Bättre

Sedan i fredags mår jag lite bättre. Då var jag på en fejkad jobbintervju som gick riktigt bra. Jag fick bekräftat att mina ansökningshandlingar är bra, mina meriter är bra, och jag gör bra ifrån mig på intervju. Det handlar "bara" om att ha lite tur. Att jag inte har kommit på intervju ännu beror troligen på att konkurrensen är så stor. Så förr eller senare borde det lossna. Jag hoppas att det blir förr.

Igår var vi dessutom på mycket trevligt kalas hos kompisar, med en massa nya människor. Det var inte heller fel.

Imorgon opereras jag, och jag är lite nervös. Jag har följt instruktionerna och duschat nu ikväll, och bytt lakan och handdukar. Efter midnatt får jag inte äta något. O och jag pratade idag om vad vi kan få för besked. Det bästa vore att få veta att läkaren hittat lite endometrios, som kanske kan ha orsakat barnlösheten, och att han har kunnat ta bort den direkt. Det näst bästa vore att jag inte har endometrios alls. Det värsta scenariot är att jag är full av endometrios och måste nedreglera i sex månader. Med tanke på hur jag brukar må då och med tanke på hur jag mådde tidigare i veckan är jag allvarligt rädd för det alternativet.

Men, den dagen den sorgen.

Bättre

Sedan i fredags mår jag lite bättre. Då var jag på en fejkad jobbintervju som gick riktigt bra. Jag fick bekräftat att mina ansökningshandlingar är bra, mina meriter är bra, och jag gör bra ifrån mig på intervju. Det handlar "bara" om att ha lite tur. Att jag inte har kommit på intervju ännu beror troligen på att konkurrensen är så stor. Så förr eller senare borde det lossna. Jag hoppas att det blir förr.

Igår var vi dessutom på mycket trevligt kalas hos kompisar, med en massa nya människor. Det var inte heller fel.

Imorgon opereras jag, och jag är lite nervös. Jag har följt instruktionerna och duschat nu ikväll, och bytt lakan och handdukar. Efter midnatt får jag inte äta något. O och jag pratade idag om vad vi kan få för besked. Det bästa vore att få veta att läkaren hittat lite endometrios, som kanske kan ha orsakat barnlösheten, och att han har kunnat ta bort den direkt. Det näst bästa vore att jag inte har endometrios alls. Det värsta scenariot är att jag är full av endometrios och måste nedreglera i sex månader. Med tanke på hur jag brukar må då och med tanke på hur jag mådde tidigare i veckan är jag allvarligt rädd för det alternativet.

Men, den dagen den sorgen.

Livet = skit

Jaha, det är dags igen. Livet känns som skit igen.

Jag har inga konkreta planer på att ta livet av mig, det är inte det. Men jag kan verkligen inte se någon mening med att leva just nu. Jag inser att det troligen kommer att kännas bättre någon gång, vid någon tidpunkt i framtiden. Men just nu sitter jag fast här och vet fan inte hur jag ska ta mig dit.

Jag tror att jag är i desperat behov av någon sorts bekräftelse. På att livet kan vara skönt att leva, på att jag är värd ha ett sådant liv. Det känns som att jag de senaste åren har öst ur mig, dränerat mig, kramat mig snustorr på all kraft och energi. Och jag har inte fått ett enda jävla skit tillbaka. Göra IVF eller söka jobb, det spelar ingen roll. Inga resultat.

Till råga på allt ska jag opereras på måndag. Det är lika bra att få eländet överstökat, men jag blev lite överraskad av att beskedet kom med så kort varsel.

Detta är troligen en effekt av min allmänna trötthet på och misstro mot allt vad sjukvården heter, och det är troligen helt obefogat, och jag känner mig fånig som ens tänker tanken, och till och med skriver den. Men i alla fall. Jag är rädd att jag ska dö under operationen.

Livet = skit

Jaha, det är dags igen. Livet känns som skit igen.

Jag har inga konkreta planer på att ta livet av mig, det är inte det. Men jag kan verkligen inte se någon mening med att leva just nu. Jag inser att det troligen kommer att kännas bättre någon gång, vid någon tidpunkt i framtiden. Men just nu sitter jag fast här och vet fan inte hur jag ska ta mig dit.

Jag tror att jag är i desperat behov av någon sorts bekräftelse. På att livet kan vara skönt att leva, på att jag är värd ha ett sådant liv. Det känns som att jag de senaste åren har öst ur mig, dränerat mig, kramat mig snustorr på all kraft och energi. Och jag har inte fått ett enda jävla skit tillbaka. Göra IVF eller söka jobb, det spelar ingen roll. Inga resultat.

Till råga på allt ska jag opereras på måndag. Det är lika bra att få eländet överstökat, men jag blev lite överraskad av att beskedet kom med så kort varsel.

Detta är troligen en effekt av min allmänna trötthet på och misstro mot allt vad sjukvården heter, och det är troligen helt obefogat, och jag känner mig fånig som ens tänker tanken, och till och med skriver den. Men i alla fall. Jag är rädd att jag ska dö under operationen.

Läses på egen risk, innehållet kan uppfattas som stötande

Två graviditetsbesked på en dag. Det gör fortfarande ont, även om jag hanterar det bättre nu än förr (lösningen kallas förträngning). Ena beskedet är en yngre släkting som ska ha barn. Hon gifte sig för ett par år sedan och verkar allmänt perfekt och förutsägbar så jag är inte förvånad, har mer eller mindre gått och väntat på detta. På sätt och vis är jag lite ledsen för hennes skull också, för min närmaste familj reagerade inte speciellt positivt, de tänkte genast på mig. Det är förstås inte rätt att min olycka ska gå ut över andra så till den milda grad. Jag förstår inte varför livet måste vara så komplicerat?

Den andra graviditeten är en infertilitetssyster i cyberrymden, och naturligtvis är jag glad för hennes skull. Jag hoppas och tror att det kommer att gå bra hela vägen.

På diskussionsforumet där jag vanligen häckar läser jag dessutom idag ett inlägg från en signatur jag känner igen lite svagt, någon som blev gravid när jag kämpade med IVF nr ett eller två, och som nu är tillbaka för syskonförsök.

Vad ska man då göra åt detta? Har man rätt att bli sårad och ledsen över att folk lever sina liv? Egentligen inte. Deras lycka tar inget från mig. Jag hade inte haft större chans att få barn om de inte hade fått några.

Fast det läskiga är ju att jag faktiskt mår bättre när jag slipper bli påmind. Mitt liv hade onekligen varit lättare om jag kunde leva i en värld där ingen fick barn. Det är ju därför jag isolerar mig, och vägrar träffa kusiner och svågrar med barn. Men min krets blir trängre och trängre. Jag kan sluta läsa på nätet, jag kan sluta gå på släktkalas. Men jag kan inte stänga mig inne helt. Jag måste fortsätta leva.

Så jag har ingen lösning på detta. Jag hankar mig fram, tar en dag i taget.

Kanske försöker livet lära mig något med detta, fast jag vägrar lyssna. Jag tycker ju fortfarande innerst inne att jag borde stå överst på Bebisgudens lista. Visa mig någon som har försökt längre än sex år och gjort fler än åtta IVF:er, så får hon stå före mig.

Kunde jag ge fan i allt detta och sluta vilja ha barn så skulle jag göra det. Visa mig var jag ska lägga snittet så sköter jag amputationen själv, utan bedövning.

Läses på egen risk, innehållet kan uppfattas som stötande

Två graviditetsbesked på en dag. Det gör fortfarande ont, även om jag hanterar det bättre nu än förr (lösningen kallas förträngning). Ena beskedet är en yngre släkting som ska ha barn. Hon gifte sig för ett par år sedan och verkar allmänt perfekt och förutsägbar så jag är inte förvånad, har mer eller mindre gått och väntat på detta. På sätt och vis är jag lite ledsen för hennes skull också, för min närmaste familj reagerade inte speciellt positivt, de tänkte genast på mig. Det är förstås inte rätt att min olycka ska gå ut över andra så till den milda grad. Jag förstår inte varför livet måste vara så komplicerat?

Den andra graviditeten är en infertilitetssyster i cyberrymden, och naturligtvis är jag glad för hennes skull. Jag hoppas och tror att det kommer att gå bra hela vägen.

På diskussionsforumet där jag vanligen häckar läser jag dessutom idag ett inlägg från en signatur jag känner igen lite svagt, någon som blev gravid när jag kämpade med IVF nr ett eller två, och som nu är tillbaka för syskonförsök.

Vad ska man då göra åt detta? Har man rätt att bli sårad och ledsen över att folk lever sina liv? Egentligen inte. Deras lycka tar inget från mig. Jag hade inte haft större chans att få barn om de inte hade fått några.

Fast det läskiga är ju att jag faktiskt mår bättre när jag slipper bli påmind. Mitt liv hade onekligen varit lättare om jag kunde leva i en värld där ingen fick barn. Det är ju därför jag isolerar mig, och vägrar träffa kusiner och svågrar med barn. Men min krets blir trängre och trängre. Jag kan sluta läsa på nätet, jag kan sluta gå på släktkalas. Men jag kan inte stänga mig inne helt. Jag måste fortsätta leva.

Så jag har ingen lösning på detta. Jag hankar mig fram, tar en dag i taget.

Kanske försöker livet lära mig något med detta, fast jag vägrar lyssna. Jag tycker ju fortfarande innerst inne att jag borde stå överst på Bebisgudens lista. Visa mig någon som har försökt längre än sex år och gjort fler än åtta IVF:er, så får hon stå före mig.

Kunde jag ge fan i allt detta och sluta vilja ha barn så skulle jag göra det. Visa mig var jag ska lägga snittet så sköter jag amputationen själv, utan bedövning.

Slinter på tagneterna?

Det är lika bra att bekänna med en gång, jag är inte spikandes nykter när jag skriver detta. Och det är skönt. Kanske är detta lösningen på mitt deppande, att vara lite småpackad resten av livet?

Å andra sidan, kanske inte.

Svallvågorna från läkarbesöket har ebbat ut nu, tror jag. Men jag var rejält nere hela dagen efteråt. Det går inte att komma ifrån att det är upprivande att få kartan omritad gång på gång på gång. Och så ännu en gång, när man trodde att man hade koll på läget.

Jag blir så oerhört smickrad av att se räknaren på förstasidan ticka stadigt uppåt. Vilka är ni alla okända går in här och läser det jag kräks ur mig? Att ni står ut? Jag är glad att ni finns, fast jag inte vet vilka ni är. Jo, jag anar vilka somliga av er är.

Adoptionen
Kan ni gissa vad som har hänt? O och jag har bytt plats vad gäller adoption. Plötsligt är det jag som fegar och tvekar, och han som är lugn och trygg. "Tänk om vi tycker att barnet är fult?", frågar jag. "Det kommer vi inte att tycka", svarar han. "Jamen OM?!?". "Då får vi skärpa till oss".

Så enkelt är det.

Vi är med barn
Jag har läst några riktigt bra böcker om adoption på sistone. Jag ska ta mig samman och skriva om dem på boksidan. En av dem är Vänta adoptivbarn, en annorlunda graviditet av Madeleine Kats. Den är inget sockerpiller direkt, detta är en dam som kör med raka rör, och jag är glad att jag var förberedd innan jag läste boken. Men detta skriver hon mycket klokt om: väntan på barn är som en graviditet, oavsett om man är biologiskt gravid eller inte. Vid en biologisk graviditet växer barnet inte bara i livmodern utan också i hjärtat och själen, och det hos båda föräldrarna. Väntar man och längtar efter barn sker det en process i en, man kan säga att ens barn växer i ens själ och hjärta, även om man inte väntar barn i medicinsk mening.

Jag har varit gravid länge nu.

Det svåraste, enligt Madeleine Kats, är tre saker. Detta tycker jag gäller oavsett om man adopterar eller gör IVF.

Osäkerheten Man vet inte om det blir barn eller inte, och om det blir det vet man inte när. Hela tiden tappar man hoppet och plågas av tanken att det kanske inte är meningen, det kanske är fel på oss som inte kan, vi kanske inte heller ska få.

Det syns inte Hur ska man berätta för omgivningen att man bär på ett önskebarn som man försöker närma sig genom att göra IVF eller genomföra en adoptionsprocess? Det syns inte på en. Tänk om de nu kommer med en välmenande men urbota dum kommentar som gör ont?

Kast mellan aktivitet och passivitet Om man behöver IVF eller adoption för att få barn, kan man inte vara passiv. Det krävs ganska stora insatser och rentav uppoffringar. Pengar, ansträngningar, tårar, smärta, sorg. Men det är möjligt att bli gravid och föda barn utan att fatta något avgörande beslut, annat än att låta bli att använda preventivmedel och göra abort. Man kan bli biologisk förälder mot sin vilja. Men det är knappast någon som får IVF-barn eller adoptivbarn utan att vilja det, utan att önska det, ganska hett. Å andra sidan tvingas man ibland att vara totalt passiv, uthärda väntetider, acceptera att ens barnalstrande styrs av andra, vilt främmande människor. En stor del av resan mot ett barn sker utanför ens kontroll. Man kan inte göra något annat än att vänta, och vänta. Tills det är dags att växla upp igen, och ge full gas, och fatta ett nytt beslut.

Japp, tänkvärda ord. OK, glaset är tomt, dags att fylla på. Helga har filosoferat klart för ikväll.

Slinter på tagneterna?

Det är lika bra att bekänna med en gång, jag är inte spikandes nykter när jag skriver detta. Och det är skönt. Kanske är detta lösningen på mitt deppande, att vara lite småpackad resten av livet?

Å andra sidan, kanske inte.

Svallvågorna från läkarbesöket har ebbat ut nu, tror jag. Men jag var rejält nere hela dagen efteråt. Det går inte att komma ifrån att det är upprivande att få kartan omritad gång på gång på gång. Och så ännu en gång, när man trodde att man hade koll på läget.

Jag blir så oerhört smickrad av att se räknaren på förstasidan ticka stadigt uppåt. Vilka är ni alla okända går in här och läser det jag kräks ur mig? Att ni står ut? Jag är glad att ni finns, fast jag inte vet vilka ni är. Jo, jag anar vilka somliga av er är.

Adoptionen
Kan ni gissa vad som har hänt? O och jag har bytt plats vad gäller adoption. Plötsligt är det jag som fegar och tvekar, och han som är lugn och trygg. "Tänk om vi tycker att barnet är fult?", frågar jag. "Det kommer vi inte att tycka", svarar han. "Jamen OM?!?". "Då får vi skärpa till oss".

Så enkelt är det.

Vi är med barn
Jag har läst några riktigt bra böcker om adoption på sistone. Jag ska ta mig samman och skriva om dem på boksidan. En av dem är Vänta adoptivbarn, en annorlunda graviditet av Madeleine Kats. Den är inget sockerpiller direkt, detta är en dam som kör med raka rör, och jag är glad att jag var förberedd innan jag läste boken. Men detta skriver hon mycket klokt om: väntan på barn är som en graviditet, oavsett om man är biologiskt gravid eller inte. Vid en biologisk graviditet växer barnet inte bara i livmodern utan också i hjärtat och själen, och det hos båda föräldrarna. Väntar man och längtar efter barn sker det en process i en, man kan säga att ens barn växer i ens själ och hjärta, även om man inte väntar barn i medicinsk mening.

Jag har varit gravid länge nu.

Det svåraste, enligt Madeleine Kats, är tre saker. Detta tycker jag gäller oavsett om man adopterar eller gör IVF.

Osäkerheten Man vet inte om det blir barn eller inte, och om det blir det vet man inte när. Hela tiden tappar man hoppet och plågas av tanken att det kanske inte är meningen, det kanske är fel på oss som inte kan, vi kanske inte heller ska få.

Det syns inte Hur ska man berätta för omgivningen att man bär på ett önskebarn som man försöker närma sig genom att göra IVF eller genomföra en adoptionsprocess? Det syns inte på en. Tänk om de nu kommer med en välmenande men urbota dum kommentar som gör ont?

Kast mellan aktivitet och passivitet Om man behöver IVF eller adoption för att få barn, kan man inte vara passiv. Det krävs ganska stora insatser och rentav uppoffringar. Pengar, ansträngningar, tårar, smärta, sorg. Men det är möjligt att bli gravid och föda barn utan att fatta något avgörande beslut, annat än att låta bli att använda preventivmedel och göra abort. Man kan bli biologisk förälder mot sin vilja. Men det är knappast någon som får IVF-barn eller adoptivbarn utan att vilja det, utan att önska det, ganska hett. Å andra sidan tvingas man ibland att vara totalt passiv, uthärda väntetider, acceptera att ens barnalstrande styrs av andra, vilt främmande människor. En stor del av resan mot ett barn sker utanför ens kontroll. Man kan inte göra något annat än att vänta, och vänta. Tills det är dags att växla upp igen, och ge full gas, och fatta ett nytt beslut.

Japp, tänkvärda ord. OK, glaset är tomt, dags att fylla på. Helga har filosoferat klart för ikväll.

Ledsen igen

Jag började skriva på ett inlägg igår. Det var ganska ljust i tonen och handlade mest om adoptionskursen vi går just nu, Asra frågade om den. Jag berättar mer om det en annan gång, lovar.

Egentligen mår jag ju hyfsat bra. Jag söker jobb för fullt, och visst, jag oroar mig en del för det. Men än så länge har jag inte panik. O och jag har varit på lägenhetsvisning, vi drömmer om att flytta till större, helst en trea. Sovrum, vardagsrum och bebisrum. Det var faktiskt O som benämnde det så, till min stora förvåning. Vi pratar en hel del om adoption, ofta är det O som tar upp ämnet. Jag tror att han funderar mycket på adoption nu, och det gör mig väldigt glad.

Igår kväll tog jag dessutom upp en väldigt gammal hobby: körsång. Jag har hittat en kör (på nätet, var annars?) som verkar vilja ha mig trots att jag är ganska ringrostig. Igår satt jag med på en repetition och vill de fortfarande ha mig efter provsjungning nästa vecka vill jag definitivt vara med. Repertoaren verkar rolig och stämningen är underbar. Nästan alla kom fram och hälsade och önskade mig välkommen.

Ja, ja, jag ska komma till ämnet. Det är skönt att skriva om körsång och adoption och komma ihåg eller intala mig att jag faktiskt mår rätt bra egentligen. Just idag gör jag det inte.

För vi har varit hos doktorn igen, och mer behövs inte. Det var en ny doktor den här gången, han får hädanefter heta doktor Donator. Förklaring kommer.

Det är alltid lika jobbigt att träffa ytterligare en ny läkare, och aldrig känns det som att vi får tillräckligt mycket tid. Tio minuter varade konsultationen den här gången, och det bestämdes att doktorn ska göra en laparoskopi på mig för att leta endometrios. Det blir troligen ganska snart, om någon månad. Doktor Donator höll med doktor Optimist i Göteborg i hans bedömning att svår mensvärk och fyra misslyckade IVF:er kan vara en indikation på endometrios.

Det är raka besked, men för övrigt blev vi rätt förvirrade av mötet. Doktor Donator tyckte inte att det var någon idé att göra en lap och leta endometrios om vi tänker fortsätta göra IVF med O:s spermier. Däremot tyckte han att det kanske kunde vara intressant att pröva donatorinsemination eller kanske rentav IVF med donerade spermier. Hej och hå, ett helt nytt alternativ är uppslängt på bordet, ett alternativ vi inte ens visste fanns. Privat donatorinsemination har jag hört talas om, men jag trodde att köerna var långa, och att man kunde göra IVF med donerade spermier visste jag inte. Jodå, det finns gott om donatorer i Norrland, sa doktorn. Hjälp. Vi har alltid trott att man kommer runt dåliga spermier med IVF (hur dåliga O:s spermier är finns det ju olika åsikter om, se min anteckning den 14 december), och att en eventuell orsak till alla misslyckanden snarare skulle sökas hos mig. Nu ställs det vi trodde att vi visste på ända. Igen.

Flera gånger upprepade dr Donator att han sett många lyckliga familjer som bildats med hjälp av donerade spermier, och att det ju faktiskt inte skiljer sig så mycket från styvfamiljer som är så vanliga nu för tiden. Jag påpekade inte att jag vuxit upp i en sådan vanlig styvfamilj, så jag vet vad han pratar om. Undrar om han själv gör det. Visserligen älskar jag min halvsyster innerligt, och jag känner en stark ömhet för min styvfar, men hans och min relation är den svåraste i mitt liv. Vi bodde ihop från det att jag var fem tills jag var nitton men vi är ändå mycket främmande för varann.

Dessutom. Dr Donator har ingen aning om vad han river upp med detta. O och jag har för flera år sedan diskuterat donatorinsemination. O är mycket negativ till det. Han tror sig inte kunna knyta an till ett barn som är mitt biologiska men inte hans. Han skulle känna sig utanför. Så känner han inte för adoption, eftersom vi då blir jämställda, ingen av oss skulle ha biologiska band till barnet. Jag förstår hur han menar men jag känner inte så själv. Hans inställning gör mig ledsen, jag kan inte hjälpa det.

Den där ilskan
Efteråt hade vi tänkt äta lunch tillsammans, men det blev inte så. Gallerian där vi tänkt leta lunchställe var tydligen barnvagnsvänlig, för den svärmade av mer eller mindre nyblivna mammor och bebisar. Numera är jag ganska immun mot dem, men inte idag. Medan vi stod och diskuterade om vi skulle strunta i lunchen, kom två mammor gående förbi oss, och stannade till. Jag tittade särskilt på den ena, och kände att det jag egentligen ville göra var att gå fram till henne och sparka hårt på barnvagnen, och sedan kanske rentav knäa henne i den stinna sexmånadersmagen. Just då var raseriet så oresonligt och oförsonligt. Varför hon och inte jag? Varför har hon två barn och jag inget? Varför måste jag ha dessa påfrestande gräl med min man, varför måste vi slitas isär för att vi måste ta ställning till något så bisarrt som spermiedonation?

Men ilskan rann snabbt av mig, och när jag nu skriver om att knäa en främmande kvinna i magen, mår jag nästan illa av det.

Tänka kort eller långt
Doktorn gav mig en lapp med information om operationen. Det är ingen stor eller märkvärdig operation, men den görs i alla fall under narkos, och man bör räkna med en veckas sjukskrivning. Plötsligt blev jag rädd. Tänk om jag dör under operationen? Ganska osannolikt, jag vet, men med min otur så. Ska jag verkligen utsätta mig för detta? Vill jag, vågar jag, orkar jag, är det värt det? Kan jag lita på att doktor Donator är mer omsorgsfull vid operationsbordet än vid sina konsultationer?

Om jag ska gå efter hur det känns just precis nu, så vill jag inte. Jag vill inte göra någon operation eller någon mer IVF. Jag vill inte bli undersökt, stucken, hoppfull, besviken en endaste gång mer. Jag vill ta den enklaste och säkraste vägen till att få barn, och det verkar vara att adoptera. Det är långt ifrån någon enkel väg, men alternativen är värre. Jag längtar så förtvivlat efter att ha ett normalt liv igen. Jag vill så gärna vara glad igen.

Men om jag tänker lite längre så inser jag att ett halvår hit eller dit inte spelar någon roll. Det bara känns så just nu. Tänk om jag ångrar mig om fem år, när det är för sent? Bättre då att göra detta också, så att jag verkligen aldrig aldrig kommer att undra vad som hade hänt om jag hade orkat lite till.

Jag ska verkligen försöka bortse från det nya alternativet som doktor Donator förespråkade. Dels för att O inte är positiv till det, jag orkar inte försöka övertala honom. Förresten vet jag knappt vad jag själv tycker i frågan. Jag ska också försöka strunta i vad dr D sa om att det inte är idé att behandla endometriosen om vi ändå tänker fortsätta med IVF. Dr Donator är inte IVF-läkare som doktor Optimist, och dr O verkar trots allt tro att eventuell endometriosbehandling kan förbättra våra chanser vid en ny IVF.

Fy vad jag är trött på det här.

Ledsen igen

Jag började skriva på ett inlägg igår. Det var ganska ljust i tonen och handlade mest om adoptionskursen vi går just nu, Asra frågade om den. Jag berättar mer om det en annan gång, lovar.

Egentligen mår jag ju hyfsat bra. Jag söker jobb för fullt, och visst, jag oroar mig en del för det. Men än så länge har jag inte panik. O och jag har varit på lägenhetsvisning, vi drömmer om att flytta till större, helst en trea. Sovrum, vardagsrum och bebisrum. Det var faktiskt O som benämnde det så, till min stora förvåning. Vi pratar en hel del om adoption, ofta är det O som tar upp ämnet. Jag tror att han funderar mycket på adoption nu, och det gör mig väldigt glad.

Igår kväll tog jag dessutom upp en väldigt gammal hobby: körsång. Jag har hittat en kör (på nätet, var annars?) som verkar vilja ha mig trots att jag är ganska ringrostig. Igår satt jag med på en repetition och vill de fortfarande ha mig efter provsjungning nästa vecka vill jag definitivt vara med. Repertoaren verkar rolig och stämningen är underbar. Nästan alla kom fram och hälsade och önskade mig välkommen.

Ja, ja, jag ska komma till ämnet. Det är skönt att skriva om körsång och adoption och komma ihåg eller intala mig att jag faktiskt mår rätt bra egentligen. Just idag gör jag det inte.

För vi har varit hos doktorn igen, och mer behövs inte. Det var en ny doktor den här gången, han får hädanefter heta doktor Donator. Förklaring kommer.

Det är alltid lika jobbigt att träffa ytterligare en ny läkare, och aldrig känns det som att vi får tillräckligt mycket tid. Tio minuter varade konsultationen den här gången, och det bestämdes att doktorn ska göra en laparoskopi på mig för att leta endometrios. Det blir troligen ganska snart, om någon månad. Doktor Donator höll med doktor Optimist i Göteborg i hans bedömning att svår mensvärk och fyra misslyckade IVF:er kan vara en indikation på endometrios.

Det är raka besked, men för övrigt blev vi rätt förvirrade av mötet. Doktor Donator tyckte inte att det var någon idé att göra en lap och leta endometrios om vi tänker fortsätta göra IVF med O:s spermier. Däremot tyckte han att det kanske kunde vara intressant att pröva donatorinsemination eller kanske rentav IVF med donerade spermier. Hej och hå, ett helt nytt alternativ är uppslängt på bordet, ett alternativ vi inte ens visste fanns. Privat donatorinsemination har jag hört talas om, men jag trodde att köerna var långa, och att man kunde göra IVF med donerade spermier visste jag inte. Jodå, det finns gott om donatorer i Norrland, sa doktorn. Hjälp. Vi har alltid trott att man kommer runt dåliga spermier med IVF (hur dåliga O:s spermier är finns det ju olika åsikter om, se min anteckning den 14 december), och att en eventuell orsak till alla misslyckanden snarare skulle sökas hos mig. Nu ställs det vi trodde att vi visste på ända. Igen.

Flera gånger upprepade dr Donator att han sett många lyckliga familjer som bildats med hjälp av donerade spermier, och att det ju faktiskt inte skiljer sig så mycket från styvfamiljer som är så vanliga nu för tiden. Jag påpekade inte att jag vuxit upp i en sådan vanlig styvfamilj, så jag vet vad han pratar om. Undrar om han själv gör det. Visserligen älskar jag min halvsyster innerligt, och jag känner en stark ömhet för min styvfar, men hans och min relation är den svåraste i mitt liv. Vi bodde ihop från det att jag var fem tills jag var nitton men vi är ändå mycket främmande för varann.

Dessutom. Dr Donator har ingen aning om vad han river upp med detta. O och jag har för flera år sedan diskuterat donatorinsemination. O är mycket negativ till det. Han tror sig inte kunna knyta an till ett barn som är mitt biologiska men inte hans. Han skulle känna sig utanför. Så känner han inte för adoption, eftersom vi då blir jämställda, ingen av oss skulle ha biologiska band till barnet. Jag förstår hur han menar men jag känner inte så själv. Hans inställning gör mig ledsen, jag kan inte hjälpa det.

Den där ilskan
Efteråt hade vi tänkt äta lunch tillsammans, men det blev inte så. Gallerian där vi tänkt leta lunchställe var tydligen barnvagnsvänlig, för den svärmade av mer eller mindre nyblivna mammor och bebisar. Numera är jag ganska immun mot dem, men inte idag. Medan vi stod och diskuterade om vi skulle strunta i lunchen, kom två mammor gående förbi oss, och stannade till. Jag tittade särskilt på den ena, och kände att det jag egentligen ville göra var att gå fram till henne och sparka hårt på barnvagnen, och sedan kanske rentav knäa henne i den stinna sexmånadersmagen. Just då var raseriet så oresonligt och oförsonligt. Varför hon och inte jag? Varför har hon två barn och jag inget? Varför måste jag ha dessa påfrestande gräl med min man, varför måste vi slitas isär för att vi måste ta ställning till något så bisarrt som spermiedonation?

Men ilskan rann snabbt av mig, och när jag nu skriver om att knäa en främmande kvinna i magen, mår jag nästan illa av det.

Tänka kort eller långt
Doktorn gav mig en lapp med information om operationen. Det är ingen stor eller märkvärdig operation, men den görs i alla fall under narkos, och man bör räkna med en veckas sjukskrivning. Plötsligt blev jag rädd. Tänk om jag dör under operationen? Ganska osannolikt, jag vet, men med min otur så. Ska jag verkligen utsätta mig för detta? Vill jag, vågar jag, orkar jag, är det värt det? Kan jag lita på att doktor Donator är mer omsorgsfull vid operationsbordet än vid sina konsultationer?

Om jag ska gå efter hur det känns just precis nu, så vill jag inte. Jag vill inte göra någon operation eller någon mer IVF. Jag vill inte bli undersökt, stucken, hoppfull, besviken en endaste gång mer. Jag vill ta den enklaste och säkraste vägen till att få barn, och det verkar vara att adoptera. Det är långt ifrån någon enkel väg, men alternativen är värre. Jag längtar så förtvivlat efter att ha ett normalt liv igen. Jag vill så gärna vara glad igen.

Men om jag tänker lite längre så inser jag att ett halvår hit eller dit inte spelar någon roll. Det bara känns så just nu. Tänk om jag ångrar mig om fem år, när det är för sent? Bättre då att göra detta också, så att jag verkligen aldrig aldrig kommer att undra vad som hade hänt om jag hade orkat lite till.

Jag ska verkligen försöka bortse från det nya alternativet som doktor Donator förespråkade. Dels för att O inte är positiv till det, jag orkar inte försöka övertala honom. Förresten vet jag knappt vad jag själv tycker i frågan. Jag ska också försöka strunta i vad dr D sa om att det inte är idé att behandla endometriosen om vi ändå tänker fortsätta med IVF. Dr Donator är inte IVF-läkare som doktor Optimist, och dr O verkar trots allt tro att eventuell endometriosbehandling kan förbättra våra chanser vid en ny IVF.

Fy vad jag är trött på det här.

Segt

Tjahapp, så var det nytt år igen. Jag som trodde att 2004 skulle vara vårt ödesår, året då vi antingen blev gravida eller då vi slutligen bestämde oss för att skita i projektet biologiska barn. Men så har det ju inte blivit som bekant.

Jag är rätt trött numera. Inte särskilt ledsen, faktiskt. Ledsenheten finns hos mig och dyker upp ibland men alltmer sällan. Jag har äntligen lyckats lära mig hur jag ska göra för att hyfsat väl kunna styra undan den. Inte titta för noga på söta barn på tunnelbanan, gå snabbt förbi barnavdelningen på Åhléns (där finns en liten pepparkaksdress som får mitt hjärta att gå sönder). Slänga mejlen från gamla kurskompisar som inte hör av sig annat än för att förkunna att de fått en liten Victor eller vadfan det nu blev. Minimera kontakten med mamma och svärmor. Det senare gör mig egentligen ont. Jag förstår inte riktigt varför, men jag märker oerhört väl att jag oftast blir ledsen av att prata med någon av dem, så därför undviker jag det. O får sköta kontakten med sina föräldrar helt på egen hand, och eftersom han inte är någon pratkvarn så blir det inte mycket pratat med dem numera. De lider nog mer av det än vi, men just nu orkar vi inte ha dåligt samvete över det.

Hitta jobb
Faktum är att det som oroar mig mest just nu är min jobbsituation. Under hela förra året orkade jag inte tänka på det. Jag hade fullt upp med IVF:er och med kursen i projektledning. Nytt jobb var något jag sköt undan, jag ville desperat att barnfrågan skulle lösa sig först. Jag hoppades så innerligt att bli gravid.

Men nu vill jag ha jobb, jag vill börja arbeta. Jag behöver ha något att göra, något jag är duktig på, jag behöver bekräftelsen. Inte minst vill jag tjäna pengar igen. Under november månad sökte jag en hel drös med jobb och nu börjar nejsvaren droppa in. En åtta-nio återstår, och visst försöker jag hålla hoppet uppe men jag skulle bli förvånad om jag blir kallad till intervju, i så fall hade jag väl redan hört något.

Nåja, det är ju "bara" att spotta i nävarna, borsta av sig dammet, rätta till lockarna och se glad ut. Det finns tecken på att arbetsmarknaden börjar vända, kanske blir januari en bra månad. Under tiden pillar jag lite med CV och ansökningsbrev, jag har en del idéer om hur jag ska ändra på dem. Mitt CV hänger med sedan många år tillbaka, naturligtvis har jag uppdaterat det men vad gäller uppläggning och utseende ser det likadant ut som, hum, 1997? Inte för att jag tror att några kosmetiska förändringar kommer att ge några dramatiska effekter, men det känns i alla fall bättre att ändra.

Stockholm, Stockholm gör mig glad
Endera dagen ska jag posta lite bilder på vårt nya hem. Måste bara städa lite först. Många frågar och undrar. Känner jag mig isolerad i förorten? Nej, behöver bara titta ut genom fönstret så ser jag dagisbarn och byggjobbare. När jag vill kan jag gå till biblioteket där de redan känner igen mig. Blomsterhandlaren hejar alltid på mig. Saknar jag inte familj och vänner? Öhh, pappa bor ju här. För första gången sedan jag var fem år bor jag i samma stad som min pappa. För första gången sedan dess kan jag skiljas från honom utan att behöva fundera på när vi kommer att ses härnäst. Jo, jag saknar min syster. Vad gäller övrig familj, se ovan om mamma & svärmor. Vänner, tja, jag har dragit mig undan de flesta. Jo, jag saknar en del vänner, det gör jag. Men det finns ju telefon och mejl. Och jag har faktiskt hittat några nya i Stockholm! Saknar jag huset? Nja, inte speciellt. Det blir nog värre till våren när det börjar rycka i trädgårdstarmen.

Istället känns detta som ett äventyr. Det är t o m roligt att åka till sunkiga stormarknader och handla, det är så jävla skönt att inte åka till samma gamla Backaplan. Jag åker tunnelbana och tvärbana och studerar kartor och lär mig hitta, och mumlar gatunamn och tunnelbanestationer som vore de mantran. Häromdagen gick jag från Riddarholmen till Gamla stans tunnelbana. Solen hade just gått ner och Riddarfjärden var näst intill neonblå. Jag var lycklig resten av kvällen.

Dessutom är det vädret. Det regnar ju knappt här! Solen skiner banne mig flera dagar per vecka. Otroligt men sant. Och det där om att stockholmare skulle vara snorkiga, var kommer det ifrån? Nästan varje dag sker små möten som får mig att le.

Men Göteborg är och förblir hemma. Vi kommer tillbaka, det är jag övertygad om. Stockholm är bara en förälskelse, men än så länge är den underbar.

Och på förekommen anledning (Asras inlägg i gästboken) kan jag inte låta bli att dra det som O hörde av en kollega: Snacket om vilken stad som är Sveriges framsida, det behöver man ju inte undra över. Var finns fotbollslaget Häcken och var ligger förorten Fittja?

Höhö, den var så dålig att jag nog måste vara göteborgare i själen i alla fall.

Segt

Tjahapp, så var det nytt år igen. Jag som trodde att 2004 skulle vara vårt ödesår, året då vi antingen blev gravida eller då vi slutligen bestämde oss för att skita i projektet biologiska barn. Men så har det ju inte blivit som bekant.

Jag är rätt trött numera. Inte särskilt ledsen, faktiskt. Ledsenheten finns hos mig och dyker upp ibland men alltmer sällan. Jag har äntligen lyckats lära mig hur jag ska göra för att hyfsat väl kunna styra undan den. Inte titta för noga på söta barn på tunnelbanan, gå snabbt förbi barnavdelningen på Åhléns (där finns en liten pepparkaksdress som får mitt hjärta att gå sönder). Slänga mejlen från gamla kurskompisar som inte hör av sig annat än för att förkunna att de fått en liten Victor eller vadfan det nu blev. Minimera kontakten med mamma och svärmor. Det senare gör mig egentligen ont. Jag förstår inte riktigt varför, men jag märker oerhört väl att jag oftast blir ledsen av att prata med någon av dem, så därför undviker jag det. O får sköta kontakten med sina föräldrar helt på egen hand, och eftersom han inte är någon pratkvarn så blir det inte mycket pratat med dem numera. De lider nog mer av det än vi, men just nu orkar vi inte ha dåligt samvete över det.

Hitta jobb
Faktum är att det som oroar mig mest just nu är min jobbsituation. Under hela förra året orkade jag inte tänka på det. Jag hade fullt upp med IVF:er och med kursen i projektledning. Nytt jobb var något jag sköt undan, jag ville desperat att barnfrågan skulle lösa sig först. Jag hoppades så innerligt att bli gravid.

Men nu vill jag ha jobb, jag vill börja arbeta. Jag behöver ha något att göra, något jag är duktig på, jag behöver bekräftelsen. Inte minst vill jag tjäna pengar igen. Under november månad sökte jag en hel drös med jobb och nu börjar nejsvaren droppa in. En åtta-nio återstår, och visst försöker jag hålla hoppet uppe men jag skulle bli förvånad om jag blir kallad till intervju, i så fall hade jag väl redan hört något.

Nåja, det är ju "bara" att spotta i nävarna, borsta av sig dammet, rätta till lockarna och se glad ut. Det finns tecken på att arbetsmarknaden börjar vända, kanske blir januari en bra månad. Under tiden pillar jag lite med CV och ansökningsbrev, jag har en del idéer om hur jag ska ändra på dem. Mitt CV hänger med sedan många år tillbaka, naturligtvis har jag uppdaterat det men vad gäller uppläggning och utseende ser det likadant ut som, hum, 1997? Inte för att jag tror att några kosmetiska förändringar kommer att ge några dramatiska effekter, men det känns i alla fall bättre att ändra.

Stockholm, Stockholm gör mig glad
Endera dagen ska jag posta lite bilder på vårt nya hem. Måste bara städa lite först. Många frågar och undrar. Känner jag mig isolerad i förorten? Nej, behöver bara titta ut genom fönstret så ser jag dagisbarn och byggjobbare. När jag vill kan jag gå till biblioteket där de redan känner igen mig. Blomsterhandlaren hejar alltid på mig. Saknar jag inte familj och vänner? Öhh, pappa bor ju här. För första gången sedan jag var fem år bor jag i samma stad som min pappa. För första gången sedan dess kan jag skiljas från honom utan att behöva fundera på när vi kommer att ses härnäst. Jo, jag saknar min syster. Vad gäller övrig familj, se ovan om mamma & svärmor. Vänner, tja, jag har dragit mig undan de flesta. Jo, jag saknar en del vänner, det gör jag. Men det finns ju telefon och mejl. Och jag har faktiskt hittat några nya i Stockholm! Saknar jag huset? Nja, inte speciellt. Det blir nog värre till våren när det börjar rycka i trädgårdstarmen.

Istället känns detta som ett äventyr. Det är t o m roligt att åka till sunkiga stormarknader och handla, det är så jävla skönt att inte åka till samma gamla Backaplan. Jag åker tunnelbana och tvärbana och studerar kartor och lär mig hitta, och mumlar gatunamn och tunnelbanestationer som vore de mantran. Häromdagen gick jag från Riddarholmen till Gamla stans tunnelbana. Solen hade just gått ner och Riddarfjärden var näst intill neonblå. Jag var lycklig resten av kvällen.

Dessutom är det vädret. Det regnar ju knappt här! Solen skiner banne mig flera dagar per vecka. Otroligt men sant. Och det där om att stockholmare skulle vara snorkiga, var kommer det ifrån? Nästan varje dag sker små möten som får mig att le.

Men Göteborg är och förblir hemma. Vi kommer tillbaka, det är jag övertygad om. Stockholm är bara en förälskelse, men än så länge är den underbar.

Och på förekommen anledning (Asras inlägg i gästboken) kan jag inte låta bli att dra det som O hörde av en kollega: Snacket om vilken stad som är Sveriges framsida, det behöver man ju inte undra över. Var finns fotbollslaget Häcken och var ligger förorten Fittja?

Höhö, den var så dålig att jag nog måste vara göteborgare i själen i alla fall.

Gräsligt, övermåttan gräsligt

En del saker borde inte få hända.

Det är ett tag nu som jag ofta tänkt att jag vill byta liv med någon, vem som helst. De behöver inte ens ha barn för att jag ska vilja ha deras liv. Vem som helst är lyckligare än jag, har jag tänkt.

Men inte idag. Jag tittar ner på min kropp, mina bröst, mina armar, mina händer, jag vänder på dem och synar handflatorna, sträcker på fingrarna. Jag lever. Jag är frisk, jag är hel, jag fungerar. Inte nog med det, min man lever och är hos mig, min man som jag har varit så arg på. Nämner jag någonsin att jag älskar honom? För det gör jag, och jag är tacksam över att just vi hittade varann och har haft varann i snart tretton år.

Just idag finns det mycket att vara tacksam över. Att jag inte är femton år och har förlorat hela min familj, därför att jag valde att vara kvar på hotellet medan de andra gick ner på stranden. Att jag inte förutom min familj dessutom har förlorat mitt hem och alla mina ägodelar och alla möjligheter att försörja mig.

Count your blessings, säger man på engelska. Det tror jag att jag ska göra ikväll, på årets näst sista dag.

Gräsligt, övermåttan gräsligt

En del saker borde inte få hända.

Det är ett tag nu som jag ofta tänkt att jag vill byta liv med någon, vem som helst. De behöver inte ens ha barn för att jag ska vilja ha deras liv. Vem som helst är lyckligare än jag, har jag tänkt.

Men inte idag. Jag tittar ner på min kropp, mina bröst, mina armar, mina händer, jag vänder på dem och synar handflatorna, sträcker på fingrarna. Jag lever. Jag är frisk, jag är hel, jag fungerar. Inte nog med det, min man lever och är hos mig, min man som jag har varit så arg på. Nämner jag någonsin att jag älskar honom? För det gör jag, och jag är tacksam över att just vi hittade varann och har haft varann i snart tretton år.

Just idag finns det mycket att vara tacksam över. Att jag inte är femton år och har förlorat hela min familj, därför att jag valde att vara kvar på hotellet medan de andra gick ner på stranden. Att jag inte förutom min familj dessutom har förlorat mitt hem och alla mina ägodelar och alla möjligheter att försörja mig.

Count your blessings, säger man på engelska. Det tror jag att jag ska göra ikväll, på årets näst sista dag.

Lars Norén is coming to town

Ni kanske trodde att det var jultomten som var på ingång? Det tror inte jag. Jag misstänker starkt att det i år blir vad som har blivit ett begrepp i vår familj, en Lars Norén-jul. Då är det alltid någon som gråter, krisar, grälar eller blir för full. Hittills har inte jag stått för någon av framträdandena, men vem vet, jag kanske får tillfälle att spela alla rollerna i år?

Den som lever får se. Imorgon åker jag till Göteborg och är tillbaka efter jul, så tills dess blir det inga uppdateringar av sidan.

Har jag sagt detta förut?
Jag tänker det ofta nämligen. Vad hade jag gjort utan alla er infertilitetssystrar jag har hittat via nätet? Ni vet själva vilka ni är. En del känner jag numera också i verkligheten, andra känner jag bara via olika nick. Gemensamt för er alla är att jag känner mig förstådd av er, och det är helt enkelt så himla skönt, att det finns en grupp människor som begriper utan att man behöver förklara och försvara sig. Att det finns någon jag kan spegla mig i. Det är inte mig eller oss det är fel på, det är infertiliteten. Mina och våra reaktioner är sunda reaktioner på en högst osund situation.

Nästa år blir det bättre.

Lars Norén is coming to town

Ni kanske trodde att det var jultomten som var på ingång? Det tror inte jag. Jag misstänker starkt att det i år blir vad som har blivit ett begrepp i vår familj, en Lars Norén-jul. Då är det alltid någon som gråter, krisar, grälar eller blir för full. Hittills har inte jag stått för någon av framträdandena, men vem vet, jag kanske får tillfälle att spela alla rollerna i år?

Den som lever får se. Imorgon åker jag till Göteborg och är tillbaka efter jul, så tills dess blir det inga uppdateringar av sidan.

Har jag sagt detta förut?
Jag tänker det ofta nämligen. Vad hade jag gjort utan alla er infertilitetssystrar jag har hittat via nätet? Ni vet själva vilka ni är. En del känner jag numera också i verkligheten, andra känner jag bara via olika nick. Gemensamt för er alla är att jag känner mig förstådd av er, och det är helt enkelt så himla skönt, att det finns en grupp människor som begriper utan att man behöver förklara och försvara sig. Att det finns någon jag kan spegla mig i. Det är inte mig eller oss det är fel på, det är infertiliteten. Mina och våra reaktioner är sunda reaktioner på en högst osund situation.

Nästa år blir det bättre.

En lång dagboksanteckning

Nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre, kära läsare, ni suktar säkert efter att få veta vad som sas vid våra möten med läkarna på Sahlgrenska och Carlanderska. Håll i er, för nu blir det olidligt spännande.

Inte.

Mötet på Sahlgrenska
Nej, mötet på SU gav faktiskt inte något speciellt i informationsväg. För sista gången letade vi parkeringsplats, för sista gången gick vi in genom glasdörrarna och uppför de två trapporna, för sista gången tog jag en nummerlapp, för sista gången halade jag upp det förhatliga illgula frikortet som grinar elakt mot mig så fort jag tar upp plånboken (ja, jag är tacksam att man får frikort och slipper betala, men jag hatar att bli påmind om hela IVF-traumat på vilket sätt det än vara månde), för sista gången träffade vi hövdingen doktor XX.

Och vad fick vi veta? I stort sett ingenting. Att fyra IVF med tillhörande frysförsök misslyckas trots utmärkta förutsättningar är inte helt ovanligt. Det kan bero på ren otur. Det enda i vår historia som verkar något anmärkningsvärt är den dåliga överlevnaden vid frysförsök. Av våra embryon överlever ungefär en tredjedel medan två tredjedelar dör, det borde vara tvärtom. Men även detta kan bero på otur, eller så beror det på att något är väldigt fel. Jag frågade om det finns något som är värt att prova när vi gör vårt allra sista försök, men han kunde inte komma på något särskilt. Hårt pressad medgav han att det kunde vara intressant att prova långtidsodling just i vårt fall. Den stora nackdelen är att det blir färre embryon till frysen då, men det är snarast en fördel för oss. Elva embryon i frysen skulle inte få oss att jubla, det bara förlänger lidandet. Dessutom kanske långtidsodlingen ger ytterligare information. Om alla embryon dör på dag 4 vet vi att något är fel.

Mötet var lugnt och sansat och affärsmässigt. Men en gång tror jag att XX anade sig till mörkret i mig, när jag sa att jag mår väldigt dåligt och att jag måste göra något åt det. Rösten hakade upp sig lite då och han mötte min blick. Men mycket mer hände inte. Vi skakade hand, han önskade oss lycka till och vi gick. När vi stängde dörren efter oss såg jag hur han började diktera det sista inlägget i vår journal.

Halvvägs nere i trappan började jag gråta, och grät resten av eftermiddagen och kvällen. O var alldeles handfallen. Vi hade ju inte fått några negativa besked, samtalet hade avlöpt så som vi hade väntat oss.

Jovisst, men ändå inte. Jag kände mig så kränkt och avfärdad. Tiden från augusti förra året fram tills nu, den tid som vi behandlats på SU, har varit den svåraste i mitt liv. Men jag har uthärdat, för jag har hoppats. Hade jag blivit gravid hade det varit värt det många gånger om. Förstås.

Men det har inte blivit så. Istället kommer jag alltid att förknippa Sahlgrenska med anspänning, ångest, nervositet, smärta, allt till ingen nytta. Och nästan värst av allt var detta sista samtal.

I gammal god stil var vi nämligen trippelbokade med två andra par, som hade tid hos doktor XX precis samtidigt. Ett av dessa par satt i väntrummet tillsammans med oss och gullade med sin dotter som såg ut att vara ett år ungefär. De hade naturligtvis ingen aning om att vi satt där och väntade på vårt sista samtal, att vi gjort åtta försök utan att lyckas, att deras lycka kändes som ett personligt hån. Antagligen tänkte de inte ens på att deras förtjusande dotter kunde störa någon, och om de tänkte på det så tyckte de antagligen att vuxna människor måste acceptera att barn finns och vet ni förresten hur svårt det är att skaffa barnvakt?

Hur som helst. Uppenbarligen prioriterade doktor XX just oss av dessa tre par, vilket vi väl ska vara tacksamma för. Han bad ordentligt om ursäkt för att det blivit så rörigt, och att han var stressad. Det gjorde han, och det var vi också tacksamma för. Fast å andra sidan är ju inte det vårt problem, att de inte kan sköta sina bokningar.

Vidare. Vi hade en fattig halvtimme med honom, under den halvtimmen ville vi ha svar på en mängd frågor. De flesta av dem finns det inget svar på. Åtminstone tio minuter, kanske mer, av denna värdefulla tid, använde doktorn till att föreläsa för oss om förutsättningarna för IVF, varför det inte alltid funkar, att embryon som ser perfekta ut inte behöver vara det, och så vidare. Saker vi redan känner till. Vi var lite för flata och nervösa för att avbryta honom. När han avslutade samtalet hade vi frågor kvar, låt vara att det är svåra frågor som inte går att svara på. Ju mer jag tänker på det i efterhand, desto mer förbannad blir jag. Varför kunde inte detta sista jävla samtal som avslutar denna jävla tid av meningslöst lidande få vara på våra villkor? Utan trippelbokningar, utan stress, utan föreläsningar som vi inte bett om?

Jag tror att det var därför jag grät.

Mötet med psykologen
Nästa dag grät jag mig igenom en timme hos min psykolog, som jag inte träffar så ofta numera av naturliga skäl, då hon finns i Göteborg och jag i Stockholm. Vi försöker avsluta terapin genom att prata om det som hänt under de dryga två år jag har gått hos henne. Men denna dag kände jag att jag inte orkade med några tillbakablickar, jag behövde hjälp med hur jag mådde just då. Jag berättade om hur det känns när det är som värst, om hjärtklappningen och andnöden och att jag inte vill leva längre. Och om ilskan, den blinda glödande vreden som skär som en klinga genom kroppen. Jag tror att jag vet hur varulvar känner sig när de ser fullmånen, när något okänt skrämmande tar över och gör en till någon man inte vill vara. Jag bär en mask, ansiktet jag visar för världen är inte mitt. Jag spelar rollen av mitt gamla jag, och gör det oftast riktigt bra. Men under masken finns det någon annan, en ny person som inte är särskilt behaglig eller trevlig. Faktiskt så är jag inte ens säker på att det finns någon människa alls under masken. Kanske finns där bara ilska och vrede.

Min psykolog lovade som sagt att hon ska ta reda på någon i Stockholm som kan hjälpa mig, och efteråt mådde jag bättre. Hon har alltid hjälpt mig förut, och jag litar på henne.

Mötet på Carlanderska
På eftermiddagen samma dag var vi på Carlanderska och träffade doktor Optimist. Han får heta så, för han är den som hurtigt förutspådde att jag skulle vara gravid när vi flyttat till Stockholm. Efter all gråt var både O och jag konstigt upprymda och nästan fnissiga under mötet. Vi frågade de vanliga frågorna, varför det inte lyckats, och skrattade när doktorn låtsades leta i sin skrivbordslåda efter svaret. Naturligtvis begriper vi förutsättningarna, att det inte finns något vettigt svar på frågan. Hade det gjort det hade vi haft barn nu.

Doktorn gick igenom vår historia, kommenterade O:s spermaprov. Ett kuriosum: SU anser numera att vår barnlöshet är oförklarad, eftersom de gjort två standard-IVF med utmärkt resultat (förutom graviditet då), men Carlanderska håller fast vid diagnosen manlig faktor. Vem ska man tro på? Min sköldkörtel pratade vi också om, men den sägs vara åtgärdad nu med medicinen jag äter. Vi förklarade att vi kan tänka oss att göra ett försök till, ett sista, och då vill vi gärna prova långtidsodling. Jodå, det kan göras på Carlanderska, men dr Optimist levde upp till sitt namn och menade att det egentligen var för tidigt att ge upp efter bara ett försök till. O och jag tittade på varann och suckade.

Frågan är då vad man kan göra för att optimera detta sista försök. Hmhm. Har du endometrios, har det gjorts någon laparoskopi vid utredningen? Nej. (Vad jag inte berättade var att jag faktiskt frågat den läkare som hösten 2001 gjorde vår fertilitetsutredning om det kunde tänkas att jag hade endometrios, eftersom jag har ganska ont vid mens. Då blev jag i princip idiotförklarad, har man endo så har man ont jämt, menade doktorn). Svår mensvärk? Äter du värktabletter, många? Tja, måste tänka lite, under de två första mensdagarna petar jag i mig sisådär åtta tio Ibumetin (billigare alternativ till Ipren) à 400 mg, eller numera Reliv (billigare alternativ till Alvedon) eftersom jag inte törs äta Ipren efter alla larmrapporter, fast Reliv hjälper inte alls lika bra.

Då var saken klar, doktorn tyckte att det var värt att göra en laparoskopi. Hittar man ingen endo är allt gott och väl. Hittar man endo kan man försöka bränna bort den där och då vid operationen. Finns det mycket endometriosvävnad medicinerar man i ett halvår med sprutor som har samma effekt som nedregleringssprayen vid IVF. Inga ägglossningar, inga menstruationer under ett halvår svälter ut endometriosen.

Sedan blev det bråttom, en annan läkare knackade på dörren och bad om assistans vid en operation, handskakningar, fundera på saken, ring så skriver jag en remiss, tackåhej.

Och nu då?
Direkt efteråt var vi än mer upprymda. Det kändes så absurt att man nu efter alla försök kommer på detta. Ta-dam, hon har endometrios! Svaret på alla frågor. Det är väldigt frestande att hugga tag i detta halmstrå och tro att alla problem är lösta nu. Men riktigt så dumma är vi inte.

Egentligen har vi redan bestämt oss, remissen är skickad och förhoppningsvis blir jag kallad till en läkare i Stockholm någon gång på nyåret. O vill utreda detta och göra en sista IVF, han tror att vi ångrar oss annars. Jag vet inte, jag vacklar. Jag har en liten kraftreserv kvar och jag är inte säker på att jag vill lägga den på detta. Narkos, titthålsoperation, ont efteråt, urjävlig nedreglering i sex månader. Och sedan IVF. Doktor Optimist säger att de flesta mår utmärkt under nedregleringen, mår man dåligt kan man få östrogenplåster som hjälper. Hm. Han menar att eftersom O:s spermaprov inte är helkasst så finns det en chans att vi kan bli med barn spontant. Dessutom är det bra att bli av med endometrios inför en IVF. Det finns inga direkta studier på det, men hans erfarenhet är att kvinnor med endometrios behöver göra fler IVF:er för att lyckas. Och så lär min mensvärk förbättras, och därmed min livskvalitet.

Bah, livskvalitet. Om det bara är för mensvärkens skull skiter vi i detta. Visst, det är inte kul, men jag har levt med den sedan jag var 13 år. Jag vet vad den beror på, jag vet att det inte är farligt, jag vet att det hjälper om jag tar en värktablett. Men om doktor Optimist tror att det ökar mina chanser att bli gravid får han göra femtio operationer. Han får hugga av mig händerna om han bara presenterar vettiga argument för det. Jag blir själv förvånad över styrkan i min drift att reproducera mig.

Om jag ändå kunde veta vad som är bäst att göra. Nu blir det nog så här, men jag är inte säker på att jag vill. Resonerar jag med mig själv kommer jag alltid fram till att det nog är bäst att göra en lap, medicinera och sedan göra en sista IVF med långtidsodling. Men hela kroppen spjärnar emot när jag tänker på det. Å andra sidan kanske jag ångrar mig om jag avstår?

Så där går det på, och jag sitter uppe på nätterna, ihopkrupen i soffan och lyssnar på O:s snarkningar inifrån sovrummet och biter på naglarna och funderar. Men jag hittar inte någon lösning.

Adoption då?

Jo, det händer faktiskt något på den fronten. Vi går en distanskurs per mejl, och vi har anmält oss för hemutredning. I Stockholm inleds hemutredningen med tre frivilliga gruppträffar - undrar hur många som törs avstå från dem? Vår första träff är den 13 januari.

En liten ljuspunkt i detta mörker är att adoptionen inte stoppas upp av endometrioskarusellen. Vi kan göra vår hemutredning parallellt med endobehandlingen. Kanske gör vi den sista IVF:en efter sommaren, kanske är hemutredningen rentav färdig då. När IVF:en går åt helvete (när, inte om, just det) kanske vi kan vara redo att skicka våra papper till Bolivia för att äntligen, äntligen kunna säga att vi väntar barn.

En lång dagboksanteckning

Nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre, kära läsare, ni suktar säkert efter att få veta vad som sas vid våra möten med läkarna på Sahlgrenska och Carlanderska. Håll i er, för nu blir det olidligt spännande.

Inte.

Mötet på Sahlgrenska
Nej, mötet på SU gav faktiskt inte något speciellt i informationsväg. För sista gången letade vi parkeringsplats, för sista gången gick vi in genom glasdörrarna och uppför de två trapporna, för sista gången tog jag en nummerlapp, för sista gången halade jag upp det förhatliga illgula frikortet som grinar elakt mot mig så fort jag tar upp plånboken (ja, jag är tacksam att man får frikort och slipper betala, men jag hatar att bli påmind om hela IVF-traumat på vilket sätt det än vara månde), för sista gången träffade vi hövdingen doktor XX.

Och vad fick vi veta? I stort sett ingenting. Att fyra IVF med tillhörande frysförsök misslyckas trots utmärkta förutsättningar är inte helt ovanligt. Det kan bero på ren otur. Det enda i vår historia som verkar något anmärkningsvärt är den dåliga överlevnaden vid frysförsök. Av våra embryon överlever ungefär en tredjedel medan två tredjedelar dör, det borde vara tvärtom. Men även detta kan bero på otur, eller så beror det på att något är väldigt fel. Jag frågade om det finns något som är värt att prova när vi gör vårt allra sista försök, men han kunde inte komma på något särskilt. Hårt pressad medgav han att det kunde vara intressant att prova långtidsodling just i vårt fall. Den stora nackdelen är att det blir färre embryon till frysen då, men det är snarast en fördel för oss. Elva embryon i frysen skulle inte få oss att jubla, det bara förlänger lidandet. Dessutom kanske långtidsodlingen ger ytterligare information. Om alla embryon dör på dag 4 vet vi att något är fel.

Mötet var lugnt och sansat och affärsmässigt. Men en gång tror jag att XX anade sig till mörkret i mig, när jag sa att jag mår väldigt dåligt och att jag måste göra något åt det. Rösten hakade upp sig lite då och han mötte min blick. Men mycket mer hände inte. Vi skakade hand, han önskade oss lycka till och vi gick. När vi stängde dörren efter oss såg jag hur han började diktera det sista inlägget i vår journal.

Halvvägs nere i trappan började jag gråta, och grät resten av eftermiddagen och kvällen. O var alldeles handfallen. Vi hade ju inte fått några negativa besked, samtalet hade avlöpt så som vi hade väntat oss.

Jovisst, men ändå inte. Jag kände mig så kränkt och avfärdad. Tiden från augusti förra året fram tills nu, den tid som vi behandlats på SU, har varit den svåraste i mitt liv. Men jag har uthärdat, för jag har hoppats. Hade jag blivit gravid hade det varit värt det många gånger om. Förstås.

Men det har inte blivit så. Istället kommer jag alltid att förknippa Sahlgrenska med anspänning, ångest, nervositet, smärta, allt till ingen nytta. Och nästan värst av allt var detta sista samtal.

I gammal god stil var vi nämligen trippelbokade med två andra par, som hade tid hos doktor XX precis samtidigt. Ett av dessa par satt i väntrummet tillsammans med oss och gullade med sin dotter som såg ut att vara ett år ungefär. De hade naturligtvis ingen aning om att vi satt där och väntade på vårt sista samtal, att vi gjort åtta försök utan att lyckas, att deras lycka kändes som ett personligt hån. Antagligen tänkte de inte ens på att deras förtjusande dotter kunde störa någon, och om de tänkte på det så tyckte de antagligen att vuxna människor måste acceptera att barn finns och vet ni förresten hur svårt det är att skaffa barnvakt?

Hur som helst. Uppenbarligen prioriterade doktor XX just oss av dessa tre par, vilket vi väl ska vara tacksamma för. Han bad ordentligt om ursäkt för att det blivit så rörigt, och att han var stressad. Det gjorde han, och det var vi också tacksamma för. Fast å andra sidan är ju inte det vårt problem, att de inte kan sköta sina bokningar.

Vidare. Vi hade en fattig halvtimme med honom, under den halvtimmen ville vi ha svar på en mängd frågor. De flesta av dem finns det inget svar på. Åtminstone tio minuter, kanske mer, av denna värdefulla tid, använde doktorn till att föreläsa för oss om förutsättningarna för IVF, varför det inte alltid funkar, att embryon som ser perfekta ut inte behöver vara det, och så vidare. Saker vi redan känner till. Vi var lite för flata och nervösa för att avbryta honom. När han avslutade samtalet hade vi frågor kvar, låt vara att det är svåra frågor som inte går att svara på. Ju mer jag tänker på det i efterhand, desto mer förbannad blir jag. Varför kunde inte detta sista jävla samtal som avslutar denna jävla tid av meningslöst lidande få vara på våra villkor? Utan trippelbokningar, utan stress, utan föreläsningar som vi inte bett om?

Jag tror att det var därför jag grät.

Mötet med psykologen
Nästa dag grät jag mig igenom en timme hos min psykolog, som jag inte träffar så ofta numera av naturliga skäl, då hon finns i Göteborg och jag i Stockholm. Vi försöker avsluta terapin genom att prata om det som hänt under de dryga två år jag har gått hos henne. Men denna dag kände jag att jag inte orkade med några tillbakablickar, jag behövde hjälp med hur jag mådde just då. Jag berättade om hur det känns när det är som värst, om hjärtklappningen och andnöden och att jag inte vill leva längre. Och om ilskan, den blinda glödande vreden som skär som en klinga genom kroppen. Jag tror att jag vet hur varulvar känner sig när de ser fullmånen, när något okänt skrämmande tar över och gör en till någon man inte vill vara. Jag bär en mask, ansiktet jag visar för världen är inte mitt. Jag spelar rollen av mitt gamla jag, och gör det oftast riktigt bra. Men under masken finns det någon annan, en ny person som inte är särskilt behaglig eller trevlig. Faktiskt så är jag inte ens säker på att det finns någon människa alls under masken. Kanske finns där bara ilska och vrede.

Min psykolog lovade som sagt att hon ska ta reda på någon i Stockholm som kan hjälpa mig, och efteråt mådde jag bättre. Hon har alltid hjälpt mig förut, och jag litar på henne.

Mötet på Carlanderska
På eftermiddagen samma dag var vi på Carlanderska och träffade doktor Optimist. Han får heta så, för han är den som hurtigt förutspådde att jag skulle vara gravid när vi flyttat till Stockholm. Efter all gråt var både O och jag konstigt upprymda och nästan fnissiga under mötet. Vi frågade de vanliga frågorna, varför det inte lyckats, och skrattade när doktorn låtsades leta i sin skrivbordslåda efter svaret. Naturligtvis begriper vi förutsättningarna, att det inte finns något vettigt svar på frågan. Hade det gjort det hade vi haft barn nu.

Doktorn gick igenom vår historia, kommenterade O:s spermaprov. Ett kuriosum: SU anser numera att vår barnlöshet är oförklarad, eftersom de gjort två standard-IVF med utmärkt resultat (förutom graviditet då), men Carlanderska håller fast vid diagnosen manlig faktor. Vem ska man tro på? Min sköldkörtel pratade vi också om, men den sägs vara åtgärdad nu med medicinen jag äter. Vi förklarade att vi kan tänka oss att göra ett försök till, ett sista, och då vill vi gärna prova långtidsodling. Jodå, det kan göras på Carlanderska, men dr Optimist levde upp till sitt namn och menade att det egentligen var för tidigt att ge upp efter bara ett försök till. O och jag tittade på varann och suckade.

Frågan är då vad man kan göra för att optimera detta sista försök. Hmhm. Har du endometrios, har det gjorts någon laparoskopi vid utredningen? Nej. (Vad jag inte berättade var att jag faktiskt frågat den läkare som hösten 2001 gjorde vår fertilitetsutredning om det kunde tänkas att jag hade endometrios, eftersom jag har ganska ont vid mens. Då blev jag i princip idiotförklarad, har man endo så har man ont jämt, menade doktorn). Svår mensvärk? Äter du värktabletter, många? Tja, måste tänka lite, under de två första mensdagarna petar jag i mig sisådär åtta tio Ibumetin (billigare alternativ till Ipren) à 400 mg, eller numera Reliv (billigare alternativ till Alvedon) eftersom jag inte törs äta Ipren efter alla larmrapporter, fast Reliv hjälper inte alls lika bra.

Då var saken klar, doktorn tyckte att det var värt att göra en laparoskopi. Hittar man ingen endo är allt gott och väl. Hittar man endo kan man försöka bränna bort den där och då vid operationen. Finns det mycket endometriosvävnad medicinerar man i ett halvår med sprutor som har samma effekt som nedregleringssprayen vid IVF. Inga ägglossningar, inga menstruationer under ett halvår svälter ut endometriosen.

Sedan blev det bråttom, en annan läkare knackade på dörren och bad om assistans vid en operation, handskakningar, fundera på saken, ring så skriver jag en remiss, tackåhej.

Och nu då?
Direkt efteråt var vi än mer upprymda. Det kändes så absurt att man nu efter alla försök kommer på detta. Ta-dam, hon har endometrios! Svaret på alla frågor. Det är väldigt frestande att hugga tag i detta halmstrå och tro att alla problem är lösta nu. Men riktigt så dumma är vi inte.

Egentligen har vi redan bestämt oss, remissen är skickad och förhoppningsvis blir jag kallad till en läkare i Stockholm någon gång på nyåret. O vill utreda detta och göra en sista IVF, han tror att vi ångrar oss annars. Jag vet inte, jag vacklar. Jag har en liten kraftreserv kvar och jag är inte säker på att jag vill lägga den på detta. Narkos, titthålsoperation, ont efteråt, urjävlig nedreglering i sex månader. Och sedan IVF. Doktor Optimist säger att de flesta mår utmärkt under nedregleringen, mår man dåligt kan man få östrogenplåster som hjälper. Hm. Han menar att eftersom O:s spermaprov inte är helkasst så finns det en chans att vi kan bli med barn spontant. Dessutom är det bra att bli av med endometrios inför en IVF. Det finns inga direkta studier på det, men hans erfarenhet är att kvinnor med endometrios behöver göra fler IVF:er för att lyckas. Och så lär min mensvärk förbättras, och därmed min livskvalitet.

Bah, livskvalitet. Om det bara är för mensvärkens skull skiter vi i detta. Visst, det är inte kul, men jag har levt med den sedan jag var 13 år. Jag vet vad den beror på, jag vet att det inte är farligt, jag vet att det hjälper om jag tar en värktablett. Men om doktor Optimist tror att det ökar mina chanser att bli gravid får han göra femtio operationer. Han får hugga av mig händerna om han bara presenterar vettiga argument för det. Jag blir själv förvånad över styrkan i min drift att reproducera mig.

Om jag ändå kunde veta vad som är bäst att göra. Nu blir det nog så här, men jag är inte säker på att jag vill. Resonerar jag med mig själv kommer jag alltid fram till att det nog är bäst att göra en lap, medicinera och sedan göra en sista IVF med långtidsodling. Men hela kroppen spjärnar emot när jag tänker på det. Å andra sidan kanske jag ångrar mig om jag avstår?

Så där går det på, och jag sitter uppe på nätterna, ihopkrupen i soffan och lyssnar på O:s snarkningar inifrån sovrummet och biter på naglarna och funderar. Men jag hittar inte någon lösning.

Adoption då?

Jo, det händer faktiskt något på den fronten. Vi går en distanskurs per mejl, och vi har anmält oss för hemutredning. I Stockholm inleds hemutredningen med tre frivilliga gruppträffar - undrar hur många som törs avstå från dem? Vår första träff är den 13 januari.

En liten ljuspunkt i detta mörker är att adoptionen inte stoppas upp av endometrioskarusellen. Vi kan göra vår hemutredning parallellt med endobehandlingen. Kanske gör vi den sista IVF:en efter sommaren, kanske är hemutredningen rentav färdig då. När IVF:en går åt helvete (när, inte om, just det) kanske vi kan vara redo att skicka våra papper till Bolivia för att äntligen, äntligen kunna säga att vi väntar barn.

Deprimerad?

Är tillbaka efter en helg i Göteborg. Vi har varit hos Sahlgrenska och Carlanderska och fått audienser på en halvtimme på vardera stället. Jag skriver mer om det en annan dag, det var jobbiga möten. O har firat sin mamma som fyllde år, jag visade mig inte, pallade inte med en familjesammankomst. Jag har grälat och pratat mycket med min mamma, vi har en jobbig relation.

Jag är nu ganska säker på att jag är deprimerad. Visst kan jag skratta ibland, och se fram emot små händelser i vardagen. Men det kan jag bara när jag lyckas förtränga Hur Det Egentligen Är. Att jag trots allt detta lidande inte är ett endaste steg närmare att få barn än jag varit någonsin. Då kommer ilskan, tårarna, den överväldigande sorgen, hjärtklappningen, andnöden. Och jag tänker det mest förbjudna: att jag faktiskt varken vill eller orkar leva. Mitt liv som det erbjuds mig intresserar mig inte.

Så detta går inte längre. Någonting måste göras. Jag har kontakt med en psykolog i Göteborg, hon har lovat att ta reda på en kontakt i Stockholm, en psykolog eller psykiater. Numera är jag heller inte främmande för att äta antidepressiv medicin. Vi lär inte göra någon mer IVF på ett tag ändå, om alls. Det finns inte en chans att jag orkar göra en IVF i mitt tillstånd, än mindre den sista IVF:en.

Deprimerad?

Är tillbaka efter en helg i Göteborg. Vi har varit hos Sahlgrenska och Carlanderska och fått audienser på en halvtimme på vardera stället. Jag skriver mer om det en annan dag, det var jobbiga möten. O har firat sin mamma som fyllde år, jag visade mig inte, pallade inte med en familjesammankomst. Jag har grälat och pratat mycket med min mamma, vi har en jobbig relation.

Jag är nu ganska säker på att jag är deprimerad. Visst kan jag skratta ibland, och se fram emot små händelser i vardagen. Men det kan jag bara när jag lyckas förtränga Hur Det Egentligen Är. Att jag trots allt detta lidande inte är ett endaste steg närmare att få barn än jag varit någonsin. Då kommer ilskan, tårarna, den överväldigande sorgen, hjärtklappningen, andnöden. Och jag tänker det mest förbjudna: att jag faktiskt varken vill eller orkar leva. Mitt liv som det erbjuds mig intresserar mig inte.

Så detta går inte längre. Någonting måste göras. Jag har kontakt med en psykolog i Göteborg, hon har lovat att ta reda på en kontakt i Stockholm, en psykolog eller psykiater. Numera är jag heller inte främmande för att äta antidepressiv medicin. Vi lär inte göra någon mer IVF på ett tag ändå, om alls. Det finns inte en chans att jag orkar göra en IVF i mitt tillstånd, än mindre den sista IVF:en.