Tålamodsträning x 2

Morgon med Q, som alltid en utmaning. Suck. Eller, är sucken berättigad? Hur är det egentligen, vem av oss är det mest fel på? Är han inte en högst normal och levnadsglad nästan-fyraåring och jag en synnerligen morgonsur och lättstressad mamma?

Nåja, skuldkänslor har aldrig gjort någon till en bättre förälder. Så jag försöker vara konstruktiv. Nu har jag inhandlat bibeln Fem gånger mer kärlek, tidigare bara lånad på bibliotek. Bibel var väl att ta i förresten, låt oss i sann ingenjörsanda kalla den manual. En manual i ett utvecklingsprojekt, ett levande dokument, föremål för en hel del ifrågasättande och revisioner.

Två skrattretande enkla regler har den senaste veckan gjort underverk.

1 Innan man får leka fritt eller titta på TV måste man göra tre - 3 - TRE - 1 - 2 - 3 - räkna på fingrarna, tre var det! - saker. Äta frukost, klä på sig, borsta tänderna. Q är helt med vad gäller räknandet, och hyfsat med avseende på disciplinen.

2 Q gillar att lyssna på musik i bilen. Hans moder gillar när det inte bråkas och krånglas på morgonen eller vid hämtning. Ergo, inget bråk = > musik i bilen! Ta-daa!

Detta var tålamodsövning nummer ett, som när den fungerar ger så överväldigande mycket tillbaka. Kärlek. Mitt livs upplevelse av kärlek.

När jag lämnat Q hos dagmamman och dragit en första lättnadens suck, därefter en andra eftersom jag idag körde till jobbet vid niotiden och inte en timme tidigare, därmed undvikandes det värsta trafikkaoset, drog jag ännu ett djupt andetag och ringde pappa.

Övning två. I tio minuter hummade jag medan han docerade om vad han gjort sedan sist. Inte så lite med tanke på att han är pensionär. Å andra sidan är han också fullblodspensionär. En aktivitet per dag är mer än nog. Tempot är inte högt.

Pensionärsmentaliteten är en bidragande orsak till att han ännu inte pallrat sig iväg till någon form av rådgivning angående hur han ska sköta sin diabetes. Detta driver förstås mig till vansinne av oro, eftersom jag hör på hans röst hur trött han är nu för tiden. När jag än ringer på dagen så väcker jag honom, varannan minut måste jag påminna honom om att tala högre för luften tar liksom slut. Och så hostan, astmahostan.

Jag skulle ringa oftare om jag inte vore så rädd för att han inte skulle svara.

Jag skulle tjata mera på honom om jag inte vore rädd för att reducera vår relation. Redan utgörs den för mycket av oroligt tjat från mig och grinigt avvisande från honom.

Men idag gick det bra. Efter tio minuters hummande från mig, tio minuters oavbruten utläggning från honom, kunde jag framföra mitt budskap att jag oroar mig för honom, och han kunde ta emot det så som det var avsett. Som en omsorg, inte ett krav.

Sedan var klockan halv tio och jag var jävligt sen till jobbet.