Från nästan 20 till nästan 40

Julldigheten som snart är över, har varit ungefär som de brukar vara. För mycket av mat, mörker och sena kvällar. För lite av frisk luft, dagsljus, motion och sömn. Alldeles lagom av läsning, TV och släktumgänge.

Kanske är det mitt hälsotillstånd som har lagt sig ivägen, för jag har haft ovanligt lite skrivlust på sistone. Och när inspirationen väl kommer gäller den inte alls de ämnen jag funderade på före jul, utan något helt annat och i dessa dagar ganska banalt. En krönika. Som så många andra kände jag mig nödgad att sammanfatta det gångna decenniet. Men självklart ska jag vara värst och docerar inte bara om 00-talet utan också om 90-talet.

Är det bara för att jag råkar vara född 1970 som jag ser starka paralleller mellan min personliga upplevelse av de gångna tjugo åren, och historien? När man är tjugo är man kanske benägen att känna stark framtidstro och stora förhoppningar. Allt är möjligt, det gamla raseras, en ny skön värld träder fram. Å andra sidan, vem kände inte så åren efter 1989?

Så kom den tekniska revolutionen och IT-undret i slutet av 90-talet, med påföljande platt fall. Så också i mitt liv. 00-talet var mörkare. För mig var det barnlängtan och depression förstås, men kändes inte världen mörkare, dystrare, annorlunda? Så många hemskheter som inträffade under 2000-talets första fem år.

Men nu har det vänt för mig. Jag hoppas det har gjort det för alla andra också. Här kommer en skildring av mitt vuxna liv medelst nedslag i jämna nyårsdagar.

1990
Firar nyår i en förort till Chicago, hemma hos en väninna från college där jag pluggar i ett år. Hon bor i rummet bredvid mitt och jag tycker att hon är ganska omogen och barnslig men tackar ja när hon med sedvanlig amerikansk gästfrihet bjuder hem mig över nyårshelgen. På själva nyårsafton är jag förkyld och slipper till min lättnad att följa med henne och hennes kompisar ut. Pratar ganska mycket med hennes pappa som är en vänlig och kultiverad person. Först några månader senare förstår jag att jag gjort henne besviken. Hon hade hoppats att vi skulle bli bästa vänner, men så blev det inte. Collegeåret blev en parentes i mitt liv, men en mycket lärorik sådan. Utan denna tid hade jag inte talat spanska, haft betydligt sämre kunskaper i historia, inte kunnat sjunga i kör och inte kunnat berätta mången god historia. 1990 fyller jag tjugo år och börjar på Chalmers.

1992
Deppar över ett pågående off-and-on-förhållande som är dödsdömt fast jag inte riktigt vill inse det. Förutom att deppa gör jag halvhjärtade försök att tentaläsa, studierna går minst sagt dåligt. Några månader senare blir O och jag förälskade.

1994
Firar nyår med parmiddag. O och jag bor tillsammans i hans lilla tvåa. Det blev han! Och det blev en fortsättning på Chalmers! Båda sakerna kom jag fram till efter en sabbatstermin i Salamanca våren 1993. O har också fått ordning på sina studier, vi trivs med livet.

1996
Ännu en parmiddag, vi var en konstellation av tre par som umgicks intensivt tills en skilsmässa ändade vänskapen. Men den ligger ännu några år fram i tiden. Jag har klarat varendaste tenta och ska börja exjobba på Ericsson i januari. Har ingen aning om vad det innebär att jobba som ingenjör. Vad i all världen har jag gett mig in på?

1998
Jo nu vet jag en sak som ingenjörer kan jobba med, hårdvarukonstruktion, och jag gillar det inte. I januari 1998 fattas en rad beslut. Jag tar tjänstledigt i två månader för att läsa tyska i Berlin. Språkstudier utomlands har gett mig vägledning förr, så också nu. Jag söker ett nytt jobb inom försäljning, och får det. Vi bestämmer oss för att gifta oss i september.

2000
Det nya årtusendet firas i en översnöad stuga på Tjörn, med massor av folk. Sedan ett halvår tillbaka försöker O och jag få barn och vi jobbar tappert på saken också under nyårsnatten. Vi är hoppfulla om att snart lyckas. Under året som kommer köper vi hus. Mitt jobb som jag trivs med exploderar i mitt ansikte, min chef rycker undan mattan under mig. Men jag är minsann tuffare än somliga tror, efter ett par månader har jag ett nytt flashigt jobb med högre lön.

2002
Livet är nattsvart. Det nya jobbet visade sig aldrig lyfta riktigt, jag har blivit flyttad till en tjänst som jag hatar. Proverna från fertilitetsutredningen visar halvkassa spermier, dock inte så kassa att vi (jag) kan sluta hoppas och bli besviken varje månad. Vi ställs i evighetslång kö till IVF. När jag tror att inget kan bli värre så blir det ännu lite vidrigare. 2002 blir värsta året i mitt liv, inte för att det händer något särskilt utan snarare tvärtom. Allt är tröstlöst, förtvivlat, statiskt och jävligt. Det blir allt också mer uppenbart att O:s och mina överlevnadsstrategier kolliderar.

2004
Slutet på ett händelserikt år, året då vi äntligen fick göra IVF, tre stycken som alla misslyckades trots höga förhoppningar hos inte minst läkarna. Jag har sett till att bli uppsagd från mitt hatade jobb. Nu är det fritt fall. Jag läser projektledning och försöker bli människa igen. Under 2004 görs en IVF och fyra frysförsök. O får jobb i Stockholm och veckopendlar. Under hösten kastar vi loss, hyr ut huset och flyttar.

2006
Nu har det definitivt vänt, men det vågar jag knappt tro. IVF har vi lagt bakom oss efter det femte och misslyckade försöket i oktober 2005. Vi har börjat bygga upp ett nytt liv. Båda har fast jobb, vi har en nybyggd lägenhet att flytta in i snart. Adoptionsutredning pågår. Vi firar med nyfunna vänner i Stockholm, vänner som inte heller har barn. Vi vet det inte, men han som ska bli vår finns redan, om ännu ofödd.

2008
Två år senare är längtan tillfredsställd och livet helt förändrat. Andra nyårsafton med Q firas hemma hos oss med vännerna. Q vaknar lagom till tolvslaget och får se fyrverkerier från balkongen. Jag är trött efter många förkylningar och spänd inför att börja jobba igen. Den efterlängtade mammaledigheten är slut. Men på djupet är jag mycket lycklig.

2010
Och det är jag ännu. På djupet, och det är det som är viktigt. Jobbstarten gick över förväntan, men nu efter två år konstaterar jag att min stressnivå varit för hög på sistone. Så här kan jag inte ha det i längden. Hur jag ska åtgärda saken vet jag ännu inte.

Och visst finns det annat skräp i livet och tillvaron som jag behöver avhandla och bearbeta. En del saker kommer oanmälda. Oron för mina tre föräldrar till exempel. Annat borde jag kanske tänka mer på, och vårda bättre. Min hälsa, min vikt och mitt äktenskap till exempel.

Mitt nyårslöfte i år blir - i sann projektledaranda - en prioriteringslista:

1 Q är viktigast. Förhoppningsvis får han snart dela förstaplatsen med ett syskon.

2 Jag själv. Min hälsa, mitt välbefinnande. Jag måste fungera. Jag måste ta hand om mig, jag vill hålla länge än.

3 Min man O, trogen följeslagare under snart 18 år. Eller snarare relationen till honom. För hur jag ska hjälpa O, det har jag under dessa år ännu inte lyckats räkna ut. Han hjälper sig bäst själv, tror jag. Men vi får inte tappa varann ur sikte.

4 Föräldrarna.

5 Jobbet, i några månader till.

6 Allt annat.