Trots detta, eller kanske på grund av, köpte jag ändå ett leksvärd till Q i julklapp. Det mjukaste jag kunde hitta. Samt en krona och en mantel. Ska han nödvändigtvis slåss får han göra det med stil och med hänsyn, typ.
Häromdagen var vi i leksaksaffären för att inspektera mellandagsrean. Q susade lyckligt omkring. Plötsligt tvärnitade han, och utbrast med emfas:
- Mamma, jag har ju ingen pistol!!
- Nej, och det lär du aldrig få heller, svarade jag frejdigt, åtminstone inte av mig.
Q såg ut att inte tro sina öron.
- Jag tycker inte barn ska leka med pistoler, förklarade jag värdigt, och hoppade skrämt till när en kvinna lutade sig fram över leksakshyllan:
- Det tycker verkligen inte jag heller!
Jag skulle aldrig heller köpa en pistol i affär till mina killar. Tycker det är helt galet. Däremot har den äldste själv tillverkat en mängd vapen av trä. Och som han ritar. Mycket tjusiga teckningar men det är bara vapen, vapen och åter vapen.... 4-åringen leker ännu så länge bara med tjejer på fritiden så han har ännu inte äntrat vapenåldern. Men svärd och mantlar och prinsessklänningar det tycker han är riktiga grejjer!
SvaraRaderaBra, Helga! Jag skulle heller ALDRIG köpa ett vapen til mitt barn.
SvaraRaderaBra ståndpunkt, bra hållfast princip!
Hoppas ni bara inte uppnår motsatt effekt... att pistoler blir något hett eftertraktat och jätteintressant bara att de inte får någon. Balans är det viktigaste tror jag. Att man har lite "skitleksaker" gör inget om man har bra grejer också.
SvaraRaderaEn vattenpistol, till sommaren, att användas BARA UTOMHUS, kanske?
SvaraRadera