Mera gnäll och reflektion om kollision

Fortsatt överlevnadsmode. I tisdags råddade O skolans dag (jippon, lekar och fanskap på skolgården, alla föräldrar måste vara med!) i sällskap med uppspelt Y, medan jag var hemma med hostande Q. Vi tittade på TV och åt glass som kompensation.

I onsdags kväll kom min syster och åt middag. O försvann iväg på årsstämma i boföreningen och J lyssnade tålmodigt på mina klagovisor medan hon diskade. Jag märkte på hennes omtänksamhet att hon märkte att något är fel.

Igår vabbade jag, denna gång Y som övertagit hostan. Det blev mindre vilsamt än jag hoppats eftersom snickaren dundrade in och satte upp ett tidigare missat badrumsskåp. Men skönt att få det gjort förstås. På kvällen körde Q och jag in till stan, han hade sin sista pianolektion. (Ska berätta mer om pianot vid tillfälle, det har varit ett bökigt arrangemang men så värt det eftersom Q älskar att spela och enligt läraren gör stora framsteg.)

Och idag? Idag vaknade jag med halsont, det vill jag inte ha två dagar före körkonsert. Har dessutom ont i ryggen eftersom jag stod lite för länge dubbelvikt vid omplantering av pelargoner, det enda trädgårdsarbete jag mäktat med hittills.

På förmiddagen ringer en elektriker och har lite frågor om sitt sista fixa-till-jobb hemma hos oss. Jag passar på att instruera honom om ett extra vägguttag vi skulle vilja ha monterat och om han kunde titta på den trasiga spotlightskenan i matrummet också. Han verkar måttligt intresserad.

Sedan ringer jag O innan jag glömmer vad elektrikern sa. När vi är färdiga med det säger O att vi måste förbereda morgondagen också, det är ju picknick tillsammans med Friluftsfrämjandet.

Kan vi inte tagga ner lite, ber jag. Måste vi släpa med en massa mat i plastburkar, jag orkar inte. Vi kan väl nöja oss med kaffe och saft och stanna och äta lunch någonstans på hemvägen.

Antagligen träffar jag ett känsligt ställe, det vet jag ju att jag gör. Fixa mat och matlådor och i synnerhet picknickar är O:s sätt att visa omsorg. Jag slänger ihop lite korv med bröd säger han, och blir arg när jag invänder att det inte blir någon särskilt nyttig lunch, korvåbröd är inte något som någon av oss behöver. Han far ut i i en oväntat aggressiv kommentar, jag blir arg tillbaka och så tjafsar vi en stund innan vi enas om att prata mer om saken ikväll och förankra eventuellt utebliven picknick hos ungarna. (Jag tror inte ett ögonblick på att de blir besvikna över det, de älskar att äta på restaurang.)

Efteråt tänker jag på den där taggen som sitter kvar, som O:s arga kommentarer alltid gör. Varför far han ut så där, kverulerar jag inombords. Så fort det inte blir precis som han vill, jävla surkart. Han tycker förstås att jag är grinig och skäller om allt men herregud så orättvist det är, han skulle bara veta hur mycket skit jag väljer att inte tjafsa om, hur mycket jag biter ihop.

Hm. Vid närmare eftertanke inser jag att jag visserligen biter ihop ibland men förr eller senare pyser det alltid ut. Tiga och lida i tysthet är inte min grej. Och att O far ut i för stunden orimligt (nåja) aggressiva kommentarer tyder väl snarast på att han känner sig trängd och utsatt. Jag måste ju faktiskt inte gå igång på allt han kläcker ur sig.

Och dessutom säger han en massa snälla saker också, sånt som jag aldrig säger och som jag alltid blir lika förvånad över. Som häromdagen när jag stod med näsan ner i en byrålåda och arslet i vädret. Jag hade smutsiga jeans och någon högst medioker topp från Indiska på mig. Vad snygg du är, utbrister O och jag tittar på honom som han inte vore klok. Eller härommorgonen i sängen när han gav mig en komplimang som jag för mitt liv inte kan komma ihåg för jag var så fruktansvärt sömnig eller snarare halvdöd som jag ju alltid är på morgnarna.

Var det någon som sa att det var lätt att leva ihop?