På tunnelbanan imorse stod två saker plötsligt klara för mig.
Det är nu och inte sen som Q behöver mig. Den tid vi förlorar tillsammans på att jag stressar och mår dåligt över jobbet kan aldrig kompenseras med något annat, eller senare. Jag är en minst lika stor förlorare i detta som han. Och den förlorade tiden jag menar är INTE mellan nio och fyra då han är hos dagmamman. Det är runt omkring. Morgnarna då jag inte orkar vänta in honom, utan tjatar. Hämtningarna då han förmodligen känner av min stress och trötthet och krånglar just därför. Eftermiddagarna då jag inte klarar att vara närvarande i nuet med honom. Jobbet invaderar mig ofta utanför min faktiska arbetstid.
Jag läser just nu en antologi med intervjuer med adoptivföräldrar, Efterlängtad av Kim Skoglund. Många av historierna är sorgliga. Tankarna börjar snurra. Jag som aldrig varit orolig för Q. Är hans nattskräck, hans mardrömmar, hans trotsande och testande signaler på att något är fel? Är han inte trygg? Får han inte det han ska ha? Jag har aldrig tänkt så förut.
En av de intervjuade föräldrarna ger ett enda råd: ge barnen mycket tid. Hur många gånger har man inte hört det förut. Ett beslut man förmodligen aldrig skulle ångra.
Min andra insikt är att jag gillar mitt jobb. Om det inte är för mycket, som det har varit i höstas. Om mitt gamla projekt hade gått att avsluta enligt plan och inte dragit över tiden på grund av kvalitetsproblem, och alla mina projektmedlemmar inte uppslukats av nya projekt och lämnat mig ensam. Om mitt nya lilla projekt verkligen varit så litet som alla trodde i början och inte svällt ut och blivit större och större. Då hade jag haft tid att ägna mig åt mitt nya stora projekt, det som las ner före jul. Det vars nedläggning var en lättnad för mig. Det projekt varifrån klagomålen på min styrning förmodligen kommer.
Jag skulle så gärna vilja trappa ner under några år. Jag har försökt genom att gå ner till 75%. Men det verkar inte räcka. Undrar om lösningen är att byta arbetsplats.
Klockan ett smäller det.
på a svarar jag: klokt! ibland svårt att leva upp till, men alltidalltid nyttigt att ha med i bakhuvudet!
SvaraRaderapå b svarar jag: skönt med insikten och utbenandet av problemet
på c svarar jag: varmt lycka till, hoppas det blir bra!
Instämmer! /Stella
SvaraRaderaInget är viktigare än familjen! Jag har ju ingen erfarenhet själv, men har läst och hört om många som om de fick ändra en sak med sitt liv skulle spendera mer tid med sina barn. Så, du tänker nog helt rätt!
SvaraRaderaMen, sen är det nog så för alla att man ibland inte har ork över för allt vardagsliv. Ta hand om dig själv så gott det går i första hand så har du också ork över för annat. Är övertygad om att du gör det du kan för din familj idag!
Kram!
Instämmer också! Mina barn är lite större, men behöver fortfarande föräldratid. När de var små satt jag mitt i korselden mellan arbetsplatsens effektivitetskrav och min egen önskan om mer tid för familjen och mindre trötthet och mindre vardagskaos. Det slutade med att jag bytte jobb. I mina riktigt svarta stunder undrar jag om vi kvinnor är riktigt kloka när vi väljer bort våra barn i så hög grad som vi gör i dag - ändå är jag feminist i grund och botten...
SvaraRaderaVilket klarsynt inlägg. Visst är det så att våra barn - kanske särskilt de adopterade - har två livsavgörande relationer innan deras vuxenliv tar vid. Mamma & pappa!
SvaraRaderaOm våra egna bekymmer upptar oss för mycket, kanske t o m avlöser varandra, när är vi verkligen öppna för att bara vara med barnen? För mig är det här en svår konst som kräver tomma luckor i kalendern och en fridfullt sinne!
Jag hör också till dem som bytt jobb, t o m yrke, för att ha mer ork för och få vara mer med mina barn. Jag är inte alls på samma sätt upptagen av ansvar och konflikter på gamla jobbet (men får förvisso inte glädjas åt framgångar efter hårt jobb eller umgänge med gamla,goa arbetskamrater). Pengarna rasslar inte in som tidigare men vi har tillräckligt.
Jag är lugnare, gladare, njuter mer och lär mig otroligt mycket av att leva så nära barnen. Min man jobbar inte heller heltid så på det sättet är vi inte nå'n 50-tals familj. Det här låter visst rosenrött och det är det inte när tre barn bråkar ... när de kunde varit på dagis/fritids och jag får reda ut det. Men jag är på rätt ställe just nu. Det är ju i relationen till mig och min man som barnen i första hand ska växa och bli trygga. För oss med flera barn och en del särskilda behov tror vi inte att det räcker att vara tillsammans bara kvällar och helger ... och då menar vi både utifrån antal timmar och utifrån att vi vuxna fokuserar mindre på jobbet när vi är där kortare tid.
Ser fram emot att läsa mer vad du fick för respons och vad chefen sa!
Maria S A