Fanfar!

Klang och jubel, hemtentan är färdigskriven och inlämnad och jag dricker vin och lyssnar på Ella Fitzgerald och sjunger med och ger fan i att det låter hemskt med min hesa röst (fortfarande förkyld).

Nu ska jag 1 städa vårt grisiga hem 2 kasta mig ut i min trädgård som har ropat på mig i en vecka 3 hälsa på min gamla farmor. Och en massa andra saker som jag inte kommer på nu. Fast just precis i detta nu ska jag bara dricka lite mera vin och skruva upp volymen.

Fanfar!

Klang och jubel, hemtentan är färdigskriven och inlämnad och jag dricker vin och lyssnar på Ella Fitzgerald och sjunger med och ger fan i att det låter hemskt med min hesa röst (fortfarande förkyld).

Nu ska jag 1 städa vårt grisiga hem 2 kasta mig ut i min trädgård som har ropat på mig i en vecka 3 hälsa på min gamla farmor. Och en massa andra saker som jag inte kommer på nu. Fast just precis i detta nu ska jag bara dricka lite mera vin och skruva upp volymen.

Mera gnäll

Bläbläbläblä, vad det är synd om mig. Syndast i världen nästan, och ännu syndare idag än häromdagen. Jag är så himla trött och missmodig och ynklig och gråtmild så det är helt patetiskt. Tårarna väller upp i ögonen utan förvarning, på bussen, på föreläsningen.

Varför blir det aldrig min tur? Varför lyckas "alla" andra? Varför måste just jag göra IVF överhuvudtaget, och till råga på allt höra till dem som måste göra många försök? Varför pajar just våra jävla embryon?

Och nej, hemtentan är inte klar ännu, inte förkylningen heller.

Mera gnäll

Bläbläbläblä, vad det är synd om mig. Syndast i världen nästan, och ännu syndare idag än häromdagen. Jag är så himla trött och missmodig och ynklig och gråtmild så det är helt patetiskt. Tårarna väller upp i ögonen utan förvarning, på bussen, på föreläsningen.

Varför blir det aldrig min tur? Varför lyckas "alla" andra? Varför måste just jag göra IVF överhuvudtaget, och till råga på allt höra till dem som måste göra många försök? Varför pajar just våra jävla embryon?

Och nej, hemtentan är inte klar ännu, inte förkylningen heller.

Det är synd om mig

Bara så att ni vet. Fan vad jävligt det är att spraya, hade glömt hur risigt jag kan må av det. Rätt vad det är kommer en känsla över mig, att livet är meningslöst och att det inte finns något i hela världen som är roligt och att det enda som är någon idé att göra är att krypa ihop i soffan och gråta och tycka synd om mig själv.

Fast, det är klart, en envis förkylning och en hemtenta som inte vill skriva sig själv kanske bidrar något också.

Förhoppningsvis återkommer jag med en soligare syn på livet när förkylning, hemtenta och nedreglering inte förmörkar horisonten längre.

Det är synd om mig

Bara så att ni vet. Fan vad jävligt det är att spraya, hade glömt hur risigt jag kan må av det. Rätt vad det är kommer en känsla över mig, att livet är meningslöst och att det inte finns något i hela världen som är roligt och att det enda som är någon idé att göra är att krypa ihop i soffan och gråta och tycka synd om mig själv.

Fast, det är klart, en envis förkylning och en hemtenta som inte vill skriva sig själv kanske bidrar något också.

Förhoppningsvis återkommer jag med en soligare syn på livet när förkylning, hemtenta och nedreglering inte förmörkar horisonten längre.

Sorg och annan sorg

Jag är fortfarande förfärligt ledsen över att Sidney är död. Men mitt i sorgen kan jag inte låta bli att konstatera att detta är lättare än att sörja de barn som aldrig blir till, och jag har funderat på varför.

Det är väntat
När man skaffar hund vet man att den en dag ska dö ifrån en. Man fasar för den dagen, och man önskar att den aldrig ska komma, men man vet att den gör det, och man vet att det är naturligt. Att inte kunna få barn var för mig högst oväntat och det känns fortfarande allt annat än naturligt.

Det är definitivt och linjärt
Ursäkta ingenjörsjargongen, jag ska förklara vad jag menar. Sidney är död och hur mycket jag än önskar att han inte vore det så kommer han aldrig tillbaka. Det är förfärligt sorgligt, och ibland nästan outhärdligt, men det är också tryggt och säkert. Det går att förhålla sig till. Dit har jag inte kommit i min barnlöshet. Jag åker fortfarande bergochdalbana mellan hoppet om att få barn och att livet därmed ska rätta till sig, och rädslan för att dö barnlös, värdelös, meningslös. Sorgen efter Sidney är också linjär. Han dog för en vecka sedan, idag är det måndag igen. Varje dag har varit lite lättare och jag vet av erfarenhet att det kommer att bli ännu lättare med tiden. Det kan man inte säga om vår infertilitetsresa. Jag har ingen aning om när eller hur den tar slut. Ligger slutet alldeles om hörnet, blir jag gravid vid nästa IVF? Kommer jag till jul att veta hur det känns med sparkar i magen? Eller får jag aldrig veta? Tar det ytterligare många år, kanske har vi inte ens kommit halvvägs?

Jag är inte ensam
Framför allt mamma och min syster delar sorgen och är lika ledsna som jag. De tröstar mig och jag tröstar dem. Det är så skönt att inte vara ensam. Inget har någonsin fått mig att känna mig så ensam som infertiliteten.

Det finns glädje också
Jag har gråtit mycket den senaste veckan, men jag har också skrattat. Det var egentligen dumt att posta dikten av Kipling, för jag håller inte med honom. Visst gör det ont nu, men vad roligt vi har haft av och med Sidney! Vilken underbar hund han var! Jag är så glad att vi har haft honom. Syrran och jag plöjde genom en bunt foton häromkvällen och vi skrattade faktiskt mer än vi grät.

Tja, det är kanske överflödigt att konstatera att IVF och ofrivillig barnlöshet inte medför några speciella glädjeämnen. Kanske kommer jag att kunna se fördelar med detta en dag, men definitivt inte nu.

Sorg och annan sorg

Jag är fortfarande förfärligt ledsen över att Sidney är död. Men mitt i sorgen kan jag inte låta bli att konstatera att detta är lättare än att sörja de barn som aldrig blir till, och jag har funderat på varför.

Det är väntat
När man skaffar hund vet man att den en dag ska dö ifrån en. Man fasar för den dagen, och man önskar att den aldrig ska komma, men man vet att den gör det, och man vet att det är naturligt. Att inte kunna få barn var för mig högst oväntat och det känns fortfarande allt annat än naturligt.

Det är definitivt och linjärt
Ursäkta ingenjörsjargongen, jag ska förklara vad jag menar. Sidney är död och hur mycket jag än önskar att han inte vore det så kommer han aldrig tillbaka. Det är förfärligt sorgligt, och ibland nästan outhärdligt, men det är också tryggt och säkert. Det går att förhålla sig till. Dit har jag inte kommit i min barnlöshet. Jag åker fortfarande bergochdalbana mellan hoppet om att få barn och att livet därmed ska rätta till sig, och rädslan för att dö barnlös, värdelös, meningslös. Sorgen efter Sidney är också linjär. Han dog för en vecka sedan, idag är det måndag igen. Varje dag har varit lite lättare och jag vet av erfarenhet att det kommer att bli ännu lättare med tiden. Det kan man inte säga om vår infertilitetsresa. Jag har ingen aning om när eller hur den tar slut. Ligger slutet alldeles om hörnet, blir jag gravid vid nästa IVF? Kommer jag till jul att veta hur det känns med sparkar i magen? Eller får jag aldrig veta? Tar det ytterligare många år, kanske har vi inte ens kommit halvvägs?

Jag är inte ensam
Framför allt mamma och min syster delar sorgen och är lika ledsna som jag. De tröstar mig och jag tröstar dem. Det är så skönt att inte vara ensam. Inget har någonsin fått mig att känna mig så ensam som infertiliteten.

Det finns glädje också
Jag har gråtit mycket den senaste veckan, men jag har också skrattat. Det var egentligen dumt att posta dikten av Kipling, för jag håller inte med honom. Visst gör det ont nu, men vad roligt vi har haft av och med Sidney! Vilken underbar hund han var! Jag är så glad att vi har haft honom. Syrran och jag plöjde genom en bunt foton häromkvällen och vi skrattade faktiskt mer än vi grät.

Tja, det är kanske överflödigt att konstatera att IVF och ofrivillig barnlöshet inte medför några speciella glädjeämnen. Kanske kommer jag att kunna se fördelar med detta en dag, men definitivt inte nu.

Dagens dikt

There is sorrow enough in the natural way
From men and women to fill our day;
But when we are certain of sorrow in store,
Why do we always arrange for more?
Brothers and sisters, I bid you beware
Of giving your heart to a dog to tear.

Poesiinkontinens?
Min mamma och min morfar har en ibland irriterande ovana att strössla litterära citat omkring sig. Det är nog bara att inse att ovanan gått i arv. Men jag deklamerar inte högt åtminstone. (Dikten är förresten skriven av Rudyard Kipling, han med Djungelboken).

Hur korkad får man vara?
Om någon undrar kan jag meddela att ett besök på Liseberg får en infertil kvinna att känna sig om möjligt ännu mer abnorm. Fan vad mycket småbarn och barnvagnar det finns i världen. Att jag aldrig lär mig.

Dagens dikt

There is sorrow enough in the natural way
From men and women to fill our day;
But when we are certain of sorrow in store,
Why do we always arrange for more?
Brothers and sisters, I bid you beware
Of giving your heart to a dog to tear.

Poesiinkontinens?
Min mamma och min morfar har en ibland irriterande ovana att strössla litterära citat omkring sig. Det är nog bara att inse att ovanan gått i arv. Men jag deklamerar inte högt åtminstone. (Dikten är förresten skriven av Rudyard Kipling, han med Djungelboken).

Hur korkad får man vara?
Om någon undrar kan jag meddela att ett besök på Liseberg får en infertil kvinna att känna sig om möjligt ännu mer abnorm. Fan vad mycket småbarn och barnvagnar det finns i världen. Att jag aldrig lär mig.

Det finns mindre kärlek i världen nu

Vår hund dog idag. En mycket älskad hund som flyttade mellan mamma, mig och min syster. Han blev nästan elva år. Det gick oerhört fort, och han slapp lida särskilt mycket och jag var med honom hela tiden. Mitt i sorgen är jag väldigt lättad över det. Kommer nog att skriva mer om det någon annan dag, för nu är jag trött.

Jag saknar honom något så fruktansvärt.

Det finns mindre kärlek i världen nu

Vår hund dog idag. En mycket älskad hund som flyttade mellan mamma, mig och min syster. Han blev nästan elva år. Det gick oerhört fort, och han slapp lida särskilt mycket och jag var med honom hela tiden. Mitt i sorgen är jag väldigt lättad över det. Kommer nog att skriva mer om det någon annan dag, för nu är jag trött.

Jag saknar honom något så fruktansvärt.

Det går inte att tänka på annat

Förut hette den här sidan Annat, men inte nu längre. Från början tänkte jag att jag skulle skriva om annat än infertiliteten just här. Jag hade en oklar tanke om att det kunde vara nyttigt för mig att tänka på och fokusera på andra saker. Men det går inte. Just nu handlar nästan allt om att få eller inte få barn, och då får det göra det, åtminstone ett tag till.

Istället tänkte jag här skriva om lite vadsomhelst som jag funderar på just nu. Ungefär som en dagbok på nätet.

På IVF-fronten intet nytt?
Jodå, lite nytt är det allt. Frysförsöket sket sig, mensen kom på ruvdag 11 den här gången. Men mitt i eländet var jag faktiskt glad att den kom såpass tidigt, och med besked. Ovisshet är det värsta som finns. Till min egen förvåning har jag pluppat upp till ytan ganska snabbt den här gången. Delvis tror jag att det beror på att ett frysförsök är kortare och skonsammare än ett stimulerat "riktigt" försök. Man hinner helt enkelt inte investera lika mycket smärta och oro och då blir besvikelsen inte lika stor när det misslyckas. Jag funderar också över mina försvarsmekanismer som verkar gå igång nu. Den överväldigande känslan har faktiskt inte varit sorg eller besvikelse utan snarare trötthet och irritation. Nu vill jag bli färdig med det här jämrans eländet någon gång. Jag är så himla trött på att må dåligt och vara ledsen så nu tänker jag fan ta mig inte vara det mer. Tror jag.

Men det viktigaste är nog att vi har bokat in ett nytt försök. Spraystart 1 maj och beräknat äggplock vecka 24. Ungefär vid midsommartid vet vi om det har lyckats eller inte.

De som redan har barn
Jag är lite trött på favoritforumet just nu. Delvis beror det på att en massa trevliga damer har försvunnit därifrån, de är antingen gravida (mocklisar) eller har gått över till adoption (kloka flickor 1), eller så tar de en paus i IVF:andet och lyckas under tiden hålla sig borta från forumet (kloka flickor 2). Det är heller inte kul att vara en cynisk och blasé veteran som har hört, sett och läst allt.

Men det är en annan sak också, som jag inte vill skriva på forumet om, jag vill inte såra de som redan är ledsna. Det gäller de som redan har barn och gör syskonförsök. Jag har väldigt svårt för att läsa om deras sorg och besvikelse och efter en del rannsakande tror jag att jag vet varför.

För det första så är jag vansinnigt fruktansvärt avundsjuk på alla som har barn, vare sig barnen har tillkommit med IVF eller inte. Någon gång i tidernas begynnelse tänkte jag att jag ville ha två barn eller kanske tre. När vi först fick reda på vår infertilitet sörjde jag (bland mycket annat) det faktum att vi inte själva skulle få bestämma hur många barn vi ville ha. Läkarnas tröstande ord om att jag var ung, vi skulle säkert hinna få barn, ekade tomt. Vad vet ni, jag kanske vill ha åtta ungar? Med tiden gick den sorgen över och ersattes av den känsla jag har nu. Om jag fick önska hade jag velat ha mer än ett barn, både för min egen skull och för barnens, jag tror nämligen att det är roligt och nyttigt för barn att ha syskon. Men som bekant hjälper det inte att önska. Om jag får ett barn, ett enda, kommer jag att vara lycklig och tacksam resten av livet. Det svär jag på. För mig rimmar den känslan av tacksamhet illa med förtvivlan över misslyckade syskonförsök, och även om jag förstår att alla inte fungerar som jag, är det svårt att läsa om de som sörjer och inte är nöjda med sin situation när jag hade gett vad som helst för att byta med dem.

För det andra har jag väldigt lätt för att identifiera mig med de barn som redan finns. Man behöver inte gräva speciellt djupt i min barndom för att begripa varför. Jag växte upp med mamma och styvfar och min halvsyster som föddes när jag var elva år. Min syster är idag en av mina allra bästa vänner. Men ibland var det svårt. Jag vet också av egen erfarenhet att barn älskar sina föräldrar och gör nästan vad som helst för att göra dem lyckliga. Barn begriper känslor, ofta mycket mer än vad vuxna tror. Men de kanske inte begriper hela vidden av känslorna. Om mamma och pappa längtar efter ett syskon gör jag det också. Men jag finns ju. Räcker inte jag? Längtade de lika mycket efter mig innan jag fanns?

Som sagt, jag vill inte skriva om detta på forumet, av flera orsaker. Det är svårt att göra utan att såra. Mina reaktioner handlar mer om mig själv och min bakgrund än om de personer jag retar mig på. Och framför allt tror jag inte att man blir hjälpt av att andra talar om för en vad man ska göra, det måste man nog komma på själv.

Det går inte att tänka på annat

Förut hette den här sidan Annat, men inte nu längre. Från början tänkte jag att jag skulle skriva om annat än infertiliteten just här. Jag hade en oklar tanke om att det kunde vara nyttigt för mig att tänka på och fokusera på andra saker. Men det går inte. Just nu handlar nästan allt om att få eller inte få barn, och då får det göra det, åtminstone ett tag till.

Istället tänkte jag här skriva om lite vadsomhelst som jag funderar på just nu. Ungefär som en dagbok på nätet.

På IVF-fronten intet nytt?
Jodå, lite nytt är det allt. Frysförsöket sket sig, mensen kom på ruvdag 11 den här gången. Men mitt i eländet var jag faktiskt glad att den kom såpass tidigt, och med besked. Ovisshet är det värsta som finns. Till min egen förvåning har jag pluppat upp till ytan ganska snabbt den här gången. Delvis tror jag att det beror på att ett frysförsök är kortare och skonsammare än ett stimulerat "riktigt" försök. Man hinner helt enkelt inte investera lika mycket smärta och oro och då blir besvikelsen inte lika stor när det misslyckas. Jag funderar också över mina försvarsmekanismer som verkar gå igång nu. Den överväldigande känslan har faktiskt inte varit sorg eller besvikelse utan snarare trötthet och irritation. Nu vill jag bli färdig med det här jämrans eländet någon gång. Jag är så himla trött på att må dåligt och vara ledsen så nu tänker jag fan ta mig inte vara det mer. Tror jag.

Men det viktigaste är nog att vi har bokat in ett nytt försök. Spraystart 1 maj och beräknat äggplock vecka 24. Ungefär vid midsommartid vet vi om det har lyckats eller inte.

De som redan har barn
Jag är lite trött på favoritforumet just nu. Delvis beror det på att en massa trevliga damer har försvunnit därifrån, de är antingen gravida (mocklisar) eller har gått över till adoption (kloka flickor 1), eller så tar de en paus i IVF:andet och lyckas under tiden hålla sig borta från forumet (kloka flickor 2). Det är heller inte kul att vara en cynisk och blasé veteran som har hört, sett och läst allt.

Men det är en annan sak också, som jag inte vill skriva på forumet om, jag vill inte såra de som redan är ledsna. Det gäller de som redan har barn och gör syskonförsök. Jag har väldigt svårt för att läsa om deras sorg och besvikelse och efter en del rannsakande tror jag att jag vet varför.

För det första så är jag vansinnigt fruktansvärt avundsjuk på alla som har barn, vare sig barnen har tillkommit med IVF eller inte. Någon gång i tidernas begynnelse tänkte jag att jag ville ha två barn eller kanske tre. När vi först fick reda på vår infertilitet sörjde jag (bland mycket annat) det faktum att vi inte själva skulle få bestämma hur många barn vi ville ha. Läkarnas tröstande ord om att jag var ung, vi skulle säkert hinna få barn, ekade tomt. Vad vet ni, jag kanske vill ha åtta ungar? Med tiden gick den sorgen över och ersattes av den känsla jag har nu. Om jag fick önska hade jag velat ha mer än ett barn, både för min egen skull och för barnens, jag tror nämligen att det är roligt och nyttigt för barn att ha syskon. Men som bekant hjälper det inte att önska. Om jag får ett barn, ett enda, kommer jag att vara lycklig och tacksam resten av livet. Det svär jag på. För mig rimmar den känslan av tacksamhet illa med förtvivlan över misslyckade syskonförsök, och även om jag förstår att alla inte fungerar som jag, är det svårt att läsa om de som sörjer och inte är nöjda med sin situation när jag hade gett vad som helst för att byta med dem.

För det andra har jag väldigt lätt för att identifiera mig med de barn som redan finns. Man behöver inte gräva speciellt djupt i min barndom för att begripa varför. Jag växte upp med mamma och styvfar och min halvsyster som föddes när jag var elva år. Min syster är idag en av mina allra bästa vänner. Men ibland var det svårt. Jag vet också av egen erfarenhet att barn älskar sina föräldrar och gör nästan vad som helst för att göra dem lyckliga. Barn begriper känslor, ofta mycket mer än vad vuxna tror. Men de kanske inte begriper hela vidden av känslorna. Om mamma och pappa längtar efter ett syskon gör jag det också. Men jag finns ju. Räcker inte jag? Längtade de lika mycket efter mig innan jag fanns?

Som sagt, jag vill inte skriva om detta på forumet, av flera orsaker. Det är svårt att göra utan att såra. Mina reaktioner handlar mer om mig själv och min bakgrund än om de personer jag retar mig på. Och framför allt tror jag inte att man blir hjälpt av att andra talar om för en vad man ska göra, det måste man nog komma på själv.

Nere i det svarta hålet igen.

Förbannad.

Besviken.

Ledsen.

Lurad.

Igen. Igen. Igen. Igen.

Jävla ungjävlar, varför vill ni inte ha mig?

Nere i det svarta hålet igen.

Förbannad.

Besviken.

Ledsen.

Lurad.

Igen. Igen. Igen. Igen.

Jävla ungjävlar, varför vill ni inte ha mig?

Längtans blåa blomma

Igår planterade jag en blåsippa i trädgården. Igår fick jag två frysta (och upptinade) embryon insatta. Förra året vid den här tiden köpte jag också en blåsippa och planterade i trädgården, men den dog. Det gjorde embryot jag hade i magen då också. Nej usch vad sentimentalt detta blev då, den här sidan skulle ju handla om annat.

Helga läser
Just nu två böcker: Long John Silver av Björn Larsson (gillar den trots att jag inte läst Skattkammarön som den är en pastisch på), och Den röda vargen av Liza Marklund. Gillar faktiskt hennes böcker, inte minst är det kul att läsa en skildring av en icke-perfekt tänkande kvinna som älskar både sitt jobb och sina barn. Blir förbannad på alla pretentiösa muppar som sågar hennes böcker men höjer Henning Mankell till skyarna. Han däremot är pretentiös (där kom det igen), olidligt politiskt korrekt och har dessutom ett språk som får en att vilja gråta. I alla fall enligt min enkla mening.

Helga tittar på TV
Melrose Place går på TV4 på eftermiddagarna, vilken nostalgitripp. Jag älskade den serien när den gick 1993 eller när det nu var. Min lillasyster och hennes kompisar tyckte att O liknade Billy och jag var i hemlighet mycket stolt över detta. Men det verkar ha gått många år sedan dess. Jag vrider mig ibland av skratt och ibland av olust. Alisons korta kjolar, den töntiga handlingen, Jake som släntrar omkring med ett snett leende. Tänk att jag en gång tyckt att detta var en riktigt bra serie om Livet.

Längtans blåa blomma

Igår planterade jag en blåsippa i trädgården. Igår fick jag två frysta (och upptinade) embryon insatta. Förra året vid den här tiden köpte jag också en blåsippa och planterade i trädgården, men den dog. Det gjorde embryot jag hade i magen då också. Nej usch vad sentimentalt detta blev då, den här sidan skulle ju handla om annat.

Helga läser
Just nu två böcker: Long John Silver av Björn Larsson (gillar den trots att jag inte läst Skattkammarön som den är en pastisch på), och Den röda vargen av Liza Marklund. Gillar faktiskt hennes böcker, inte minst är det kul att läsa en skildring av en icke-perfekt tänkande kvinna som älskar både sitt jobb och sina barn. Blir förbannad på alla pretentiösa muppar som sågar hennes böcker men höjer Henning Mankell till skyarna. Han däremot är pretentiös (där kom det igen), olidligt politiskt korrekt och har dessutom ett språk som får en att vilja gråta. I alla fall enligt min enkla mening.

Helga tittar på TV
Melrose Place går på TV4 på eftermiddagarna, vilken nostalgitripp. Jag älskade den serien när den gick 1993 eller när det nu var. Min lillasyster och hennes kompisar tyckte att O liknade Billy och jag var i hemlighet mycket stolt över detta. Men det verkar ha gått många år sedan dess. Jag vrider mig ibland av skratt och ibland av olust. Alisons korta kjolar, den töntiga handlingen, Jake som släntrar omkring med ett snett leende. Tänk att jag en gång tyckt att detta var en riktigt bra serie om Livet.

Annat

Allt i livet handlar inte om att få eller inte få barn, även om man skulle kunna tro det ibland. På den här sidan tänker jag skriva kort om andra saker. Ni kan redan nu bereda er på att bli plågade med bilder från min trädgård.

Trädgården
Julrosen blommar, den borde heta marsros istället, för till jul har den då aldrig blommat. Fiskarna har överlevt ännu en vinter under isen (precis som jag, haha). Det är kallt i vattnet så de är lite slöa än så länge, men digestivekex är tydligen värt att komma upp till ytan för.

Helga läser
Har just börjat på Den hemliga historien, den verkar mycket lovande. Läser också Tintin, köpte en hög album på bokrea för 45 :- styck för att ersätta mina sönderlästa från barndomen. Jag hade glömt hur roliga de var! Skrattar framför allt åt kapten Haddock, men också åt professor Kalkyl. Numera umgås jag med ett flertal lomhörda äldre släktingar vilket skänker ett extra komiskt skimmer åt Kalkyl. Anfäkta, anamma och regera!

Helga tittar på TV
Six feet under. Favoritserien just nu. Den är bisarr och underbart mänsklig.

Annat

Allt i livet handlar inte om att få eller inte få barn, även om man skulle kunna tro det ibland. På den här sidan tänker jag skriva kort om andra saker. Ni kan redan nu bereda er på att bli plågade med bilder från min trädgård.

Trädgården
Julrosen blommar, den borde heta marsros istället, för till jul har den då aldrig blommat. Fiskarna har överlevt ännu en vinter under isen (precis som jag, haha). Det är kallt i vattnet så de är lite slöa än så länge, men digestivekex är tydligen värt att komma upp till ytan för.

Helga läser
Har just börjat på Den hemliga historien, den verkar mycket lovande. Läser också Tintin, köpte en hög album på bokrea för 45 :- styck för att ersätta mina sönderlästa från barndomen. Jag hade glömt hur roliga de var! Skrattar framför allt åt kapten Haddock, men också åt professor Kalkyl. Numera umgås jag med ett flertal lomhörda äldre släktingar vilket skänker ett extra komiskt skimmer åt Kalkyl. Anfäkta, anamma och regera!

Helga tittar på TV
Six feet under. Favoritserien just nu. Den är bisarr och underbart mänsklig.