Men vad fin han är!

Så här är det: Y är för tidigt född, och inte så lite heller. Detta fick vi förstås reda på vid barnbesked, och det vore lögn att säga att det inte oroade oss alls. Men inte mycket. När vi såg hans foto kände både O och jag att han självklart var vår. Att inte gå vidare med adoptionen föresvävade oss inte.

Vi har funderat och spekulerat lite i hur man har resonerat i Korea. Vi vet av erfarenhet att barnen undersöks mycket noggrannt och att minsta skavank eller misstanke om sådan uppmärksammas. Det var sådana omständigheter som gjorde att just vi fick just Q.

Om den stämmer lär vi aldrig få reda på, men vi har en teori. Q troddes ha ett gravt synfel, vilket än så länge verkar vara helt falskt alarm. Detta har vi rapporterat till Korea. Prematura barn löper risk att få fel på synen, i Y:s papper står att den bör kontrolleras vid ett års ålder. Vi tror att man på adoptionsorganisationen i Korea har tänkt ungefär att här har vi ett par föräldrar som inte verkar alltför lättstressade och som dessutom har kontakt med ögonsjukvården. A match made in heaven?

Det är nu fyra veckor sedan barnbesked. Vi tackade ja omgående och har sedan knogat på i vår vanliga vardag. Vi pratar om Y och planerar lite lätt för resan, men det har varit svårt att skaka av sig känslan av overklighet.

Häromdagen träffade jag en expert på för tidigt födda barn. Sannerligen a match made in heaven, för denna fantastiska kvinna hade dessutom yrkeserfarenhet av adoption! Vi hade ett mycket bra samtal. Hon beskrev den problematik som prematura barn kan ha. Ögon, lungor, hjärta, ungefär. Något ökad risk för ADHD.

Vi gick igenom pappren vi fått om Y, alla provsvar, alla rapporter. Hon bekräftade det vi trott, att Y fått förstklassig vård. Han hade inte kunnat få bättre i Sverige. Sammanfattningsvis ser det väldigt bra ut. Y var vid födelsen normalviktig för tiden, han var uppe på normal födelsevikt då han egentligen skulle ha fötts, allt som borde kollas är kollat och är utan anmärkning, han förefaller vara normalt utvecklad.

Så kom vi till bilderna, och hon gav till ett poj. Men så fin han är! Inte hade jag gissat att han var prematur. Vilka fina regelbundna drag, han blir snygg när han blir stor! Det tror jag det att ni tackade ja direkt, det hade jag också gjort.

Vi kom överens om att vi ringer när vi vet hemkomstdatum från Korea. Då ska vi träffas igen, och hon blir den läkare som tar hand om Y.

Efteråt är jag glad och lättad, och ägnar min tidslucka åt att besöka en handarbetesaffär. Q:s fostermamma fick en handstickad sjal, det ska Y:s fostermamma också ha. Fånig present kanske, men den är åtminstone personlig.

Det är först flera dagar senare jag inser att det hände något efter det här mötet. Jag trodde inte att jag var orolig innan, men det var jag nog. På något sätt höll jag känslorna för Y på avstånd. Nu börjar de komma.

Och jag längtar allt mer efter att få resa.