Men varför inte? Varför ska barn leva i en potatismosochköttbullarversion av världen när de faktiskt gillar både sill och grönpeppar om de får prova? Och det gäller väl också för kunskap.
Självklart annannan! Jag är så stolt och glad över min pojke att jag kan spricka. Titeln syftar snarare på min oförställda förvåning. Jag begriper inte var Q lär sig allt han kan. Jag var i och för sig beredd på att känna just såhär, men jag trodde att meteoritkommentarerna skulle börja komma i sjuårsåldern ungefär.
Det blir faktiskt bara roligare och roligare att ha barn!
Men jag har tänkt en del på det där med en speciell barnvärld, som en del i samhället omhuldar och en del föräldrar tycks tycka är i sin ordning. Det finns ju sånt som barn kan ta till sig och sånt som de inte kan ta till sig. Man ska inte ge rödbetor och honung till bebisar. Apocalypse Now är inte något som en elvaåring ska titta på. Och de pedagogiska metoderna för att lära en treåring (eller hur långt ner i åldrarna man går i suzukimetoden) spela fiol eller tala franska är inte de samma som för en sextonåring som kan tänka systematiskt.
Men annars finns det ju en massa verklighet med en massa verkliga saker som vuxna och barn kan dela på. I stället för att det ska göras någon slags plastig förenklad lättsötad alternativverklighet för barn. Jag blir så trött på när föräldrar som jag vet uppskattar mat av olika slag envisas med att deras barn bara äter makaroner och köttfärs. Vi firade nyår med svenskt smörgåsbord och tonårsbarnen till vännen R som älskar att laga mat och alltid engagerat hela familjen i det stod i köket vid min sida och slickade rent burkarna med senapssill och hovmästarsås.
Men det här behöver jag ju knappast predika för kören=dig!
Håller helt med dig annannan, och det tror jag du vet ;-) Så väl hoppas jag att du och andra läsare känner mig.
Särskild barnvärld, nej usch. Q var förvånansvärt liten när vi gjorde upptäckten att den bästa underhållningen var att han fick vara med och göra saker som vi själva gillade. Han är tokig i att laga mat tillsammans med sin far, och hanterar stick- och skärverktyg så att jag bleknar och måste gå undan. Och att han är så förjust i högläsning tror jag har en enkel förklaring: jag gillar att läsa för honom.
Men det finns ju ett barndomsland ändock. Barn (åtminstone mitt barn) lever mer i nuet och har starkare känslor än vuxna (åtminstone denna vuxenperson). Men snarare än att separera barn- och vuxenvärld tycker jag att vuxna i högre grad borde anamma åtminstone en del av sina barnsliga sidor. Jag förstår mig inte riktigt på dem som inte minns hur det var att vara barn, eller som ser sitt barnjag som en annan person. Jag är densamma, nu som då. Men så var jag ju ett lillgammalt barn också.
Apropå det så känner jag väl igen mig i Q:s förnumstighet. Jag var likadan, och förvånade mina föräldar med allsköns märkliga kunskaper. Det är fascinerande att Q är likadan, fast vi inte delar gener.
Fast de lysande strecken på himlen heter meteorer. Det som brinner är en liten sten som kallas meteoroid, också innan den råkat komma in i atmosfären. De stenar som klarar sig ner till jordytan kallas för meteoriter. (Vilket vår femåring förklarade för farfar. Det blir så när ens föräldrar är geologer och astrofysiker... Barns förmåga att urskillningslöst tillägna sig såväl intressant som meningslös kunskap är sannerligen obegränsad!)
Men varför inte? Varför ska barn leva i en potatismosochköttbullarversion av världen när de faktiskt gillar både sill och grönpeppar om de får prova? Och det gäller väl också för kunskap.
SvaraRaderaSjälvklart annannan! Jag är så stolt och glad över min pojke att jag kan spricka. Titeln syftar snarare på min oförställda förvåning. Jag begriper inte var Q lär sig allt han kan. Jag var i och för sig beredd på att känna just såhär, men jag trodde att meteoritkommentarerna skulle börja komma i sjuårsåldern ungefär.
SvaraRaderaDet blir faktiskt bara roligare och roligare att ha barn!
Och det har du ju all anledning att vara!
SvaraRaderaMen jag har tänkt en del på det där med en speciell barnvärld, som en del i samhället omhuldar och en del föräldrar tycks tycka är i sin ordning. Det finns ju sånt som barn kan ta till sig och sånt som de inte kan ta till sig. Man ska inte ge rödbetor och honung till bebisar. Apocalypse Now är inte något som en elvaåring ska titta på. Och de pedagogiska metoderna för att lära en treåring (eller hur långt ner i åldrarna man går i suzukimetoden) spela fiol eller tala franska är inte de samma som för en sextonåring som kan tänka systematiskt.
Men annars finns det ju en massa verklighet med en massa verkliga saker som vuxna och barn kan dela på. I stället för att det ska göras någon slags plastig förenklad lättsötad alternativverklighet för barn. Jag blir så trött på när föräldrar som jag vet uppskattar mat av olika slag envisas med att deras barn bara äter makaroner och köttfärs. Vi firade nyår med svenskt smörgåsbord och tonårsbarnen till vännen R som älskar att laga mat och alltid engagerat hela familjen i det stod i köket vid min sida och slickade rent burkarna med senapssill och hovmästarsås.
Men det här behöver jag ju knappast predika för kören=dig!
Håller helt med dig annannan, och det tror jag du vet ;-) Så väl hoppas jag att du och andra läsare känner mig.
SvaraRaderaSärskild barnvärld, nej usch. Q var förvånansvärt liten när vi gjorde upptäckten att den bästa underhållningen var att han fick vara med och göra saker som vi själva gillade. Han är tokig i att laga mat tillsammans med sin far, och hanterar stick- och skärverktyg så att jag bleknar och måste gå undan. Och att han är så förjust i högläsning tror jag har en enkel förklaring: jag gillar att läsa för honom.
Men det finns ju ett barndomsland ändock. Barn (åtminstone mitt barn) lever mer i nuet och har starkare känslor än vuxna (åtminstone denna vuxenperson). Men snarare än att separera barn- och vuxenvärld tycker jag att vuxna i högre grad borde anamma åtminstone en del av sina barnsliga sidor. Jag förstår mig inte riktigt på dem som inte minns hur det var att vara barn, eller som ser sitt barnjag som en annan person. Jag är densamma, nu som då. Men så var jag ju ett lillgammalt barn också.
Apropå det så känner jag väl igen mig i Q:s förnumstighet. Jag var likadan, och förvånade mina föräldar med allsköns märkliga kunskaper. Det är fascinerande att Q är likadan, fast vi inte delar gener.
Fast de lysande strecken på himlen heter meteorer. Det som brinner är en liten sten som kallas meteoroid, också innan den råkat komma in i atmosfären. De stenar som klarar sig ner till jordytan kallas för meteoriter. (Vilket vår femåring förklarade för farfar. Det blir så när ens föräldrar är geologer och astrofysiker... Barns förmåga att urskillningslöst tillägna sig såväl intressant som meningslös kunskap är sannerligen obegränsad!)
SvaraRadera