Gräsligt, övermåttan gräsligt

En del saker borde inte få hända.

Det är ett tag nu som jag ofta tänkt att jag vill byta liv med någon, vem som helst. De behöver inte ens ha barn för att jag ska vilja ha deras liv. Vem som helst är lyckligare än jag, har jag tänkt.

Men inte idag. Jag tittar ner på min kropp, mina bröst, mina armar, mina händer, jag vänder på dem och synar handflatorna, sträcker på fingrarna. Jag lever. Jag är frisk, jag är hel, jag fungerar. Inte nog med det, min man lever och är hos mig, min man som jag har varit så arg på. Nämner jag någonsin att jag älskar honom? För det gör jag, och jag är tacksam över att just vi hittade varann och har haft varann i snart tretton år.

Just idag finns det mycket att vara tacksam över. Att jag inte är femton år och har förlorat hela min familj, därför att jag valde att vara kvar på hotellet medan de andra gick ner på stranden. Att jag inte förutom min familj dessutom har förlorat mitt hem och alla mina ägodelar och alla möjligheter att försörja mig.

Count your blessings, säger man på engelska. Det tror jag att jag ska göra ikväll, på årets näst sista dag.

Gräsligt, övermåttan gräsligt

En del saker borde inte få hända.

Det är ett tag nu som jag ofta tänkt att jag vill byta liv med någon, vem som helst. De behöver inte ens ha barn för att jag ska vilja ha deras liv. Vem som helst är lyckligare än jag, har jag tänkt.

Men inte idag. Jag tittar ner på min kropp, mina bröst, mina armar, mina händer, jag vänder på dem och synar handflatorna, sträcker på fingrarna. Jag lever. Jag är frisk, jag är hel, jag fungerar. Inte nog med det, min man lever och är hos mig, min man som jag har varit så arg på. Nämner jag någonsin att jag älskar honom? För det gör jag, och jag är tacksam över att just vi hittade varann och har haft varann i snart tretton år.

Just idag finns det mycket att vara tacksam över. Att jag inte är femton år och har förlorat hela min familj, därför att jag valde att vara kvar på hotellet medan de andra gick ner på stranden. Att jag inte förutom min familj dessutom har förlorat mitt hem och alla mina ägodelar och alla möjligheter att försörja mig.

Count your blessings, säger man på engelska. Det tror jag att jag ska göra ikväll, på årets näst sista dag.

Lars Norén is coming to town

Ni kanske trodde att det var jultomten som var på ingång? Det tror inte jag. Jag misstänker starkt att det i år blir vad som har blivit ett begrepp i vår familj, en Lars Norén-jul. Då är det alltid någon som gråter, krisar, grälar eller blir för full. Hittills har inte jag stått för någon av framträdandena, men vem vet, jag kanske får tillfälle att spela alla rollerna i år?

Den som lever får se. Imorgon åker jag till Göteborg och är tillbaka efter jul, så tills dess blir det inga uppdateringar av sidan.

Har jag sagt detta förut?
Jag tänker det ofta nämligen. Vad hade jag gjort utan alla er infertilitetssystrar jag har hittat via nätet? Ni vet själva vilka ni är. En del känner jag numera också i verkligheten, andra känner jag bara via olika nick. Gemensamt för er alla är att jag känner mig förstådd av er, och det är helt enkelt så himla skönt, att det finns en grupp människor som begriper utan att man behöver förklara och försvara sig. Att det finns någon jag kan spegla mig i. Det är inte mig eller oss det är fel på, det är infertiliteten. Mina och våra reaktioner är sunda reaktioner på en högst osund situation.

Nästa år blir det bättre.

Lars Norén is coming to town

Ni kanske trodde att det var jultomten som var på ingång? Det tror inte jag. Jag misstänker starkt att det i år blir vad som har blivit ett begrepp i vår familj, en Lars Norén-jul. Då är det alltid någon som gråter, krisar, grälar eller blir för full. Hittills har inte jag stått för någon av framträdandena, men vem vet, jag kanske får tillfälle att spela alla rollerna i år?

Den som lever får se. Imorgon åker jag till Göteborg och är tillbaka efter jul, så tills dess blir det inga uppdateringar av sidan.

Har jag sagt detta förut?
Jag tänker det ofta nämligen. Vad hade jag gjort utan alla er infertilitetssystrar jag har hittat via nätet? Ni vet själva vilka ni är. En del känner jag numera också i verkligheten, andra känner jag bara via olika nick. Gemensamt för er alla är att jag känner mig förstådd av er, och det är helt enkelt så himla skönt, att det finns en grupp människor som begriper utan att man behöver förklara och försvara sig. Att det finns någon jag kan spegla mig i. Det är inte mig eller oss det är fel på, det är infertiliteten. Mina och våra reaktioner är sunda reaktioner på en högst osund situation.

Nästa år blir det bättre.

En lång dagboksanteckning

Nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre, kära läsare, ni suktar säkert efter att få veta vad som sas vid våra möten med läkarna på Sahlgrenska och Carlanderska. Håll i er, för nu blir det olidligt spännande.

Inte.

Mötet på Sahlgrenska
Nej, mötet på SU gav faktiskt inte något speciellt i informationsväg. För sista gången letade vi parkeringsplats, för sista gången gick vi in genom glasdörrarna och uppför de två trapporna, för sista gången tog jag en nummerlapp, för sista gången halade jag upp det förhatliga illgula frikortet som grinar elakt mot mig så fort jag tar upp plånboken (ja, jag är tacksam att man får frikort och slipper betala, men jag hatar att bli påmind om hela IVF-traumat på vilket sätt det än vara månde), för sista gången träffade vi hövdingen doktor XX.

Och vad fick vi veta? I stort sett ingenting. Att fyra IVF med tillhörande frysförsök misslyckas trots utmärkta förutsättningar är inte helt ovanligt. Det kan bero på ren otur. Det enda i vår historia som verkar något anmärkningsvärt är den dåliga överlevnaden vid frysförsök. Av våra embryon överlever ungefär en tredjedel medan två tredjedelar dör, det borde vara tvärtom. Men även detta kan bero på otur, eller så beror det på att något är väldigt fel. Jag frågade om det finns något som är värt att prova när vi gör vårt allra sista försök, men han kunde inte komma på något särskilt. Hårt pressad medgav han att det kunde vara intressant att prova långtidsodling just i vårt fall. Den stora nackdelen är att det blir färre embryon till frysen då, men det är snarast en fördel för oss. Elva embryon i frysen skulle inte få oss att jubla, det bara förlänger lidandet. Dessutom kanske långtidsodlingen ger ytterligare information. Om alla embryon dör på dag 4 vet vi att något är fel.

Mötet var lugnt och sansat och affärsmässigt. Men en gång tror jag att XX anade sig till mörkret i mig, när jag sa att jag mår väldigt dåligt och att jag måste göra något åt det. Rösten hakade upp sig lite då och han mötte min blick. Men mycket mer hände inte. Vi skakade hand, han önskade oss lycka till och vi gick. När vi stängde dörren efter oss såg jag hur han började diktera det sista inlägget i vår journal.

Halvvägs nere i trappan började jag gråta, och grät resten av eftermiddagen och kvällen. O var alldeles handfallen. Vi hade ju inte fått några negativa besked, samtalet hade avlöpt så som vi hade väntat oss.

Jovisst, men ändå inte. Jag kände mig så kränkt och avfärdad. Tiden från augusti förra året fram tills nu, den tid som vi behandlats på SU, har varit den svåraste i mitt liv. Men jag har uthärdat, för jag har hoppats. Hade jag blivit gravid hade det varit värt det många gånger om. Förstås.

Men det har inte blivit så. Istället kommer jag alltid att förknippa Sahlgrenska med anspänning, ångest, nervositet, smärta, allt till ingen nytta. Och nästan värst av allt var detta sista samtal.

I gammal god stil var vi nämligen trippelbokade med två andra par, som hade tid hos doktor XX precis samtidigt. Ett av dessa par satt i väntrummet tillsammans med oss och gullade med sin dotter som såg ut att vara ett år ungefär. De hade naturligtvis ingen aning om att vi satt där och väntade på vårt sista samtal, att vi gjort åtta försök utan att lyckas, att deras lycka kändes som ett personligt hån. Antagligen tänkte de inte ens på att deras förtjusande dotter kunde störa någon, och om de tänkte på det så tyckte de antagligen att vuxna människor måste acceptera att barn finns och vet ni förresten hur svårt det är att skaffa barnvakt?

Hur som helst. Uppenbarligen prioriterade doktor XX just oss av dessa tre par, vilket vi väl ska vara tacksamma för. Han bad ordentligt om ursäkt för att det blivit så rörigt, och att han var stressad. Det gjorde han, och det var vi också tacksamma för. Fast å andra sidan är ju inte det vårt problem, att de inte kan sköta sina bokningar.

Vidare. Vi hade en fattig halvtimme med honom, under den halvtimmen ville vi ha svar på en mängd frågor. De flesta av dem finns det inget svar på. Åtminstone tio minuter, kanske mer, av denna värdefulla tid, använde doktorn till att föreläsa för oss om förutsättningarna för IVF, varför det inte alltid funkar, att embryon som ser perfekta ut inte behöver vara det, och så vidare. Saker vi redan känner till. Vi var lite för flata och nervösa för att avbryta honom. När han avslutade samtalet hade vi frågor kvar, låt vara att det är svåra frågor som inte går att svara på. Ju mer jag tänker på det i efterhand, desto mer förbannad blir jag. Varför kunde inte detta sista jävla samtal som avslutar denna jävla tid av meningslöst lidande få vara på våra villkor? Utan trippelbokningar, utan stress, utan föreläsningar som vi inte bett om?

Jag tror att det var därför jag grät.

Mötet med psykologen
Nästa dag grät jag mig igenom en timme hos min psykolog, som jag inte träffar så ofta numera av naturliga skäl, då hon finns i Göteborg och jag i Stockholm. Vi försöker avsluta terapin genom att prata om det som hänt under de dryga två år jag har gått hos henne. Men denna dag kände jag att jag inte orkade med några tillbakablickar, jag behövde hjälp med hur jag mådde just då. Jag berättade om hur det känns när det är som värst, om hjärtklappningen och andnöden och att jag inte vill leva längre. Och om ilskan, den blinda glödande vreden som skär som en klinga genom kroppen. Jag tror att jag vet hur varulvar känner sig när de ser fullmånen, när något okänt skrämmande tar över och gör en till någon man inte vill vara. Jag bär en mask, ansiktet jag visar för världen är inte mitt. Jag spelar rollen av mitt gamla jag, och gör det oftast riktigt bra. Men under masken finns det någon annan, en ny person som inte är särskilt behaglig eller trevlig. Faktiskt så är jag inte ens säker på att det finns någon människa alls under masken. Kanske finns där bara ilska och vrede.

Min psykolog lovade som sagt att hon ska ta reda på någon i Stockholm som kan hjälpa mig, och efteråt mådde jag bättre. Hon har alltid hjälpt mig förut, och jag litar på henne.

Mötet på Carlanderska
På eftermiddagen samma dag var vi på Carlanderska och träffade doktor Optimist. Han får heta så, för han är den som hurtigt förutspådde att jag skulle vara gravid när vi flyttat till Stockholm. Efter all gråt var både O och jag konstigt upprymda och nästan fnissiga under mötet. Vi frågade de vanliga frågorna, varför det inte lyckats, och skrattade när doktorn låtsades leta i sin skrivbordslåda efter svaret. Naturligtvis begriper vi förutsättningarna, att det inte finns något vettigt svar på frågan. Hade det gjort det hade vi haft barn nu.

Doktorn gick igenom vår historia, kommenterade O:s spermaprov. Ett kuriosum: SU anser numera att vår barnlöshet är oförklarad, eftersom de gjort två standard-IVF med utmärkt resultat (förutom graviditet då), men Carlanderska håller fast vid diagnosen manlig faktor. Vem ska man tro på? Min sköldkörtel pratade vi också om, men den sägs vara åtgärdad nu med medicinen jag äter. Vi förklarade att vi kan tänka oss att göra ett försök till, ett sista, och då vill vi gärna prova långtidsodling. Jodå, det kan göras på Carlanderska, men dr Optimist levde upp till sitt namn och menade att det egentligen var för tidigt att ge upp efter bara ett försök till. O och jag tittade på varann och suckade.

Frågan är då vad man kan göra för att optimera detta sista försök. Hmhm. Har du endometrios, har det gjorts någon laparoskopi vid utredningen? Nej. (Vad jag inte berättade var att jag faktiskt frågat den läkare som hösten 2001 gjorde vår fertilitetsutredning om det kunde tänkas att jag hade endometrios, eftersom jag har ganska ont vid mens. Då blev jag i princip idiotförklarad, har man endo så har man ont jämt, menade doktorn). Svår mensvärk? Äter du värktabletter, många? Tja, måste tänka lite, under de två första mensdagarna petar jag i mig sisådär åtta tio Ibumetin (billigare alternativ till Ipren) à 400 mg, eller numera Reliv (billigare alternativ till Alvedon) eftersom jag inte törs äta Ipren efter alla larmrapporter, fast Reliv hjälper inte alls lika bra.

Då var saken klar, doktorn tyckte att det var värt att göra en laparoskopi. Hittar man ingen endo är allt gott och väl. Hittar man endo kan man försöka bränna bort den där och då vid operationen. Finns det mycket endometriosvävnad medicinerar man i ett halvår med sprutor som har samma effekt som nedregleringssprayen vid IVF. Inga ägglossningar, inga menstruationer under ett halvår svälter ut endometriosen.

Sedan blev det bråttom, en annan läkare knackade på dörren och bad om assistans vid en operation, handskakningar, fundera på saken, ring så skriver jag en remiss, tackåhej.

Och nu då?
Direkt efteråt var vi än mer upprymda. Det kändes så absurt att man nu efter alla försök kommer på detta. Ta-dam, hon har endometrios! Svaret på alla frågor. Det är väldigt frestande att hugga tag i detta halmstrå och tro att alla problem är lösta nu. Men riktigt så dumma är vi inte.

Egentligen har vi redan bestämt oss, remissen är skickad och förhoppningsvis blir jag kallad till en läkare i Stockholm någon gång på nyåret. O vill utreda detta och göra en sista IVF, han tror att vi ångrar oss annars. Jag vet inte, jag vacklar. Jag har en liten kraftreserv kvar och jag är inte säker på att jag vill lägga den på detta. Narkos, titthålsoperation, ont efteråt, urjävlig nedreglering i sex månader. Och sedan IVF. Doktor Optimist säger att de flesta mår utmärkt under nedregleringen, mår man dåligt kan man få östrogenplåster som hjälper. Hm. Han menar att eftersom O:s spermaprov inte är helkasst så finns det en chans att vi kan bli med barn spontant. Dessutom är det bra att bli av med endometrios inför en IVF. Det finns inga direkta studier på det, men hans erfarenhet är att kvinnor med endometrios behöver göra fler IVF:er för att lyckas. Och så lär min mensvärk förbättras, och därmed min livskvalitet.

Bah, livskvalitet. Om det bara är för mensvärkens skull skiter vi i detta. Visst, det är inte kul, men jag har levt med den sedan jag var 13 år. Jag vet vad den beror på, jag vet att det inte är farligt, jag vet att det hjälper om jag tar en värktablett. Men om doktor Optimist tror att det ökar mina chanser att bli gravid får han göra femtio operationer. Han får hugga av mig händerna om han bara presenterar vettiga argument för det. Jag blir själv förvånad över styrkan i min drift att reproducera mig.

Om jag ändå kunde veta vad som är bäst att göra. Nu blir det nog så här, men jag är inte säker på att jag vill. Resonerar jag med mig själv kommer jag alltid fram till att det nog är bäst att göra en lap, medicinera och sedan göra en sista IVF med långtidsodling. Men hela kroppen spjärnar emot när jag tänker på det. Å andra sidan kanske jag ångrar mig om jag avstår?

Så där går det på, och jag sitter uppe på nätterna, ihopkrupen i soffan och lyssnar på O:s snarkningar inifrån sovrummet och biter på naglarna och funderar. Men jag hittar inte någon lösning.

Adoption då?

Jo, det händer faktiskt något på den fronten. Vi går en distanskurs per mejl, och vi har anmält oss för hemutredning. I Stockholm inleds hemutredningen med tre frivilliga gruppträffar - undrar hur många som törs avstå från dem? Vår första träff är den 13 januari.

En liten ljuspunkt i detta mörker är att adoptionen inte stoppas upp av endometrioskarusellen. Vi kan göra vår hemutredning parallellt med endobehandlingen. Kanske gör vi den sista IVF:en efter sommaren, kanske är hemutredningen rentav färdig då. När IVF:en går åt helvete (när, inte om, just det) kanske vi kan vara redo att skicka våra papper till Bolivia för att äntligen, äntligen kunna säga att vi väntar barn.

En lång dagboksanteckning

Nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre, kära läsare, ni suktar säkert efter att få veta vad som sas vid våra möten med läkarna på Sahlgrenska och Carlanderska. Håll i er, för nu blir det olidligt spännande.

Inte.

Mötet på Sahlgrenska
Nej, mötet på SU gav faktiskt inte något speciellt i informationsväg. För sista gången letade vi parkeringsplats, för sista gången gick vi in genom glasdörrarna och uppför de två trapporna, för sista gången tog jag en nummerlapp, för sista gången halade jag upp det förhatliga illgula frikortet som grinar elakt mot mig så fort jag tar upp plånboken (ja, jag är tacksam att man får frikort och slipper betala, men jag hatar att bli påmind om hela IVF-traumat på vilket sätt det än vara månde), för sista gången träffade vi hövdingen doktor XX.

Och vad fick vi veta? I stort sett ingenting. Att fyra IVF med tillhörande frysförsök misslyckas trots utmärkta förutsättningar är inte helt ovanligt. Det kan bero på ren otur. Det enda i vår historia som verkar något anmärkningsvärt är den dåliga överlevnaden vid frysförsök. Av våra embryon överlever ungefär en tredjedel medan två tredjedelar dör, det borde vara tvärtom. Men även detta kan bero på otur, eller så beror det på att något är väldigt fel. Jag frågade om det finns något som är värt att prova när vi gör vårt allra sista försök, men han kunde inte komma på något särskilt. Hårt pressad medgav han att det kunde vara intressant att prova långtidsodling just i vårt fall. Den stora nackdelen är att det blir färre embryon till frysen då, men det är snarast en fördel för oss. Elva embryon i frysen skulle inte få oss att jubla, det bara förlänger lidandet. Dessutom kanske långtidsodlingen ger ytterligare information. Om alla embryon dör på dag 4 vet vi att något är fel.

Mötet var lugnt och sansat och affärsmässigt. Men en gång tror jag att XX anade sig till mörkret i mig, när jag sa att jag mår väldigt dåligt och att jag måste göra något åt det. Rösten hakade upp sig lite då och han mötte min blick. Men mycket mer hände inte. Vi skakade hand, han önskade oss lycka till och vi gick. När vi stängde dörren efter oss såg jag hur han började diktera det sista inlägget i vår journal.

Halvvägs nere i trappan började jag gråta, och grät resten av eftermiddagen och kvällen. O var alldeles handfallen. Vi hade ju inte fått några negativa besked, samtalet hade avlöpt så som vi hade väntat oss.

Jovisst, men ändå inte. Jag kände mig så kränkt och avfärdad. Tiden från augusti förra året fram tills nu, den tid som vi behandlats på SU, har varit den svåraste i mitt liv. Men jag har uthärdat, för jag har hoppats. Hade jag blivit gravid hade det varit värt det många gånger om. Förstås.

Men det har inte blivit så. Istället kommer jag alltid att förknippa Sahlgrenska med anspänning, ångest, nervositet, smärta, allt till ingen nytta. Och nästan värst av allt var detta sista samtal.

I gammal god stil var vi nämligen trippelbokade med två andra par, som hade tid hos doktor XX precis samtidigt. Ett av dessa par satt i väntrummet tillsammans med oss och gullade med sin dotter som såg ut att vara ett år ungefär. De hade naturligtvis ingen aning om att vi satt där och väntade på vårt sista samtal, att vi gjort åtta försök utan att lyckas, att deras lycka kändes som ett personligt hån. Antagligen tänkte de inte ens på att deras förtjusande dotter kunde störa någon, och om de tänkte på det så tyckte de antagligen att vuxna människor måste acceptera att barn finns och vet ni förresten hur svårt det är att skaffa barnvakt?

Hur som helst. Uppenbarligen prioriterade doktor XX just oss av dessa tre par, vilket vi väl ska vara tacksamma för. Han bad ordentligt om ursäkt för att det blivit så rörigt, och att han var stressad. Det gjorde han, och det var vi också tacksamma för. Fast å andra sidan är ju inte det vårt problem, att de inte kan sköta sina bokningar.

Vidare. Vi hade en fattig halvtimme med honom, under den halvtimmen ville vi ha svar på en mängd frågor. De flesta av dem finns det inget svar på. Åtminstone tio minuter, kanske mer, av denna värdefulla tid, använde doktorn till att föreläsa för oss om förutsättningarna för IVF, varför det inte alltid funkar, att embryon som ser perfekta ut inte behöver vara det, och så vidare. Saker vi redan känner till. Vi var lite för flata och nervösa för att avbryta honom. När han avslutade samtalet hade vi frågor kvar, låt vara att det är svåra frågor som inte går att svara på. Ju mer jag tänker på det i efterhand, desto mer förbannad blir jag. Varför kunde inte detta sista jävla samtal som avslutar denna jävla tid av meningslöst lidande få vara på våra villkor? Utan trippelbokningar, utan stress, utan föreläsningar som vi inte bett om?

Jag tror att det var därför jag grät.

Mötet med psykologen
Nästa dag grät jag mig igenom en timme hos min psykolog, som jag inte träffar så ofta numera av naturliga skäl, då hon finns i Göteborg och jag i Stockholm. Vi försöker avsluta terapin genom att prata om det som hänt under de dryga två år jag har gått hos henne. Men denna dag kände jag att jag inte orkade med några tillbakablickar, jag behövde hjälp med hur jag mådde just då. Jag berättade om hur det känns när det är som värst, om hjärtklappningen och andnöden och att jag inte vill leva längre. Och om ilskan, den blinda glödande vreden som skär som en klinga genom kroppen. Jag tror att jag vet hur varulvar känner sig när de ser fullmånen, när något okänt skrämmande tar över och gör en till någon man inte vill vara. Jag bär en mask, ansiktet jag visar för världen är inte mitt. Jag spelar rollen av mitt gamla jag, och gör det oftast riktigt bra. Men under masken finns det någon annan, en ny person som inte är särskilt behaglig eller trevlig. Faktiskt så är jag inte ens säker på att det finns någon människa alls under masken. Kanske finns där bara ilska och vrede.

Min psykolog lovade som sagt att hon ska ta reda på någon i Stockholm som kan hjälpa mig, och efteråt mådde jag bättre. Hon har alltid hjälpt mig förut, och jag litar på henne.

Mötet på Carlanderska
På eftermiddagen samma dag var vi på Carlanderska och träffade doktor Optimist. Han får heta så, för han är den som hurtigt förutspådde att jag skulle vara gravid när vi flyttat till Stockholm. Efter all gråt var både O och jag konstigt upprymda och nästan fnissiga under mötet. Vi frågade de vanliga frågorna, varför det inte lyckats, och skrattade när doktorn låtsades leta i sin skrivbordslåda efter svaret. Naturligtvis begriper vi förutsättningarna, att det inte finns något vettigt svar på frågan. Hade det gjort det hade vi haft barn nu.

Doktorn gick igenom vår historia, kommenterade O:s spermaprov. Ett kuriosum: SU anser numera att vår barnlöshet är oförklarad, eftersom de gjort två standard-IVF med utmärkt resultat (förutom graviditet då), men Carlanderska håller fast vid diagnosen manlig faktor. Vem ska man tro på? Min sköldkörtel pratade vi också om, men den sägs vara åtgärdad nu med medicinen jag äter. Vi förklarade att vi kan tänka oss att göra ett försök till, ett sista, och då vill vi gärna prova långtidsodling. Jodå, det kan göras på Carlanderska, men dr Optimist levde upp till sitt namn och menade att det egentligen var för tidigt att ge upp efter bara ett försök till. O och jag tittade på varann och suckade.

Frågan är då vad man kan göra för att optimera detta sista försök. Hmhm. Har du endometrios, har det gjorts någon laparoskopi vid utredningen? Nej. (Vad jag inte berättade var att jag faktiskt frågat den läkare som hösten 2001 gjorde vår fertilitetsutredning om det kunde tänkas att jag hade endometrios, eftersom jag har ganska ont vid mens. Då blev jag i princip idiotförklarad, har man endo så har man ont jämt, menade doktorn). Svår mensvärk? Äter du värktabletter, många? Tja, måste tänka lite, under de två första mensdagarna petar jag i mig sisådär åtta tio Ibumetin (billigare alternativ till Ipren) à 400 mg, eller numera Reliv (billigare alternativ till Alvedon) eftersom jag inte törs äta Ipren efter alla larmrapporter, fast Reliv hjälper inte alls lika bra.

Då var saken klar, doktorn tyckte att det var värt att göra en laparoskopi. Hittar man ingen endo är allt gott och väl. Hittar man endo kan man försöka bränna bort den där och då vid operationen. Finns det mycket endometriosvävnad medicinerar man i ett halvår med sprutor som har samma effekt som nedregleringssprayen vid IVF. Inga ägglossningar, inga menstruationer under ett halvår svälter ut endometriosen.

Sedan blev det bråttom, en annan läkare knackade på dörren och bad om assistans vid en operation, handskakningar, fundera på saken, ring så skriver jag en remiss, tackåhej.

Och nu då?
Direkt efteråt var vi än mer upprymda. Det kändes så absurt att man nu efter alla försök kommer på detta. Ta-dam, hon har endometrios! Svaret på alla frågor. Det är väldigt frestande att hugga tag i detta halmstrå och tro att alla problem är lösta nu. Men riktigt så dumma är vi inte.

Egentligen har vi redan bestämt oss, remissen är skickad och förhoppningsvis blir jag kallad till en läkare i Stockholm någon gång på nyåret. O vill utreda detta och göra en sista IVF, han tror att vi ångrar oss annars. Jag vet inte, jag vacklar. Jag har en liten kraftreserv kvar och jag är inte säker på att jag vill lägga den på detta. Narkos, titthålsoperation, ont efteråt, urjävlig nedreglering i sex månader. Och sedan IVF. Doktor Optimist säger att de flesta mår utmärkt under nedregleringen, mår man dåligt kan man få östrogenplåster som hjälper. Hm. Han menar att eftersom O:s spermaprov inte är helkasst så finns det en chans att vi kan bli med barn spontant. Dessutom är det bra att bli av med endometrios inför en IVF. Det finns inga direkta studier på det, men hans erfarenhet är att kvinnor med endometrios behöver göra fler IVF:er för att lyckas. Och så lär min mensvärk förbättras, och därmed min livskvalitet.

Bah, livskvalitet. Om det bara är för mensvärkens skull skiter vi i detta. Visst, det är inte kul, men jag har levt med den sedan jag var 13 år. Jag vet vad den beror på, jag vet att det inte är farligt, jag vet att det hjälper om jag tar en värktablett. Men om doktor Optimist tror att det ökar mina chanser att bli gravid får han göra femtio operationer. Han får hugga av mig händerna om han bara presenterar vettiga argument för det. Jag blir själv förvånad över styrkan i min drift att reproducera mig.

Om jag ändå kunde veta vad som är bäst att göra. Nu blir det nog så här, men jag är inte säker på att jag vill. Resonerar jag med mig själv kommer jag alltid fram till att det nog är bäst att göra en lap, medicinera och sedan göra en sista IVF med långtidsodling. Men hela kroppen spjärnar emot när jag tänker på det. Å andra sidan kanske jag ångrar mig om jag avstår?

Så där går det på, och jag sitter uppe på nätterna, ihopkrupen i soffan och lyssnar på O:s snarkningar inifrån sovrummet och biter på naglarna och funderar. Men jag hittar inte någon lösning.

Adoption då?

Jo, det händer faktiskt något på den fronten. Vi går en distanskurs per mejl, och vi har anmält oss för hemutredning. I Stockholm inleds hemutredningen med tre frivilliga gruppträffar - undrar hur många som törs avstå från dem? Vår första träff är den 13 januari.

En liten ljuspunkt i detta mörker är att adoptionen inte stoppas upp av endometrioskarusellen. Vi kan göra vår hemutredning parallellt med endobehandlingen. Kanske gör vi den sista IVF:en efter sommaren, kanske är hemutredningen rentav färdig då. När IVF:en går åt helvete (när, inte om, just det) kanske vi kan vara redo att skicka våra papper till Bolivia för att äntligen, äntligen kunna säga att vi väntar barn.

Deprimerad?

Är tillbaka efter en helg i Göteborg. Vi har varit hos Sahlgrenska och Carlanderska och fått audienser på en halvtimme på vardera stället. Jag skriver mer om det en annan dag, det var jobbiga möten. O har firat sin mamma som fyllde år, jag visade mig inte, pallade inte med en familjesammankomst. Jag har grälat och pratat mycket med min mamma, vi har en jobbig relation.

Jag är nu ganska säker på att jag är deprimerad. Visst kan jag skratta ibland, och se fram emot små händelser i vardagen. Men det kan jag bara när jag lyckas förtränga Hur Det Egentligen Är. Att jag trots allt detta lidande inte är ett endaste steg närmare att få barn än jag varit någonsin. Då kommer ilskan, tårarna, den överväldigande sorgen, hjärtklappningen, andnöden. Och jag tänker det mest förbjudna: att jag faktiskt varken vill eller orkar leva. Mitt liv som det erbjuds mig intresserar mig inte.

Så detta går inte längre. Någonting måste göras. Jag har kontakt med en psykolog i Göteborg, hon har lovat att ta reda på en kontakt i Stockholm, en psykolog eller psykiater. Numera är jag heller inte främmande för att äta antidepressiv medicin. Vi lär inte göra någon mer IVF på ett tag ändå, om alls. Det finns inte en chans att jag orkar göra en IVF i mitt tillstånd, än mindre den sista IVF:en.

Deprimerad?

Är tillbaka efter en helg i Göteborg. Vi har varit hos Sahlgrenska och Carlanderska och fått audienser på en halvtimme på vardera stället. Jag skriver mer om det en annan dag, det var jobbiga möten. O har firat sin mamma som fyllde år, jag visade mig inte, pallade inte med en familjesammankomst. Jag har grälat och pratat mycket med min mamma, vi har en jobbig relation.

Jag är nu ganska säker på att jag är deprimerad. Visst kan jag skratta ibland, och se fram emot små händelser i vardagen. Men det kan jag bara när jag lyckas förtränga Hur Det Egentligen Är. Att jag trots allt detta lidande inte är ett endaste steg närmare att få barn än jag varit någonsin. Då kommer ilskan, tårarna, den överväldigande sorgen, hjärtklappningen, andnöden. Och jag tänker det mest förbjudna: att jag faktiskt varken vill eller orkar leva. Mitt liv som det erbjuds mig intresserar mig inte.

Så detta går inte längre. Någonting måste göras. Jag har kontakt med en psykolog i Göteborg, hon har lovat att ta reda på en kontakt i Stockholm, en psykolog eller psykiater. Numera är jag heller inte främmande för att äta antidepressiv medicin. Vi lär inte göra någon mer IVF på ett tag ändå, om alls. Det finns inte en chans att jag orkar göra en IVF i mitt tillstånd, än mindre den sista IVF:en.

Status förbättrad

Mår bättre. Just nu i alla fall. Dagen har varit bra. Mötte O vid hans jobb, handlade god mat i saluhallen, tog ett glas vin på en krog innan vi åkte hem. Barnfritt storstadsliv är rätt OK ibland.

Hjärtans lilla syster
Har just avslutat ett långt telefonsamtal med min syster, som vanligt fick hon mig att skratta och gjorde mig glad. Vet nog knappt någon människa som jag blir så glad av. Jag saknar henne. Borde av rent själviska skäl ringa henne oftare, men har inte velat göra det när jag har varit så ledsen. Men nu vet hon lite mer om hur jag mår, så nu kanske det blir lättare.

Depression?
Frågan är om jag är deprimerad eller på gränsen till det. Kan man vingla omkring länge på den gränsen? Jag blir inte klok på mig själv, så jag förstår att andra inte blir det. Söndag, måndag, tisdag var rent urjävliga dagar. När jag mår som jag gjorde då bankar hjärtat så att jag tycker att det borde synas utanpå. Ledsenheten ligger som smog i bröstet och gör det tungt att andas. Livet radas upp i en oändlig räcka dagar som ska genomlevas, andetag som ska dras, prestationer som ska utföras. Måstemåstemåste orkaorkaorka.

Men rätt vad det är händer något. Det som hände i tisdags var att en kompis ringde, och vi pratade i flera timmar om jobbsökande, om infertilitet och mycket annat. Plötsligt levde jag igen, plötsligt var mitt gamla jag tillbaka, hon som kan prata och skratta, och det var inte en mödosamt spelad roll utan tvärtom jävligt vilsamt att kunna vara sådan.

Sedan var det bra i två dagar innan jag trampade igenom igen. Det är som att gå på tunn is. Jag vet inte varför jag grät hela kvällen igår. Kanske över det ändrade tonfallet hos rekryteraren jag pratat med under dagen. Han lät intresserad och entusiastisk tills han hörde hur länge jag gått arbetslös. Kanske för att vi trots alla ansträngningar och uppoffringar står inför ännu ett månadsskifte då vi nätt och jämnt klarar räkningarna. Men förhoppningsvis är detta det sista. Kanske för något så löjligt som att köttbullarna jag gjorde till middag vägrade att låta sig rullas och brände fast i pannan. Ibland känns det som att jag stretar i en evinnerlig uppförsbacke. Jag gör stora ansträngningar: jag sökte fyra jobb igår, medan jag fortfarande hade jobb försörjde jag O för att han skulle kunna utbilda sig, vi har lämnat vår hemstad för hans nya jobb, jag gick ut och handlade ströbröd och köttfärs igår. Ändå är det motigt. Rekryterare rynkar på näsan åt mig, vi har fortfarande ont om pengar, köttbullarna trilskas.

Men som sagt. Idag är det en bättre dag. Jag hoppas att det kan få vara några bra dagar på raken nu, så ska jag försöka återhämta mig.

Status förbättrad

Mår bättre. Just nu i alla fall. Dagen har varit bra. Mötte O vid hans jobb, handlade god mat i saluhallen, tog ett glas vin på en krog innan vi åkte hem. Barnfritt storstadsliv är rätt OK ibland.

Hjärtans lilla syster
Har just avslutat ett långt telefonsamtal med min syster, som vanligt fick hon mig att skratta och gjorde mig glad. Vet nog knappt någon människa som jag blir så glad av. Jag saknar henne. Borde av rent själviska skäl ringa henne oftare, men har inte velat göra det när jag har varit så ledsen. Men nu vet hon lite mer om hur jag mår, så nu kanske det blir lättare.

Depression?
Frågan är om jag är deprimerad eller på gränsen till det. Kan man vingla omkring länge på den gränsen? Jag blir inte klok på mig själv, så jag förstår att andra inte blir det. Söndag, måndag, tisdag var rent urjävliga dagar. När jag mår som jag gjorde då bankar hjärtat så att jag tycker att det borde synas utanpå. Ledsenheten ligger som smog i bröstet och gör det tungt att andas. Livet radas upp i en oändlig räcka dagar som ska genomlevas, andetag som ska dras, prestationer som ska utföras. Måstemåstemåste orkaorkaorka.

Men rätt vad det är händer något. Det som hände i tisdags var att en kompis ringde, och vi pratade i flera timmar om jobbsökande, om infertilitet och mycket annat. Plötsligt levde jag igen, plötsligt var mitt gamla jag tillbaka, hon som kan prata och skratta, och det var inte en mödosamt spelad roll utan tvärtom jävligt vilsamt att kunna vara sådan.

Sedan var det bra i två dagar innan jag trampade igenom igen. Det är som att gå på tunn is. Jag vet inte varför jag grät hela kvällen igår. Kanske över det ändrade tonfallet hos rekryteraren jag pratat med under dagen. Han lät intresserad och entusiastisk tills han hörde hur länge jag gått arbetslös. Kanske för att vi trots alla ansträngningar och uppoffringar står inför ännu ett månadsskifte då vi nätt och jämnt klarar räkningarna. Men förhoppningsvis är detta det sista. Kanske för något så löjligt som att köttbullarna jag gjorde till middag vägrade att låta sig rullas och brände fast i pannan. Ibland känns det som att jag stretar i en evinnerlig uppförsbacke. Jag gör stora ansträngningar: jag sökte fyra jobb igår, medan jag fortfarande hade jobb försörjde jag O för att han skulle kunna utbilda sig, vi har lämnat vår hemstad för hans nya jobb, jag gick ut och handlade ströbröd och köttfärs igår. Ändå är det motigt. Rekryterare rynkar på näsan åt mig, vi har fortfarande ont om pengar, köttbullarna trilskas.

Men som sagt. Idag är det en bättre dag. Jag hoppas att det kan få vara några bra dagar på raken nu, så ska jag försöka återhämta mig.

Svart - rädd - hjälp

Nu är det svart. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag hämtade mig tämligen snabbt efter det senaste negativa testet, av gammal vana antar jag. Jag kommer snabbare över frysförsök än riktiga försök. Och så vänjer jag mig allt mer vid situationen. Det är på gott och ont.

Men ändå. Det är inte roligt just nu. Livet känns hopplöst och meningslöst. Jag vet att jag mår bättre om jag försöker upprätthålla någon sorts rutiner, gå upp tillsammans med O på morgonen, gå ut åtminstone en liten sväng varje dag, planera något varje dag, inte sitta uppe med ångest på nätterna. Men jag orkar inte just nu. Jag vill bara släppa taget.

Samtidigt finns det inget som skrämmer mig mer. Vad händer om jag släpper taget? Kommer sorgen och ilskan att äta upp mig, när jag inte trycker undan dem längre? Jag har mått så jävligt i perioder under flera år, tänk om det värsta fortfarande inte är över? Kanske ligger den verkligt stora depressionen på lur? Hur ska jag klara det? Och framför allt, hur ska jag kunna genomföra en hemutredning och en adoption och sedan kunna vara en bra mamma?

Jag är rädd.

Svart - rädd - hjälp

Nu är det svart. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag hämtade mig tämligen snabbt efter det senaste negativa testet, av gammal vana antar jag. Jag kommer snabbare över frysförsök än riktiga försök. Och så vänjer jag mig allt mer vid situationen. Det är på gott och ont.

Men ändå. Det är inte roligt just nu. Livet känns hopplöst och meningslöst. Jag vet att jag mår bättre om jag försöker upprätthålla någon sorts rutiner, gå upp tillsammans med O på morgonen, gå ut åtminstone en liten sväng varje dag, planera något varje dag, inte sitta uppe med ångest på nätterna. Men jag orkar inte just nu. Jag vill bara släppa taget.

Samtidigt finns det inget som skrämmer mig mer. Vad händer om jag släpper taget? Kommer sorgen och ilskan att äta upp mig, när jag inte trycker undan dem längre? Jag har mått så jävligt i perioder under flera år, tänk om det värsta fortfarande inte är över? Kanske ligger den verkligt stora depressionen på lur? Hur ska jag klara det? Och framför allt, hur ska jag kunna genomföra en hemutredning och en adoption och sedan kunna vara en bra mamma?

Jag är rädd.

Mens

Mensen kom idag. Några dagar sent alltså, jag testade ju redan i söndags och slutade med progesteron då också (detta var första gången jag har tagit progesteron vid ett frysförsök, det hjälpte alltså inte heller). Nej, jag hade inte tillåtit mig själv att börja hoppas på att testet gjorts för tidigt eller visat fel eller vafaan. Men ändå, jag blev ledsen när mensen kom. Någonstans har jag läst att man blir nedstämd när progesteronhalten i blodet sjunker, det kanske stämmer på mig. Inte för att jag behöver leta efter någon specifik orsak till min ledsenhet.

Vad som helst är bättre än detta
Nu är jag ute på farlig mark, men ibland tänker jag att det kanske varit lättare om jag någon enda gång testat positivt och sedan börjat blöda. (Å andra sidan är det lätt ordnat, det är bara att testa några timmar efter att ha tagit ägglossningssprutan Pregnyl inför äggplock). Eller om vi faktiskt blivit med barn, kunnat berätta om det, kunnat börja planera, men sedan fått missfall. Min sorg har ingen plats i världen. Den finns, den äter nästan upp mig, men den har inget namn. Mina barn som jag sörjer finns inte. Det enda som har funnits är ynkliga cellklumpar med främmande DNA, som kanske inte ens har överlevt mer än några timmar i min kropp. När vi gjorde våra första IVF:er tänkte jag på våra embryon med förundran: människofröer, var och en med anlag för att bli en alldeles egen person, någon av dem kanske blir vår son eller dotter, den viktigaste människan vårt liv. Det är länge sedan jag slutade tänka så. Det känns skönt att förringa dem, förolämpa dem lite och kalla dem för cellklumpar. Ni är inga jävla mirakel, ni är minsann bara cellklumpar. Som snorkråkor ungefär. En blandning av mina och O:s.

Nä, nu tycker till och med jag att jag gick lite för långt.

Balansgång
I min närhet finns det just nu två lag med åsikter om vad O och jag borde göra. Jag har lite problem med hur jag ska förhålla mig till dem. Lag 1 består mestadels av läkare och de tycker att vi ska fortsätta eftersom det brukar lyckas förr eller senare när man åstadkommer så fina embryon som vi. Jag är förbannad på lag 1 för deras jävla optimism, samtidigt som jag väldigt gärna vill tro på dem, men kan jag verkligen det? Lag 2 består av några personer som står mig nära och känner mig väl. De tycker alldeles bestämt att vi ska sluta med IVF nu, sluta kasta bort tid och pengar, ge upp drömmen och gå vidare och adoptera. Jag förstår att de tycker så, det tycker nog jag med, men det som gör mig riktigt förbannad på lag 2 är att de är just samma personer som tidigare varit rent ohemult optimistiska och "bara vetat" att vi skulle lyckas med IVF, och "inte alls varit oroliga". Av någon outgrundlig anledning har de plötsligt gjort en helomvändning. De lyckas med konststycket att få mig att känna mig lika avfärdad nu som då.

Paus
För första gången i min IVF-historia tycker jag faktiskt att det ska bli skönt att ta en paus från eländet. Reflexmässigt vill jag kasta mig in i en ny behandling, men så fort jag börjar tänka på de konkreta konsekvenserna så spjärnar jag emot. Att läsa mina anteckningar från de senaste tre frysförsöken gör mig inte heller speciellt sugen på att hoppa på karusellen igen.

Mens

Mensen kom idag. Några dagar sent alltså, jag testade ju redan i söndags och slutade med progesteron då också (detta var första gången jag har tagit progesteron vid ett frysförsök, det hjälpte alltså inte heller). Nej, jag hade inte tillåtit mig själv att börja hoppas på att testet gjorts för tidigt eller visat fel eller vafaan. Men ändå, jag blev ledsen när mensen kom. Någonstans har jag läst att man blir nedstämd när progesteronhalten i blodet sjunker, det kanske stämmer på mig. Inte för att jag behöver leta efter någon specifik orsak till min ledsenhet.

Vad som helst är bättre än detta
Nu är jag ute på farlig mark, men ibland tänker jag att det kanske varit lättare om jag någon enda gång testat positivt och sedan börjat blöda. (Å andra sidan är det lätt ordnat, det är bara att testa några timmar efter att ha tagit ägglossningssprutan Pregnyl inför äggplock). Eller om vi faktiskt blivit med barn, kunnat berätta om det, kunnat börja planera, men sedan fått missfall. Min sorg har ingen plats i världen. Den finns, den äter nästan upp mig, men den har inget namn. Mina barn som jag sörjer finns inte. Det enda som har funnits är ynkliga cellklumpar med främmande DNA, som kanske inte ens har överlevt mer än några timmar i min kropp. När vi gjorde våra första IVF:er tänkte jag på våra embryon med förundran: människofröer, var och en med anlag för att bli en alldeles egen person, någon av dem kanske blir vår son eller dotter, den viktigaste människan vårt liv. Det är länge sedan jag slutade tänka så. Det känns skönt att förringa dem, förolämpa dem lite och kalla dem för cellklumpar. Ni är inga jävla mirakel, ni är minsann bara cellklumpar. Som snorkråkor ungefär. En blandning av mina och O:s.

Nä, nu tycker till och med jag att jag gick lite för långt.

Balansgång
I min närhet finns det just nu två lag med åsikter om vad O och jag borde göra. Jag har lite problem med hur jag ska förhålla mig till dem. Lag 1 består mestadels av läkare och de tycker att vi ska fortsätta eftersom det brukar lyckas förr eller senare när man åstadkommer så fina embryon som vi. Jag är förbannad på lag 1 för deras jävla optimism, samtidigt som jag väldigt gärna vill tro på dem, men kan jag verkligen det? Lag 2 består av några personer som står mig nära och känner mig väl. De tycker alldeles bestämt att vi ska sluta med IVF nu, sluta kasta bort tid och pengar, ge upp drömmen och gå vidare och adoptera. Jag förstår att de tycker så, det tycker nog jag med, men det som gör mig riktigt förbannad på lag 2 är att de är just samma personer som tidigare varit rent ohemult optimistiska och "bara vetat" att vi skulle lyckas med IVF, och "inte alls varit oroliga". Av någon outgrundlig anledning har de plötsligt gjort en helomvändning. De lyckas med konststycket att få mig att känna mig lika avfärdad nu som då.

Paus
För första gången i min IVF-historia tycker jag faktiskt att det ska bli skönt att ta en paus från eländet. Reflexmässigt vill jag kasta mig in i en ny behandling, men så fort jag börjar tänka på de konkreta konsekvenserna så spjärnar jag emot. Att läsa mina anteckningar från de senaste tre frysförsöken gör mig inte heller speciellt sugen på att hoppa på karusellen igen.

Läget under kontroll

Jag mår OK, konstigt nog. Har ringt kliniken i Falun där vi kanske ska göra ett sista försök. Barnmorskan där verkade nästan hoppa ur brallorna när hon hörde att jag bara är 34 och att vi fick 11 ägg till frysen förra gången. Hon tyckte absolut att vi skulle prova långtidsodling hos dem. Tja, vi får se. Först ska vi prata med läkarna på Carlanderska och Sahlgrenska och sedan ska vi fundera lite. Men jag har också mejlat och frågat om studiecirkel i adoption, och så fort vi hittar rätt flyttlåda ska vi fylla i pappren från kommunen om hemutredning och skicka in dem.

Helga Jekyll och Helga Hyde
På sista tiden har det hänt något med mig. Jag är inte mindre ledsen eller förbannad än förr över det tröstlösa och orättvisa i att vi aldrig lyckas bli med barn. Men på ett för mig själv oförklarligt sätt lyckas jag trycka undan det. Oftast. Men ibland väller den omätliga sorgen och vreden upp i mig, och jag blir rasande förvivlad, svär och skriker och vill förstöra saker, och ibland gör jag det också. Igår när vi skulle gå och lägga oss rann sinnet på mig, jag stod inte ut en sekund till med mitt urjävliga liv, jag ville mörda någon allraminst. Vad gör man då? Jag tog min t-shirt som jag just tagit av mig och rev sönder den. Den var seg som fan, fick ställa mig på ena kanten och slita till rejält innan den gick sönder med ett härligt krasande ljud. I sängen låg O och hade all möda att hålla sig för skratt. Nu kan även jag skratta, det måste ha varit en syn. Men jag blir häpen över mig själv, plötsligt har jag blivit en dubbelnatur.

Vad är det för fel på världen?
Det slutgiltiga beviset (om man nu inte redan var övertygad) för att det är en grym och meningslös värld vi lever i, fick jag igår när jag tittade på Rapport. Samma dag som vi testar negativt för åttonde gången, vi som skulle ge det mesta vi har för att bli föräldrar, hittas ett dött spädbarn i Bro utanför Stockholm. Någon ville tydligen inte ha henne. Men snälla någon, hur förvirrad och förtvivlad du än är, kunde du inte ha lyft luren och slagit 112, eller något jävla telefonnummer? Och Gud, om du nu finns, du har missat mycket.

Läget under kontroll

Jag mår OK, konstigt nog. Har ringt kliniken i Falun där vi kanske ska göra ett sista försök. Barnmorskan där verkade nästan hoppa ur brallorna när hon hörde att jag bara är 34 och att vi fick 11 ägg till frysen förra gången. Hon tyckte absolut att vi skulle prova långtidsodling hos dem. Tja, vi får se. Först ska vi prata med läkarna på Carlanderska och Sahlgrenska och sedan ska vi fundera lite. Men jag har också mejlat och frågat om studiecirkel i adoption, och så fort vi hittar rätt flyttlåda ska vi fylla i pappren från kommunen om hemutredning och skicka in dem.

Helga Jekyll och Helga Hyde
På sista tiden har det hänt något med mig. Jag är inte mindre ledsen eller förbannad än förr över det tröstlösa och orättvisa i att vi aldrig lyckas bli med barn. Men på ett för mig själv oförklarligt sätt lyckas jag trycka undan det. Oftast. Men ibland väller den omätliga sorgen och vreden upp i mig, och jag blir rasande förvivlad, svär och skriker och vill förstöra saker, och ibland gör jag det också. Igår när vi skulle gå och lägga oss rann sinnet på mig, jag stod inte ut en sekund till med mitt urjävliga liv, jag ville mörda någon allraminst. Vad gör man då? Jag tog min t-shirt som jag just tagit av mig och rev sönder den. Den var seg som fan, fick ställa mig på ena kanten och slita till rejält innan den gick sönder med ett härligt krasande ljud. I sängen låg O och hade all möda att hålla sig för skratt. Nu kan även jag skratta, det måste ha varit en syn. Men jag blir häpen över mig själv, plötsligt har jag blivit en dubbelnatur.

Vad är det för fel på världen?
Det slutgiltiga beviset (om man nu inte redan var övertygad) för att det är en grym och meningslös värld vi lever i, fick jag igår när jag tittade på Rapport. Samma dag som vi testar negativt för åttonde gången, vi som skulle ge det mesta vi har för att bli föräldrar, hittas ett dött spädbarn i Bro utanför Stockholm. Någon ville tydligen inte ha henne. Men snälla någon, hur förvirrad och förtvivlad du än är, kunde du inte ha lyft luren och slagit 112, eller något jävla telefonnummer? Och Gud, om du nu finns, du har missat mycket.

Nähä. Jaha.

Testade negativt idag. Så var det med det. Det finns inte mycket mer att säga.

Nähä. Jaha.

Testade negativt idag. Så var det med det. Det finns inte mycket mer att säga.

Mensvärk och ångest

Nu har jag varit duktig i flera dagar och flyttstädat och burit en helvetes massa tunga lådor. Igår flyttade vi in i lägenheten. Flytten gick förvånansvärt bra, men vi är naturligtvis trötta.

Antagligen är det därför jag är ledsen idag. Det molar lite i magen, och det påminner mig om att jag om några dagar kanske måste hantera ännu ett misslyckande. Kanske det svåraste hittills. För första gången på länge vet vi nu inte hur vi ska göra. Frysen är tom och vi måste bestämma hur vi ska gå vidare. Acceptera biologisk barnlöshet, och gå vidare med adoption? Det pirrar i magen när jag tänker på Bolivia. Mitt barn kommer kanske att ha bruna ögon och mörkt hår. Samtidigt, kommer jag att klara av ansvaret? Kommer jag att fortsätta känna mig ynklig och misslyckad om inte allt blir som jag hoppas? Jag tvivlar inte på att jag kommer att känna en stark kärlek till mitt adopterade barn, men ibland tvivlar jag på min förmåga att vara så hel och stark och glad och duktig som jag inbillar mig att jag måste vara.

Eller ska vi å andra sidan skrapa ihop pengar och krafter och göra ett sista försök, kanske med långtidsodling? Förutom chansen att det kanske denna gång äntligen lyckas kan det ge oss mer information som kan göra det lättare att släppa taget och gå vidare. Men är det värt det?

Jag har slutat prata med min familj och mina vänner om detta. Ingen vet att vi gör frysförsök nu, bara min pappa, och det var för att jag råkade försäga mig. Allt de säger blir så fel. Jag vill inte höra deras åsikter och råd. Jag vill bara att någon ska stoppa om mig med en varm filt, stryka mig över håret och hålla min hand, och låta mig gråta.

Mensvärk och ångest

Nu har jag varit duktig i flera dagar och flyttstädat och burit en helvetes massa tunga lådor. Igår flyttade vi in i lägenheten. Flytten gick förvånansvärt bra, men vi är naturligtvis trötta.

Antagligen är det därför jag är ledsen idag. Det molar lite i magen, och det påminner mig om att jag om några dagar kanske måste hantera ännu ett misslyckande. Kanske det svåraste hittills. För första gången på länge vet vi nu inte hur vi ska göra. Frysen är tom och vi måste bestämma hur vi ska gå vidare. Acceptera biologisk barnlöshet, och gå vidare med adoption? Det pirrar i magen när jag tänker på Bolivia. Mitt barn kommer kanske att ha bruna ögon och mörkt hår. Samtidigt, kommer jag att klara av ansvaret? Kommer jag att fortsätta känna mig ynklig och misslyckad om inte allt blir som jag hoppas? Jag tvivlar inte på att jag kommer att känna en stark kärlek till mitt adopterade barn, men ibland tvivlar jag på min förmåga att vara så hel och stark och glad och duktig som jag inbillar mig att jag måste vara.

Eller ska vi å andra sidan skrapa ihop pengar och krafter och göra ett sista försök, kanske med långtidsodling? Förutom chansen att det kanske denna gång äntligen lyckas kan det ge oss mer information som kan göra det lättare att släppa taget och gå vidare. Men är det värt det?

Jag har slutat prata med min familj och mina vänner om detta. Ingen vet att vi gör frysförsök nu, bara min pappa, och det var för att jag råkade försäga mig. Allt de säger blir så fel. Jag vill inte höra deras åsikter och råd. Jag vill bara att någon ska stoppa om mig med en varm filt, stryka mig över håret och hålla min hand, och låta mig gråta.