Kollade på Band of Brothers i lördags, har inte följt serien slaviskt men blir lika fascinerad varje gång jag råkar se ett avsnitt.
Denna gång fångades jag av en beskrivning av förutsättningarna för ledarskap. Scenariot är detta: Vintern 1944-45. Easy Company befinner sig i Frankrike. Man börjar ana att kriget snart är slut, men säker kan man inte vara. Vågar man tro att man ska överleva? Alla är trötta och desillusionerade.
Enter ung nyutexaminerad officer. Han gick ut från West Point på självaste D-day den 6 juni, den dag då de övrigas helvete började.
Naturligtvis har han inte en chans att ta ledningen över sina mer erfarna kamrater, även om han formellt överstiger dem i grad. Det inser hans överordnade också, så när han anmäler sig frivilligt att delta i en operation utnämns han inte till befäl, utan till observatör.
Operationen avlöper tämligen bra, bortsett från att den kräver en ung soldats liv. Efteråt är vår vän officeren accepterad. Inte på samma sätt som om han hade varit med från början, men han är nu en del av gemenskapen. Han har skitat ner sig, deltagit, på samma villkor som de andra.
Efteråt ligger jag vaken och funderar. Det slår mig att en av de mer utmärkande faktorerna för mitt jobb är att mitt ledarskap i så hög grad är informellt. Jag leder folk vars jobb jag inte själv är kompetent att utföra. Jag har ett hum om vad de gör, men jag skulle inte kunna hoppa in och göra jobbet istället för dem.
Är detta månne ett tecken i tiden? Visste chefen bättre förr?
Hos mig skapar detta en del osäkerhet. Trots min examen, trots mer än ett decenniums arbetslivserfarenhet känner jag mig fortfarande ofta osäker. Det retar mig.
jag tror du hittat en öm punkt för de flesta chefer och ledare av idag. Det handlar ofta om personer som har viss utbildning men därmed inte sagt att de har den erfarenhet som personalen de ska leda har. Svårt. En balansgång. Att komma "utirfrån" kan vara en fördel och en nackdel. Fördel att man t ex kan se saker som mer invanda är "hemmablinda" för. nackdel för att man inte har samma insikt i vissa typer av problematik som kan uppstå för de som är mer "hands on".
SvaraRaderaNyckeln är väl ofta kanske kommunikation. Om den fungerar bra mellan chef och anställda under chefen så brukar det mesta kunna lösa sig. men detta kräver såklart ansträngningar från båda håll. Både uppåt och nedåt.
För övrigt älskar jag "Band of Brothers"!!! En av de bästa andra världskriget-skildringar jag vet. och Winters är min klara favorit!!!!!!! Om man kunde leda som han är man verkligen en ledare. Enligt mitt tycke. Ledarskap med BÅDE hjärta och hjärna är otroligt bra!
Kram!
Det ligger mycket i det. Men jag vill påminna om den andra sidan av myntet. Anders Engquist skriver i någon av sina böcker om den mycket duktige teknikerns som blir befordrad till chef, där han är tämligen hopplös eftersom hans starka område var just det tekniska. Han har blivit befordrad till sin inkompetensnivå, menar Engquist. Det är ju inte utan anledning att även din teknikerdominerade arbetsplats har sett vem som kan leda folk och sett till att placera en person med personkännedom på den platsen.
SvaraRaderaNu finns det ju några få fantastiskt begåvade som kan både och. Och så länge vi vanliga dödliga jämför oss enbart med dem är vi dömda att känna oss otillräckliga.
Eller om man vill, glädjas åt att alltid ha något att sträva mot.