Känslostormar

Vi hade besök på eftermiddagen, ett besök jag ägnade mig åt alldeles för mycket enligt Q. Detta demonstrerade han tydligt medelst allmän pestighet. Efteråt när vi var ensamma igen, kom han på den ultimata uppmärksamhetsmagneten. Han sträckte ut sig på golvet och ropade:

- Mamma, din pojke har dött!

Där någonstans begrep jag att det var läge att sätta sig ner och erbjuda honom plats i mitt knä. Och så kom frågorna: Dröjer det massor av år tills vi ska dö? Dog farfar i sin säng?

Plötsligt började Q storgråta över att O och jag kommer att dö ifrån honom och lämna honom ensam kvar. Jag fick trösta och vagga en lång stund och försäkra (godegudsomjagintetrorpå, jag dödar dig om du gör så att det jag sa var lögn) att det dröjer jättelänge och att han då kommer att vara stor och ha en bror eller syster och kanske en fru (eller man) och kanske egna barn.

Jag är glad att jag har tämligen bra koll på min egen dödsångest nu för tiden, för den väcktes inte alls. Fast jag egentligen är lika rädd som Q när jag tänker efter, kunde jag vara lugn och trygg och tröstande och vänta ut honom. För naturligtvis varade inte utbrottet mer än ett par minuter, sedan var han sorglöst glad igen som om varken mörker eller skuggor fanns. Just den glädje som jag så önskar att han alltid förmår behålla en ingång till.