Kind of blue

Känner mig lite nere ikväll. Tror det beror på två saker: Q-bråk och jobbtankar.

Q och jag hade en tjorvig morgon. Han vaknade på fel sida idag, ett uttryck jag lärde honom och som han stolt rapporterade vidare till både dagmamman och O. (Nåja, jag lär honom sätta ord på känslorna åtminstone). Jag klarade både frukost- och påklädningskrångel genom att lirka och ringa till björnmamman i Orsa, vars ungar (de som övertog Q:s nappar i somras) OCKSÅ vägrade frukost, tänk ändå.

So far so good. Men ibland undrar jag om inte Q vill att jag ska bli arg på honom, att det är en explosion han söker. Hur medvetet vet jag inte. För när han själv var klar och erbjöds leka medan jag klädde på mig, sökte han min blick, hans ögon var svartare än vanligt, och så började han välta ut leksakslådorna. En efter en.

Gud vad arg jag blev. Men efter försoningen slutade Q att bråka och krångla.

Hämtningen gick bra, men vid middagen var det dags för ny härdsmälta, och ungefär samma scenario upprepade sig, dock nu med en tredje aktör, nämligen O. Q lyckades reta upp oss bägge två ganska rejält, tills vi båda var arga och skällde. Ilskna skrik övergick så småningom i förtvivlad gråt. Kramar, pussar, ömsesidiga böner om förlåtelse och löften om bot och bättring.

Nu sovs det och här sitter jag och konstaterar att Q inte ger sig förrän vi - särskilt jag - blir arga. Är det gullandet efteråt han vill ha? Testar han vår kärlek? Jag önskar jag visste.

Debriefing kallas det visst, tack tålmodiga läsare för att ni följde ända hit.

Så är det jobbet då. Imorgon har jag utvärderingssamtal med min chef, eller performance review som det kallas. Då man ska gradera sig själv och emotta chefens betyg på ens tekniska kompetens, beslutsmässighet, kommunikationsfärdighet, innovationsförmåga, etiska uppförande, kundtillvändhet, med mera med mera. Ni förstår väl att jag översätter på löpande band här?

Jag har inte presterat särskilt bra på sistone, sedan i somras närmare bestämt. Jag orkar inte riktigt. Det finns massor av fördelar med mitt jobb, för inte länge sedan var jag ganska förälskad i det, men inte nu. Kraven på projektledarrollen skiftar ständigt, men de trappas alltid upp. Vi ska kunna allt mer, ansvara för allt mer. Kul med ett utvecklande jobb, jovisst. Men då måste man vara på hugget. Som min ibland rolige men lika ofta oerhört irriterande kollega Tuffe Viktor. Bredvid honom känner jag mig alltmer som en idisslande ko.

Apropå Viktor, ja. Jag skäms aningen för att säga att han bidrog till min låga stämning idag. Jag berömmer mig av att inte känna särskilt stor åldersnoja. Men vid lunchen baxnade jag faktiskt, när han slängde ur sig ett Du kan väl inte vara så himla många år äldre än jag?

Nej. Tvärtom faktiskt. Jag är tre år yngre. Och då hade jag ändå sminkat mig idag för att maskera den värsta tröttheten.

Nu ska jag dra något gammalt över mig och försöka låta bli att gruva mig för morgondagens pärrfåmans rivjoo.