En intressant diskussion pågår hos Skriet. Inlägget om att vilja jobba mindre, vara gift med någon som vill jobba heltid, och tveka inför att vara den som går ner till deltid och därmed promenerar in i den klassiska fällan, hade jag kunnat skriva själv.
Med den skillnaden att jag har gått ner till deltid, närmare bestämt 75%. O jobbar heltid.
Under sommaren tog vi upp ämnet till diskussion, och var överens om att han skulle gå ner något i tid och jag upp något. Jag hann t o m nämna detta för min chef. Vad hände? O fick nytt jobb, och ville därmed inte längre.
När föräldraledigheten för Y är över och vi har två barn att hämta och lämna, kommer jag att vara benhård. Då ska vi båda jobba deltid.
Men det finns en annan aspekt också, som jag har funderat ganska mycket över på sistone.
Jag är osäker på att jag skulle klara av en heltidstjänst. Det är en lättnad att börja klockan nio på morgonen, att bara ha en riktigt lång dag i veckan, att ha tre korta dagar och en normallång. Att inte alltid ligga back på flexen.
Jag är tröttare och mer lättstressad nu än förr, tycker jag. Eller? Hur jämför man sånt? Och vilket förr jämför jag med? Förr, före Q? På den onda tiden då jag jobbade heltid på ett jobb jag gillade men inte riktigt fixade och körde åtta mil om dagen och konstant låg på maxminus på flexen? Eller förr, på den ännu ondare tiden, då vi gjorde IVF och jag sörjde och hade ett jobb jag hatade? Eller förr, för tio år sedan? Hur det var då kan jag knappt relatera till idag.
Frågar jag mamma neurologen är hon säker på sin sak. Det är sviter av myeliten, snart fyra år sedan nu. Det blir bättre, men långsamt.
Själv undrar jag om sorgen och stressen under de barnlösa åren har påverkat mig. Slitit ner mig på något vis. Gjort mig känsligare, mindre robust, lättare att få ur balans. I sanningens namn ska sägas att detta slår åt andra hållet också. Jag är hudlösare nu, på gott och ont. Bra saker berör mig mer nu än förr. Jag är lyckligare nu.
Eller så är det hela ännu enklare. Min tjänst är krävande, att vara ständigt tillgänglig medelst mobil och laptop, att gå tidigt för att hämta och sedan jobba någon timme på kvällen har sitt pris.
Jag vet inte. Det känns som att detta är viktigt att ta reda på. Hur vill jag leva egentligen?
Du ska ju nu också räcka till inte bara för dig själv och för O men också för Q. Det gör väl sitt till, till att det blir mindre tid och ork för jobbet, alltså.
SvaraRaderaDet finns många aspekter på det där. Det är ju inte helt ovanligt idag att man talar om att slå ner på tempot, att om man nöjer sig med mindre pengar så behöver man inte heller jobba så mycket.
Bah, tänker jag alltid då. Hur skulle det se ut i mitt jobb? Det går inte att vara en halvtidsjobbande forsknigsledare. Vad skulle jag säga till min doktorander om vi inte får finansiering för att jag inte publicerar mer än hälften så mycket eftersom jag inte jobbar mer än hälften så mycket? Går inte att vara halvtidsstatsminister. Halvtidschefredaktör, nån som hört talas om det?
Det betyder inte att man inte kan gå ner i arbetstid under en period av livet. Och en rimlig sådan period är ju när man har små barn.
Men världen ser inte sådan ut idag att man kan komma någon vidare vart med ett jobb man vill något med om man lägger ner mindre än 75% på det. Jag vet inte om det är fel eller rätt, eller om det går att ändra på.
Men jag tror inte att någon ansvarig för en OS-tropp skulle uppskatta om medaljhoppet ringde och sa att hördu jag har bestämt mig för att bara träna halvid i år men visst kan jag väl vara med ändå?
Det finns val och val.
Nu talade jag som vanligt vid sidan om och mer om det jag tänker på än kanske det du tänker på...
Om heltid är heltid och man inte har långa arbetsresor tycker jag det är OK och att det går att kombinera med annat; barn, fritidsintressen, träna, whatever. Men om det på ens arbetsplats är en kultur av att den som sitter kvar och jobbar (?) till kl 22.00 är bäst och det förutsätts att man skall kolla sin mail sent på kvällarna, på helger och ledigheter - då ställer jag inte upp. Lång pendling sliter också väldigt.
SvaraRaderaMen kanske har jag ingen talan, jag har, av olika orsaker, haft en hemmaman sedan barnen var små.
Har också tänkt på det där med att man orkar mindre nu för tiden. Jag tror det kan bero på allt det du beskriver, men också faktiskt på att man helt enkelt blir äldre (vi är ungefär jämngamla du och jag). Man har inte samma "reservkraft" att ta till när något jobbigt hänt, vare sig det är privat eller på jobbet eller bara om det gäller en sån sak som förlorad sömn. Man är helt enkelt inte lika robust, precis som du skriver.
SvaraRaderaDet är nog bara att försöka acceptera och ta hand om sig själv varje dag så gott det går för att sakta ner processen till ett minium.
En del av problemet är nog att det på vissa företag har blivit så att heltid inte är heltid utan en heltid + en massa obetald övertid som inte loggas någonstans. Att gå ner till deltid blir ett sätt att gå ner till heltid. För mig är det nog så det är, inser jag när jag tänker efter.
SvaraRaderaJag triggas lite av annannans formulering om att komma någon vart med ett jobb man vill något med. Nävisst, så är det ju. Men vi är ju inte alla OS-hopp eller statsministrar eller ens chefredaktörer. Och det finns ju faktiskt exempel på hur två personer framgångsrikt har delat på en chefstjänst.
Nä, arbetslivet är på väg åt fel håll tycker jag. Vi som har jobb jobbar för mycket medan allt fler inte jobbar alls.
Vi har nog inte riktigt lärt oss att hantera de möjligheter IT-revolutionen gett oss. Jag har det i varje fall inte. Jag behöver bli bättre på att vara närvarande i nuet, det jag gör precis nu. Sluta splittra mig själv för att hinna allt. Sluta läsa mejl i telefonen på möten, sluta göra flera saker på en gång. Kraftigt ransonera de tillfällen jag gör som nu, efter en daqs semester vid sidan av Vasaloppsspåret logga in på jobbmejlen och släcka några bränder.
Se där, nu vände jag det mesta mot mig själv. Om jag bara ändrar mitt beteende blir det bra. Men är det så enkelt?
Jo, en sak till innan datorn stängs av. Pi, att det kunde vara ÅLDER hade inte slagit mig överhuvudtaget. Mindre stresstålig, just det. Men skulle man inte bli visare också?
SvaraRadera:-)
Men visst blir man visare. Jösses vad illa jag använde min energi när jag var yngre. Men då var inte omgivningen så ryckig som den är idag. E-post blev en verklighet i mitt liv när jag var 23 år gammal. Innan dess hade jag inte använt en dator till annat än att köra statistiska analyser på. Och mobiltelefoner fanns inte i min studenttillvaro. Dessutom är det mer som pockar på ens uppmärksamhet när man är arbetsledare än när man befinner sig på en annan plats i systemet. Och att ständigt bli störd och avbruten tar mycket på energin. Bodil Jönsson är inte alldeles ute och cyklar när hon talar om ställtid. Och att det tar energi har jag blivit väldigt varse när jag bytt arbetsrum. Jag orkar mycket mer och trivs mycket bättre när jag inte behöver filtrera bort telefonistpladdret jag levde med tidigare. Ändå har jag så förbannat svårt att låta bli att störa mig själv, med det där med att kolla mejlen osv. Det var ju mitt fastebeslut, och det är väl att det återstår ett antal fasteveckor, för vidare långt har jag i sanning inte kommit.
SvaraRaderaDäremot har jag blivit förbaskat mycket bättre den senaste månaden på att inte gå igång på saker och ting i onödan. Det sparar man också energi på.
Inte behöver vi alla bli statsministrar och chefer och visst går det att dela på chefstjänster. Här var det snarast jag som behövde få ur mig en aning frustration över mediaskriverier om hur enkelt det är att få mer tid över, om att det bara är att avstå från lite materiell lyx så kan man jobba mindre, vilket jag tycker är en irriterande förenkling. Men det beror kanske på att jag representerar en märklig yrkesgrupp som "valt" en hopplös kombination av avsaknad av övertidsersättning och fullständig brist på respekt för arbetstidsreglering.
"Jag är lyckligare nu" skriver du, Helga. (Om än mer lättstressad osv.) Är inte det det viktiga? Vad är det som gör dig lycklig? Om det är att inte vara stressad, ta en promenad en slaskig eftermiddag med Q och snart ett barn till, sjunga, läsa - ja, prioritera det. Jobbmässiga framgångar är också viktiga men till vilket pris? Kan du få balans på dett nuvarande jobb eller dax för ett annat? Andra ställen att få utlopp för den vuxnes behov av stimulans och talanger?
SvaraRaderaUrsäkta klyschan att småbarnsåren går fort men de gör det. Jobba i högt tempo kan vi se'n. Barnaåren kommer inte igen.
Jo, jag är enkelspårig åt ett håll eftersom jag njuter så av att rå min tid och ha klivit av "karriären" men förvånas över att så många föräldrar tror att stress och trötthet är något de inte kan välja bort. "Det går inte att vi tar sportlovsledigt" sa 3-barns mamman på det kommunala företaget häromdagen. Nähä. Hur ska du se till att ni kan göra det nästa år tänkte jag i mitt stilla sinne ... Är barnen som varit sjuka till coh från se'n i julas inte viktigare? (Det är inte första gången jag hört liknande kommentarer.)
Än se'n då om O jobbar heltid och du inte något år (om det är en jämlikhets/prestige grej) och ert vardagsliv går ihop? Om din irritation mer handlar om att du och barnen behöver honom hemma mer - ja, det är en annan femma och högst väsentligt ... tycker jag.
Av olika skäl läser jag mycket forskningsrapporter om barns psykiska hälsa nu. En mycket förenklad slutsats på gruppnivå är att barn med en god psykisk hälsa tycks bevara den och svårt att ta sig ur densamma. Vi gör våra barn gott när vi mår bra!
Tack för att du tänker högt!
Maria S A
Hejsan! Jag misstänker (fel kanske?) att du inte är intresserad, men om du skulle vara det finns det en blogg-utmaning till dig på min träningsblogg (filifjonkan tränar). Du skriver så fantastiska inlägg, som oftast är så mitt i prick att du verkligen inte behöver någon blogg-utmaning men du får den ändå!
SvaraRaderaGår man ner i arbetstid är det bara lönen som minskar... Men nog är det sjukt att man ska jobba häcken av sig samtidigt som man har småbarn. Nånstans har feminismen gått otroligt snett, eftersom det bara är arbetet utanför hemmet som räknas som arbete. Nångång på stenåldern talade feministerna visst om valfrihet och alternativ... Jag var glödande feminist redan i min mycket gröna ungdom på 70-talet, i dag med facit i hand och tre barn på 11, 13 och 15 år och erfarenhet av både heltids- och deltidsjobb, dock utan att ha gjort "karriär" är jag ganska luttrad och cynisk, tyvärr. När ungarna var små blev jag utpetad från mitt dåvarande drömjobb just för att jag för en tid ville gå ner i arbetstid och det svider fortfarande, trots att jag hittade ett nytt drömjobb (på heltid) när barnen blev större.
SvaraRaderaTack för alla kommentarer! Roligt att ha så engagerade läsare! Jag läser det ni skriver och funderar vidare.
SvaraRaderaAnnannan, förstår din frustration över downshifting-propaganda med den bakgrund du har. I den miljö jag verkar är det rätt befriande att höra propagandan. Fast visst vore det kul om det var mer fokus på att män skulle downshifta, och inte bara kvinnor. T ex lär det vara så att den främsta orsaken till att kvinnor startar eget är att de vill ha ett flexiblare arbetsliv som är lättare att kombinera med familjelivet. Män å andra sidan har andra drivkrafter.
Maria, visst har du rätt i att det är lyckan och välbefinnandet som är det viktiga. Jag anser mig inte vara karriärist över huvud taget. Men jobba vill jag göra, och mår bra av. Trist bara att det är så svårt att hålla det där sabla jobbet på en vettig nivå så att det inte slukar hela mig.
Motivet till att jag vill att O ska gå ner också är förstås att vi saknar honom här hemma. Att småbarnsåren går fort är en sanning för honom likaväl för mig. Men principen är också viktig. Jag vill visa mina söner (ryser när jag skriver ordet, tänk att jag har två barn nu!) att pappor är lika viktiga föräldrar som mammor, att det inte självklart är mamman som är primärförälder och tar lejonparten av det praktiska ansvaret. Här vet jag att O håller med mig. Men vi är inte helt överens om hur detta ska omsättas i praktiken. Ännu.
Vill också kommentera några saker i det sista inlägget. Jobbar man deltid är det bara lönen som går ner, skriver Anonym. Det får man ofta höra, men i mitt fall stämmer det faktiskt inte. Jag kommer senare och går tidigare än mina heltidsarbetande kollegor. Jag ansvarar för färre projekt. Visst, jag kanske jobbar effektivare än vad de gör (ibland) men hur tusan mäter man det?
Och till sist, inte är det feminismens fel att världen ser ut som den gör! Att bara arbete utanför hemmet räknas som arbete - hurdå "räknas"? Skulle man få betalt för att vara hemma? Det tycker jag är fel väg att gå. Den feminism jag bekänner mig till vill utjämna skillnaderna och fördela ansvaret för familj och hem mellan könen. Idag är det en självklarhet att mammor arbetar, det kan vi tacka feminismen för. Dit jag vill är att det ska vara lika självklart att pappor OCKSÅ är hemma med sina barn.
Hej Helga!
SvaraRaderaVill bara säga att jag absolut håller med dig om att pappor är lika viktiga som mammor, både kvantitativt och kvalitativt. Nu har min man inte varit svår att få hem och vi har varit - är - överens om principen att barn mår bra av att ha två hela föräldrar. (Maken var hemma ca 8 mån med första barnet, 10 mån med andra och 12 mån med tredje inkl de ca 2 månader vi var hemma tillsammans i början med alla barnen.)
Kanske det är lättare att inte bygga på principen att det är viktigt att dela i en diskussion?! För egentligen är det i så enkelt som att pappa (liksom mamma) är oersättlig = barn behöver sina pappor?
Jag är jätteglad över att min man varit hemma så mycket. Det tror jag både vi vuxna och barnen har glädje och nytta av nu när vi pusslar och delar i vardagen efter f-ledighet.
Maria S A