bara vetat att jag skulle ha jobb säg i september, hade jag kunnat slappna av och njuta av tillvaron, passa på att göra sånt som jag inte skulle hinna när jag jobbar. Träna och komma i form, sy kläder, gå på museum, skriva. Nu lever jag istället någon sorts konstig halvtillvaro. Limbo, skärseld, utan facit. Jag försöker trösta mig med att jag både ifråga om barn och jobb gör så gott jag kan, faktiskt allt jag kan. Jag hoppas bara att det räcker.
Se sån stil hon har
Idag har jag åkt skidor. Det, mina vänner, händer inte ofta. Senast jag stod på skidor var 2002, då O efter idogt tjatande lyckades få mig att följa med upp till Värmland en vecka tillsammans med kompisar. Det var första gången i modern tid som jag åkte. Dessförinnan minns jag inte riktigt när det hände. Men min styvfar (född i Västerbotten, I say no more) glömmer aldrig en skidtur med mig runt Mossens idrottsplats då han fick stanna vid varje buske och trassla loss mig. Då var jag tolv år. Det är ingen bra idé att ha en västerbottning till skidlärare. De tror att allt är så himla enkelt.
O är bättre, även om han också påstår att det är enkelt att åka skidor. Och javisst, det ser enkelt ut när han gör det. Mitt största problem är att jag inte kommit på något riktigt bra sätt att få stopp på skidorna, annat än att ramla. Helst på vänster sida, med foten lite vikt under mig. Problemet är att det är så jämmerligt svårt att ta sig upp. Det är inte lätt att vara baktung.
Men i alla fall, när vi tagit oss ut ur skogen med otäcka träd och backar, och ner på slänten mot sjön, för att inte tala om ut på isen, då blev det verkligt roligt. Vi stannade två gånger och drack choklad ur termos. Vädret var nästan parodiskt vackert, strålande sol från knallblå himmel. Vi kunde rentav titta försonligt på familjerna med barnvagn, pulka och golden retriever och säga till varann att så där har vi det om några år. Men det blir nog O som får hålla ordning på ungar och hundar så ansvarar jag för mina skidor och stavar.
Annars
Jag har hämtat mig från jobbeskeden och bestämt mig för att jag nog inte ville ha de där dumma jobben i alla fall. Något ligger det i det faktiskt. Inget av dem var klockrent rätt, men så fick jag dem inte heller. Tråkigt nog har jag inga andra klockrena jobb på gång heller, fast jag letar och söker som en galning. O tycker att jag är närmast manisk i mitt jobbsökande. Det är precis som att bli med barn, hade jag bara vetat att jag skulle ha jobb säg i september, hade jag kunnat slappna av och njuta av tillvaron, passa på att göra sånt som jag inte skulle hinna när jag jobbar. Träna och komma i form, sy kläder, gå på museum, skriva. Nu lever jag istället någon sorts konstig halvtillvaro. Limbo, skärseld, utan facit. Jag försöker trösta mig med att jag både ifråga om barn och jobb gör så gott jag kan, faktiskt allt jag kan. Jag hoppas bara att det räcker.
O är bättre, även om han också påstår att det är enkelt att åka skidor. Och javisst, det ser enkelt ut när han gör det. Mitt största problem är att jag inte kommit på något riktigt bra sätt att få stopp på skidorna, annat än att ramla. Helst på vänster sida, med foten lite vikt under mig. Problemet är att det är så jämmerligt svårt att ta sig upp. Det är inte lätt att vara baktung.
Men i alla fall, när vi tagit oss ut ur skogen med otäcka träd och backar, och ner på slänten mot sjön, för att inte tala om ut på isen, då blev det verkligt roligt. Vi stannade två gånger och drack choklad ur termos. Vädret var nästan parodiskt vackert, strålande sol från knallblå himmel. Vi kunde rentav titta försonligt på familjerna med barnvagn, pulka och golden retriever och säga till varann att så där har vi det om några år. Men det blir nog O som får hålla ordning på ungar och hundar så ansvarar jag för mina skidor och stavar.
Annars
Jag har hämtat mig från jobbeskeden och bestämt mig för att jag nog inte ville ha de där dumma jobben i alla fall. Något ligger det i det faktiskt. Inget av dem var klockrent rätt, men så fick jag dem inte heller. Tråkigt nog har jag inga andra klockrena jobb på gång heller, fast jag letar och söker som en galning. O tycker att jag är närmast manisk i mitt jobbsökande. Det är precis som att bli med barn, hade jag bara vetat att jag skulle ha jobb säg i september, hade jag kunnat slappna av och njuta av tillvaron, passa på att göra sånt som jag inte skulle hinna när jag jobbar. Träna och komma i form, sy kläder, gå på museum, skriva. Nu lever jag istället någon sorts konstig halvtillvaro. Limbo, skärseld, utan facit. Jag försöker trösta mig med att jag både ifråga om barn och jobb gör så gott jag kan, faktiskt allt jag kan. Jag hoppas bara att det räcker.
2005-03-01
Ledsen
Det är då inte länge man får vara glad. Idag fick jag nej på båda jobben där jag varit på intervju. Det ena företaget valde att internrekrytera och det andra hade gått vidare med kandidater som var mer erfarna än jag. Jag försöker trösta mig med att jag åtminstone kom ganska långt, men just nu hjälper det inte. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är trött på motgångar. Jag vill ha ett roligt och utvecklande jobb NU, jag vill kunna flytta till större lägenhet NU och jag vill ha barn NU. Eller åtminstone sen. Problemet är att jobb till mig måste komma först. Fy fan vad livet är motigt.
Ledsen
Det är då inte länge man får vara glad. Idag fick jag nej på båda jobben där jag varit på intervju. Det ena företaget valde att internrekrytera och det andra hade gått vidare med kandidater som var mer erfarna än jag. Jag försöker trösta mig med att jag åtminstone kom ganska långt, men just nu hjälper det inte. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är trött på motgångar. Jag vill ha ett roligt och utvecklande jobb NU, jag vill kunna flytta till större lägenhet NU och jag vill ha barn NU. Eller åtminstone sen. Problemet är att jobb till mig måste komma först. Fy fan vad livet är motigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)